Arbets­tids­lag (1982:673)

Tillämp­nings­om­råde

1 §   Denna lag gäl­ler, med de inskränk­ningar som anges i 2 §, varje verk­sam­het där arbets­ta­gare utför arbete för en arbets­gi­vares räk­ning.

All­männa skydds­be­stäm­mel­ser av bety­delse för för­lägg­ningen av arbets­tid finns i 2 kap. 1 § arbets­mil­jö­la­gen (1977:1160). Sär­skilda bestäm­mel­ser om arbets­ti­den för min­derå­riga finns i 5 kap. den lagen.
Lag (1996:360).

2 §   Lagen gäl­ler inte
   1. arbete som utförs under sådana för­hål­lan­den att det inte kan anses vara arbets­gi­va­rens upp­gift att vaka över hur arbe­tet är ord­nat,
   2. arbete som utförs av arbets­ta­gare som med hän­syn till arbets­upp­gif­ter och anställ­nings­vill­kor har före­tags­le­dande eller där­med jäm­för­lig ställ­ning eller av arbets­ta­gare som med hän­syn till sina arbets­upp­gif­ter har för­tro­en­det att själva dis­po­nera sin arbets­tid,
   3. arbete som utförs i arbets­gi­va­rens hus­håll,
   4. far­tygs­ar­bete, eller
   5. arbete som omfat­tas av lagen (2005:395) om arbets­tid vid visst väg­trans­port­ar­bete.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får före­skriva att lagen ska tilläm­pas i fråga om far­tygs­ar­bete som har undan­ta­gits från till­lämp­ning av bestäm­mel­serna om vilo­tid i lagen (1998:958) om vilo­tid för sjö­män.

Bestäm­mel­serna i 10 b §, 13 § första styc­ket, 13 a § och 14 § tredje styc­ket andra meningen gäl­ler inte när lagen (2005:426) om arbets­tid m.m. för flyg­per­so­nal inom civil­fly­get är tillämp­lig. De gäl­ler inte hel­ler inom offent­lig verk­sam­het för arbete som är spe­ci­ellt för verk­sam­he­ten och som är av sådant slag att kon­flikt inte kan und­vi­kas med Euro­pa­par­la­men­tets och rådets direk­tiv 2003/88/EG av den 4 novem­ber 2003 om arbets­ti­dens för­lägg­ning i vissa avse­en­den. Sådant arbete kan före­komma hos bland annat För­svars­mak­ten, Polis­myn­dig­he­ten och Säker­hetspo­li­sen eller vid skydds-​​ och bered­skaps­ar­be­ten.

I lagen om arbets­tid m.m. för flyg­per­so­nal inom civil­fly­get finns bestäm­mel­ser om års­ar­bets­tid och om ledig­het på sta­tio­ne­rings­or­ten för sådan flyg­per­so­nal.

Bestäm­mel­serna i 13 § första styc­ket, 14 § och 15 § tredje styc­ket gäl­ler inte när lagen (2008:475) om kör- och vilo­tid vid inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik är tillämp­lig.
Lag (2014:660).

3 §   Genom ett kol­lek­tivav­tal som har slu­tits eller god­känts av en cen­tral arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion får det göras undan­tag från lagen i dess hel­het eller avvi­kel­ser från 5 och 6 §§, 7 § andra styc­ket, 8-10 b §§, 12-14 §§ samt 15 § andra och tredje styc­kena. Vidare får ras­ter bytas ut mot mål­tidsup­pe­håll genom sådana kol­lek­tivav­tal. Avvi­kel­ser från 10 b § får dock inte inne­bära en längre beräk­nings­pe­riod än tolv måna­der. Avvi­kel­ser från 12 § får göras endast om avta­let respek­te­rar det över­gri­pande skydd för arbets­ta­gare som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets direk­tiv (EU) 2019/1152 av den 20 juni 2019 om tyd­liga och för­ut­säg­bara arbets­vill­kor i Euro­pe­iska uni­o­nen, i den ursprung­liga lydel­sen.

