För­fo­gan­de­lag (1978:262)

Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Kom­mer riket i krig, trä­der 4 - 6 §§ i tillämp­ning.

2 §   Rege­ringen får före­skriva att 4 - 6 §§ helt eller del­vis skall tilläm­pas från tid­punkt som rege­ringen bestäm­mer,
   1. om Sve­rige är i krigs­fara,
   2. om det råder sådana utomor­dent­liga för­hål­lan­den som är för­an­ledda av att det är krig utan­för Sve­ri­ges grän­ser eller av att Sve­rige har varit i krig eller krigs­fara och om det till följd av dessa för­hål­lan­den före­lig­ger knapp­het eller bety­dande fara för knapp­het inom riket på egen­dom av vikt för total­för­sva­ret eller folk­för­sörj­ningen,
   3. om det är nöd­vän­digt att med hän­syn till för­svars­be­red­ska­pen inkalla total­för­svars­plik­tiga till tjänst­gö­ring med stöd av 4 kap. 7 eller 8 § lagen (1994:1809) om total­för­svars­plikt.

Före­skrift enligt första styc­ket skall under­stäl­las riks­da­gens pröv­ning inom en månad från det den utfär­da­des. Sker ej under­ställ­ning eller god­kän­ner riks­da­gen ej före­skrif­ten inom två måna­der från det under­ställ­ning skedde, upp­hör före­skrif­ten att gälla. Lag (1994:1813).

3 §   Före­lig­ger ej längre för­hål­lande som avses i 1 § eller 2 § första styc­ket, skall rege­ringen före­skriva att tillämp­ningen av 4 - 6 §§ skall upp­höra.

För­fo­gande

4 §   För att till­go­dose total­för­sva­rets eller folk­för­sörj­ning­ens ofrån­kom­liga behov av egen­dom eller tjäns­ter, som icke utan olä­gen­het kan till­go­do­ses på annat sätt, får för sta­tens eller annans räk­ning för­fo­gande ske enligt denna lag.

För­fo­gande får icke rik­tas mot sta­ten.

5 §   Genom för­fo­gande kan
   1. fas­tig­het tagas i anspråk med nytt­jan­de­rätt och annan egen­dom tagas i anspråk med ägan­de­rätt eller nytt­jan­de­rätt,
   2. nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller lik­nande rätt till egen­dom upp­hä­vas eller begrän­sas och nytt­jan­de­rätt i andra hand till­ska­pas,
   3. ägare eller inne­ha­vare av fas­tig­het, gruva, bygg­nad, industri­an­lägg­ning eller annan anlägg­ning eller av trans­port­me­del, arbets­ma­skin eller lik­nande åläg­gas att utöva verk­sam­het för eller på annat sätt med­verka till fram­ställ­ning av egen­dom för sta­tens eller annans räk­ning,
   4. ägare eller inne­ha­vare av lage­ran­lägg­ning åläg­gas att för­vara egen­dom,
   5. ägare eller inne­ha­vare av trans­port­me­del åläg­gas att ombe­sörja trans­por­ter,
   6. viss per­son åläg­gas till­fäl­lig upp­gift för för­svars­mak­ten som väg­vi­sare, bud­bä­rare, arbets­man­skap eller sjuk­vårds­per­so­nal.

Radi­o­sän­dare eller sän­dar­ut­rust­ning får inte tas i anspråk om den sta­dig­va­rande utnytt­jas för till­stånds­plik­tiga ljudradio-​ eller tv-​sändningar enligt radio-​ och tv-​lagen (2010:696).
Det­samma gäl­ler anlägg­ning för tråd­sänd­ning som sådana sänd­ningar vida­re­sänds i.

Ägare eller inne­ha­vare av egen­dom som omfat­tas av för­fo­gande får icke över­låta, för­bruka, skada, gömma undan eller föra bort egen­do­men. Lag (2010:723).

6 §   Kan för­fo­gande över egen­dom anta­gas bli nöd­vän­digt, får ägare eller inne­ha­vare i avvak­tan på beslut om för­fo­gande för­bju­das att över­låta, för­bruka, skada, gömma undan eller föra bort egen­do­men (dis­po­si­tions­för­bud).

