Jor­da­balk (1970:994)

I jor­da­bal­ken finns stora delar av regle­ringen inom den all­männa fas­tig­hets­rät­ten, så som reg­ler om fas­tig­hets­ö­ver­lå­telse, hyra, panträtt och arrende. I bal­ken finns även reg­ler om bland annat ser­vi­tut och fas­tig­hets­till­be­hör. Reg­lerna i jor­da­bal­ken har stor prak­tisk bety­delse för såväl före­tag som pri­vat­per­so­ner. Detta eftersom över­lå­tel­ser, upp­lå­tel­ser och panträtt ofta är för­knip­pade med stora eko­no­miska vär­den, sam­ti­digt som ägan­de­rätt och nytt­jan­de­rät­ter kopp­lade till boende har stor social bety­delse.

SFS nr:

1970:994
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L1
Utfär­dad: 1970-​12-17
Omtryck: SFS 1971:1209
Änd­rad: t.o.m. SFS

2024:785
Övrig text: Rät­tel­se­blad 2000:226 har iakt­ta­gits.
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Första avdel­ningen

Rätts­för­hål­lan­den rörande fast egen­dom


1 kap. Fas­tig­het och dess grän­ser

1 §   Fast egen­dom är jord. Denna är inde­lad i fas­tig­he­ter. En fas­tig­het avgrän­sas antingen hori­son­tellt eller både hori­son­tellt och ver­ti­kalt. Om fas­tig­hets­bild­ning finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

Säm­je­del­ning är utan ver­kan. Lag (2003:626).

1 a §   I denna balk bety­der
   1. tre­di­men­sio­nell fas­tig­het: en fas­tig­het som i sin hel­het är avgrän­sad både hori­son­tellt och ver­ti­kalt,
   2. tre­di­men­sio­nellt fas­tig­hets­ut­rymme: ett utrymme som ingår i en annan fas­tig­het än en tre­di­men­sio­nell fas­tig­het och som är avgrän­sat både hori­son­tellt och ver­ti­kalt,
   3. ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het: en tre­di­men­sio­nell fas­tig­het som inte är avsedd att rymma annat än en enda bostads­lä­gen­het.

Vad som sägs i denna balk om mark gäl­ler också annat utrymme som ingår i en fas­tig­het eller är sam­fällt för flera fas­tig­he­ter. Lag (2009:180).

2 §   Om all­mänt vat­ten­om­råde och fas­tig­hets gräns mot sådant område finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

3 §   Gräns som bli­vit lag­li­gen bestämd har den sträck­ning som utmärkts på mar­ken i laga ord­ning. Kan utmärk­ningen ej längre fast­stäl­las med säker­het, har grän­sen den sträck­ning som med led­ning av för­rätt­nings­karta jämte hand­lingar, inne­hav och andra omstän­dig­he­ter kan anta­gas ha varit åsyf­tad. Om grän­sens sträck­ning ej utmärkts på mar­ken i laga ord­ning, har grän­sen den sträck­ning som fram­går av karta och hand­lingar.

4 §   Har gräns ej bli­vit lag­li­gen bestämd, gäl­ler de rå och rör eller andra mär­ken som av ålder ansetts utmärka grän­sen.

Om grän­sen till­kom­mit genom expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv, har grän­sen den sträck­ning som med led­ning av fång­es­hand­ling, inne­hav och andra omstän­dig­he­ter kan anta­gas ha varit åsyf­tad.

5 §   Om gräns i vat­ten­om­råde ej kan bestäm­mas med led­ning av 3 eller 4 §, har grän­sen sådan sträck­ning att till varje fas­tig­het föres den del av vat­ten­om­rå­det som är när­mast fas­tig­he­tens strand. För mindre holme eller skär föres dock ej någon del av vat­ten­om­rå­det till fas­tig­he­ten. Har stran­den för­skju­tits, är dess tidi­gare läge, om det kan fast­stäl­las, avgö­rande för grän­sens sträck­ning.

Sträck­ning av gräns i vat­ten­om­råde bestäm­mes efter nor­malt medel­vat­ten­stånd. I Vänern, Vät­tern och Hjäl­ma­ren samt i Stor­sjön i Jämt­land fast­stäl­les dock sträck­ningen efter ett vat­ten­stånd av

i Vänern 3,60 meter över nedre slus­strös­keln vid Sjö­torp,
i Vät­tern 2,97 meter över västra slus­strös­keln vid Motala,
i Hjäl­ma­ren 2,77 meter över södra slus­strös­keln vid Not­hol­men och

i Stor­sjön 292,45 meter över noll­pla­net i det höjd­sy­stem som lig­ger till grund för sjöns regle­ring.

6 §   Har fas­tig­het bli­vit skild från angrän­sande vat­ten­om­råde genom att stran­den för­skju­tits, har fas­tig­he­tens ägare rätt att nyttja områ­det mel­lan fas­tig­he­ten och vatt­net under för­ut­sätt­ning att områ­det är av ringa omfatt­ning och att dess ägare icke lider skada eller olä­gen­het av bety­delse.
Fas­tig­he­tens ägare har där­vid samma rätt som enligt 2 kap. 7 § lagen (1998:812) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vat­ten­verk­sam­het till­kom­mer strandä­gare. Lag (1998:861).


2 kap. Till­be­hör till fas­tig­het

1 §   Till en fas­tig­het hör

bygg­na­der, led­ningar, stäng­sel och andra anlägg­ningar som har anbragts inom fas­tig­he­ten för sta­dig­va­rande bruk,
på rot stå­ende träd och andra väx­ter,
natur­lig göd­sel.

Till en fas­tig­het hör även en sådan bygg­nad eller annan anlägg­ning som är upp­förd utan­för fas­tig­he­ten, om den är avsedd för sta­dig­va­rande bruk vid utö­van­det av ett ser­vi­tut till för­mån för fas­tig­he­ten och inte hör till den fas­tig­het där den finns. Det­samma gäl­ler i fråga om en led­ning eller annan anord­ning för vil­ken led­nings­rätt har bevil­jats, om det vid en för­rätt­ning enligt led­nings­rättsla­gen (1973:1144) har för­ord­nats att rät­ten skall höra till fas­tig­he­ten.
Lag (2006:42).

2 §   Till bygg­nad hör fast inred­ning och annat var­med bygg­na­den bli­vit för­sedd, om det är ägnat till sta­dig­va­rande bruk för bygg­na­den eller del av denna, såsom fast avbalk­ning, hiss, led­stång, led­ning för vat­ten, värme, ljus eller annat med kra­nar, kon­tak­ter och annan sådan utrust­ning, vär­me­panna, ele­ment till vär­me­led­ning, kamin, kakel­ugn, innan­föns­ter, mar­kis, brand­red­skap, civil­för­svars­ma­te­riel och nyc­kel.

I enlig­het med vad som sägs i första styc­ket hör där­jämte i regel till bygg­nad, såvitt angår
   1. bostad: bad­kar och annan sani­tets­an­lägg­ning, spis, vär­me­skåp och kyl­skåp samt maskin för tvätt eller mang­ling,
   2. butikslo­kal: hylla, disk och skylt­fön­s­te­ran­ord­ning,
   3. sam­lings­lo­kal: estrad och sitt­plat­san­ord­ning,
   4. eko­no­mi­bygg­nad till jord­bruk: anord­ning för utfod­ring av djur och anlägg­ning för maskin­mjölk­ning,
   5. fabrikslo­kal: kyl­sy­stem och fläkt­ma­ski­neri.

Reserv­del och dub­blett till före­mål som avses i första eller andra styc­ket hör ej till bygg­na­den.

Om olika delar av en bygg­nad hör till skilda fas­tig­he­ter, hör ett sådant före­mål som avses i första eller andra styc­ket till den del av bygg­na­den där det finns. Lag (2003:626).

3 §   Till fas­tig­het som helt eller del­vis är inrät­tad för indust­ri­ell verk­sam­het hör, utö­ver vad som föl­jer av 1 och 2 §§, maski­ner och annan utrust­ning som till­förts fas­tig­he­ten för att använ­das i verk­sam­he­ten huvud­sak­li­gen på denna. Sådan egen­dom hör dock inte till fas­tig­he­ten, om äga­ren har avgett för­kla­ring härom och för­kla­ringen är inskri­ven i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del enligt 24 kap. For­don, kon­tors­ut­rust­ning och hand­verk­tyg hör inte i något fall till fas­tig­he­ten. Lag (2000:226).

4 §   Före­mål som nytt­jan­de­rätts­ha­vare eller annan än fas­tig­hets­ä­ga­ren till­fört fas­tig­he­ten hör inte till denna, om inte före­må­let och fas­tig­he­ten kom­mit i samme äga­res hand.
Det­samma gäl­ler i fråga om före­mål som enligt 3 § kan höra till fas­tig­he­ten och till­förts denna av fas­tig­hets­ä­ga­ren utan att han eller hon ägde före­må­let. Har fas­tig­hets­ä­ga­ren till­fört fas­tig­he­ten före­mål som enligt 3 § kan höra till fas­tig­he­ten och som han eller hon för­vär­vat under vill­kor att över­lå­ta­ren har rätt att återta före­må­let om för­vär­va­ren åsi­do­sät­ter vad som ålig­ger honom eller henne enligt över­lå­tel­se­av­ta­let, hör före­må­let inte till fas­tig­he­ten så länge vill­ko­ret gäl­ler.

Ett före­mål som omfat­tas av före­tags­hy­po­tek och som till­förts fas­tig­he­ten av annan än fas­tig­hets­ä­ga­ren hör till fas­tig­he­ten, sedan före­må­let och fas­tig­he­ten kom­mit i samma äga­res hand
   1. om före­må­let upp­hört att omfat­tas av före­tags­hy­po­te­ket, eller
   2. i det fall näringsid­ka­ren för­vär­vat fas­tig­he­ten, om sex måna­der har för­flu­tit från det att han eller hon sökte lag­fart på sitt fång.

Har inteck­nings­bor­ge­nä­ren före utgången av den tid som anges i andra styc­ket 2 väckt talan om betal­ning och anmält detta till den inskriv­nings­myn­dig­het som avses i 19 kap. 3 §, hör före­må­let inte till fas­tig­he­ten, om inte två måna­der för­flu­tit från det att talan avgjor­des genom dom eller beslut som vun­nit laga kraft.

I lagen (1992:1461) om ver­kan av vissa för­be­håll vid över­lå­telse av fas­tig­het som till­hör sta­ten, m.m. finns sär­skilda bestäm­mel­ser om att före­mål som till­hör sta­ten upp­hör att höra till fas­tig­he­ten. Lag (2008:989).

5 §   För­vär­var fas­tig­hets­ä­ga­ren före­mål under vill­kor att över­lå­ta­ren har rätt att åter­taga före­må­let, om för­vär­va­ren åsi­do­sät­ter vad som ålig­ger honom enligt över­lå­tel­se­av­ta­let, eller att ägan­de­rät­ten till före­må­let skall för­bli hos över­lå­ta­ren till dess betal­ning erlagts eller annan för­ut­sätt­ning upp­fyllts, får vill­ko­ret ej göras gäl­lande sedan fas­tig­hets­ä­ga­ren till­fört fas­tig­he­ten före­må­let så att det enligt 1 eller 2 § hör till fas­tig­he­ten.

I fråga om möj­lig­he­ten att göra avta­let gäl­lande äger första styc­ket mot­sva­rande tillämp­ning för det fall att avta­let beteck­nats som hyres­av­tal eller betal­ningen erlagts som veder­lag för före­må­lets bruk och nytt­jande, om det är åsyf­tat att den som fått före­må­let utgi­vet till sig skall bli ägare av detta.

6 §   Bygg­nad, stäng­sel och annan anlägg­ning på område, som besvä­ras av inskri­ven tomträtt, samt anlägg­ning för gruv­drift hör ej till fas­tig­he­ten även om de till­hör fas­tig­he­tens ägare.

7 §   En över­lå­telse av ett före­mål som hör till en fas­tig­het gäl­ler inte mot tredje man, för­rän
   1. före­må­let skiljs från fas­tig­he­ten på ett sådant sätt att det inte längre kan anses höra till denna, eller
   2. ett beslut enligt fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988), led­nings­rättsla­gen (1973:1144) eller anlägg­nings­la­gen (1973:1149) om att före­må­let inte längre skall höra till fas­tig­he­ten har införts i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del.

Om ver­kan av vissa över­lå­tel­ser från sta­ten, av exe­ku­tiv för­sälj­ning av före­mål som hör till en fas­tig­het och av ian­språk­ta­gande av sådana före­mål genom expro­pri­a­tion finns sär­skilda bestäm­mel­ser. Lag (2001:889).


3 kap. Rätts­för­hål­lan­den mel­lan gran­nar

1 §   Var och en skall vid nytt­jande av sin eller annans fasta egen­dom taga skä­lig hän­syn till omgiv­ningen.

2 §   Tränger rot eller gren in på fas­tig­het från område intill denna och med­för detta olä­gen­het för fas­tig­he­tens ägare, får denne taga bort roten eller gre­nen. Områ­dets ägare skall dock bere­das till­fälle att själv utföra åtgär­den, om denna kan befa­ras med­föra skada av bety­delse för honom.

Om en fas­tig­het är upp­lå­ten med tomträtt, skall vad som i första styc­ket sägs om fas­tig­he­tens eller områ­dets ägare i stäl­let gälla tomträtts­ha­va­ren. Lag (1992:1209).

3 §   Den som avser att utföra eller låta utföra gräv­ning eller lik­nande arbete på sin fas­tig­het skall vidta varje skydds­åt­gärd som kan anses nöd­vän­dig för att före­bygga skada på angrän­sande fas­tig­he­ter. Bestäm­mel­ser om ersätt­ning för ska­dor till följd av gräv­ning eller lik­nande arbete finns i 32 kap. mil­jö­bal­ken.

Med­för skydds­åt­gärd uppen­bar­li­gen högre kost­nad än den skada som åtgär­den avser att före­bygga, får åtgär­den under­lå­tas.
Ska­dan skall dock ersät­tas enligt bestäm­mel­serna i 32 kap.
mil­jö­bal­ken. Om det begärs, skall säker­het enligt vad som sägs i 2 kap. utsök­nings­bal­ken stäl­las hos läns­sty­rel­sen för ersätt­ningen innan arbe­tet bör­jar.

Om en bygg­nad eller någon annan anlägg­ning som hör till en angrän­sande fas­tig­het, till följd av vårds­lös­het vid upp­fö­ran­det eller brist i under­hål­let, är av sådan beskaf­fen­het att sär­skild skydds­åt­gärd är nöd­vän­dig för att före­bygga skada med anled­ning av arbete som inte sträcks nedan­för van­ligt käl­lar­djup, skall åtgär­den bekostas av den angrän­sande fas­tig­he­tens ägare. Om anlägg­ningen hör till en tomträtt, skall åtgär­den i stäl­let bekostas av tomträtts­ha­va­ren. Lag (2003:626).

4 §   Åtgär­der för att före­bygga skada till följd av gräv­ning eller lik­nande arbete får vid­tas på annans fas­tig­het, om det är nöd­vän­digt för att und­vika oskä­lig kost­nad eller annan syn­ner­lig olä­gen­het. Skada och intrång skall ersät­tas. Den som enligt 3 § tredje styc­ket skall bekosta arbe­tet är dock inte berät­ti­gad till ersätt­ning. Om det begärs, skall säker­het enligt vad som sägs i 2 kap. utsök­nings­bal­ken stäl­las hos läns­sty­rel­sen för ersätt­ningen innan arbe­tet bör­jar.
Lag (2003:626).

5 §   Bestäm­mel­serna i 6-11 §§ tilläm­pas i fråga om bygg­na­der och andra anlägg­ningar som upp­fyl­ler föl­jande vill­kor: 1. olika delar av anlägg­ningen hör till skilda fas­tig­he­ter, och
   2. minst en del av anlägg­ningen hör till en tre­di­men­sio­nell fas­tig­het eller ett tre­di­men­sio­nellt fas­tig­hets­ut­rymme.

Om en anlägg­ning eller en del av denna hör till en tomträtt, gäl­ler vad som sägs om fas­tig­he­ten i stäl­let tomträt­ten.
Lag (2009:180).

6 §   Bestäm­mel­serna i 3 § första och andra styc­kena och 4 § tilläm­pas också vid bygg­nads­ar­bete på en del av en sådan anlägg­ning som avses i 5 §, om arbe­tet med­för risk för skada på någon annans del av anlägg­ningen.

Skydds­åt­gär­der på någon annans del av anlägg­ningen skall dock bekostas av den anlägg­nings­de­lens ägare, om
   1. ris­ken för skada på anlägg­nings­de­len beror på att denna är vårds­löst upp­förd eller brist­fäl­ligt under­hål­len, och
   2. arbe­tet var­ken är sär­skilt ingri­pande eller av annan anled­ning med­för sär­skild risk.

I fall som avses i andra styc­ket är äga­ren av den anlägg­nings­del som ris­ke­rar att ska­das inte berät­ti­gad till ersätt­ning enligt 4 §. Lag (2003:626).

7 §   Den som äger en del av en sådan anlägg­ning som avses i 5 § har rätt att för utfö­rande av bygg­nads­ar­bete på sin del av anlägg­ningen få till­träde till andra delar av anlägg­ningen, om beho­vet av till­träde klart över­vä­ger den skada och olä­gen­het som till­trä­det kan antas med­föra.

Skada och intrång till följd av till­trä­det skall ersät­tas. Om det begärs, skall säker­het för ersätt­ningen stäl­las hos läns­sty­rel­sen innan arbe­tet bör­jar. Där­vid tilläm­pas 2 kap.
utsök­nings­bal­ken. Lag (2003:626).

8 §   Om en del av en sådan anlägg­ning som avses i 5 § är så vårds­löst upp­förd eller brist­fäl­ligt under­hål­len att det finns risk för att en inte obe­tyd­lig skada drab­bar någon annans del av anlägg­ningen, är äga­ren till den brist­fäl­liga delen av anlägg­ningen skyl­dig att åtgärda bris­ten.

Äga­ren av den del av anlägg­ningen som ris­ke­rar att ska­das har rätt till skä­lig ersätt­ning för kost­na­der som har upp­kom­mit för att undan­röja ris­ken för skada.

Första och andra styc­kena gäl­ler inte om anlägg­ningen redan när ris­ken upp­kom var ska­dad eller för­sli­ten i sådan utsträck­ning att den måste ersät­tas med en ny för att tjäna sitt ända­mål.
Lag (2003:626).

9 §   I mål som avser skyl­dig­het att åtgärda en sådan brist som avses i 8 § första styc­ket får dom­sto­len för tiden till dess frå­gan har avgjorts genom dom eller beslut som har vun­nit laga kraft för­plikta äga­ren till den brist­fäl­liga delen av anlägg­ningen att vidta de åtgär­der som är nöd­vän­diga för att und­vika ska­dor på någon annans del av anlägg­ningen.

Ett beslut enligt första styc­ket får med­de­las endast om käran­den yrkar det och han eller hon gör san­no­likt
   1. att sva­ran­den är skyl­dig att vidta ska­de­fö­re­byg­gande åtgär­der enligt 8 §, och
   2. att saken inte tål upp­skov. Lag (2003:626).

10 §   Vid pröv­ningen av en fråga som avses i 9 § första styc­ket tilläm­pas 15 kap. 5 § tredje styc­ket, 6, 8 och 10 §§ rät­te­gångs­bal­ken.

Ett beslut enligt 9 § första styc­ket får verk­stäl­las på samma sätt som en dom som har vun­nit laga kraft.

Beslu­tet får över­kla­gas sär­skilt. Lag (2003:626).

11 §   Den som äger en del av en sådan anlägg­ning som avses i 5 § ska vid använ­dan­det av sin del av anlägg­ningen
   1. se till att de som bor i omgiv­ningen inte utsätts för stör­ningar som i sådan grad kan vara skad­liga för häl­san eller annars för­sämra deras bostads­miljö att stör­ning­arna inte skä­li­gen bör tålas, och
   2. iaktta allt som fordras för att även i övrigt bevara sund­het, ord­ning och gott skick inom eller utan­för anlägg­ningen.

Äga­ren ska hålla nog­grann till­syn över att det som sägs i första styc­ket full­görs också av
   1. per­so­ner som hör till äga­rens hus­håll eller som besö­ker honom eller henne som gäs­ter,
   2. per­so­ner som äga­ren har inrymt i sin del av anlägg­ningen, eller
   3. per­so­ner som för äga­rens räk­ning utför arbete i äga­rens del av anlägg­ningen.

Om en ägare åsi­do­sät­ter sina skyl­dig­he­ter enligt första eller andra styc­ket eller om en nytt­jan­de­rätts­ha­vare åsi­do­sät­ter de skyl­dig­he­ter som enligt samma styc­ken ålig­ger en ägare, får äga­ren till en annan del av anlägg­ningen föra talan mot den först­nämnde äga­ren. Om en del av anlägg­ningen ingår i en sam­fäl­lig­het som för­val­tas av en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning, får även för­e­ningen föra talan. Lag (2009:180).

12 §   Har bygg­nad eller annan anlägg­ning upp­förts så att den skju­ter in på angrän­sande mark, och skulle anlägg­ning­ens bort­ta­gande eller för­änd­ring med­föra bety­dande kost­nad eller olä­gen­het för anlägg­ning­ens ägare, är denne ej skyl­dig att avträda den mark som sålunda tagits i anspråk, för­rän anlägg­ningen avlägs­nas eller blir obruk­bar. Vad som sagts nu gäl­ler dock ej, om den som upp­förde anlägg­ningen inkräk­tade på den angrän­sande mar­ken med avsikt eller av grov vårds lös­het och, när anlägg­ningen över­lå­tits till annan, denne ägde kän­ne­dom därom vid sitt för­värv.

Den angrän­sande mar­kens ägare är berät­ti­gad till ersätt­ning för det intrång som anlägg­ningen med­för för honom. Om mar­ken före intrånget har upp­lå­tits med tomträtt, är tomträtts­ha­va­ren berät­ti­gad till ersätt­ning för det intrång som anlägg­ningen med­för för honom. Lag (2009:180).


4 kap. Köp, byte och gåva

Köpets form

1 §   Köp av fast egen­dom slu­tes genom upp­rät­tande av köpe­hand­ling som under­skri­ves av säl­ja­ren och köpa­ren.
Hand­lingen skall inne­hålla en upp­gift om köpeskil­ling och för­kla­ring av säl­ja­ren att egen­do­men över­lå­tes på köpa­ren.
Köpes utom fast egen­dom även annat mot en gemen­sam köpeskil­ling, är det till­räck­ligt att köpe­hand­lingen inne­hål­ler en upp­gift om gemen­sam köpeskil­ling.

Om säl­ja­ren och köpa­ren vid sidan av köpe­hand­lingen har träf­fat över­ens­kom­melse om annan köpeskil­ling än den som anges i köpe­hand­lingen, är den över­ens­kom­mel­sen ogil­tig. Mel­lan säl­ja­ren och köpa­ren gäl­ler i stäl­let den köpeskil­ling som anges i köpe­hand­lingen. Denna köpeskil­ling får dock jäm­kas om det med hän­syn till köpe­hand­ling­ens inne­håll, omstän­dig­he­terna vid avta­lets till­komst, senare inträf­fade för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt är oskä­ligt att den köpeskil­lingen skall vara bin­dande.

Köp som inte upp­fyl­ler före­skrif­terna i första styc­ket är ogil­tiga. Dock är för­värv, som har gjorts enligt lagen (1982:352) om rätt till fas­tig­hets­för­värv för ombild­ning till bostads­rätt eller koo­pe­ra­tiv hyres­rätt eller lagen (1985:658) om arren­da­to­rers rätt att för­värva arren­de­stäl­let, gil­tiga även om före­skrif­terna i första styc­ket inte har iakt­ta­gits.
Lag (2002:94).

2 §   Har köp slu­tits och upp­rät­tas där­ef­ter köpebrev eller annan ytter­li­gare köpe­hand­ling angå­ende samma för­värv, äger 1 § första och andra styc­kena tillämp­ning även i fråga om den senare hand­lingen.
Hand­ling som icke upp­fyl­ler före­skrif­terna i 1 § första styc­ket är utan ver­kan som köpe­hand­ling. Lag (1992:448).

3 §   Bestäm­melse vid köp som ej inta­ges i köpe­hand­lingen är ogil­tig, om den inne­bär att
   1. för­vär­vets full­bor­dan eller bestånd är bero­ende av vill­kor,
   2. säl­ja­ren ej skall bära sådant ansvar som avses i 21 §,
   3. köpa­rens rätt att över­låta fas­tig­he­ten eller att söka inteck­ning eller upp­låta rät­tig­het i fas­tig­he­ten inskrän­kes.

Vill­kor­ligt köp

4 §   Köps full­bor­dan eller bestånd får ej göras bero­ende av vill­kor under mer än två år från den dag då köpe­hand­lingen upp­rät­ta­des. Har längre tid avta­lats, är köpet ogil­tigt. Om tiden ej bestämts, skall den anses vara två år.

Första styc­ket äger icke tillämp­ning på vill­kor, vari­ge­nom för­vär­vets full­bor­dan eller bestånd göres bero­ende av att köpeskil­lingen erläg­ges eller att i 7-9 §§ avsedd fas­tig­hets­bild­ning sker, och utgör ej hel­ler hin­der att upp­ställa vill­kor som grun­das på bestäm­melse i lag.

5 §   Har i köpe­hand­lingen före­skri­vits att köpebrev skall upp­rät­tas, skall det anses som om för­vär­vets full­bor­dan eller bestånd gjorts bero­ende av köpeskil­ling­ens erläg­gande.

6 §   Har enligt köpe­hand­lingen för­vär­vets full­bor­dan eller bestånd gjorts bero­ende av vill­kor och upp­rät­tas där­ef­ter köpebrev eller annan ytter­li­gare köpe­hand­ling angå­ende för­vär­vet, beror för­vär­vets full­bor­dan eller bestånd ej längre av vill­ko­ret, om icke detta inta­ges även i den senare hand­lingen.

Köp av del av fas­tig­het

7 §   Köp, som inne­bär att visst område av fas­tig­het kom­mer i sär­skild äga­res hand, är gil­tigt endast om fas­tig­hets­bild­ning sker i över­ens­stäm­melse med köpet genom för­rätt­ning, som är sökt senast sex måna­der efter den dag då köpe­hand­lingen upp­rät­ta­des och, om för­rätt­ningen ej är avslu­tad vid utgången av nämnda tid, skall verk­stäl­las på grund­val av köpet.

8 §   Den som köpt andel i fas­tig­het utan vill­kor att ande­len skall utbry­tas genom fas­tig­hets­bild­ning inne­har fas­tig­he­ten under samä­gan­de­rätt med den eller de andra delä­garna.

Har i köpe­hand­lingen före­skri­vits att ande­len skall utbry­tas äger 7 § mot­sva­rande tillämp­ning.

9 §   I fråga om köp av mark som är sam­fälld för flera fas­tig­he­ter eller av fas­tig­hets andel i sådan mark äger 7 § mot­sva­rande tillämp­ning.

Säl­ja­rens och köpa­rens rät­tig­he­ter och för­plik­tel­ser

10 §   Avkast­ning, som fas­tig­he­ten fram­bringar före den dag då till­träde skall ske, till­kom­mer säl­ja­ren. Denne får dock icke avverka skog annat än till hus­be­hov och ej hel­ler avhända fas­tig­he­ten annat än dess van­liga avkast­ning.

Arren­de­av­gift, hyra och annan inkomst av fas­tig­he­ten, som belö­per på tiden före till­trä­des­da­gen, till­kom­mer säl­ja­ren.

Avgift som utgår för fas­tig­he­ten och belö­per på tiden från och med till­trä­des­da­gen bäres av köpa­ren. I för­hål­lande till säl­ja­ren sva­rar köpa­ren för stäm­pelskatt för för­vär­vet.

11 §   Säl­ja­ren står faran för att fas­tig­he­ten av våda ska­das eller för­säm­ras medan den fort­fa­rande är i säl­ja­rens besitt­ning. Faran lig­ger dock på köpa­ren, om fas­tig­he­ten ej till­trätts till följd av dröjs­mål på köpa­rens sida.

Har fas­tig­he­ten ska­dats eller för­säm­rats på grund av hän­delse för vil­ken säl­ja­ren står faran, får köpa­ren göra avdrag på köpeskil­lingen eller, om ska­dan är av väsent­lig bety­delse, häva köpet. Väc­kes ej talan om häv­ning inom ett år från det till­träde skedde, är rät­ten till sådan talan för­lo­rad. Lag (1990:936).

12 §   Har fas­tig­he­ten efter köpet ska­dats eller för­säm­rats genom säl­ja­rens van­vård eller vål­lande, får köpa­ren göra avdrag på köpeskil­lingen eller, om ska­dan är av väsent­lig bety­delse, häva köpet.
Han har dess­utom rätt till ersätt­ning för skada.

Väc­kes ej talan om häv­ning inom ett år från det till­trä­det skedde, är rät­ten till sådan talan för­lo­rad, om ej säl­ja­ren hand­lat grovt vårds­löst eller i strid mot tro och heder. Lag (1990:936).

13 §   Under­lå­ter säl­ja­ren utan skäl att avträda fas­tig­he­ten i rätt tid, skall han ersätta köpa­ren den­nes skada. Köpa­ren får även häva köpet, om dröjs­må­let är av väsent­lig bety­delse. Lag (1990:936).

14 §   Undan­dra­ger sig säl­ja­ren utan skäl att enligt före­skrift i köpe­hand­ling med­verka till upp­rät­tande av köpebrev eller annan ytter­li­gare köpe­hand­ling angå­ende för­vär­vet eller att full­göra annat som ankom­mer på honom för att bereda köpa­ren möj­lig­het till lag­fart, äger 13 § mot­sva­rande tillämp­ning.

15 §   Kan köpa­ren i annat fall än som avses i 14 § icke erhålla lag­fart, har han rätt att häva köpet och få ersätt­ning för skada, om ej hind­ret mot lag­fart beror av köpa­ren eller var känt för honom när köpet slöts.
Köpet får dock hävas endast om ska­dan är av väsent­lig bety­delse.

Väc­kes ej talan om häv­ning inom ett år från den dag då tiden för sökande av lag­fart utgick eller, om lag­fart då var sökt, den dag då slut­ligt beslut i lag­fart­sä­ren­det vann laga kraft, är rät­ten till sådan talan för­lo­rad, om ej säl­ja­ren hand­lat grovt vårds­löst eller i strid mot tro och heder. Lag (1990:936).

16 §   Sva­rar fas­tig­he­ten på grund av inteck­ning eller upp­lå­telse av panträtt för högre belopp än som för­ut­sat­tes vid köpet, får köpa­ren av köpeskil­lingen inne­hålla vad som på grund härav kan komma att utgå ur fas­tig­he­ten. Om ej så myc­ket av köpeskil­lingen åter­står att betala och säl­ja­ren icke erläg­ger skill­na­den inom en månad efter till­sä­gelse, har köpa­ren rätt att häva köpet och få ersätt­ning för skada.

Avser inteck­ning i den över­låtna fas­tig­he­ten även annan fas­tig­het och för­ut­sat­tes ej detta vid köpet, har köpa­ren rätt att häva köpet och erhålla ersätt­ning för skada, om ej säl­ja­ren inom en månad efter till­sä­gelse ombe­sörjt, att det gemen­samma ansva­ret upp­lösts.

17 §   Besvä­ras fas­tig­he­ten av annan rät­tig­het än som avses i 16 § utan att köpa­ren vid köpet ägde eller bort äga kän­ne­dom därom, äger 12 § mot­sva­rande tillämp­ning.

Första styc­ket gäl­ler även när annan än säl­ja­ren ägde bygg­nad eller annat som, om det är i samme äga­res hand som fas­tig­he­ten, enligt lag hör till denna samt köpa­ren var i god tro vid köpet.

18 §   Med­för offent­lig myn­dig­hets beslut att köpa­ren icke för­vär­vat den rådig­het över fas­tig­he­ten som han vid köpet hade skäl att för­ut­sätta, äger 12 § mot­sva­rande tillämp­ning.

19 §   Om fas­tig­he­ten inte stäm­mer över­ens med vad som föl­jer av avta­let eller om den annars avvi­ker från vad köpa­ren med fog kun­nat för­ut­sätta vid köpet, tilläm­pas vad som sägs i 12 § om köpa­rens rätt att göra avdrag på köpeskil­lingen eller häva köpet. Köpa­ren har dess­utom rätt till ersätt­ning för skada, om felet eller för­lus­ten beror på för­sum­melse på säl­ja­rens sida eller om fas­tig­he­ten vid köpet avvek från vad säl­ja­ren får anses ha utfäst.

Som fel får inte åbe­ro­pas en avvi­kelse som köpa­ren borde ha upp­täckt vid en sådan under­sök­ning av fas­tig­he­ten som varit påkal­lad med hän­syn till fas­tig­he­tens skick, den nor­mala beskaf­fen­he­ten hos jäm­för­liga fas­tig­he­ter samt omstän­dig­he­terna vid köpet. Lag (1990:936).

19 a §   Köpa­ren får inte åbe­ropa att fas­tig­he­ten är fel­ak­tig enligt 11, 12 och 17-​-19 §§, om han inte läm­nar säl­ja­ren med­de­lande om felet inom skä­lig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (rekla­ma­tion).

Utan hin­der av första styc­ket får köpa­ren åbe­ropa att fas­tig­he­ten är fel­ak­tig, om säl­ja­ren har hand­lat grovt vårds­löst eller i strid mot tro och heder.

Har köpa­ren avsänt ett med­de­lande som anges i första styc­ket på ett ända­måls­en­ligt sätt, får med­de­lan­det åbe­ro­pas även om det för­se­nas, för­vans­kas eller inte kom­mer fram. Lag (1990:936).

19 b §   Köpa­rens ford­ran på grund av fel i fas­tig­he­ten pre­skri­be­ras tio år efter det att han har till­trätt fas­tig­he­ten, om inte pre­skrip­tio­nen avbryts dess­förin­nan. Lag (1990:936).

19 c §   Ett avdrag på köpeskil­lingen skall beräk­nas så att för­hål­lan­det mel­lan det ned­satta och det avtal­sen­liga pri­set sva­rar mot för­hål­lan­det vid tid­punk­ten för till­trä­det mel­lan fas­tig­he­tens värde i fel­ak­tigt och i avtal­sen­ligt skick. Lag (1990:936).

19 d §   En näringsid­kare som i sin yrkes­mäs­siga verk­sam­het sålt en fas­tig­het till en kon­su­ment huvud­sak­li­gen för enskilt ända­mål får inte mot kon­su­men­ten åbe­ropa ett köpe­vill­kor som i jäm­fö­relse med bestäm­mel­serna i 11-19 c §§ är till nack­del för denne.

Trots första styc­ket kan näringsid­ka­ren och kon­su­men­ten träffa avtal om att ersätt­ning för skada enligt bestäm­mel­serna i 12-19 §§ inte skall omfatta för­lust i närings­verk­sam­het.
Lag (2004:555).

20 §   Säl­ja­ren skall till köpa­ren över­lämna honom till­hö­riga kar­tor och andra hand­lingar angå­ende fas­tig­he­ten vilka är av bety­delse för köpa­ren som ägare av denna. Om hand­ling­arna angår även annan egen­dom, skall de efter till­sä­gelse till­han­da­hål­las köpa­ren.

21 §   Om fas­tig­he­ten kan från­vin­nas köpa­ren efter klan­der, skall säl­ja­ren åter­bära köpeskil­lingen och, om köpa­ren var i god tro vid köpet, ersätta köpa­ren den­nes skada.

Är första styc­ket tillämp­ligt beträf­fande endast en del av fas­tig­he­ten, får köpa­ren, om han var i god tro vid köpet, häva detta såvitt angår fas­tig­he­ten i övrigt. Bestäm­mel­serna i 12 § äger där­vid mot­sva­rande tillämp­ning. Den tid inom vil­ken talan om häv­ning skall väc­kas räk­nas dock från det fas­tig­hets­de­len från­gick köpa­ren.

22 §   Kan säl­ja­ren ej erlägga vad som ålig­ger honom enligt 21 §, får köpa­ren kräva säl­ja­rens fång­es­män i tur och ord­ning i den mån de ej är fria från ansvar enligt 21 §.

23 §   Har köpa­ren icke erlagt hela köpeskil­lingen när klan­der­ta­lan väc­kes, får han inne­hålla åter­sto­den till dess betryg­gande säker­het stäl­les för vad som säl­ja­ren kan åläg­gas att utge, om talan bifal­les.

24 §   Blir köp av fas­tig­het ej bestå­ende på den grund att fas­tig­he­ten över­lå­tits även till annan och denna över­lå­telse skall åtnjuta före­träde äger 21 § mot­sva­rande tillämp­ning. Talan om häv­ning skall dock väc­kas inom den tid som anges i 15 §.

Sedan talan om före­träde mel­lan över­lå­tel­serna väckts, äger även 23 § mot­sva­rande tillämp­ning.

25 §   I fråga om säl­ja­rens rätt till ränta på köpeskil­lingen gäl­ler bestäm­mel­serna i rän­te­la­gen (1975:635).

Om köpet enligt för­be­håll i köpe­hand­lingen häves på grund av ute­bli­ven betal­ning av köpeskil­lingen, skall köpa­ren ersätta säl­ja­ren den­nes skada. Lag (1975:641).

26 §   Om för­vär­vets full­bor­dan eller bestånd enligt köpe­hand­lingen är bero­ende av att köpeskil­lingen beta­las, får säl­ja­ren häva köpet, om köpa­ren sedan köpet slöts
   1. bli­vit för­satt i kon­kurs,
   2. fått till stånd en plan­för­hand­ling under före­tags­re­kon­struk­tion,
   3. vid utmät­ning fun­nits sakna till­gång att betala sina skul­der,
   4. ifall han eller hon är köp­man, inställt sina betal­ningar, eller
   5. i annat fall fun­nits vara på sådant obe­stånd att det måste antas att han eller hon inte kan full­göra sin betal­nings­skyl­dig­het mot säl­ja­ren.

Om köpa­ren på begä­ran utan oskä­ligt uppe­håll stäl­ler betryg­gande säker­het för köpeskil­lingen, har säl­ja­ren inte rätt att häva köpet.

Om köpet hävs, ska köpa­ren ersätta säl­ja­ren för ska­dan.
Lag (2022:967).

27 §   Har köpa­ren erhål­lit inteck­ning eller upp­lå­tit panträtt i fas­tig­he­ten, får han häva köpet endast när han erlagt så myc­ket av köpeskil­lingen att säl­ja­ren kan inne­hålla belopp som sva­rar mot vad som kan komma att utgå ur fas­tig­he­ten på grund av inteck­ningen eller pant­sätt­ningen. Om vad som köpa­ren erlagt av köpeskil­lingen ej för­slår, får han häva köpet endast om han beta­lar skill­na­den. Avser inteck­ningen även fas­tig­het som icke ingick i köpet, får köpa­ren häva köpet endast om han dess­utom ombe­sörjt, att det gemen­samma ansva­ret upp­lösts.

Om köpa­ren upp­lå­tit annan rät­tig­het och denna väsent­ligt mins­kar fas­tig­he­tens värde eller dess använd­bar­het i säl­ja­rens hand eller om eljest fas­tig­he­ten väsent­ligt för­säm­rats eller på annat sätt ned­gått i värde på grund av åtgärd eller annan omstän­dig­het, som är att hän­föra till köpa­ren eller beror av denne, får köpa­ren häva köpet endast om säl­ja­ren får ersätt­ning för vär­de­minsk­ningen. Lag (1990:936).

Byte

28 §   Bestäm­mel­serna i 1-27 §§ gäl­ler i tillämp­liga delar i fråga om byte. Om fas­tig­het som gått i byte mot annan fas­tig­het kan från­vin­nas för­vär­va­ren efter klan­der eller från­går honom till följd av omstän­dig­het som anges i 24 §, får han dock icke åter­taga den fas­tig­het han läm­nade i byte. I stäl­let har han rätt till ersätt­ning i pengar.

Gåva

29 §   Bestäm­mel­serna i 1-3 och 7-9 §§ äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om gåva.

