Lag (1989:532) om till­stånd för anställ­ning på far­tyg

1 §   En utlän­ning ska ha till­stånd för att ha anställ­ning som avser befatt­ning på svenskt far­tyg i utri­kes tra­fik (anställ­nings­till­stånd) om inte utlän­ningen har per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd i Sve­rige eller är med­bor­gare i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge.

Kra­vet på anställ­nings­till­stånd gäl­ler inte för annan utlän­ning som är med­bor­gare i en stat inom Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det (EES).

Kra­vet på anställ­nings­till­stånd omfat­tar inte hel­ler annan utlän­ning än som avses i första och andra styc­kena, om far­ty­get huvud­sak­li­gen används i sådan fjärr­fart som avses i 64 kap. 6 § inkomst­skat­te­la­gen (1999:1229).

Rege­ringen får före­skriva andra undan­tag från kra­vet på anställ­nings­till­stånd. Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om avgif­ter för pröv­ning av ansö­kan om undan­tag. Lag (2010:1560).

2 §   Anställ­nings­till­stånd ges för tjänst­gö­ring i en befatt­ning på ett visst far­tyg eller vissa far­tyg eller på far­tyg som till­hör ett visst rederi.
Till­stån­det får för­e­nas med de vill­kor som behövs.

3 §   Anställ­nings­till­stånd läm­nas av Arbets­för­med­lingen.
Till­stånd får dess­utom läm­nas
   1. av den sjö­ar­bets­för­med­ling, som utses av rege­ringen eller av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer, och
   2. av de svenska utlands­myn­dig­he­ter som Utri­kes­de­par­te­men­tet bestäm­mer.

Arbets­för­med­lingen får åter­kalla ett anställ­nings­till­stånd om utlän­ningen med­ve­tet har läm­nat orik­tiga upp­gif­ter eller svik­li­gen har för­ti­git vissa omstän­dig­he­ter eller om det i övrigt finns sär­skilda skäl. Lag (2007:405).

4 §   Den som har en utlän­ning i sin tjänst trots att utlän­ningen inte har före­skri­vet anställ­nings­till­stånd döms till böter eller, när omstän­dig­he­terna är för­svå­rande, till fäng­else i högst ett år.

5 §   Fysisk eller juri­disk per­son som har en utlän­ning i sin tjänst, trots att denne inte har före­skri­vet anställ­nings­till­stånd, ska erlägga en sär­skild avgift.

För varje utlän­ning som avses i första styc­ket utgör avgif­ten hälf­ten av det pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken som gällde när över­trä­del­sen upp­hörde.
Har över­trä­del­sen pågått under längre tid än tre måna­der, utgör avgif­ten för varje utlän­ning i stäl­let hela pris­bas­belop­pet.
Avgif­ten får ned­sät­tas eller efter­ges, om sär­skilda omstän­dig­he­ter före­lig­ger. Lag (2010:1242).

6 §   Frå­gor om påfö­rande av avgift enligt 5 § prö­vas av all­män dom­stol efter ansö­kan, som skall göras av all­män åkla­gare inom två år efter det att över­trä­del­sen upp­hörde. I frå­gor om sådan talan gäl­ler i tillämp­liga delar bestäm­mel­serna i rät­te­gångs­bal­ken om åtal för brott på vil­ket inte kan följa svå­rare straff än böter och om kvar­stad i brott­mål. Sedan fem år har för­flu­tit efter det att över­trä­del­sen upp­hörde, får avgift inte påfö­ras. Avgif­ten till­fal­ler sta­ten.

Avgif­ten skall beta­las till läns­sty­rel­sen inom två måna­der från det att beslu­tet vann laga kraft. En upp­lys­ning om detta skall tas in i beslu­tet. Om avgif­ten inte beta­las inom denna tid, skall dröjsmåls­av­gift tas ut enligt lagen (1997:484) om dröjsmåls­av­gift. Den obe­talda avgif­ten och dröjsmåls­av­gift skall läm­nas för indriv­ning. Indriv­nings­åt­gär­der får dock inte vid­tas sedan fem år har för­flu­tit från det beslu­tet vann laga kraft. Rege­ringen får före­skriva att indriv­ning inte behö­ver begä­ras för ett ringa belopp. Bestäm­mel­ser om indriv­ning finns i lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m.m.
Lag (1997:537).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1992:647

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1993. Äldre före­skrif­ter gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om avgift enligt 5 § som för­fal­lit till betal­ning före ikraft­trä­dan­det.

1992:1724

Denna lag trä­der i kraft, såvitt avser 1 § andra styc­ket, den dag rege­ringen bestäm­mer och såvitt avser 1 § i övrigt den 1 janu­ari 1993.

1994:84

Rege­ringen före­skri­ver att lagen (1992:1724) om änd­ring i lagen (1989:532) om till­stånd för anställ­ning på far­tyg skall, i den del för vil­ken en bestämd ikraft­trä­dan­de­dag inte angi­vits, träda i kraft den 1 april 1994.

1996:1343

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1998 och tilläm­pas på anställ­nings­till­stånd från och med ikraft­trä­dan­det.

1999:1259

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2000. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om för­hål­lan­den som avser tid före ikraft­trä­dan­det.