Avvi­kel­ser från 8 och 8 a §§, 9 § andra styc­ket, 10 och 10 a §§ och 13 § andra styc­ket får göras även med stöd av ett kol­lek­tivav­tal som har slu­tits av en lokal arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion. Sådana avvi­kel­ser gäl­ler dock under högst en månad, räk­nat från den dag då avta­let ingicks.

En arbets­gi­vare som är bun­den av ett kol­lek­tivav­tal enligt första eller andra styc­ket får tillämpa avta­let även på arbets­ta­gare som inte är med­lem­mar av den avtals­slu­tande arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tio­nen men som sys­sel­sätts i sådant arbete som avses med avta­let.

Undan­tag från lagen i dess hel­het och avvi­kel­ser från 10 b §, 13 § första styc­ket, 13 a §, 14 § och 15 § andra och tredje styc­kena samt byten av ras­ter mot mål­tidsup­pe­håll enligt denna para­graf får göras endast om detta inte inne­bär att mindre för­mån­liga vill­kor ska tilläm­pas för arbets­ta­garna än som föl­jer av Euro­pa­par­la­men­tets och rådets direk­tiv 2003/88/EG, i den ursprung­liga lydel­sen. Ett avtal är ogil­tigt i den utsträck­ning det inne­bär att mindre för­mån­liga vill­kor ska tilläm­pas för arbets­ta­garna än som föl­jer av direk­ti­vet.
Lag (2022:450).

4 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela sär­skilda före­skrif­ter för total­för­sva­ret med avvi­kelse från denna lag.

Ordi­na­rie arbets­tid och jour­tid

5 §   Den ordi­na­rie arbets­ti­den får uppgå till högst 40 tim­mar i vec­kan.

När det behövs med hän­syn till arbe­tets natur eller arbets­för­hål­lan­dena i övrigt, får arbets­ti­den uppgå till 40 tim­mar i vec­kan i genom­snitt för en tid av högst fyra vec­kor.

Vec­kan räk­nas från och med mån­dag, om inte annan beräk­ning tilläm­pas på arbets­stäl­let.

6 §   Om det på grund av verk­sam­he­tens natur är nöd­vän­digt att en arbets­ta­gare står till arbets­gi­va­rens för­fo­gande på arbets­stäl­let för att vid behov utföra arbete, får jour­tid tas ut med högst 48 tim­mar per arbets­ta­gare under en tid av fyra vec­kor eller 50 tim­mar under en kalen­der­må­nad. Som jour­tid anses inte tid då arbets­ta­ga­ren utför arbete för arbets­gi­va­rens räk­ning.

Över­tid

7 §   Med över­tid för­stås sådan arbets­tid som över­sti­ger ordi­na­rie arbets­tid enligt 5 § och jour­tid enligt 6 §. Om annan ordi­na­rie arbets­tid eller jour­tid gäl­ler på grund av kol­lek­tivav­tal som har till­kom­mit i den ord­ning som anges i 3 § första styc­ket, eller på grund av med­gi­vande om avvi­kelse av Arbets­mil­jö­ver­ket enligt 19 § 1, skall med över­tid i stäl­let för­stås sådan arbets­tid som vid hel­tids­ar­bete över­sti­ger ordi­na­rie arbets­tid och jour­tid enligt avta­let eller med­gi­van­det.

Vid beräk­ning av över­tid skall kom­pen­sa­tions­le­dig­het eller annan ledig­het som för­läggs till arbets­ta­ga­rens ordi­na­rie arbets­tid eller jour­tid lik­stäl­las med full­gjord ordi­na­rie arbets­tid respek­tive jour­tid. Lag (2000:766).

8 §   När det finns sär­skilt behov av ökad arbets­tid, får över­tid tas ut med högst 48 tim­mar per arbets­ta­gare under en tid av fyra vec­kor eller 50 tim­mar under en kalen­der­må­nad, dock med högst 200 tim­mar under ett kalen­derår (all­män över­tid). Lag (2011:740).