Har ej beslut om för­fo­gande med­de­lats och bli­vit gäl­lande mot ägare eller inne­ha­vare av egen­dom inom en månad från det dis­po­si­tions­för­bud enligt första styc­ket beslu­ta­des, upp­hör för­bu­det att gälla mot honom.
Före­lig­ger sär­skilda skäl, kan dock tiden för för­bu­det för­längas med högst en månad.

7 §   Beslut om för­fo­gande fat­tas av rege­ringen eller, efter rege­ring­ens bemyn­di­gande, kom­mu­ner, regi­o­ner eller stat­liga myn­dig­he­ter. För­fo­gande över egen­dom ska rik­tas mot en bestämd ägare eller inne­ha­vare av egen­do­men. I fall som avses i 1 § eller 2 § första styc­ket 1 eller 2 får dock rege­ringen före­skriva om för­fo­gande som avser alla eller en viss krets av ägare och inne­ha­vare av egen­dom av det slag som för­fo­gan­det gäl­ler.

Dis­po­si­tions­för­bud och för­läng­ning av tiden för sådant för­bud beslu­tas av den myn­dig­het som har rätt att besluta om för­fo­gan­det.

Om för­fo­gande görs för någon annans räk­ning än sta­tens, gäl­ler vad som i denna lag sägs om sta­ten i tillämp­liga delar den för vars räk­ning för­fo­gan­det sker. Lag (2019:854).

8 §   Vid tillämp­ning av denna lag och med stöd av lagen med­de­lade före­skrif­ter skall till­ses att den vars rätt berö­res icke lider större för­fång än som är nöd­vän­digt. Egen­dom som ound­gäng­li­gen behövs för någons för­värvs­verk­sam­het får ej utan tving­ande skäl tagas i anspråk.

9 §   Har ägare eller inne­ha­vare av bygg­nad eller del av bygg­nad, som omfat­tas av för­fo­gande, sta­dig­va­rande bostad i bygg­na­den eller skall han i hän­delse av utrym­ning inkvar­te­ras i orten, har han rätt till det bostads­ut­rymme i bygg­na­den som han behö­ver. Detta gäl­ler dock ej, om hans utnytt­jande av bygg­na­den skulle med­föra all­var­ligt hin­der för den använd­ning av bygg­na­den som åsyf­tas med för­fo­gan­det. I sådant fall skall den myn­dig­het som beslu­tar om för­fo­gan­det till­han­da­hålla annat bostads­ut­rymme, om möj­ligt inom samma eller när­be­lä­gen ort.

Första styc­ket har mot­sva­rande tillämp­ning på med­lem av äga­rens eller inne­ha­va­rens familj.

10 §   Lös egen­dom som kan anta­gas bli för­bru­kad eller för­störd eller väsent­ligt minska i värde tages i anspråk med ägan­de­rätt. Annan lös egen­dom tages i anspråk med nytt­jan­de­rätt. Om den myn­dig­het som med­de­lar beslu­tet om för­fo­gande fin­ner lämp­ligt och äga­ren med­ger det, får dock egen­do­men tagas i anspråk i det förra fal­let med nytt­jan­de­rätt och i det senare med ägan­de­rätt.

Tages fast eller lös egen­dom i anspråk med nytt­jan­de­rätt, skall nytt­jan­de­rät­ten gälla tills vidare, om ej sär­skilda skäl för­an­le­der att den bestäm­mes att gälla för viss tid.

11 §   Ägare eller inne­ha­vare av egen­dom som tages i anspråk är skyl­dig att innan han avstår från egen­do­men se till att den sät­tes i sådant skick att den blir använd­bar för avsett ända­mål, om åtgär­den enligt vad som är bruk­ligt skulle ha vid­ta­gits av äga­ren eller inne­ha­va­ren vid fri­vil­lig över­lå­telse eller upp­lå­telse av egen­do­men.

12 §   Ägare eller inne­ha­vare av egen­dom, som tages i anspråk med nytt­jan­de­rätt, är skyl­dig att tåla eller vid­taga änd­ring eller för­flytt­ning av inred­ning eller utrust­ning som hör till egen­do­men och att i övrigt tåla de åtgär­der i fråga om egen­do­men vilka den myn­dig­het som med­de­lar beslu­tet om för­fo­gande fin­ner nöd­vän­diga.

