Byggningabalk (1736:0123 1)

1 kap. har upphävts genom förordning (1926:327).

2 kap. Huru å tomt byggas

1 §   Tomt skall byggas till mangård och ladugård. I mangården skola vara stuga med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är, källare, visthus och sädesbod, redskapshus, och hemligt hus, port och lider. Tarvar bonde flera hus; bygge sig till lägenhet det bästa han gitter. Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och där skola vara stall, fähus, fårhus, och svinhus, med nödiga forderrum, så ock loge och lador, efter som gården är stor till. (Badstuva eller mälthus skall ock byggas,) så ock ria, där skog är, och de avsides sättas. Ej må någon närmare till grannens tomt bygga, än att han till stödje eller stolparum en och en halv aln å sin tomt lämnar.

2 §   Bygger någon annan till men; rive det upp, då han varder därom tillsagd. Gör han det ej; böte tre daler, och gälde skadan åter, då däröver klagas å tinget.

3 §   Nu haver bonde byggt hus, efter ty, som sagt är; då äger han dem vid makt hålla. Brister något i hävd eller byggnad; bättre och böte, som i 27 kap. skils.

4 §   Rives eller brinner en gård i by, där bönder varannan för när byggt hava; då skola byamän för den gård utse annan tom, jämngod och lika stor av oskifto, om lägenhet där till är, och ligge den förra till byamark igen.

3 kap. Om ödesby

1 §   Är by öde, där flera hemman äro, och vill en sitt upptaga, och de andre vilja ej bygga eller täppa med honom; nämne då häradshövding några av nämnden, som dit fara, och lägga hoonm till så mycket av ägorna, som emot dess hemman svarar, och bäst hägnas och hävdas kan.

2 §   Nu haver han sin del uppbrukat och avröjt i åker och äng och vilja de andre sedan nyttja var sin ägodel; bruke då upp och rödje, som han gjort. Och när de alla uppbrukat och bättrat sina delar som han; njute då genom skifte var sin lott i åker, äng och alla ägor, som förr är sagt. Tager någon annorledes del i by; böte, som i 10 kap. arskils.

4 kap. Huru vägar (och diken) i by läggas skola, och vad tiillökning den njuta skall, som sin åker därvid får

1 §   Farväg till och ifrån by, så ock till åker och äng, kyrka och kvarn bör läggas av oskifto, (sex alnar bred,) och dess utom (två alnar) å varadera sidan till dike, om så tarvas. (Allmän landsväg skall vara tio alnar bred emellan diken; där landsväg redan tolv alnar bred är, varde den så vid makt hållen.)

2 § (Avloppsdike bör läggas av oskift mark, fyra och en halv aln brett, två alnar djupt och en halv aln på botten, eller mera, allt som nödigt är och lägenhet därtill finnes; och den sin åker därvid får, njute en aln till ren utom byamål.) Samma lag vare, där väg eller gärdesgård åker möter. Går väg (eller dike) vid ängsvall; där gives ingen tillökning. (Tarvar dike läggas emellan grannars åkrar; då gånge halvt dike å varderas åker. Vid ändan för åker, dike var av sitt.)

5 kap. har upphävts genom förordning (1933:269).

6 kap. Huru åker och äng skola hävdas och ökas, gärdesgårdar stängas, och diken grävas

7 kap. upphävd genom förordning (1860:56 s.3).

8 kap. Om åverkan i åker och äng

1 §   Skär eller slår någon in på sin grannes åker eller ängsteg; gälde åter säd mot säd, och hö mot hö; böte ock för åverkan å varje teg en daler.

2 §   Sår någon å annans åkerskifte; tage han grödan, som skiftet äger.
Bärgar han som sådde; böte en daler, och give ut det han infört haver.

3 §   Intager någon sin grannes ägodel och skifte; böte tre daler och bryte själv upp.

Bryter han ej upp, då han därom varnad bliver; ligge det i tveböte.
Intager han annans del med själva råmärket; böte sex daler, och bryte sammanledes själv upp, eller böte dubbelt. Haver han råmärket vridit, ändrat, borttagit eller höljt; plikte som sagt är i jordabalkens 13 kap.

4 §   Kastar någon i annans åker, landhavra, snarbindel, skärvfrö, eller annat vad det helst är, att ogräs därav växa må; vare ägelös, rätte upp all skada, och böte femtio daler för var åker, som han så fördärva velat: orkar han ej skadan fylla; tjäne den av med arbete.

