SFS 2011:1537 Lag om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen

1

Svensk författningssamling

Lag
om bistånd med indrivning av skatter och avgifter
inom Europeiska unionen;

utfärdad den 15 december 2011.

Enligt riksdagens beslut

1 föreskrivs2 följande.

Inledande bestämmelser

1 §

Denna lag gäller för sådant bistånd mellan Sverige och en annan med-

lemsstat i Europeiska unionen med indrivning av skatt som avses i rådets di-
rektiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indriv-
ning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (rådets di-
rektiv 2010/24/EU).

2 §

Bistånd enligt denna lag får begäras hos en myndighet i en annan med-

lemsstat och ska lämnas en sådan myndighet i form av

– utbyte av upplysningar för indrivningsändamål,
– delgivning av handlingar, samt
– indrivning och verkställighet av säkerhetsåtgärder.

Tillämpningsområde

3 §

Bistånd enligt denna lag får begäras och ska lämnas i fråga om ford-

ringar som avser

1. alla skatter och motsvarande pålagor som tas ut av en medlemsstat eller

på en medlemsstats vägnar eller av dess territoriella eller administrativa en-
heter, däribland de lokala myndigheterna, eller på deras vägnar, eller på uni-
onens vägnar,

2. återbetalning, intervention och andra åtgärder som ingår i systemet för

hel- eller delfinansiering från Europeiska garantifonden för jordbruket och
Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, däribland de belopp
som ska tas ut i samband med dessa åtgärder, och

3. pålagor inom ramen för den gemensamma organisationen av markna-

den för socker.

Lagen gäller också för

1 Prop. 2011/12:15, bet. 2011/12:SkU7, rskr. 2011/12:71.

2 Jfr rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för in-
drivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (EUT L 84,
31.3.2010, s. 1, Celex 32010L0024).

SFS 2011:1537

Utkom från trycket
den 23 december 2011

2

SFS 2011:1537

1. administrativa påföljder, böter, avgifter och tilläggsavgifter som avser

fordringar för vilka ömsesidigt bistånd kan begäras enligt första stycket och
som

a) tagits ut av de myndigheter som är behöriga att ta ut de berörda skat-

terna eller pålagorna eller genomföra administrativa utredningar som rör
dem, eller

b) bekräftats av administrativa eller rättsliga organ på begäran av dessa

myndigheter,

2. avgifter för intyg och liknande handlingar som utfärdas i samband med

administrativa förfaranden som avser skatter eller motsvarande pålagor, och

3. räntor och kostnader som avser de fordringar för vilka ömsesidigt bi-

stånd kan begäras enligt första stycket eller enligt 1 eller 2.

4 §

Denna lag gäller inte i fråga om fordringar som avser

1. obligatoriska socialavgifter som ska betalas till en medlemsstat eller en

medlemsstats territoriella enheter, eller till offentligrättsliga socialförsäk-
ringsinstitutioner,

2. avgifter som inte avses i 3 § andra stycket,
3. ersättningar som ska betalas enligt avtal, t.ex. vederlag för allmännytti-

ga tjänster, eller

4. straffrättsliga påföljder som utdöms på grundval av allmänt åtal eller

andra straffrättsliga påföljder som inte omfattas av 3 § andra stycket 1.

Definitioner

5 §

I denna lag avses med:

sökande myndighet: ett centralt kontaktkontor, ett kontaktkontor eller ett

kontaktorgan i en medlemsstat som begär bistånd som avser en fordran en-
ligt 3 §,

anmodad myndighet: ett centralt kontaktkontor, ett kontaktkontor eller ett

kontaktorgan i en medlemsstat som tar emot en begäran om bistånd,

person:
– en fysisk person,
– en juridisk person,
– en sammanslutning av personer som enligt lagstiftningen i en medlems-

stat har befogenhet att utföra rättshandlingar men som inte har en juridisk
persons rättsställning, eller

– varje annan juridisk konstruktion, oavsett om den har status som juridisk

person eller inte, som äger eller förvaltar tillgångar, inklusive inkomster som
härrör därifrån, på vilka det tas ut en skatt som omfattas av denna lag.

Behörig myndighet

6 §

Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet vid bistånd enligt

denna lag.

Utbyte av upplysningar m.m.

7 §

Kronofogdemyndigheten ska på begäran av den sökande myndigheten

tillhandahålla alla upplysningar som kan antas vara relevanta för den sökan-

3

SFS 2011:1537

de myndigheten vid indrivningen av dess fordringar. Kronofogdemyndighe-
ten ska göra den utredning som behövs för att inhämta upplysningarna.

Kronofogdemyndigheten är inte skyldig att tillhandahålla upplysningar

som

1. den inte skulle kunna inhämta för att driva in liknande svenska ford-

ringar,

2. skulle avslöja affärs- och industrihemligheter eller yrkeshemligheter,

eller

3. om de yppas, skulle kunna vara till skada för säkerheten eller strida mot

allmän ordning i Sverige.

