Ska­de­stånds­lag (1972:207)

Utfär­dad:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1972:207
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2022:1368
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1972:207
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Utfär­dad: 1972-​06-02
Omtryck: SFS 2001:732
Änd­rad: t.o.m. SFS

2022:1368
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)



1 kap. Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   I denna lag med­de­lade bestäm­mel­ser om ska­de­stånd tilläm­pas, om ej annat är sär­skilt före­skri­vet eller för­an­le­des av avtal eller i övrigt föl­jer av reg­ler om ska­de­stånd i avtals­för­hål­lan­den.

2 §   Med ren för­mö­gen­hets­skada för­stås i denna lag sådan eko­no­misk skada som upp­kom­mer utan sam­band med att någon lider person-​​ eller sak­skada.

3 §   Har upp­hävts genom lag (2001:732).


2 kap. Ska­de­stånds­an­svar på grund av eget vål­lande

1 §   Den som upp­såt­li­gen eller av vårds­lös­het vål­lar per­son­skada eller sak­skada skall ersätta ska­dan. Lag (2001:732).

2 §   Den som vål­lar ren för­mö­gen­hets­skada genom brott skall ersätta ska­dan. Lag (2001:732).

3 §   Den som all­var­ligt krän­ker någon annan genom brott som inne­fat­tar ett angrepp mot den­nes per­son, fri­het, frid eller ära ska ersätta den skada som kränk­ningen inne­bär.

Om den som utsätts för brott i tjäns­ten får anses ha en sär­skild bered­skap för angrep­pet, ska det vid bedöm­ningen av om kränk­ningen är all­var­lig sär­skilt beak­tas om angrep­pet rik­tar sig mot den angrip­nes pri­vata sfär eller är fysiskt.
Lag (2022:754).

3 a §   Den som upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het genom brott orsa­kar någon annans död ska betala sär­skild anhö­ri­ger­sätt­ning till den som stod den avlidne sär­skilt nära. Detta gäl­ler dock inte om det är uppen­bart oskä­ligt. Lag (2022:754).

4 §   Den som i fall som avses i 1-3 a §§ vål­lar skada innan han eller hon har fyllt arton år ska ersätta ska­dan i den utsträck­ning det är skä­ligt med hän­syn till hans eller hen­nes ålder och utveck­ling, hand­ling­ens beskaf­fen­het, före­lig­gande ansvars­för­säk­ring och andra eko­no­miska för­hål­lan­den samt övriga omstän­dig­he­ter. Lag (2022:754).

5 §   Den som i fall som avses i 1-3 a §§ vål­lar skada under påver­kan av en all­var­lig psy­kisk stör­ning eller av någon annan psy­kisk stör­ning som inte är själv­för­vål­lad och till­fäl­lig ska ersätta ska­dan i den utsträck­ning det är skä­ligt med hän­syn till hans eller hen­nes sin­ne­still­stånd, hand­ling­ens beskaf­fen­het, före­lig­gande ansvars­för­säk­ring och andra eko­no­miska för­hål­lan­den samt övriga omstän­dig­he­ter.
Lag (2022:754).

6 §   För skada som vål­lats genom under­lå­ten­het att avslöja brott skall ersätt­ning enligt denna lag inte beta­las enbart på den grund att straff för under­lå­ten­he­ten kan följa enligt 23 kap. 6 § första styc­ket brotts­bal­ken. Lag (2001:732).


3 kap. Ska­de­stånds­an­svar för annans vål­lande och för det all­männa

1 §   Den som har arbets­ta­gare i sin tjänst ska ersätta
   1. per­son­skada eller sak­skada som arbets­ta­ga­ren vål­lar genom fel eller för­sum­melse i tjäns­ten,
   2. ren för­mö­gen­hets­skada som arbets­ta­ga­ren i tjäns­ten vål­lar genom brott,
   3. skada på grund av att arbets­ta­ga­ren krän­ker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller för­sum­melse i tjäns­ten, och
   4. skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a § och som arbets­ta­ga­ren orsa­kar genom fel eller för­sum­melse i tjäns­ten.

I fråga om ska­de­stånds­an­svar för sta­ten eller en kom­mun gäl­ler även det som sägs nedan i detta kapi­tel. Det som där sägs om en kom­mun gäl­ler också en region och ett kom­munal­för­bund.
Lag (2022:754).