8 a §   Över­tid utö­ver all­män över­tid får tas ut med högst 150 tim­mar per arbets­ta­gare under ett kalen­derår om det finns sär­skilda skäl för det och situ­a­tio­nen inte har gått att lösa på annat rim­ligt sätt (extra över­tid).

Extra över­tid och all­män över­tid får till­sam­mans inte över­stiga 48 tim­mar per arbets­ta­gare under en tid av fyra vec­kor eller 50 tim­mar under en kalen­der­må­nad.
Lag (2011:740).

9 §   Har en natur-​​ eller olycks­hän­delse eller annan lik­nande omstän­dig­het som inte har kun­nat för­ut­ses av arbets­gi­va­ren vål­lat avbrott i verk­sam­he­ten eller med­fört över­häng­ande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egen­dom, får över­tid tas ut för arbete i den utsträck­ning som för­hål­lan­dena krä­ver (nöd­fall­sö­ver­tid).

Om det för arbets­stäl­let finns en lokal arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion inom vars avtals­om­råde arbe­tet fal­ler, får nöd­fall­sö­ver­tid tas ut endast under för­ut­sätt­ning att arbets­gi­va­ren sna­rast under­rät­tar orga­ni­sa­tio­nen om över­tids­ar­be­tet. Lag (2011:740).

Mer­tid vid del­tids­an­ställ­ning

10 §   Med mer­tid för­stås sådan arbets­tid som vid del­tids­an­ställ­ning över­sti­ger arbets­ta­ga­rens ordi­na­rie arbets­tid och jour­tid enligt anställ­nings­av­ta­let.
Bestäm­mel­serna om beräk­ning av över­tid i 7 § andra styc­ket ska tilläm­pas även vid beräk­ning av mer­tid.

När det finns sär­skilt behov av ökad arbets­tid, får mer­tid tas ut med högst 200 tim­mar per arbets­ta­gare under ett kalen­derår (all­män mer­tid). Mer­tid får också tas ut med tillämp­ning av de vill­kor för nöd­fall­sö­ver­tid som anges i 9 §. Lag (2011:740).

10 a §   Mer­tid utö­ver all­män mer­tid får tas ut med högst 150 tim­mar per arbets­ta­gare under ett kalen­derår om det finns sär­skilda skäl för det och situ­a­tio­nen inte har gått att lösa på annat rim­ligt sätt (extra mer­tid).

Extra mer­tid och all­män mer­tid får till­sam­mans inte över­stiga 48 tim­mar per arbets­ta­gare under en tid av fyra vec­kor eller 50 tim­mar under en kalen­der­må­nad. Lag (2011:740).

Den sam­man­lagda arbets­ti­den

10 b §   Den sam­man­lagda arbets­ti­den under varje period om sju dagar får uppgå till högst 48 tim­mar i genom­snitt under en beräk­nings­pe­riod om högst fyra måna­der. Vid beräk­ningen av den sam­man­lagda arbets­ti­den skall semes­ter och sjuk­från­varo under tid då arbets­ta­ga­ren annars skulle ha arbe­tat lik­stäl­las med full­gjord arbets­tid. Lag (2011:740).

Anteck­ningar om jour­tid, över­tid och mer­tid

11 §   Arbets­gi­vare ska föra anteck­ningar om jour­tid, över­tid och mer­tid. Arbets­ta­garna har rätt att själva eller genom någon annan ta del av anteck­ning­arna. Samma rätt har fack­liga orga­ni­sa­tio­ner som före­trä­der arbets­ta­gare på arbets­stäl­let.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer med­de­lar före­skrif­ter om hur sådana anteck­ningar ska föras. Lag (2013:611).

Arbets­ti­dens för­lägg­ning m.m.

