Skat­te­brottslag (1971:69)

Utfär­dad:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1971:69
Depar­te­ment: Finans­de­par­te­men­tet S3
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2025:153
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1971:69
Depar­te­ment/myn­dig­het: Finans­de­par­te­men­tet S3
Utfär­dad: 1971-​04-02
Änd­rad: t.o.m. SFS

2025:153
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


1 §   Denna lag gäl­ler i fråga om skatt och, om så sär­skilt före­skrivs, annan avgift till det all­männa som inte beteck­nas som skatt.

Lagen tilläm­pas inte i fråga om
   1. gär­ningar som är belagda med straff i lagen (2000:1225) om straff för smugg­ling,
   2. skatt enligt lagen (2014:1470) om beskatt­ning av viss pri­va­tin­för­sel av ciga­ret­ter, och
   3. skat­te­tillägg, ränta, dröjsmåls­av­gift, för­se­nings­av­gift eller lik­nande avgift.

I tull­be­fo­gen­hets­la­gen (2024:710) finns bestäm­mel­ser om utred­ning och lag­fö­ring av brott som avses i 2-4 §§, om brot­tet rör skatt enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi, lagen (2022:155) om tobaks­skatt eller lagen (2022:156) om alko­holskatt. Lag (2024:718).

2 §   Den som på annat sätt än munt­li­gen upp­såt­li­gen läm­nar orik­tig upp­gift till myn­dig­het eller under­lå­ter att till myn­dig­het lämna dekla­ra­tion, kon­troll­upp­gift eller annan före­skri­ven upp­gift och där­i­ge­nom ger upp­hov till fara för att skatt undand­ras det all­männa eller fel­ak­tigt till­go­do­räk­nas eller åter­be­ta­las till honom själv eller annan döms för skat­te­brott till fäng­else i högst två år.
Lag (1996:658).

3 §   Om brott som avses i 2 § är att anse som ringa, döms för skat­te­för­se­else till böter. Lag (1996:658).

4 §   Om brott som avses i 2 § är att anse som grovt, döms för grovt skat­te­brott till fäng­else, lägst sex måna­der och högst sex år.

Vid bedö­mande om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas om det rört myc­ket bety­dande belopp, om gär­nings­man­nen använt falska hand­lingar eller vil­se­le­dande bok­fö­ring eller om för­fa­ran­det ingått som ett led i en brotts­lig­het som utö­vats sys­te­ma­tiskt eller i större omfatt­ning eller i annat fall varit av syn­ner­li­gen far­lig art. Lag (1996:658).

5 §   Den som på annat sätt än munt­li­gen av grov oakt­sam­het läm­nar orik­tig upp­gift till myn­dig­het och där­i­ge­nom ger upp­hov till fara för att skatt undand­ras det all­männa eller fel­ak­tigt till­go­do­räk­nas eller åter­be­ta­las till honom själv eller annan döms för vårds­lös skat­te­upp­gift till böter eller fäng­else i högst ett år.

Om gär­ningen med hän­syn till skat­te­be­lop­pet och övriga omstän­dig­he­ter är av mindre all­var­lig art, skall inte dömas till ansvar enligt första styc­ket. Lag (1996:658).

6 §   Den som upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het under­lå­ter att full­göra skyl­dig­het att göra skat­te­av­drag på sätt som före­skrivs i skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244) döms för skat­te­av­drags­brott till böter eller fäng­else i högst ett år.

I ringa fall ska inte dömas till ansvar enligt första styc­ket.
Lag (2011:1247).