2 §   Sta­ten eller en kom­mun ska ersätta
   1. per­son­skada, sak­skada eller ren för­mö­gen­hets­skada, som vål­las genom fel eller för­sum­melse vid myn­dig­hets­ut­öv­ning i verk­sam­het för vars full­gö­rande sta­ten eller kom­mu­nen sva­rar,
   2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller för­sum­melse vid sådan myn­dig­hets­ut­öv­ning, och
   3. skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a § och som orsa­kas genom fel eller för­sum­melse vid sådan myn­dig­hets­ut­öv­ning.
Lag (2022:754).

3 §   Sta­ten eller en kom­mun skall ersätta ren för­mö­gen­hets­skada som vål­las av att en myn­dig­het genom fel eller för­sum­melse läm­nar fel­ak­tiga upp­lys­ningar eller råd, om det med hän­syn till omstän­dig­he­terna finns sär­skilda skäl. Där­vid skall sär­skilt beak­tas upp­lys­ning­ar­nas eller rådens art, deras sam­band med myn­dig­he­tens verk­sam­hets­om­råde och omstän­dig­he­terna när de läm­na­des. Lag (1998:715).

4 §   Sta­ten eller en kom­mun ska ersätta
   1. per­son­skada, sak­skada, ren för­mö­gen­hets­skada, skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § och skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a §, om ska­dan upp­kom­mit till följd av att den ska­de­li­dan­des grund­läg­gande fri- och rät­tig­he­ter enligt 2 kap. rege­rings­for­men eller enligt den euro­pe­iska kon­ven­tio­nen angå­ende skydd för de mänsk­liga rät­tig­he­terna och de grund­läg­gande fri­he­terna har över­trätts från sta­tens eller kom­mu­nens sida, och
   2. annan ide­ell skada som upp­kom­mit till följd av en sådan över­trä­delse.

Ska­de­stånd enligt första styc­ket ska beta­las endast i den utsträck­ning det är nöd­vän­digt för att gott­göra över­trä­del­sen.
Lag (2022:1368).

5 §   En för­äl­der som har vård­na­den om ett barn ska ersätta
   1. per­son­skada eller sak­skada som bar­net vål­lar genom brott,
   2. skada på grund av att bar­net krän­ker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3 §, och
   3. skada som bar­net orsa­kar och som ersätts enligt 2 kap. 3 a §.

För­äl­derns ansvar enligt första styc­ket är för varje ska­de­hän­delse begrän­sat till en fem­te­del av det pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken som gäl­ler för det år då ska­de­hän­del­sen inträf­fade. Om bar­net står under vård­nad av två för­äld­rar, gäl­ler begräns­ningen för dem gemen­samt.

Om belop­pet som anges i andra styc­ket inte räc­ker till full ersätt­ning åt flera som lidit skada till följd av ska­de­hän­del­sen, ska ersätt­ningen sät­tas ned med samma kvot­del för var och en av de ska­de­li­dande. Lag (2022:754).

6 §   Ersätt­ning enligt 1 eller 2 § för sak­skada kan jäm­kas, om det är skä­ligt med hän­syn till före­lig­gande för­säk­ringar eller för­säk­rings­möj­lig­he­ter.

Ersätt­ning enligt 5 § kan jäm­kas, om det är uppen­bart oskä­ligt att för­äl­dern ska betala ska­de­stån­det med hän­syn till för­äl­derns för­hål­lande till bar­net eller de sär­skilda åtgär­der för­äl­dern har vid­ta­git för att för­hindra att bar­net begår brott. Lag (2010:703).

7 §   Talan om ersätt­ning enligt 2 § får inte föras med anled­ning av beslut av riks­da­gen eller rege­ringen eller av Högsta dom­sto­len eller Högsta för­valt­nings­dom­sto­len, om inte beslu­tet upp­hävts eller änd­rats. Sådan talan får inte hel­ler föras med anled­ning av beslut av lägre myn­dig­het, vil­ket efter över­kla­gande prö­vats av rege­ringen, Högsta dom­sto­len eller Högsta för­valt­nings­dom­sto­len, utan att beslu­tet upp­hävts eller änd­rats. Lag (2010:1458).

8 §   Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel gäl­ler ej i fråga om sådan skada i följd av tra­fik med motor­dri­vet for­don som vål­lats av for­do­nets förare, i den mån tra­fikska­de­er­sätt­ning kan utgå för ska­dan enligt tra­fikska­de­la­gen (1975:1410). Lag (1975:1411).