12 §   Alla arbets­gi­vare som anli­tar arbets­ta­gare till arbete annat än till­fäl­ligt skall lämna arbets­ta­garna besked om änd­ringar i fråga om den ordi­na­rie arbets­ti­dens och jour­ti­dens för­lägg­ning minst två vec­kor i för­väg. Sådant besked får dock läm­nas kor­tare tid i för­väg, om verk­sam­he­tens art eller hän­del­ser som inte har kun­nat för­ut­ses ger anled­ning till det.

13 §   Alla arbets­ta­gare skall ha minst elva tim­mars sam­man­häng­ande ledig­het under varje period om tju­go­fyra tim­mar (dygns­vila). Avvi­kelse får göras till­fäl­ligt­vis, om det för­an­leds av något sär­skilt för­hål­lande som inte har kun­nat för­ut­ses av arbets­gi­va­ren, under för­ut­sätt­ning att arbets­ta­ga­ren ges mot­sva­rande kom­pen­sa­tions­le­dig­het.

I den dygns­vila som alla arbets­ta­gare har rätt till skall tiden mel­lan mid­natt och kloc­kan 5 ingå. Avvi­kelse får göras, om arbe­tet med hän­syn till dess art, all­män­he­tens behov eller andra sär­skilda omstän­dig­he­ter måste bedri­vas mel­lan mid­natt och kloc­kan 5. Lag (2005:165).

13 a §   Arbets­ti­den för natt­ar­be­tande får under varje period om tju­go­fyra tim­mar inte över­stiga åtta tim­mar i genom­snitt under en beräk­nings­pe­riod om högst fyra måna­der. Vid genom­snitts­be­räk­ningen skall räk­nas av från beräk­nings­pe­ri­o­den tju­go­fyra tim­mar för varje påbör­jad period om sju dagar.
Semes­ter och sjuk­från­varo under tid då arbets­ta­ga­ren annars skulle ha arbe­tat skall lik­stäl­las med full­gjord arbets­tid.

Natt­ar­be­tande vars arbete inne­bär sär­skilda ris­ker eller stor fysisk eller men­tal ansträng­ning får dock inte arbeta mer än åtta tim­mar under varje period om tju­go­fyra tim­mar som de utför arbete under natt. Avvi­kelse får göras till­fäl­ligt­vis, om det för­an­leds av något sär­skilt för­hål­lande som inte har kun­nat för­ut­ses av arbets­gi­va­ren, under för­ut­sätt­ning att arbets­ta­ga­ren ges mot­sva­rande kom­pen­sa­tions­le­dig­het.

Med natt­ar­be­tande avses den som nor­malt utför minst tre tim­mar av sitt arbets­pass under natt eller tro­li­gen kom­mer att full­göra minst en tred­je­del av sin års­ar­bets­tid under natt. Med natt avses peri­o­den mel­lan kloc­kan 22 och kloc­kan 6.
Lag (2005:165).

14 §   Arbets­ta­garna skall ha minst tret­tio­sex tim­mars sam­man­häng­ande ledig­het under varje period om sju dagar (vec­ko­vila). Till vec­ko­vi­lan räk­nas inte bered­skaps­tid då arbets­ta­ga­ren får uppe­hålla sig utan­för arbets­stäl­let men skall stå till arbets­gi­va­rens för­fo­gande för att utföra arbete när behov upp­kom­mer.

Vec­ko­vi­lan skall så långt möj­ligt för­läg­gas till vec­ko­slut.

Avvi­kelse från första styc­ket får göras till­fäl­ligt­vis, om det för­an­leds av något sär­skilt för­hål­lande som inte har kun­nat för­ut­ses av arbets­gi­va­ren. Sådan avvi­kelse får göras endast under för­ut­sätt­ning att arbets­ta­ga­ren ges mot­sva­rande kom­pen­sa­tions­le­dig­het. Lag (2005:165).

15 §   Med ras­ter för­stås sådana avbrott i den dag­liga arbets­ti­den under vilka arbets­ta­garna inte är skyl­diga att stanna kvar på arbets­stäl­let.

Arbets­gi­va­ren skall på för­hand ange ras­ter­nas längd och för­lägg­ning så noga som omstän­dig­he­terna med­ger.

