EU-rätt och internationell rätt

EU-rätt utgör en egen rättsordning som upprättats genom samarbetet mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen (EU). Fördragen om EU och dess funktionssätt är grundläggande rättskällor, eftersom de bland annat reglerar hur ansvar och befogenheter ska fördelas mellan EU:s institutioner och medlemsstaterna. EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna har samma rättsliga värde som fördragen och ska respekteras när EU och dess medlemsstater tillämpar EU-rätten.

EU:s rättsakter består framför allt av förordningar, direktiv och beslut. Förordningar är direkt tillämpliga, medan direktiv införlivas i nationell rätt. Det sistnämnda innebär att det finns nationella lagar och regler som motsvarar de krav som finns i direktivet. Beslut är också bindande, men om ett beslut riktar sig till enskilda eller en medlemsstat är det bara bindande för mottagaren.

Den internationella rätten kan delas in i folkrätt och internationell privat- och processrätt. Folkrätt reglerar förhållandet mellan stater och vissa organisationer och vilar på internationella avtal och internationell sedvänja. Internationell privaträtt (IP-rätt) är de regler som styr internationella förbindelser mellan enskilda. Det kan till exempel handla om vilket lands domstol som ska lösa en specifik tvist eller vilket lands lag som ska tillämpas.

EU-domstolen har tolkningsföreträde när det gäller EU-rättsliga bestämmelser, vilket innebär att EU-domstolens rättspraxis tillämpas i hela unionen. EU-domstolen har utvecklat och tolkat grundläggande principer inom EU-rätten, till exempel principen om att EU-rätten har företräde framför nationell rätt vid en konflikt mellan nationella och EU-rättsliga regler. Andra centrala principer är principerna om EU-rättens direkta och indirekta effekt. Principen om direkt effekt innebär att enskilda kan åberopa unionsrättsliga bestämmelser inför nationella domstolar och myndigheter, under förutsättning att de är tillräckligt klara, precisa och ovillkorliga. Enligt principen om indirekt effekt, så kallad direktivkonform tolkning, ska nationella domstolar tillämpa nationell rätt i ljuset av EU-rätten när de tolkar nationell rätt som genomför EU-direktiv.

Svenska domstolar har en möjlighet – och i vissa fall en skyldighet – att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen vad gäller tolkningen eller giltigheten av EU-rättsakter. EU-domstolen besvarar den nationella domstolens frågor i en dom som är bindande för domstolen när den tillämpar EU-rätten i praktiken. Denna mekanism är kärnan i EU:s domstolssystem och syftar till att säkerställa en enhetlig tolkning av EU-rätten inom hela unionen.