7 §   Den som, i annat fall än som avses i 2 §, på annat sätt än munt­li­gen upp­såt­li­gen läm­nar orik­tig upp­gift till
   1. myn­dig­het, om upp­gif­ten rör för­hål­lande som har bety­delse för skyl­dig­he­ten för honom eller annan att betala skatt,
   2. någon som är skyl­dig att för honom inne­hålla skatt eller lämna kon­troll­upp­gift eller mot­sva­rande under­rät­telse, om upp­gif­ten rör för­hål­lande som har bety­delse för skyl­dig­he­tens full­gö­rande eller för skyl­dig­he­ten för honom eller annan att betala skatt,
döms för skat­te­re­do­vis­nings­brott till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Det­samma gäl­ler den som, i annat fall än som avses i 2 §, upp­såt­li­gen under­lå­ter att lämna en före­skri­ven upp­gift angå­ende sådant för­hål­lande som anges i första styc­ket 1 eller 2 till någon som avses där. Detta gäl­ler dock endast under för­ut­sätt­ning att upp­gif­ten ska läm­nas utan före­läg­gande eller anma­ning och inte avser egen inkomst­de­kla­ra­tion.

I ringa fall ska inte dömas till ansvar enligt första eller andra styc­ket. Lag (2011:1247).

8 §   Den som av grov oakt­sam­het begår gär­ning som avses i 7 § första styc­ket 2 eller andra styc­ket döms för vårds­lös skat­te­re­do­vis­ning till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt första styc­ket.
Lag (1996:658).

9 §   Har upp­hävts genom lag (1996:658).

10 §   Den som upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het åsi­do­sät­ter bok­fö­rings­skyl­dig­het eller sådan skyl­dig­het att föra och bevara räken­ska­per, som före­skrivs för vissa upp­gifts­skyl­diga och där­i­ge­nom ger upp­hov till fara för att myn­dig­hets kon­troll­verk­sam­het vid beräk­ning eller upp­börd av skatt eller avgift all­var­ligt för­svå­ras, döms för för­svå­rande av skat­te­kon­troll till böter eller fäng­else i högst två år eller, om brot­tet är grovt, till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år.

I ringa fall döms ej till ansvar enligt första styc­ket.
Lag (1996:658).

11 §   För för­be­re­delse eller stämp­ling till grovt skat­te­brott döms det till ansvar enligt 23 kap. brotts­bal­ken.
Lag (2016:511).

12 §   Den som på eget ini­ti­a­tiv vid­tar åtgärd som leder till att skat­ten kan påfö­ras, till­go­do­räk­nas eller åter­be­ta­las med rätt belopp, döms inte till ansvar enligt 2-8 §§.

Ansvar enligt 10 § inträ­der inte för den som på eget ini­ti­a­tiv upp­fyl­ler skyl­dig­het som där avses.

En vid­ta­gen åtgärd enligt första styc­ket anses inte vara på eget ini­ti­a­tiv om
   1. Skat­te­ver­ket har infor­me­rat om att ver­ket ska genom­föra en gene­rell kon­troll,
   2. åtgär­den har en kopp­ling till den gene­rella kon­trol­len, och
   3. åtgär­den vid­tas först två måna­der efter utgången av den månad då Skat­te­ver­ket infor­me­rade om den gene­rella kon­trol­len. Lag (2018:564).

13 §   Åtal för brott enligt 3 § får väc­kas endast om det är påkal­lat av sär­skilda skäl. Det­samma gäl­ler åtal för brott enligt 2, 5 och 6 §§, om
   1. det undan­dragna skat­te­be­lop­pet under­sti­ger två pris­bas­belopp, och
   2. en fel­ak­tig­het eller pas­si­vi­tet som skulle omfat­tas av åta­let även kan läg­gas till grund för beslut om skat­te­tillägg för samma per­son.

Med pris­bas­belopp avses det pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken som gällde det år då brot­tet begicks. Lag (2015:634).

13 a §   Bestäm­mel­serna om brottsvinst­för­ver­kande i 36 kap. brotts­bal­ken ska inte tilläm­pas i fråga om brott enligt denna lag.

Första styc­ket gäl­ler inte brotts­vinst från för­be­re­delse till grovt skat­te­brott eller vad någon har tagit emot som ersätt­ning för kost­na­der i sam­band med ett sådant brott.
Lag (2024:799).

