Skuldsa­ne­rings­lag (1994:334). För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2006:548

All­männa bestäm­mel­ser

1 §   Med skuldsa­ne­ring enligt denna lag avses sådan fri­vil­lig skuldsa­ne­ring som fast­ställs av Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten och tving­ande skuldsa­ne­ring som beslu­tas av rät­ten. Kom­mu­nen skall inom ramen för soci­al­tjäns­ten eller på annat sätt lämna råd och anvis­ningar till skuld­satta per­so­ner. Lag (2006:718).

2 §   Skuldsa­ne­ring inne­bär att en gäl­de­när helt eller del­vis befrias från ansvar för betal­ningen av de skul­der som omfat­tas av skuldsa­ne­ringen.

Om ackord och kon­kurs finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

3 §   Vid skuldsa­ne­ring enligt denna lag behö­ver hän­syn inte tas till före­skrif­ter om efter­gift eller ned­sätt­ning i annan för­fatt­ning.

En bor­ge­när får utan hin­der av före­skrif­ter i någon annan för­fatt­ning godta ett för­slag om skuldsa­ne­ring enligt denna lag.

All­männa vill­kor för skuldsa­ne­ring

4 §   Skuldsa­ne­ring får bevil­jas en gäl­de­när med hem­vist i Sve­rige som är fysisk per­son, om
   1. han är på obe­stånd och så skuld­satt att han inte kan antas ha för­måga att betala sina skul­der inom över­skåd­lig tid och
   2. det är skä­ligt med hän­syn till gäl­de­nä­rens per­son­liga och eko­no­miska för­hål­lan­den att skuldsa­ne­ring bevil­jas honom.

Den som är folk­bok­förd i Sve­rige skall vid tillämp­ningen av första styc­ket anses ha hem­vist i Sve­rige.

Vid tillämp­ningen av första styc­ket 2 skall sär­skilt beak­tas skul­der­nas ålder, omstän­dig­he­terna vid deras till­komst, de ansträng­ningar gäl­de­nä­ren har gjort för att full­göra sina för­plik­tel­ser och att på egen hand nå en upp­gö­relse med sina bor­ge­nä­rer samt det sätt på vil­ket gäl­de­nä­ren har med­ver­kat under hand­lägg­ningen av ären­det om skuldsa­ne­ring. Lag (1996:780).

4 a §   Beträf­fande den som är näringsid­kare gäl­ler, utö­ver vill­ko­ren i 4 §, att skuldsa­ne­ring får bevil­jas endast om det finns sär­skilda skäl med hän­syn till närings­verk­sam­he­tens ringa omfatt­ning och enkla beskaf­fen­het. Lag (1996:780).

5 §   En gäl­de­när som är ålagd närings­för­bud enligt lagen (1986:436) om närings­för­bud får inte bevil­jas skuldsa­ne­ring. Det­samma gäl­ler en gäl­de­när som tidi­gare bevil­jats skuldsa­ne­ring, om det inte finns syn­ner­liga skäl för skuldsa­ne­ring.

Skul­derna

6 §   En skuldsa­ne­ring omfat­tar, om inte annat före­skrivs i denna lag, alla ford­ringar på pengar mot gäl­de­nä­ren som har upp­kom­mit före den dag då beslut med­de­las enligt 13 § andra styc­ket att inleda skuldsa­ne­ring. Skuldsa­ne­ring med­för att rät­ten till ränta eller dröjsmåls­av­gift på en sådan ford­ran bort­fal­ler för tiden efter nämnda dag. Skuldsa­ne­ringen får dock inskrän­kas till att avse de ford­ringar som har upp­kom­mit före viss tidi­gare dag, om det är skä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna vid skul­der­nas upp­komst eller andra sär­skilda omstän­dig­he­ter.

Vid skuldsa­ne­ringen får bestäm­mas att en ford­ran som avses i första styc­ket och som är bero­ende av vill­kor, inte är till belop­pet fast­ställd eller inte är för­fal­len till betal­ning, inte skall omfat­tas av skuldsa­ne­ringen. I fråga om en sådan ford­ran får bor­ge­nä­ren utan hin­der av före­skrif­ter i annan för­fatt­ning bevilja anstånd med betal­ningen under den tid betal­nings­pla­nen enligt 8 § löper.