9 §   Ska­de­stånds­an­svar enligt detta kapi­tel åvi­lar ej sta­ten eller kom­mun med anled­ning av fel eller för­sum­melse vid lots­ning.

10 §   Har upp­hört att gälla genom lag (2018:23).

11 §   Åkla­ga­ren är under de för­ut­sätt­ningar som anges i 22 kap. 2 § första styc­ket rät­te­gångs­bal­ken skyl­dig att i sam­band med åta­let för­be­reda och utföra mål­sä­gan­dens talan om sådant ska­de­stånd som avses i 5 §. Lag (2010:703).


4 kap. Arbets­ta­ga­res ska­de­stånds­an­svar

1 §   För skada, som arbets­ta­gare vål­lar genom fel eller för­sum­melse i tjäns­ten, är han ansva­rig endast i den mån syn­ner­liga skäl före­lig­ger med hän­syn till hand­ling­ens beskaf­fen­het, arbets­ta­ga­rens ställ­ning, den ska­de­li­dan­des intresse och övriga omstän­dig­he­ter.


5 kap. Ska­de­stån­dets bestäm­mande

1 §   Ska­de­stånd till den som har till­fo­gats per­son­skada omfat­tar ersätt­ning för
   1. sjuk­vårds­kost­nad och andra kost­na­der för den ska­de­li­dande, inbe­gri­pet skä­lig kom­pen­sa­tion till den som står den ska­de­li­dande sär­skilt nära,
   2. inkomst­för­lust,
   3. fysiskt och psy­kiskt lidande av över­gå­ende natur (sveda och värk) eller av bestå­ende art (lyte eller annat sta­dig­va­rande men) samt sär­skilda olä­gen­he­ter till följd av ska­dan.

Ersätt­ning för inkomst­för­lust mot­sva­rar skill­na­den mel­lan den inkomst som den ska­de­li­dande skulle ha kun­nat upp­bära, om han icke hade ska­dats, och den inkomst som han trots ska­dan har eller borde ha upp­nått eller som han kan beräk­nas komma att uppnå genom sådant arbete som mot­sva­rar hans kraf­ter och fär­dig­he­ter och som rim­li­gen kan begä­ras av honom med hän­syn till tidi­gare utbild­ning och verk­sam­het, omskol­ning eller annan lik­nande åtgärd samt ålder, bosätt­nings­för­hål­lan­den och där­med jäm­för­liga omstän­dig­he­ter.

Med inkomst­för­lust lik­ställs intrång i närings­verk­sam­het. Med inkomst lik­ställs vär­det av hus­hålls­ar­bete i hem­met. Lag (2001:732).

2 §   Har per­son­skada lett till döden, skall ersätt­ning beta­las för
   1. begrav­nings­kost­nad och, i skä­lig omfatt­ning, annan kost­nad till följd av döds­fal­let,
   2. för­lust av under­håll,
   3. per­son­skada som till följd av döds­fal­let åsam­kats någon som stod den avlidne sär­skilt nära.

Ersätt­ning för för­lust av under­håll till­kom­mer efter­le­vande som enligt lag hade rätt till under­håll av den avlidne eller som på annat sätt var bero­ende av honom för sin för­sörj­ning, om under­håll utgick vid tiden för döds­fal­let eller om det kan antas att under­håll skulle ha kom­mit att utgå inom en nära fram­tid där­ef­ter. För­lus­ten ersätts i den omfatt­ning som är skä­lig med hän­syn till den efter­le­van­des för­måga och möj­lig­he­ter att genom eget arbete eller annars, på annat sätt än genom för­mån som avses i 3 §, själv bidra till sin för­sörj­ning. Med under­håll lik­ställs vär­det av den avlid­nes hus­hålls­ar­bete i hem­met. Lag (2001:732).

3 §   Vid bestäm­mande av ersätt­ning för inkomst­för­lust eller för­lust av under­håll avräk­nas för­mån som den ska­de­li­dande med anled­ning av för­lus­ten har rätt till i form av
   1. ersätt­ning enligt soci­al­för­säk­rings­bal­ken eller någon annan likar­tad för­mån,
   2. pen­sion eller annan peri­o­disk ersätt­ning eller sjuk­lön, om för­må­nen beta­las av en arbets­gi­vare eller på grund av en för­säk­ring som är en anställ­nings­för­mån. Lag (2010:1213).