5 §   Landbo må ej låta annan nyttja och bruka någon av gårdens ägor, vid bot tio daler, utan jordägaren giver där lov till.

9 kap. Huru skada skall gäldas, som fä gör i annans ägor, så ock huru fä intagas må

1 § upphävd genom förordning (1933:269).

2 § upphävd genom förordning (1933:269).

3 § upphävd genom förordning (1933:269).

4 § upphävd genom förordning (1933:269).

5 §   Bryter någon gärdesgård eller led neder, och sker skada därigenom av fä; böte som i 5 kap. sagt är, och gälde skadan åter. Far någon genom led eller grind, och den icke stänger efter sig; böte en daler, ändå att ingen skada sker.

6 § upphävd genom förordning (1933:269).

7 § upphävd genom förordning (1933:269).

8 § upphävd genom förordning (1933:269).

9 § upphävd genom förordning (1933:269).

10 kap. Huru bys oskifte ägor i skog och mark må nyttjas eller intagas; så ock om åverkan å oskift, eller annans mans skog och mark

1 §   I oskift skog och mark må alla jordägare i by taga torv, näver, ved, timmer, gärdsel, löv och annat, som till hus och gård tarvas, men ej föra det av bole, eller åt annan sälja eller upplåta. Var som här emot gör; böte för timmer eller sågstock sexton öre, för vart lass av det andra sexton öre, och för mans börda fyra öre: betale ock dessutom till de andra jordägare så mycket, som på deras del av värdet löper. Äger man jord i tvenne byar; nyttje ej den ena byns oskifta skog eller mark till annan by, vid samma bot. Säljer någon av bys oskifta ägor och mark, sedan skifte lagligen begärt är; böte, som sägs i 5 §.

2 §   Torv må ej skäras å oskift mark, som till äng tjänar, vid bot, som i 1 § sagt är. Ej må ock träd fällas, eller topphuggas till löv och näver, utan flås och kvistas.

3 §   Masteträ må ingen hugga på kronoägor, utan Konungens befallningshavandes lov. Gör det någon; betale dess värde, och böte femtio daler. Finnes masteträ på skattejord; det må ej huggas eller säljas, förrän det kronan hembudet är, vid samma bot.

4 §   Vill jordägare i by intaga något det oskift är; säge då alla byamän till. Vilja de ej stänga och hävda med honom; söke då rätten om laga skifte, och njute var sin del i allt, som skiftas kan. Var som annorlunda intager och nyttjar; vare förverkat sitt arbete och det årets gröda till de andra jordägare, och böte fem daler för det han så intagit och hävdat haver. Samma lag vare, där skog och mark ligger odelad flera byar emellan.

5 §   Tager någon torv, näver, löv, bast, eller hugger ved, gärdsel, stör, timmer, eller vad det helst är, å den bys ägor, där i han själv ingen del haver, eller å annans avdelta och enskilda skog i den by han del äger; betale värdet för det han tagit, och böte dubbelt emot det som i 1 § sagt är. Have ock domaren makt, där sådan åverkan oftare sker, utom dessa böter, vite förelägga. Gör någon sådan åverkan i Konungens parker och djurgårdar; böte för vart masteträ hundrade daler, för annat stort trä tio daler, och betale dessutom värdet; och vare bot för det andra, som här ovan nämnt är, fyradubbel, Konungens ensak.

6 §   har upphävts genom förordning (1946:804).

7 §   Landbo, eller den annans jord brukar, have ej våld att sälja timmer, ved, gärdsel eller annat sådant av gårdens ägor, utan han haver där jordägarens lov till. Gör han det, eller tillåter han annan det göra; böten både, som i 5 § sagt är.

8 §   Skattebonde må nyttja sin enskilda skog till hustarv och salu; dock det så sparsamt, att skogen ej utödes, och hemmanet fördärvas. Vare ock skyldig, att först taga vindfälle, torra trän, kvistar och stubbar till vedbrand, innan friske trän där till fällas. Finnes skattebonde sin frihet missbruka; böte tio daler. Den räntan av hemmanet äger, have där inseende å.