En skuldsa­ne­ring omfat­tar inte
   1. en ford­ran på famil­je­rätts­liga under­håll,
   2. en ford­ran för vil­ken bor­ge­nä­ren har panträtt eller annan för­måns­rätt enligt 6 eller 7 § för­måns­rättsla­gen (1970:979) eller reten­tions­rätt, till den del säker­he­ten för­slår till betal­ning av ford­ran,
   3. en ford­ran för vil­ken bor­ge­nä­ren, innan beslut om att inleda skuldsa­ne­ring har med­de­lats, har fått för­måns­rätt enligt 8 § för­måns­rättsla­gen, såvitt avser egen­dom som har tagits i anspråk vid verk­stäl­lig­he­ten,
   4. en ford­ran som inte är för­fal­len till betal­ning och som är bero­ende av att bor­ge­nä­ren till­han­da­hål­ler en mot­pre­sta­tion eller
   5. en ford­ran som är tvis­tig.

Bestäm­mel­sen i tredje styc­ket 1 gäl­ler inte när För­säk­rings­kas­san eller ett utländskt offent­ligt organ inträtt i den under­hålls­be­rät­ti­ga­des rätt till under­hålls­bi­drag.
Lag (2004:834).

Inne­hål­let i en skuldsa­ne­ring

7 §   Alla ford­ringar som enligt 6 § omfat­tas av skuldsa­ne­ringen har lika rätt.

Utan hin­der av första styc­ket får
   1. en ford­ran ges sämre rätt, om bor­ge­nä­ren sam­tyc­ker eller
   2. en bor­ge­när vars ford­ran är på mindre belopp ges full betal­ning, om det är skä­ligt med hän­syn till omfatt­ningen av skul­derna och övriga omstän­dig­he­ter.

I 26 § före­skrivs vad som skall gälla i fråga om ford­ringar som inte har anmälts i ären­det.

8 §   Vid en skuldsa­ne­ring skall bestäm­mas
   1. vilka ford­ringar som enligt 6 § skall omfat­tas av skuldsa­ne­ringen,
   2. vad som enligt 7 § skall gälla för dem,
   3. vil­ket belopp som skall för­de­las mel­lan bor­ge­nä­rerna och
   4. en betal­nings­plan som visar när och hur kvar­stå­ende belopp av varje bor­ge­närs ford­ran skall beta­las.

Belopp som avses i första styc­ket 3 skall bestäm­mas så att skuldsa­ne­ringen tar i anspråk gäl­de­nä­rens samt­liga till­gångar och inkoms­ter efter avdrag för vad som skall för­be­hål­las gäl­de­nä­ren för hans och hans familjs för­sörj­ning. Där­vid skall bestäm­mel­serna i 7 kap. 4 och 5 §§ utsök­nings­bal­ken om för­be­hålls­be­lopp vara väg­le­dande. Vid skuldsa­ne­ringen får bestäm­mas att för­be­håll även skall göras för betal­ning av en ford­ran som, enligt 6 § tredje styc­ket eller beslut som fat­tas med stöd av 6 § andra styc­ket, inte omfat­tas av skuldsa­ne­ringen.

Av för­del­ningen enligt första styc­ket 3 skall framgå hur stor pro­cen­tan­del av ford­ring­ar­nas belopp som skall kvar­stå.

Den betal­nings­plan som skall bestäm­mas enligt första styc­ket 4 skall löpa under fem år, om det inte finns sär­skilda skäl att bestämma en längre eller kor­tare tid. Lag (1997:848).

Ansö­kan om skuldsa­ne­ring

9 §   En ansö­kan om skuldsa­ne­ring skall göras skrift­li­gen hos Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten.

Ansö­kan skall vara egen­hän­digt under­teck­nad av gäl­de­nä­ren.
Lag (2006:718).

10 §   Ansö­kan skall inne­hålla
   1. upp­gif­ter om gäl­de­nä­ren i de hän­se­en­den som anges i 33 kap. 1 § första och andra styc­kena rät­te­gångs­bal­ken samt upp­gift som visar att han har hem­vist i Sve­rige,
   2. en för­teck­ning över gäl­de­nä­rens till­gångar och skul­der med upp­gift om varje bor­ge­närs namn, person-​ eller orga­ni­sa­tions­num­mer, post­a­dress och tele­fon,
   3. upp­gift om gäl­de­nä­rens inkoms­ter och utgif­ter,
   4. upp­gift om för­hål­lan­den som avses i 4 § tredje styc­ket,
   5. de upp­gif­ter om gäl­de­nä­rens och hans familjs per­son­liga och eko­no­miska för­hål­lan­den som i övrigt är av bety­delse för pröv­ning av frå­gan om skuldsa­ne­ring skall inle­das.