30 §   Är gåvas full­bor­dan eller bestånd bero­ende av vill­kor under viss tid utö­ver två år från den dag då gåvo­hand­lingen upp­rät­ta­des eller under obe­stämd tid, gäl­ler vill­ko­ret icke mot den till vil­ken gåvo­ta­ga­ren över­lå­tit fas­tig­he­ten, såvida icke talan om åter­gång av gåvan bli­vit väckt före över­lå­tel­sen. Kan till följd av att vill­ko­ret sålunda icke blir gäl­lande giva­ren ej återfå gåvan, har gåvo­ta­ga­ren att till giva­ren utge gåvans värde.

Om gåva till för­mån för ofödda finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

31 §   Åter­går gåva på grund av vill­kor som avses i 30 § och skall panträtt eller annan rät­tig­het som till­kom­mit efter upp­lå­telse av gåvo­ta­ga­ren alltjämt bestå, skall gåvo­ta­ga­ren ersätta giva­ren den­nes för­lust.


5 kap. Ver­kan av att fast egen­dom från­vin­nes någon efter klan­der m.m.

1 §   Avträ­der någon fast egen­dom efter klan­der, skall han dess­utom utge ersätt­ning för avkast­ning, som egen­do­men fram­bringat under tid efter det att han fick kän­ne­dom om att annan ägde bättre rätt till egen­do­men eller stäm­ning del­gavs honom. Ersätt­ning skall också utges för arren­de­av­gift, hyra och annan inkomst av egen­do­men, som belö­per på nämnda tid. Han får dock till­go­do­räkna sig skä­lig ersätt­ning för de kost­na­der han haft för att erhålla avkast­ningen och inkoms­ten samt för att under angivna tid under­hålla egen­do­men.

Om avkast­ningen eller inkoms­ten på grund av den avträ­dan­des för­sum­lig­het under­sti­git vad som skä­li­gen kun­nat erhål­las, skall han ersätta skill­na­den.

2 §   Har egen­do­men ska­dats eller på annat sätt mins­kats i värde till följd av åtgärd eller annan omstän­dig­het som är att hän­föra till den som avträ­der egen­do­men, skall denne ersätta vär­de­minsk­ningen, om och i den mån det med hän­syn till beskaf­fen­he­ten av hans för­fa­rande och omstän­dig­he­terna i övrigt ej kan anses obil­ligt.

3 §   Den som vin­ner egen­do­men är skyl­dig att ersätta den som avträ­der egen­do­men nöd­vän­dig kost­nad som denne haft utö­ver vad som ford­rats för egen­do­mens under­håll under den tid han inne­haft denna. Även nyt­tig kost­nad skall ersät­tas, om den ej gjorts under tid som anges i 1 §.
Ersätt­ning för nyt­tig kost­nad utgår dock med högst det belopp var­med egen­do­mens värde höjts genom den åtgärd som kost­na­den avser.

4 §   Den som vill fram­ställa anspråk på ersätt­ning enligt 1-3 §§ skall väcka talan inom två år från det egen­do­men avträ­des. Iakt­ta­ges ej tiden, är rät­ten till talan för­lo­rad. Om den ena par­ten väckt talan i rätt tid, har den andra par­ten rätt till kvitt­ning, fastän hans rätt till talan är för­lo­rad.

5 §   Har den som avträ­der egen­do­men haft annan än nöd­vän­dig kost­nad för denna och kan vad som sålunda påkostats skil­jas från egen­do­men, får han föra bort det, om icke den vin­nande vill lösa det enligt vad som sägs nedan.

Vill den som avträ­der egen­do­men begagna sin rätt enligt första styc­ket, skall han inom en månad från den dag då egen­do­men avträd­des eller, om han före utgången av denna tid väckt talan om ersätt­ning enligt 3 §, från den dag då dom, vari­ge­nom hans talan helt eller del­vis läm­nats utan bifall, vann laga kraft, erbjuda den som vun­nit egen­do­men att lösa vad han öns­kar föra bort. Vill den vin­nande begagna sig av erbju­dan­det, skall han inom en månad från erbju­dan­det under­rätta den som avträ­der egen­do­men därom samt dess­utom, om sam­ti­digt med erbju­dan­det krävts säker­het för löse­sum­man, ställa betryg­gande säker­het för den.
För­sum­mar den vin­nande något av vad som sålunda före­skri­ves, är hans rätt att lösa för­lo­rad.

6 §   Det som ej förts bort inom tre måna­der efter det att erbju­dan­det om inlö­sen avvi­sa­des eller tiden för dess anta­gande utgick, till­fal­ler den vin­nande utan ersätt­ning.

Den som avträ­der egen­do­men får ej utan den vin­nan­des sam­tycke föra bort något från egen­do­men, innan han ställt betryg­gande säker­het för vad han enligt 1 eller 2 § kan vara skyl­dig att utge eller, om ersätt­ningen bli­vit bestämd till belop­pet, han beta­lat detta.

Om den som avträ­der ege­do­men fört bort något från denna, skall han åter­ställa egen­do­men i dess tidi­gare skick.

7 §   Bestäm­mel­serna i 1-6 §§ äger mot­sva­rande tillämp­ning när fast egen­dom över­lå­tits till flera och tvist om före­trä­det upp­står mel­lan dem.


6 kap. Panträtt

Upp­lå­telse av panträtt

1 §   Ägare av en fas­tig­het, som vill upp­låta panträtt i denna till säker­het för ford­ran, har rätt att i den ord­ning som anges i 22 kap.
hos inskriv­nings­myn­dig­he­ten erhålla inskriv­ning i fas­tig­he­ten av visst pen­ning­be­lopp (inteck­ning). Bevis om inteck­ningen kal­las pant­brev. Ett pant­brev utfär­das antingen i skrift­lig form (skrift­ligt pant­brev) eller genom regi­stre­ring i pant­brevs­re­gist­ret enligt lagen (1994:448) om pant­brevs­re­gis­ter (data­pant­brev).

Inteck­ning kan enligt 22 kap. bevil­jas i flera fas­tig­he­ter (gemen­sam inteck­ning). Gemen­sam inteck­ning kan också upp­komma genom att inteck­nad fas­tig­het delas. Lag (1994:449).

2 §   Panträt­ten upp­lå­tes genom att fas­tig­he­tens ägare över­läm­nar pant­bre­vet som pant för ford­ringen.

Ett data­pant­brev skall anses ha över­läm­nats till bor­ge­nä­ren, när denne eller någon som före­trä­der honom har regi­stre­rats som pant­brevs­ha­vare i pant­brevs­re­gist­ret.

Bestäm­mel­ser om fas­tig­hets­ä­ga­rens rätt när pant­brev icke alls eller del­vis utnytt­jats för pant­sätt­ning (ägar­hy­po­tek) finns i 9 §.
Lag (1994:449).

Panträt­tens inne­börd

3 §   När en myn­dig­het vid utsök­ning eller i annat fall för­de­lar medel mel­lan rätt­sä­gare i fas­tig­het, har en bor­ge­när rätt att för ford­ran, som är för­e­nad med panträtt i fas­tig­he­ten, med den före­trä­des­rätt inteck­ningen med­för enligt lag få betal­ning ur med­len intill pant­bre­vets belopp. I den mån detta inte räc­ker till, erhål­ler bor­ge­nä­ren betal­ning ur med­len genom ett tillägg. Detta får inte över­stiga fem­ton pro­cent av pant­bre­vets belopp jämte ränta på detta belopp från den dag då fas­tig­he­ten utmät­tes, kon­kur­san­sö­kan gjor­des eller de medel ned­sat­tes som i övrigt skall för­de­las. Rän­tan beräk­nas för år enligt en rän­te­fot som mot­sva­rar den av Riks­ban­ken fast­ställda, vid varje tid gäl­lande refe­rens­rän­tan enligt 9 § rän­te­la­gen (1975:635) ökad med fyra pro­cen­ten­he­ter. För­änd­ringar i refe­rens­rän­tan som inträf­far efter upp­rät­tan­det av en sakä­gar­för­teck­ning skall inte beak­tas.

Har flera pant­brev över­läm­nats som pant för ford­ran och har inteck­ning­arna samma före­trä­des­rätt eller gäl­ler de ome­del­bart efter varandra, skall bestäm­mel­serna i första styc­ket om pant­bre­vets belopp avse pant­bre­vens sam­man­lagda belopp.

En bor­ge­närs rätt till betal­ning omfat­tar inte tilläg­get, om pant­bre­vet har utmätts på ansö­kan av bor­ge­nä­ren eller om pant­bre­vet är pant­för­skri­vet till honom i andra hand.
Lag (2002:351).

4 §   Bor­ge­när har rätt att få betal­ning enligt 3 § även om ford­ringen pre­skri­be­rats eller icke bli­vit anmäld efter kal­lelse på okända bor­ge­nä­rer.

5 §   Om skyl­dig­het för borg­när att, fastän ford­ringen ej är för­fal­len till betal­ning mot­taga betal­ning ur medel som myn­dig­het skall för­dela mel­lan rätt­sä­gare i fas­tig­he­ten finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

6 §   För­säm­ras fas­tig­he­ten till följd av van­vård eller natur­hän­delse eller av annan där­med jäm­för­lig orsak så att panträt­tens värde väsent­ligt mins­kas, får bor­ge­nä­ren söka betal­ning ur fas­tig­he­ten fastän ford­ringen ej är för­fal­len till betal­ning.

Upp­lå­telse av panträtt i vissa fall

7 §   Har fas­tig­het över­lå­tits och har där­ef­ter förre äga­ren upp­lå­tit panträtt i fas­tig­he­ten, gäl­ler upp­lå­tel­sen, om bor­ge­nä­ren vid upp­lå­tel­sen eller, när ford­ringen där­ef­ter över­lå­tits till annan, denne vid sitt för­värv var­ken ägde eller bort äga kän­ne­dom om ägan­de­rätt­sö­ver­lå­tel­sen. Om fas­tig­he­ten över­lå­tits även till annan, äger vad som sagts nu tillämp­ning i fråga om upp­lå­telse som den senare för­vär­va­ren gjort.

Första styc­ket äger tillämp­ning även när fas­tig­he­ten över­gått genom sådant för­värv som avses i 17 kap. 11 §.

Vid tillämp­ning av första styc­ket skall den som har för­li­tat sig på ett högst en månad gam­malt gra­va­tions­be­vis anses ha varit i god tro, om det inte fram­går av omstän­dig­he­terna att han eller hon på annat sätt har fått eller borde ha fått kän­ne­dom om ägan­de­rätt­sö­ver­lå­tel­sen. Lag (2000:226).

7 a §   Har panträtt upp­lå­tits till säker­het för en ford­ran som ännu inte har upp­kom­mit och var upp­lå­ta­ren vid över­läm­nan­det av pant­bre­vet behö­rig att upp­låta panträt­ten eller var bor­ge­nä­ren då i god tro på sätt anges i 7 §, gäl­ler panträt­ten till säker­het för ford­ringen även om upp­lå­ta­ren inte längre är ägare till fas­tig­he­ten när ford­ringen upp­kom­mer. Vad nu sagts gäl­ler dock inte, om bor­ge­nä­ren före ford­ring­ens upp­komst har fått kän­ne­dom om att upp­lå­ta­ren inte längre är ägare till fas­tig­he­ten.

Vad som sägs i första styc­ket gäl­ler även när ett pant­brev utgör säker­het för en ford­ran och ford­ringen där­ef­ter byts ut mot en annan ford­ran utan några andra änd­ringar än sådana som nor­malt före­kom­mer vid ford­rings­ut­by­ten av det slag som det är fråga om. Lag (1985:172).

8 §   Från­går fas­tig­het inne­ha­va­ren efter klan­der, är upp­lå­telse av panträtt som skett efter det att fas­tig­he­ten kom ur rätte äga­rens hand utan ver­kan, om annat ej föl­jer av 18 kap. eller av annan bestäm­melse.

Första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning när för­värv av fas­tig­het åter­går som ogil­tigt eller avtal om sådant för­värv häves av över­lå­ta­ren.
Om gåva på talan av giva­ren åter­går till denne på grund av vill­kor, varav gåvans full­bor­dan eller bestånd gjorts bero­ende under viss tid utö­ver två år från den dag då gåvo­hand­lingen upp­rät­ta­des eller under obe­stämd tid, gäl­ler dock upp­lå­tel­sen, såvida den icke skett efter det att talan väck­tes.

Ägar­hy­po­te­kets inne­börd

9 §   Om pant­brev icke över­läm­nats som pant för ford­ran, är fas­tig­he­tens ägare berät­ti­gad att vid sådan för­del­ning som avses i 3 § med den före­trä­des­rätt inteck­ningen med­för enligt lag erhålla till­del­ning ur med­len med pant­bre­vets belopp. Har pant­brev över­läm­nats som pant för ford­ran men under­sti­ger ford­ringen pant­bre­vets belopp, är fas­tig­hets­ä­ga­ren berät­ti­gad att ur med­len erhålla skill­na­den.

Gemen­samt inteck­nade fas­tig­he­ters inbör­des ansvar

10 §   Ansva­ret för inteck­ning som bevil­jats i flera fas­tig­he­ter vilar på var och en av fas­tig­he­terna till det belopp som fal­ler på fas­tig­he­ten efter för­hål­lan­det mel­lan den­nas sär­skilda värde och sam­man­lagda vär­det av alla fas­tig­he­terna. Som fas­tig­hets värde gäl­ler där­vid tax­e­rings­vär­det för året innan inteck­ningen sök­tes eller, om sär­skilt tax­e­rings­värde då ej fanns för fas­tig­he­ten, det tax­e­rings­värde som där­ef­ter först fast­stäl­les. Om någon av fas­tig­he­terna skall säl­jas utmät­nings­vis och tax­e­rings­värde som angi­vits nu icke finns för var och en av fas­tig­he­terna, gäl­ler de vär­den som åsätts fas­tig­he­terna enligt 12 kap. utsök­nings­bal­ken.

Kan bor­ge­när ej erhålla betal­ning ur köpeskil­lingen för inteck­nad fas­tig­het med det belopp för vil­ket fas­tig­he­ten sva­rar enligt första styc­ket, sva­rar de övriga fas­tig­he­terna för åter­sto­den av belop­pet med för­del­ning efter där angivna grun­der. Kan ur någon av dessa fas­tig­he­ter betal­ning ej erhål­las för dess andel i åter­sto­den, för­de­las bris­ten på samma sätt mel­lan de åter­stå­ende fas­tig­he­terna. Lag (1981:784).

11 §   Har inteck­nad fas­tig­het delats, för­de­las ansva­ret mel­lan de sär­skilda delarna enligt 10 §, om annat ej anges i andra styc­ket.

Dela­des fas­tig­he­ten genom avstyck­ning och är stam­fas­tig­he­ten och den avstyc­kade fas­tig­he­ten icke längre i samme äga­res hand, sva­rar stam­fas­tig­he­ten för hela inteck­ningen och den avstyc­kade fas­tig­he­ten endast för vad som icke kan utgå ur stam­fas­tig­he­ten. Om flera fas­tig­he­ter avstyc­kats från stam­fas­tig­he­ten, sva­rar fas­tig­het, på vil­ken lag­fart icke sökts, före fas­tig­het, på vil­ken lag­fart sökts, och fas­tig­het, på vil­ken lag­fart sökts senare, före fas­tig­het, på vil­ken lag­fart sökts tidi­gare. Har lag­fart sökts på samma inskriv­nings­dag eller har lag­fart icke sökts på någon av fas­tig­he­terna, sva­rar fas­tig­het som senare över­gått till ny ägare före fas­tig­het som tidi­gare över­gått till ny ägare. Mel­lan fas­tig­he­ter som över­gått samma dag för­de­las ansva­ret efter de grun­der som anges i 10 §.

Andra styc­ket hind­rar icke att bor­ge­nä­ren söker betal­ning sam­ti­digt ur stam­fas­tig­het och avstyc­kad fas­tig­het.

Bestäm­melse om att avstyc­kad fas­tig­het i vissa fall icke sva­rar för inteck­ning i stam­fas­tig­het finns i 16 § andra styc­ket.

Vissa bestäm­mel­ser om inteck­nings och pant­brevs gil­tig­het

12 §   Avser inteck­ning endast en fas­tig­het och säljs denna exe­ku­tivt, är inteck­ningen, sedan för­sälj­ningen vun­nit laga kraft och köpeskil­lingen beta­lats, utan ver­kan till belopp som enligt sakä­gar­för­teck­ningen inte täcks av köpeskil­lingen, behål­len avkast­ning eller andra influtna medel, om inte kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten för­ord­nat om fort­satt inteck­nings­an­svar.
Har medel influ­tit genom sär­skild för­sälj­ning av till­be­hör, är inteck­ning utan ver­kan till belopp som ur med­len utfal­lit på pant­bre­vets belopp.

Avser inteck­ning flera fas­tig­he­ter gemen­samt och säl­jes dessa på exe­ku­tiv auk­tion enligt gemen­sam sakä­gar­för­teck­ning, äger första styc­ket mot­sva­rande tillämp­ning. Sker för­sälj­ningen enligt sär­skilda sakä­gar­för­teck­ningar, för­lo­rar inteck­ningen sin ver­kan, om ej kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten för­ord­nat om fort­satt inteck­nings­an­svar. Säl­jes endast någon eller några av fas­tig­he­terna, blir inteck­ningen såvitt angår för­såld fas­tig­het helt utan ver­kan, om ej kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten för­ord­nat om fort­satt inteck­nings­an­svar, och såvitt angår annan fas­tig­het utan ver­kan till den del medel utfal­lit på pant­bre­vets belopp. Lag (1994:445).

13 §   För­de­las medel som är att tillgå vid utsök­ning utan att fas­tig­he­ten sålts, är inteck­ning utan ver­kan till den del med­len utfal­lit på pant­bre­vets belopp.

Första styc­ket gäl­ler ej, om inne­ha­va­ren av pant­bre­vet avstått från sin rätt till betal­ning och, när fråga är om gemen­sam inteck­ning, sam­tycke till avstå­en­det läm­nats av såväl ägare till övriga av inteck­ningen besvä­rade fas­tig­he­ter som inne­ha­vare av panträtt, vil­ken gäl­ler i en eller flera av fasti­ge­terna med lika rätt som eller sämre rätt än inteck­ningen.

14 §   Avstås inteck­nad fas­tig­het eller område av sådan fas­tig­het på grund av expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv, är inteck­ningen utan ver­kan i den inlösta egen­do­men, sedan inlö­sen full­bor­dats. Såvitt angår annan av inteck­ningen besvä­rad egen­dom är inteck­ningen utan ver­kan till belopp som vid för­del­ning av medel med anled­ning av tvångs­för­vär­vet utfal­lit på pant­bre­vets belopp. Här­vid äger 13 § andra styc­ket mot­sva­rande tillämp­ning.

15 §   Har myn­dig­het i annat fall än som avses i 12-14 §§ för­de­lat medel mel­lan rätt­sä­gare i inteck­nad fas­tig­het, är inteck­ningen utan ver­kan till den del med­len utfal­lit på pant­bre­vets belopp. Här­vid äger 13 § andra styc­ket mot­sva­rande tillämp­ning.

16 §   Sam­man­läg­ges fas­tig­het eller del av fas­tig­het med annan fas­tig­het eller fas­tig­hets­del, omfat­tar inteck­ning som besvä­rar någon av de i sam­man­lägg­ningen ingå­ende fas­tig­he­terna eller fas­tig­hets­de­larna hela den nybil­dade fas­tig­he­ten.

En fas­tig­het som har bil­dats genom avstyck­ning ansva­rar inte för inteck­ningar i stam­fas­tig­he­ten eller stam­fas­tig­he­terna, om
   1. lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten har med­de­lat ett beslut om inteck­nings­fri­het enligt 10 kap. 8 a § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988), eller
   2. fas­tig­he­ten har bil­dats genom avstyck­ning av en sam­fäl­lig­het eller en viss ägo­vidd av en sam­fäl­lig­het. Lag (2004:395).

17 §   Om inteck­ning blir utan ver­kan, är även pant­bre­vet utan ver­kan.
Änd­ras i annat fall inteck­ning till belopp eller omfatt­ning erhål­ler pant­bre­vet ver­kan i enlig­het med inteck­ning­ens änd­rade inne­håll.

Död­ning av för­kom­met pant­brev med­för ej att inteck­ningen blir utan ver­kan.


7 kap. All­männa bestäm­mel­ser om nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut och rätt till elekt­risk kraft

Bestäm­mel­ser­nas tillämp­nings­om­råde

1 §   Detta kapi­tel avser arrende, hyra, tomträtt och annan nytt­jan­de­rätt samt ser­vi­tut och rätt till elekt­risk kraft, om rät­tig­he­ten upp­lå­tits genom avtal.

Om vissa rät­tig­he­ter som anges i första styc­ket finns bestäm­mel­ser även i 8-15 kap.

Före­kom­mer eljest i lag eller annan för­fatt­ning sär­skilda bestäm­mel­ser om rät­tig­het som avses i detta kapi­tel, äger de tillämp­ning.

2 §   Detta kapi­tel gäl­ler i tillämp­liga delar även hyres­rätt i hus, som ej hör till fas­tig­het.

3 §   Av fas­tig­hets­ä­ga­ren åt annan upp­lå­ten rätt att avverka skog på fas­tig­he­ten eller att till­go­do­göra sig andra als­ter av fas­tig­he­ten eller den­nas natur­till­gångar eller att jaga eller fiska på fas­tig­he­ten är att anse som nytt­jan­de­rätt, även om med rät­tig­he­ten icke är för­e­nad rätt att i övrigt nyttja fas­tig­he­ten.

Vad fas­tig­hets­ä­ga­ren enligt en skrift­lig över­ens­kom­melse med sta­ten eller en kom­mun angå­ende natur­vår­den inom ett visst område (natur­vårds­av­tal) för­bun­dit sig att tillåta eller tåla skall vid tillämp­ningen av denna balk och andra för­fatt­ningar i sin hel­het anses som en nytt­jan­de­rätt. Lag (1998:861).

4 §   Bestäm­mel­serna i denna balk om nytt­jan­de­rätt avser icke grav­rätt, väg­rätt eller bostads­rätt.

Upp­lå­tel­se­ti­den

5 §   Avtal om upp­lå­telse av annan nytt­jan­de­rätt än tomträtt är inte bin­dande längre än fem­tio år från det avta­let slöts. Upp­lå­telse av fast egen­dom inom detalj­plan och upp­lå­telse av jord­bruks­ar­rende är dock inte bin­dande längre än tju­go­fem år. Upp­lå­telse av annan nytt­jan­de­rätt än jord­bruks­ar­rende för någons livs­tid gäl­ler utan begräns­ning till viss tid.

Avser upp­lå­tel­sen endast eller huvud­sak­li­gen rätt att avverka skog för annat ända­mål än hus­be­hov, är avta­let ej bin­dande längre än fem år.

Första och andra styc­kena gäl­ler ej nytt­jan­de­rätt som upp­lå­tes av sta­ten. Första styc­ket inver­kar ej på nytt­jan­de­rätts­ha­vares rätt till för­läng­ning av avtal på grund av lag.

Har arrende eller hyra upp­lå­tits på längre tid än den i första styc­ket före­skrivna längsta tiden för nytt­jan­de­rätts bestånd och vill fas­tig­hets­ä­ga­ren eller nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren från­träda avta­let sedan denna tid gått ut, skall upp­säg­ning ske. Lag (1987:132).

6 §   Upp­lå­telse av ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft får ske utan begräns­ning till tiden.

För­läng­ning av tiden för upp­lå­tel­sen samt änd­ringar i och tillägg till upp­lå­tel­se­av­ta­let

7 §   Över­ens­kom­melse om för­läng­ning av upp­lå­tel­se­ti­den gäl­ler som ny upp­lå­telse.

För­läng­ning på grund av lag eller med tillämp­ning av bestäm­melse i upp­lå­tel­se­av­ta­let inne­bär ej att ny upp­lå­telse kom­mer till stånd.

8 §   Över­ens­kom­melse om änd­ring i eller tillägg till upp­lå­tel­se­av­ta­let gäl­ler som ny upp­lå­telse i för­hål­lande till ny ägare av fas­tig­he­ten eller inne­ha­vare av rät­tig­het i denna, om ej annat föl­jer av andra styc­ket.

Änd­ring i eller tillägg till nytt­jan­de­rätts­av­tal med tillämp­ning av bestäm­melse i lag om rätt till för­läng­ning av sådant avtal inne­bär ej att ny upp­lå­telse kom­mer till stånd.

Sker änd­ring i eller tillägg till upp­lå­tel­se­av­tal som upp­rät­tats skrift­li­gen, skall detta anmär­kas på hand­lingen, om fas­tig­hets­ä­ga­ren eller rät­tig­hets­ha­va­ren begär det.

Hin­der mot andelsupp­lå­telse

9 §   Avtal som inne­bär att i detta kapi­tel avsedd rät­tig­het skall gälla i andel i fas­tig­het eller i fas­tig­hets andel i mark, som är sam­fälld för flera fas­tig­he­ter, har ej ver­kan som upp­lå­telse av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft.

Rätt till inskriv­ning

10 §   Nytt­jan­de­rätt som upp­lå­tits genom skrift­lig hand­ling samt ser­vi­tut får inskri­vas. För­be­håll som stri­der häre­mot är utan ver­kan utom i fråga om arrende eller hyra.

Rätt till elekt­risk kraft får inskri­vas, om äga­ren av den fas­tig­het i vil­ken rät­tig­he­ten upp­lå­tits med­gi­vit skrift­li­gen att inskriv­ning får ske.

Rät­tig­he­tens ställ­ning vid fas­tig­he­tens över­gång till ny ägare

11 §   Över­lå­tes fas­tig­het, som besvä­ras av nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tut, ålig­ger det över­lå­ta­ren i för­hål­lande till rät­tig­hets­ha­va­ren att vid över­lå­tel­sen göra för­be­håll om upp­lå­tel­sen, om ej inskriv­ning av rät­tig­he­ten är bevil­jad. Sådant för­be­håll med­för att upp­lå­tel­sen gäl­ler mot den till vil­ken fas­tig­he­ten över­lå­tes.

Över­lå­tes fas­tig­het, som besvä­ras av rätt till elekt­risk kraft, gäl­ler upp­lå­tel­sen mot den nye äga­ren obe­ro­ende av för­be­håll.

12 §   Har beträf­fande skrift­lig upp­lå­telse, som skall äga bestånd mot ny ägare av fas­tig­he­ten, träf­fats över­ens­kom­melse som avses i 7 § första styc­ket eller 8 § första styc­ket och är över­ens­kom­mel­sen anmärkt på fas­tig­hets­ä­ga­rens exem­plar av upp­lå­tel­se­hand­lingen, gäl­ler över­ens­kom­mel­sen mot den nye äga­ren som om för­be­håll skett.

13 §   Även om för­be­håll ej skett, gäl­ler upp­lå­telse som avser arrende eller hyra mot ny ägare av fas­tig­he­ten, om upp­lå­tel­sen skett genom skrift­ligt avtal och till­träde ägt rum före över­lå­tel­sen.

Första styc­ket gäl­ler ej i fråga om över­ens­kom­melse som avses i 8 §. I fråga om över­ens­kom­melse som avses i 7 § gäl­ler första styc­ket endast om den förut gäl­lande upp­lå­tel­se­ti­den utgått före över­lå­tel­sen, var­vid till­träde ej skall anses ha ägt rum innan över­ens­kom­mel­sen trätt i tillämp­ning.

Om gil­tig­het av avtal om för­hand­lings­ord­ning mot ny hyresvärd finns bestäm­mel­ser i hyres­för­hand­lings­la­gen (1978:304). Lag (1978:305).

14 §   I annat fall än som avses i 11-13 §§ gäl­ler upp­lå­tel­sen mot den till vil­ken fas­tig­he­ten över­lå­tits endast om upp­lå­tel­sen enligt 17 kap.
äger före­träde fram­för över­lå­tel­sen på grund av inskriv­ning eller den nye äga­ren vid över­lå­tel­sen ägde eller bort äga kän­ne­dom om upp­lå­tel­sen.

Över­lå­tes vid arrende eller hyra fas­tig­he­ten efter rät­tig­hets­ha­va­rens till­träde och gäl­ler enligt 11-13 §§ upp­lå­tel­sen ej mot den nye äga­ren, skall upp­lå­tel­sen lik­väl bestå mot honom, om han ej upp­sä­ger avta­let inom tre måna­der från över­lå­tel­sen.

15 §   För­be­håll som stri­der mot bestäm­mel­serna i 11-14 §§ om rät­tig­he­tens bestånd mot ny ägare av fas­tig­he­ten är utan ver­kan.

16 §   Efter exe­ku­tiv för­sälj­ning av fas­tig­het gäl­ler upp­lå­telse av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft mot den nye äga­ren endast om för­sälj­ningen skett under för­be­håll om rät­tig­he­tens bestånd enligt 12 kap. utsök­nings­bal­ken eller rät­tig­he­ten enligt samma kapi­tel är skyd­dad utan för­be­håll. Är fas­tig­he­ten tax­e­rad som hyres­hu­sen­het, gäl­ler dock upp­lå­tel­ser som avser hyra av en bostads­lä­gen­het med obe­stämd hyres­tid och som grun­dar sig på en skrift­lig hand­ling all­tid mot den nye äga­ren, om hyres­gäs­ten har till­trätt lägen­he­ten före den exe­ku­tiva för­sälj­ningen.

Bestäm­mel­ser om ver­kan av under­lå­ten­het att upp­säga arrende-​ eller hyres­av­tal som enligt första styc­ket ej gäl­ler mot ny ägare finns i 12 kap. utsök­nings­bal­ken. Lag (1990:1387).

17 §   Över­lå­tes fas­tig­he­ten och skall upp­lå­telse av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft gälla mot den nye äga­ren, är denne berät­ti­gad att upp­bära arren­de­av­gift, hyra eller annat veder­lag för rät­tig­he­ten i den mån veder­la­get för­fal­ler till betal­ning efter det att han till­trätt fas­tig­he­ten. Efter nämnda tid­punkt får han även i övrigt utöva de befo­gen­he­ter som på grund av upp­lå­tel­se­av­ta­let till­kom­mer fas­tig­he­tens ägare. På belopp, som för­fal­ler till betal­ning mer än sex måna­der eller, i fråga om arrende, mer än ett år efter det att rät­tig­hets­ha­va­ren erhöll kän­ne­dom om över­lå­tel­sen eller fick skä­lig anled­ning till för­mo­dan därom, får rät­tig­hets­ha­va­ren icke avräkna ford­ran hos den förre äga­ren. I fråga om sådant belopp gäl­ler ej hel­ler betal­ning som rät­tig­hets­ha­va­ren erlagt till den förre äga­ren eller annan upp­gö­relse med denne, om icke den nye äga­ren ägde eller bort äga kän­ne­dom därom vid över­lå­tel­sen.

Den nye äga­ren har att upp­fylla tidi­gare äga­res ålig­gan­den i den mån de skall full­gö­ras efter det att han till­trätt fas­tig­he­ten.

Efter exe­ku­tiv för­sälj­ning av fas­tig­het gäl­ler 12 kap. utsök­nings­bal­ken om exe­ku­tiv för­sälj­ning av fast egen­dom i fråga som avses i första och andra styc­kena. Lag (1981:784).

18 §   Har den som över­lå­tit fas­tig­he­ten för­sum­mat att göra för­be­håll enligt 11 § första styc­ket och kom­mer upp­lå­telse av nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tut till följd därav ej att gälla mot den nye äga­ren, skall över­lå­ta­ren ersätta rät­tig­hets­ha­va­ren den­nes skada. Rätt till ersätt­ning till­kom­mer dock ej rät­tig­hets­ha­va­ren, om han låtit inskriv­ning av rät­tig­he­ten dödas utan över­lå­ta­rens sam­tycke. Lag (1975:1085).

19 §   Kom­mer till följd av exe­ku­tiv för­sälj­ning av fas­tig­het upp­lå­telse av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft ej att gälla mot den nye äga­ren, skall den från vil­ken för­sälj­ningen ägt rum ersätta rät­tig­hets­ha­va­ren den­nes skada. Har rät­tig­he­ten beva­rats genom att rät­tig­hets­ha­va­ren till­skju­tit medel enligt 12 kap. utsök­nings­bal­ken om exe­ku­tiv för­sälj­ning av fast egen­dom, har rät­tig­hets­ha­va­ren såsom ska­de­stånd rätt till ersätt­ning för till­skott i den mån detta ej över­sti­ger vär­det av rät­tig­he­ten. Om upp­lå­tel­sen skett utan veder­lag, äger vad som sagts förut tillämp­ning endast om fas­tig­he­ten sålts för annat ända­mål än till betal­ning av ford­ran för vil­ken den på grund av utmät­ning eller eljest sva­rar.

Rätt till ersätt­ning enligt första styc­ket till­kom­mer ej rät­tig­hets­ha­vare, om han låtit inskriv­ning av rät­tig­he­ten dödas utan fas­tig­hets­ä­ga­rens sam­tycke eller om han genom över­ens­kom­melse vid exe­ku­tiv auk­tion låtit rät­tig­he­tens före­trä­desläge för­säm­ras. Är det uppen­bart att rät­tig­he­ten ändå skulle ha gått för­lo­rad, äger vad som sagts nu icke tillämp­ning. Lag (1981:784).

20 §   Under­lå­ter den nye äga­ren att full­göra vad som anges i 17 § andra styc­ket, är över­lå­ta­ren skyl­dig att ersätta rät­tig­hets­ha­va­ren den­nes skada. För ersätt­ningen sva­rar även sådan tidi­gare ägare av fas­tig­he­ten mot vil­ken upp­lå­tel­sen varit gäl­lande.

För ersätt­ning som den från vil­ken fas­tig­he­ten över­gått har att utgiva till rät­tig­hets­ha­vare enligt 18 eller 19 §, sva­rar även sådan tidi­gare ägare av fas­tig­he­ten mot vil­ken upp­lå­tel­sen varit gäl­lande. Rätt till ersätt­ning till­kom­mer dock ej rät­tig­hets­ha­vare mot sådan tidi­gare ägare utan vars sam­tycke han låtit inskriv­ning av rät­tig­he­ten dödas eller ned­sät­tas, om det ej, när fråga är om exe­ku­tiv för­sälj­ning, är uppen­bart att rät­tig­he­ten ändå skulle ha gått för­lo­rad.

Den som är ersätt­nings­skyl­dig enligt första eller andra styc­ket blir fri från ansvar, om ej rät­tig­hets­ha­va­ren inom sex måna­der från det han fick kän­ne­dom om att fas­tig­he­ten över­gått från denne skrift­li­gen anmält att han vill kunna hålla sig till honom.

21 §   För­be­håll som upp­hä­ver eller inskrän­ker rät­tig­hets­ha­va­rens rätt till ersätt­ning enligt 18-20 §§ är utan ver­kan.

Rät­tig­he­ters inbör­des ställ­ning

22 §   Finns i samma fas­tig­het flera rät­tig­he­ter som ej är inskrivna och kan de ej utan för­fång för någon­dera utövas vid sidan av varandra, äger de sinse­mel­lan före­träde efter den tids­följd i vil­ken de upp­lå­tits.

Är upp­lå­tel­serna sam­ti­diga eller kan det ej utrö­nas i vil­ken tids­följd de skett, skall rät­ten på talan för­ordna om före­trä­det mel­lan dem efter vad som med hän­syn till omstän­dig­he­terna är skä­ligt.

23 §   Vid exe­ku­tiv auk­tion äger rät­tig­he­ter som ej är inskrivna sinse­mel­lan före­träde efter den tids­följd i vil­ken de upp­lå­tits.

Är upp­lå­tel­serna sam­ti­diga eller kan det ej utrö­nas i vil­ken tids­följd de skett, äger de lika rätt, om ej annat bli­vit bestämt enligt 22 § andra styc­ket.

Första styc­ket gäl­ler i tillämp­liga delar när myn­dig­het i annat fall än med anled­ning av exe­ku­tiv auk­tion för­de­lar medel mel­lan rätt­sä­gare i den ord­ning som gäl­ler vid för­del­ning av köpeskil­lig för exe­ku­tivt för­såld fast egen­dom.

24 §   När rät­tig­het, som ej utan för­fång för annan rät­tig­het kan utövas vid sidan av denna, skall vika, har rät­tig­hets­ha­va­ren rätt till ersätt­ning av upp­lå­ta­ren för skada, om han vid upp­lå­tel­sen var­ken ägde eller bort äga kän­ne­dom om den andra upp­lå­tel­sen.

Rät­tig­he­tens upp­hö­rande i vissa fall

25 §   Bestäm­mel­serna i 6 kap. 8 § äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut och rätt till elekt­risk kraft.

Är rät­tig­het som upp­lå­tits mot veder­lag utan ver­kan enligt första styc­ket, har rät­tig­hets­ha­va­ren rätt till ersätt­ning av upp­lå­ta­ren för skada, om han var i god tro när upp­lå­tel­sen ägde rum. Bestäm­mel­ser om att rät­tig­hets­ha­va­ren i vissa fall kan få ersätt­ning av sta­ten finns i 18 kap.

26 §   Om rät­tig­he­tens upp­hö­rande eller inskränk­ning på grund av expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv samt om rät­tig­hets­ha­va­rens rätt till ersätt­ning med anled­ning därav finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

Ver­kan av änd­ring i fas­tig­hets­in­del­ningen

27 §   Delas fas­tig­het som besvä­ras av nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tut, gäl­ler rät­tig­he­ten i var och en av de nya fas­tig­he­terna. Är rät­tig­he­tens utöv­ning genom upp­lå­tel­se­av­ta­let begrän­sad till visst område, upp­hör rät­tig­he­ten dock att besvära fas­tig­het som icke omfat­tar någon del av områ­det.

Delas fas­tig­het, i vil­ken upp­lå­tits rätt till elekt­risk kraft, gäl­ler rät­tig­he­ten i den fas­tig­het till vil­ken den elekt­riska kraft­sta­tio­nen hör efter del­ningen.

28 §   Gäl­ler nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tut efter fas­tig­hets­bild­ning i flera fas­tig­he­ter, skall veder­lag som utgår för rät­tig­he­ten till­komma ägarna av dessa i för­hål­lande till belast­ningen på varje fas­tig­het. Lag (1989:722).

29 §   Om fas­tig­het som besvä­ras av nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tut under­går fas­tig­hets­re­gle­ring, får rät­tig­he­ten där­ef­ter utövas på område, som genom regle­ringen över­fö­res till fas­tig­he­ten. Detta gäl­ler dock icke, om rät­tig­he­tens utöv­ning genom upp­lå­tel­se­av­ta­let är begrän­sad till viss del av fas­tig­he­ten eller om utöv­ning av rät­tig­he­ten på det över­förda områ­det eljest måste anses strida mot upp­lå­tel­sen eller är ofören­lig med sådant för­ord­nande som avses i tredje styc­ket. Före­skrift om rätt för lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten att bestämma nytt område för utöv­ning av nytt­jan­de­rätt finns i fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988).

Nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut och rätt till elekt­risk kraft gäl­ler ej vidare i mark eller bygg­nad som genom fas­tig­hets­re­gle­ring från­går fas­tig­het vari rät­tig­he­ten upp­lå­tits. Det ålig­ger den som till­trä­der sådan bygg­nad att inom en månad från till­trä­det upp­säga hyres­av­tal som gällde mot avträ­da­ren. I annat fall gäl­ler avta­let mot honom.

Att lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten kan för­ordna att en rät­tig­het skall fort­sätta att gälla i mark eller bygg­nad som genom fas­tig­hets­re­gle­ring från­går den fas­tig­het vari rät­tig­he­ten upp­lå­tits före­skrivs i 5 kap. 33 a § och 7 kap. 13 § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen. En sådan rät­tig­het skall vid tillämp­ningen av 22 § äga före­träde fram­för en rät­tig­het som enligt första styc­ket skulle få utövas i mar­ken eller bygg­na­den. Lag (1995:1397).

30 §   Har fas­tig­het som besvä­ras av tomträtt eller ser­vi­tut genom fas­tig­hets­re­gle­ring under­gått för­änd­ring av bety­delse för rät­tig­he­tens utöv­ning, skall veder­lag som utgår för rät­tig­he­ten jäm­kas.