13 b §   Om Skat­te­ver­ket har beslu­tat att ta ut skat­te­tillägg av en fysisk per­son, får åkla­ga­ren inte väcka åtal, utfärda straf­fö­re­läg­gande eller besluta om åtals­un­der­lå­telse för samma per­son i fråga om den fel­ak­tig­het eller pas­si­vi­tet som lig­ger till grund för beslu­tet om skat­te­tillägg.

Om Skat­te­ver­ket har krävt en fysisk per­son på betal­ning av ett skat­te­tillägg eller en rap­port­av­gift som avser en juri­disk per­son eller om en över­ens­kom­melse om betal­nings­skyl­dig­het enligt 59 kap. 19 § skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244) har träf­fats och full­följts inom rätt tid, får åkla­ga­ren inte väcka åtal, utfärda straf­fö­re­läg­gande eller besluta om åtals­un­der­lå­telse för samma fysiska per­son i fråga om den fel­ak­tig­het eller pas­si­vi­tet som lig­ger till grund för beslu­tet om skat­te­tillägg eller rap­port­av­gift. Lag (2023:876).

14 §    /Upp­hör att gälla U:2025-​04-01/ Utan hin­der av 35 kap. 1 § brotts­bal­ken får påföljd för brott enligt 3 eller 5-8 §§ ådö­mas, om den miss­tänkte häk­tats eller erhål­lit del av åtal för brot­tet inom fem år från brot­tet. Har vid brott som avses i 10 § den miss­tänkte bli­vit före­mål för revi­sion av Skat­te­ver­ket inom fem år från brot­tet, ska de i 35 kap. 1 § brotts­bal­ken angivna tiderna räk­nas från den dag då revi­sio­nen beslu­ta­des.

Påföljd får ådö­mas för brott enligt denna lag utan hin­der av att den miss­tänkte inte erhål­lit del av åtal för brot­tet inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brotts­bal­ken eller första styc­ket denna para­graf, om den miss­tänkte inom samma tid har del­getts under­rät­telse om att han är skä­li­gen miss­tänkt för brot­tet. Under­rät­tel­sen ska ha skett under en för­un­der­sök­ning som seder­mera lett till all­mänt åtal mot den miss­tänkte för brot­tet. Den ska ha utfär­dats av åkla­ga­ren och ange de omstän­dig­he­ter som utgör grund för miss­tan­ken. Del­giv­ningen ska ha skett på sätt som gäl­ler för del­giv­ning av stäm­ning i brott­mål. Avvi­sas eller avskrivs mål mot någon om brott som han del­getts miss­tanke om enligt detta stycke ska i fråga om möj­lig­he­ten att ådöma påföljd så anses som om del­giv­ning av under­rät­tel­sen inte skett. Lag (2011:1247).

14 §    /Trä­der i kraft I:2025-​04-01/ Trots 35 kap. 2 § brotts­bal­ken får påföljd för brott enligt 3 och 5-8 §§ dömas ut, om den miss­tänkte häk­tats, fått del av åtal eller god­känt ett straf­fö­re­läg­gande för brot­tet inom fem år från brot­tet. Om den bok­fö­rings­skyl­dige eller den upp­gifts­skyl­dige vid brott som avses i 10 § har bli­vit före­mål för revi­sion av Skat­te­ver­ket inom fem år från brot­tet, ska de i 35 kap. 2 § brotts­bal­ken angivna tiderna räk­nas från den dag då revi­sio­nen beslu­ta­des.