9 §   I de skogar, som till bergsbruk höra, må ingen till kolning eller andra ämnen, fälla någon trä, som till storbyggnad vid bergverken nyttigt är, vid femtio dalers bot för vart trä.

10 §   Ej må ock invånare i städerna, utan lov och minne, hugga på andras skogar, som ligga där omkring inom en och en halv mil, vid tio dalers bot för vart lass, och värdet åter.

11 kap. Om mulbete, hjordavård, och vallgång

1 §   Ostängdmark och hjordavall må alla, som där i del hava, till mulbete nyttja, och låta där få sitt vart om annat gå. Men ej må någon driva eller valla sitt fä å annans enskilda skog eller mark, vid bot, som i 9 kap. och 7 § sägs.

2 §   Hava de, som bo samman i en by eller flera, förent sig om boskapens vård och hjordahåll, och förummar någon det att uppehålla; gälde den skada, som fä av hans vållande eller försummelse gör, eller får. Lag (1981:426).

3 §   Tappar vallhjon bort fä, eller gör vilddjur skada, där vallhjonet prövas det hindra kunnat; umgälle det med sin lön, eller arbete.

4 §   Då tjäle är ur jord, skola svin ringade vara. Träffas oringade svin den tid utom ägarens hägnad eller å allmän väg, tage den, som vill och gitter, dem upp, och löse ägaren dem igen av honom med fem daler för vartdera. Vill ägaren ej lösa, stämme då den, som upptog, till rätten, och betale ägaren dubbelt för vart svin.

12 kap. Huru svin må i ollonskog släppas

1 §   Äga flere ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena, huru många svin där kunna födas, och släppe sedan var in efter ty, som han del i skog äger. Släpper någon flera in; haven de andre våld att taga dem upp, och han böte en mark för vart svin, och skadan åter. Äger han ej själv så många svin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras svin för lega intaga. Gör han det ej; då må de andre hans del saklöst nyttja.

2 §   Var som tager annans svin för lega, skaffe dem åter, eller gälde det de värde voro, då de togos emot. Gitter han visa, att de av sot dött, eller förkommit av annan händelse, och finnes han ej hava varit där vållande till; vare saklös. Samma lag vare, där boskap för lega till bete eller foder tages.

3 §   Löpa svin ur en skog i annan, som ej ligga samman; säge då skogsägaren första och andra gången honom till, som svinen äger, att taga dem bort, och hålla dem där ifrån. Finnas de där sedan; då må skogsägaren dem upptaga, och låte goda män pröva, vad för dem betalas skall, där dem bägge ej därom åsämjer.

4 §   Släpper någon med vilja svin å annans ollonskog, som inhägnad är; have dem till skogsägaren förverkat. Komma svin, eller annat fä, som ollon äter, annorledes där in; gånge därom som i 9 kap. urskilt är.
Varda svin dräpne, eller slagne; då bötes, och gäldes de åter, som om annat fä i 22 kap. stadgas.

13 kap. Huru bötas skall, när bärande trä olovligen hugges, och huru andre igen planteras skola

1 §   Ingen have makt å kronans ägor och allmänningar, eller å skattejord, att hugga och fälla bärande trä, som äro ek, bok, apel och oxel, eller å varjehanda annat sätt dem fördärva. Var som det gör; böte för ek och bok nio daler, och för apel och oxel tre daler, allt till treskiftes, och gälde träs värde till Konungen. Sker det å frälsejord, eller å skattefrälse; njute frälseman samma rätt, som Konungen. Hugger eller skadar frälseman bärande trä i oskifta bya ägor, eller å allmänning; vare lag samma, och trä vare förfallet till kronan, eller frälseman, där någon i samma by med honom del äger, vardera efter lott sin.

2 §   Nu sker det i Konungens park, eller djurgård; ligge det i tveböte, Konungens ensak.

3 §   Hugger någon neder, eller fördärvar med vilja annans träd, som man till prydnad vid hus, vägar eller annorstädes haver planterat; plikte som i missgärningsbalken sägs.

4 §   Finnes å allmänning, eller å skatte eller kronojord, gammal och förtorkad ek eller bok, eller stå de åker eller äng till men och skada; söke den, som det trä fälla vill, eller skada därav lider, KB:s lov, och låte han, genom jägeri betjänte och tvenne av nämnden, det trä syna, och förordne sedan vad skäligt och nyttigt prövas; dock må ej något sådant trä fällas, förrän det med kronans hammar utmärkt är. Vittna synemän här om annorlunda än sant är; böte vardera tio daler. Apel och oxel må i ty fall saklöst fällas.