13 §   Ägare eller inne­ha­vare av egen­dom som omfat­tas av beslut om för­fo­gande eller dis­po­si­tions­för­bud är skyl­dig att vårda egen­do­men samt att, om det påfordras, avlämna egen­dom som tages i anspråk genom för­fo­gande. Tid och plats för avläm­nande fast­stäl­les av den myn­dig­het som har med­de­lat beslu­tet eller av myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

Den som icke till­freds­stäl­lande kan full­göra skyl­dig­het enligt första styc­ket skall utan dröjs­mål anmäla detta till läns­sty­rel­sen eller till den myn­dig­het som har med­de­lat beslu­tet eller bestäm­melse om full­gö­rande av det.

14 §   Beslut om för­fo­gande och om dis­po­si­tions­för­bud blir gäl­lande mot ägare, inne­ha­vare eller annan, som avses med beslu­tet, när han har fått del av detta. Gäl­ler beslu­tet egen­dom och kom­mer någon först efter del­få­en­det i det läget att han, om beslu­tet ej hade med­de­lats, skulle ha kun­nat råda över egen­do­men, blir det gäl­lande mot honom från den senare tid­punk­ten.

Att beslut om för­fo­gande i visst fall kan verk­stäl­las innan det har bli­vit gäl­lande mot äga­ren eller inne­ha­va­ren föl­jer av 56 § andra styc­ket.

15 §   Egen­dom, som enligt denna lag tages i anspråk med ägan­de­rätt eller fram­stäl­les för sta­tens räk­ning, över­går i sta­tens ägo när den avläm­nas eller på annat sätt kom­mer i sta­tens besitt­ning.

16 §   Mot beslut om för­fo­gande och dis­po­si­tions­för­bud som har med­de­lats av annan myn­dig­het än rege­ringen får talan föras hos rege­ringen genom besvär. Om ej annat före­skri­ves i beslu­tet, län­der det till efter­rät­telse utan hin­der av anförda besvär.

Ersätt­ning

17 §   Vid för­fo­gande utgår ersätt­ning enligt de grun­der som anges i 29 - 36 §§. Om ersätt­ning för skada till följd av dis­po­si­tions­för­bud före­skri­ves i 37 §.

Ersätt­ning utges av den för vars räk­ning beslu­tet om för­fo­gande eller dis­po­si­tions­för­bud har med­de­lats. Är denne annan än sta­ten och full­gör han ej sin ersätt­nings­skyl­dig­het, skall sta­ten på begä­ran utge ersätt­ningen. Vad sta­ten sålunda har utgi­vit, får sta­ten kräva åter av den ersätt­nings­skyl­dige.

Vär­de­rings­nämn­der

18 §   För hand­lägg­ning av ären­den om ersätt­ning enligt denna lag finns en cen­tral vär­de­rings­nämnd (riks­vär­de­rings­nämn­den) samt lokala vär­de­rings­nämn­der till det antal och med de verk­sam­hets­om­rå­den som före­skri­ves av rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

För hand­lägg­ning av ersätt­nings­ä­ren­den rörande visst slag av egen­dom kan inrät­tas sär­skild vär­de­rings­nämnd för hela riket. I fråga om sådan nämnd gäl­ler vad i denna lag före­skri­ves om riks­vär­de­rings­nämn­den.

19 §   Riks­vär­de­rings­nämn­den består av ord­fö­rande och fyra andra leda­mö­ter.

För varje leda­mot finns en eller flera ersät­tare. Bestäm­mel­serna i 20 - 23 §§ om leda­mot gäl­ler även ersät­tare.

20 §   Leda­mö­terna i riks­vär­de­rings­nämn­den utses för viss tid av rege­ringen.

Leda­mö­terna skall vara svenska med­bor­gare. Den som är underå­rig eller i kon­kurs­till­stånd eller som har för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken får inte utöva befatt­ning som leda­mot. Ord­fö­ran­den och ytter­li­gare en leda­mot skall vara eller ha varit ordi­na­rie domare.
Lag (1988:1299).

21 §   Innan leda­mot bör­jar tjänst­göra i riks­vär­de­rings­nämn­den, skall han ha avlagt doma­red.

22 §   Bestäm­mel­serna i 4 kap. rät­te­gångs­bal­ken om jäv mot domare skall tilläm­pas på leda­mot i riks­vär­de­rings­nämn­den.