Påföljd får dömas ut för brott enligt denna lag även om den miss­tänkte inte fått del av åtal för brot­tet inom den tid som anges i 35 kap. 2 § brotts­bal­ken eller första styc­ket denna para­graf, om den miss­tänkte inom samma tid har del­getts under­rät­telse om att han eller hon är skä­li­gen miss­tänkt för brot­tet. Under­rät­tel­sen ska ha skett under en för­un­der­sök­ning som senare lett till all­mänt åtal mot den miss­tänkte för brot­tet. Den ska ha utfär­dats av åkla­ga­ren och ange de omstän­dig­he­ter som utgör grund för miss­tan­ken. Del­giv­ningen ska ha skett på det sätt som gäl­ler för del­giv­ning av stäm­ning i brott­mål. Om ett mål avvi­sas eller avskrivs mot någon sedan han eller hon del­getts miss­tanke om brott enligt detta stycke, ska del­giv­ning av under­rät­tel­sen inte anses ha skett när frå­gan om pre­skrip­tion avgörs. Lag (2025:153).

14 a §    /Upp­hör att gälla U:2025-​04-01/ För brott enligt 2 eller 4 § får rät­ten på ansö­kan av åkla­ga­ren besluta om för­läng­ning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brotts­bal­ken. Beslut om för­läng­ning får med­de­las, om stäm­ning eller under­rät­telse enligt 14 § andra styc­ket avse­ende sådant brott inte har kun­nat del­ges den miss­tänkte på grund av att han
   1. har sak­nat känt hem­vist och det inte har kun­nat klar­läg­gas var han uppe­hål­lit sig,
   2. inte har kun­nat anträf­fas på känt hem­vist inom riket och det inte har kun­nat klar­läg­gas var han uppe­hål­lit sig samt det kan antas att han hål­lit sig undan eller
   3. har sta­dig­va­rande vis­tats utom­lands.

För­läng­nings­ti­den skall bestäm­mas med hän­syn till vad som kan antas behö­vas för att del­giv­ning skall ske med den miss­tänkte, dock till minst sex måna­der. Visar det sig att den bestämda tiden är otill­räck­lig, får rät­ten på ansö­kan av åkla­ga­ren medge ytter­li­gare för­läng­ning.

För­läng­ning enligt denna para­graf får inte omfatta längre tid än sam­man­lagt fem år. Lag (1996:658).

14 a §    /Trä­der i kraft I:2025-​04-01/ För brott enligt 2 eller 4 § får rät­ten på ansö­kan av åkla­ga­ren besluta om för­läng­ning av den tid som anges i 35 kap. 2 § brotts­bal­ken. Beslut om för­läng­ning får med­de­las, om stäm­ning eller under­rät­telse enligt 14 § andra styc­ket avse­ende sådant brott inte har kun­nat del­ges den miss­tänkte på grund av att han eller hon
   1. har sak­nat känd hem­vist och det inte har kun­nat klar­läg­gas var han eller hon uppe­hål­lit sig,
   2. inte har kun­nat anträf­fas på känd hem­vist i Sve­rige och det inte har kun­nat klar­läg­gas var han eller hon uppe­hål­lit sig och det kan antas att han eller hon hål­lit sig undan, eller
   3. har sta­dig­va­rande vis­tats utom­lands.

För­läng­nings­ti­den ska bestäm­mas med hän­syn till vad som kan antas behö­vas för att del­giv­ning ska ske med den miss­tänkte, dock till minst sex måna­der. Om det visar sig att den bestämda tiden är otill­räck­lig, får rät­ten på ansö­kan av åkla­ga­ren medge ytter­li­gare för­läng­ning.

För­läng­ning enligt denna para­graf får inte omfatta längre tid än sam­man­lagt fem år. Lag (2025:153).

14 b §   En ansö­kan enligt 14 a § skall ha kom­mit in till tings­rät­ten före utgången av den tid som begärs för­längd.

Har ansök­ningen getts in i rätt tid, bort­fal­ler möj­lig­he­ten att ådöma påföljd för brot­tet tidi­gast när beslut på grund av ansök­ningen före­lig­ger. Om ansök­ningen inte bifalls, skall i fråga om möj­lig­he­ten att ådöma påföljd så anses som om någon ansö­kan inte har gjorts. Lag (1985:105).