Om fas­tig­het genom fas­tig­hets­re­gle­ring under­gått för­änd­ring som med­fört att vär­det av annan nytt­jan­de­rätt än tomträtt mins­kats, skall veder­la­get ned­sät­tas med skä­ligt belopp. Vill nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren hellre upp­säga avta­let, får han göra det, om för­änd­ringen ej är av ringa bety­delse.
Inne­bär för­änd­ringen att nytt­jan­de­rät­tens värde ökas, får fas­tig­hets­ä­ga­ren upp­säga avta­let, om nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren icke med­ger skä­lig höj­ning av veder­la­get.

Talan om jämk­ning av veder­la­get enligt första styc­ket eller om ned­sätt­ning därav enligt andra styc­ket skall väc­kas inom två måna­der från det fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet vann laga kraft. För upp­säg­ning enligt andra styc­ket gäl­ler samma tid. Iakt­ta­ges ej tiden, är rät­ten till talan eller upp­säg­ning för­lo­rad.

Om rät­tig­hets­ha­vares rätt till ersätt­ning i vissa fall vid fas­tig­hets­re­gle­ring finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

Vissa upp­lå­tel­ser i andra hand

31 §   Om en fas­tig­hets­ä­gare har upp­lå­tit en nytt­jan­de­rätt till någon som i sin tur har upp­lå­tit arrende eller hyra gäl­ler föl­jande. Om det råder intres­se­ge­men­skap mel­lan fas­tig­hets­ä­ga­ren och upp­lå­ta­ren och det med hän­syn här­till och till omstän­dig­he­terna i övrigt kan antas att rätts­för­hål­lan­det utnytt­jas för att kringgå någon bestäm­melse i lag som är till för­mån för en nytt­jan­de­rätts­ha­vare, har arren­da­torn och hyres­gäs­ten samma rätt i för­hål­lande till fas­tig­hets­ä­ga­ren som de skulle ha haft om fas­tig­hets­ä­ga­ren hade upp­lå­tit deras nytt­jan­de­rätt. Lag (1985:278).


8 kap. Arrende i all­män­het

Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Upp­lå­telse av jord till nytt­jande mot veder­lag kan enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel och 9-11 kap. ske som jord­bruks­ar­rende, bostads­ar­rende, anlägg­nings­ar­rende eller lägen­hets­ar­rende.

Lägen­hets­ar­rende före­lig­ger när jord upp­lå­tits på arrende för annat ända­mål än jord­bruk och upp­lå­tel­sen icke är att anse som bostads­ar­rende eller anlägg­nings­ar­rende.

2 §   För­be­håll som stri­der mot bestäm­melse i detta kapi­tel eller i 9--11 kap. är utan ver­kan mot arren­da­torn eller den som har rätt att träda i hans ställe, om ej annat anges.

I de fall då enligt vad därom är före­skri­vet arren­de­nämn­dens god­kän­nande fordras för gil­tig­het av för­be­håll som avses i första styc­ket eller annat avtals­vill­kor, får god­kän­nande sökas endast om detta angi­vits i avta­let. Ansö­kan får inte prö­vas om den kom­mer in till arren­de­nämn­den senare än en månad efter det att avta­let ingicks. Leder en pröv­ning till att god­kän­nande väg­ras, för­fal­ler avta­let, om inte något annat har över­ens­kom­mits. Lag (1984:678).

Arren­de­av­tals ingå­ende

3 §   Avtal om jord­bruks­ar­rende, bostads­ar­rende och anlägg­nings­ar­rende skall upp­rät­tas skrift­li­gen. I hand­lingen skall samt­liga avtals­vill­kor anges. Änd­ring eller tillägg som ej avfat­tas skrift­li­gen är utan ver­kan.

Har arren­da­torn till­trätt arren­de­stäl­let utan att skrift­ligt avtal bli­vit upp­rät­tat och har det ej berott på honom att gil­tigt arren­de­av­tal seder­mera icke kom­mit till stånd, har han rätt till ersätt­ning för skada. Väc­kes ej talan om ersätt­ning inom ett år från det jor­den avträd­des, är rät­ten till sådan talan för­lo­rad.

Avtal om lägen­hets­ar­rende skall upp­rät­tas skrift­li­gen, om ej annat över­ens­kom­mes.

Arren­de­av­tals upp­hö­rande vid upp­säg­ning m.m.

4 §   Upp­sä­ges arren­de­av­tal med anled­ning av att arren­de­rät­ten är för­ver­kad, upp­hör avta­let att gälla på den far­dag som inträf­far när­mast efter upp­säg­ningen, om ej rät­ten fin­ner skä­ligt ålägga arren­da­torn att avflytta tidi­gare eller annat föl­jer av 25 §.

Om aren­de­av­tal upp­sä­ges av annan orsak som ger jord­ä­gare eller arren­da­tor rätt att från­träda avta­let, upp­hör avta­let att gälla på den far­dag som inträf­far när­mast efter sex måna­der från upp­säg­ningen.
Från­trä­der arren­da­torn avta­let med stöd av 7 kap. 30 § andra styc­ket, skall avta­let, om arren­da­torn begär det i upp­säg­ningen, i stäl­let upp­höra att gälla den dag då arren­da­torn till följd av fas­tig­hets­re­gle­ringen är skyl­dig att avträda mark. Sker upp­säg­ningen innan arren­da­torn till­trätt arren­de­stäl­let, upp­hör avta­let genast att gälla.

Far­dag är den 14 mars. Lag (1989:722).

5 §   Är vid lägen­hets­ar­rende arren­de­ti­den ej bestämd, upp­hör avta­let att gälla på den far­dag som inträf­far när­mast efter sex måna­der från det upp­säg­ning skedde. Sker upp­säg­ningen innan arren­da­torn till­trätt arren­de­stäl­let, upp­hör avta­let dock genast att gälla. Vad som sagts nu gäl­ler ej, om upp­säg­nings­tid avta­lats.

6 §   Är jord­bruks­ar­rende, bostads­ar­rende eller lägen­hets­ar­rende upp­lå­tet för arren­da­torns livs­tid, har vid den­nes död hans make rätt att inträda som arren­da­tor under sin livs­tid, om äkten­ska­pet ingåtts innan avta­let träf­fa­des. Ingår den efter­le­vande maken nytt äkten­skap får jord­ä­ga­ren dock upp­säga avta­let. När avta­let upp­hör att gälla på grund av arren­da­torns eller den efter­le­vande makens död, skall arren­de­stäl­let avträ­das på den far­dag som inträf­far när­mast efter sex måna­der från döds­fal­let.

7 §   Infal­ler dag då arren­de­stäl­let enligt lag eller avtal skall till­trä­das eller avträ­das på sön­dag eller annan all­män helg­dag, skall till­träde eller avträde i stäl­let ske nästa var­dag, om ej annat avta­lats.

Sät­tet för upp­säg­ning

8 §   En upp­säg­ning ska vara skrift­lig, om inte ett skrift­ligt erkän­nande av upp­säg­ningen läm­nas. I fall som avses i 11 kap. 6 och 6 a §§ ska upp­säg­ningen dock all­tid vara skrift­lig. En upp­säg­ning får ske hos den som är behö­rig att ta emot arren­de­av­gift på jord­ä­ga­rens väg­nar.

En skrift­lig upp­säg­ning ska del­ges den som söks för upp­säg­ning. Del­giv­ning får inte ske enligt 34-38 och 48 §§ del­giv­nings­la­gen (2010:1932).

Om den som söks i sin hem­vist inte påträf­fas, får upp­säg­ningen skic­kas i rekom­men­de­rat brev till hans eller hen­nes van­liga adress. Ett exem­plar av upp­säg­ningen ska dess­utom läm­nas antingen i den sök­tes bostad till en vuxen med­lem i det hus­håll som han eller hon till­hör eller, om han eller hon dri­ver rörelse med fast kon­tor, på kon­to­ret till någon som är anställd där. Om inte någon av de nämnda per­so­nerna påträf­fas ska upp­säg­ningen i stäl­let läg­gas i den sök­tes post­låda, om det finns en sådan. Upp­säg­ning har skett när de nämnda åtgär­derna har vid­ta­gits.

Om en jord­ä­gare eller arren­da­tor, hos vil­ken upp­säg­ning ska ske, inte har någon känd hem­vist i Sve­rige och det inte hel­ler finns något känt ombud som har rätt att ta emot upp­säg­ning för honom eller henne, får upp­säg­ningen ske genom kun­gö­relse i Post- och Inri­kes Tid­ningar.

En ansö­kan hos dom­stol med yrkande om att ett arren­de­för­hål­lande ska upp­höra eller att en arren­da­tor ska avhy­sas gäl­ler som upp­säg­ning när del­giv­ning har skett i behö­rig ord­ning. Det­samma gäl­ler en ansö­kan enligt lagen (1990:746) om betal­nings­före­läg­gande och handräck­ning om att en arren­da­tor ska avhy­sas.

I fråga om jord­bruks­ar­rende eller bostads­ar­rende finns det ytter­li­gare bestäm­mel­ser i 8 a § om sät­tet för upp­säg­ning av ett sådant avtal. I fråga om anlägg­nings­ar­rende finns det sär­skilda bestäm­mel­ser i 11 kap. 6 § om vad en upp­säg­ning av ett sådant avtal ska inne­hålla. Lag (2020:362).

8 a §   En upp­säg­ning av ett avtal om jord­bruks­ar­rende eller bostads­ar­rende ska, utö­ver vad som fram­går av 8 §, också anses ha skett när upp­säg­ningen har skic­kats i ett rekom­men­de­rat brev till mot­ta­ga­rens van­liga adress.

Om jord­ä­ga­ren eller arren­da­torn har upp­gett en post­a­dress som ska använ­das av mot­par­ten för med­de­lan­den till honom eller henne, ska den adres­sen anses som hans eller hen­nes van­liga adress. I annat fall ska mot­ta­ga­rens folk­bok­fö­rings­a­dress eller, om mot­ta­ga­ren är en juri­disk per­son, den post­a­dress som är regi­stre­rad i ett regis­ter som anges i 29 § del­giv­nings­la­gen (2010:1932) anses som mot­ta­ga­rens van­liga adress.

Denna para­graf gäl­ler inte vid upp­säg­ning i för­tid enligt 23 §. Lag (2020:362).

9 §   Har jord­ä­ga­ren i arren­de­av­ta­let upp­gi­vit att arren­de­stäl­lets ägo­vidd är större än den är eller har han i avta­let läm­nat lik­nande orik­tig upp­gift, har arren­da­torn rätt till skä­lig ned­sätt­ning av arren­de­av­gif­ten och ersätt­ning för skada. Han får även upp­säga avta­let. Är bris­ten av ringa bety­delse eller har mer än ett år gått från till­trä­det, får upp­säg­ning ske endast om jord­ä­ga­ren för­fa­rit svik­ligt.

10 §   Mins­kas eller för­säm­ras arren­de­stäl­lets ägor genom vat­ten­flöde, jordras eller annan sådan hän­delse och är ej arren­da­torn vål­lande till ska­dan, har arren­da­torn rätt till skä­lig ned­sätt­ning av arren­de­av­gif­ten.
Han får även upp­säga avta­let, om ej för­änd­ringen är av ringa bety­delse.
Upp­säg­ning får ej ske sedan mer än ett år gått från för­änd­ringen eller, om denna inträf­fade innan arren­da­torn till­trädde arren­de­stäl­let, från till­trä­det.

11 §   Om någon del av arren­de­stäl­let från­går arren­da­torn på grund av att annat för­värv äger före­träde eller till följd av omstän­dig­het som avses i 7 kap. 25 §, har arren­da­torn rätt till skä­lig ned­sätt­ning av arren­de­av­gif­ten. Arren­da­torn har även rätt att upp­säga avta­let enligt reg­lerna i 10 §, om han var i god tro när avta­let träf­fa­des.
Bestäm­mel­ser om ersätt­ning för skada finns i 7 kap.

Betal­ning av arren­de­av­gift

12 §   Arren­de­av­gift skall beta­las senast tre måna­der före varje arren­deårs utgång, om ej annat avta­lats.

12 a §   Anser arren­da­torn att han enligt en bestäm­melse i denna balk har rätt till ned­sätt­ning av arren­de­av­gif­ten eller till ersätt­ning för skada eller för avhjäl­pande av brist eller att han har någon annan mot­ford­ran hos jord­ä­ga­ren, och vill arren­da­torn dra av mot­sva­rande belopp från en arren­de­av­gift som utgår i pengar, får han depo­nera belop­pet hos läns­sty­rel­sen. Detta gäl­ler också när par­terna är oense om stor­le­ken på en arren­de­av­gift som skall utgå i pengar men vars belopp inte fram­går av avta­let.

Bestäm­mel­ser om depo­si­tion i vissa andra fall finns i lagen (1927:56) om ned­sätt­ning av pengar hos myn­dig­het.

När arren­da­torn vill depo­nera ett belopp hos läns­sty­rel­sen enligt första styc­ket, skall han lämna skrift­liga upp­gif­ter i två exem­plar om arren­de­för­hål­lan­det, för­fal­lo­da­gen och grun­den för avdra­get eller tvis­tens beskaf­fen­het samt ställa pant eller bor­gen, som läns­sty­rel­sen fin­ner skä­lig, för den kost­nad jord­ä­ga­ren kan få för att få ut belop­pet och för ränta på belop­pet.

Har arren­da­torn depo­ne­rat en arren­de­av­gift hos läns­sty­rel­sen, får jord­ä­ga­ren inte göra gäl­lande att arren­de­rät­ten bli­vit för­ver­kad på grund av att det depo­ne­rade belop­pet inte har beta­lats till honom.

Läns­sty­rel­sens beslut i ett ärende om depo­si­tion får över­kla­gas till tings­rät­ten på den ort där läns­sty­rel­sen finns. Vid över­kla­gande gäl­ler lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den. Lag (1996:246).

12 b §   Läns­sty­rel­sen skall genast under­rätta jord­ä­ga­ren i rekom­men­de­rat brev om en depo­si­tion enligt 12 a §.

Ett depo­ne­rat belopp skall genast sät­tas in på ett rän­te­bä­rande konto. Rän­tan skall beta­las till den som får lyfta belop­pet.

Om jord­ä­ga­ren inte inom tre måna­der från det att belop­pet har för­fal­lit till betal­ning och under­rät­telse om depo­si­tio­nen har sänts till honom visar att han kom­mit över­ens med arren­da­torn om att han skall få lyfta belop­pet eller att han väckt talan om detta mot arren­da­torn, har arren­da­torn rätt att få till­baka det depo­ne­rade belop­pet. Om jord­ä­ga­ren har väckt talan inom den angivna tiden, får belop­pet inte lyf­tas för­rän denna talan har bli­vit slut­ligt avgjord.
Lag (1995:1474).

Besikt­ning m.m.

13 §   Jord­ä­ga­ren har rätt att erhålla till­träde till arren­de­stäl­let för besikt­ning. Skall arren­de­stäl­let avträ­das, är arren­da­torn skyl­dig att låta det visas på lämp­lig tid. Jord­ä­ga­ren skall i god tid under­rätta arren­da­torn om dagen för besikt­ningen eller vis­ningen.

Pant eller bor­gen

14 §   Är pant eller bor­gen ställd för arren­de­av­ta­lets full­gö­rande och för­säm­ras säker­he­ten, är arren­da­torn skyl­dig att på anford­ran ställa ny säker­het med vil­ken jord­ä­ga­ren skä­li­gen kan nöjas. Gör han det ej inom tre måna­der, får jord­ä­ga­ren upp­säga avta­let. Upp­sä­ges avta­let, har jord­ä­ga­ren rätt till ersätt­ning för skada.

Utmät­ning och kon­kurs

15 §   Om fas­tig­he­ten bli­vit utmätt före till­trä­des­da­gen, får arren­da­torn upp­säga avta­let. Han har även rätt till ersätt­ning för skada. Upp­säg­ning skall dock ske inom en månad från det arren­da­torn fick kän­ne­dom om att fas­tig­he­ten bli­vit utmätt. Upp­hä­ves utmät­ningen eller för­fal­ler eljest frå­gan om fas­tig­he­tens för­sälj­ning, får ej upp­säg­ning ske där­ef­ter. Lag (1971:503).

16 §   Bestäm­mel­serna i 15 § äger mot­sva­rande tillämp­ning, om jord­ä­ga­ren för­sät­tes i kon­kurs före till­trä­des­da­gen.

17 §   För­sät­tes arren­da­torn i kon­kurs, får kon­kurs­boet upp­säga avta­let.
Jord­ä­ga­ren har där­vid rätt till ersätt­ning för skada.

18 §   För­sät­tes vid bostads­ar­rende, anlägg­nings­ar­rende eller lägen­hets­ar­rende arren­da­torn i kon­kurs innan han till­trätt arren­de­stäl­let och har ej jord­ä­ga­ren säker­het för avta­lets full­gö­rande med vil­ken han skä­li­gen kan nöjas, får jord­ä­ga­ren upp­säga avta­let, om han ej erhål­ler sådan säker­het inom en vecka efter anford­ran.

Upp­sä­ger jord­ä­ga­ren avta­let och är detta träf­fat för viss tid som ej under­sti­ger tio år, skall jord­ä­ga­ren utge skä­lig ersätt­ning för arren­de­rät­tens värde, om ej annat avta­lats. I annat fall än då avta­let träf­fats för viss tid som ej under­sti­ger tio år har jord­ä­ga­ren, om han upp­sä­ger avta­let, rätt till ersätt­ning för skada.

Om jord­bruks­ar­rende finns sär­skilda bestäm­mel­ser i 9 kap.

Arren­da­torns rätt att upp­låta nytt­jan­de­rätt

19 §   Arren­da­torn får ej utan jord­ä­ga­rens sam­tyc­ket upp­låta nytt­jan­de­rätt till arren­de­stäl­let eller del av detta. Han får dock, om ej annat avta­lats, hyra ut ledigt utrymme i bygg­nad eller upp­låta område av ouppod­lad mark till upp­lags­plats eller för lik­nande ända­mål, om det kan ske utan olä­gen­het för jord­ä­ga­ren.

20 §   Arren­da­torn får hyra ut egen bygg­nad på arren­de­stäl­let, om det kan ske utan avse­värd olä­gen­het för jord­ä­ga­ren och ej annat avta­lats.

Bort­fö­rande av arren­da­torn till­hö­rig egen­dom

21 §   Har arren­da­torn upp­fört egen bygg­nad på arren­de­stäl­let eller har han i övrigt ned­lagt kost­nad på detta utö­ver vad som åle­gat honom, skall bygg­na­den eller vad som eljest utförts erbju­das jord­ä­ga­ren till inlö­sen, när arren­da­torn från­trä­der arren­det. Har jord­ä­ga­ren ej inom en månad från det erbju­dan­det gjor­des för­kla­rat sig vil­lig att antaga detta, får arren­da­torn föra bort egen­do­men eller över­låta den till en till­trä­dande arren­da­tor. Om han för bort egen­do­men, skall han dock åter­ställa arren­de­stäl­let i tjän­ligt skick.

Är ej vad som arren­da­torn enligt första styc­ket får skilja från arren­de­stäl­let bort­fört eller över­lå­tet till den till­trä­dande arren­da­torn inom tre måna­der från det arren­de­stäl­let avträd­des eller anspråk på lösen slut­li­gen ogil­la­des, till­fal­ler det jord­ä­ga­ren utan lösen.

Har ämnen häm­tats från jord­ä­ga­rens fas­tig­het till bygg­nad eller annan anlägg­ning, får anlägg­ningen ej tagas bort, innan arren­da­torn ersatt jord­ä­ga­ren vär­det av vad som tagits från fas­tig­he­ten.

Bestäm­mel­serna i denna para­graf gäl­ler även sådan egen­dom som arren­da­torn i enlig­het med första styc­ket för­vär­vat av en tidi­gare arren­da­tor.

Bestäm­mel­serna i denna para­graf gäl­ler ej, om annat avta­lats.
Lag (1995:567).

22 §   Har avträ­dande arren­da­tor på arren­de­stäl­let läm­nat kvar annan honom till­hö­rig egen­dom än som avses i 21 § och för­sum­mar han att inom tre måna­der efter anma­ning föra bort egen­do­men, till­fal­ler den jord­ä­ga­ren utan lösen.

Arren­de­rät­tens för­ver­kande

23 §   Arren­de­rät­ten är för­ver­kad och jord­ä­ga­ren såle­des berät­ti­gad att upp­säga avta­let,
   1. om arren­da­torn drö­jer med betal­ning av arren­de­av­gif­ten utö­ver en månad efter för­fal­lo­da­gen,
   2. om arren­da­torn van­vår­dar arren­de­stäl­let eller om han efter­sät­ter vad som ålig­ger honom enligt 9 kap. 35 § och icke efter till­sä­gelse vid­ta­ger rät­telse,
   3. om arren­da­torn nytt­jar arren­de­stäl­let för annat ända­mål än som för­ut­satts vid upp­lå­tel­sen eller, om viss odlings­plan är fast­ställd i avta­let eller detta inne­hål­ler annan bestäm­melse om häv­den, avvi­ker från vad som sålunda bestämts och icke efter till­sä­gelse vid­ta­ger rät­telse,
   4. om arren­da­torn i strid med bestäm­mel­serna i denna balk över­lå­ter arren­de­rät­ten eller eljest sät­ter annan i sitt ställe eller upp­lå­ter nytt­jan­de­rätt,
   5. om arren­da­torn åsi­do­sät­ter avtal­sen­lig skyl­dig­het, som går utö­ver hans ålig­gan­den enligt denna balk, och det måste anses vara av syn­ner­lig vikt för jord­ä­ga­ren att skyl­dig­he­ten full­gö­res.

Arren­de­rät­ten är icke för­ver­kad, om det som lig­ger arren­da­torn till last är av ringa bety­delse.

Upp­sä­ges avta­let, har jord­ä­ga­ren rätt till ersätt­ning för skada. Lag (1984:678).

24 §   Är arren­de­rät­ten för­ver­kad på grund av för­hål­lande som avses i 23 § första styc­ket 1--3 men sker rät­telse innan jord­ä­ga­ren gjort bruk av sin rätt att säga upp avta­let, kan arren­da­torn inte där­ef­ter skil­jas från arren­de­stäl­let på den grun­den. Det­samma gäl­ler, om jord­ä­ga­ren inte har sagt upp avta­let inom sex måna­der från det han fick kän­ne­dom om för­hål­lande som avses i 23 § första styc­ket 4 eller 5. Lag (1984:678).

25 §   Är arren­de­rät­ten enligt 23 § första styc­ket 1 för­ver­kad på grund av dröjs­mål med betal­ning av arren­de­av­gift och har jord­ä­ga­ren med anled­ning därav upp­sagt avta­let, får arren­da­torn ej på grund av dröjs­må­let skil­jas från arren­de­stäl­let, om arren­de­av­gif­ten beta­las senast tolfte var­da­gen från upp­säg­ningen. I avvak­tan på att arren­da­torn visar sig ha full­gjort vad som sålunda fordras för att åter­vinna arren­de­rät­ten, får beslut om vräk­ning icke med­de­las för­rän fjor­ton var­da­gar för­flu­tit från upp­säg­ningen.

Sär­skilda bestäm­mel­ser

26 §   Jord­ä­gare eller arren­da­tor, som vill fram­ställa ford­rings­an­språk på grund av arren­de­för­hål­lande, skall väcka talan därom inom två år från det arren­da­torn avträdde arren­de­stäl­let. Om vid jord­bruks­ar­rende syn som skall ligga till grund för avräk­ning, kland­ras före utgången av tid som angi­vits nu, får talan väc­kas inom två år från det kland­ret slut­ligt avgjor­des. Iakt­ta­ges ej tiden, är rät­ten till talan för­lo­rad, om ej annat avta­lats. Om den ena par­ten väckt talan i rätt tid, har den andra par­ten rätt till kvitt­ning, fastän hans rätt till talan är för­lo­rad.

27 §   Vid jord­bruks­ar­rende och bostads­ar­rende har arren­da­torn i vissa fall rätt att för­värva arren­de­stäl­let enligt lagen (1985:658) om arren­da­to­rers rätt att för­värva arren­de­stäl­let. Lag (1985:659).

28 §   Vid jord­bruks­ar­rende och bostads­ar­rende får ett avtal mel­lan jord­ä­ga­ren och arren­da­torn om att en fram­tida tvist med anled­ning av arren­de­för­hål­lan­det ska över­läm­nas till avgö­rande av skil­je­män utan vill­kor om rätt för par­terna att klandra skil­je­do­men inte göras gäl­lande i fråga om
   1. arren­da­torns rätt eller skyl­dig­het att till­träda eller sitta kvar på arren­de­stäl­let,
   2. fast­stäl­lande av arren­de­vill­kor i fall som avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10 kap. 6 b §, eller
   3. bestäm­mande av ersätt­ning enligt 9 kap. 14 §.

I övrigt gäl­ler inte ett vill­kor i skil­jeav­ta­let som inne­bär att skil­je­män har utsetts. Inte hel­ler gäl­ler vill­kor om skil­je­män­nens antal, sät­tet att utse dem eller för­fa­ran­det vid skil­je­nämn­den. I dessa avse­en­den ska lagen (1999:116) om skil­je­för­fa­rande tilläm­pas. Detta hind­rar dock inte att arren­de­nämn­den i skil­jeav­ta­let utses till skil­je­nämnd eller att det i avta­let bestäms en viss tid för med­de­lande av skil­je­dom. Lag (2020:362).

För­fa­ran­det i vissa arren­detvis­ter

29 §   I varje län skall fin­nas en arren­de­nämnd. rege­ringen kan dock bestämma, att annat område än län skall utgöra verk­sam­hets­om­råde för arren­de­nämnd. Lag (1974:820).

30 §   Arren­de­nämnd har till upp­gift att medla i arren­detvis­ter och att pröva frå­gor om för­läng­ning av arren­de­av­tal vid jord­bruks­ar­rende eller bostads­ar­rende, fast­stäl­lande av vill­ko­ren för sådan för­läng­ning och bestäm­mande av ersätt­ning enligt 9 kap. 14 § samt övriga frå­gor som enligt denna balk ankom­mer på nämn­den. Nämn­den kan även vara skil­je­nämnd i arren­detvis­ter. När­mare bestäm­mel­ser om arren­de­nämnd med­de­las i sär­skild lag.

31 §   Beslut av arren­de­nämn­den enligt 9-11 kap. får över­kla­gas till den hov­rätt inom vars dom­krets arren­de­nämn­den finns.
Lag (2019:244).

31 a §   Vid över­kla­gande av arren­de­nämn­dens beslut tilläm­pas, om inte annat sägs, de reg­ler i lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den som gäl­ler vid över­kla­gande av en tings­rätts beslut.

Pröv­nings­till­stånd krävs inte för att hov­rät­ten skall pröva arren­de­nämn­dens beslut. Lag (2005:1058).

31 b §   I hov­rät­ten får utö­ver lag­farna leda­mö­ter ingå ett tek­niskt råd, om målets beskaf­fen­het eller något annat sär­skilt skäl för­an­le­der det.

I fråga om kva­li­fi­ka­tions­krav för det tek­niska rådet, möj­lig­he­ten för hov­rät­ten att låta en leda­mot verk­ställa en under­sök­ning på plat­sen och i fråga om den utred­ning som en leda­mot verk­ställt tilläm­pas 2 kap. 2 § och 3 kap. 4 § lagen (2010:921) om mark- och mil­jö­dom­sto­lar. Lag (2010:993).

31 c §   Vid sam­man­träde i dom­stol får för­hör med part hål­las under san­nings­för­säk­ran. Vid ett sådant för­hör gäl­ler 37 kap.
rät­te­gångs­bal­ken. Lag (2005:1058).

31 d §   Föl­jande beslut av hov­rät­ten får inte över­kla­gas:
   1. beslut i en fråga om upp­skov med avträde enligt 9 kap. 12 b § eller 10 kap. 6 b §, när det gäl­ler hän­vis­ningen till 9 kap. 12 b §, eller
   2. beslut i en fråga som avses i 9 kap. 17 a, 18, 21 eller 21 a § eller 11 kap. 6 b §.

Hov­rät­ten får dock tillåta att ett beslut i en fråga som avses i första styc­ket över­kla­gas, om det finns sär­skilda skäl för en pröv­ning av om till­stånd ska ges enligt 54 kap. 10 § första styc­ket 1 rät­te­gångs­bal­ken. Lag (2020:362).

32 §   Har upp­hävts genom lag (2010:993).

33 §   Har upp­hävts genom lag (2005:1058).


9 kap. Jord­bruks­ar­rende

Inle­dande bestäm­melse

1 §   Detta kapi­tel avser arren­de­av­tal, vari­ge­nom jord upp­lå­tes till bru­kande.

Arren­de­tid

2 §   Avtal om jord­bruks­ar­rende skall träf­fas för viss tid. Avser upp­lå­tel­sen jord, varö­ver upp­lå­ta­ren inte kan för­foga utö­ver sin egen besitt­nings­tid, får avtal träf­fas även för sådan tid. Sta­ten får upp­låta arrende för arren­da­torns livs­tid. Är arren­de­ti­den inte bestämd enligt vad som sagts nu, gäl­ler avta­let för fem år.

Omfat­tar arrende för viss tid bostad för arren­da­torn, skall arren­de­ti­den utgöra minst fem år. Har avtal träf­fats för kor­tare tid, gäl­ler det för den nu angivna minsta tiden. Om arren­de­nämn­den god­känt avta­let i denna del, gäl­ler det dock för den över­enskomna tiden.

För­be­håll om rätt för jord­ä­ga­ren att i annat fall än som anges i 7 kap. 5 och 30 §§, 8 kap. 6, 14 och 23 §§ samt 30, 32 och 33 §§ detta kapi­tel åter­taga arren­de­stäl­let eller del därav före arren­de­ti­dens utgång gäl­ler endast om det god­känts av arren­de­nämn­den. Lag (1984:678).

3 §   Vid arrende för viss tid som inte under­sti­ger ett år ska upp­säg­ning all­tid ske för att avta­let ska upp­höra att gälla vid arren­de­ti­dens utgång. En jord­ä­gare eller arren­da­tor som vill att arren­de­vill­ko­ren för en ny arren­de­pe­riod ska änd­ras, ska med­dela mot­par­ten detta skrift­ligt. Den som är behö­rig att ta emot arren­de­av­gift på jord­ä­ga­rens väg­nar är också behö­rig att ta emot ett sådant med­de­lande. Upp­säg­ning och begä­ran om vill­kor­sänd­ring ska göras senast ett år före arren­de­ti­dens utgång, om avta­let har träf­fats för minst fem år, och i annat fall senast åtta måna­der före arren­de­ti­dens utgång.

Om avta­let inte sägs upp inom rätt tid, anses det för­längt med en tid som mot­sva­rar arren­de­ti­den, dock längst fem år, eller, om begä­ran om vill­kor­sänd­ring har gjorts, med den tid och på de vill­kor i övrigt som bestäms enligt 9 §.

Ett avtals­vill­kor som stri­der mot första eller andra styc­ket gäl­ler mot arren­da­torn, om det har god­känts av arren­de­nämn­den. Om par­terna har avta­lat om längre tid för för­läng­ning än som anges i andra styc­ket gäl­ler det vill­ko­ret utan sådant god­kän­nande. Lag (2020:362).

3 a §   En begä­ran om vill­kor­sänd­ring ska anses ha skett när begä­ran har skic­kats i ett rekom­men­de­rat brev till mot­ta­ga­rens van­liga adress.

Om jord­ä­ga­ren eller arren­da­torn har upp­gett en post­a­dress som ska använ­das av mot­par­ten för med­de­lan­den till honom eller henne, ska den adres­sen anses som hans eller hen­nes van­liga adress. I annat fall ska mot­ta­ga­rens folk­bok­fö­rings­a­dress eller, om mot­ta­ga­ren är en juri­disk per­son, den post­a­dress som är regi­stre­rad i ett regis­ter som anges i 29 § del­giv­nings­la­gen (2010:1932) anses som mot­ta­ga­rens van­liga adress. Lag (2020:362).

4 §   Gäl­ler arren­de­av­tal för viss tid som under­sti­ger ett år och har ej för­be­håll gjorts om upp­säg­ning, anses avta­let för­längt på tid som mot­sva­rar arren­de­ti­den, om arren­da­torn fort­satt med bru­kan­det två måna­der efter arren­de­ti­dens utgång utan att jord­ä­ga­ren anmo­dat honom att lämna arren­de­stäl­let. Vad som sagts nu gäl­ler ej, om annat avta­lats.

5 §   Avli­der arren­da­torn före arren­de­ti­dens utgång, får döds­boet upp­säga avta­let inom sex måna­der från döds­fal­let, om ej annat avta­lats.

6 §   Den som skall till­träda arren­de­ställe har rätt att fjor­ton dagar före till­trä­des­da­gen få åt sig upp­lå­ten hälf­ten i arren­de­stäl­lets hus, om ej annat avta­lats.

Rätt till för­läng­ning av arren­de­av­ta­let m.m.

7 §   Bestäm­mel­serna i 8--13 §§ gäl­ler vid arrende för viss tid, utom när
   1. arren­de­ti­den upp­går till högst ett år och arren­det icke omfat­tar bostad för arren­da­torn, eller
   2. jord­ä­ga­ren säger upp arren­de­av­ta­let på den grund att arren­de­rät­ten är för­ver­kad eller för­hål­lande som avses i 8 kap. 14 § före­lig­ger, dock inte om i upp­säg­ningen anges att den sker till arren­de­ti­dens utgång.

För­be­håll att arren­de­rät­ten icke skall vara för­e­nad med rätt till för­läng­ning gäl­ler, om det god­känts av arren­de­nämn­den. Lag (1984:678).

8 §   Om jord­ä­ga­ren har sagt upp arren­de­av­ta­let, har arren­da­torn rätt till för­läng­ning av detta, utom när
   1. arren­de­rät­ten är för­ver­kad eller för­hål­lande som avses i 8 kap. 14 § före­lig­ger,
   2. arren­da­torn i annat fall åsi­do­satt sina för­plik­tel­ser i sådan mån att avta­let skä­li­gen icke bör för­längas,
   3. jord­ä­ga­ren gör san­no­likt, att han själv, hans make eller avkom­ling skall bruka arren­de­stäl­let, och det ej är obil­ligt mot arren­da­torn att arren­de­för­hål­lan­det upp­hör,
   4. jord­ä­ga­ren gör san­no­likt, att arren­de­stäl­let behövs för en mera ända­måls­en­lig indel­ning i bruk­nings­en­he­ter, och det ej av sär­skilda skäl är obil­ligt mot arren­da­torn att arren­de­för­hål­lan­det upp­hör,
   5. jord­ä­ga­ren gör san­no­likt, att arren­de­stäl­let skall använ­das i enlig­het med en detalj­plan,
   6. jord­ä­ga­ren i annat fall gör san­no­likt, att arren­de­stäl­let skall använ­das för annat ända­mål än jord­bruk, och det ej är obil­ligt mot arren­da­torn att arren­de­för­hål­lan­det upp­hör.

Om jord­ä­ga­rens intresse blir till­go­do­sett genom att arren­da­torn avträ­der endast en del av arren­de­stäl­let och avta­let lämp­li­gen kan för­längas såvitt avser arren­de­stäl­let i övrigt, har arren­da­torn utan hin­der av första styc­ket rätt till sådan för­läng­ning. Lag (1987:132).

9 §   Vid för­läng­ning av arren­de­av­tal utgår arren­de­av­gif­ten med skä­ligt belopp. Kan jord­ä­ga­ren och arren­da­torn inte enas om hur stor arren­de­av­gif­ten bör vara, skall avgif­ten bestäm­mas så att den kan antas mot­svara arren­de­rät­tens värde med hän­syn till arren­de­stäl­lets avkast­nings­för­måga, arren­de­av­ta­lets inne­håll och omstän­dig­he­terna i övrigt.

För­läng­ning skall ske för tid som mot­sva­rar arren­de­ti­den, om denna ej över­sti­ger fem år, och i annat fall för fem år. För­läng­ning kan även ske för annan tid än som sagts nu, om detta av sär­skild anled­ning är lämp­li­gare.

Annat av jord­ä­ga­ren eller arren­da­torn upp­ställt vill­kor skall gälla i den mån det är skä­ligt med hän­syn till arren­de­av­ta­lets inne­håll, omstän­dig­he­terna vid avta­lets till­komst, senare inträf­fade för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt.

I den mån änd­ring av arren­de­vill­ko­ren ej påkal­las, skall samma vill­kor som förut gälla.

Träf­fas vid för­läng­ning av arren­de­av­tal över­ens­kom­melse om vill­ko­ren för det fort­satta arren­det, skall över­ens­kom­mel­sen, oav­sett bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena, lända till efter­rät­telse i den mån ej annat föl­jer av bestäm­mel­serna i övrigt i denna balk. Lag (1979:371).

9 a §   Avli­der arren­da­torn under arren­de­ti­den, skall vid tillämp­ningen av 9 § andra styc­ket första och andra mening­arna döds­boet ha rätt till för­läng­ning för samma tid som den avlidne skulle ha haft. Detta gäl­ler dock endast när avta­let för­längs vid utgången av den arren­de­pe­riod under vil­ken döds­fal­let har inträf­fat. För­längs i annat fall arren­de­av­tal sedan arren­de­rät­ten har över­gått på arren­da­torns dödsbo, skall arren­de­ti­den utgöra ett år i den mån ej annat föl­jer av 9 § fjärde styc­ket. Före­lig­ger syn­ner­liga skäl, får dock för­läng­ning ske för längre tid än ett år. Lag (1979:371).

10 §   Har jord­ä­ga­ren sagt upp avta­let och före­lig­ger tvist om för­läng­ning av detta eller om vill­ko­ren för en sådan för­läng­ning, skall jord­ä­ga­ren hän­skjuta tvis­ten till arren­de­nämn­den senast två måna­der från den dag då upp­säg­ning senast kunde ske eller, om upp­säg­nings­tid inte är före­skri­ven, från den dag då upp­säg­ning har skett. Rör tvis­ten endast vill­ko­ren för en ny arren­de­pe­riod får tvis­ten dock hän­skju­tas inom den tid som anges i andra styc­ket.

Har vill­kor­sänd­ring begärts och före­lig­ger tvist om vill­ko­ren för den nya arren­de­pe­ri­o­den, skall den som har begärt vill­kor­sänd­ring senast två måna­der före den löpande arren­de­pe­ri­o­dens utgång hän­skjuta tvis­ten till arren­de­nämn­den.

Om en tvist inte har hän­skju­tits till arren­de­nämn­den inom de tider som anges i första eller andra styc­ket, är upp­säg­ningen eller begä­ran om vill­kor­sänd­ring utan ver­kan. Lag (1984:678).

11 §   Är fråga om för­läng­ning av arren­de­av­ta­let ännu ej avgjord när arren­de­ti­den går ut, har arren­da­torn rätt att kvar­sitta på arren­de­stäl­let till dess frå­gan är slut­ligt avgjord. För tid som arren­da­torn sålunda kvar­sit­ter skall de förut gäl­lande arren­de­vill­ko­ren tilläm­pas till dess vill­kor för samma tid blir slut­ligt bestämda.

Är en tvist om vill­kor ännu inte avgjord när arren­de­ti­den går ut, skall de förut gäl­lande vill­ko­ren tilläm­pas till dess vill­kor för den nya arren­de­pe­ri­o­den blir slut­ligt bestämda. Lag (1984:678).

12 §   Ogil­las jord­ä­ga­rens begä­ran om att arren­de­av­ta­let skall upp­höra att gälla, skall vill­ko­ren för det fort­satta arren­det fast­stäl­las enligt 9 §. Det­samma gäl­ler vid avgö­rande av en vill­kors­tvist som hän­skju­tits till arren­de­nämn­den.

Beslut om för­läng­ning anses som avtal om fort­satt arrende. Mot arren­de­för­hål­lan­det får inte åbe­ro­pas någon omstän­dig­het som kun­nat åbe­ro­pas i ären­det.

Beslut i vill­kors­tvist anses som avtal om vill­ko­ren för det fort­satta arren­det. Lag (2005:1058).

12 a §   Skall arren­da­torn enligt beslut betala högre arren­de­av­gift än förut för för­flu­ten tid, skall arren­da­torn betala ränta på det över­skju­tande belop­pet som om detta hade för­fal­lit till betal­ning sam­ti­digt med den förut utgå­ende arren­de­av­gif­ten. Skall arren­da­torn betala lägre belopp, skall jord­ä­ga­ren betala ränta på det belopp som jord­ä­ga­ren har mot­ta­git för myc­ket från den dag då belop­pet togs emot.