Upp­gif­terna enligt första styc­ket skall läm­nas av gäl­de­nä­ren på heder och sam­vete.

Brist­fäl­lig ansö­kan

11 §   Om en ansö­kan är brist­fäl­lig, skall Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten före­lägga gäl­de­nä­ren att avhjälpa bris­ten. Av före­läg­gan­det skall framgå att ansö­kan kan avvi­sas om före­läg­gan­det inte följs.
Före­läg­gan­det behö­ver inte del­ges.

Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten skall avvisa en ansö­kan om skuldsa­ne­ring, om den är så brist­fäl­lig att den inte kan läg­gas till grund för pröv­ning i sak och gäl­de­nä­ren inte har följt ett före­läg­gande att avhjälpa bris­ten. Lag (2006:718).

Avslag hos Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten

12 §   Om det av ansö­kan om skuldsa­ne­ring eller annan till­gäng­lig utred­ning fram­går att gäl­de­nä­ren inte upp­fyl­ler vill­ko­ren enligt 4 § eller inte kan bevil­jas skuldsa­ne­ring på grund av 5 §, skall Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten avslå ansö­kan.

Om det, sedan beslut har fat­tats enligt 13 § andra styc­ket om att inleda skuldsa­ne­ring, fram­kom­mer att för­ut­sätt­ning­arna för skuldsa­ne­ring enligt denna lag inte är upp­fyllda, skall Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten avslå ansö­kan. Ansö­kan får också avslås, om gäl­de­nä­ren inte instäl­ler sig per­son­li­gen vid ett sam­man­träde eller om han i övrigt inte med­ver­kar vid ären­dets hand­lägg­ning.
Lag (2006:718).

Inle­dande av skuldsa­ne­ring

13 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten skall i den utsträck­ning det behövs inhämta upp­lys­ningar om gäl­de­nä­rens per­son­liga och eko­no­miska för­hål­lan­den från andra myn­dig­he­ter. Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten får också om det finns sär­skilda skäl hålla sam­man­träde som avses i 16 § för att avgöra om skuldsa­ne­ring skall inle­das.

Om Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten inte enligt 11 § avvi­sar eller enligt 12 § första styc­ket avslår en ansö­kan om skuldsa­ne­ring, skall myn­dig­he­ten sna­rast besluta att skuldsa­ne­ring skall inle­das.
Lag (2006:718).

14 §   När beslut har med­de­lats om att inleda skuldsa­ne­ring skall Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten genast genom en kun­gö­relse i Post- och Inri­kes Tid­ningar upp­mana var och en som har en ford­ran mot gäl­de­nä­ren att skrift­li­gen anmäla sin ford­ran till Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten senast en månad från dagen för kun­gö­rel­sens infö­rande. Om det finns sär­skilda skäl, kan Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten införa kun­gö­rel­sen även i en eller flera orts­tid­ningar. Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten kan också för­länga fris­ten till två måna­der om det finns sär­skilda skäl. Lag (2006:718).

Utred­ningen hos Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten

15 §   Har skuldsa­ne­ring inletts skall Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten se till att ären­det blir så utrett som dess beskaf­fen­het krä­ver.
Lag (2006:718).

16 §   Om det kan antas vara till för­del för utred­ningen, får Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten kalla gäl­de­nä­ren att inställa sig per­son­li­gen vid ett sam­man­träde hos myn­dig­he­ten. Vid sam­man­trä­det skall gäl­de­nä­ren lämna de ytter­li­gare upp­lys­ningar som behövs för att avgöra frå­gan om skuldsa­ne­ring.

Kal­lel­sen skall sän­das till gäl­de­nä­ren under den adress gäl­de­nä­ren senast har upp­gi­vit i ären­det. Kal­lel­sen behö­ver inte del­ges.

I kal­lel­sen skall gäl­de­nä­ren upp­ly­sas om syf­tet med sam­man­trä­det och om att hans ansö­kan kan avslås om han inte instäl­ler sig per­son­li­gen. Lag (2006:718).

17 §   Om det finns skäl får Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten till sam­man­träde enligt 16 § kalla även en bor­ge­när, annan myn­dig­het eller någon annan som kan bidra till utred­ningen av ären­det.
Kal­lel­sen behö­ver inte del­ges. Lag (2006:718).