23 §   Riks­vär­de­rings­nämn­den är beslut­för när ord­fö­ran­den och minst tre andra leda­mö­ter är när­va­rande.

I fråga om omröst­ning i nämn­den skall 16 kap. rät­te­gångs­bal­ken gälla i tillämp­liga delar.

24 §   Rege­ringen kan före­skriva att riks­vär­de­rings­nämn­den skall arbeta på avdel­ningar. Bestäm­mel­serna i 19 - 23 §§ gäl­ler då i fråga om avdel­ning.

25 §   Lokal vär­de­rings­nämnd består av ord­fö­rande och två andra leda­mö­ter.

För varje leda­mot finns en eller flera ersät­tare. Bestäm­mel­serna i 26 § om leda­mot gäl­ler även ersät­tare.

26 §   Leda­mö­terna i lokal vär­de­rings­nämnd utses för viss tid av rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. Upp­drag att vara leda­mot får bara den undan­draga sig som har fyllt sex­tio år eller har haft sådant upp­drag i tre år eller har för­hin­der på grund av sin tjänst.

Leda­mot skall ha all­män erfa­ren­het i ersättnings-​ och vär­de­rings­frå­gor.
Leda­mot i lokal vär­de­rings­nämnd för visst slag av egen­dom skall ha ingå­ende erfa­ren­het av vär­de­ring av sådan egen­dom.

Leda­mot skall vara svensk med­bor­gare. Den som är underå­rig eller i kon­kurs­till­stånd eller som har för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken får ej utöva befatt­ning som leda­mot. Ej får någon sam­ti­digt vara leda­mot i riks­vär­de­rings­nämn­den och lokal vär­de­rings­nämnd. Lag (1988:1299).

27 §   Lokal vär­de­rings­nämnd är beslut­för när nämn­den är full­ta­lig.

I fråga om omröst­ning i nämn­den skall 16 kap. rät­te­gångs­bal­ken gälla i tillämp­liga delar.

28 §   Sta­tens rätt beva­kas inför vär­de­rings­nämnd av ombud som utses av rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

Ersätt­nings­grun­der

29 §   Tages egen­dom i anspråk med ägan­de­rätt, utgår skä­lig ersätt­ning för nöd­vän­diga kost­na­der vid fram­ställ­ning eller åter­an­skaff­ning eller, om egen­do­men tages i anspråk hos åter­för­säl­jare, vid åter­an­skaff­ning och åter­för­sälj­ning av sådan egen­dom.

30 §   Tages egen­dom i anspråk med nytt­jan­de­rätt, utgår skä­lig ersätt­ning för för­lo­rad avkast­ning eller nytta och för kost­na­der i sam­band med åtgärd som avses i 12 § samt för skada på eller avse­värd för­säm­ring av egen­do­men.

Första styc­ket gäl­ler i tillämp­liga delar vid för­fo­gande som avses i 5 § första styc­ket 2.

31 §   Utövas verk­sam­het enligt 5 § första styc­ket 3 - 5, utgår ersätt­ning med hän­syn till nöd­vän­diga kost­na­der för verk­sam­he­ten.

32 §   För upp­gift som avses i 5 § första styc­ket 6 och för åtgärd enligt 13 § första styc­ket första meningen utgår skä­lig ersätt­ning.

33 §   I den mån det är möj­ligt och lämp­ligt skall på för­hand före­skri­vas det pris som vid för­fo­gande skall gälla såsom ersätt­ning för egen­dom, åtgärd eller tjänst. Sådant pris upp­ta­ges i taxa.

Taxa fast­stäl­les av rege­ringen eller, efter rege­ring­ens bemyn­di­gande, av riks­vär­de­rings­nämn­den eller lokal vär­de­rings­nämnd med beak­tande av 29 - 31 §§. Taxa kan fast­stäl­las att gälla för hela riket eller del av riket.

34 §   Ett pris som har före­skri­vits med stöd av pris­re­gle­rings­la­gen (1989:978) gäl­ler vid tillämp­ning av för­fo­gan­de­la­gen som taxe­pris.

Om riks­vär­de­rings­nämn­den på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter fin­ner en tillämp­ning av taxe­pris vara i visst fall obil­lig för den ersätt­nings­be­rät­ti­gade, får nämn­den bestämma ersätt­ningen till högre belopp. Lag (1989:979).