Rän­tan skall beräk­nas enligt 5 § rän­te­la­gen (1975:635) för tiden innan beslu­tet har vun­nit laga kraft och enligt 6 § rän­te­la­gen för tiden där­ef­ter. Lag (2005:1058).

12 b §   Om vill­kor för det fort­satta arren­det har fast­ställts enligt 12 §, har arren­da­torn rätt att säga upp avta­let senast två måna­der efter den dag då beslu­tet vann laga kraft.

Har arren­da­torn sagt upp avta­let enligt första styc­ket, får arren­de­nämn­den på ansö­kan av jord­ä­ga­ren eller arren­da­torn medge skä­ligt upp­skov med avträ­det. En sådan ansö­kan får inte göras senare än två måna­der från den dag då upp­säg­ning skedde.
Lag (2005:1058).

13 §   Bifalls jord­ä­ga­rens begä­ran om att arren­de­av­ta­let skall upp­höra att gälla, får i beslu­tet skä­ligt upp­skov med avträ­det med­ges, om jord­ä­ga­ren eller arren­da­torn begär det.

Avgörs tvis­ten efter arren­de­ti­dens utgång eller med­ges upp­skov med avträ­det, skall arren­de­vill­ko­ren för tiden från avta­lets upp­hö­rande till avträ­det fast­stäl­las enligt 9 §.
Lag (2005:1058).

14 §   Kom­mer för­läng­ning av arren­de­av­tal som omfat­tar bostad för arren­da­torn ej till stånd på grund av att för­hål­lande som avses i 8 § första styc­ket 5 eller 6 före­lig­ger och skall mar­ken efter avta­lets upp­hö­rande använ­das för ända­mål som kan anta­gas lämna väsent­ligt högre avkast­ning eller som kan till­go­do­ses genom expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv, skall jord­ä­ga­ren till arren­da­torn utge ett belopp som mot­sva­rar den genom­snitt­liga arren­de­av­gif­ten för ett år under den senaste arren­de­pe­ri­o­den. Upp­går arren­da­torns för­lust på grund av att arren­de­för­hål­lan­det upp­hör till högre belopp, skall jord­ä­ga­ren i stäl­let i skä­lig omfatt­ning ersätta för­lus­ten, dock högst med belopp som mot­sva­rar tre års arren­de­av­gif­ter, beräk­nade så som nyss angi­vits.

Första styc­ket gäl­ler ej, om det av sär­skilda skäl är obil­ligt mot jord­ä­ga­ren att han åläg­ges ersätt­nings­skyl­dig­het.

Under­håll och nybygg­nad m.m.

15 §   Arren­da­torn skall vårda och under­hålla arrend­stäl­let. För­säm­ras det genom att arren­da­torn efter­sät­ter vad som sålunda ålig­ger honom, har jord­ä­ga­ren rätt till ersätt­ning vid avräk­ning enligt 23 §.

16 §   Avhjäl­per arren­da­torn brist som före­le­gat vid till­trä­det och har han ej enligt 17 § rätt till ersätt­ning för arbe­tet så snart det full­bor­dats, är han berät­ti­gad till ersätt­ning vid avräk­ning enligt 23 §. Detta gäl­ler dock ej sådan del av arren­de­stäl­let beträf­fande vil­ken arren­da­torn enligt avta­let är fri­ta­gen från under­hålls­skyl­dig­het.

17 §   Omfat­tar arrende bostad för arren­da­torn eller hans anställda, skall jord­ä­ga­ren vid till­trä­det avlämna bosta­den i det skick som före­skrivs i gäl­lande häl­so­skydds­lag­stift­ning.

Fråga huruvida bostad vid till­trä­det är i sådant skick som anges i första styc­ket skall prö­vas vid syn enligt 24-​-28 §§. Fin­nes brist före­ligga i detta hän­se­ende, skall syne­män­nen före­skriva vilka åtgär­der som skall vid­ta­gas för bris­tens avhjäl­pande samt fast­ställa beräk­nad kost­nad för dessa. De skall även utsätta viss tid inom vil­ken åtgär­derna skall vara vid­tagna.

Under­lå­ter jord­ä­ga­ren att inom utsatt tid vid­taga före­skri­ven åtgärd, får arren­da­torn utföra åtgär­den i jord­ä­ga­rens ställe. Sedan arbe­tet full­bor­dats, har arren­da­torn rätt till ersätt­ning av jord­ä­ga­ren med det vid synen fast­ställda belop­pet. Vill arren­da­torn hellre upp­säga avta­let, får han göra det, om icke bris­ten är av ringa bety­delse. För den tid arren­de­stäl­let är i brist­fäl­ligt skick har arren­da­torn rätt till skä­lig ned­sätt­ning av arren­de­av­gif­ten och ersätt­ning för skada.

För­be­håll som stri­der mot första-​-tredje styc­ket gäl­ler mot arren­da­torn, om det god­känts av arren­de­nämn­den. Lag (1984:678).

17 a §   Med­de­lar en myn­dig­het ett beslut som inne­bär att arren­de­stäl­let inte får använ­das på avsett sätt utan att en befint­lig anlägg­ning byggs om eller en nyan­lägg­ning sker, skall jord­ä­ga­ren utföra arbe­tet, om anlägg­ningen behövs med hän­syn till en ända­måls­en­lig plan­lägg­ning av jord­bru­ket på arren­de­stäl­let. Vad som nu har sagts gäl­ler dock inte om arbe­tet ingår i arren­da­torns under­hålls­skyl­dig­het enligt 15 § eller om arbe­tet avser en sådan del av arren­de­stäl­let beträf­fande vil­ken arren­da­torn enligt avta­let är fri­ta­gen från under­hålls­skyl­dig­het.

Utför jord­ä­ga­ren inte inom skä­lig tid efter anma­ning ett arbete som ålig­ger honom enligt första styc­ket, får arren­da­torn utföra det i hans ställe. Har kost­nad för arbe­tet fast­ställts av arren­de­nämn­den enligt tredje styc­ket, är arren­da­torn berät­ti­gad till ersätt­ning av jord­ä­ga­ren med det fast­ställda belop­pet sedan arbe­tet har full­bor­dats. Vill arren­da­torn hellre säga upp avta­let, får han göra det, om inte jord­ä­ga­rens under­lå­ten­het är av ringa bety­delse. För den tid under vil­ken egen­do­men inte kan använ­das för det avsedda ända­må­let har arren­da­torn rätt till skä­lig ned­sätt­ning av arren­de­av­gif­ten. Han har även rätt till ersätt­ning för skada.

Frå­gan om jord­ä­ga­rens bygg­nads­skyl­dig­het enligt första styc­ket prö­vas av arren­de­nämn­den på begä­ran av endera par­ten. Om arren­da­torn begär det, skall nämn­den även fast­ställa en beräk­nad kost­nad för det arbete som arren­da­torn kan komma att utföra i jord­ä­ga­rens ställe.

Är jord­ä­ga­ren enligt första styc­ket första meningen inte skyl­dig att utföra ett arbete där­för att anlägg­ningen inte behövs, har arren­da­torn rätt till skä­lig ned­sätt­ning av arren­de­av­gif­ten. Han får även säga upp avta­let, om inte arbe­tet är av ringa bety­delse för hans verk­sam­het. Om inte annat har avta­lats, gäl­ler vad som har sagts nu även för det fall att jord­ä­ga­ren inte är skyl­dig att utföra ett arbete där­för att arren­da­torn är fri­ta­gen från under­hålls­skyl­dig­het. Lag (1984:678).

18 §   Har bygg­nad, täck­dik­ning eller annan anlägg­ning utan arren­da­torns vål­lande så ska­dats eller för­sli­tits att anlägg­ningen för att tjäna sitt ända­mål måste byg­gas om eller ersät­tas med en ny, skall jord­ä­ga­ren utföra arbe­tet. Sådan skyl­dig­het åvi­lar dock jord­ä­ga­ren endast om anlägg­ningen behövs med hän­syn till en ända­måls­en­lig plan­lägg­ning av jord­bru­ket på arren­de­stäl­let.

Om jord­ä­ga­ren ej inom skä­lig tid efter anma­ning avhjäl­per brist som avses i första styc­ket, får arren­da­torn utföra arbe­tet i hans ställe.
Har kost­na­den för arbe­tet fast­ställts av arren­de­nämn­den på sätt som anges i tredje styc­ket, är arren­da­torn, sedan arbe­tet full­bor­dats, berät­ti­gad till ersätt­ning av jord­ä­ga­ren med det fast­ställda belop­pet.
Vill arren­da­torn hellre upp­säga avta­let, får han göra det, om ej bris­ten är av ringa bety­delse. För den tid arren­de­stäl­let är i brist­fäl­ligt skick har arren­da­torn rätt till skä­lig ned­sätt­ning av arren­de­av­gif­ten och ersätt­ning för skada.

Fråga om jord­ä­ga­rens bygg­nads­skyl­dig­het enligt första styc­ket prö­vas av arren­de­nämn­den. Pröv­ning kan påkal­las av såväl jord­ä­ga­ren som arren­da­torn. På begä­ran av arren­da­torn skall nämn­den även fast­ställa beräk­nad kost­nad för arbete som arren­da­torn kan komma att utföra i jord­ä­ga­rens ställe.

Första-​-tredje styc­kena tilläm­pas inte beträf­fande häg­nad eller annan anlägg­ning av sådan art, att ett full­stän­digt istånd­sät­tande ingår i arren­da­torns under­hålls­skyl­dig­het enligt 15 §, och inte hel­ler beträf­fande annan anlägg­ning än täck­dik­ning om anlägg­ningen enligt avta­let är undan­ta­gen från hans under­hålls­skyl­dig­het.

Är jord­ä­ga­ren på grund av första styc­ket andra punk­ten ej skyl­dig att avhjälpa brist som avses i nämnda stycke, har arren­da­torn rätt till skä­lig ned­sätt­ning av arren­de­av­gif­ten. Han får även upp­säga avta­let, om ej bris­ten är av ringa bety­delse. Har ej annat avta­lats, äger vad som sagts nu mot­sva­rande tillämp­ning, om anlägg­ning som enligt avta­let är undan­ta­gen från arren­da­torns under­hålls­skyl­dig­het genom brand eller på lik­nande sätt utan arren­da­torns vål­lande drab­bas av sådan skada som anges i första styc­ket. Lag (1984:678).

19 §   Ska­das anlägg­ning som avses i 18 § och är ska­dan inte sådan att anlägg­ningen måste byg­gas om eller ersät­tas med en ny för att kunna använ­das för sitt ända­mål, skall arren­da­torn avhjälpa ska­dan. Om han inte själv har vål­lat ska­dan, har han efter det att arbe­tet full­bor­dats rätt att få ersätt­ning av jord­ä­ga­ren för den nöd­vän­diga kost­na­den för arbe­tet. Lag (1995:1474).

20 §   Har arren­da­torn upp­fört ny bygg­nad i stäl­let för bygg­nad som han mot­ta­git och är han icke enligt 17, 17 a eller 18 § berät­ti­gad till ersätt­ning där­för, har han vid avräk­ning enligt 23 § rätt till ersätt­ning för brist som vid till­trä­det fanns på den mot­tagna bygg­na­den, om den nya bygg­na­den är lämp­lig för sitt ända­mål eller upp­förts enligt plan som god­känts av jord­ä­ga­ren. Avdrag skall dock göras med kost­na­den för avhjäl­pande av brist på den nya bygg­na­den.

Första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om annan anlägg­ning som ingår i arren­det. Lag (1984:678).

21 §   Utför arren­da­torn ny täck­dik­ning, som arren­de­nämn­den fun­nit behöv­lig med hän­syn till en ända­måls­en­lig plan­lägg­ning av jord­bru­ket på arren­de­stäl­let, är han efter arbe­tets full­bor­dande berät­ti­gad till ersätt­ning av jord­ä­ga­ren med belopp vartill arren­de­nämn­den fast­ställt beräk­nad kost­nad för arbe­tet.

Har arren­da­torn anlagt mark­väg, för­bätt­rat ägo­an­ord­ningen eller vid­ta­git annan åtgärd som med­fört var­ak­tig nytta för jord­bru­ket och ej är att hän­föra till upp­fö­rande av bygg­nad eller till täck­dik­ning, är han vid avräk­ning enligt 23 § berät­ti­gad till ersätt­ning mot­sva­rande vad arren­de­stäl­let ökat i värde, om ej annat avta­lats. Ersätt­ning får dock ej utgå med högre belopp än som mot­sva­rar den nöd­vän­diga kost­na­den. Lag (1984:678).

21 a §   På ansö­kan av arren­da­torn kan arren­de­nämn­den lämna till­stånd till en inve­ste­ring som inne­bär att en åtgärd avse­ende bygg­na­der, mar­kan­lägg­ningar eller jord på arren­de­stäl­let skall vid­tas och som inte omfat­tas av arren­da­torns under­hålls­skyl­dig­het enligt 15 §.

Till­stånd skall läm­nas om inve­ste­ringen kan antas bli lön­sam på lång sikt för jord­bru­ket på arren­de­stäl­let och intres­set av inve­ste­ringen över­vä­ger jord­ä­ga­rens intresse av att den inte kom­mer till stånd.

Till­stånd enligt första styc­ket kan för­e­nas med vill­kor.

Denna para­graf gäl­ler inte när arren­de­ti­den upp­går till högst ett år och arren­det inte omfat­tar bostad för arren­da­torn. Lag (1995:567).

22 §   Har jord­ä­ga­ren enligt avtal med arren­da­torn helt eller del­vis bekostat en inve­ste­ring på arren­de­stäl­let och har arren­de­rät­tens värde ökat genom inve­ste­ringen, är arren­da­torn skyl­dig att godta en skä­lig höj­ning av arren­de­av­gif­ten.

Sådan skyl­dig­het före­lig­ger också, om arren­de­rät­ten ökat i värde till följd av att jord­ä­ga­ren
   1. utfört arbete som avses i 17 a eller 18 §,
   2. beta­lat ersätt­ning enligt 17 a § andra styc­ket, 18 § andra styc­ket eller 21 § första styc­ket för arbete som arren­da­torn utfört, eller
   3. löst in en inve­ste­ring. Lag (1995:567).

Avräk­ning och syn

23 §   Avräk­ning mel­lan jord­ä­ga­ren och arren­da­torn skall ske, när arren­de­stäl­let avträ­des. Avräk­ning skall även ske vid tidi­gare tid­punkt i den mån avtal därom träf­fats. I sam­band med för­läng­ning av arren­de­av­ta­let skall avräk­ning all­tid ske, om mer än nio år för­flu­tit från till­trä­det eller från när­mast före­gå­ende avräk­ning.

Avräk­ning skall också ske i sam­band med ett för­ord­nande enligt 5 kap. 33 a § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988).

Om ej annat avta­lats, skall avräk­ning grun­das på syn vid avräk­nings­pe­ri­o­dens bör­jan och slut.

Vid avräk­ningen skall beak­tas om kost­na­derna för att avhjälpa de bris­ter som förelåg vid avräk­nings­pe­ri­o­dens bör­jan har för­änd­rats under peri­o­den. Lag (1989:722).

24 §   Syn ska för­rät­tas av minst två med ortens jord­bruks­för­hål­lan­den för­trogna syne­män, vilka utses bland per­so­ner som av läns­sty­relse för­kla­rats behö­riga att hålla syn. Syne­män­nen ska utses av jord­ä­ga­ren och arren­da­torn gemen­samt. Enas inte par­terna om valet, ska läns­sty­rel­sen utse syne­män. Mot syne­man gäl­ler samma jäv som mot domare.

Har syne­män­nen olika meningar, ska fler­ta­lets mening gälla.
Kan beslut inte åstad­kom­mas på sådant sätt ska, om syne­män­nen är fler än två samt par­terna eller läns­sty­rel­sen utsett en av syne­män­nen att vara ord­fö­rande, den­nes mening gälla som syne­män­nens beslut. Kan inte hel­ler på detta sätt beslut åstad­kom­mas, ska syne­män­nen välja ytter­li­gare en syne­man, som då blir ord­fö­rande. Enas inte syne­män­nen om valet, ska läns­sty­rel­sen utse syne­man­nen.

Syn får inte påbör­jas tidi­gare än sex måna­der före den dag till vil­ken synen hän­för sig och ska vara avslu­tad inom fyra måna­der från nämnda dag, om inte läns­sty­rel­sen på begä­ran av syne­män­nen med­ger att synen får avslu­tas senare. Sådant med­gi­vande behövs dock inte för syn som äger rum inom två måna­der efter fris­tens utgång för att under­söka före­koms­ten av ogräs. Lag (2011:893).

24 a §   Läns­sty­rel­sens beslut enligt 24 § får över­kla­gas till den tings­rätt inom vars dom­krets fas­tig­he­ten lig­ger.

Vid ett över­kla­gande gäl­ler lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den. Lag (2011:893).

25 §   Syne­män­nen skall utsätta synen till tid då mar­ken är tjän­lig samt under­rätta par­tena om dagen. Ute­blir part, får synen hål­las endast om par­ten bevis­li­gen under­rät­tats i god tid före synens påbör­jande.

Menar part att syne­man är jävig eller icke för­tro­gen med ortens jord­bruks­för­hål­lan­den, skall par­ten fram­ställa invänd­ning därom innan syne­gången bör­jar. Syne­män­nen skall så snart det kan ske besluta över invänd­ningen. Senare får invänd­ning fram­stäl­las endast i sam­band med klan­der av synen och då endast under för­ut­sätt­ning att par­ten icke varit när­va­rande vid synen innan syne­gången bör­jat eller först efter syne­gång­ens bör­jan fått vet­skap om det för­hål­lande på vil­ket invänd­ningen grun­das. I fråga om parts rätt att i målet om klan­der åbe­ropa sådant för­hål­lande äger dess­utom bestäm­mel­serna i rät­te­gångs­bal­ken om jäv mot domare mot­sva­rande tillämp­ning.

26 §   Vid synen skall under­sö­kas allt som hör till arren­de­stäl­let, såsom bygg­na­der, träd­gård, åker och äng, betes­ha­gar, häg­na­der, diken, vägar, broar, brun­nar och led­ningar. Från synen får dock undan­ta­gas viss del av arren­de­stäl­let, om jord­ä­ga­ren och arren­da­torn kom­mer över­ens om i vad mån brist skall tagas i beräk­ning och anteck­ning om över­ens­kom­mel­sen göres av syne­män­nen.

Kan över­ens­kom­melse ej träf­fas om ersätt­ning enligt 21 § andra styc­ket, 30 § andra styc­ket eller 31 §, skall syne­män­nen bestämma ersätt­ningen.

Syne­män­nen får anlita sak­kun­nig eller biträde.

Över allt som före­kom­mer vid synen skall upp­rät­tas skrift­lig hand­ling, som under­teck­nas av syne­män­nen. Om brist före­lig­ger, skall anteck­ning göras om bris­tens beskaf­fen­het, de åtgär­der som behövs för dess avhjäl­pande samt kost­na­den för detta. Tyd­lig hän­vis­ning skall läm­nas om vad den har att iakt­taga som vill klandra synen. Syne­hand­lingen skall inom tre måna­der från synens avslu­tande genom syne­män­nens försorg del­ges par­terna i den ord­ning som enligt 8 kap. 8 § gäl­ler för upp­säg­ning.
Bestäm­mel­sen i 8 kap. 8 § tredje styc­ket tredje punk­ten gäl­ler dock ej.

27 §   Par­terna sva­rar soli­da­riskt för syne­kost­na­den. Sinse­mel­lan sva­rar de för hälf­ten var.

28 §   Om en part inte god­tar en syn, som har hål­lits på det sätt och inom den tid som anges i 24 §, får par­ten klandra synen genom att väcka talan mot den andra par­ten inom en månad från det att syne­hand­lingen del­gavs honom. Om synen inte kland­ras, gäl­ler den som fullt bevis för arren­de­stäl­lets skick den dag till vil­ken synen hän­för sig. Mot­be­vis­ning mot synen är inte tillå­ten i ett sådant fall.

Om den ena par­ten har kland­rat synen, får också mot­par­ten klandra synen, trots att den för honom gäl­lande tiden för klan­der har gått ut. En sådan klan­der­ta­lan skall väc­kas inom en månad från det att par­ten del­gavs stäm­ning med anled­ning av den första klan­der­ta­lan. Om den första klan­der­ta­lan åter­kal­las eller för­fal­ler av något annat skäl, för­fal­ler också den senare talan.

Syne­män­nen skall yttra sig skrift­li­gen i ett mål om klan­der, om dom­sto­len begär det. Lag (1995:1474).

Arren­de­av­gif­ten

29 §   Arren­de­av­gif­ten skall bestäm­mas i pengar. Har avtal träf­fats i strid med vad som sagts nu, skall arren­de­av­gif­ten utgå med belopp, som är skä­ligt med hän­syn främst till par­ter­nas avsik­ter och övriga för­hål­lan­den när avta­let träf­fa­des. Lag (1984:678).

Arren­da­torns kon­kurs

30 §   För­sät­tes arren­da­torn i kon­kurs innan han till­trätt arren­de­stäl­let, får jord­ä­ga­ren upp­säga avta­let. Inträf­far kon­kur­sen efter till­trä­det och har ej jord­ä­ga­ren säker­het för avta­lets full­gö­rande med vil­ken han skä­li­gen kan nöjas, får jord­ä­ga­ren upp­säga avta­let, om ej sådan säker­het stäl­les inom en månad efter anford­ran eller inom samma tid kon­kurs­boet för­kla­rar sig vilja svara för arren­da­torns skyl­dig­he­ter under arren­de­ti­den eller, när arren­de­rät­ten får över­lå­tas, över­lå­telse sker i enlig­het med avta­let.

Har arren­de­av­ta­let träf­fats för viss tid som ej under­sti­ger tio år, har arren­da­torn, i fall då jord­ä­ga­ren upp­sä­ger avta­let, vid avräk­ning enligt 23 § rätt till skä­lig ersätt­ning för arren­de­rät­tens värde, om ej annat avta­lats.

I annat fall än då arren­de­av­ta­let träf­fats för viss tid som ej under­sti­ger tio år har jord­ä­ga­ren, om han upp­sä­ger avta­let, rätt till ersätt­ning för skada.

Över­lå­telse av arren­de­rät­ten och inlö­sen av inve­ste­ring

31 §   Arren­da­torn får inte över­låta arren­de­rät­ten utan jord­ä­ga­rens sam­tycke, om ej annat föl­jer av andra-​fjärde styc­kena eller av 31 a §.

Är arren­de­av­ta­let slu­tet för viss tid som ej under­sti­ger tio år, får arren­da­torn, om ej annat avta­lats, över­låta arren­de­rät­ten till annan med vil­ken jord­ä­ga­ren skä­li­gen kan nöjas. Han skall dock först erbjuda jord­ä­ga­ren att åter­taga arren­de­stäl­let mot skyl­dig­het att vid avräk­ning enligt 23 § utge skä­lig ersätt­ning för arren­de­rät­tens värde. Vill jord­ä­ga­ren antaga erbju­dan­det, skall han lämna besked därom inom en månad.

Vidare gäl­ler beträf­fande arren­den för viss tid att arren­da­torn, även om annat avta­lats, får över­låta arren­de­rät­ten, om den avser ett utveck­lat eller utveck­lings­bart lant­bruks­fö­re­tag, till sin make eller avkom­ling, om arren­de­nämn­den tillå­ter det. Sådant till­stånd skall läm­nas, om inte jord­ä­ga­ren har befo­gad anled­ning att mot­sätta sig över­lå­tel­sen. Inne­has arren­de­rät­ten av flera per­so­ner gemen­samt, får var och en av dem under samma för­ut­sätt­ningar över­låta sin rätt till en medar­ren­da­tor som är make eller avkom­ling till över­lå­ta­ren.

Avli­der arren­da­torn under arren­de­ti­den, har döds­boet, oav­sett för vil­ken tid avta­let är ingånget, samma rätt som enligt andra styc­ket till­kom­mer arren­da­tor för där avsett fall, om ej annat avta­lats.
Erbju­dan­det till jord­ä­ga­ren skall göras inom sex måna­der efter döds­fal­let. Döds­boet har vidare samma rätt som enligt tredje styc­ket till­kom­mer arren­da­tor för fall som avses där.

Första tredje styc­kena äger mot­sva­rande tillämp­ning på arren­de­rät­tens över­gång genom bodel­ning, arv, tes­ta­mente, bolags­skifte eller lik­nande för­värv. Lag (1995:1474).

31 a §   En arren­da­tor som har utfört en sådan inve­ste­ring som avses i 21 a § får över­låta arren­de­rät­ten, om
   1. arren­da­torn skrift­li­gen har erbju­dit jord­ä­ga­ren att lösa in inve­ste­ringen, samt
   2. jord­ä­ga­ren inte inom tre måna­der från erbju­dan­det har åta­git sig sådan inlö­sen.

Har en arren­da­tor utfört en inve­ste­ring som avses i 21 a § och upp­hör arren­de­för­hål­lan­det på grund av en omstän­dig­het som avses i 8 §, är jord­ä­ga­ren skyl­dig att lösa in inve­ste­ringen.

Bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena gäl­ler även en arren­da­tor till vil­ken över­lå­tits arren­de­rätt omfat­tande en inve­ste­ring som avses i 21 a §.

Inlö­sen­be­lop­pet skall, om inte annat avta­lats, mot­svara vad arren­de­stäl­let har ökat i värde genom inve­ste­ringen.
Lag (1995:567).

31 b §   Arren­da­torns över­lå­tel­se­rätt enligt 31 a § inne­bär att arren­da­torn får över­låta arren­de­rät­ten till någon annan med vil­ken jord­ä­ga­ren skä­li­gen kan nöjas.

Om jord­ä­ga­ren inte som ny arren­da­tor god­tar en per­son som arren­da­torn anvi­sar, får arren­de­rät­ten över­lå­tas till denne endast om arren­de­nämn­den eller dom­sto­len fun­nit att jord­ä­ga­ren skä­li­gen kan nöjas med honom eller henne. En sådan pröv­ning kan ske sam­ti­digt beträf­fande flera tänk­bara för­vär­vare.

Har över­lå­tel­sen inte full­bor­dats inom tre år från arren­da­torns erbju­dande om inlö­sen, får över­lå­telse inte ske utan att jord­ä­ga­ren på nytt erbju­dits att lösa inve­ste­ringen enligt 31 a §. Över­lå­telse till den som genom beslut av arren­de­nämn­den eller dom­sto­len god­ta­gits som ny arren­da­tor får dock all­tid ske inom tre måna­der från den tid­punkt då beslu­tet inte längre kan över­kla­gas, om för­fa­ran­det i arren­de­nämn­den inletts före treårs­fris­tens utgång. Lag (2005:1058).

Övriga rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter vid nytt­jan­det av arren­de­stäl­let

32 §   Över­ger arren­da­torn arren­de­stäl­let och läm­nar det obru­kat eller utan vård, får jord­ä­ga­ren genast åter­taga det. Jord­ä­ga­ren har även rätt till ersätt­ning för skada.

33 §   Har jord­ä­ga­ren utgi­vit ersätt­ning för mar­kav­vatt­ning enligt mil­jö­bal­ken eller lagen (1998:812) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vat­ten­verk­sam­het eller för byg­gande av enskild väg enligt anlägg­nings­la­gen (1973:1149), får jord­ä­ga­ren upp­säga avta­let, om arren­da­torn icke med­ger skä­lig höj­ning av arren­de­av­gif­ten. Upp­säg­ning skall ske inom ett år från det före­ta­get full­bor­da­des. Lag (1998:861).

34 §   Arren­da­torn får ej avverka skog eller eljest nyttja skogs­mark eller taga torv från torv­mosse som finns på arren­de­stäl­let. Han får ej hel­ler avhända arren­de­stäl­let annat, som ej är att hän­föra till den årliga avkast­ningen.

34 a §   Har jord­ä­ga­ren för­be­hål­lit sig jakt­rät­ten, är han skyl­dig att ersätta arren­da­torn för för­lus­ter på grund av vilt­ska­dor på arren­de­stäl­let eller på arren­da­torns egen­dom. Detta gäl­ler dock inte om jord­ä­ga­ren visar att ska­dan inte kun­nat för­hind­ras trots rim­liga ansträng­ningar från hans sida. Lag (1995:1474).

Om arren­da­torns rätt till jakt och fiske finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

35 §   Har jord­ä­ga­ren läm­nat arren­da­torn kre­a­tur eller red­skap för att använ­das på arren­de­stäl­let och är visst värde bestämt för det som läm­nats, skall arren­da­torn hålla sådan egen­dom på arren­de­stäl­let under arren­de­ti­den. Egen­do­men skall för vart­dera sla­get i värde mot­svara det som han mot­ta­git. Vad som sät­tes i stäl­let för det som läm­nats till­hör jord­ä­ga­ren utan sär­skilt för­be­håll.

36 §   har upp­hävts genom lag (1984:678).

37 §   har upp­hävts genom lag (1984:678).

38 §   har upp­hävts genom lag (1984:678).

39 §   har upp­hävts genom lag (1984:678).


10 Kap. Bostads­ar­rende

1 §   Bostads­ar­rende före­lig­ger när jord upp­lå­tes på arrende för annat ända­mål än jord­bruk samt arren­da­torn enligt arren­de­upp­lå­tel­sen har rätt att på arren­de­stäl­let upp­föra eller bibe­hålla bostads­hus och det ej är uppen­bart att upp­lå­tel­sens huvud­sak­liga syfte är att till­go­dose annat ända­mål än att bereda bostad åt arren­da­torn och honom när­stå­ende.

Vad som före­skrivs i denna balk om bostads­ar­rende gäl­ler också i tillämp­liga delar när jord upp­låts på arrende till en för­e­ning som har till huvud­sak­ligt ända­mål att i sin tur upp­låta arrende som avses i första styc­ket till sina med­lem­mar. Bestäm­mel­sen i 4 § första styc­ket 1 skall i sådant fall avse bostads­hus på arren­de­stäl­let som ägs av någon till vil­ken för­e­ningen har upp­lå­tit arrende. Vad som har sagts nu med­för dock inte att för­e­ningen får sätta någon annan i sitt ställe utan jord­ä­ga­rens sam­tycke. Lag (1985:279).

2 §   Avtal om bostads­ar­rende skall träf­fas för viss tid, minst fem år, eller för arren­da­torns livs­tid.

Är arren­de­ti­den icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäl­ler avta­let för fem år. Har avtal träf­fats för kor­tare tid, gäl­ler det dock för den över­enskomna tiden, om arren­de­nämn­den god­känt avta­let i denna del.

För­be­håll om rätt för jord­ä­ga­ren att i annat fall än som anges i 7 kap. 5 och 30 §§ samt 8 kap. 6, 14, 18 och 23 §§ åter­taga arren­de­stäl­let eller del därav före arren­de­ti­dens utgång gäl­ler endast om det god­känts av arren­de­nämn­den.

3 §   Vid arrende för viss tid ska upp­säg­ning all­tid ske för att avta­let ska upp­höra att gälla vid arren­de­ti­dens utgång. En jord­ä­gare eller arren­da­tor som vill att arren­de­vill­ko­ren för en ny arren­de­pe­riod ska änd­ras, ska med­dela mot­par­ten detta skrift­ligt. Den som är behö­rig att ta emot arren­de­av­gift på jord­ä­ga­rens väg­nar är också behö­rig att ta emot ett sådant med­de­lande. Upp­säg­ning och begä­ran om vill­kor­sänd­ring ska göras senast ett år före arren­de­ti­dens utgång.

Om avta­let inte sägs upp inom rätt tid anses det för­längt med fem år eller, om begä­ran om vill­kor­sänd­ring har gjorts, med den tid och på de vill­kor i övrigt som bestäms enligt 6 b §.

Ett avtals­vill­kor som stri­der mot första eller andra styc­ket gäl­ler mot arren­da­torn, om det har god­känts av arren­de­nämn­den. Om par­terna har avta­lat om längre tid för för­läng­ning än som anges i andra styc­ket gäl­ler det vill­ko­ret utan sådant god­kän­nande. Lag (2020:362).

3 a §   En begä­ran om vill­kor­sänd­ring ska anses ha skett när begä­ran har skic­kats i ett rekom­men­de­rat brev till mot­ta­ga­rens van­liga adress.

Om jord­ä­ga­ren eller arren­da­torn har upp­gett en post­a­dress som ska använ­das av mot­par­ten för med­de­lan­den till honom eller henne, ska den adres­sen anses som hans eller hen­nes van­liga adress. I annat fall ska mot­ta­ga­rens folk­bok­fö­rings­a­dress eller, om mot­ta­ga­ren är en juri­disk per­son, den post­a­dress som är regi­stre­rad i ett regis­ter som anges i 29 § del­giv­nings­la­gen (2010:1932) anses som mot­ta­ga­rens van­liga adress. Lag (2020:362).

4 §   Bestäm­mel­serna i 5 och 6 §§ om för­läng­ning av arren­de­av­tal gäl­ler vid arrende för viss tid, utom när
   1. hus som avses i 1 § ej finns på arren­de­stäl­let då avta­let senast kan upp­sä­gas från jord­ä­ga­rens sida, eller
   2. jord­ä­ga­ren säger upp arren­de­av­ta­let på den grund att arren­de­rät­ten är för­ver­kad eller för­hål­lande som avses i 8 kap. 14 § före­lig­ger, dock inte om i upp­säg­ningen anges att den sker till arren­de­ti­dens utgång.

För­be­håll att arren­de­rät­ten icke skall vara för­e­nad med rätt till för­läng­ning gäl­ler, om det god­känts av arren­de­nämn­den.
Lag (1995:1474).

5 §   Om jord­ä­ga­ren har sagt upp arren­de­av­ta­let, har arren­da­torn rätt till för­läng­ning av detta, utom när
   1. arren­de­rät­ten är för­ver­kad eller för­hål­lande som avses i 8 kap. 14 § före­lig­ger,
   2. arren­da­torn i annat fall åsi­do­satt sina för­plik­tel­ser i sådan mån att avta­let skä­li­gen icke bör för­längas,
   3. bygg­nad på arren­de­stäl­let upp­förts utan bygg­lov i fall då sådant erford­rats eller i strid med en detalj­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser eller där­med jäm­för­ligt beslut av myn­dig­het angå­ende mar­kens bebyg­gande eller använd­ning,
   4. i annat fall bygg­nad på arren­de­stäl­let inte står i över­ens­stäm­melse med en detalj­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser och jord­ä­ga­ren gör san­no­likt, att han skall använda arren­de­stäl­let i enlig­het med pla­nen eller bestäm­mel­serna,
   5. jord­ä­ga­ren gör san­no­likt, att arren­de­stäl­let skall använ­das för bebyg­gelse av annat slag än det som avses med upp­lå­tel­sen eller för jord­bruk, indu­stri eller annan eko­no­misk verk­sam­het, samt jord­ä­ga­rens intresse att kunna för­foga över arren­de­stäl­let för sådant ända­mål påtag­ligt över­vä­ger arren­da­torns intresse av fort­satt arrende,
   6. jord­ä­ga­ren i annat fall har befo­gad anled­ning att upp­lösa arren­de­för­hål­lan­det.

Om jord­ä­ga­rens intresse blir till­go­do­sett genom att arren­da­torn avträ­der endast en del av arren­de­stäl­let och avta­let lämp­li­gen kan för­längas såvitt avser arren­de­stäl­let i övrigt, har arren­da­torn utan hin­der av första styc­ket rätt till sådan för­läng­ning. Lag (2003:626).

6 §   Vid för­läng­ning av arren­de­av­tal utgår arren­de­av­gif­ten med skä­ligt belopp. Kan jord­ä­ga­ren och arren­da­torn inte enas om hur stor arren­de­av­gif­ten bör vara, skall avgif­ten bestäm­mas så att den kan antas mot­svara arren­de­rät­tens värde med hän­syn till arren­de­av­ta­lets inne­håll och omstän­dig­he­terna i övrigt.

För­läng­ning skall ske för tid som mot­sva­rar arren­de­ti­den, om denna ej över­sti­ger fem år, och i annat fall för fem år. För­läng­ning kan även ske för annan tid än som sagts nu, om detta av sär­skild anled­ning är lämp­li­gare. Annat av jord­ä­ga­ren eller arren­da­torn upp­ställt vill­kor skall gälla i den mån det är skä­ligt med hän­syn till arren­de­av­ta­lets inne­håll, omstän­dig­he­terna vid avta­lets till­komst, senare inträf­fade för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt.

I den mån änd­ring av arren­de­vill­ko­ren ej påkal­las, skall samma vill­kor som förut gälla.

Träf­fas vid för­läng­ning av arren­de­av­tal över­ens­kom­melse om vill­ko­ren för det fort­satta arren­det, skall över­ens­kom­mel­sen, oav­sett bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena, lända till efter­rät­telse i den mån ej annat föl­jer av bestäm­mel­serna i övrigt i denna balk. Lag (1979:371).

6 a §   Om den arren­de­av­gift som är att anse som skä­lig vid en pröv­ning enligt 6 § är väsent­ligt högre än avgif­ten för den tidi­gare arren­de­pe­ri­o­den ska arren­de­nämn­den, om arren­da­torn begär det och det finns sär­skilda skäl för det, bestämma att avgif­ten ska beta­las med lägre belopp under en skä­lig tid.
Lag (2020:362).

6 b §   I fråga om för­läng­ning av arren­de­av­tal och om vill­kors­tvist tilläm­pas i övrigt 9 kap. 9 a--13 §§. Hän­vis­ning­arna till 9 kap. 9 § skall dock i stäl­let avse 6 § detta kapi­tel. Lag (2020:362).

7 §   Utan jord­ä­ga­rens sam­tycke får arren­da­torn ej sätta annan i sitt ställe, om ej annat föl­jer av andra och tredje styc­kena.

Är arren­de­av­ta­let slu­tet för viss tid, får arren­da­torn över­låta arren­de­rät­ten till annan med vil­ken jord­ä­ga­ren skä­li­gen kan nöjas. Han skall dock först erbjuda jord­ä­ga­ren att åter­taga arren­de­stäl­let mot erläg­gande av skä­lig ersätt­ning för arren­de­rät­tens värde. Har arren­da­torn upp­fört bygg­nad på arren­de­stäl­let eller har han i övrigt ned­lagt kost­nad på detta och öns­kar han att jord­ä­ga­ren skall över­taga vad han utfört, skall även det erbju­das jord­ä­ga­ren till inlö­sen. Vill jord­ä­ga­ren antaga erbju­dande som sagts nu skall han lämna besked därom inom en månad.

Genom bodel­ning, arv eller tes­ta­mente eller genom exe­ku­tiv för­sälj­ning eller i arren­da­torns kon­kurs kan arren­de­rät­ten övergå till annan med vil­ken jord­ä­ga­ren skä­li­gen kan nöjas, utan att erbju­dande enligt andra styc­ket läm­nats.

För­be­håll som stri­der mot andra eller tredje styc­ket gäl­ler mot arren­da­torn, om det god­känts av arren­de­nämn­den.


11 Kap. Anlägg­nings­ar­rende

1 §   Anlägg­nings­ar­rende före­lig­ger när jord upp­lå­tes på arrende för annat ända­mål än jord­bruk samt arren­da­torn enligt arren­de­upp­lå­tel­sen har rätt att för för­värvs­verk­sam­het på arren­de­stäl­let upp­föra eller bibe­hålla bygg­nad, som ej är av endast ringa bety­delse för verk­sam­he­tens bedri­vande. Har upp­lå­tel­sen skett för arren­da­torns livs­tid eller för viss tid som under­sti­ger ett år, före­lig­ger dock icke anlägg­nings­ar­rende.

2 §   Avtal om anlägg­nings­ar­rende skall träf­fas för viss tid. Är arren­de­ti­den icke bestämd enligt vad som sagts nu, gäl­ler avta­let för fem år.

För­be­håll om rätt för jord­ä­ga­ren att i annat fall än som anges i 7 kap. 5 och 30 §§ samt 8 kap. 14, 18 och 23 §§ åter­taga arren­de­stäl­let eller del därav före arren­de­ti­dens utgång gäl­ler endast om det god­känts av arren­de­nämn­den.

