Pre­skrip­tions­lag (1981:130)

Inle­dande bestäm­melse

1 §   Denna lag gäl­ler i fråga om pre­skrip­tion av ford­ringar, i den mån inte annat föl­jer av vad som är sär­skilt före­skri­vet.

Pre­skrip­tions­tid

2 §   En ford­ran pre­skri­be­ras tio år efter till­koms­ten, om inte pre­skrip­tio­nen avbryts dess­förin­nan.

Pre­skrip­tions­ti­den är dock tre år för ford­ran mot en kon­su­ment, om ford­ringen avser en vara, tjänst eller annan nyt­tig­het som en näringsid­kare i sin yrkes­mäs­siga verk­sam­het har till­han­da­hål­lit kon­su­men­ten för huvud­sak­li­gen enskilt bruk. Det­samma gäl­ler ford­ran mot den som har gått i bor­gen för betal­ningen av en sådan ford­ran. Den treå­riga pre­skrip­tions­ti­den gäl­ler dock inte ford­ringar som grun­dar sig på löpande skul­debrev.

För ford­ran på pen­sion räk­nas pre­skrip­tions­ti­den från den dag ford­ringen tidi­gast kan göras gäl­lande.

3 §   En ford­ran på ska­de­stånd i anled­ning av brott pre­skri­be­ras ej före utgången av tiden för åtals­pre­skrip­tion, om inte frå­gan om ansvar för brot­tet har avgjorts dess­förin­nan. Har så skett, pre­skri­be­ras ford­ringen ett år efter den dag dom eller slut­ligt beslut med­de­las, om inte pre­skrip­tions­ti­den går ut senare enligt 2 §.

Om någon har häk­tats eller erhål­lit del av åtal för brott före utgången av tiden för åtals­pre­skrip­tion men ansvars­frå­gan inte har avgjorts dess­förin­nan, pre­skri­be­ras en ford­ran på ska­de­stånd i anled­ning av brot­tet tidi­gast ett år efter den dag dom eller slut­ligt beslut med­de­las.

4 §   En regress­ford­ran som har upp­kom­mit genom att någon har betalt en skuld, för vil­ken flera är ansva­riga, pre­skri­be­ras tidi­gast ett år efter betal­ningen av huvud­ford­ringen.

Pre­skrip­tions­av­brott

5 §   Pre­skrip­tion avbryts genom att
   1. gäl­de­nä­ren utfäs­ter betal­ning, erläg­ger ränta eller amor­te­ring eller erkän­ner ford­ringen på annat sätt gente­mot bor­ge­nä­ren,
   2. gäl­de­nä­ren får ett skrift­ligt krav eller en skrift­lig erin­ran om ford­ringen från bor­ge­nä­ren eller
   3. bor­ge­nä­ren väc­ker talan mot gäl­de­nä­ren eller annars åbe­ro­par ford­ringen gente­mot gäl­de­nä­ren vid dom­stol, hos Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten eller i skil­je­för­fa­rande, kon­kurs­för­fa­rande eller plan­för­hand­ling under före­tags­re­kon­struk­tion. Lag (2022:976).

Ver­kan av pre­skrip­tions­av­brott

6 §   Om pre­skrip­tion har avbru­tits genom erkän­nande, krav eller erin­ran, löper en ny pre­skrip­tions­tid enligt 2 § från dagen för avbrot­tet.

7 §   Om pre­skrip­tion har avbru­tits genom att talan har väckts eller genom att ford­ringen annars har åbe­ro­pats enligt 5 § 3, löper en ny pre­skrip­tions­tid enligt 2 § från den dag dom eller slut­ligt beslut med­de­las eller det rätts­liga för­fa­ran­det avslu­tas på annat sätt.
Full­följs talan eller åter­upp­tas för­fa­ran­det av någon annan anled­ning före den nya pre­skrip­tions­ti­dens utgång, avbryts pre­skrip­tio­nen, var­ef­ter ny tid räk­nas från den dag det åter­upp­tagna för­fa­ran­det avslu­tas.

Avslu­tas det rätts­liga för­fa­ran­det utan att gäl­de­nä­ren har del­gi­vits eller på annat sätt under­rät­tats om bor­ge­nä­rens fram­ställ­ning, beräk­nas dock pre­skrip­tions­ti­den som om något avbrott inte hade skett. Ford­ringen pre­skri­be­ras lik­väl tidi­gast ett år efter det att för­fa­ran­det avslu­tas.

Pre­skrip­tions­ti­den kan inte för­längas enligt andra styc­ket andra meningen mer än en gång.

Inne­bör­den av pre­skrip­tion

8 §   Pre­skrip­tion inne­bär att bor­ge­nä­ren för­lo­rar rät­ten att kräva ut sin ford­ran.

Pre­skrip­tion av en huvud­ford­ran omfat­tar även ford­ran på ränta och annan tilläggs­för­plik­telse samt ford­ran på grund av bor­gen.

9 §   Om flera har åta­git sig eller för­plik­tats att svara soli­da­riskt för samma skuld och denna pre­skri­be­ras i för­hål­lande till någon av dem, sva­rar var och en av de andra endast för sin andel. Ande­larna beräk­nas efter huvud­ta­let, om inte annat har bestämts genom ett avtal eller avgö­rande som bor­ge­nä­ren har fått kän­ne­dom om senast sex måna­der före pre­skrip­tio­nen.

Upp­kom­mer brist hos någon av de kvar­va­rande gäl­de­nä­rerna, för­de­las ansva­ret för bris­ten mel­lan de övriga kvar­va­rande och bor­ge­nä­ren. Där­vid sva­rar varje gäl­de­när i för­hål­lande till sin andel och bor­ge­nä­ren i för­hål­lande till den andel som har pre­skri­be­rats.

10 §   Utan hin­der av att en ford­ran är pre­skri­be­rad får den använ­das till kvitt­ning, om detta eljest är tillå­tet och den inte var pre­skri­be­rad vare sig när bor­ge­nä­ren för­vär­vade den eller när han kom i skuld till gäl­de­nä­ren.

11 §   Pre­skrip­tio­nen inskrän­ker inte bor­ge­nä­rens rätt att ta ut sin ford­ran ur egen­dom i vil­ken han har panträtt eller reten­tions­rätt till säker­het för ford­ringen.

Sär­skilda bestäm­mel­ser

12 §   Avtal att en ford­ran inte skall pre­skri­be­ras eller att pre­skrip­tion skall kunna avbry­tas på annat sätt än som före­skrivs i denna lag är ogil­tigt. Det­samma gäl­ler avtal om längre pre­skrip­tions­tid än tre år för en ford­ran som avses i 2 § andra styc­ket.

13 §   Om en åtgärd som avses i 5 § 3 vid­tas utom­lands, med­för den verk­ningar enligt denna lag, under för­ut­sätt­ning att bor­ge­nä­ren med hän­syn till gäl­de­nä­rens för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt har haft skä­lig anled­ning att vidta åtgär­den i den främ­mande sta­ten.

2022:976
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2022.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för åbe­ro­pande av en ford­ran i en för­hand­ling om offent­ligt ackord enligt den upp­hävda lagen (1996:764) om före­tags­re­kon­struk­tion.