5 §   Alle de där bärande trän å skatte eller kronomord hugga, skola planteras för vart trä tu av samma slag, men fyra, där hygget å Konungens park skett: vårde ock dem sedan, till dess de undan boskaps bet vuxne äro, eller böte för vart trä, som ej planteras och vårdas, fjärdung av bot för olovligt hygge. Fäller, eller tager man upp lönn, lind, alm, ask, eller annat sådant trä, som större nytta med sig haver, än andre ofruktbare trän; plantere andra i stället, och vårde som sagt är. Gör han det ej; böte en daler för vart trä.

6 §   När trä fälles, antingen till timmer, ved, gärdsel eller vad det helst är; skola topp och kvistar borttagas, att mulbetet där av ej skadas må, vid sex markers bot, och skola, vid lika bot, torre trän, vindfällen, ris och stubbar, efter hand utröjas.

14 kap. Om svedjande

1 §   I åkergärde, äng och beteshage, må var och en fälla och svedja små oduglig skog; dock att bärande trä, masteträ, skepps eller timmer virke ej därmed skadas, eller det missbruk sker, att skog och mark till äng och åkergärdet stänges, och skogen, under sken av röjning, bortsvedjes.
Bryter någon häremot; böte för bärande trä, masteträ och timmerstock, som i 10 och 13 kap, sagt är.

2 §   Utom hägnad må ingen svedja, där han åker och äng ej röja vill, och lägenhet ej där till finnes inom värn och hägnad, eller det för mulbetet nödigt är. Vill någon å skatte eller kronojord för den orsak svedja; give det häradshövdingen tillkänna, och förordne han tvenne av nämnden, som med någon jägeri eller kronobetjänt den lägenhet skåda; sedan de hörda äro, pröve tingsrätten, om det tillstädjas kan, eller ej; låte ock Konungens befallningshavande det veta, som där till lov givet, om han det nyttigt finner. Svedjar någon utan lov, eller mera, än han haver lov till; plikte tio daler, och miste arbetet sitt och grödan. Är han åbo och själv ej jordägare; rätte ock upp all skada. I oskift skog må ingen, vid samma bot, svedja, utan alle jordägare därom ense äro, och lov därtill give, som här stadgat är. Lägge ock ut till mulbete, det han därtill svedjat, sedan han det tre år nyttjat, eller böte, som i 10 kap.
sagt är.

3 §   Ej må synemän annan mark till svedjeland utsyna, vid tio dalers bot, eller rätten det bevilja, än nu sagt är. Ej må de ock för arvode sitt eller lovsedel betalning taga: var som det gör; miste ett års lön.

4 §   Å frälsejord må ägaren själv svedja, eller det annan tillåta, å sin enskilda skog, inom, eller utom hägnad. Svedjer landbo å frälsejord, utan ägarens lov och minne; böte som i 2 § sagt är.

5 §   Där bruk och bergverk nu äro, eller upprättade varda, må ingen svedja inom den ort Konungen bjuder, ej eller å allmänning, vid hundrade dalers bot. Sker det å Konungens enskilda parker; ligge i tveböte, Konungens ensak, och skadan åter.

15 kap. Om skogseld

16 kap. Huru allmänningar nyttjas må

1 §   Lands allmänning må de nyttja, som inom länet bygga och bo, och härads eller sockne allmänning de, som i häradet eller socknen äro. Där må de, som ej hava sådant på egna ägor, njuta mulbete, timmer, ved, gärdsel, löv, näver, torv, bast och annat, som där finnes, till egen nödtorft, men ej något därav till annan upplåta eller sälja. Vill man där hugga timmer, ved, gärdsel och stör; give det först vid tinget tillkänna, och pröve där rätten huru mycket han tarvar, sedan söke han lov där till av Konungens befallningshavande, som i 14 kap. sagt är.
Nyttjar någon allmänning annorledes; böte som i 10 kap. 1 § stadgat är.

2 §   Äger man gård i annat län, härad eller socken; före ej något ifrån allmänning till den gård, som där utom ligger, eller böte för åverkan, som sagt är.