3 §   Har ej annat avta­lats, anses arren­de­av­tal inne­fatta vill­kor att, om upp­säg­ning ej sker inom rätt tid, avta­let skall anses för­längt på tid som mot­sva­rar arren­de­ti­den, dock längst fem år.

Upp­säg­ning skall ske senast sex måna­der före arren­de­ti­dens utgång, om ej annan tid avta­lats.

4 §   Bestäm­mel­serna i 5 - 6 a §§ om rätt till ersätt­ning för arren­da­torn med anled­ning av arren­dets upp­hö­rande gäl­ler, om ej annat avta­lats och ej hel­ler arren­de­för­hål­lan­det upp­hör på den grund att arren­de­rät­ten är för­ver­kad eller för­hål­lande som avses i 8 kap. 14 § före­lig­ger. Lag (1973:187).

5 §   Har jord­ä­ga­ren upp­sagt arren­de­av­ta­let och väg­rar han att för­länga arren­de­för­hål­lan­det eller kom­mer för­läng­ning i annat fall ej till stånd på den grund att jord­ä­ga­ren för för­läng­ning krä­ver arren­de­av­gift som ej är skä­lig eller upp­stäl­ler annat vill­kor som stri­der mot god sed i arren­de­för­hål­lan­den eller eljest är obil­ligt, skall han i skä­lig omfatt­ning ersätta arren­da­torn den­nes för­lust på grund av arren­de­för­hål­lan­dets upp­hö­rande, om ej
   1. arren­da­torn åsi­do­satt sina för­plik­tel­ser i sådan mån att det icke skä­li­gen kan fordras att jord­ä­ga­ren för­länger arren­de­för­hål­lan­det,
   2. jord­ä­ga­ren gör san­no­likt, att arren­de­stäl­let skall använ­das för annat ända­mål än det med upp­lå­tel­sen avsedda, och jord­ä­ga­rens intresse att kunna för­foga över arren­de­stäl­let för sådant ända­mål påtag­ligt över­vä­ger arren­da­torns intresse av fort­satt arrende, eller
   3. jord­ä­ga­ren i annat fall har befo­gad anled­ning att upp­lösa arren­de­för­hål­lan­det.

Första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning, om arren­da­torn har upp­sagt avta­let enligt 3 § och i upp­säg­ningen begärt för­läng­ning av avta­let på änd­rade vill­kor.

För­lust för arren­da­torn som har sam­band med att denne bekostat upp­fö­rande av bygg­nad eller utfö­rande av annat arbete på arren­de­stäl­let skall beak­tas vid ersätt­ning­ens bestäm­mande endast om åtgär­den vid­ta­gits i enlig­het med arren­de­av­ta­let.
Lag (2003:626).

5 a §   Vid tillämp­ningen av 5 § är arren­de­av­gift som jord­ä­ga­ren krä­ver för för­läng­ning inte att anse som skä­lig, om den över­sti­ger den arren­de­av­gift som arren­de­stäl­let vid arren­de­ti­dens utgång kan antas betinga på öppna mark­na­den. Där­vid skall dock bort­ses från anbud eller arren­de­av­tal som inte är rim­liga med hän­syn till det all­männa prislä­get i orten för när­mast jäm­för­liga arren­de­stäl­len. Endast om sär­skilda skäl före­lig­ger får hän­syn tas till en sådan ökning av arren­de­stäl­lets värde som en arren­da­tor har åstad­kom­mit.

I tvist om ersätt­ning enligt 5 § får ett ytt­rande som arren­de­nämn­den avgett rörande arren­de­av­gif­ten från­gås endast om det visas eller annars är uppen­bart att den arren­de­av­gift som arren­de­stäl­let kan antas betinga på öppna mark­na­den är påtag­ligt högre eller lägre än arren­de­nämn­den har angett.

Har i fall som avses i andra styc­ket jord­ä­ga­ren vid tiden för arren­de­nämn­dens ytt­rande fått anbud eller träf­fat avtal om arrende av arren­de­stäl­let utan att han under med­lingen läm­nat upp­gift om detta, får anbu­det eller avta­let beak­tas vid pröv­ningen endast om det före­lig­ger syn­ner­liga skäl. Lag (1984:678).

6 §   Vill jord­ä­ga­ren säga upp avta­let, skall han i upp­säg­ningen under­rätta arren­da­torn om de vill­kor han upp­stäl­ler för att för­länga arren­de­för­hål­lan­det eller om orsa­ken till att han väg­rar medge för­läng­ning. Upp­säg­ningen skall dess­utom inne­hålla under­rät­telse att arren­da­torn, om han icke går med på att lämna arren­de­stäl­let utan att få ersätt­ning enligt 5 §, har att inom två måna­der från upp­säg­ningen hän­skjuta tvis­ten till arren­de­nämn­den för med­ling.

Under­lå­ter jord­ä­ga­ren att full­göra vad som ålig­ger honom enligt första styc­ket, är upp­säg­ningen utan ver­kan.

Har jord­ä­ga­ren full­gjort vad som ålig­ger honom enligt första styc­ket och vill arren­da­torn icke lämna arren­de­stäl­let utan att få ersätt­ning enligt 5 §, har arren­da­torn att hän­skjuta tvis­ten till arren­de­nämn­den inom den i första styc­ket angivna tiden. Iakt­ta­ges ej denna, för­fal­ler rät­ten till ersätt­ning. Vad som har sagts nu gäl­ler ej, om inom samma tid hän­skju­tande sker enligt 6 a § första styc­ket.

Innan med­lingen har avslu­tats får jord­ä­ga­ren för för­läng­ning av arren­de­för­hål­lan­det inte kräva högre arren­de­av­gift eller något annat vill­kor som är oför­mån­li­gare för arren­da­torn än vad han har angett i upp­säg­ningen. Gör han det och kom­mer för­läng­ning inte till stånd, har arren­da­torn all­tid rätt till ersätt­ning enligt 5 §. Lag (1984:678).

6 a §   Har arren­da­torn upp­sagt avta­let och i upp­säg­ningen begärt för­läng­ning av avta­let på änd­rade vill­kor, skall han inom två måna­der från upp­säg­ningen hän­skjuta tvis­ten till arren­de­nämn­den för med­ling och där­vid ange den änd­ring han öns­kar i de avta­lade vill­ko­ren.

Under­lå­ter arren­da­torn att hän­skjuta tvis­ten till arren­de­nämn­den inom den i första styc­ket angivna tiden eller åter­kal­lar han före arren­de­ti­dens utgång sin ansö­kan om med­ling, är upp­säg­ningen utan ver­kan. Har han ej angett de änd­ringar han öns­kar i de avta­lade vill­ko­ren, skall nämn­den före­lägga honom att avhjälpa bris­ten inom viss tid. Efter­kom­mes ej före­läg­gan­det, skall ansö­kan om med­ling avvi­sas.

Har arren­da­torn full­gjort vad som ålig­ger honom enligt första styc­ket, skall arren­de­nämn­den före­lägga jord­ä­ga­ren att uppge de vill­kor han upp­stäl­ler för att för­länga arren­de­för­hål­lan­det eller orsa­ken till att han väg­rar medge för­läng­ning. Iakt­ta­ger jord­ä­ga­ren ej före­läg­gan­det och är avta­let ej upp­sagt enligt 5 § första styc­ket, skall avta­let anses för­längt på de av arren­da­torn öns­kade vill­ko­ren. Erin­ran härom skall inta­gas i före­läg­gan­det. För­läng­ningen anses som avtal om fort­satt arrende. Lag (1984:678).

6 b §   Skall arren­de­för­hål­lan­det upp­höra efter upp­säg­ning enligt 6 eller 6 a §, får arren­de­nämn­den på begä­ran av jord­ä­ga­ren eller arren­da­torn medge upp­skov med avträ­det under skä­lig tid, dock högst ett år från arren­de­ti­dens utgång. Med­ges upp­skov, skall arren­de­nämn­den fast­ställa skä­liga arren­de­vill­kor för tiden från avta­lets upp­hö­rande till avflytt­ningen. Lag (1984:678).

7 §   Har ej annat avta­lats, får arren­da­torn över­låta arren­de­rät­ten till annan med vil­ken jord­ä­ga­ren skä­li­gen kan nöjas. För­be­håll vari­ge­nom denna rätt begrän­sas får ej göras gäl­lande, när över­lå­telse sker genom exe­ku­tiv för­sälj­ning eller i arren­da­torns kon­kurs.

Första styc­ket första punk­ten äger mot­sva­rande tillämp­ning på arren­de­rät­tens över­gång genom bodel­ning, arv, tes­ta­mente, bolags­skifte eller lik­nande för­värv.


12 kap. Hyra

Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Detta kapi­tel avser avtal, genom vilka hus eller delar av hus upp­låts till nytt­jande mot ersätt­ning. Detta gäl­ler även om lägen­he­ten upp­lå­tits genom tjäns­te­av­tal eller avtal i anslut­ning till sådant avtal.

Inne­fat­tar avta­let även upp­lå­telse av jord att nytt­jas till­sam­mans med lägen­he­ten, ska detta kapi­tel tilläm­pas på avta­let, om jor­den ska använ­das för träd­gårds­od­ling i mindre omfatt­ning eller för annat ända­mål än jord­bruk. För­e­nas ett tjäns­te­av­tal, som inte är av ringa bety­delse, med upp­lå­telse av såväl lägen­het för bostads­än­da­mål som jord, ska kapit­let tilläm­pas, om upp­lå­tel­sen av lägen­he­ten är mera bety­del­se­full än upp­lå­tel­sen av jor­den.

Med bostads­lä­gen­het avses lägen­het som upp­lå­tits för att helt eller till en inte ovä­sent­lig del använ­das som bostad. Med lokal avses annan lägen­het än bostads­lä­gen­het.

Det som före­skrivs i detta kapi­tel om sam­bor gäl­ler endast sådana sam­bo­för­hål­lan­den där ingen av sam­borna är gift.

För­be­håll som stri­der mot en bestäm­melse i detta kapi­tel är utan ver­kan mot hyres­gäs­ten eller den som har rätt att träda i hans eller hen­nes ställe, om inte annat anges.

Omfat­tar hyres­av­ta­let minst tre bostads­lä­gen­he­ter, som hyres­gäs­ten ska hyra ut i andra hand eller upp­låta med koo­pe­ra­tiv hyres­rätt, får par­terna avtala om för­be­håll som stri­der mot det som sägs i detta kapi­tel om sådana lägen­he­ter, under för­ut­sätt­ning att för­be­hål­let inte stri­der mot bestäm-​ mel­serna om loka­ler och inte hel­ler avser rät­ten till för­läng­ning av avta­let eller grun­derna för fast­stäl­lande av hyres­vill­ko­ren i sam­band med sådan för­läng­ning. Ett sådant för­be­håll gäl­ler endast om det god­känts av hyres­nämn­den. God­kän­nande behövs dock inte om sta­ten, en kom­mun, en region eller ett kom­munal­för­bund är hyresvärd.

I lagen (2012:978) om uthyr­ning av egen bostad finns sär­skilda bestäm­mel­ser om upp­lå­telse av bostads­lä­gen­het i vissa fall.
Lag (2019:840).

Hyres­av­ta­let

2 §   Hyres­av­tal skall upp­rät­tas skrift­li­gen, om hyres­vär­den eller hyres­gäs­ten begär det.

Har hyres­av­tal upp­rät­tats skrift­li­gen och trä­der någon i laga ord­ning i hyres­gäs­tens ställe, skall detta på begä­ran anteck­nas på avta­let.

Föl­jer av ett hyres­för­hål­lande en rätt att använda utrym­men som är avsedda att använ­das gemen­samt av hyres­gäs­terna, får en sådan rätt inte upp­hä­vas eller änd­ras i annan ord­ning än som gäl­ler för änd­ring av hyres­vill­kor, även om rät­ten inte är sär­skilt regle­rad i avta­let mel­lan par­terna. Lag (1984:694).

Hyres­tid och upp­säg­ning

3 §   Hyres­av­tal gäl­ler för obe­stämd tid, om inte annat föl­jer av andra styc­ket. Hyres­av­tal som gäl­ler för obe­stämd tid skall sägas upp för att upp­höra att gälla.

Hyres­av­tal kan även ingås för bestämd tid. Sådana avtal upp­hör att gälla vid hyres­ti­dens utgång, om inte annat har avta­lats. Har hyres­för­hål­lan­det varat mer än nio måna­der i följd, skall dock avta­let all­tid sägas upp för att upp­höra att gälla.

Ett hyres­av­tal, som är ingånget för bestämd tid, anses för­längt på obe­stämd tid.
   1. om avta­let sak­nar bestäm­mel­ser om ver­kan av ute­bli­ven upp­säg­ning och inte sägs upp till hyres­ti­dens utgång trots att upp­säg­ning skall ske, eller
   2. om hyres­gäs­ten, trots att avta­let upp­hört att gälla utan upp­säg­ning, fort­satt att använda lägen­he­ten en månad efter hyres­ti­dens utgång utan att hyres­vär­den anmo­dat honom att flytta.

För anmo­dan enligt tredje styc­ket 2 gäl­ler vad som före­skrivs om upp­säg­ning i 8 §. Ytter­li­gare bestäm­mel­ser om sådan anmo­dan finns i 49 § tredje styc­ket. Lag (1984:694).

4 §   Hyres­av­tal som gäl­ler för obe­stämd tid kan, om inte längre upp­säg­nings­tid har avta­lats, sägas upp för att upp­höra att gälla
   1. vid det månads­skifte som inträf­far när­mast efter tre måna­der från upp­säg­ningen, när avta­let avser en bostads­lä­gen­het, eller
   2. vid det månads­skifte som inträf­far när­mast efter nio måna­der från upp­säg­ningen, när avta­let avser en lokal.

Skall ett hyres­av­tal för bestämd tid sägas upp för att upp­höra att gälla och är inte längre upp­säg­nings­tid avta­lad, skall upp­säg­ningen ske senast
   1. en dag i för­väg om hyres­ti­den är längst två vec­kor,
   2. en vecka i för­väg om hyres­ti­den är längre än två vec­kor men längst tre måna­der,
   3. tre måna­der i för­väg om hyres­ti­den är längre än tre måna­der och det är fråga om en bostads­lä­gen­het,
   4. tre måna­der i för­väg om hyres­ti­den är längre än tre måna­der men längst nio måna­der och det är fråga om en lokal,
   5. nio måna­der i för­väg om hyres­ti­den är längre än nio måna­der och det är fråga om en lokal. Lag (1984:694).

5 §   Avser ett hyres­av­tal en bostads­lä­gen­het, får hyres­gäs­ten all­tid säga upp hyres­av­ta­let att upp­höra att gälla vid månads­skifte som inträf­far tidi­gast efter tre måna­der från upp­säg­ningen.

Om hyres­gäs­ten har avli­dit, får döds­boet också inom en månad från döds­fal­let säga upp avta­let att upp­höra att gälla vid månads­skifte som inträf­far tidi­gast efter en månad från upp­säg­ningen. Har bostads­lä­gen­het hyrts av makar eller sam­bor gemen­samt och avli­der den ena av dem, till­kom­mer den rätt som angi­vits nu döds­boet och efter­le­vande maken eller sam­bon i för­e­ning. Lag (1987:816).

6 §   Sägs ett hyres­av­tal upp av en orsak som anges i 11-​-14 eller 16-​-18 §§, upp­hör det genast att gälla. Det­samma gäl­ler i fall som anges i 42 §, om ej annat föl­jer av 44 §.

Sägs ett hyres­av­tal upp av någon annan orsak som ger hyresvärd eller hyres­gäst rätt att från­träda avta­let och är det inte fråga om fall som avses i 5 § andra styc­ket gäl­ler, oav­sett vad som har avta­lats om upp­säg­nings­tid, den upp­säg­nings­tid som för varje sär­skilt fall anges i 4 § första styc­ket, om hyres­av­ta­let gäl­ler för obe­stämd tid, eller i 4 § andra styc­ket, om hyres­av­ta­let gäl­ler för bestämd tid. Sker upp­säg­ning innan hyres­gäs­ten till­trätt lägen­he­ten, upp­hör avta­let dock genast att gälla.

Upp­hör ett avtal om hyra av bostads­lä­gen­het att gälla och finns för­u­tom hyres­av­ta­let ett annat avtal mel­lan hyres­vär­den och hyres­gäs­ten som avser en nyt­tig­het som har ett ome­del­bart sam­band med använd­ningen av lägen­he­ten och som är av mindre bety­delse i jäm­fö­relse med den använd­ningen, upp­hör även det andra avta­let sam­ti­digt att gälla. Lag (1984:694).

7 §   När hyres­ti­den har löpt ut skall hyres­gäs­ten senast påföl­jande dag lämna lägen­he­ten och senast kloc­kan 12 den dagen hålla lägen­he­ten till­gäng­lig för den som skall till­träda den.

Infal­ler den dag då lägen­he­ten skall till­trä­das eller läm­nas på en sön­dag, annan all­män helg­dag, lör­dag, mid­som­ma­raf­ton, julaf­ton eller nyårsaf­ton, skall det i stäl­let ske nästa var­dag.

Första och andra styc­kena gäl­ler ej, om annat avta­lats. Lag (1984:694).

8 §   En upp­säg­ning skall vara skrift­lig, om hyres­för­hål­lan­det har varat längre än tre måna­der i följd vid den tid­punkt till vil­ken upp­säg­ningen sker. Upp­säg­ningen får dock, utom i fall som avses i 58 a §, vara munt­lig, om det är hyres­gäs­ten som säger upp avta­let för upp­hö­rande och hyres­vär­den läm­nar ett skrift­ligt erkän­nande av upp­säg­ningen. Upp­säg­ningen får ske hos den som är behö­rig att ta emot hyra på hyres­vär­dens väg­nar.

Säger hyres­vär­den upp ett bostads­hy­res­av­tal och måste upp­säg­ningen enligt första styc­ket vara skrift­lig, bör hyres­vär­den, om inte hyres­gäs­ten sak­nar rätt till för­läng­ning enligt 45 § första styc­ket 1--3, i upp­säg­ningen ange orsa­ken till att avta­let skall upp­höra.

Skrift­liga upp­säg­ningar skall del­ges den som söks för upp­säg­ning i den ord­ning som anges i 8 kap. 8 § andra och tredje styc­kena, om inte annat föl­jer av fjärde eller femte styc­kena i denna para­graf.

Har den som söks för upp­säg­ning hem­vist här i lan­det och är det inte fråga om en upp­säg­ning i för­tid enligt 42 § eller en sådan upp­säg­ning som avses i 58 §, får upp­säg­ningen sän­das i rekom­men­de­rat brev. Upp­säg­ningen anses då ha skett när den har avläm­nats för post­be­ford­ran under den sök­tes van­liga adress. Har hyres­gäs­ten läm­nat hyres­vär­den upp­gift om en adress, under vil­ken med­de­lan­den till honom skall sän­das, anses den som hans van­liga adress. I annat fall anses den uthyrda lägen­he­tens adress som hyres­gäs­tens van­liga adress.

Om en hyresvärd eller en hyres­gäst, vars avtal skall sägas upp, inte har något känt hem­vist här i lan­det och om det inte hel­ler finns något känt ombud som har rätt att ta emot upp­säg­ning för honom, får upp­säg­ning ske genom kun­gö­relse i Post- och Inri­kes Tid­ningar.

En ansö­kan hos dom­stol med yrkande att hyres­för­hål­lan­det skall upp­höra eller att hyres­gäst skall avhy­sas gäl­ler som upp­säg­ning när del­giv­ning skett i behö­rig ord­ning. Det­samma gäl­ler en ansö­kan enligt lagen (1990:746) om betal­nings­före­läg­gande och handräck­ning om att hyres­gäst skall avhy­sas.

Sär­skilda bestäm­mel­ser om inne­hål­let i upp­säg­ning av hyres­av­tal som gäl­ler loka­ler finns i 58 och 58 a §§. Lag (1994:817).

Lägen­he­tens skick och hin­der i hyres­rät­ten

9 §   På till­trä­des­da­gen skall hyres­vär­den, om inte bättre skick har avta­lats, till­han­da­hålla lägen­he­ten i sådant skick att den enligt den all­männa upp­fatt­ningen i orten är fullt bruk­bar för det avsedda ända­må­let.

Avtal får dock träf­fas om att lägen­he­ten skall vara i sämre skick, om
   1. upp­lå­tel­sen avser en bostads­lä­gen­het för fri­tidsän­da­mål eller en lokal, eller
   2. hyres­av­ta­let inne­hål­ler för­hand­lings­klau­sul enligt hyres­för­hand­lings­la­gen (1978:304) och bestäm­mel­serna om lägen­he­tens skick har tagits in i en för­hand­lings­ö­ver­ens­kom­melse enligt nämnda lag.
Lag (1984:694).

10 §   Om lägen­he­ten före till­trä­des­da­gen blir så för­störd att den inte kan använ­das för det avsedda ända­må­let, för­fal­ler avta­let. Hyres­gäs­ten har rätt till ersätt­ning för skada om hyres­vär­den är vål­lande till hän­del­sen eller om hyres­vär­den inte sna­rast möj­ligt läm­nar ett med­de­lande till hyres­gäs­ten om denna.

Med­de­lar en myn­dig­het före till­trä­des­da­gen på grund av lägen­he­tens beskaf­fen­het för­bud mot att använda lägen­he­ten för det avsedda ända­må­let, upp­hör avta­let att gälla, även om beslu­tet inte fått laga kraft. Hyres­gäs­ten har rätt till ersätt­ning för skada om det för­hål­lande som lett till beslu­tet beror på för­sum­melse av hyres­vär­den eller om denne inte sna­rast möj­ligt läm­nar ett med­de­lande till hyres­gäs­ten om beslu­tet.

Bestäm­mel­ser om en bostads­hy­res­gästs rätt till ett nytt hyres­av­tal när lägen­he­ten för­störs finns i 46 a och 46 b §§.
Lag (2021:1097).

11 §   Upp­kom­mer före hyres­ti­dens bör­jan ring­are skada på lägen­he­ten än som anges i 10 § första styc­ket och är ska­dan inte avhjälpt när lägen­he­ten skall till­trä­das eller är lägen­he­ten i övrigt, i annat fall än som avses i 13 §, på till­trä­des­da­gen inte i det skick som hyres­gäs­ten har rätt att fordra, gäl­ler föl­jande:
   1. Hyres­gäs­ten får avhjälpa bris­ten på hyres­vär­dens bekost­nad, om hyres­vär­den under­lå­ter att efter till­sä­gelse ombe­sörja åtgär­den så snart det kan ske.
   2. Kan bris­ten inte avhjäl­pas utan dröjs­mål eller under­lå­ter hyres­vär­den att efter till­sä­gelse ombe­sörja åtgär­den så snart det kan ske, får hyres­gäs­ten säga upp avta­let. Upp­säg­ning får dock ske endast om bris­ten är av väsent­lig bety­delse. Sedan bris­ten har bli­vit avhjälpt av hyres­vär­den, får avta­let inte sägas upp.
   3. För den tid lägen­he­ten är i brist­fäl­ligt skick har hyres­gäs­ten rätt till skä­lig ned­sätt­ning av hyran.
   4. Hyres­gäs­ten har rätt till ersätt­ning för skada, om hyres­vär­den inte visar att bris­ten inte beror på hans för­sum­melse.
   5. Om hyres­av­ta­let avser en bostads­lä­gen­het, får hyres­vär­den före­läg­gas att avhjälpa bris­ten (åtgärds­före­läg­gande).
Åtgärds­före­läg­gande med­de­las av hyres­nämn­den efter ansö­kan av hyres­gäs­ten. I fråga om åtgärds­före­läg­gande gäl­ler i övrigt vad som före­skrivs i 16 § andra och fjärde-​sjätte styc­kena.

Har en bostads­lä­gen­het för fri­tidsän­da­mål eller en lokal hyrts ut i befint­ligt skick gäl­ler
   1. för bostads­lä­gen­he­ten första styc­ket och
   2. för loka­len första styc­ket 1-4, endast om lägen­he­ten enligt den all­männa upp­fatt­ningen på orten inte är fullt bruk­bar för sitt ända­mål och hyres­gäs­ten när han ingick avta­let inte kände till bris­ten eller kunde upp­täcka den med van­lig upp­märk­sam­het.
Lag (1998:146).

12 §   Med­de­lar en myn­dig­het före till­trä­des­da­gen på grund av lägen­he­tens beskaf­fen­het beslut som leder till att hyres­gäs­ten måste avstå från en del av lägen­he­ten eller att hyres­gäs­ten på annat sätt lider intrång i sin nytt­jan­de­rätt, har han rätt till skä­lig ned­sätt­ning av hyran.
Inne­bär beslu­tet en väsent­lig inskränk­ning i nytt­jan­de­rät­ten, får hyres­gäs­ten säga upp avta­let, även om beslu­tet inte har vun­nit laga kraft. I fråga om ersätt­ning för skada gäl­ler 10 § andra styc­ket andra meningen. Lag (1984:694).

13 §   Avser hyres­av­ta­let en lägen­het som inte fär­dig­ställts när avta­let ingicks och är lägen­he­ten ännu ej i fär­digt skick när till­träde skall ske, har hyres­gäs­ten rätt till skä­lig ned­sätt­ning av hyran och sådan rätt att säga upp avta­let som anges i 11 §. Upp­säg­ning får ske även före den avta­lade till­trä­des­da­gen, om det är uppen­bart att lägen­he­ten då inte kan använ­das för avsett ända­mål.

Hyres­gäs­ten har även rätt till ersätt­ning för skada, om hyres­vär­den inte visar att dröjs­må­let inte beror på hans för­sum­melse. Lag (1984:694).

14 §   Är lägen­he­ten ej utrymd i rätt tid av den som skall flytta, har hyres­gäs­ten rätt till skä­lig ned­sätt­ning av hyran för den tid han inte kan använda lägen­he­ten eller en del av den. Om hind­ret inte undan­röjs genast efter det att hyres­vär­den har under­rät­tats om för­hål­lan­det, gäl­ler bestäm­mel­serna i 11 § om rätt för hyres­gäs­ten att säga upp avta­let på grund av brist i lägen­he­ten.

Hyres­gäs­ten har även rätt till ersätt­ning för skada, om hyres­vär­den inte visar att hind­ret inte beror på hans för­sum­melse. Lag (1984:694).

15 §   Under hyres­ti­den ska hyres­vär­den hålla lägen­he­ten i sådant skick som anges i 9 § första styc­ket, om inte något annat har avta­lats eller föl­jer av andra styc­ket.

Om lägen­he­ten helt eller del­vis är uthyrd till bostad, ska hyres­vär­den i bostads­de­len med skä­liga tids­mel­lan­rum ombe­sörja tapet­se­ring, mål­ning och andra sed­van­liga repa­ra­tio­ner med anled­ning av lägen­he­tens för­säm­ring genom ålder och bruk. Detta gäl­ler dock inte, om något annat har avta­lats och
   1. hyres­av­ta­let avser ett enfa­miljs­hus eller en lägen­het inom en ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het, eller
   2. hyres­av­ta­let inne­hål­ler för­hand­lings­klau­sul enligt hyres­för­hand­lings­la­gen (1978:304) och de avvi­kande bestäm­mel­serna har tagits in i en för­hand­lings­ö­ver­ens­kom­melse enligt nämnda lag.

Föl­jer av ett hyres­för­hål­lande en rätt att använda utrym­men som är avsedda att använ­das gemen­samt av hyres­gäs­terna, ska hyres­vär­den hålla utrym­mena i sådant skick som anges i 9 § första styc­ket, om inte något annat har avta­lats.
Lag (2009:180).

16 §   Bestäm­mel­serna i 10-12 §§ tilläm­pas också, om
   1. lägen­he­ten blir så för­störd under hyres­ti­den att den inte kan använ­das för det avsedda ända­må­let eller om lägen­he­ten annars ska­das under hyres­ti­den utan att hyres­gäs­ten är ansva­rig för ska­dan,
   2. hin­der eller men på annat sätt upp­står i nytt­jan­de­rät­ten utan att hyres­gäs­ten är vål­lande,
   3. hyres­vär­den bris­ter i sin under­hålls­skyl­dig­het enligt 15 § andra styc­ket, eller
   4. en myn­dig­het under hyres­ti­den med­de­lar ett sådant beslut som avses i 10 § andra styc­ket eller 12 § utan att hyres­gäs­ten gett anled­ning till det, dock inte för­rän beslu­tet får verk­stäl­las.

Avser hyres­av­ta­let en bostads­lä­gen­het, får hyres­nämn­den i de fall som avses i första styc­ket 1-3 eller om hyres­vär­den inte full­gör sin under­hålls­skyl­dig­het enligt 15 § tredje styc­ket på ansö­kan av hyres­gäs­ten ålägga hyres­vär­den att åtgärda bris­ten (åtgärds­före­läg­gande). I före­läg­gan­det, som får för­e­nas med vite, ska det anges en viss tid inom vil­ken den eller de åtgär­der som avses med före­läg­gan­det ska ha vid­ta­gits. Finns det sär­skilda skäl får tiden för­längas, om en ansö­kan om det görs innan tids­fris­ten löper ut.

Hyres­vär­den och hyres­gäs­ten kan med bin­dande ver­kan träffa avtal om inskränk­ning i rät­ten att enligt första styc­ket få ned­sätt­ning av hyran för hin­der eller men i nytt­jan­de­rät­ten till följd av att hyres­vär­den låter utföra arbete för att sätta lägen­he­ten i avta­lat skick eller för att utföra sed­van­ligt under­håll av lägen­he­ten eller fas­tig­he­ten i övrigt eller annat arbete som sär­skilt anges i avta­let.

En ansö­kan om åtgärds­före­läg­gande kan rik­tas mot den som senast har bevil­jats eller sökt lag­fart, även om denne har över­lå­tit fas­tig­he­ten innan ansö­kan om åtgärds­före­läg­gande görs.

Om fas­tig­he­ten över­låts efter att ansö­kan om åtgärds­före­läg­gande har gjorts eller om det är fråga om ett sådant fall som avses i fjärde styc­ket, ska rät­te­gångs­bal­kens bestäm­mel­ser om ver­kan av att tvis­te­fö­re­må­let över­låts och om tredje mans del­ta­gande i rät­te­gång tilläm­pas.

Är tvist om ägan­de­rät­ten anteck­nad i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del, kan en ansö­kan om åtgärds­före­läg­gande rik­tas mot den som inne­har fas­tig­he­ten med ägan­de­rätt­san­språk. Lag (2021:1097).

17 §   Bestäm­mel­serna om skada eller brist i lägen­he­ten gäl­ler också om ohyra före­kom­mer i lägen­he­ten till men för hyres­gäs­ten.

I fråga om en bostads­lä­gen­het som utgör en del av ett hus är hyres­vär­den skyl­dig att vidta lämp­liga åtgär­der för att utrota ohyra, även om hyres­gäs­ten är ansva­rig för att sådan före­kom­mer i lägen­he­ten. Är hyres­gäs­ten utan ansvar för ohy­ran, har han rätt till ersätt­ning för nöd­vän­diga kost­na­der som han får genom åtgär­der för att utrota ohy­ran.
Lag (1984:694).

18 §   Om hyres­gäs­ten måste avstå någon del av lägen­he­ten på grund av att ett annat för­värv äger före­träde eller till följd av omstän­dig­het som avses i 7 kap. 25 §, har hyres­gäs­ten rätt till skä­lig ned­sätt­ning av hyran. Hyres­gäs­ten har även sådan rätt att säga upp avta­let som anges i 11 §, om han var i god tro när avta­let träf­fa­des. Bestäm­mel­ser om ersätt­ning för skada finns i 7 kap. Lag (1984:694).

Upp­rust­nings­före­läg­gande

18 a §   Om en bostads­lä­gen­het, som hyrs ut av fas­tig­hets­ä­ga­ren till en hyres­gäst för annat än fri­tidsän­da­mål och som inte utgör del av hyres­vär­dens egen bostad, inte har lägsta god­tag­bara stan­dard enligt sjätte och sjunde styc­kena, får hyres­nämn­den på hyres­gäs­tens ansö­kan före­lägga hyres­vär­den att vidta åtgärd som behövs för att lägen­he­ten skall uppnå sådan stan­dard (upp­rust­nings­före­läg­gande).

I före­läg­gan­det skall bestäm­mas inom vil­ken tid den åtgärd som avses med före­läg­gan­det skall ha vid­ta­gits. Vite får sät­tas ut i före­läg­gan­det. Tiden i före­läg­gan­det får för­längas, om det finns sär­skilda skäl för det och ansö­kan om för­längd tid görs före utgången av den tids­frist som gäl­ler.

Före­läg­gande får med­de­las endast om åtgär­den med hän­syn till kost­na­den för denna kan beräk­nas ge skä­ligt eko­no­miskt utbyte.
Om den begärda åtgär­den inne­bär att ingrepp måste göras i andra lägen­he­ter i huset, får ett före­läg­gande med­de­las endast om hyres­gäs­terna i dessa lägen­he­ter sam­tyc­ker till åtgär­den.

Bestäm­mel­serna i 16 § fjärde-​sjätte styc­kena tilläm­pas också i fråga om upp­rust­nings­före­läg­gan­den.

Med fas­tig­hets­ä­gare jäm­ställs inne­ha­vare av tomträtt och ägare av bygg­nad som till­hör annan än fas­tig­hets­ä­ga­ren.

En bostads­lä­gen­het skall anses ha lägsta god­tag­bara stan­dard, om den är för­sedd med anord­ning inom lägen­he­ten för
   1. kon­ti­nu­er­lig upp­värm­ning,
   2. kon­ti­nu­er­lig till­gång till varmt och kallt vat­ten för hus­håll och hygien,
   3. avlopp för spill­vat­ten,
   4. per­son­lig hygien, omfat­tande toa­lett och tvätt­ställ samt bad­kar eller dusch,
   5. för­sörj­ning med elekt­risk ström för nor­mal hus­hålls­för­bruk­ning,
   6. mat­lag­ning, omfat­tande spis, diskho, kyl­skåp, för­va­rings­ut­rym­men och avställ­nings­y­tor.

Utö­ver vad som anges i sjätte styc­ket krävs det för att lägsta god­tag­bara stan­dard skall upp­nås
   1. att det finns till­gång både till för­råds­ut­rym­men inom fas­tig­he­ten och till anord­ning för hus­hålls­tvätt inom fas­tig­he­ten eller inom rim­ligt avstånd från den, och
   2. att huset inte har sådana bris­ter i fråga om håll­fast­het, brand­sä­ker­het eller sani­tära för­hål­lan­den som inte skä­li­gen kan god­tas. Lag (2003:626).

18 b §   Står huset under tvångs­för­valt­ning enligt bostads­för­valt­nings­la­gen (1977:792) skall hyres­nämn­den, i stäl­let för att med­dela upp­rust­nings­före­läg­gande, bestämma att det i för­valt­ningen skall ingå att vidta den begärda åtgär­den. Beträf­fande en sådan före­skrift gäl­ler i övrigt bestäm­mel­serna om upp­rust­nings­före­läg­gande. Lag (1994:817).

18 c §   Ett upp­rust­nings­före­läg­gande är för­fal­let om
   1. bygg­lov, när sådant behövs, inte bevil­jas för den åtgärd som avses med före­läg­gan­det eller
   2. den bygg­nad där den lägen­het finns som avses med upp­rust­nings­före­läg­gan­det har rivits eller av annan orsak inte längre finns i behåll. Lag (1994:817).

Hyres­gästin­fly­tande vid förbättrings-​ och änd­rings­ar­bete

18 d §   En fas­tig­hets­ä­gare får endast under de för­ut­sätt­ningar som anges i andra styc­ket
   1. utföra sådana stan­dard­hö­jande åtgär­der på fas­tig­he­ten som har en inte obe­tyd­lig inver­kan på en bostads­lä­gen­hets bruks­värde, eller
   2. utföra åtgär­der som med­för en inte ovä­sent­lig änd­ring av en bostads­lä­gen­het eller av de gemen­samma delarna av fas­tig­he­ten.

För att sådana åtgär­der skall få vid­tas krävs det att de har god­känts av de berörda bostads­hy­res­gäs­terna eller att hyres­nämn­den har läm­nat till­stånd till åtgär­derna. Om åtgär­derna avser de gemen­samma delarna av fas­tig­he­ten, krävs det att de har god­känts av hyres­gäs­terna i mer än hälf­ten av de berörda bostads­lä­gen­he­terna eller att hyres­nämn­den har läm­nat till­stånd till åtgär­derna. God­kän­nande eller till­stånd behövs inte, om åtgär­derna vid­tas för att en bostads­lä­gen­het skall uppnå lägsta god­tag­bara stan­dard enligt 18 a § sjätte och sjunde styc­kena.

Med fas­tig­hets­ä­gare jäm­ställs inne­ha­vare av tomträtt och ägare av bygg­nad som till­hör någon annan än fas­tig­hets­ä­ga­ren. Med hyres­gäst avses i 18 d-h §§ även den som tidi­gare varit hyres­gäst, om hans hyres­av­tal har upp­hört med anled­ning av en större ombygg­nad och han har rätt att flytta till­baka till en lägen­het i fas­tig­he­ten efter ombygg­na­den och kan anses vara berörd av den åtgärd det är fråga om. Lag (2003:626).

18 e §   Om hyres­vär­den vill utföra sådana åtgär­der som avses i 18 d §, skall han skrift­li­gen med­dela de berörda bostads­hy­res­gäs­terna detta.

Om en berörd bostads­hy­res­gäst inte god­kän­ner åtgär­den, får hyres­vär­den ansöka hos hyres­nämn­den om till­stånd att utföra åtgär­den. Ansö­kan får göras tidi­gast två måna­der efter det att med­de­lan­det läm­nats till hyres­gäs­ten.

Bestäm­mel­sen i 16 § femte styc­ket tilläm­pas också när ansö­kan enligt andra styc­ket har gjorts. Lag (2002:29).

18 f §   En ansö­kan enligt 18 e § andra styc­ket skall bifal­las, om hyres­vär­den har ett beak­tans­värt intresse av att åtgär­den genom­förs och det inte är oskä­ligt mot hyres­gäs­ten att den genom­förs.

Vid pröv­ningen av om det är oskä­ligt mot hyres­gäs­ten att åtgär­den genom­förs skall hyres­vär­dens intresse av att åtgär­den genom­förs vägas mot de skilda intres­sen som hyres­gäs­ter i all­män­het kan antas ha av att åtgär­den inte vid­tas. Om det finns sär­skilda skäl, får även omstän­dig­he­ter som hän­för sig endast till den enskilde hyres­gäs­ten beak­tas. Lag (2002:29).

18 g §   Bestäm­mel­serna i 18 d-18 f §§ tilläm­pas inte i fråga om hyres­av­tal som avser endast
   1. ett möble­rat rum eller en lägen­het för fri­tidsän­da­mål,
   2. en lägen­het i ett en- eller två­fa­miljs­hus eller inom en ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het, när upp­lå­tel­sen inte ingår i en affärs­mäs­sigt bedri­ven uthyr­nings­verk­sam­het, eller
   3. en lägen­het som utgör en del av hyres­vär­dens egen bostad.
Lag (2009:180).

18 h §   Om en förbättrings-​ eller änd­ringsåt­gärd som avses i 18 d § påbör­jas eller av sär­skild anled­ning kan antas bli påbör­jad utan god­kän­nande eller till­stånd, skall hyres­nämn­den för­bjuda hyres­vär­den att utföra åtgär­den. För­bu­det får för­e­nas med vite.

En fråga om för­bud prö­vas på ansö­kan av en berörd bostads­hy­res­gäst.

På ansö­kan av hyres­vär­den får hyres­nämn­den upp­häva ett för­bud.

Bestäm­mel­serna i 16 § fjärde-​sjätte styc­kena tilläm­pas också när ansö­kan enligt andra styc­ket har gjorts. Lag (2002:29).

Hyres­vär­dens infor­ma­tions­skyl­dig­het

18 i §   Hyres­vär­den är skyl­dig att lämna hyres­gäs­ten upp­gift om sitt namn och en adress där hyres­vär­den kan anträf­fas. Om hyres­vär­den är en juri­disk per­son, skall mot­sva­rande upp­gif­ter läm­nas även om ställ­fö­re­trä­dare för den juri­diska per­so­nen.

Finns hyres­vär­den eller, om hyres­vär­den är en juri­disk per­son, ställ­fö­re­trä­da­ren inte i lan­det, skall upp­gift läm­nas om namn och adress på en i Sve­rige bosatt per­son som är behö­rig att på hyres­vär­dens väg­nar ta emot del­giv­ning.