35 §   Ersätt­ning bestäm­mes med hän­syn till omstän­dig­he­terna och gäl­lande taxe­pris vid den tid då egen­do­men avläm­nas eller på annat sätt kom­mer i sta­tens besitt­ning eller då åtgär­den eller tjäns­ten utfö­res. Är egen­do­men i fär­digt skick vid den tid­punkt då beslu­tet om för­fo­gande med­de­las, bestäm­mes ersätt­ningen med hän­syn till omstän­dig­he­terna och gäl­lande taxe­pris vid den tid­punk­ten.

Fast­ställd ersätt­ning får jäm­kas efter vad som är skä­ligt, om änd­rade för­hål­lan­den påkal­lar det.

36 §   Har beslut om för­fo­gande med­de­lats i fråga om egen­dom och möter ej genom för­vål­lande av den mot vil­ken för­fo­gan­det rik­tats hin­der att taga egen­do­men i besitt­ning för sta­tens räk­ning, står sta­ten faran för att egen­do­men av våda för­stö­res, för­säm­ras eller mins­kas.

37 §   Upp­hör dis­po­si­tions­för­bud att gälla enligt 6 § andra styc­ket, utgår skä­lig ersätt­ning för skada, som till följd av för­bu­det har upp­kom­mit på den med för­bu­det avsedda egen­do­men, och för åtgärd enligt 13 § första styc­ket första meningen.

Hand­lägg­ning av ersätt­nings­ä­ren­den

38 §   Ersätt­ning enligt taxa bestäm­mes av den myn­dig­het som har med­de­lat beslu­tet om för­fo­gande eller av myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

Ersätt­ning som ej utgår enligt taxa bestäm­mes av lokal vär­de­rings­nämnd.
Om sär­skilda skäl före­lig­ger, kan riks­vär­de­rings­nämn­den efter ansö­kan av par­terna ome­del­bart taga upp fråga om sådan ersätt­ning. Har enligt 18 § andra styc­ket inrät­tats sär­skild vär­de­rings­nämnd för visst slag av egen­dom, bestäm­mes dock i fråga om sådan egen­dom ersätt­ning som ej utgår enligt taxa av den sär­skilda vär­de­rings­nämn­den.

Har nytt­jan­de­rätt till egen­dom upp­lå­tits genom fri­vil­lig över­ens­kom­melse i stäl­let för att till­ska­pas genom för­fo­gande och ska­das egen­do­men eller för­säm­ras den avse­värt, skall ersätt­nings­frå­gan prö­vas av lokal vär­de­rings­nämnd, om upp­lå­ta­ren begär det och ska­dan eller för­säm­ringen ej beak­ta­des när över­ens­kom­mel­sen ingicks.

39 §   Talan mot beslut av annan myn­dig­het än lokal vär­de­rings­nämnd i ärende som avses i 38 § första styc­ket får av den som begär ersätt­ning föras hos lokal vär­de­rings­nämnd genom besvär.

Mot lokal vär­de­rings­nämnds beslut i över­kla­gat ärende eller i ärende om fast­stäl­lande av taxa får talan ej föras. I annat fall får talan mot lokal vär­de­rings­nämnds beslut föras hos riks­vär­de­rings­nämn­den genom besvär.

Vill någon med stöd av 34 § andra styc­ket göra anspråk på ersätt­ning utö­ver taxe­pris, skall han inom besvärs­ti­den göra ansö­kan om det hos riks­vär­de­rings­nämn­den.

40 §   Mot riks­vär­de­rings­nämd­nens beslut enligt denna lag får talan ej föras.

Utbe­tal­ning av ersätt­ning

41 §   Sedan beslut om ersätt­ning har vun­nit laga kraft, skall fast­ställt ersätt­nings­be­lopp genast beta­las ut till den ersätt­nings­be­rät­ti­gade, om ej annat föl­jer av 42 - 44 §§.

42 §   Om någon till säker­het för ford­ran har panträtt eller reten­tions­rätt i egen­dom som tages i anspråk med ägan­de­rätt enligt denna lag, har han rätt att utfå sin ford­ran ur ersätt­ningen för egen­do­men, även om ford­ringen ej är för­fal­len till betal­ning. I ersätt­ning som nu nämnts inräk­nas även ersätt­ning i fall som avses i 5 § första styc­ket 2.