Ras­terna skall för­läg­gas så, att arbets­ta­garna inte utför arbete mer än fem tim­mar i följd. Ras­ter­nas antal, längd och för­lägg­ning skall vara till­freds­stäl­lande med hän­syn till arbets­för­hål­lan­dena.

16 §   Ras­ter får bytas ut mot mål­tidsup­pe­håll vid arbets­plat­sen, om det är nöd­vän­digt med hän­syn till arbets­för­hål­lan­dena eller med hän­syn till sjuk­doms­fall eller annan hän­delse som inte har kun­nat för­ut­ses av arbets­gi­va­ren. Sådana mål­tidsup­pe­håll räk­nas in i arbets­ti­den.

17 §   Arbets­gi­va­ren skall ordna arbe­tet så att arbets­ta­garna kan ta de pau­ser som behövs utö­ver ras­terna.

Om arbets­för­hål­lan­dena krä­ver det, får i stäl­let sär­skilda arbets­pa­u­ser läg­gas ut. Arbets­gi­va­ren skall i så fall på för­hand ange arbets­pa­u­ser­nas längd och för­lägg­ning så noga som omstän­dig­he­terna med­ger.

Pau­ser räk­nas in i arbets­ti­den.

18 §   Utan hin­der av 13 - 17 §§ kan rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer, med­dela sär­skilda före­skrif­ter om arbets­ti­dens för­lägg­ning vid väg­trans­por­ter och luft­fart.

Dis­pens av Arbets­mil­jö­ver­ket

19 §   Kan kol­lek­tivav­tal som avses i 3 § inte träf­fas, får Arbets­mil­jö­ver­ket medge avvi­kelse från 5, 6, 10 b och 12-14 §§ samt 15 § andra och tredje styc­kena, om det finns sär­skilda skäl för det.

Arbets­mil­jö­ver­kets beslut enligt denna para­graf får inte inne­bära att mindre för­mån­liga vill­kor ska tilläm­pas för arbets­ta­garna än som föl­jer av Euro­pa­par­la­men­tets och rådets direk­tiv 2003/88/EG. Lag (2011:740).

Skydds­om­buds begä­ran om åtgär­der

19 a §   Om ett skydds­om­bud anser att åtgär­der behö­ver vid­tas för att säker­ställa att 8 a, 9 och 10 a §§ följs, ska skydds­om­bu­det vända sig till arbets­gi­va­ren och begära att denne vid­tar sådana åtgär­der. Om skydds­om­bu­det begär det, ska arbets­gi­va­ren genast lämna skydds­om­bu­det en skrift­lig bekräf­telse på att begä­ran har mot­ta­gits.

Arbets­gi­va­ren ska utan dröjs­mål lämna besked i frå­gan om den eller de åtgär­der skydds­om­bu­det har begärt. Läm­nar arbets­gi­va­ren inte ett sådant besked eller avslår arbets­gi­va­ren skydds­om­bu­dets begä­ran, ska Arbets­mil­jö­ver­ket pröva om före­läg­gande eller för­bud enligt 22 § ska med­de­las, om skydds­om­bu­det begär det. Lag (2011:740).

Till­syn

20 §   Arbets­mil­jö­ver­ket skall ha till­syn över att lagen och de före­skrif­ter som med­de­las med stöd av lagen följs.
Lag (2000:766).

21 §   Arbets­mil­jö­ver­ket har rätt att på begä­ran få de upp­lys­ningar och hand­lingar som behövs för till­sy­nen.

För att utöva till­sy­nen har Arbets­mil­jö­ver­ket rätt att komma in på arbets­stäl­lena. Polis­myn­dig­he­ten ska då lämna den handräck­ning som behövs. Lag (2014:660).

22 §   Arbets­mil­jö­ver­ket får med­dela de före­läg­gan­den eller för­bud som behövs för att denna lag och före­skrif­ter som med­de­las med stöd av lagen ska föl­jas.