3 §   Varder någon del av allmänning i frid lyst, att skogen tillväxa må, eller för annan orsak; böte den, som där hugger, för åverkan, och betale därtill vitet, som förelagt är, och skadan åter.

4 §   Ej må någon tillåtas att göra intagor å allmänning. Tager någon där av in, rive det genast upp, och böte, som i 10 kap. sagt är.

Övriga paragrafer har upphävts vad gäller häradsallmänningar genom lag (1932:107).

17 kap. har upphävts genom förordning (1896:42).

18 kap. har upphävts genom förordning (1896:42).

19 kap. Om avgärda bys rätt

1 §   Bolby är gammal by, och avgärda by den, som å bolbys mark byggd är, och haver sina ägor, inom hank och stör, av bolbyn.

2 §   Avgärda by njuter med bolby, till sin nödtorft, å dess utmark, timmer, gärdsel och vedbrand, näverflät, torvskyrd, sand och lertäkt, mulbete och hjordavall för sina kreatur, så många, som vid dess loge och lada födas, så ock kärreslåtter, som ej instängde äro, så länge bolby ej själv vill eller kan dem hävda. Han äger ock fiske och notvarp vid den strand, som ligger i hans rätta intagor och hägnader; dock må bolby ej hindras, att fiska där utanföre i sjön. Ej må avgärda by av dessa rättigheter något till annan upplåta, eller av bolbys skog och mark mer intaga, än det han inom gård och vård, eller vissa råmärken, av ålder haft; ej heller av bolbys skog och mark, eller egna hägnader avsalu göra. Sker annorledes; böte för åverkan, som i 10 kap. sagt är.

3 §   Vill bolby intaga något av sin skog och mark; då skall den ej avgärda by stänga från utmark, mulbete, och vattengång, vid bot, som i 25 kap. 9 § sägs; och göre ej större intagor, än att avgärda by haver sin nödtorft, som förr är sagt.

4 §   har upphävts genom förordning (1926:327).

20 kap. har upphävts genom förordning (1880:57 s. 1).

21 kap. Om bi

1 §   Flyga bi bort i annans skog, och följer ägaren dem till stock och hål, märker samma träd, och giver det byamän tillkänna; have ingen våld honom dem förtaga. Haver bisvärm satt sig i bärande och fridlyst träd; då skall den stockas, och ej träd huggas, eller spillas, vid bot, som i 13 kap. är sagt. Är den i annat träd; hugge neder, och tage bi sin saklöst.

2 §   Hittar man bi å egen bolstad, eller den han äger lott i; vare hans, som hitte. Är det landbo; njute han tridjung, och jordägaren två lotter.
Hittar man dem inom annans hägnad; njute ingen lott därav: hittar man dem utom hägnad, i annans skog och mark; äge tridjung, och jordägaren två lotter. Säga tvenne sig samma bi hittat; njute han denna hittelön, som först lyste. Om den, som å annans ägor hittar, och ej lyser, utan borttager, och om den, som med mat och bete till sig lockar annan mans bi, urskils i missgärningsbalken.

22 kap. Om den, som sårar eller dödar annans fä eller hund, och om någon köper eller säljer sjukt fä; så ock om fä eller hund skadar annans fä

1 §   Slår man annans fä värre, än man ville, då man det ur sina ägor och hägnader driver eller intager, och dör det därav; give honom jämngott igen, eller dess fulla värde. Dör det ej, utan varder sargat; tage det hem till sig och läke. Varder det lagt och lytt; behålle det själv, och give ägaren olytt igen, eller dess värde.

2 §   Sargar man med vilja annans fä annan tid, eller då man det intaga vill; läke det såra, och böte fjärdung av dess värde. Är det häst, oxe eller ko; sätte ock genast så gott fä i stället till hans bruk och nytta. Bliver det fä friskt, som förr; tage var sitt åter. Dör det, eller varder lamt eller lytt; gälde åter jämngott, och böte, som sagt är.

3 §   Dräper man med våda annans fä, som ätas kan; betale värdet, och behålle det fä själv. För annat fä, som ej matnytt är, gälde fjärdung av ty det värt är.

4 §   har upphävts genom förordning (1975:410).