14 c §   Tings­rät­tens hand­lägg­ning av mål enligt 14-a § är skrift­lig.
I hand­lägg­ningen får ingå munt­lig för­hand­ling när det kan antas vara till för­del för utred­ningen. Den miss­tänkte och hans för­sva­rare skall bere­das till­fälle att yttra sig över åkla­ga­rens ansö­kan om så kan ske.

Beslut vari­ge­nom en dom­stol läm­nat en ansö­kan enligt 14 a § utan bifall får inte över­kla­gas. Beslut av tings­rätt att medge för­läng­ning enligt 14 a § får över­kla­gas. Över­kla­gan­det skall ha kom­mit in inom två vec­kor från den dag då den miss­tänkte, på sätt som gäl­ler för del­giv­ning av stäm­ning i brott­mål, del­gavs beslu­tet.

I övrigt skall vad som är före­skri­vet i rät­te­gångs­bal­ken rörande brott­mål gälla i tillämp­liga delar. Lag (1996:658).

15 §   Har ett mål om brott enligt denna lag sam­band med en fråga om skatt eller avgift som är anhängig vid en för­valt­nings­dom­stol eller en för­valt­nings­myn­dig­het, får hand­lägg­ningen av brott­må­let vila i avvak­tan på utgången i skatte-​ eller avgifts­frå­gan endast om det är av avgö­rande bety­delse för pröv­ningen av målet att den frå­gan avgörs först.

I mål som avses i första styc­ket skall rät­ten sam­råda med för­valt­nings­dom­sto­len eller för­valt­nings­myn­dig­he­ten rörande målets hand­lägg­ning, om det inte är obe­höv­ligt. Lag (1985:416).

16 §   En fråga om skatt eller avgift som är anhängig vid en för­valt­nings­dom­stol eller en för­valt­nings­myn­dig­het skall där hand­läg­gas med för­tur, om hand­lägg­ning­ens resul­tat är av väsent­lig bety­delse för en för­un­der­sök­ning angå­ende brott enligt denna lag eller ett åtal för sådant brott.

Åkla­ga­ren skall se till att den dom­stol eller myn­dig­het som avses i första styc­ket under­rät­tas om sådana omstän­dig­he­ter som kan vara av bety­delse för frå­gan om för­turs­be­hand­ling. Lag (1983:460).

17 §   För­valt­nings­myn­dig­he­ter som hand­läg­ger frå­gor om skat­ter eller avgif­ter skall göra anmä­lan till åkla­ga­ren så snart det finns anled­ning att anta att brott enligt denna lag har begåtts. Detta gäl­ler dock inte om det kan antas att brot­tet inte kom­mer att med­föra påföljd enligt denna lag eller om anmä­lan av annat skäl inte behövs. Skat­te­ver­ket får full­göra anmäl­nings­skyl­dig­he­ten till enhet inom ver­ket som skall med­verka vid brotts­ut­red­ning, om det inte finns skäl att anta att brot­tet för­an­le­der annan påföljd än böter och den miss­tänkte kan antas erkänna gär­ningen. Detta gäl­ler dock endast om den miss­tänkte fyllt tju­go­ett år.

Har i lag eller för­ord­ning med­de­lats bestäm­melse som avvi­ker från före­skrif­terna i första styc­ket gäl­ler den bestäm­mel­sen.
Lag (2003:682).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1971:69

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1972, då skat­te­straff­la­gen (1943:313) skall upp­höra att gälla. Den upp­hävda lagen gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om gär­ning som begåtts före ikraft­trä­dan­det.

1975:1180

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1976. Äldre lydelse av 1 § gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om gär­ning som begåtts före ikraft­trä­dan­det.

1981:1157

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1982. Den äldre lydel­sen av 1 § gäl­ler fort­fa­rande i fråga om skat­ter och avgif­ter som belö­per på tid före ikraft­trä­dan­det.