Upp­gif­terna skall anges i ett skrift­ligt med­de­lande som skall anslås på väl syn­lig plats i huset. Lag (1998:146).

Hyran

19 §   Hyran för bostads­lä­gen­he­ter ska vara till belop­pet bestämd i hyres­av­ta­let eller, om avta­let inne­hål­ler för­hand­lings­klau­sul enligt hyres­för­hand­lings­la­gen (1978:304), i för­hand­lings­ö­ver­ens­kom­melse. Detta gäl­ler dock inte ersätt­ning för kost­na­der som hän­för sig till lägen­he­tens upp­värm­ning, ned­kyl­ning, för­se­ende med varm­vat­ten eller elekt­risk ström eller avgif­ter för vat­ten och avlopp
   1. om hyres­av­ta­let inne­hål­ler för­hand­lings­klau­sul och beräk­nings­grun­den för ersätt­ning­ens stor­lek har fast­ställts genom en för­hand­lings­ö­ver­ens­kom­melse eller genom ett beslut enligt 22 eller 25 § hyres­för­hand­lings­la­gen,
   2. om lägen­he­ten är belä­gen i ett en- eller två­fa­miljs­hus eller inom en ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het, eller
   3. i fråga om avgif­ter för vat­ten och avlopp, om avgif­ten påförs hyres­gäs­ten efter indi­vi­du­ell mät­ning.

I fråga om bostads­lä­gen­he­ter som hyrs ut i andra hand eller som upp­lå­ta­ren inne­har med bostads­rätt får det trots första styc­ket avta­las att hyran ska ankny­tas till den hyra, års­av­gift eller avgift för andra­handsupp­lå­telse som upp­lå­ta­ren beta­lar.

Hyran för loka­ler ska också vara till belop­pet bestämd i avta­let till den del den inte omfat­tar ersätt­ning som avses i första styc­ket andra meningen. Trots detta gäl­ler dock för­be­håll i avta­let om att hyran ska utgå med ett belopp som står i visst för­hål­lande till hyres­gäs­tens rörel­se­in­täk­ter eller som bestäms enligt en skrift­lig över­ens­kom­melse mel­lan å ena sidan hyres­vär­den eller hyres­vär­den och en orga­ni­sa­tion av fas­tig­hets­ä­gare, i vil­ken hyres­vär­den är med­lem, och å andra sidan en orga­ni­sa­tion av hyres­gäs­ter. Om avta­let är träf­fat för bestämd tid och hyres­ti­den är minst tre år, gäl­ler dess­utom för­be­håll om att hyran ska utgå med belopp som bestäms enligt en annan beräk­nings­grund än som nu har angetts.

Om en kost­nad som hän­för sig till lägen­he­tens upp­värm­ning, ned­kyl­ning eller för­se­ende med varm­vat­ten eller elekt­risk ström kan påfö­ras hyres­gäs­ten efter indi­vi­du­ell mät­ning, ska beräk­ningen av ersätt­ning för kost­na­den, trots första och tredje styc­kena, ta sin utgångs­punkt i den upp­mätta för­bruk­ningen.

Har avtal träf­fats i strid med första, tredje eller fjärde styc­ket, ska hyran utgå med ett belopp som är skä­ligt med hän­syn främst till par­ter­nas avsik­ter och övriga för­hål­lan­den när avta­let träf­fa­des.

Om ogil­tig­het av avtal om hyra för bostads­lä­gen­het i vissa fall när för­hand­lings­ord­ning gäl­ler finns bestäm­mel­ser i hyres­för­hand­lings­la­gen. Lag (2014:337).

20 §   Om avtal inte har ingåtts om tiden för betal­ning av hyra i pengar, ska hyran beta­las senast sista var­da­gen före varje kalen­der­må­nads bör­jan eller, om hyran beräk­nas för kor­tare tid än en månad, senast sista var­da­gen före bör­jan av den tid för vil­ken hyran beräk­nas. För bostads­lä­gen­het får dock den hyra som avser en annan kalen­der­må­nad än den första beta­las senast sista var­da­gen före måna­dens bör­jan, även om tidi­gare för­fal­lo­dag har avta­lats.

Hyran ska beta­las i hyres­vär­dens hem­vist eller under annan adress som anvi­sas av denne. Betal­ning får all­tid ske genom en bank eller någon annan lik­nande betal­nings­för­med­lare. Om hyran ska beta­las på en ort utan­för Sve­rige, är hyres­vär­den skyl­dig att svara för de sär­skilda kost­na­der detta med­för.

Om hyres­gäs­ten beta­lar hyran på bank­kon­tor, anses belop­pet ha kom­mit hyres­vär­den till handa ome­del­bart vid betal­ningen. Läm­nar hyres­gäs­ten ett betal­nings­upp­drag på hyran till en bank eller någon annan lik­nande betal­nings­för­med­lare anses belop­pet ha kom­mit hyres­vär­den till handa när betal­nings­upp­dra­get togs emot. Lag (2024:313).

21 §   Anser hyres­gäs­ten att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till ned­sätt­ning av hyran eller till ersätt­ning för skada eller för avhjäl­pande av brist eller att han har någon annan mot­ford­ran hos hyres­vär­den, och vill hyres­gäs­ten dra av mot­sva­rande belopp på hyra som utgår i pengar, får han depo­nera belop­pet hos läns­sty­rel­sen. Vad som sagts nu gäl­ler också när det råder tvist om stor­le­ken av hyra som skall utgå i pengar men som ej är till belop­pet bestämd i avta­let.

När hyres­gäs­ten enligt första styc­ket depo­ne­rar belopp hos läns­sty­rel­sen, skall han lämna skrift­lig upp­gift i två exem­plar om hyres­för­hål­lan­det, för­fal­lo­da­gen och grun­den för avdra­get eller tvis­tens beskaf­fen­het samt ställa pant eller bor­gen, som läns­sty­rel­sen fin­ner skä­lig, för den kost­nad hyres­vär­den kan få för att få ut belop­pet och för ränta på belop­pet.

Har hyres­gäs­ten depo­ne­rat hyra hos läns­sty­rel­sen, får hyres­vär­den icke göra gäl­lande, att hyres­rät­ten bli­vit för­ver­kad på grund av att det depo­ne­rade belop­pet ej beta­lats till honom.

Ett beslut av läns­sty­rel­sen med anled­ning av depo­si­tion får över­kla­gas till tings­rät­ten på den ort där läns­sty­rel­sen finns. Vid över­kla­gande gäl­ler lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.
Lag (1996:246).

22 §   Läns­sty­rel­sen skall oför­dröj­li­gen under­rätta hyres­vär­den i rekom­men­de­rat brev om depo­si­tion enligt 21 §.

Visar hyres­vär­den ej inom tre måna­der från det belop­pet för­fal­lit till betal­ning och under­rät­telse om depo­si­tio­nen sänts till honom att han träf­fat över­ens­kom­melse med hyres­gäs­ten om att få lyfta belop­pet eller att han väckt talan därom mot hyres­gäs­ten, har denne rätt att återfå belop­pet. Har hyres­vär­den väckt talan inom angi­ven tid, får belop­pet ej lyf­tas, för­rän hyres­vär­dens talan bli­vit slut­ligt avgjord.

Depo­ne­rat belopp skall genast pla­ce­ras på ett rän­te­bä­rande konto.
Rän­tan skall beta­las till den som får lyfta belop­pet. Lag (1994:509).

Hyres­gäs­tens använd­ning av lägen­he­ten

23 §   Bostads­hy­res­gäs­ten får inte använda lägen­he­ten för något annat ända­mål än det avsedda. Hyres­vär­den får dock inte åbe­ropa avvi­kel­ser som är utan bety­delse för honom.

Lokal­hy­res­gäs­ten får inte använda loka­len för något annat ända­mål än det avsedda, om inte hyres­nämn­den läm­nar till­stånd till det. Sådant till­stånd skall läm­nas, om hyres­gäs­ten inne­haft loka­len längre tid än två år och har beak­tans­värda skäl för en änd­rad använd­ning samt hyres­vär­den inte har befo­gad anled­ning att mot­sätta sig den. Till­stån­det kan för­e­nas med vill­kor. Lag (1988:927).

24 §   Hyres­gäs­ten skall under hyres­ti­den väl vårda lägen­he­ten med vad där­till hör. Han är skyl­dig att ersätta all skada som upp­kom­mer genom hans vål­lande eller genom vårds­lös­het eller för­sum­melse av någon som hör till hans hus­håll eller gäs­tar honom eller av annan som han inrymt i lägen­he­ten eller som där utför arbete för hans räk­ning. För brand­skada som han själv icke vål­lat är han dock ansva­rig endast om han brustit i den omsorg och till­syn som han bort iakt­taga.

Upp­kom­mer skada eller visar sig brist som oför­dröj­li­gen måste avhjäl­pas för att all­var­lig olä­gen­het icke skall upp­stå, är hyres­gäs­ten skyl­dig att genast lämna hyres­vär­den med­de­lande om ska­dan eller bris­ten. Är hyres­gäs­ten och med­lem­marna i hans hus­håll borta när ska­dan upp­kom­mer eller bris­ten visar sig och har hyres­gäs­ten berett hyres­vär­den till­fälle att vid behov komma in i lägen­he­ten under bor­to­va­ron, är det dock, om lägen­he­ten utgör del av hus, till­räck­ligt att hyres­gäs­ten ome­del­bart efter åter­koms­ten läm­nar hyres­vär­den med­de­lande om ska­dan eller bris­ten.
Med­de­lande om annan skada eller brist än sådan som angi­vits förut i detta stycke skall läm­nas hyres­vär­den utan oskä­ligt dröjs­mål. För­sum­mar hyres­gäs­ten att under­rätta hyres­vär­den enligt vad som före­skri­vits i detta stycke, är han ansva­rig för skada som för­an­le­des av hans för­sum­melse.

Bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena om skada eller brist gäl­ler också om det finns ohyra i lägen­he­ten.

Har hyres­gäs­ten utan behöv­ligt sam­tycke eller till­stånd över­lå­tit hyres­rät­ten eller åt någon annan upp­lå­tit rätt att begagna lägen­he­ten, är hyres­gäs­ten ansva­rig för skada som den nye inne­ha­va­ren skulle ha ersatt enligt första, andra eller tredje styc­ket, om lägen­he­ten hade varit hyrd av honom.

Har i fråga om lägen­het, som upp­lå­tits för att helt eller del­vis använ­das för annat ända­mål än bostad, träf­fats avtal, vari­ge­nom hyres­gäs­tens ansvar utsträckts utö­ver vad som före­skri­ves i första-​-fjärde styc­kena, gäl­ler avta­let. Lag (1984:694).

24 a §   Bostads­hy­res­gäs­ter har rätt att på egen bekost­nad i lägen­he­ten utföra mål­ning, tapet­se­ring och där­med jäm­för­liga åtgär­der. Mins­kar där­i­ge­nom lägen­he­tens bruks­värde, har hyres­vär­den rätt till ersätt­ning för ska­dan.

Par­terna får träffa avtal om att bestäm­mel­serna i första styc­ket helt eller del­vis inte ska gälla, om
   1. hyres­av­ta­let avser ett enfa­miljs­hus som inte är avsett att hyras ut var­ak­tigt eller en lägen­het inom en ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het som inte är avsedd att hyras ut var­ak­tigt, eller
   2. lägen­he­ten har upp­lå­tits av någon som inne­hade den med bostads­rätt och lägen­he­ten alltjämt inne­has med sådan rätt.

Frå­gan om skyl­dig­het för hyres­gäs­ten att betala ersätt­ning enligt första styc­ket prö­vas av hyres­nämn­den.
Lag (2009:180).

25 §   Hyres­gäs­ten ska se till att det som krävs för att bevara trygg­het, sund­het, ord­ning och gott skick inom fas­tig­he­ten inte åsi­do­sätts när han eller hon använ­der lägen­he­ten (bris­tande sköt­sam­het).

Hyres­gäs­ten ska vid sin använd­ning av lägen­he­ten också se till att de som bor i omgiv­ningen inte utsätts för stör­ningar som i sådan grad kan vara skad­liga för häl­san eller annars för­sämra deras bostads­miljö att de inte skä­li­gen bör tålas (stör­ningar i boen­det).

Med stör­ningar i boen­det lik­ställs att hyres­gäs­ten begår brott, om brotts­lig­he­ten är ägnad att med­föra en sådan för­säm­ring av närmil­jön som inte skä­li­gen bör tålas av dem som bor i lägen­he­tens omgiv­ning. När det finns bestäm­mel­ser om sär­skilt all­var­liga stör­ningar i boen­det tilläm­pas dessa i stäl­let. Lag (2024:313).

25 a §   Om det före­kom­mer bris­tande sköt­sam­het eller stör­ningar i boen­det, ska hyres­vär­den upp­mana hyres­gäs­ten att se till att bete­en­det ome­del­bart upp­hör och, om denne är en bostads­hy­res­gäst, under­rätta soci­al­nämn­den i den kom­mun där lägen­he­ten är belä­gen.

Första styc­ket gäl­ler inte om hyres­vär­den säger upp hyres­av­ta­let med anled­ning av bris­tande sköt­sam­het som med hän­syn till dess art eller omfatt­ning är sär­skilt all­var­lig (sär­skilt all­var­lig bris­tande sköt­sam­het) eller med anled­ning av stör­ningar i boen­det som är sär­skilt all­var­liga (sär­skilt all­var­liga stör­ningar i boen­det). Lag (2024:313).

25 b §   Hyres­gäs­ten ska hålla nog­grann till­syn över att de per­so­ner som han eller hon sva­rar för enligt 24 § första styc­ket inte gör sig skyl­diga till bris­tande sköt­sam­het eller stör­ningar i boen­det. Lag (2024:313).

25 c §   Om hyres­gäs­ten vet eller har anled­ning att miss­tänka att det finns ohyra på ett före­mål, får det inte tas in i lägen­he­ten. Lag (2024:313).

26 §   Hyres­vär­den har på begä­ran rätt att utan upp­skov få till­träde till lägen­he­ten för att utöva nöd­vän­dig till­syn av lägen­he­ten eller hur den används, eller utföra för­bätt­rings­ar­be­ten som inte kan skju­tas upp utan skada. När lägen­he­ten är ledig till uthyr­ning, är hyres­gäs­ten skyl­dig att låta den visas på lämp­lig tid.

Efter till­sä­gelse minst en månad i för­väg får hyres­vär­den i lägen­he­ten låta utföra mindre bråds­kande för­bätt­rings­ar­be­ten som inte vål­lar väsent­ligt hin­der eller men i nytt­jan­de­rät­ten. Sådana arbe­ten får dock inte utfö­ras utan hyres­gäs­tens med­gi­vande under den sista månad som hyres­för­hål­lan­det består. Vill hyres­vär­den utföra annat arbete i lägen­he­ten, får hyres­gäs­ten inom en vecka från det att han eller hon fick med­de­lande om detta säga upp avta­let till upp­hö­rande. Sådant arbete får inte påbör­jas före den tid­punkt som hyres­gäs­ten kun­nat säga upp avta­let till, om inte hyres­gäs­ten med­ger det. Bestäm­mel­serna i detta stycke gäl­ler inte arbete som hyres­vär­den har utfäst sig att utföra åt hyres­gäs­ten eller som hyres­vär­den genom ett åtgärds­före­läg­gande har ålagts att utföra.

I fall som anges i första eller andra styc­ket ska hyres­vär­den se till att hyres­gäs­ten inte drab­bas av större olä­gen­het än nöd­vän­digt. Hyres­vär­den ska ersätta hyres­gäs­ten för skada som orsa­kas genom arbete som avses i andra styc­ket, även om ska­dan inte beror på den­nes för­sum­melse.

Hyres­gäs­ten är skyl­dig att tåla inskränk­ningar i nytt­jan­de­rät­ten, som för­an­leds av nöd­vän­diga åtgär­der för att utrota ohyra i fas­tig­he­ten, även om hyres­gäs­tens lägen­het inte besvä­ras av ohyra. Då gäl­ler 17 § andra styc­ket.

Om hyres­gäs­ten inte ger hyres­vär­den till­träde till lägen­he­ten när denne har rätt till det, får Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten besluta om sär­skild handräck­ning. I fråga om sådan handräck­ning finns bestäm­mel­ser i lagen (1990:746) om betal­nings­före­läg­gande och handräck­ning. Lag (2024:313).

27 §   Om hyres­gäs­ten över­ger lägen­he­ten, får hyres­vär­den genast återta den.

Om det i en lägen­het som hyres­gäs­ten har läm­nat eller från vil­ken han avhysts eller i ett utrymme som hör till lägen­he­ten finns egen­dom, som kan antas till­höra honom eller någon i hans hus­håll, och om han inte inom tre måna­der från anma­ning eller inom sex måna­der från det han läm­nade eller avhys­tes från lägen­he­ten har avhäm­tat egen­do­men, till­fal­ler den hyres­vär­den utan lösen. Lag (1984:694).

Pant eller bor­gen

28 §   Är pant eller bor­gen ställd till säker­het för att ett avtal om hyra av en lokal full­görs och för­säm­ras säker­he­ten, är hyres­gäs­ten skyl­dig att på anford­ran ställa ny säker­het med vil­ken hyres­vär­den skä­li­gen kan nöja sig. Gör han det ej inom en månad, får hyres­vär­den säga upp avta­let. Lag (1984:694).

28 a §   Är pant eller bor­gen ställd till säker­het för att ett avtal om hyra av en bostads­lä­gen­het full­görs, får pant­sät­ta­ren eller bor­gensman­nen säga upp sitt åta­gande att upp­höra att gälla vid det månads­skifte som inträf­far när­mast efter nio måna­der från upp­säg­ningen, dock tidi­gast till en tid­punkt som infal­ler två år från det att åta­gan­det bör­jade att gälla.

Ett vill­kor som inskrän­ker pant­sät­ta­rens eller bor­gensman­nens rätt enligt denna para­graf är ogil­tigt. Lag (1998:146).

Utmät­ning och kon­kurs

29 §   Om fas­tig­he­ten bli­vit utmätt före till­trä­des­da­gen, får hyres­gäs­ten säga upp avta­let. Han har även rätt till ersätt­ning för skada.
Upp­säg­ning skall dock ske inom en månad från det hyres­gäs­ten fick kän­ne­dom om att fas­tig­he­ten bli­vit utmätt. Upp­hävs utmät­ningen eller blir i annat fall frå­gan om fas­tig­he­tens för­sälj­ning inak­tu­ell får inte upp­säg­ning ske där­ef­ter. Lag (1984:694).

30 §   Bestäm­mel­serna i 29 § gäl­ler också, om hyres­vär­den för­sätts i kon­kurs före till­trä­des­da­gen. Lag (1984:694).

31 §   Om hyres­gäs­ten för­sätts i kon­kurs, får kon­kurs­boet säga upp avta­let. Beträf­fande bostads­lä­gen­he­ter fordras dock att gäl­de­nä­ren sam­tyc­ker till upp­säg­ningen.

Har lägen­he­ten ej till­trätts när kon­kur­sen inträf­far och har ej hyres­vär­den sådan säker­het för att avta­let full­görs att han skä­li­gen kan nöja sig, får hyres­vär­den säga upp avta­let om han ej erhål­ler sådan säker­het inom en vecka efter anford­ran.

Inträf­far i fråga om en lokal kon­kur­sen efter till­trä­det och har ej hyres­vär­den sådan säker­het för att avta­let full­görs att han skä­li­gen kan nöja sig, får hyres­vär­den säga upp avta­let,
   1. om inte sådan säker­het ställs inom en månad efter anford­ran,
   2. om inte kon­kurs­boet inom samma tid för­kla­rar sig vilja svara för hyres­gäs­tens skyl­dig­he­ter under hyres­ti­den, eller
   3. om inte, när hyres­rät­ten får över­lå­tas, över­lå­telse sker i enlig­het med avta­let.

Sägs avta­let upp enligt första, andra eller tredje styc­ket, har hyres­vär­den rätt till ersätt­ning för skada.

Om en hyresvärd upp­ma­nar ett kon­kursbo att ställa en lokal till hyres­vär­dens för­fo­gande och kon­kurs­boet inte inom en månad gör detta, ansva­rar kon­kurs­boet för hyran från kon­kurs­be­slu­tet till dess loka­len ställs till hyres­vär­dens för­fo­gande. Lag (2003:530).

Över­lå­telse av hyres­rät­ten

32 §   Hyres­gäs­ten får inte över­låta hyres­rät­ten utan hyres­vär­dens sam­tycke, om ej annat föl­jer av 34-​-37 §§.

Väg­ras sam­tycke utan skä­lig anled­ning eller läm­nar hyres­vär­den ej besked inom tre vec­kor efter det att sam­tycke begär­des, får hyres­gäs­ten säga upp hyres­av­ta­let. Lag (1993:407).

33 §   Bestäm­mel­serna i 32 § om över­lå­telse av hyres­rät­ten gäl­ler också i fråga om över­gång genom bodel­ning, arv, tes­ta­mente, bolags­skifte eller lik­nande för­värv.

Har hyres­rät­ten till lägen­het, som varit avsedd att ute­slu­tande eller huvud­sak­li­gen använ­das som gemen­sam bostad för hyres­gäs­ten och hans make eller sambo, tillagts maken genom bodel­ning eller arv­skifte eller tillagts sam­bon genom bodel­ning eller över­ta­gits av denne enligt 22 § sam­bo­la­gen (2003:376), får dock maken eller sam­bon träda i hyres­gäs­tens eller döds­bo­ets ställe. Sådan rätt till­kom­mer även efter­le­vande make som är ensam arvinge efter hyres­gäs­ten.

För tid efter det att hyres­vär­den under­rät­tats om att hyres­rät­ten tillagts hyres­gäs­tens make eller sambo enligt andra styc­ket sva­rar hyres­gäs­ten eller hans dödsbo ej för sina för­plik­tel­ser enligt hyres­av­ta­let. Hyres­gäs­tens make eller sambo sva­rar jämte hyres­gäs­ten eller hans dödsbo för sådana för­plik­tel­ser enligt avta­let som hän­för sig till tiden före under­rät­tel­sen.

Andra och tredje styc­kena gäl­ler också när lägen­he­ten har hyrts av makar eller sam­bor gemen­samt. Lag (2003:378).

34 §   En hyres­gäst, som ej avser att använda sin bostads­lä­gen­het, får över­låta hyres­rät­ten till en när­stå­ende som var­ak­tigt sam­man­bor med honom, om hyres­nämn­den läm­nar till­stånd till över­lå­tel­sen. Sådant till­stånd skall läm­nas, om hyres­vär­den skä­li­gen kan nöja sig med för­änd­ringen. Till­stån­det kan för­e­nas med vill­kor.

Första styc­ket gäl­ler också om hyres­gäs­ten avli­der under hyres­ti­den och döds­boet vill över­låta hyres­rät­ten till sådan döds­bo­de­lä­gare eller annan hyres­gäs­ten när­stå­ende som var­ak­tigt sam­man­bodde med honom. Lag (1984:694).

35 §   Hyres­gäs­ten får över­låta hyres­rät­ten till sin bostads­lä­gen­het för att genom byte få hyres­rät­ten till en annan bostads­lä­gen­het, om hyres­nämn­den läm­nar till­stånd till över­lå­tel­sen. Till­stånd ska läm­nas om hyres­gäs­ten har beak­tans­värda skäl för bytet och om det kan äga rum utan påtag­lig olä­gen­het för hyres­vär­den. Till­stånd ska inte läm­nas om det finns anled­ning att anta att någon som är del­ak­tig i att bytet kom­mer till stånd begärt, avta­lat om eller tagit emot en sådan ersätt­ning som avses i 65 eller 65 a §. Om hyres­gäs­ten eller den som hyres­rät­ten ska över­lå­tas till har varit bosatt i sin lägen­het under kor­tare tid än ett år vid tid­punk­ten för ansö­kan om till­stånd, ska till­stånd läm­nas endast om det finns syn­ner­liga skäl för bytet. Ett till­stånd kan för­e­nas med vill­kor.

Första styc­ket gäl­ler inte, om
   1. lägen­he­ten hyrs i andra hand,
   2. lägen­he­ten utgör en del av upp­lå­ta­rens bostad,
   3. lägen­he­ten är belä­gen i ett enfa­miljs­hus som inte är avsett att hyras ut var­ak­tigt, inom en ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het som inte är avsedd att hyras ut var­ak­tigt eller i ett två­fa­miljs­hus,
   4. lägen­he­ten har upp­lå­tits av någon som inne­hade den med bostads­rätt och lägen­he­ten alltjämt inne­has med sådan rätt, eller
   5. hyres­av­ta­let avser ett möble­rat rum eller en lägen­het för fri­tidsän­da­mål och hyres­för­hål­lan­det inte har varat längre än nio måna­der i följd.

Om en kom­mun med­ver­kar till att hyres­gäs­ten får en annan bostad genom att för­medla denna, får kom­mu­nen ansöka hos hyres­nämn­den om till­stånd som avses i första styc­ket.
Lag (2019:523).

36 §   Den som hyr en lägen­het för att helt eller till väsent­lig del använda den för han­del, hant­verk, indu­stri eller annan för­värvs­verk­sam­het, får över­låta hyres­rät­ten till den som skall överta verk­sam­he­ten, om hyres­nämn­den läm­nar till­stånd till över­lå­tel­sen. Sådant till­stånd skall läm­nas, om hyres­vär­den ej har befo­gad anled­ning att mot­sätta sig att hyres­rät­ten över­låts. Har hyres­gäs­ten inne­haft lägen­he­ten mindre än tre år, får till­stånd dock läm­nas endast om syn­ner­liga skäl före­lig­ger. Till­stån­det kan för­e­nas med vill­kor. Lag (1984:694).

37 §   Har en bostads­lä­gen­het upp­lå­tits till en kom­mun, får kom­mu­nen över­låta hyres­rät­ten till lägen­he­ten, om hyres­nämn­den läm­nar till­stånd till över­lå­tel­sen. Sådant till­stånd skall läm­nas, om över­lå­tel­sen kan ske utan påtag­lig olä­gen­het för hyres­vär­den. Till­stån­det kan för­e­nas med vill­kor. Lag (1984:694).

38 §   Över­lå­ter hyres­gäs­ten hyres­rät­ten med sam­tycke av hyres­vär­den eller med till­stånd av hyres­nämn­den, är han fri från de skyl­dig­he­ter som hyres­av­ta­let inne­bär för honom för tiden efter över­lå­tel­sen. Detta gäl­ler endast om inte annat vill­kor ställts upp i sam­band med sam­tyc­ket eller till­stån­det.

Den nye hyres­gäs­ten sva­rar till­sam­mans med över­lå­ta­ren för skyl­dig­he­terna enligt avta­let för tiden före över­lå­tel­sen, om inte något annat avta­lats med hyres­vär­den. Vid ett lägen­hets­byte har en ny bostads­hy­res­gäst dock ett sådant ansvar endast om han gente­mot hyres­vär­den i en sär­skilt upp­rät­tad hand­ling har åta­git sig det. Ett sådant åta­gande med­för inte skyl­dig­het att betala något annat än hyress­kul­der och inte hel­ler skyl­dig­het att betala sådana skul­der till ett högre belopp än som mot­sva­rar hyran för de tre kalen­der­må­na­derna när­mast före över­lå­tel­sen. Lag (1993:400).

Upp­lå­telse av lägen­he­ten i andra hand

39 §   Hyres­gäs­ten får inte utan hyres­vär­dens sam­tycke hyra ut eller på något annat sätt upp­låta lägen­he­ten i andra hand till någon annan för själv­stän­digt bru­kande utom i fall som avses i tredje styc­ket eller i 40 §.

Om det är fråga om en bostads­lä­gen­het som hyres­gäs­ten inte använ­der som bostad i beak­tans­värd utsträck­ning, ska en upp­lå­telse av lägen­he­ten eller en del av den all­tid anses vara för själv­stän­digt bru­kande.

Om en bostads­lä­gen­het har upp­lå­tits till en kom­mun, får kom­mu­nen upp­låta lägen­he­ten i andra hand till någon annan för själv­stän­digt bru­kande. Hyres­vär­den ska genast under­rät­tas om upp­lå­tel­sen. Lag (2019:523).

40 §   En hyres­gäst får hyra ut eller på något annat sätt upp­låta lägen­he­ten i andra hand till någon annan för själv­stän­digt bru­kande, om hyres­nämn­den läm­nar till­stånd till det.

Till­stånd ska läm­nas om
   1. hyres­gäs­ten har beak­tans­värda skäl för upp­lå­tel­sen på grund av sär­skilda famil­je­för­hål­lan­den, ålder, sjuk­dom, till­fäl­ligt arbete eller stu­dier på annan ort, längre utlands­vis­telse eller där­med jäm­för­bara för­hål­lan­den,
   2. hyres­vär­den inte har befo­gad anled­ning att vägra sam­tycke, och
   3. hyran, när det gäl­ler en bostads­lä­gen­het, inte över­sti­ger skä­lig hyra enligt 55 § fjärde styc­ket.

Ett till­stånd enligt första styc­ket ska begrän­sas till en viss tid och kan för­e­nas med vill­kor. Lag (2019:523).

41 §   Hyres­gäs­ten får inte inrymma utom­stå­ende per­so­ner i lägen­he­ten i en utsträck­ning som hyres­vär­den inte skä­li­gen ska behöva godta. Vid bedöm­ningen ska det sär­skilt beak­tas
   - om det bor fler per­so­ner i lägen­he­ten än vad den är anpas­sad för med hän­syn till stor­lek och utform­ning i övrigt,
   - hur lång tid utom­stå­ende per­so­ner inrymts i lägen­he­ten,
   - boen­de­för­hål­lan­dena i övrigt,
   - ris­ken för att för­valt­ningen av fas­tig­he­ten för­svå­ras eller för­dy­ras,
   - ris­ken för att andra boende utsätts för stör­ningar eller andra olä­gen­he­ter. Lag (2024:313).

Hyres­rät­tens för­ver­kande

42 §   Hyres­rät­ten är för­ver­kad och hyres­vär­den berät­ti­gad att säga upp avta­let att upp­höra i för­tid,
   1. om hyres­gäs­ten, när det gäl­ler en bostads­lä­gen­het, drö­jer med att betala hyran mer än en vecka efter för­fal­lo­da­gen och något annat inte föl­jer av 55 e § femte-​sjunde styc­kena,
   2. om hyres­gäs­ten, när det gäl­ler en lokal, drö­jer med att betala hyran mer än två var­da­gar efter för­fal­lo­da­gen,
   3. om hyres­gäs­ten, när det gäl­ler en bostads­lä­gen­het, utan behöv­ligt sam­tycke eller till­stånd över­lå­ter hyres­rät­ten, annars sät­ter någon annan i sitt ställe eller upp­lå­ter lägen­he­ten i andra hand och inte kan visa någon gil­tig ursäkt,
   4. om hyres­gäs­ten, när det gäl­ler en lokal, utan behöv­ligt sam­tycke eller till­stånd över­lå­ter hyres­rät­ten, annars sät­ter någon annan i sitt ställe eller upp­lå­ter lägen­he­ten i andra hand och inte efter till­sä­gelse utan dröjs­mål antingen gör rät­telse eller ansö­ker om till­stånd och får ansö­kan bevil­jad,
   5. om hyres­gäs­ten, när det gäl­ler en bostads­lä­gen­het, läm­nar eller tar emot en sär­skild ersätt­ning för över­lå­telse av hyres­rät­ten till lägen­he­ten, eller begär sär­skild ersätt­ning för över­lå­telse av hyres­rät­ten eller för upp­lå­telse av lägen­he­ten eller en del av den,
   6. om hyres­gäs­ten, när det gäl­ler en bostads­lä­gen­het, vid upp­lå­telse av lägen­he­ten eller en del av den tar emot en hyra som inte är skä­lig enligt 55 § fjärde styc­ket och inte kan visa någon gil­tig ursäkt,
   7. om lägen­he­ten används i strid med 23 eller 41 § och hyres­gäs­ten inte efter upp­ma­ning gör rät­telse utan dröjs­mål,
   8. om hyres­gäs­ten eller någon annan, till vil­ken hyres­rät­ten över­lå­tits eller lägen­he­ten upp­lå­tits, genom vårds­lös­het är vål­lande till att ohyra före­kom­mer i lägen­he­ten eller genom att inte under­rätta hyres­vär­den om detta bidrar till att ohy­ran sprids i fas­tig­he­ten,
   9. om lägen­he­ten van­vår­das på något annat sätt eller hyres­gäs­ten eller någon annan, till vil­ken hyres­rät­ten över­lå­tits eller lägen­he­ten upp­lå­tits, gör sig skyl­dig till bris­tande sköt­sam­het eller stör­ningar i boen­det eller inte hål­ler den till­syn som krävs enligt 25 b § och rät­telse inte görs utan dröjs­mål efter upp­ma­ning,
   10. om till­träde till lägen­he­ten väg­ras i strid med 26 § och hyres­gäs­ten inte kan visa någon gil­tig ursäkt,
   11. om hyres­gäs­ten åsi­do­sät­ter en avtal­sen­lig skyl­dig­het som går utö­ver hyres­gäs­tens skyl­dig­he­ter enligt detta kapi­tel och det måste anses vara av syn­ner­lig vikt för hyres­vär­den att skyl­dig­he­ten full­görs, eller
   12. om lägen­he­ten eller utrymme som hör till den används för att begå all­var­lig brotts­lig­het eller för att begå brott vane­mäs­sigt eller i större omfatt­ning.

I fall då hyran ska beta­las i för­skott för längre tid än en månad gäl­ler första styc­ket 2 endast om hyres­gäs­ten drö­jer med att betala den på kalen­der­må­na­den belö­pande hyran mer än två var­da­gar efter måna­dens bör­jan eller, i fråga om hyran för första kalen­der­må­na­den under hyres­för­hål­lan­det, efter för­fal­lo­da­gen.

Ett hyres­av­tal som gäl­ler bostads­lä­gen­het får inte sägas upp enligt första styc­ket 9 på grund av bris­tande sköt­sam­het eller stör­ningar i boen­det för­rän soci­al­nämn­den under­rät­tats enligt 25 a §.

Om det är fråga om sär­skilt all­var­lig bris­tande sköt­sam­het eller sär­skilt all­var­liga stör­ningar i boen­det gäl­ler första styc­ket 9 även om någon upp­ma­ning om rät­telse inte har gjorts. Hyres­av­ta­let för en bostads­lä­gen­het får då sägas upp utan före­gå­ende under­rät­telse till soci­al­nämn­den men en kopia av upp­säg­ningen ska skic­kas till soci­al­nämn­den. En upp­ma­ning om rät­telse och under­rät­telse till soci­al­nämn­den ska all­tid läm­nas om det är någon till vil­ken lägen­he­ten har upp­lå­tits i andra hand med hyres­vär­dens sam­tycke eller hyres­nämn­dens till­stånd som gör sig skyl­dig till sådant åsi­do­sät­tande eller inte hål­ler den till­syn som krävs enligt 25 b §.

Hyres­rät­ten är inte för­ver­kad om det som lig­ger hyres­gäs­ten till last är av ringa bety­delse. Det­samma gäl­ler om ett för­ver­kande är oskä­ligt med hän­syn till att det som lig­ger hyres­gäs­ten till last har sin grund i att en när­stå­ende eller tidi­gare när­stå­ende har utsatt hyres­gäs­ten eller någon i hyres­gäs­tens hus­håll för brott.

Om avta­let sägs upp på grund av för­ver­kande har hyres­vär­den rätt till ska­de­stånd. Lag (2024:313).

43 §   Om hyres­rät­ten är för­ver­kad på grund av ett för­hål­lande som avses i 42 § första styc­ket 1, 2, 4, 7, 9 eller 10 men en rät­telse görs innan hyres­vär­den har sagt upp avta­let, kan hyres­gäs­ten inte skil­jas från lägen­he­ten på den grun­den. Detta gäl­ler dock inte om hyres­rät­ten är för­ver­kad på grund av sär­skilt all­var­lig bris­tande sköt­sam­het eller sär­skilt all­var­liga stör­ningar i boen­det. Hyres­gäs­ten får inte hel­ler skil­jas från lägen­he­ten om hyres­vär­den inte har sagt upp avta­let inom två måna­der från det att hyres­vär­den fick vet­skap om ett för­hål­lande som avses i 42 § första styc­ket 8 eller 11 eller hyres­vär­den inte inom två måna­der från det att hyres­vär­den fick vet­skap om ett för­hål­lande som avses i 42 § första styc­ket 4 upp­ma­nat hyres­gäs­ten att göra rät­telse.

Om hyres­rät­ten är för­ver­kad på grund av ett för­hål­lande som avses i 42 § första styc­ket 3 eller 6 kan hyres­gäs­ten skil­jas från lägen­he­ten endast om hyres­vär­den har sagt upp avta­let inom sex måna­der från det att hyres­vär­den fick vet­skap om för­hål­lan­det, dock senast sex måna­der efter att det för­ver­kan­de­grun­dande för­hål­lan­det upp­hörde. Om hyres­rät­ten är för­ver­kad på grund av ett för­hål­lande som avses i 42 § första styc­ket 5 kan hyres­gäs­ten skil­jas från lägen­he­ten endast om hyres­vär­den har sagt upp avta­let inom sex måna­der från det att hyres­vär­den fick vet­skap om för­hål­lan­det, dock senast fem år efter att den sär­skilda ersätt­ningen läm­na­des, togs emot eller begär­des.

En hyres­gäst kan skil­jas från lägen­he­ten på grund av ett för­hål­lande som avses i 42 § första styc­ket 12 endast om hyres­vär­den har sagt upp avta­let inom sex måna­der från det att hyres­vär­den fick vet­skap om för­hål­lan­det. Om brotts­lig­he­ten har angetts till åtal eller om en för­un­der­sök­ning har inletts inom samma tid har hyres­vär­den dock kvar sin rätt att säga upp avta­let till dess att sex måna­der har gått från det att domen i brott­må­let fick laga kraft eller det rätts­liga för­fa­ran­det avslu­ta­des på något annat sätt. Lag (2024:313).

44 §   Om hyres­rät­ten enligt 42 § första styc­ket 1 eller 2 är för­ver­kad på grund av dröjs­mål med betal­ning av hyran och hyres­vär­den där­för har sagt upp avta­let, får hyres­gäs­ten inte på grund av dröjs­må­let skil­jas från lägen­he­ten, om hyran beta­las på det sätt som anges i 20 § andra eller tredje styc­ket eller depo­ne­ras hos läns­sty­rel­sen enligt 21 §
   1. inom tre vec­kor från det att en hyres­gäst, när det är fråga om en bostads­lä­gen­het, har del­getts under­rät­telse om att han eller hon genom att betala hyran på angi­vet sätt får till­baka hyres­rät­ten samt med­de­lande om upp­säg­ningen och anled­ningen till denna läm­nats till soci­al­nämn­den i den kom­mun där lägen­he­ten är belä­gen, eller
   2. inom två vec­kor från det att en hyres­gäst, när det är fråga om en lokal, har del­getts under­rät­telse om att han eller hon genom att betala hyran på angi­vet sätt får till­baka hyres­rät­ten.

I avvak­tan på att hyres­gäs­ten visar sig ha gjort det som krävs enligt första styc­ket för att få till­baka hyres­rät­ten får beslut om avhys­ning inte med­de­las för­rän det efter utgången av den tid som anges i det styc­ket har gått ytter­li­gare två var­da­gar.

En hyres­gäst får inte, när det är fråga om en bostads­lä­gen­het, skil­jas från lägen­he­ten om dröjs­må­let endast har avsett sådan höj­ning av hyran som bli­vit gäl­lande enligt 54 a § och hyran kan prö­vas med tillämp­ning av 55 e § tredje styc­ket. Detta gäl­ler till dess att en månad gått från det att hyres-​nämndens eller Svea hov­rätts beslut har fått laga kraft.

En hyres­gäst får inte hel­ler, när det är fråga om en bostads­lä­gen­het, skil­jas från lägen­he­ten om
   1. soci­al­nämn­den inom den tid som anges i första styc­ket 1 skrift­li­gen har med­de­lat hyres­vär­den att nämn­den åtar sig betal­nings­an­sva­ret för hyran, eller
   2. hyres­gäs­ten har varit för­hind­rad att betala hyran inom den tid som anges i första styc­ket 1 på grund av sjuk­dom eller lik­nande oför­ut­sedd omstän­dig­het och hyran har beta­lats så snart det var möj­ligt, dock senast när tvis­ten om avhys­ning avgörs i första instans.