4 §   Ersätt­ning för fram­tida inkomst­för­lust eller för­lust av under­håll fast­stäl­les i form av liv­ränta eller engångs­be­lopp eller som liv­ränta jämte engångs­be­lopp. Är ersätt­ningen av väsent­lig bety­delse för den ska­de­li­dan­des för­sörj­ning, skall den utgå som liv­ränta, om icke sär­skilda skäl talar där­e­mot.

Fast­ställd liv­ränta kan, om skäl före­lig­ger, helt eller del­vis utby­tas mot engångs­be­lopp. (Lag 1975:404).

5 §   Sedan frå­gan om ersätt­ning enligt 1 eller 2 § har avgjorts slut­ligt genom avtal eller dom, kan ersätt­nings­frå­gan omprö­vas, om för­hål­lan­den som enligt detta kapi­tel låg till grund för ersätt­ningen har änd­rats väsent­ligt. Ersätt­ning som har fast­ställts i form av engångs­be­lopp kan dock inte sän­kas.

Om änd­ring i ska­de­stånds­liv­ränta med anled­ning av för­änd­ringar i pen­ning­vär­det finns sär­skilda bestäm­mel­ser. Lag (2001:732).

6 §   Ska­de­stånd med anled­ning av kränk­ning bestäms efter vad som är skä­ligt med hän­syn till hand­ling­ens art och var­ak­tig­het och på ett sätt som även inne­bär att den kränkte får upp­rät­telse för angrep­pet.

Vid bedöm­ningen enligt första styc­ket ska det sär­skilt beak­tas om hand­lingen
   1. haft för­ned­rande eller skänd­liga inslag,
   2. varit ägnad att fram­kalla all­var­lig rädsla för liv eller hälsa,
   3. rik­tat sig mot någon med sär­skilda svå­rig­he­ter att värja sin per­son­liga integri­tet,
   4. inne­bu­rit miss­bruk av ett beroende-​​ eller för­tro­en­de­för­hål­lande eller rik­tat sig mot någon som den ska­de­stånds­skyl­dige har eller tidi­gare har haft ett nära för­hål­lande till,
   5. varit ägnad att väcka all­män upp­märk­sam­het eller tagits upp med ett tek­niskt hjälp­me­del under för­hål­lan­den som inne­bu­rit risk för att upp­tag­ningen sprids,
   6. utförts av flera per­so­ner till­sam­mans mot den ska­de­li­dande, eller
   7. inne­fat­tat hot som påtag­ligt har för­stärkts genom anspel­ning på ett vålds­ka­pi­tal.

Den som har gjort sig skyl­dig till äre­kränk­ning eller en lik­nande brotts­lig gär­ning eller som annars är ska­de­stånds­skyl­dig med anled­ning av ett sådant brott kan på yrkande av den kränkte i ett mål om gär­ningen efter omstän­dig­he­terna för­plik­tas att bekosta att domen i målet förs in i en eller flera tid­ningar. Lag (2022:754).

6 a §   Sär­skild anhö­ri­ger­sätt­ning bestäms obe­ro­ende av omstän­dig­he­terna i det enskilda fal­let till ett skä­ligt belopp som är lika stort för var och en av de ersätt­nings­be­rät­ti­gade.
Lag (2022:754).

7 §   Ska­de­stånd med anled­ning av sak­skada omfat­tar ersätt­ning för
   1. sakens värde eller repa­ra­tions­kost­nad och vär­de­minsk­ning,
   2. annan kost­nad till följd av ska­dan,
   3. inkomst­för­lust eller intrång i närings­verk­sam­het. (Lag 1975:404).

8 §   Ska­de­stånd för annan ide­ell skada enligt 3 kap. 4 § första styc­ket 2 ska bestäm­mas efter vad som är skä­ligt med hän­syn till över­trä­del­sens art och omstän­dig­he­terna i övrigt. Lag (2018:23).


6 kap. Gemen­samma bestäm­mel­ser

1 §   Ska­de­stånd med anled­ning av per­son­skada kan jäm­kas, om den ska­de­li­dande själv upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het har med­ver­kat till ska­dan. Ska­de­stånd till förare av motor­dri­vet for­don som har gjort sig skyl­dig till ratt­fyl­leri eller grovt ratt­fyl­leri kan även jäm­kas, om föra­ren där­vid genom vårds­lös­het har med­ver­kat till ska­dan. Har per­son­skada lett till döden, kan ska­de­stånd som avses i 5 kap. 2 § också jäm­kas, om den avlidne upp­såt­li­gen har med­ver­kat till döds­fal­let.