5 §   Äger någon fä, som smittosam sjuka haver; hålle det särskilt, att annans fä därav ej smittas må. Gör han det ej; böte tre daler, och skadan åter. Ur by, där boskaps sot är, må ingen sälja eller köpa fä.
Sker det; gälde skadan som därav händer, och böte vardera tio daler, eller värje sig med laga skäl eller ed, att han ej visste där sot vara: dräpe ock den fä, som köpt, och hem till sig fört, då grannar där om påminna; eller böte dubbelt och haven de makt det fä döda. Oxe, häst, hund, eller vad fä det helst är, som av farsot dör, eller måste dräpas, som sagt är, skall genast med hud och allo grävas två alnar djupt ned i jord, avsides ifrån by, vägar och sjöar, och vare legohjon skyldigt det att göra: grannar hjälpe ock därtill, om så tarvas. Drager sig legohjon undan; miste halvt års lön: dör fä av annan sjuka, eller eljest dödas; då må hud avdragas och göre det legohjon vid bot, som sagt är. Var som förevitar någon sådant, eller att han fä hulpit, åderlåtit, botat eller snöpt; böte tjugu daler, eller plikte med kroppen.

6 §   Dräper man annans hund med vilja; böte tre daler. Är det vallhund, jakthund, eller bunden gårdshund; böte dubbel och värdet åter. Okynnes hund, som biter folk eller få, bör ej lös vara.

7 §   Dräper fä annans fä, som ej ätas kan; betale ägaren hälften av dess värde, som dräpt blev. Kan det ätas; gälde fjärdung, och det döda tage han, som det förr ägde. Nu varder fä sargat av fä; betale halva läkeslön och halva skadan. Är fä vant att skada göra, och vet det ägaren, eller är han där om varnad; gälde dubbelt mer än sagt är. Samma lag vare om hund, som fä biter, eller sargar. Gör hund skada tredje gången; betale dess ägare som sagt är, och döde hunden.

8 §   Hund, eller annat djur, som vilt varder, skall ägaren strax instänga, eller döda, då han det veta får. Gör han det ej; böte tio daler. Sker skada; gälde ock den åter. Hissar man hund å annans fä, och får det skada; gälde fullt åter, och böte fjärdung av dess värde. Får hunden skada, vare det ogillt. Haver man vilda djur, björn, varg, lokatt, räv, eller annat odjur, och ej häktar eller stänger dem så inne, att de annans fä ej kunna skada; böte tio daler, och skadan åter. Sker det annan gång; böte dubbelt, och fylle skadan. Sargar eller dräper okynnes fä, hund eller annat odjur, någon människa; därom skils i missgörningsbalken.

23 kap. har upphävts genom förordning (1864:68 s. 1).

24 kap. har upphävts genom förordning (1944:521).

25 kap. har upphävts genom förordning (1971:?).

26 kap. Huru allmänna hus skola byggas

1 §   har upphävts genom förordning (1885:28 s. 4).

2 §   har upphävts genom förordning  ?

3 §   I staden byggen och förbättren de hus och gård för präst, som där hus eller grund äga, eller där borgerlig näring idka, och ej särskilt därföre befriade äro. Sedan de hus lagligen byggda äro; vårde dem präst, att de ej fördärvas, och av vårdslöshet förfalla.

4 §   har upphävts genom förordning (1970:392).

5 §   Där tiondebod nödig är; bygge den alle de i socknen, eller staden, som kronotionde utgöra.

6 §   Varda härads eller socknemän bådade till denna allmänna byggnad, och bliver någon borta; böte för drängedagsverke en daler, och för ökedagsverke dubbelt. Kommer byggnad genom någon tredska att stanna; böte tre daler, och fylle ändå dagsverket. Desse böter skola till samma byggnad gå.

27 kap. Huru husesyn skall hållas

1 §   Vart tredje år, eller oftare där så tarvas, skall kronofogde eller länsman, med tvenne av nämnden, å tid, som i 14 kap. 2 § jordabalken sagt är, skåda, huru bonde, å kronojord, byggt och hävdat haver, och å skattejord, när vanhävd och missbyggnad där å märkes: och tillsäge då bonde att bygga och bättra det, som felar. Märkes där stor vanhävd vara; syne de då hus till syllar, väggar, tak, golv, skorstenar, eldstäder och ugnar, fönster, lås, spjäll och dörrar, så ock åker, äng, diken, gärdesgårdar och skog; och teckne noga upp, vad hus han byggt haver, så ock all den brist, som vid gården finnes; och sätte i penningar ut, vad det kostar att bättra eller bygga, som han för sin tid försummat.