Andra stycket medför inte en rätt för Kronofogdemyndigheten att vägra

att lämna upplysningar uteslutande därför att upplysningarna innehas av en
bank, annan finansiell institution, ombud, representant eller förvaltare, eller
på grund av att upplysningarna rör ägarintressen i en person.

8 §

Kronofogdemyndigheten får utan föregående begäran underrätta den

behöriga myndigheten i en annan medlemsstat om en förestående återbetal-
ning i Sverige av annan skatt än mervärdesskatt till en person som är etable-
rad eller har hemvist i den andra medlemsstaten.

9 §

Efter överenskommelse mellan Kronofogdemyndigheten och den sö-

kande myndigheten får personer som bemyndigats av den sökande myndig-
heten, i enlighet med de villkor som Kronofogdemyndigheten bestämmer,

1. närvara på Kronofogdemyndighetens kontor och vid de utredningar i

målet om indrivning av den andra medlemsstatens fordran som Kronofogde-
myndigheten utför, eller

2. bistå de svenska tjänstemännen under domstolsförfaranden här i landet.

Delgivning av handlingar

10 §

Delgivning på begäran av en annan medlemsstat sker enligt delgiv-

ningslagen (2010:1932).

11 §

Kronofogdemyndigheten får delge en person i en annan medlemsstat i

enlighet med 16–18 §§ delgivningslagen (2010:1932).

Kronofogdemyndigheten får begära bistånd med delgivning i en annan

medlemsstat om det inte är möjligt eller medför orimliga svårigheter att
delge personen i Sverige.

Indrivning och säkerhetsåtgärder

12 §

Kronofogdemyndigheten får inte begära bistånd med indrivning i en

annan medlemsstat vid en tidpunkt när fordran är föremål för om- eller över-
prövning, såvida inte fordran är verkställbar här trots detta, och detsamma
gäller enligt den andra medlemsstatens lagstiftning. Bistånd får inte heller
begäras om det sammanlagda beloppet av fordringar som omfattas av denna
lag mot en gäldenär understiger 1 500 euro.

Innan bistånd med indrivning begärs ska Kronofogdemyndigheten vidta

de åtgärder för att driva in fordran i Sverige som är lämpliga, utom om

4

SFS 2011:1537

1. det är uppenbart att det inte finns några tillgångar här som kan tas i an-

språk för indrivning eller att denna inte kommer att leda till full betalning,
och Kronofogdemyndigheten har upplysningar som visar att den berörda
personen har tillgångar i den andra medlemsstaten, eller

2. indrivning av fordran i Sverige skulle medföra orimliga svårigheter.
Motsvarande villkor gäller i fråga om skyldigheten att lämna bistånd med

indrivning i Sverige av en annan medlemsstats fordran.

13 §

Kronofogdemyndigheten får besluta att inte lämna bistånd enligt

denna lag om begäran avser en fordran som är äldre än fem år, räknat från
förfallodagen i den sökande medlemsstaten eller, vid om- eller överpröv-
ning, från det att fordran har fastställts slutligt. Om uppskov har medgetts
med betalningen räknas femårsfristen från den dag då uppskovet löper ut.

Trots första stycket får Kronofogdemyndigheten besluta att inte lämna bi-

stånd i fråga om en fordran som är äldre än tio år, räknat från förfallodagen i
den sökande medlemsstaten.

14 §

Bestämmelser om indrivning i Sverige av skatter och avgifter m.m.

finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och lagen
(1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. Verkstäl-
lighet enligt utsökningsbalken får äga rum på grund av det enhetliga doku-
ment som avses i artikel 12 i rådets direktiv 2010/24/EU.

15 §

Kronofogdemyndigheten ska ta ut ersättning för kostnader i målet i

enlighet med vad som gäller vid indrivning av en svensk fordran av motsva-
rande slag.

Kronofogdemyndigheten ska ta ut ränta på den andra medlemsstatens for-

dran från den dag då begäran om indrivning tas emot till och med den dag då
betalning sker, i enlighet med vad som gäller i fråga om en svensk fordran av
motsvarande slag.

I den utsträckning som den andra medlemsstatens fordran och ränta har

flutit in, ska beloppet överföras till den medlemsstaten.

16 §

Om Kronofogdemyndigheten får kännedom om att en annan med-

lemsstats fordran som drivs in i Sverige, eller det beslut som medger verk-
ställighet i den medlemsstaten, är föremål för om- eller överprövning i den
andra medlemsstaten, ska verkställigheten av den tvistiga delen av fordran
skjutas upp i avvaktan på beslut av den behöriga instansen. Detta gäller dock
bara om inte något annat följer av andra stycket.

På motiverad begäran av den sökande myndigheten ska Kronofogdemyn-

digheten fortsätta indrivningen av den del av fordran som är föremål för om-
eller överprövning, om det skulle ha varit möjligt vid indrivning i den andra
medlemsstaten.