Första-​fjärde styc­kena gäl­ler inte, om hyres­gäs­ten ändå är skyl­dig att flytta inom kor­tare tid än en månad efter det att hyres­rät­ten för­ver­kats.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer fast­stäl­ler for­mu­lär till under­rät­telse och med­de­lande som avses i första styc­ket. Lag (2019:533).

För­läng­ning av hyres­av­tal för bostads­lä­gen­he­ter

45 §   Bestäm­mel­serna i 46-52 §§ gäl­ler vid upp­lå­tel­ser av bostads­lä­gen­he­ter, om inte
   1. hyres­av­ta­let avser upp­lå­telse av en lägen­het i andra hand till annan för själv­stän­digt bru­kande och hyres­för­hål­lan­det upp­hör innan det har varat längre än två år i följd,
   2. hyres­av­ta­let i annat fall än som sägs i 1 avser ett möble­rat rum eller en lägen­het för fri­tidsän­da­mål och hyres­för­hål­lan­det upp­hör innan det har varat längre än nio måna­der i följd,
   3. lägen­he­ten utgör en del av upp­lå­ta­rens egen bostad,
   4. hyres­vär­den säger upp hyres­för­hål­lan­det att upp­höra i för­tid på den grun­den att hyres­rät­ten är för­ver­kad och annat inte föl­jer av 47 §, eller
   5. annat föl­jer av en sådan över­ens­kom­melse som avses i 45 a §.

Bestäm­mel­sen i första styc­ket 1 gäl­ler inte om upp­lå­ta­ren har hyrt lägen­he­ten till­sam­mans med minst två lägen­he­ter till för att hyra ut dem i andra hand. Lag (2008:1074).

45 a §   Om hyres­vär­den och hyres­gäs­ten i en sär­skilt upp­rät­tad hand­ling har kom­mit över­ens om att hyres­rät­ten inte ska vara för­e­nad med rätt till för­läng­ning, gäl­ler över­ens­kom­mel­sen om den har god­känts av hyres­nämn­den. I föl­jande fall gäl­ler över­ens­kom­mel­sen även utan sådant god­kän­nande.
   1. Över­ens­kom­mel­sen träf­fas efter det att hyres­för­hål­lan­det har inletts och avser en hyres­rätt som är för­e­nad med rätt till för­läng­ning.
   2. Över­ens­kom­mel­sen träf­fas för en tid om högst fyra år från det att hyres­för­hål­lan­det inleds och inne­bör­den i över­ens­kom­mel­sen är att hyres­gäs­ten inte ska ha rätt till för­läng­ning, om
      a) i fråga om en bostads­lä­gen­het i ett en- eller två­fa­miljs­hus som inte ingår i en affärs­mäs­sigt bedri­ven uthyr­nings­verk­sam­het, hyres­vär­den ska bosätta sig i lägen­he­ten eller över­låta huset,
      b) i fråga om en bostads­lä­gen­het som upp­låts i andra hand, hyres­vär­den ska bosätta sig i lägen­he­ten eller, när hyres­vär­den inne­har lägen­he­ten med bostads­rätt, bosätta sig i den eller över­låta bostads­rät­ten, eller
      c) i fråga om en bostads­lä­gen­het inom en ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het som inte ingår i en affärs­mäs­sigt bedri­ven uthyr­nings­verk­sam­het, hyres­vär­den ska bosätta sig i eller över­låta fas­tig­he­ten.

Om en make eller en sambo som inte har del i hyres­rät­ten hade sin bostad i lägen­he­ten när över­ens­kom­mel­sen träf­fa­des, gäl­ler över­ens­kom­mel­sen mot den maken eller den sam­bon endast om han eller hon har god­ta­git den.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer fast­stäl­ler for­mu­lär till över­ens­kom­mel­ser som avses i första styc­ket 2. Lag (2009:180).

46 §   Om hyres­vär­den har sagt upp hyres­av­ta­let eller, i ett fall som avses i 3 § tredje styc­ket 2, anmo­dat hyres­gäs­ten att flytta, har hyres­gäs­ten rätt till för­läng­ning av avta­let, utom när
   1. hyres­rät­ten är för­ver­kad utan att hyres­vär­den har sagt upp avta­let att upp­höra i för­tid,
   2. hyres­gäs­ten i annat fall har åsi­do­satt sina för­plik­tel­ser i så hög grad att avta­let skä­li­gen inte bör för­längas,
   3. huset ska rivas och det inte är oskä­ligt mot hyres­gäs­ten att hyres­för­hål­lan­det upp­hör,
   4. huset ska genomgå en större ombygg­nad och det inte är uppen­bart att hyres­gäs­ten kan sitta kvar i lägen­he­ten utan nämn­värd olä­gen­het för genom­fö­ran­det av ombygg­na­den samt det inte är oskä­ligt mot hyres­gäs­ten att hyres­för­hål­lan­det upp­hör,
   5. lägen­he­ten inte vidare ska använ­das som bostad och det inte är oskä­ligt mot hyres­gäs­ten att hyres­för­hål­lan­det upp­hör,
   6. avta­let avser en lägen­het i ett en- eller två­fa­miljs­hus eller inom en ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het och upp­lå­tel­sen inte ingår i en affärs­mäs­sigt bedri­ven uthyr­nings­verk­sam­het samt upp­lå­ta­ren har sådant intresse att för­foga över lägen­he­ten att hyres­gäs­ten skä­li­gen bör flytta,
   7. avta­let avser en lägen­het som upp­lå­tits av någon som inne­hade den med bostads­rätt och lägen­he­ten fort­fa­rande inne­has med sådan rätt samt bostads­rätts­ha­va­ren har sådant intresse att för­foga över lägen­he­ten att hyres­gäs­ten skä­li­gen bör flytta,
   8. hyres­för­hål­lan­det beror av en anställ­ning i stat­lig eller kom­mu­nal verk­sam­het som är för­e­nad med bostads­tvång eller av en anställ­ning inom lant­bru­ket eller av en annan anställ­ning, om den är av sådan art att det är nöd­vän­digt för arbets­gi­va­ren att för­foga över lägen­he­ten för upp­lå­telse åt anställ­ning­ens inne­ha­vare, samt anställ­ningen har upp­hört,
   9. hyres­för­hål­lan­det beror av en annan anställ­ning än som avses i 8 och som upp­hört och det inte är oskä­ligt mot hyres­gäs­ten att även hyres­för­hål­lan­det upp­hör samt, om hyres­för­hål­lan­det har varat längre än tre år, hyres­vär­den har syn­ner­liga skäl för att upp­lösa hyres­för­hål­lan­det, eller
   10. det i annat fall inte stri­der mot god sed i hyres­för­hål­lan­den eller av någon annan anled­ning är oskä­ligt mot hyres­gäs­ten att hyres­för­hål­lan­det upp­hör.

Om hyres­vär­den inte har med­de­lat hyres­gäs­ten att avta­let kan sägas upp för det fall rät­telse inte sker eller om hyres­gäs­tens åsi­do­sät­tande har sin grund i att en när­stå­ende eller tidi­gare när­stå­ende har utsatt hyres­gäs­ten eller någon i hyres­gäs­tens hus­håll för brott, ska detta vid skä­lig­hets­be­döm­ningen enligt första styc­ket 2 beak­tas som skäl för en för­läng­ning av avta­let.

Om hyres­vär­dens intresse blir till­go­do­sett genom att hyres­gäs­ten läm­nar endast en del av lägen­he­ten och avta­let lämp­li­gen kan för­längas för lägen­he­ten i övrigt, har hyres­gäs­ten trots första styc­ket rätt till sådan för­läng­ning.

Om en bostads­hy­res­gäst läm­nar sin lägen­het eller en del av den med anled­ning av att huset ska genomgå en större ombygg­nad, ska hyres­gäs­ten om möj­ligt ges till­fälle att efter ombygg­na­den hyra en lik­vär­dig lägen­het i huset.
Lag (2014:335).

46 a §   Om hyres­av­ta­let för­fal­ler på grund av att lägen­he­ten blir så för­störd att den inte kan använ­das som bostad har hyres­gäs­ten, om det är skä­ligt, rätt att bli erbju­den ett nytt hyres­av­tal när en lägen­het blir till­gäng­lig för upp­lå­telse. Hyres­vär­den ansva­rar för att hyres­gäs­ten erbjuds ett sådant avtal. Erbju­dan­det ska avse den för­störda lägen­he­ten i åter­ställt skick eller en annan lik­vär­dig lägen­het.

Om hyres­gäs­ten vill bli erbju­den ett nytt hyres­av­tal ska han eller hon inom tre måna­der från det att avta­let för­föll lämna ett med­de­lande till hyres­vär­den om detta.

Om hyres­gäs­ten inte god­tar ett erbju­dande enligt första styc­ket upp­hör hans eller hen­nes rätt till ett nytt hyres­av­tal. Lag (2021:1097).

46 b §   Hyres­nämn­den får på ansö­kan av hyres­gäs­ten före­lägga hyres­vär­den att erbjuda hyres­gäs­ten ett nytt hyres­av­tal enligt 46 a §.

Före­läg­gan­det ska vara begrän­sat till viss tid och får inte gälla längre än två år. Hyres­nämn­den får ange vilka krav en lägen­het ska upp­fylla för att vara lik­vär­dig. Före­läg­gan­det får för­e­nas med vite.

Om det finns sär­skilda skäl får hyres­nämn­den på hyres­gäs­tens begä­ran för­bjuda hyres­vär­den att upp­låta en viss lägen­het som bostad till någon annan för tiden till dess att frå­gan avgjorts genom ett beslut som fått laga kraft eller något annat beslu­tas. Ett sådant före­läg­gande om för­bud får för­e­nas med vite. Lag (2021:1097).

47 §   Om lägen­he­ten har hyrts gemen­samt av flera som inte gemen­samt har rätt till för­läng­ning av hyres­av­ta­let på grund av att en av dem sagt upp hyres­av­ta­let eller till följd av någon annan omstän­dig­het som hän­för sig till endast en av dem, är en med­hy­res­gäst berät­ti­gad att få hyres­av­ta­let för­längt för egen del, om hyres­vär­den skä­li­gen kan godta honom eller henne som hyres­gäst. Detta gäl­ler inte när hyres­rät­ten är för­ver­kad utan att hyres­vär­den har sagt upp avta­let att upp­höra i för­tid. Om med­hy­res­gäs­ten är make eller sambo till den som sagt upp avta­let eller på annat sätt för­an­lett att hyres­gäs­terna inte gemen­samt har rätt till för­läng­ning av avta­let, har maken eller sam­bon en sådan rätt till för­läng­ning även när hyres­rät­ten är för­ver­kad på någon annan grund än dröjs­mål med betal­ning av hyran. Detta gäl­ler också när hyres­vär­den har sagt upp hyres­av­ta­let att upp­höra i för­tid på grund av för­ver­kan­det.

Om en hyres­gäst, som är gift eller sam­bo­ende och vars make eller sambo inte har del i hyres­rät­ten, säger upp hyres­av­ta­let eller vid­tar någon annan åtgärd för att få det att upp­höra eller om han eller hon i annat fall inte har rätt till för­läng­ning av avta­let, har maken eller sam­bon, om han eller hon har sin bostad i lägen­he­ten, rätt att överta hyres­rät­ten och få hyres­av­ta­let för­längt för egen del, under för­ut­sätt­ning att hyres­vär­den skä­li­gen kan godta honom eller henne som hyres­gäst. Detta gäl­ler också när hyres­vär­den har sagt upp hyres­av­ta­let på grund av för­ver­kande. Har hyres­gäs­ten avli­dit, har hans eller hen­nes efter­le­vande make eller sambo samma rätt till för­läng­ning, om döds­boet sak­nar sådan rätt och detta inte har för­an­letts av den efter­le­vande maken eller sam­bon. Bestäm­mel­serna i 49-52 §§, 55 § samt 55 e § femte-​sjunde styc­kena om hyres­gäst gäl­ler även i fråga om hyres­gästs make och sambo.

Vid bedöm­ningen av om hyres­vär­den skä­li­gen kan godta någon som hyres­gäst ska det som skäl för för­läng­ning beak­tas om denne, eller någon i den­nes hus­håll, utsatts för brott av en när­stå­ende eller tidi­gare när­stå­ende. I en sådan situ­a­tion ska det beak­tas till per­so­nens för­del att han eller hon har bevil­jats eko­no­miskt stöd för sitt boende eller fått säker­het utställd av kom­mu­nen för sitt full­gö­rande av hyres­av­ta­let.

För­längs ett hyres­av­tal i fall som avses i andra styc­ket, sva­rar båda makarna eller sam­borna respek­tive den efter­le­vande maken eller sam­bon och den avlidne makens eller sam­bons dödsbo för för­plik­tel­serna enligt avta­let för tiden före för­läng­ningen, om inte annat har avta­lats med hyres­vär­den.
Lag (2024:313).

48 §   Har upp­hävts genom lag (1987:816).

49 §   Har hyres­vär­den sagt upp hyres­av­ta­let och före­lig­ger tvist om för­läng­ning av avta­let enligt 46 § eller 47 § första styc­ket, är upp­säg­ningen utan ver­kan, om inte hyres­vär­den senast en månad efter hyres­ti­dens utgång hän­skju­ter tvis­ten till hyres­nämn­den eller hyres­gäs­ten ändå flyt­tat senast vid hyres­ti­dens utgång.

Vill hyres­vär­den inte sam­tycka till för­läng­ning av hyres­av­ta­let enligt 47 §, skall han senast inom en månad efter det att hyres­för­hål­lan­det med hyres­gäs­ten upp­hörde anmoda den som enligt nämnda para­graf kan ha rätt till för­läng­ning att flytta. För anmo­dan gäl­ler vad som före­skrivs om upp­säg­ning i 8 §. En sådan anmo­dan är utan ver­kan, om inte hyres­vär­den inom en månad där­ef­ter hän­skju­ter tvis­ten till hyres­nämn­den eller den som har anmo­dats ändå flyt­tar innan tiden för hän­skju­tande gått ut. Har anmo­dan skett tidi­gare än en månad före hyres­ti­dens utgång, får hän­skju­tande dock ske fram till hyres­ti­dens utgång.

Andra styc­ket tredje och fjärde mening­arna gäl­ler också i fall som avses i 3 § tredje styc­ket 2. Lag (1987:816).

50 §   Är frå­gan om för­läng­ning av hyres­av­ta­let ännu inte avgjord när hyres­ti­den går ut, har hyres­gäs­ten rätt att bo kvar i lägen­he­ten till dess frå­gan är slut­ligt avgjord.

Bestäm­mel­sen i första styc­ket gäl­ler inte om hyres­nämn­den enligt 13 a § andra styc­ket lagen (1973:188) om arren­de­nämn­der och hyres­nämn­der har bestämt att ett beslut om åläg­gande för hyres­gäs­ten att flytta enligt den para­gra­fens första stycke får verk­stäl­las även om det inte har vun­nit laga kraft.

För den tid som hyres­gäs­ten bor kvar i lägen­he­ten skall de förut gäl­lande hyres­vill­ko­ren tilläm­pas till dess hyres­vill­ko­ren för samma tid blir slut­ligt bestämda.
Lag (2002:29).

51 §   Bifalls inte hyres­vär­dens talan om att hyres­av­ta­let skall upp­höra att gälla, skall för den fort­satta uthyr­ningen fast­stäl­las samma vill­kor som förut tilläm­pats, om inte par­terna kom­mer över­ens om att andra vill­kor skall gälla. Öns­kar hyres­vär­den änd­ring av hyres­vill­ko­ren för det fall att hans talan inte bifalls, skall han sam­ti­digt som han hän­skju­ter för­läng­nings­tvis­ten till hyres­nämn­den ansöka om änd­ring av hyres­vill­ko­ren.

Beslut om för­läng­ning anses som avtal om fort­satt uthyr­ning. Mot hyres­för­hål­lan­det får ej åbe­ro­pas omstän­dig­het som kun­nat åbe­ro­pas i målet eller ären­det. Lag (1984:694).

52 §   Bifalls hyres­vär­dens talan om att hyres­av­ta­let ska upp­höra att gälla, får hyres­gäs­ten i beslu­tet med­ges skä­ligt upp­skov med avflytt­ningen, om hyres­vär­den eller hyres­gäs­ten begär det. När hyres­rät­ten är för­ver­kad utan att hyres­vär­den har sagt upp avta­let att upp­höra i för­tid, får upp­skov på begä­ran av hyres­gäs­ten endast med­ges om hyres­vär­den sam­tyc­ker till det.

Om för­läng­nings­tvis­ten avgörs efter hyres­ti­dens utgång eller om upp­skov med avflytt­ningen med­ges, gäl­ler 51 § första styc­ket i fråga om hyres­vill­ko­ren för den tid som hyres­gäs­ten har rätt att bo kvar i lägen­he­ten efter det att avta­let upp­hört. Lag (2019:244).

Pröv­ning av hyran och andra hyres­vill­kor för bostads­lä­gen­he­ter

53 §   Bestäm­mel­serna i 54-55 e §§ gäl­ler vid upp­lå­tel­ser av bostads­lä­gen­he­ter, om inte
   1. hyres­av­ta­let avser ett möble­rat rum eller en lägen­het för fri­tidsän­da­mål och ansö­kan till hyres­nämn­den enligt 54 § görs innan hyres­för­hål­lan­det har varat nio måna­der i följd, eller
   2. lägen­he­ten utgör en del av upp­lå­ta­rens egen bostad.

Om en för­hand­lings­ord­ning enligt hyres­för­hand­lings­la­gen (1978:304) gäl­ler för lägen­he­ten, tilläm­pas 54 och 55-55 e §§ endast om det föl­jer av den lagen. Lag (2019:533).

54 §   Vill hyres­vär­den eller hyres­gäs­ten att hyres­vill­ko­ren skall änd­ras, skall han skrift­li­gen med­dela detta till mot­par­ten. Om över­ens­kom­melse inte kan träf­fas, har han rätt att hos hyres­nämn­den ansöka om änd­ring av hyres­vill­ko­ren. Ansö­kan får göras tidi­gast en månad efter det att med­de­lan­det läm­nats till mot­par­ten.

Om det finns sär­skilda skäl, får hyres­nämn­den pröva även hyres­vill­kor som har sam­band med vill­kor som angetts i ansök­ningen.

Beslut om änd­ring av hyres­vill­ko­ren anses som avtal om vill­kor för fort­satt uthyr­ning. Lag (1984:694).

54 a §   Bestäm­mel­serna i andra och tredje styc­kena tilläm­pas i fråga om hyres­av­tal som
   1. gäl­ler för obe­stämd tid, och
   2. avser en sådan lägen­het i ett hus med för­hand­lings­ord­ning som till följd av bestäm­mel­serna i 3 § hyres­för­hand­lings­la­gen (1978:304), inte omfat­tas av för­hand­lings­ord­ningen.

Vill hyres­vär­den att ett skrift­ligt med­de­lande enligt 54 § första styc­ket om hyres­höj­ning skall få den ver­kan som anges i tredje styc­ket nedan, skall med­de­lan­det inne­hålla upp­gift i kro­nor om den hyres­höj­ning som begärs och om det totala hyres­be­lop­pet samt upp­gift om den dag då den nya hyran skall börja gälla. I med­de­lan­det skall vidare anges att hyres­gäs­ten blir skyl­dig att betala den högre hyran, om han inte senast en viss angi­ven dag, tidi­gast två måna­der efter det att med­de­lan­det läm­na­des, ger hyres­vär­den besked om att han mot­sät­ter sig hyres­vär­dens begä­ran. Med­de­lan­det skall också inne­hålla upp­gift om hyres­vär­dens adress, en upp­lys­ning om att hyres­nämn­den kan pröva skä­lig­he­ten av den begärda hyran samt en upp­gift om vad hyres­gäs­ten behö­ver göra för att en sådan pröv­ning skall komma till stånd.

Inne­hål­ler med­de­lan­det från hyres­vär­den sådana upp­gif­ter som anges i andra styc­ket och har hyres­gäs­ten inte inom den i med­de­lan­det utsatta tiden gett hyres­vär­den besked om att han mot­sät­ter sig hyres­vär­dens begä­ran om hyres­höj­ning, skall hyres­gäs­ten anses ha ingått avtal med hyres­vär­den om att betala den hyra som hyres­vär­den har begärt. Den högre hyran får börja att gälla först efter den dag som i hyres­vär­dens med­de­lande angetts som sista dag för att mot­sätta sig hyres­höj­ningen.
Lag (1997:62).

55 §   Om hyres­vär­den och hyres­gäs­ten tvis­tar om hyrans stor­lek ska hyran fast­stäl­las till skä­ligt belopp. Hyran ska inte anses som skä­lig om den är påtag­ligt högre än hyran för lägen­he­ter som med hän­syn till bruks­vär­det är lik­vär­diga.

Vid en pröv­ning enligt första styc­ket ska främst sådan hyra för lägen­he­ter som har bestämts i för­hand­lings­ö­ver­ens­kom­mel­ser enligt hyres­för­hand­lings­la­gen (1978:304) beak­tas. Om en jäm­fö­relse inte kan göras med lägen­he­ter på orten, får i stäl­let hyran för lägen­he­ter på en annan ort med jäm­för­bart hyresläge och i övrigt likar­tade för­hål­lan­den på hyres­mark­na­den beak­tas.

Vid en pröv­ning enligt första styc­ket får den hyra för en lägen­het som ska anses som skä­lig enligt 55 c § inte beak­tas.

Vid en pröv­ning enligt första styc­ket i fråga om en lägen­het som upp­låts i andra hand ska en hyra som över­sti­ger den hyra som hyres­vär­den beta­lar, med tillägg för möb­ler, utrust­ning och andra nyt­tig­he­ter, ald­rig anses som skä­lig. Om upp­lå­tel­sen avser en del av lägen­he­ten ska en hyra som över­sti­ger en i för­hål­lande till omfatt­ningen av upp­lå­tel­sen pro­por­tio­ner­lig andel av den hyra som hyres­vär­den beta­lar, med tillägg för möb­ler, utrust­ning och andra nyt­tig­he­ter, ald­rig anses som skä­lig. Ett tillägg för möb­ler och annan utrust­ning som ingår i upp­lå­tel­sen får inte över­stiga 15 pro­cent av den hyra som hyres­vär­den beta­lar. Tillägg för andra nyt­tig­he­ter som ingår i upp­lå­tel­sen får inte över­stiga hyres­vär­dens kost­na­der för dem.

Vid en pröv­ning enligt första styc­ket ska även 55 a-55 d §§ iakt­tas.

Om den hyra som är att anse som skä­lig vid en pröv­ning enligt första styc­ket är väsent­ligt högre än den tidi­gare hyran i hyres­för­hål­lan­det, ska hyres­nämn­den, om hyres­gäs­ten begär det och inte sär­skilda skäl talar emot det, bestämma att hyra ska beta­las med lägre belopp under en skä­lig tid. Detta gäl­ler inte om hyran bestäms enligt 55 c §.

Om en för­hand­lings­klau­sul i ett hyres­av­tal har slo­pats och det ingår för­hand­lings­er­sätt­ning i hyran enligt 20 § hyres­för­hand­lings­la­gen, har hyres­gäs­ten trots första, andra och femte styc­kena rätt att få hyran sänkt med ett belopp som mot­sva­rar ersätt­ningen.

Om tvis­ten gäl­ler något annat vill­kor än hyran, ska vill­kor som hyres­vär­den eller hyres­gäs­ten har ställt upp gälla i den utsträck­ning det är skä­ligt med hän­syn till hyres­av­ta­lets inne­håll, omstän­dig­he­terna vid avta­lets till­komst, senare inträf­fade för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt. Hyres­ti­den ska vara obe­stämd, om inte bestämd hyres­tid av någon sär­skild anled­ning är lämp­li­gare.

Om hyres­vär­den och hyres­gäs­ten kom­mer över­ens om vill­ko­ren för fort­satt uthyr­ning i en tvist enligt första eller åttonde styc­ket, gäl­ler de över­enskomna vill­ko­ren, oav­sett vad som före­skrivs i nämnda styc­ken, i den utsträck­ning inte något annat föl­jer av bestäm­mel­serna i övrigt i denna balk.
Lag (2019:533).

55 a §   Vid pröv­ning av hyran skall en åtgärd som avses i 18 d § och som har höjt lägen­he­tens bruks­värde inte beak­tas, om
   1. god­kän­nande eller till­stånd kräv­des för att åtgär­den skulle få vid­tas och sådant god­kän­nande eller till­stånd inte har läm­nats,
   2. lägen­he­ten är upp­lå­ten till den hyres­gäst som skulle ha god­känt åtgär­den eller till en hyres­gäst som har över­ta­git hyres­rät­ten från denne enligt 33 § andra styc­ket, 34 § eller 47 § andra styc­ket, och
   3. det vid tid­punk­ten för änd­ringen av hyran har för­flu­tit högst fem år sedan åtgär­den slut­för­des. Lag (2002:29).

55 b §   Har en hyres­gäst bekostat ombyggnads-​, ändrings-​ eller under­hålls­ar­be­ten eller åtgär­der av där­med jäm­för­lig bety­delse i sin lägen­het, får vid pröv­ningen av hyran för lägen­he­ten hyres­vär­den till­go­do­räk­nas den för­bätt­ringen endast om det finns sär­skilda skäl för det. Lag (1994:817).

55 c §   Vid pröv­ning av hyran ska hyra för lägen­he­ten som har bestämts i en för­hand­lings­ö­ver­ens­kom­melse enligt hyres­för­hand­lings­la­gen (1978:304) anses som skä­lig, om
   1. den orga­ni­sa­tion av hyres­gäs­ter som är part i över­ens­kom­mel­sen var eta­ble­rad på orten när över­ens­kom­mel­sen ingicks,
   2. det i över­ens­kom­mel­sen har bestämts att hyran ska fast­stäl­las enligt denna para­graf,
   3. över­ens­kom­mel­sen omfat­tar samt­liga bostads­lä­gen­he­ter i huset och har träf­fats innan det har träf­fats hyres­av­tal för någon av lägen­he­terna, och
   4. det inte har för­flu­tit mer än fem­ton år sedan den första bostads­hy­res­gäs­ten till­trädde lägen­he­ten.

Vid ombygg­nad av en del av ett hus eller till­bygg­nad av ett hus ska det som sägs i första styc­ket 3 om samt­liga bostads­lä­gen­he­ter i stäl­let avse samt­liga bostads­lä­gen­he­ter som har bil­dats av utrym­men som ome­del­bart före änd­ringen inte till någon del använ­des som bostads­lä­gen­het.

Första styc­ket gäl­ler inte om det finns syn­ner­liga skäl att inte anse hyran i för­hand­lings­ö­ver­ens­kom­mel­sen som skä­lig. Det gäl­ler inte hel­ler den del av hyran som avser ersätt­ning enligt 20 § hyres­för­hand­lings­la­gen.

Trots första styc­ket får hyran änd­ras i den utsträck­ning det är skä­ligt med hän­syn till den all­männa hyres­ut­veck­lingen på orten sedan över­ens­kom­mel­sen träf­fa­des. Lag (2019:523).

55 d §   Vid en pröv­ning av hyran ska ett hyres­tillägg eller hyres­av­drag enligt en över­ens­kom­melse om att öka eller minska hyres­vär­dens ansvar för lägen­he­tens stan­dard (till­val eller från­val) god­tas, om
   1. tilläg­get eller avdra­get och vad det avser anges i en sär­skilt upp­rät­tad hand­ling som under­teck­nas av hyres­gäs­ten,
   2. det i hand­lingen anges att tilläg­get eller avdra­get prö­vas enligt denna para­graf,
   3. det har gått mindre än tio år sedan över­ens­kom­mel­sen träf­fa­des, och
   4. det inte finns syn­ner­liga skäl mot att godta tilläg­get eller avdra­get.

Om ett hyres­tillägg eller hyres­av­drag god­tas enligt första styc­ket, ska en änd­ring av lägen­he­tens bruks­värde på grund av till­va­let eller från­va­let inte beak­tas vid pröv­ningen av lägen­he­tens hyra i övrigt.

Trots första styc­ket ska hyres­nämn­den på begä­ran av hyres­gäs­ten sätta ned ett hyres­tillägg, om det med­för att hyres­tilläg­gen för lägen­he­ten utgör mer än en tred­je­del av års­hy­ran. Lag (2019:533).

55 e §   Gäl­ler hyres­av­ta­let för obe­stämd tid och har avta­let sagts upp, får beslut om änd­ring av hyres­vill­ko­ren inte avse tiden före den tid­punkt till vil­ken upp­säg­ning skett. Har frå­gan om vill­kor­sänd­ring utan upp­säg­ning hän­skju­tits till hyres­nämn­den, får beslu­tet inte avse tiden före det månads­skifte som inträf­far när­mast efter tre måna­der från dagen för ansök­ningen. Beslut om änd­ring av hyres­vill­ko­ren får dock inte i något av de fall som nu angetts avse tiden innan sex måna­der för­flu­tit efter det att de förut gäl­lande vill­ko­ren bör­jade tilläm­pas.

Är hyres­av­ta­let ingånget för bestämd tid och har avta­let sagts upp, får beslut om änd­ring av hyres­vill­ko­ren inte avse tiden före den tid­punkt till vil­ken upp­säg­ning skett. Har frå­gan om vill­kor­sänd­ring utan upp­säg­ning hän­skju­tits till hyres­nämn­den, får beslut om änd­ring av hyres­vill­ko­ren inte avse tiden före den tid­punkt till vil­ken avta­let tidi­gast hade kun­nat sägas upp, om upp­säg­ning skett när ansök­ningen ingavs till hyres­nämn­den. Är hyres­ti­den längre än ett år och sker änd­ring av hyres­vill­ko­ren på grund av ansö­kan av hyres­gäs­ten, får beslu­tet lik­väl avse tiden efter det månads­skifte som inträf­far när­mast efter tre måna­der från dagen för ansök­ningen, dock tidi­gast sedan hyres­för­hål­lan­det varat ett år i följd.

Har den hyra som prö­vats bli­vit gäl­lande enligt 54 a §, får beslut om hyran, trots vad som sägs i första styc­ket, avse tid från den dag då hyran bör­jade gälla, om ansök­ningen har gjorts inom tre måna­der där­ef­ter.

Hyres­nämn­den får, när det finns skäl till det, för­ordna att beslut om vill­kor­sänd­ring skall gälla från en tidi­gare tid­punkt än vad som sägs i första och andra styc­kena. Om det finns sär­skilda skäl får hyres­nämn­den också för­ordna att beslut om vill­kor­sänd­ring får verk­stäl­las även om det inte har vun­nit laga kraft.

Skall hyres­gäs­ten enligt hyres­nämn­dens eller hov­rät­tens beslut betala högre hyra för för­flu­ten tid än som sko­lat utgå förut, är hyres­rät­ten inte för­ver­kad på grund av dröjs­mål med betal­ningen av det över­skju­tande belop­pet, om betal­ningen sker inom en månad från den dag då beslu­tet vann laga kraft. Vad som sagts nu gäl­ler inte, om skyl­dig­het att flytta inträ­der för hyres­gäs­ten inom kor­tare tid än två måna­der efter nämnda dag.

På över­skju­tande belopp skall hyres­gäs­ten betala ränta som om belop­pet för­fal­lit till betal­ning sam­ti­digt med den förut utgå­ende hyran. Rän­tan beräk­nas enligt 5 § rän­te­la­gen (1975:635) för tiden innan beslu­tet vun­nit laga kraft och enligt 6 § rän­te­la­gen för tiden där­ef­ter.

I beslu­tet får anstånd med­ges med betal­ningen av det över­skju­tande belopp jämte ränta som avses i sjätte styc­ket.
Med­ges anstånd, får det bestäm­mas att ränta till för­fal­lo­da­gen skall beräk­nas enligt 5 § rän­te­la­gen.

Om hyran sänks för för­flu­ten tid genom hyres­nämn­dens eller hov­rät­tens beslut, skall hyres­vär­den sam­ti­digt åläg­gas att till hyres­gäs­ten betala till­baka vad han till följd därav har upp­bu­rit för myc­ket jämte ränta. Rän­tan skall beräk­nas enligt 5 § rän­te­la­gen för tiden från dagen för belop­pets mot­ta­gande till dess beslu­tet vun­nit laga kraft och enligt 6 § rän­te­la­gen för tiden där­ef­ter. Lag (2019:533).

Åter­be­tal­ning av hyra vid upp­lå­telse av bostads­lä­gen­het i vissa fall

55 f §   Denna para­graf gäl­ler vid upp­lå­telse av möble­rat eller omö­ble­rat rum och vid upp­lå­telse i andra hand av annan bostads­lä­gen­het. Para­gra­fen gäl­ler dock inte upp­lå­tel­ser för fri­tidsän­da­mål.

Om hyres­vär­den har tagit emot en hyra som inte är skä­lig enligt 55 § första-​fjärde styc­kena och 55 c §, ska hyres­nämn­den på ansö­kan av hyres­gäs­ten besluta att hyres­vär­den ska betala till­baka det han eller hon har tagit emot utö­ver skä­ligt belopp till­sam­mans med ränta. Vid bedöm­ningen av om den mot­tagna hyran är skä­lig ska hyres­nämn­den även beakta en sådan ned­sätt­ning av hyres­vär­dens egen hyra som har gjorts med tillämp­ning av 55 § sjätte styc­ket. Om hyres­vär­den beta­lar hyres­tillägg som ska god­tas enligt 55 d §, ska det beak­tas vid bedöm­ningen av hyres­vär­dens åter­be­tal­nings­skyl­dig­het. Rän­tan beräk­nas enligt 5 § rän­te­la­gen (1975:635) från den dag då hyres­vär­den tog emot belop­pet till dess att åter­be­tal­nings­skyl­dig­he­ten bli­vit slut­ligt bestämd genom ett beslut som har fått laga kraft och enligt 6 § rän­te­la­gen för tiden där­ef­ter. Ett beslut om åter­be­tal­ning av hyra får inte avse längre tid till­baka än två år före dagen för ansö­kan.

I ett ärende om åter­be­tal­ning enligt andra styc­ket ska hyres­nämn­den, om hyres­gäs­ten begär det, också fast­ställa hyran för den fort­satta uthyr­ningen från och med dagen för ansö­kan. Vid denna pröv­ning tilläm­pas 55 § första-​fjärde styc­kena och 55 c §. Vid pröv­ningen ska hyres­nämn­den även beakta en sådan ned­sätt­ning av hyres­vär­dens egen hyra som har gjorts med tillämp­ning av 55 § sjätte styc­ket. Om hyres­vär­den beta­lar hyres­tillägg som ska god­tas enligt 55 d §, ska det beak­tas när hyran fast­ställs. Beslut om änd­ring av hyres­vill­ko­ren anses som avtal om vill­kor för fort­satt uthyr­ning. När det finns skäl till det, får hyres­nämn­den bestämma att beslu­tet ska gälla ome­del­bart. Om hyran höjs eller sänks ret­ro­ak­tivt tilläm­pas 55 e § femte-​åttonde styc­kena.

För att hyres­nämn­den ska kunna pröva en ansö­kan enligt andra styc­ket ska ansö­kan ha kom­mit in till hyres­nämn­den inom tre måna­der från det att hyres­gäs­ten läm­nade lägen­he­ten.
Lag (2019:533).

Vissa bestäm­mel­ser om loka­ler

56 §   Bestäm­mel­serna i 57-60 §§ gäl­ler för upp­lå­tel­ser av loka­ler, om inte
   1. hyres­för­hål­lan­det upp­hör innan det varat längre än nio måna­der i följd, eller
   2. hyres­för­hål­lan­det upp­hör på den grund att hyres­rät­ten är för­ver­kad eller för­hål­lande som avses i 28 § före­lig­ger.

Om hyres­vär­den och hyres­gäs­ten i en sär­skilt upp­rät­tad hand­ling har kom­mit över­ens om vill­kor som stri­der mot 57-60 §§, gäl­ler över­ens­kom­mel­sen. Har över­ens­kom­mel­sen träf­fats innan hyres­för­hål­lan­det har varat längre än nio måna­der i följd, gäl­ler den endast om den har god­känts av hyres­nämn­den.
Över­ens­kom­mel­sen gäl­ler även utan sådant god­kän­nande, om den träf­fas för en tid om högst fem år från det att hyres­för­hål­lan­det inleds och inne­bör­den i över­ens­kom­mel­sen är att bestäm­mel­serna i 57-60 §§ inte skall gälla, om
   1. i fråga om samt­liga slag av loka­ler, hyres­vär­den skall bedriva egen verk­sam­het i loka­len, eller
   2. i fråga om lokal som upp­låts i andra hand, hyres­för­hål­lan­det mel­lan fas­tig­hets­ä­ga­ren och den­nes hyres­gäst skall upp­höra.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer fast­stäl­ler for­mu­lär till över­ens­kom­mel­ser som avses i andra styc­ket 1 och 2. Lag (2005:947).

57 §   Har hyres­vär­den sagt upp hyres­av­ta­let och väg­rar han att för­länga hyres­för­hål­lan­det eller kom­mer för­läng­ning i annat fall inte till stånd på grund av att hyres­gäs­ten inte god­tar de hyres­vill­kor som hyres­vär­den krä­ver för för­läng­ning, har hyres­gäs­ten rätt till ersätt­ning enligt 58 b §, om inte
   1. hyres­gäs­ten åsi­do­satt sina för­plik­tel­ser i så hög grad att det icke skä­li­gen kan fordras att hyres­vär­den för­länger hyres­för­hål­lan­det,
   2. huset skall rivas och hyres­vär­den anvi­sar en annan lokal som är god­tag­bar för hyres­gäs­ten eller hyres­av­ta­let inne­hål­ler vill­kor om att hyres­för­hål­lan­det skall upp­höra på grund av riv­ning och riv­ningen skall påbör­jas inom fem år från vill­ko­rets till­komst,
   3. huset skall undergå sådan större ombygg­nad att hyres­gäs­ten uppen­bar­li­gen inte kan sitta kvar i loka­len utan nämn­värd olä­gen­het för genom­fö­ran­det av ombygg­na­den samt hyres­vär­den anvi­sar en annan lokal som är god­tag­bar för hyres­gäs­ten eller hyres­av­ta­let inne­hål­ler vill­kor om att hyres­för­hål­lan­det skall upp­höra på grund av ombygg­nad och ombygg­na­den skall påbör­jas inom fem år från vill­ko­rets till­komst,
   4. hyres­vär­den i annat fall har befo­gad anled­ning att upp­lösa hyres­för­hål­lan­det, eller
   5. de hyres­vill­kor som hyres­vär­den krä­ver för för­läng­ning är skä­liga och över­ens­stäm­mer med god sed i hyres­för­hål­lan­den.

Första styc­ket gäl­ler också, om hyres­gäs­ten har sagt upp avta­let enligt 58 a §. Lag (1988:927).

57 a §   Vid tillämp­ningen av 57 § första styc­ket 5 skall en krävd hyra inte anses som skä­lig, om den över­sti­ger den hyra som loka­len vid hyres­ti­dens utgång kan antas betinga på öppna mark­na­den (mark­nads­hyra). Mark­nads­hy­ran skall i första hand bestäm­mas med utgångs­punkt i en jäm­fö­relse med hyran för andra lik­nande loka­ler på orten. Endast om det finns sär­skilda skäl får hän­syn tas till ökning av loka­lens värde, som en hyres­gäst har åstad­kom­mit.

I tvist om ersätt­ning enligt 57 § får ytt­rande av hyres­nämn­den från­gås endast om det är uppen­bart
   1. när ytt­ran­det avser mark­nads­hy­ran, att denna är påtag­ligt högre eller lägre än hyres­nämn­den angett,
   2. när ytt­ran­det avser anvi­sad lokal, att hyres­nämn­dens bedöm­ning inte varit rik­tig.

I fall som avses i andra styc­ket 1 får utred­ning som inte har lagts fram under med­lingen, beak­tas vid pröv­ningen endast om det finns syn­ner­liga skäl. Lag (2002:29).