2 §   Den husesyn skall sedan å tinget visas, och av rätten prövas. Kan det, som tvistigt är, där ej slitas, eller begärer någon ny syn; då skall häradshövding med halv nämnd syn hålla, och strax vid synen döma.
Finnes skada å hus, som färdigt var, då bonde trädde där till; böte för röta å stock två öre, för annan och tredje fyra öre; för flera, och för röta å kroppås och syll, som ej bättras kan, böte sex mark, och för ogillt och förfallet hus, två daler. är röste bart å hus, böte sex öre.
Går vatten genom tak, vägg eller golv, eller är röta å röste böte tre mark. För dörr, som oduglig är, en mark, och för skorsten två daler.

3 §   För tre års byggnad räknas å hel gård desse hus: stuva tolv eller fjorton alnar lång, och tio alnar bred, inom knutar, med spisel och ugn, spjäll i skorstenen, gott tak, fönster, lås, och allt innanrede, som väggfast är: tvenne bodar av samma storlek tillhopa, eller en hälften mindre med loft, alle med innanrede: loge och tu golv, tolv eller fjorton alnar långt vartdera: fähus sexton alnar långt med fullt innanrede: så ock stall, eller andre hus så store, eller mindre med flera knutar byggde. Andre gille hus av fyra knutar, i mangård eller ladugård, räknas för ett års byggnad. Å mindre hemman må smärre hus vara efter nödtorften, och gälle de för lika års byggnad, som sagt är. Vare ock åbo skyldig, att täcka tjugu alnar nytt tak varje år, där så behöves, och hålla de hus, som byggde äro, vid makt. Ingen vare pliktig att bygga mera, än gården tarvar, efter landets bruk och lägenhet.

4 §   Är åker ej upptagen av nyo, där lägenhet därtill finnes, eller haver bonde lagt i linda det, som brukas kan, eller är äng skoglupen, eller av svin uppgräven; böte åtta öre för vart spannland. Är dike eller gärdesgård ogill; böte för varje tre famnar ett öre.

5 §   Vad som brister i byggnad och hävd, skall bonde, utom böterna, bättra innan han av bole far; eller gälda efter ty, som synemän, eller rätten, det mätit hava. Begärer han dag därtill; sätte pant eller borgen därföre.

6 §   Nu är skog över nödtorften och olagligen brukad och utdöd, eller har bonde fällt bärande trä, masteträ, och skeppsvirke; gälde skadan åter, och böte, som i 10 och 13 kap. stadgat är.

7 §   När hemman uppsagt är, skall husesyn hållas förr än bonde avflyttar, och lämnas honom, som tillträder, en avskrift därav, till bevis, huru han det hemman emottager.

8 §   Frälseman må med sin frälsebonde husesyn hålla, genom tvenne oväldiga män av nämnden, så ofta han det nödigt finner, och bristen utmäta. Menar landbo att honom därvid förnär skett; stånde honom fritt, att det vid häradsrätten återvinna.

9 §   Nu nöjes man ej åt häradsrättens slut i dessa mål: Är det kronogård, där å syn hållen är; söke då, inom en månads tid, Konungens befallningshavande, och äge han våld den syn pröva och rätta. Är det frälse eller skatte; fullfölje hos domaren sin klagan, som i rättegångsbalken om laga vad sägs.

10 §   Då bonde från hemman flytta skall, må han ej av bole föra näver, gärdsel, torv, ved, timmer, eller vad det helst är, som han av gårdens ägor tagit, ej eller gödsel. Gör han det; böte som i 10 kap. sägs och före det åter. Ej eller må han före fardag fä eller foder av bole föra, vid tio dalers bot. Haver han, då fardag inne är, foder över, och vill det sälja; bjude det jordägaren, eller honom, som efterkommer. Vare ock bonde skyldig, att kvar vid gården lämna de lås, som vid dörr eller vägg fäste äro, så ock spjäll, fönster, långbord och säte, väggfasta bänkar och sängar, och annat fast innanrede, som till bod, kölna, lada, stall och fähus hörer. Förer han något därav bort; böte för vardera två mark, och skatte det åter.

28 kap. upphävd genom lag (1911:63)

29 kap. upphävd genom lag (1964:655).