Ett beslut om före­läg­gande eller för­bud får för­e­nas med vite.
Ett sådant före­läg­gande eller för­bud får rik­tas även mot sta­ten som arbets­gi­vare. Lag (2013:611).

Straff­be­stäm­mel­ser m. m.

23 §   Till böter eller fäng­else i högst ett år döms en arbets­gi­vare som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het bry­ter mot ett före­läg­gande eller för­bud som har med­de­lats med stöd av 22 §. Detta gäl­ler dock inte om före­läg­gan­det eller för­bu­det har för­e­nats med vite.

24 §   Till böter döms en arbets­gi­vare som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het
   1. utan att undan­tag eller avvi­kel­ser har gjorts enligt 3 eller 19 §, har anli­tat en arbets­ta­gare i strid mot 10 b, 12, 15 eller 16 § eller bru­tit mot 11 § eller mot före­skrif­ter som har med­de­lats med stöd av 11 §, eller
   2. har läm­nat orik­tiga upp­gif­ter om för­hål­lan­den av vikt, när Arbets­mil­jö­ver­ket har begärt upp­lys­ningar eller hand­lingar enligt 21 § första styc­ket.

En gär­ning som omfat­tas av ett före­läg­gande enligt 22 § ska inte med­föra straf­fan­svar enligt första styc­ket.
Lag (2013:611).

24 a §   En arbets­gi­vare som tilläm­par sådana bestäm­mel­ser i ett kol­lek­tivav­tal som stri­der mot 3 § fjärde styc­ket skall betala ska­de­stånd för den för­lust som upp­kom­mer och för den kränk­ning som har skett.

Om det är skä­ligt, kan ska­de­stån­det sät­tas ned eller helt falla bort. Lag (1996:360).

25 §   För en arbets­gi­vare som inte full­gör sina för­plik­tel­ser enligt kol­lek­tivav­tal som avses i 3 §, gäl­ler vad som före­skrivs om påföljd i avta­let eller i lagen (1976:580) om med­be­stäm­mande i arbets­li­vet.

Sank­tions­av­gif­ter

26 §   Om en arbets­gi­vare har över­trätt 5, 6, 7, 8, 8 a, 9, 10, 10 a, 13 eller 14 §, utan att ha stöd i kol­lek­tivav­tal enligt 3 §, ska en sank­tions­av­gift tas ut. Avgif­ten ska tas ut även om över­trä­del­sen inte skett upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het.

Sank­tions­av­gif­ten utgör för varje timme otillå­ten arbets­tid eller jour­tid och för varje arbets­ta­gare som har anli­tats i strid mot 5, 6, 7, 8, 8 a, 9, 10, 10 a, 13 eller 14 §, en pro­cent av det pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken som gällde vid den tid­punkt då över­trä­del­sen skedde.

Avgif­ten till­fal­ler sta­ten. Lag (2013:611).

26 a § Någon sank­tions­av­gift ska inte tas ut för en gär­ning som omfat­tas av ett före­läg­gande eller för­bud enligt 22 §.
Lag (2013:611).

26 b § Sank­tions­av­gif­ten ska tas ut av den fysiska eller juri­diska per­son som drev den verk­sam­het där över­trä­del­sen skedde.

Avgif­ten får sät­tas ned helt eller del­vis om över­trä­del­sen är ringa eller ursäkt­lig eller om det annars med hän­syn till omstän­dig­he­terna skulle vara oskä­ligt att ta ut avgif­ten.
Lag (2013:611).

27 §   Arbets­mil­jö­ver­ket prö­var genom avgifts­före­läg­gande frå­gor om sank­tions­av­gif­ter.

Avgifts­före­läg­gande inne­bär att den som bedöms vara ansva­rig enligt 26 b § för en över­trä­delse före­läggs att god­känna avgif­ten ome­del­bart eller inom viss tid.