Fri­vil­lig skuldsa­ne­ring

18 §   När det finns behöv­lig utred­ning, skall gäl­de­nä­ren till­sam­mans med Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten upp­rätta ett för­slag om skuldsa­ne­ring som inne­hål­ler de upp­gif­ter som anges i 8 §. Lag (2006:718).

19 §   För­sla­get om skuldsa­ne­ring skall sän­das till samt­liga kända bor­ge­nä­rer vil­kas ford­ringar omfat­tas av skuldsa­ne­ringen med före­läg­gande för dem att yttra sig över för­sla­get inom viss tid. I före­läg­gan­det skall anges att ute­bli­vet ytt­rande inte hind­rar ett beslut om fri­vil­lig skuldsa­ne­ring enligt för­sla­get. Före­läg­gan­det skall del­ges bor­ge­nä­rerna. Om en ford­ran som anmälts enligt 14 § inte omfat­tas av skuldsa­ne­ringen skall bor­ge­nä­ren under­rät­tas om detta.

20 §   God­tar samt­liga bor­ge­nä­rer för­sla­get om skuldsa­ne­ring, skall Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten genom beslut fast­ställa skuldsa­ne­ringen om den upp­fyl­ler de för­ut­sätt­ningar för skuldsa­ne­ring som anges i denna lag.

En bor­ge­när som inte har ytt­rat sig inom den enligt 19 § före­lagda tiden skall anses ha god­ta­git för­sla­get.

Ett beslut enligt första styc­ket skall genast kun­gö­ras i Post- och Inri­kes Tid­ningar. Lag (2006:718).

Över­läm­nande till dom­stol

21 §   Har någon bor­ge­när mot­satt sig för­sla­get skall Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten, om ansö­kan inte skall avslås enligt 12 § andra styc­ket, över­lämna ären­det till tings­rät­ten i den ort där gäl­de­nä­ren är bosatt för vidare hand­lägg­ning där. Om gäl­de­nä­ren inte är bosatt i Sve­rige skall ären­det över­läm­nas till Stock­holms tings­rätt.
Lag (2006:718).

Tving­ande skuldsa­ne­ring

22 §   Rät­ten får besluta om skuldsa­ne­ring även om någon bor­ge­när mot­satt sig att gäl­de­nä­ren helt eller del­vis befrias från ansvar för betal­ningen av bor­ge­nä­rens ford­ran.

Om inte annat föl­jer av denna lag, gäl­ler lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den för hand­lägg­ningen.

Tings­rät­ten skall kalla gäl­de­nä­ren och samt­liga bor­ge­nä­rer till ett sam­man­träde vid vil­ket frå­gan om tving­ande skuldsa­ne­ring skall prö­vas. Kal­lel­sen skall del­ges de kända bor­ge­nä­rerna. Kal­lel­sen skall sän­das till gäl­de­nä­ren under den adress han senast upp­gi­vit i ären­det. Gäl­de­nä­ren behö­ver inte del­ges. Till sam­man­trä­det får också före­trä­dare för soci­al­nämn­den eller annan kal­las. Om någon som har kal­lats till sam­man­trä­det ute­blir, utgör det inte hin­der för att avgöra ären­det. Kal­lel­sen skall inne­hålla en erin­ran om detta.
Lag (1996:267).

23 §   Ansö­kan om skuldsa­ne­ring skall avslås av rät­ten, om för­ut­sätt­ning­arna för skuldsa­ne­ring enligt denna lag inte är upp­fyllda. Ansö­kan får också avslås, om gäl­de­nä­ren inte instäl­ler sig per­son­li­gen vid ett sam­man­träde eller om han i övrigt inte med­ver­kar vid ären­dets hand­lägg­ning.

24 §   Om rät­ten beslu­tar om skuldsa­ne­ring, skall beslu­tet inne­hålla de upp­gif­ter som anges i 8 §.

Ett beslut enligt första styc­ket skall genast kun­gö­ras i Post- och Inri­kes Tid­ningar.

För­bud mot exe­ku­tiva åtgär­der

25 §   Efter Kro­no­fog­de­myn­dig­he­tens beslut om att inleda skuldsa­ne­ring får utmät­ning för ford­ringar som upp­kom­mit dess­förin­nan inte äga rum innan frå­gan om skuldsa­ne­ring är avgjord, om inte, efter över­läm­nande eller över­kla­gande, rät­ten på begä­ran av en bor­ge­när bestäm­mer annat.
Om utmät­ning ändå sker är åtgär­den utan ver­kan.