Utgår enligt denna lag ersätt­ning för skada på eller avse­värd för­säm­ring av egen­dom, har första styc­ket mot­sva­rande tillämp­ning.

Ford­ran, som avses i första styc­ket och som ej är för­fal­len till betal­ning och icke löper med ränta före för­fal­lo­da­gen, beräk­nas till det belopp som efter fem pro­cent årlig ränta utgör ford­ring­ens värde på betal­nings­da­gen. Mot­sva­rande gäl­ler om utfäst ränta är lägre än fem pro­cent.

43 §   I fråga om ned­sätt­ning, för­del­ning och utbe­tal­ning av ersätt­ning, som fast­ställts att utgå för skada på eller avse­värd för­säm­ring av fas­tig­het, samt om ver­kan därav gäl­ler i tillämp­liga delar expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719).

Kan flera göra anspråk på betal­ning ur ersätt­ning, som i annat fall än som avses i första styc­ket fast­ställts enligt denna lag, och enas de ej om hur ersätt­ningen skall för­de­las mel­lan dem, skall ersätt­ningen ned­sät­tas hos läns­sty­rel­sen. I fråga om ned­satt belopp skall i tillämp­liga delar iakt­ta­gas lagen (1927:56) om ned­sätt­ning av pengar hos myn­dig­het. Lag (1981:838).

44 §   Ersätt­ning för egen­dom som är utmätt, belagd med kvar­stad eller tagen i anspråk genom betal­nings­säk­ring skall utges till kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten. Lag (1981:838).

Upp­gifts­skyl­dig­het m.m.

45 §   Den mot vil­ken för­fo­gande rik­tas är skyl­dig att lämna upp­gift om rätt som annan har i fråga om den med för­fo­gan­det avsedda egen­do­men.

46 §   I den mån det behövs för att genom­föra för­fo­gande i fråga om egen­dom skall var och en på anford­ran av myn­dig­het som får besluta om för­fo­gan­det lämna upp­gift om den mängd av egen­do­men som han inne­har eller som han har till­ver­kat eller till vars fram­ställ­ning han har med­ver­kat.

Har någon under­lå­tit att full­göra skyl­dig­het enligt första styc­ket, får läns­sty­relse eller, enligt rege­ring­ens bestäm­mande, annan myn­dig­het före­lägga honom vid vite att full­göra skyl­dig­he­ten.

47 §   För kon­troll av att upp­gift som har läm­nats enligt 46 § är rik­tig och full­stän­dig ska en upp­gifts­skyl­dig på begä­ran av läns­sty­relse eller av annan myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer till­han­da­hålla myn­dig­he­ten han­dels­böc­ker och andra affärs­hand­lingar på tid och plats som myn­dig­he­ten fast­stäl­ler.

Efter­kom­mer den upp­gifts­skyl­dige inte begä­ran enligt första styc­ket eller finns det sär­skild anled­ning till kon­troll, får en myn­dig­het som sägs i första styc­ket besluta om under­sök­ning av kon­tor, fabrik, butik, ser­ve­rings­lo­kal, lager­lo­kal, ladu­gård eller annat utrymme eller för­va­rings­ställe, som den upp­gifts­skyl­dige råder över, och om omhän­der­ta­gande av hans eller hen­nes han­dels­böc­ker och andra affärs­hand­lingar.

Vid under­sök­ning och omhän­der­ta­gande enligt andra styc­ket ska bestäm­mel­serna i 28 kap. rät­te­gångs­bal­ken om hus­rann­sa­kan gälla i tillämp­liga delar. Myn­dig­he­ten utö­var den befo­gen­het som vid hus­rann­sa­kan till­kom­mer under­sök­nings­le­da­ren, åkla­ga­ren eller rät­ten. Polis­myn­dig­he­ten ska lämna den handräck­ning som behövs för under­sök­ningen och omhän­der­ta­gan­det. Lag (2014:682).

48 §   Ägare eller inne­ha­vare av egen­dom, beträf­fande vil­ken för­be­re­del­ser för för­fo­gande enligt 63 § kom­mer i fråga, är på begä­ran av myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer skyl­dig att lämna för sådant ända­mål nöd­vän­diga upp­gif­ter om egen­do­men och att till­han­da­hålla den för besikt­ning på tid och plats som myn­dig­he­ten fast­stäl­ler.