Ska­de­stånd med anled­ning av sak­skada eller ren för­mö­gen­hets­skada kan jäm­kas, om vål­lande på den ska­de­li­dan­des sida har med­ver­kat till ska­dan.

Jämk­ning av ska­de­stånd enligt första eller andra styc­ket sker efter vad som är skä­ligt med hän­syn till gra­den av vål­lande på ömse sidor och omstän­dig­he­terna i övrigt. Lag (2001:732).

2 §   Är skyl­dig­het att utge ska­de­stånd oskä­ligt betung­ande med hän­syn till den ska­de­stånds­skyl­di­ges eko­no­miska för­hål­lan­den, kan ska­de­stån­det jäm­kas efter vad som är skä­ligt, var­vid även den ska­de­li­dan­des behov av ska­de­stån­det och övriga omstän­dig­he­ter skall beak­tas. (Lag 1975:404).

3 §   Rät­ten till ersätt­ning för fysiskt och psy­kiskt lidande och för sär­skilda olä­gen­he­ter fal­ler bort, om den ska­de­li­dande avli­der innan ett krav på sådan ersätt­ning har fram­ställts. Det­samma gäl­ler rät­ten till ersätt­ning för kränk­ning, sär­skild anhö­ri­ger­sätt­ning och ersätt­ning för annan ide­ell skada enligt 3 kap. 4 § första styc­ket 2. Lag (2022:754).

4 §   Skall två eller flera ersätta samma skada, sva­rar de soli­da­riskt för ska­de­stån­det, i den mån ej annat föl­jer av att begräns­ning gäl­ler i den ska­de­stånds­skyl­dig­het som åvi­lar någon av dem. (Lag 1975:404).

5 §   Vid tillämp­ning av denna lag lik­stäl­les med arbets­ta­gare
   1. den som tjänst­gör enligt lagen (1994:1809) om total­för­svars­plikt och annan som full­gör i lag före­skri­ven tjänst­gö­ring,
   2. den som under utbild­ning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art lik­nar sådant som van­li­gen utfö­res av arbets­ta­gare,
   3. den som för annans räk­ning eljest utför arbete under omstän­dig­he­ter lik­nande dem som före­kom­mer i anställ­nings­för­hål­lande. Lag (1994:2065).

6 §   En ska­de­li­dande som har tiller­känts ska­de­stånd för kränk­ning eller sär­skild anhö­ri­ger­sätt­ning ska inte för­plik­tas att ersätta den ska­de­stånds­skyl­di­ges rät­te­gångs­kost­na­der i ett mål där ska­de­stånd på grund av brot­tet prö­vas. Detta gäl­ler dock inte om sär­skilda skäl för­an­le­der annat.

Om det finns sär­skilda skäl, gäl­ler första styc­ket första meningen också en ska­de­li­dande som har tiller­känts ska­de­stånd för fysiskt och psy­kiskt lidande eller för sär­skilda olä­gen­he­ter på grund av brott.

Undan­tag från första och andra styc­kena får göras i fråga om sådana kost­na­der som den ska­de­li­dande har orsa­kat genom att upp­träda på ett sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 § rät­te­gångs­bal­ken. Lag (2022:754).

7 §   I ett mål om ersätt­ning enligt 3 kap. 4 § får rät­ten besluta att var­dera par­ten ska bära sin rät­te­gångs­kost­nad, om en enskild som har för­lo­rat målet hade skä­lig anled­ning att få saken prö­vad. Lag (2018:23).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1994:2065

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1995. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas beträf­fande den som före ikraft­trä­dan­det anta­gits till grund­ut­bild­ning enligt lagen (1980:1021) om mili­tär grund­ut­bild­ning för kvin­nor.

1995:24

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1995. I fråga om beslut som har med­de­lats av För­säk­ringsö­ver­dom­sto­len före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 3 kap. 7 § i sin äldre lydelse.

2000:126

Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 2000. Den nya bestäm­mel­sen skall dock endast tilläm­pas i de fall yrkan­det om ska­de­stånd har fram­ställts efter ikraft­trä­dan­det.

2010:1213
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2011.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler för för­må­ner som avser tid före ikraft­trä­dan­det.