När före­läg­gan­det har god­känts, gäl­ler det som dom­stols laga­kraft­vunna avgö­rande om att avgift ska tas ut. Ett god­kän­nande som görs efter det att den tid som angetts i före­läg­gan­det har gått ut är dock utan ver­kan. Om avgifts­före­läg­gan­det inte har god­känts inom utsatt tid, får Arbets­mil­jö­ver­ket ansöka hos den för­valt­nings­rätt inom vars dom­krets avgifts­före­läg­gan­det har utfär­dats, om att avgift ska tas ut.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten. Lag (2013:611).

27 a § En sank­tions­av­gift får tas ut bara om ansö­kan har del­getts den som avgifts­före­läg­gan­det rik­tas mot inom fem år från den tid­punkt då över­trä­del­sen skedde.

Ett beslut om att avgift ska tas ut ska genast sän­das till läns­sty­rel­sen. Avgif­ten ska beta­las till läns­sty­rel­sen inom två måna­der från det att beslu­tet vann laga kraft. En upp­lys­ning om detta ska tas in i beslu­tet.

Om avgif­ten inte beta­las inom den tid som anges i andra styc­ket, ska dröjsmåls­av­gift tas ut enligt lagen (1997:484) om dröjsmåls­av­gift. Den obe­talda avgif­ten och dröjsmåls­av­gif­ten ska läm­nas för indriv­ning enligt lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m.m.

En beslu­tad avgift bort­fal­ler om verk­stäl­lig­het inte har skett inom fem år efter det att avgö­ran­det vann laga kraft.
Lag (2013:611).

Över­kla­gande

28 §   Har upp­hävts genom lag (2000:766).

29 §   Arbets­mil­jö­ver­kets beslut i enskilda fall enligt denna lag eller enligt före­skrif­ter med­de­lade med stöd av lagen får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2008:298).

30 §   För att ta till vara arbets­ta­gar­nas intresse i ett ärende enligt lagen får beslut som avses i 28 eller 29 § över­kla­gas av huvud­skydds­om­bud eller, om något sådant ombud inte finns, av annat skydds­om­bud. Finns det inte något skydds­om­bud, får en arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion över­klaga ett sådant beslut i den mån saken rör med­lem­mar­nas intresse och orga­ni­sa­tio­nen tidi­gare har ytt­rat sig i ären­det.

Om skydds­om­bud finns bestäm­mel­ser i 6 kap. arbets­mil­jö­la­gen (1977:1160).

31 §   I fråga om före­skrif­ter får Arbets­mil­jö­ver­ket under­ställa rege­ringen frå­gor av sär­skild bety­delse innan ver­ket med­de­lar beslut i ären­det. Lag (2000:766).

32 §   Arbets­mil­jö­ver­ket kan för­ordna att dess beslut skall gälla ome­del­bart. Lag (2000:766).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1992:637

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1993. Äldre före­skrif­ter gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om över­tids­av­gift som för­fal­lit till betal­ning före ikraft­trä­dan­det.

2005:165

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2005. Med undan­tag för 2 § första styc­ket 5 och av vad som före­skrivs beträf­fande lagen (2005:426) om arbets­tid m.m. för flyg­per­so­nal inom civil­fly­get skall de nya bestäm­mel­serna dock tilläm­pas först från och med den 1 janu­ari 2007 om arbets­gi­va­ren den 30 juni 2005 och där­ef­ter fram till och med den 31 decem­ber 2006 är bun­den av kol­lek­tivav­tal som regle­rar arbets­tids­frå­gor. Lag (2005:428).

2008:298
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2008.
   2. För beslut som med­de­lats av Arbets­mil­jö­ver­ket före den 1 juli 2008 gäl­ler 29 § i sin äldre lydelse.

2008:476

Denna lag trä­der i kraft den 14 decem­ber 2008. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för för­hål­lan­den som hän­för sig till tiden före ikraft­trä­dan­det.

2011:740
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2011.
   2. Med­gi­van­den som har med­de­lats av Arbets­mil­jö­ver­ket enligt 19 § i dess äldre lydelse gäl­ler fort­fa­rande.

2013:611
      1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2014.
      2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för över­trä­del­ser som har skett före ikraft­trä­dan­det.