Om någon inte har full­gjort skyl­dig­het enligt första styc­ket, får läns­sty­rel­sen före­lägga honom eller henne vid vite att full­göra skyl­dig­he­ten.

Följs inte ett före­läg­gande vid vite att hålla egen­dom till­gäng­lig för besikt­ning, får läns­sty­rel­sen i stäl­let för att före­lägga nytt vite besluta om handräck­ning för att genom­föra besikt­ningen. Sådan handräck­ning läm­nas av Polis­myn­dig­he­ten på den för­sum­li­ges bekost­nad. Lag (2014:682).

49 §   Skyl­dig­het enligt 45 - 48 §§ skall full­gö­ras utan ersätt­ning, om ej rege­ringen bestäm­mer annat.

50 §   Beslut om före­läg­gande som har för­e­nats med vite enligt denna lag får över­kla­gas endast i sam­band med över­kla­gande av beslut om utdö­mande av vitet.

Beslut om åtgärd enligt 47 § andra styc­ket eller en läns­sty­rel­ses beslut om handräck­ning enligt 48 § tredje styc­ket får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol. Ett sådant beslut gäl­ler ome­del­bart, om inte något annat anges i beslu­tet.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2013:90).

51 §   Den som på grund av bestäm­melse i denna lag har fått kän­ne­dom om en enskilds affärs-​ eller drift­för­hål­lan­den eller för­hål­lande av bety­delse för folk­för­sörj­ningen eller för rikets säker­het får inte obe­hö­ri­gen röja eller utnyttja vad han eller hon sålunda har fått veta.

I det all­män­nas verk­sam­het tilläm­pas i stäl­let bestäm­mel­serna i offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400).
Lag (2009:423).

Ansvars­be­stäm­mel­ser m.m.

52 §   Till böter eller fäng­else i högst sex måna­der dömes, om ej gär­ningen är belagd med straff i brotts­bal­ken, den som upp­såt­li­gen
   1. bry­ter mot före­skrift, åläg­gande, för­bud eller vill­kor som gäl­ler enligt eller har med­de­lats med stöd av 5, 6, 11, 12 eller 13 §,
   2. under­lå­ter att full­göra upp­gifts­skyl­dig­het som ålig­ger honom enligt 45, 46 eller 48 §,
   3. vid full­gö­rande av upp­gifts­skyl­dig­het som ålig­ger honom enligt 45, 46 eller 48 § läm­nar orik­tig upp­gift, om upp­gif­ten inne­bär fara i bevis­hän­se­ende,
   4. under­lå­ter att efter­komma begä­ran enligt 47 eller 48 §.

Är brott som avses i första styc­ket att anse som grovt, dömes till fäng­else i högst två år. Vid bedö­mande huruvida brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas, om det har skett i vin­nings­syfte eller har avsett en bety­dande mängd av egen­dom eller eljest har varit av sär­skilt far­lig art.

Begår någon av oakt­sam­het gär­ning som avses i första styc­ket, dömes till böter eller, om brot­tet är grovt, till fäng­else i högst sex måna­der. I ringa fall dömes ej till ansvar.

Den som har under­lå­tit att full­göra skyl­dig­het, som omfat­tas av vites­före­läg­gande enligt denna lag, får icke dömas till straff för under­lå­ten­he­ten.

53 §   Näringsid­kare ansva­rar för gär­ning som avses i 52 §, om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller bort ha vet­skap om gär­ningen.

54 §   Om någon har begått brott som avses i 52 §, ska egen­dom för­ver­kas som han eller hon i sam­band med brot­tet har tagit emot eller genom brot­tet har undan­hål­lit. Det­samma gäl­ler andra vins­ter från sådant brott. I stäl­let för egen­do­men kan dess värde för­ver­kas. För­ver­kande får inte ske om det är uppen­bart oskä­ligt.

Om den brotts­lige äger ytter­li­gare sådan egen­dom som brot­tet har avsett, kan även denna för­ver­kas. Annan egen­dom som han eller hon äger och som omfat­tas av beslut om för­fo­gande eller dis­po­si­tions­för­bud kan också för­ver­kas, om det finns sär­skilda skäl. Lag (2024:805).