Första styc­ket gäl­ler inte ford­ringar, som enligt 6 § tredje styc­ket inte omfat­tas av skuldsa­ne­ringen.

Vad som sägs i denna para­graf tilläm­pas även i fråga om beslut om betal­nings­säk­ring och verk­stäl­lig­het av sådant beslut.
Lag (2006:718).

Ver­kan av skuldsa­ne­ring

26 §   En skuldsa­ne­ring befriar gäl­de­nä­ren från ansvar för betal­ningen av de skul­der som omfat­tas av skuldsa­ne­ringen i den utsträck­ning som dessa sätts ned. Genom skuldsa­ne­ringen befrias gäl­de­nä­ren från ansvar för betal­ningen av ford­ringar som inte är kända i ären­det, om inte ford­ringen är sådan som avses i 6 § tredje styc­ket.

Skuldsa­ne­ringen inver­kar inte på den rätt en bor­ge­när har mot en bor­gensman eller annan som för­u­tom gäl­de­nä­ren sva­rar för ford­ringen.

Ompröv­ning av skuldsa­ne­ring

27 §   På ansö­kan av en bor­ge­när vars ford­ran omfat­tas av ett beslut om skuldsa­ne­ring enligt denna lag kan en tings­rätt som avses i 21 § upp­häva eller, i fall som avses i 5, ändra beslu­tet om
   1. gäl­de­nä­ren
      a) har gjort sig skyl­dig till ored­lig­het mot bor­ge­nä­rer,
      b) har gjort sig skyl­dig till upp­såt­ligt för­svå­rande av kon­kurs eller exe­ku­tiv för­rätt­ning, eller
      c) i hem­lig­het har gyn­nat någon bor­ge­när för att inverka på skuldsa­ne­rings­frå­gans avgö­rande,
   2. gäl­de­nä­ren i sin ansö­kan om skuldsa­ne­ring eller annars under ären­dets hand­lägg­ning med­ve­tet har läm­nat orik­tiga upp­gif­ter till men för bor­ge­nä­ren,
   3. gäl­de­nä­ren läm­nat orik­tig upp­gift till led­ning för myn­dig­hets beslut i fråga om skatt eller avgift som omfat­tas av skuldsa­ne­ringen eller under­lå­tit att lämna upp­gift trots att han är upp­gifts­skyl­dig och den orik­tiga upp­gif­ten eller under­lå­ten­he­ten med­fört att ett beslut bli­vit fel­ak­tigt eller inte fat­tats,
   4. gäl­de­nä­ren inte föl­jer betal­nings­pla­nen, såvida avvi­kel­sen inte är ringa eller
   5. gäl­de­nä­rens eko­no­miska för­hål­lan­den väsent­li­gen för­bätt­rats efter skuldsa­ne­ringen.

I fall som avses i första styc­ket 5 skall ansö­kan ges in inom fem år från dagen för skuldsa­ne­ringen. Om betal­nings­pla­nen löper under längre tid gäl­ler i stäl­let den tiden.

Innan rät­ten prö­var bor­ge­nä­rens ansö­kan skall gäl­de­nä­ren och de bor­ge­nä­rer som avses i 19 § höras. I övrigt gäl­ler lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den för hand­lägg­ningen.

Upp­hävs ett beslut om skuldsa­ne­ring, blir en bor­gen eller annan säker­het som tredje man har ställt för betal­ning av belopp som avses i 8 § första styc­ket 3 ogil­tig, om inte tredje man­nen kände till eller borde känt till de i 27 § första styc­ket 1 angivna omstän­dig­he­terna eller med­ver­kade till att gäl­de­nä­ren åsi­do­satt sina för­plik­tel­ser enligt 27 § första styc­ket 2.
Lag (2005:244).

28 §   På ansö­kan av gäl­de­nä­ren kan en tings­rätt som avses i 21 § ändra vad Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten eller rät­ten har bestämt i en fråga som avses i 8 § första styc­ket 2-4, om det efter beslu­tet om skuldsa­ne­ring har inträf­fat omstän­dig­he­ter som inte då kun­nat för­ut­ses eller om det finns syn­ner­liga skäl. Vid sådan ompröv­ning tilläm­pas 27 § tredje styc­ket. Lag (2006:718).