Verkställigheten ska också skjutas upp om det pågår ett förfarande för

ömsesidig överenskommelse i ärendet mellan de berörda medlemsstaterna,
såvida det inte finns påtaglig risk att fordran inte blir betald.

Om verkställigheten skjuts upp och den sökande myndigheten begär det,

eller Kronofogdemyndigheten annars bedömer det som nödvändigt, får Kro-
nofogdemyndigheten begära att Skatteverket ska väcka talan om betalnings-

5

SFS 2011:1537

säkring enligt 46 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244) för att säkerställa
indrivningen.

17 §

Om Kronofogdemyndigheten begär att indrivningen i en annan med-

lemsstat av den del av en svensk fordran som är föremål för om- eller över-
prövning ska fortsätta, och fordran därefter faller bort eller sätts ned, ansva-
rar myndigheten för återbetalning av belopp som har överförts till Sverige
och eventuell ersättning som ska betalas enligt de bestämmelser som gäller i
den andra medlemsstaten.

Preskription

18 §

Vid indrivning i Sverige av en annan medlemsstats fordran gäller i

fråga om preskription lagstiftningen i den andra medlemsstaten.

Vid indrivning av en svensk fordran i en annan medlemsstat ska alla åt-

gärder som vidtas av den anmodade myndigheten eller på dess vägnar för att
driva in fordran, och som leder till att preskriptionstiden skjuts upp eller för-
längs enligt lagstiftningen i den andra medlemsstaten, ha samma verkan i
fråga om den svenska fordran.

Om det inte är möjligt att skjuta upp eller förlänga preskriptionstiden en-

ligt lagstiftningen i den andra medlemsstaten, ska alla åtgärder som vidtas av
den anmodade myndigheten eller på dess vägnar för att driva in fordran, med
avseende på preskriptionsfrågan anses ha vidtagits i Sverige, om de skulle ha
lett till att preskriptionstiden sköts upp eller förlängdes om de hade vidtagits
här.

Trots andra och tredje styckena får en svensk myndighet i fråga om en

svensk fordran som drivs in i en annan medlemsstat vidta åtgärder här som
medför att preskriptionstiden skjuts upp eller förlängs enligt svensk lag.

Användning och vidarebefordran av upplysningar

19 §

Upplysningar som Kronofogdemyndigheten tar emot från en myndig-

het i en annan medlemsstat får användas för att vidta verkställighets- eller
säkerhetsåtgärder som avser fordringar som omfattas av denna lag. De får
också användas för fastställelse och verkställighet av obligatoriska socialav-
gifter.

Upplysningarna får inte användas för andra ändamål än de som anges i

första stycket utan att den myndighet som tillhandahåller upplysningarna
tillåtit det. Om upplysningarna ursprungligen härrör från en myndighet i en
tredje medlemsstat, ska sådant tillstånd lämnas av den sistnämnda myndig-
heten. Tillstånd krävs dock inte för att upplysningarna ska få åberopas eller
användas som bevisning.

En svensk myndighet ska följa de villkor som gäller för användningen av

upplysningarna enligt denna paragraf, oavsett vad som annars är föreskrivet i
lag eller annan författning.

20 §

Kronofogdemyndigheten ska tillåta att upplysningar som den tillhan-

dahåller en myndighet i en annan medlemsstat får användas i den andra med-
lemsstaten för andra ändamål än sådana som avses i 19 § första stycket, om
de får användas för liknande ändamål i Sverige.

6

SFS 2011:1537

Om Kronofogdemyndigheten anser att upplysningar som den har tagit

emot från en myndighet i en annan medlemsstat sannolikt kan vara till nytta
för en tredje medlemsstat för de ändamål som avses i 19 § första stycket, får
den vidarebefordra dessa upplysningar till den medlemsstaten, under de vill-
kor som i övrigt gäller enligt denna lag. Myndigheten ska underrätta den
medlemsstat från vilken upplysningarna härrör om sin avsikt att vidarebe-
fordra uppgifterna till en tredje medlemsstat. Den medlemsstat från vilken
upplysningarna härrör kan motsätta sig ett sådant utbyte av uppgifter inom
tio arbetsdagar från den dag då den tog emot underrättelsen.

Förbud mot överklagande m.m.

21 §

Beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Det enhetliga dokument som avses i artikel 12 i rådets direktiv 2010/24/

EU ska rättas, om det på grund av ett skrivfel eller liknande brister i överens-
stämmelsen mellan dokumentet och den ursprungliga exekutionstiteln.

Ytterligare föreskrifter

22 §

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar yt-

terligare föreskrifter om Kronofogdemyndighetens uppgifter enligt denna
lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2012, då lagen (1969:200) om ut-

tagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga ska upphöra att gäl-
la.

2. Bestämmelserna i 1 och 2 §§ samt i rättsakterna 1 och 3 i bilagan till

den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om ärenden om bistånd med
indrivning som har påbörjats före ikraftträdandet.

På regeringens vägnar

FREDRIK REINFELDT

ANDERS BORG
(Finansdepartementet)