55 §   Har beslag lagts på egen­dom, som kan anta­gas bli för­ver­kad, och är den under­kas­tad för­skäm­ning eller snar för­stö­relse eller annan ned­gång i värde, får den genast för­säl­jas. Sådan för­sälj­ning skall all­tid ske om äga­ren begär det. Upp­skat­tas egen­do­mens värde till ettu­sen kro­nor eller mera och har ej för­sälj­ning påkal­lats av äga­ren, skall dock till­stånd till för­sälj­ningen sökas hos rät­ten, om omstän­dig­he­terna med­ger detta.
Rät­ten får utan att höra äga­ren med­dela beslut i ären­det.

Sär­skilda bestäm­mel­ser

56 §   Om någon inte på rätt sätt eller i rätt tid till­han­da­hål­ler egen­dom, som omfat­tas av beslut om för­fo­gande, ska Polis­myn­dig­he­ten lämna den handräck­ning som behövs för verk­stäl­lig­het av beslu­tet. Om dröjs­mål kan med­föra fara och Polis­myn­dig­he­ten inte är till­gäng­lig, får den myn­dig­het som har utö­vat för­fo­gan­de­rät­ten själv verk­ställa beslu­tet.

Är det fråga om för­fo­gande för För­svars­mak­tens behov och skulle dröjs­mål med verk­stäl­lig­het av beslu­tet om för­fo­gande med­föra all­var­lig olä­gen­het, får en myn­dig­het som avses i första styc­ket vidta åtgärd som där sägs, även om äga­ren eller inne­ha­va­ren inte har fått del av beslu­tet. Lag (2014:682).

57 §   När tillämp­ningen av 4 - 6 §§ upp­hör, iakt­ta­ges vad som före­skri­ves i 58 - 61 §§.

58 §   Har egen­dom, som till följd av beslut enligt 5 § första styc­ket 1 skall tagas i anspråk med ägan­de­rätt, ännu ej över­gått i sta­tens ägo vid den i 57 § angivna tid­punk­ten, för­fal­ler beslu­tet.

59 §   Har beslut enligt 5 § första styc­ket 1 eller 2 om ian­språk­ta­gande av egen­dom med nytt­jan­de­rätt ej gått i verk­stäl­lig­het vid den i 57 § angivna tid­punk­ten, för­fal­ler beslu­tet.

Har beslu­tet bör­jat verk­stäl­las före nyss­nämnda tid­punkt och avser nytt­jan­de­rät­ten icke bestämd tid, skall den där­ef­ter icke gälla under längre tid än som erfordras för avveck­ling av rätts­för­hål­lan­det.
Det­samma gäl­ler om nytt­jan­de­rätt avser bestämd tid och egen­do­mens ägare påford­rar att nytt­jan­de­rät­ten skall upp­höra.

Har beslut enligt 5 § första styc­ket 2 om upp­hä­vande eller begräns­ning av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller lik­nande rätt till egen­dom ej vun­nit laga kraft vid den i 57 § angivna tid­punk­ten för­fal­ler beslu­tet, dock tidi­gast när annan genom för­fo­gande i stäl­let till­ska­pad rätt upp­hör.

60 §   Har beslut om för­fo­gande enligt 5 § första styc­ket 3 - 6 ej bör­jat tilläm­pas vid den i 57 § angivna tid­punk­ten, för­fal­ler beslu­tet. I annat fall skall beslu­tet icke gälla under längre tid än som erfordras för avveck­ling av rätts­för­hål­lan­det.

61 §   Dis­po­si­tions­för­bud enligt 6 § gäl­ler ej efter den i 57 § angivna tid­punk­ten.

62 §   Genom denna lag inskrän­kes ej den rätt att tvångs­vis taga i anspråk egen­dom eller tjäns­ter som föl­jer av annan lag­stift­ning.

63 §   Under freds­tid skall för­fo­gande enligt denna lag för­be­re­das enligt de grun­der och av de myn­dig­he­ter som rege­ringen bestäm­mer.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1994:1813

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1995 såvitt avser andra styc­ket. Övriga delar i lagen trä­der i kraft den 1 juli 1995.

2013:90
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2013.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler för beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.