Över­kla­gande

29 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­tens beslut att avvisa eller avslå en ansö­kan om skuldsa­ne­ring, inleda skuldsa­ne­ring eller fast­ställa en skuldsa­ne­ring över­kla­gas till den tings­rätt som avses i 21 §.
Det­samma gäl­ler Kro­no­fog­de­myn­dig­he­tens beslut att avskriva ett skuldsa­ne­rings­ä­rende från vidare hand­lägg­ning. Över­kla­gan­det skall ges in till Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten inom tre vec­kor från dagen för beslut. Vid över­kla­gande gäl­ler lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den, om inte annat föl­jer av denna lag. Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten skall inte vara part i dom­sto­len.

Kro­no­fog­de­myn­dig­he­tens beslut om att över­lämna ett skuldsa­ne­rings­ä­rende till tings­rätt får inte över­kla­gas. Det­samma gäl­ler ett beslut vari­ge­nom en ansö­kan om skuldsa­ne­ring för­kla­ras vilande. Lag (2006:718).

30 §   Om tings­rät­ten bifal­ler ett över­kla­gande av gäl­de­nä­ren, skall den åter­för­visa ären­det till Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten eller, om Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten avsla­git gäl­de­nä­rens ansö­kan med tillämp­ning av 12 § andra styc­ket, besluta om tving­ande skuldsa­ne­ring.

Ett beslut av tings­rät­ten att åter­för­visa ett ärende till Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten får inte över­kla­gas. Tings­rät­ten får dock tillåta att beslu­tet över­kla­gas till hov­rät­ten, om det finns sär­skilda skäl för en pröv­ning om till­stånd skall ges enligt 31 § första styc­ket.
Lag (2006:718).

31 §   Hov­rät­ten får inte pröva ett över­kla­gande av ett beslut av en tings­rätt, om inte hov­rät­ten med­de­lat pröv­nings­till­stånd.

Pröv­nings­till­stånd behövs inte, om över­kla­gan­det avser ett beslut som rör någon annan än en part, ett beslut genom vil­ket tings­rät­ten ogil­lat jäv mot en domare eller ett beslut genom vil­ket ett över­kla­gande har avvi­sats. Lag (1996:267).

32 §   har upp­hävts genom lag (1996:267).

Övriga bestäm­mel­ser

33 §   Om gäl­de­nä­ren för­sätts i kon­kurs, för­fal­ler en av honom dess­förin­nan gjord ansö­kan om skuldsa­ne­ring.

Om en ansö­kan om för­hand­ling om offent­ligt ackord tas upp sedan gäl­de­nä­ren har ansökt om skuldsa­ne­ring, skall skuldsa­ne­rings­ä­ren­det för­kla­ras vilande. Om ackor­det fast­ställs, för­fal­ler ansö­kan om skuldsa­ne­ring.

Om gäl­de­nä­ren avli­der, för­fal­ler en av honom gjord ansö­kan om skuldsa­ne­ring.

34 §   Åter­kal­lar gäl­de­nä­ren en ansö­kan om skuldsa­ne­ring, skall ären­det genast avskri­vas från vidare hand­lägg­ning. Det­samma gäl­ler om ansö­kan för­fal­ler enligt 33 §.

35 §   Avslås eller avvi­sas en ansö­kan om skuldsa­ne­ring eller avskrivs ären­det från vidare hand­lägg­ning sedan kun­gö­relse har utfär­dats enligt 14 §, skall samt­liga kända bor­ge­nä­rer genast under­rät­tas.

36 §   En över­ens­kom­melse vari­ge­nom gäl­de­nä­ren eller tredje man till­för­säk­rar någon bor­ge­när, vars ford­ran omfat­tas av skuldsa­ne­ringen, bättre vill­kor än enligt skuldsa­ne­ringen är ogil­tig.

37 §   Soci­al­nämn­der och andra myn­dig­he­ter skall till Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten eller dom­stol som hand­läg­ger ett ärende om skuldsa­ne­ring enligt denna lag på begä­ran över­lämna sådana upp­gif­ter om gäl­de­nä­rens per­son­liga och eko­no­miska för­hål­lan­den som behövs för pröv­ning av ären­det. Lag (2006:718).

38 §   En skuldsa­ne­ring som har fast­ställts eller beslu­tats enligt denna lag får sedan beslu­tet har vun­nit laga kraft verk­stäl­las på samma sätt som en laga­kraft­ä­gande dom.