1983:220

Denna lag trä­der i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt upp­gift på den kom­mit ut från tryc­ket i Svensk för­fatt­nings­sam­ling. Den äldre lydel­sen av 1 § gäl­ler fort­fa­rande i fråga om skat­ter och avgif­ter som belö­per på tid före ikraft­trä­dan­det.

1984:169

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1984. Den äldre lydel­sen av 1 § gäl­ler fort­fa­rande i fråga om skatt som belö­per på tid före ikraft­trä­dan­det.

1984:1059

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1985. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om avgift enligt lagen (1982:1194) om hyres­hus­av­gift.

1985:105

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1985.

De nya bestäm­mel­serna i 14 § andra styc­ket och 14 a § tilläm­pas även på brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte möj­lig­he­ten att ådöma påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.
Såvitt gäl­ler under­rät­telse om brotts­miss­tanke tilläm­pas de nya bestäm­mel­serna endast på under­rät­tel­ser som del­ges efter ikraft­trä­dan­det.

1991:700

Denna lag trä­der i kraft, i fråga om 1 § första styc­ket 1 avse­ende lagen (1991:687) om sär­skild löneskatt på pen­sions­kost­na­der den 1 juli 1991, och i övrigt den 1 janu­ari 1992.

1992:629

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1993. Äldre före­skrif­ter gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om rest­av­gift.

1994:207

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1994. Den äldre lydel­sen av 1 § gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om mer­vär­desskatt som belö­per på tid före ikraft­trä­dan­det.

1994:1787

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1995 såvitt avser 1 § första styc­ket 3 och i övrigt sam­ti­digt med lagen (1994:1500) med anled­ning av Sve­ri­ges anslut­ning till Euro­pe­iska uni­o­nen. Den äldre lydel­sen av 1 § första styc­ket 3 gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om avgift enligt lagen (1992:1745) om all­män sjuk­för­säk­rings­av­gift och lagen (1993:1441) om all­män avgift för finan­sie­ring av kon­tant­för­må­ner vid arbets­lös­het.

1995:1669

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1996. Den äldre lydel­sen av 1 § gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om gär­ningar som begåtts före ikraft­trä­dan­det.

1996:658

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas dock fort­fa­rande i fråga om gär­ningar som begåtts före ikraft­trä­dan­det.

1997:486

Denna lag trä­der i kraft den 1 novem­ber 1997. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om avgiftstillägg för utgift­så­ret 1997 och tidi­gare år.

2003:805

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2004. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för för­hål­lan­den som hän­för sig till tiden före ikraft­trä­dan­det.

2011:1247
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2012.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om gär­ningar som har begåtts före ikraft­trä­dan­det.
   3. Den nya bestäm­mel­sen i 7 § andra styc­ket tilläm­pas på beskatt­ningsår som bör­jar efter den 31 janu­ari 2012.
Bestäm­mel­sen tilläm­pas även på för­längda räken­skapsår som avslu­tas efter utgången av 2012 och på för­kor­tade räken­skapsår som både påbör­jas och avslu­tas under 2012.
   4. Bestäm­mel­serna i 12 § i dess nya lydelse tilläm­pas på åtgär­der som vid­tas efter ikraft­trä­dan­det, oav­sett när gär­ningen har begåtts.

2018:564
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2018.
   2. Bestäm­mel­serna i 12 § i den nya lydel­sen tilläm­pas första gången på åtgär­der som vid­tas efter ikraft­trä­dan­det och som har en kopp­ling till sådan infor­ma­tion om gene­rell kon­troll som Skat­te­ver­ket har läm­nat efter ikraft­trä­dan­det.

2025:153
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2025.
   2. Bestäm­mel­serna i 14 § första styc­ket i den nya lydel­sen tilläm­pas även på brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte möj­lig­he­ten att döma till påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.
   3. Punkt 2 gäl­ler inte bestäm­mel­sen om att god­kän­nan­det av ett straf­fö­re­läg­gande utgör en pre­skrip­tions­hind­rande åtgärd.