58 §   Vill hyres­vär­den säga upp avta­let skall han i upp­säg­ningen under­rätta hyres­gäs­ten om de vill­kor som han krä­ver för att för­länga hyres­för­hål­lan­det eller om orsa­ken till att han väg­rar medge för­läng­ning. Upp­säg­ningen skall dess­utom inne­hålla under­rät­telse att hyres­gäs­ten, om han inte går med på att flytta utan att få ersätt­ning enligt 58 b §, har att inom två måna­der från upp­säg­ningen hän­skjuta tvis­ten till hyres­nämn­den för med­ling.

Under­lå­ter hyres­vär­den att full­göra vad som ålig­ger honom enligt första styc­ket, är upp­säg­ningen utan ver­kan.

Har hyres­vär­den full­gjort vad som ålig­ger honom enligt första styc­ket och vill hyres­gäs­ten inte lämna lägen­he­ten utan att få ersätt­ning enligt 58 b §, har hyres­gäs­ten att hän­skjuta tvis­ten till hyres­nämn­den inom den i första styc­ket angivna tiden. Gör han inte det, för­fal­ler rät­ten till ersätt­ning. Vad som har sagts nu gäl­ler inte, om inom samma tid tvist hän­skjuts till nämn­den enligt 58 a § första styc­ket.

Innan med­lingen har avslu­tats får hyres­vär­den för för­läng­ning av hyres­för­hål­lan­det inte kräva högre hyra eller något annat vill­kor som är oför­mån­li­gare för hyres­gäs­ten än vad han har angett i upp­säg­ningen. Gör han det och kom­mer för­läng­ning inte till stånd, har hyres­gäs­ten all­tid rätt till ersätt­ning enligt 58 b §. Lag (1988:927).

58 a §   Vill hyres­gäs­ten säga upp avta­let för för­läng­ning på änd­rade vill­kor, skall han i upp­säg­ningen under­rätta hyres­vär­den om den änd­ring i de avta­lade vill­ko­ren som han begär. Om över­ens­kom­melse inte träf­fas mel­lan par­terna, skall hyres­gäs­ten inom två måna­der från upp­säg­ningen hän­skjuta tvis­ten till hyres­nämn­den för med­ling.

Under­lå­ter hyres­gäs­ten att full­göra vad som ålig­ger honom enligt första styc­ket eller åter­kal­lar han före hyres­ti­dens utgång sin ansö­kan om med­ling, är upp­säg­ningen utan ver­kan.

Om inte hyres­vär­den själv har sagt upp avta­let, får han innan med­lingen har avslu­tats inte vägra för­läng­ning av hyres­för­hål­lan­det eller för för­läng­ning kräva högre hyra eller något annat vill­kor som är oför­mån­li­gare för hyres­gäs­ten än vad som föl­jer av det upp­sagda avta­let.
Gör han det och kom­mer för­läng­ning inte till stånd, har hyres­gäs­ten all­tid rätt till ersätt­ning enligt 58 b §. Lag (1988:927).

58 b §   Om hyres­gäs­ten har rätt till ersätt­ning enligt 57 §, 58 § fjärde styc­ket eller 58 a § tredje styc­ket, skall hyres­vär­den all­tid betala ersätt­ning till hyres­gäs­ten med ett belopp som mot­sva­rar en års­hyra för loka­len enligt det upp­sagda hyres­av­ta­let.

Om hyres­gäs­ten på grund av att hyres­för­hål­lan­det har upp­hört har för­or­sa­kats en för­lust som inte täcks av ersätt­ning enligt första styc­ket, skall hyres­vär­den i skä­lig omfatt­ning ersätta hyres­gäs­ten för denna för­lust. Om för­lus­ten har sam­band med att hyres­gäs­ten har bekostat änd­ring av loka­len, skall för­lus­ten beak­tas endast om hyres­vär­den har sam­tyckt till änd­ringen eller om hyres­gäs­ten har träf­fat hyres­av­ta­let under för­ut­sätt­ning att han skulle få utföra änd­ringen. Lag (2002:29).

59 §   Skall hyres­för­hål­lan­det upp­höra efter upp­säg­ning som gjorts av hyres­vär­den eller, i fall som avses i 58 a §, av hyres­gäs­ten, får hyres­nämn­den på ansö­kan av hyres­vär­den eller hyres­gäs­ten medge skä­ligt upp­skov med avflytt­ningen, dock högst två år från hyres­ti­dens utgång.
Ansö­kan om upp­skov skall ha kom­mit in till hyres­nämn­den före hyres­ti­dens utgång.

Med­ges upp­skov, skall hyres­nämn­den fast­ställa skä­liga hyres­vill­kor för tiden från det att avta­let upp­hört till dess hyres­gäs­ten skall flytta.
Lag (1988:927).

60 §   I mål om ersätt­ning enligt 58 b § skall rät­ten på yrkande av hyres­gäs­ten, om hyres­vär­den med­ger skyl­dig­het att betala ersätt­ning eller sådan skyl­dig­het fast­ställts genom dom som vun­nit laga kraft, för­plikta hyres­vär­den att betala för­skott i avräk­ning på den ersätt­ning som kan komma att bestäm­mas.

Första styc­ket gäl­ler inte, om det är uppen­bart att för­skot­tet blir obe­tyd­ligt. Har beslut i fråga om för­skott med­de­lats, får nytt yrkande om för­skott inte tas upp till pröv­ning för­rän tre måna­der för­flu­tit sedan det före­gå­ende beslu­tet vann laga kraft.

Beslut i fråga om för­skott får med­de­las utan huvud­för­hand­ling. Innan beslut med­de­las, skall par­terna bere­das till­fälle att yttra sig. Beslut som med­de­lats under rät­te­gången skall över­kla­gas sär­skilt. Hov­rät­tens beslut får inte över­kla­gas.

Har hyres­gäs­ten upp­bu­rit för­skott som över­sti­ger den slut­ligt bestämda ersätt­ningen, är han skyl­dig att till hyres­vär­den betala till­baka det över­skju­tande belop­pet jämte ränta. Rän­tan beräk­nas enligt 5 § rän­te­la­gen (1975:635) för tiden från dagen för belop­pets mot­ta­gande till dess ersätt­ningen bli­vit slut­ligt bestämd genom dom som vun­nit laga kraft och enligt 6 § rän­te­la­gen för tiden där­ef­ter. Lag (1988:927).

Sär­skilda bestäm­mel­ser

61 §   Hyresvärd eller hyres­gäst, som vill fram­ställa ford­rings­an­språk på grund av hyres­för­hål­lande, skall väcka talan därom inom två år från det hyres­gäs­ten läm­nade lägen­he­ten. Iakt­tas ej denna tid, är rät­ten till talan för­lo­rad, om ej annat avta­lats. Har den ena par­ten väckt talan i rätt tid, har den andra par­ten rätt till kvitt­ning, fastän hans rätt till talan är för­lo­rad. Lag (1984:694).

62 §   Vite som före­lagts med stöd av detta kapi­tel utdö­mes av hyres­nämn­den. Nämn­den skall själv­mant ta upp frå­gan om utdö­mande. Har ända­må­let med vitet för­fal­lit, får vitet inte dömas ut.

Vite som före­lagts med stöd av detta kapi­tel får inte för­vand­las till fäng­else. Lag (1984:694).

63 §   Ett med­de­lande som avses i 10 §, 11 §, 14 §, 18 e §, 24 §, 25 a § första styc­ket, 26 §, 33 §, 42 § första styc­ket 4, 7 eller 9, 44 §, 46 § andra styc­ket, 46 a § andra styc­ket, 54 § eller 54 a § ska anses läm­nat när det har avsänts i ett rekom­men­de­rat brev till mot­ta­ga­rens van­liga adress. I fall som avses i 24 § är det dock till­räck­ligt att med­de­lan­det är avsänt på något annat ända­måls­en­ligt sätt.

Om hyres­gäs­ten eller hyres­vär­den har läm­nat upp­gift om en adress dit med­de­lan­den ska sän­das, anses den som hans eller hen­nes van­liga adress. Hyres­gäs­ten får dock all­tid sända med­de­lan­den till den som är behö­rig att ta emot hyra på hyres­vär­dens väg­nar. Om hyres­gäs­ten inte har läm­nat någon sär­skild adress­upp­gift, får hyres­vär­den sända med­de­lan­den till den uthyrda lägen­he­tens adress. Lag (2024:313).

64 §   Om en hyresvärd inte på begä­ran läm­nar ut de upp­gif­ter om hyran för hans lägen­he­ter som kan behö­vas för en pröv­ning enligt 55 § första styc­ket, får hyres­nämn­den efter ansö­kan före­lägga hyres­vär­den att lämna upp­gif­terna till nämn­den. I före­läg­gan­det, som får för­e­nas med vite, skall bestäm­mas en viss tid, inom vil­ken upp­gif­terna skall ha kom­mit in till nämn­den.

Har hyres­vär­den läm­nat upp­gif­ter till hyres­nämn­den enligt första styc­ket, får inom ett år efter avläm­nan­det något nytt före­läg­gande inte med­de­las beträf­fande de lägen­he­ter som avsågs med de läm­nade upp­gif­terna. Lag (1984:694).

65 §   Den som begär, träf­far avtal om eller tar emot en sär­skild ersätt­ning för att upp­låta en bostads­lä­gen­het eller för att över­låta hyres­rät­ten till en sådan lägen­het, döms till fäng­else i högst två år. Om brot­tet är ringa, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Om brot­tet är grovt, döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har avsett bety­dande värde eller har utgjort ett led i en verk­sam­het som bedri­vits yrkes­mäs­sigt eller i större omfatt­ning eller om gär­nings­man­nen använt en urkund eller något annat vars bru­kande är straff­bart enligt 14 eller 15 kap. brotts­bal­ken eller läm­nat osann upp­gift inför myn­dig­het. Det ska även sär­skilt beak­tas om gär­nings­man­nen i avse­värd utsträck­ning har miss­bru­kat sin ställ­ning som ägare eller för­val­tare av en fas­tig­het.

Ett avtals­vill­kor om sär­skild ersätt­ning är ogil­tigt.

Den som har tagit emot en sär­skild ersätt­ning är skyl­dig att lämna till­baka det han eller hon har tagit emot. Det gäl­ler dock inte om det enligt 65 b § utgör brott att lämna ersätt­ningen. Lag (2024:785).

65 a §   Ingen får begära, träffa avtal om eller ta emot ersätt­ning av hyres­sö­kande för för­med­ling av en bostads­lä­gen­het för något annat ända­mål än fri­tidsän­da­mål. Sådan ersätt­ning får dock tas ut vid yrkes­mäs­sig bostads-​ för­med­ling enligt grun­der som före­skrivs av rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

I fråga om köav­gift vid kom­mu­nal bostads­för­med­ling gäl­ler sär­skilda bestäm­mel­ser i lagen (2000:1383) om kom­mu­ner­nas bostads­för­sörj­nings­an­svar.

Den som bry­ter mot första styc­ket döms till fäng­else i högst två år. Om brot­tet är ringa, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Om brot­tet är grovt, döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har avsett bety­dande värde eller har utgjort ett led i en verk­sam­het som bedri­vits yrkes­mäs­sigt eller i större omfatt­ning eller om gär­nings­man­nen har använt en urkund eller något annat vars bru­kande är straff­bart enligt 14 eller 15 kap. brotts­bal­ken eller läm­nat osann upp­gift inför myn­dig­het.

Den som har tagit emot en otillå­ten ersätt­ning är skyl­dig att betala till­baka den. Lag (2019:523).

65 b §   Den som läm­nar en sär­skild ersätt­ning för att hyra en bostads­lä­gen­het eller för att för­värva hyres­rät­ten till en sådan lägen­het, döms till böter eller fäng­else i högst två år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Om brot­tet är grovt, döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har avsett bety­dande värde eller om gär­nings­man­nen har använt en urkund eller något annat vars bru­kande är straff­bart enligt 14 eller 15 kap. brotts­bal­ken eller läm­nat osann upp­gift inför myn­dig­het.
Lag (2019:523).

65 c §   En hyres­gäst som upp­lå­ter en bostads­lä­gen­het i andra hand för själv­stän­digt bru­kande utan behöv­ligt sam­tycke av hyres­vär­den eller till­stånd av hyres­nämn­den, och tar emot en hyra för upp­lå­tel­sen som inte är skä­lig enligt 55 § fjärde styc­ket, döms till böter eller fäng­else i högst två år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Lag (2019:523).

66 §   Avtal mel­lan hyresvärd och hyres­gäst, att fram­tida tvist med anled­ning av hyres­för­hål­lan­det ska hän­skju­tas till avgö­rande av skil­je­män utan för­be­håll om rätt för par­terna att klandra skil­je­do­men, får inte göras gäl­lande i fråga om hyres­gäs­tens rätt eller skyl­dig­het att till­träda eller behålla lägen­he­ten, fast­stäl­lande av hyres­vill­kor i fall som avses i 51, 52 eller 55 §, åter­be­tal­ning av hyra och fast­stäl­lande av hyra enligt 55 f § eller bestäm­mande av ersätt­ning enligt 58 b §. I övrigt gäl­ler skil­jeav­ta­let inte i de delar skilje-​ män utsetts eller bestäm­mel­ser med­de­lats om skil­je­män­nens antal, sät­tet för deras utse­ende eller för­fa­ran­det vid skil­je­nämn­den. I berörda hän­se­en­den ska lagen (1999:116) om skil­je­för­fa­rande tilläm­pas. Det är dock all­tid möj­ligt att i skil­jeav­ta­let utse hyres­nämn­den till skil­je­nämnd eller bestämma viss tid för med­de­lande av skil­je­do­men.
Lag (2019:533).

67 §   Över­ens­kom­melse om vill­kor i fråga om hyres­för­hål­lande som beror av anställ­ning gäl­ler mot hyres­gäs­ten eller den som har rätt att träda i hyres­gäs­tens ställe även om över­ens­kom­mel­sen stri­der mot 4, 33-35, 40, 46, 47, 49-54, 55 e, 55 f eller 66 §, under för­ut­sätt­ning att över­ens­kom­mel­sen har for­men av kol­lek­tivav­tal och på arbets­ta­gar­si­dan har slu­tits eller god­känts av orga­ni­sa­tion som enligt lagen (1976:580) om med­be­stäm­mande i arbets­li­vet är att anse såsom cen­tral arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion.

Sådana hyres­vill­kor i kol­lek­tivav­tal som avses i första styc­ket får tilläm­pas även när en hyres­gäst som inte är med­lem av den avtals­slu­tande arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tio­nen sys­sel­sätts i arbete som avses med avta­let, om
   1. arbets­gi­va­ren är bun­den av kol­lek­tivav­ta­let,
   2. hyres­vär­den och hyres­gäs­ten är över­ens om att vill­ko­ren ska tilläm­pas eller vill­ko­ren ingår i hyres­av­ta­let på grund av beslut om vill­kor­sänd­ring enligt 54 och 55 §§.
Lag (2019:533).

För­fa­ran­det i hyres­tvis­ter

68 §   I varje län skall fin­nas en hyres­nämnd. Rege­ringen får dock bestämma, att annat område än ett län skall utgöra verk­sam­hets­om­råde för hyres­nämn­den. Lag (1984:694).

69 §   Hyres­nämn­den har till upp­gift att medla i hyres­tvis­ter samt att pröva frå­gor som enligt detta kapi­tel ankom­mer på nämn­den. Nämn­den kan även vara skil­je­nämnd i hyresvis­ter. När­mare bestäm­mel­ser om hyres­nämnd med­de­las i sär­skild lag. Lag (1984:694).

70 §   Beslut av hyres­nämn­den i föl­jande frå­gor får över­kla­gas inom tre vec­kor från den dag beslu­tet med­de­la­des:
   1. åtgärds­före­läg­gande enligt 11 § första styc­ket 5 eller 16 § andra styc­ket,
   2. upp­rust­nings­före­läg­gande eller förbättrings-​ och änd­ringsåt­gär­der enligt 18 a-18 f eller 18 h §,
   3. änd­rad använd­ning av lokal enligt 23 § andra styc­ket,
   4. ersätt­ning enligt 24 a §,
   5. över­lå­telse av hyres­rätt enligt 34, 36 eller 37 §,
   6. god­kän­nande av över­ens­kom­melse som avses i 1 § sjätte styc­ket, 45 a eller 56 §,
   7. före­läg­gan­den enligt 46 b §,
   8. för­läng­ning av hyres­av­tal enligt 49 §,
   9. upp­skov med avflytt­ning enligt 52 §,
   10. änd­ring av hyres­vill­kor enligt 54 §,
   11. åter­be­tal­ning och fast­stäl­lande av hyra enligt 55 f §,
   12. utdö­mande av vite enligt 62 §, och
   13. före­läg­gande att lämna ut upp­gif­ter om hyror enligt 64 §.

Beslut av hyres­nämn­den i föl­jande frå­gor får inte över­kla­gas:
   1. lägen­hets­byte enligt 35 §,
   2. upp­lå­telse av lägen­het i andra hand enligt 40 §, och
   3. upp­skov med avflytt­ning enligt 59 §.

Hyres­nämn­den får tillåta att ett beslut som avses i andra styc­ket 1 eller 2 över­kla­gas om det är av vikt för led­ning av rätts­tillämp­ningen att över­kla­gan­det prö­vas av hov­rät­ten.
Lag (2021:1097).

71 §   Ett över­kla­gande som avses i 70 § tas upp av Svea hov­rätt.
Över­kla­gan­det skall ges in till hyres­nämn­den. Lag (1994:841).

72 §   Hyres­tvis­ter som rör stör­ningar i boen­det, sär­skilt all­var­lig bris­tande sköt­sam­het och använd­ning av lägen­he­ten för att begå brott ska hand­läg­gas sär­skilt skynd­samt.
Lag (2024:313).

73 §   I hyres­tvis­ter som avses i 49, 54 eller 55 f § och i mål om åtgärds­före­läg­gande enligt 11 § första styc­ket 5 eller 16 § andra styc­ket, om upp­rust­nings­före­läg­gande enligt 18 a-18 c §§, om till­stånd till förbättrings-​ och änd­ringsåt­gär­der enligt 18 d-18 f §§, om för­bud mot sådana åtgär­der enligt 18 h §, om före­läg­gande om nytt hyres­av­tal enligt 46 b § eller om utdö­mande av vite enligt 62 § ska var­dera par­ten svara för sin rät­te­gångs­kost­nad i hov­rät­ten.

Om en part hand­lat på ett sådant sätt som anges i 18 kap. 6 § rät­te­gångs­bal­ken, får rät­ten bestämma att den par­ten ska ersätta de kost­na­der som denne har orsa­kat mot­par­ten. Om par­tens ställ­fö­re­trä­dare, ombud eller biträde har hand­lat på ett sådant sätt som anges i 18 kap. 7 § rät­te­gångs­bal­ken, får rät­ten bestämma att han eller hon till­sam­mans med par­ten ska ersätta sådana kost­na­der. Lag (2024:313).


13 kap. Tomträtt

1 §   Nytt­jan­de­rätt till fas­tig­het under obe­stämd tid kan för visst ända­mål mot årlig avgäld i pengar upp­lå­tas som tomträtt enligt detta kapi­tel.

I tomträtt får upp­lå­tas panträtt och annan nytt­jan­de­rätt än tomträtt samt ser­vi­tut och rätt till elekt­risk kraft. Till för­mån för tomträtt får upp­lå­tas ser­vi­tut.

2 §   Tomträtt får upp­lå­tas i en fas­tig­het som till­hör sta­ten eller en kom­mun eller som annars är i all­män ägo. Om rege­ringen för ett sär­skilt fall med­ger det, får tomträtt upp­lå­tas även i en fas­tig­het som till­hör en stif­telse.

Tomträtt får inte upp­lå­tas
   1. i del av fas­tig­het,
   2. i flera fas­tig­he­ter gemen­samt, eller
   3. i en ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het. Lag (2009:180).

3 §   Avtal vari­ge­nom tomträtt upp­lå­tes skall upp­rät­tas skrift­li­gen. I hand­lingen skall uttryck­li­gen anges att upp­lå­tel­sen avser tomträtt.
Änd­ring eller tillägg som ej avfat­tas skrift­li­gen är utan ver­kan.

4 §   I upp­lå­tel­se­hand­lingen skall anges ända­må­let med upp­lå­tel­sen och det belopp var­med avgäl­den skall utgå till dess annat bestäm­mes. Hand­lingen skall dess­utom inne­hålla de när­mare före­skrif­ter rörande fas­tig­he­tens använd­ning och bebyg­gelse samt de bestäm­mel­ser i övrigt som skall gälla i fråga om tomträt­ten.

Finns vid tiden för upp­lå­tel­sen sär­skilda bygg­nads­be­stäm­mel­ser rörande fas­tig­he­ten i en detalj­plan eller eljest, anses de ingå i upp­lå­tel­sen, om ej annat avta­lats. Lag (1987:132).

5 §   Tomträttsupp­lå­telse inne­fat­tar över­lå­telse på tomträtts­ha­va­ren av bygg­nad och annan egen­dom som vid upp­lå­tel­sen hör till fas­tig­he­ten enligt lag. Vill fas­tig­hets­ä­ga­ren betinga sig ersätt­ning för den över­låtna egen­do­men, skall den bestäm­mas sär­skilt.

6 §   Tomträt­tens inträde eller bestånd får ej göras bero­ende av vill­kor.
Ej hel­ler får inskränk­ning ske i tomträtts­ha­va­rens rätt att över­låta tomträt­ten eller att upp­låta panträtt eller nytt­jan­de­rätt i denna.

7 §   Om över­lå­telse av tomträtt och om rät­tig­het i eller till för­mån för tomträtt samt om rätts­för­hål­lan­den i övrigt angå­ende tomträtt äger bestäm­mel­serna rörande fast egen­dom i första avdel­ningen av denna balk mot­sva­rande tillämp­ning, om ej annat föl­jer av sär­skilda bestäm­mel­ser om tomträtt.

8 §   Har fas­tig­hets­ä­ga­ren eller tomträtts­ha­va­ren över­skri­dit sin rätt eller åsi­do­satt sin skyl­dig­het på grund av upp­lå­tel­sen, ålig­ger det honom att åter­ställa vad som rub­bats eller full­göra vad som efter­satts och att ersätta skada. Avta­let får ej hävas med anled­ning av vad som någon­dera sidan låtit komma sig till last.

9 §   Tomträtt får ej upp­de­las på sär­skilda områ­den av den fas­tig­het i vil­ken den upp­lå­tits.

Bestäm­mel­serna om till­be­hör till fas­tig­het äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om tomträtt som inskri­vits.

10 §   Avgäl­den skall utgå med oför­änd­rat belopp under vissa tids­pe­ri­o­der.
Om ej längre tid över­ens­kom­mes, utgör varje period tio år, den första räk­nad från upp­lå­tel­sen eller den senare dag som angi­vits i upp­lå­tel­se­hand­lingen.

11 §   Över­ens­kom­melse om änd­ring av avgäl­den för den kom­mande tids­pe­ri­o­den får ej träf­fas senare än ett år före utgången av den löpande peri­o­den.

Väc­ker fas­tig­hets­ä­ga­ren eller tomträtts­ha­va­ren under näst sista året av den löpande peri­o­den talan om ompröv­ning av avgäl­den, skall rät­ten på grund­val av det värde mar­ken äger vid tiden för ompröv­ningen bestämma avgäl­den för den kom­mande peri­o­den. Vid bedö­mande av mark­vär­det skall hän­syn tagas till ända­må­let med upp­lå­tel­sen och de när­mare före­skrif­ter som skall tilläm­pas i fråga om fas­tig­he­tens använd­ning och bebyg­gelse.

Har avgäl­den för den kom­mande peri­o­den ej bestämts enligt första eller andra styc­ket, skall den utgå med samma belopp som förut.

12 §   Utan hin­der av 10 § får fas­tig­hets­ä­ga­ren och tomträtts­ha­va­ren över­ens­komma om sådan jämk­ning i avgäl­dens belopp som påkal­las av änd­rade för­hål­lan­den rörande tomträt­tens utöv­ning.

Kom­mer tomträt­tens värde att avse­värt mins­kas till följd av nya eller änd­rade bygg­nads­be­stäm­mel­ser eller av annan sär­skild omstän­dig­het som icke är att hän­föra till tomträtts­ha­va­ren eller beror av denne, får tomträtts­ha­va­ren påkalla därav för­an­ledd jämk­ning i avgäl­dens belopp.

13 §   Tomträtts­av­tal får ej upp­sä­gas av tomträtts­ha­va­ren.

14 §   Genom upp­säg­ning från fas­tig­hets­ä­ga­rens sida kan tomträtt bringas att upp­höra endast vid utgången av vissa tids­pe­ri­o­der. Om ej längre tid över­ens­kom­mits, utgör den första peri­o­den sex­tio år, räk­nat från upp­lå­tel­sen eller den senare dag som angi­vits i upp­lå­tel­se­hand­lingen, samt varje föl­jande period fyr­tio år från utgången av när­mast före­gå­ende period.

Upp­lå­tes tomträtt väsent­li­gen för annat ända­mål än bostads­be­byg­gelse, får över­ens­kom­melse träf­fas om kor­tare tids­pe­ri­o­der. Period får dock ej vara kor­tare än tjugo år.

Upp­säg­ning får ske endast om det är av vikt för äga­ren att fas­tig­he­ten använ­des för bebyg­gelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidi­gare.

15 §   Upp­säg­ning av tomträtts­av­tal skall ske minst två år före peri­o­dens utgång, om ej längre upp­säg­nings­tid över­ens­kom­mits. Upp­säg­ning som sker tidi­gare än fem år före peri­o­dens utgång är utan ver­kan. Det ålig­ger fas­tig­hets­ä­ga­ren att inom samma tid som gäl­ler för upp­säg­ningen anmäla denna till inskriv­nings­myn­dig­he­ten för anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del. Om sådan anteck­ning ej skett, är upp­säg­ningen ogil­tig.

Upp­säg­ning skall ske skrift­li­gen. Där­vid bör skä­len för upp­säg­ningen anges. Angå­ende sät­tet för upp­säg­ning gäl­ler i övrigt 8 kap. 8 § i tillämp­liga delar. Lag (2000:226).

16 §   Anser tomträtts­ha­va­ren att det inte finns skäl för upp­säg­ning, får han eller hon klandra upp­säg­ningen. Om tomträtts­ha­va­ren inte väc­ker talan inom tre måna­der efter det att upp­säg­ningen anteck­na­des i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del, är rät­ten till talan för­lo­rad.
Lag (2000:226).

17 §   Upp­hör tomträt­ten på grund av upp­säg­ning, ålig­ger det fas­tig­hets­ä­ga­ren att lösa bygg­nad och annan egen­dom som utgör till­be­hör till tomträt­ten. Löse­sum­man skall mot­svara egen­do­mens värde vid tomträt­tens upp­hö­rande under anta­gande av att tomträt­ten alltjämt skulle bestå med samma ända­mål och i övrigt oför­änd­rade före­skrif­ter angå­ende fas­tig­he­tens använd­ning och bebyg­gelse.

Har kost­nad som icke varit nöd­vän­dig ned­lagts på tomträt­ten efter upp­säg­ningen, får vär­deök­ningen som upp­kom­mit där­i­ge­nom icke tagas i beräk­ning vid bestäm­mande av löse­sum­man.

Upp­lå­tes tomträtt väsent­li­gen för annat ända­mål än bostads­be­byg­gelse, får par­terna över­ens­komma att det icke alls eller endast i begrän­sad omfatt­ning skall åligga fas­tig­hets­ä­ga­ren att lösa egen­do­men.

18 §   När fas­tig­hets­ä­ga­ren är skyl­dig att lösa egen­dom, skall talan om löse­sum­man väc­kas inom ett år efter det att upp­säg­ningen anteck­na­des i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del. Om tomträtts­ha­va­ren har kland­rat upp­säg­ningen enligt 16 §, får talan om löse­sum­man i stäl­let väc­kas inom ett år efter det att domen i målet om klan­der vann laga kraft. Om tiden inte iakt­tas, för­fal­ler upp­säg­ningen. Talan får väc­kas av såväl fas­tig­hets­ä­ga­ren som tomträtts­ha­va­ren.

Sedan domen om löse­sum­man har vun­nit laga kraft, skall löse­sum­man inom en månad depo­ne­ras hos läns­sty­rel­sen.
Löse­sum­man behö­ver dock inte depo­ne­ras tidi­gare än en månad före den dag till vil­ken upp­säg­ningen har ägt rum. Om löse­sum­man inte depo­ne­ras inom före­skri­ven tid, skall läns­sty­rel­sen efter ansö­kan ta ut belop­pet som om betal­nings­skyl­dig­het hade ålagts genom domen. När löse­sum­man har depo­ne­rats, skall läns­sty­rel­sen genast anmäla detta till inskriv­nings­myn­dig­he­ten för anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del.

Medel som har depo­ne­rats skall genast sät­tas in i bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag mot ränta. Lag (2004:424).

19 §   När den genom upp­säg­ningen bestämda till­trä­des­da­gen är inne och löse­sum­man ned­satts enligt 18 §, upp­hör tomträt­ten med däri upp­låtna rät­tig­he­ter och blir inskriv­ningar i denna utan ver­kan. Innan ned­sätt­ning skett, får till­träde ej äga rum utan tomträtts­ha­va­rens med­gi­vande.

Har tomträt­ten från­trätts på den genom upp­säg­ningen bestämda till­trä­des­da­gen men är löse­sum­man då ännu icke ned­satt, är fas­tig­hets­ä­ga­ren skyl­dig att betala ränta till tomträtts­ha­va­ren. Rän­tan beräk­nas enligt 5 § rän­te­la­gen (1975:635) för tiden från till­trä­des­da­gen till dess ned­sätt­ning skall ske och enligt 6 § rän­te­la­gen för tiden där­ef­ter. Lag (1975:641).

20 §   Det ned­satta belop­pet jämte upp­lu­pen ränta skall av läns­sty­rel­sen utbe­ta­las till den som är berät­ti­gad där­till. Utan fas­tig­hets­ä­ga­rens med­gi­vande får utbe­tal­ning dock ej ske före till­trä­des­da­gen. Ränta som upp­lu­pit före till­trä­des­da­gen till­fal­ler fas­tig­hets­ä­ga­ren.

Sva­rar tomträt­ten för bevil­jad eller sökt inteck­ning, äger bestäm­mel­serna om för­del­ning av köpeskil­ling för exe­ku­tivt för­såld fast egen­dom mot­sva­rande tillämp­ning. Har rät­ten bestämt löse­sum­man till högre belopp än tomträtts­ha­va­ren yrkat och upp­står, efter betal­ning av de ford­ringar som skall utgå ur denna, över­skott som ej fal­ler inom det yrkade belop­pet, åter­stäl­les över­skot­tet till fas­tig­hets­ä­ga­ren.

Sam­man­träde för för­del­ningen hålls så snart det kan ske. Kal­lelse till sam­man­trä­det sänds genom läns­sty­rel­sens försorg minst två vec­kor i för­väg till tomträtts­ha­va­ren och kända bor­ge­nä­rer som har panträtt i tomträt­ten. Om bor­ge­när är okänd, införs kal­lel­sen i Post- och Inri­kes Tid­ningar.

De med för­del­ningen för­e­nade kost­na­derna beta­las av fas­tig­hets­ä­ga­ren.
Lag (1993:1418).

21 §   Har fas­tig­hets­ä­ga­ren och tomträtts­ha­va­ren sedan tomträt­ten upp­lå­tits slu­tit avtal om utvidg­ning eller inskränk­ning av det område tomt rät­ten avser eller om änd­ring av ända­må­let med tomträt­ten eller av de före­skrif­ter som i övrigt gäl­ler angå­ende tomträt­tens utöv­ning eller i fråga varom över­ens­kom­melse är tillå­ten enligt 11, 12, 14, 15 eller 17 §, gäl­ler änd­rings­av­ta­let mot den som har rät­tig­he­ten i tomträt­ten endast om inskriv­ning av avta­let är bevil­jad eller ansö­kan därom för­kla­rad vilande i avvak­tan på att annat hin­der än som avses i 21 kap. 5 § andra styc­ket undan­rö­jes. Angår avta­let utvidg­ning eller inskränk­ning av det område tomträt­ten avser, är avta­let för sin gil­tig­het bero­ende av att fas­tig­hets­bild­ning kom­mer till stånd i enlig­het med avta­let.

Angå­ende avtal som avses i första styc­ket gäl­ler i övrigt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om upp­lå­telse av tomträtt i tillämp­liga delar.

22 §   Över­ens­kom­mer fas­tig­hets­ä­ga­ren och tomträtts­ha­va­ren om tomträt­tens upp­hö­rande eller kom­mer tomträt­ten i fas­tig­hets­ä­ga­rens hand eller över­går ägan­de­rät­ten till fas­tig­he­ten på tomträtts­ha­va­ren och är tomträt­ten inskri­ven, gäl­ler dock tomträt­ten till dess inskriv­ningen dödas. Även om inskriv­ningen av tomträt­ten dödas, sva­rar fas­tig­hets­ä­ga­ren för rät­tig­het som gäl­ler i tomträt­ten obe­ro­ende av inskriv­ning.

23 §   Mål angå­ende ompröv­ning eller jämk­ning av avgäld, klan­der av upp­säg­ning eller bestäm­mande av löse­summa upp­ta­ges av mark- och mil­jö­dom­stol. Lag (2010:993)

24 §   Angå­ende rät­te­gången i mål som avses i 23 § gäl­ler i tillämp­liga delar expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719).
Bestäm­mel­serna om utred­nings­be­slut äger dock tillämp­ning endast i den mån målet avser bestäm­mande av löse­summa. Rör tvis­ten fråga som kan inverka på den rätt som till­kom­mer inne­ha­vare av panträtt eller rät­tig­het som är inskri­ven, är rät­ten ej bun­den av parts yrkande eller med­gi­vande.

I mål angå­ende bestäm­mande av löse­summa skall fas­tig­hets­ä­ga­ren vid­kän­nas på ömse sidor upp­komna rät­te­gångs­kost­na­der vid mark- och mil­jö­dom­sto­len, i den mån ej annat för­an­le­des av 18 kap. 6 och 8 §§ rät­te­gångs­bal­ken. Har mot­part före­bringat utred­ning i strid med utred­nings­be­slut som mark- och mil­jö­dom­sto­len med­de­lat, ersät­tes dock kost­na­den för sådan utred­ning endast i den mån utred­ningen haft bety­delse för utgången i målet.
Beträf­fande skyl­dig­he­ten att svara för kost­nad i högre rätt gäl­ler med tillämp­ning i övrigt av 18 kap. rät­te­gångs­bal­ken, att fas­tig­hets­ä­ga­ren, om ej annat för­an­le­des av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, all­tid själv skall vid­kän­nas såväl sina egna kost­na­der som kost­nad som åsam­kas mot­part genom att fas­tig­hets­ä­ga­ren full­följt talan. Lag (2010:993).

25 §   När talan väc­kes angå­ende ompröv­ning eller jämk­ning av avgäld eller om klan­der av upp­säg­ning, skall rät­ten genast göra anmä­lan därom till inskriv­nings­myn­dig­he­ten för anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del. Det­samma gäl­ler när dom eller slut­ligt beslut i sådant mål vun­nit laga kraft. Lag (2000:226).

26 §   Bestäm­mel­serna i utsök­nings­bal­ken, kon­kursla­gen (1987:672) och lagen (1990:746) om betal­nings­före­läg­gande och handräck­ning angå­ende fast egen­dom och rät­tig­het däri tilläm­pas också i fråga om tomträtt.

Vid expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv som avser tomträtt är denna lik­ställd med fast egen­dom. Lag (1991:850).


14 kap. Ser­vi­tut

1 §   Om det är ägnat att främja en ända­måls­en­lig mar­kan­vänd­ning, får i fas­tig­het (den tjä­nande fas­tig­he­ten) upp­lå­tas rätt för äga­ren av annan fas­tig­het (den härs­kande fas­tig­he­ten) att i visst hän­se­ende nyttja eller på annat sätt taga i anspråk den tjä­nande fas­tig­he­ten eller bygg­nad eller annan anlägg­ning som hör till denna eller att råda över den tjä­nande fas­tig­he­ten i fråga om dess använd­ning i visst hän­se­ende (ser­vi­tut).

Ser­vi­tut får avse endast ända­mål som är av sta­dig­va­rande bety­delse för den härs­kande fas­tig­he­ten och får icke för­e­nas med skyl­dig­het för äga­ren av den tjä­nande fas­tig­he­ten att full­göra annat än under­håll av väg, bygg­nad eller annan anlägg­ning som avses med ser­vi­tu­tet.

Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel avser icke ser­vi­tut som till­kom­mit genom för­rätt­ning enligt fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) eller genom expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv.

2 §   Ser­vi­tut får upp­lå­tas till för­mån även för gru­ve­gen­dom. I fråga om sådan upp­lå­telse äger bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om ser­vi­tut till för­mån för fas­tig­het mot­sva­rande tillämp­ning.

3 §   Ser­vi­tut är för­e­nat med ägan­de­rät­ten till den härs­kande fas­tig­he­ten och får ej över­lå­tas sär­skilt.

4 §   Ser­vi­tut får ej avse rätt till skogs­fång eller bete.

5 §   Ser­vi­tut upp­lå­tes skrift­li­gen av den tjä­nande fas­tig­he­tens ägare. I upp­lå­tel­se­hand­lingen skall anges den härs­kande och den tjä­nande fas­tig­he­ten samt ända­må­let med upp­lå­tel­sen. Upp­lå­telse som icke upp­fyl­ler dessa före­skrif­ter har ej ver­kan som upp­lå­telse av ser­vi­tut.

6 §   Äga­ren av den härs­kande fas­tig­he­ten skall vid ser­vi­tu­tets utöv­ning för­fara så, att den tjä­nande fas­tig­he­ten icke betungas mer än nöd­vän­digt.

Har den härs­kande fas­tig­he­tens ägare på den tjä­nande fas­tig­he­ten väg, bygg­nad eller annan anlägg­ning, ålig­ger det honom att hålla den i sådant skick att skada eller olä­gen­het icke vål­las onö­digt­vis.

7 §   Har den härs­kande fas­tig­he­tens ägare över­skri­dit sin rätt eller äga­ren av någon­dera fas­tig­he­ten åsi­do­satt sin skyl­dig­het, ålig­ger det honom att åter­ställa vad som rub­bats eller full­göra vad som efter­satts och att ersätta skada.

8 §   Är i fall som avses i 7 § vad den ene fas­tig­hets­ä­ga­ren låtit komma sig till last av väsent­lig bety­delse för den andre och sker ej rät­telse inom skä­lig tid efter anma­ning, har denne rätt att häva ser­vi­tu­tet och att erhålla ersätt­ning för skada.

9 §   Skall veder­lag utgå för ser­vi­tut och beta­las ej veder­la­get inom en månad efter för­fal­lo­da­gen, har den tjä­nande fas­tig­he­tens ägare rätt att häva ser­vi­tu­tet och att erhålla ersätt­ning för skada, om för­sum­mel­sen icke är av ringa bety­delse.

10 §   Fas­tig­hets­ä­gare som vill häva ser­vi­tu­tet enligt 8 eller 9 § skall under­rätta den andre fas­tig­hets­ä­ga­ren därom utan oskä­ligt dröjs­mål. Sker det ej, är rät­ten att häva för­lo­rad.

Ser­vi­tut får ej hävas, sedan veder­lag beta­lats eller annan rät­telse skett.

11 §   Den fasta egen­dom som ser­vi­tu­tet avser får ej belas­tas utö­ver vad som föl­jer av upp­lå­tel­sen till följd av änd­ring i fas­tig­hets­in­del­ningen eller annan änd­ring i för­hål­lan­dena.

12 §   Sam­man­läg­ges den härs­kande fas­tig­he­ten med den tjä­nande, upp­hör ser­vi­tu­tet att gälla.

13 §   Bort­för den härs­kande fas­tig­he­tens ägare bygg­nad eller annan anlägg­ning som är avsedd för ser­vi­tu­tet och som till­hör honom men finns på den tjä­nande fas­tig­he­ten, ålig­ger det honom att åter­ställa mar­ken i tjän­ligt skick. Upp­hör ser­vi­tu­tet, är han skyl­dig att föra bort sådan anlägg­ning inom ett år där­ef­ter. Sker det ej, till­fal­ler anlägg­ningen den tjä­nande fas­tig­he­tens ägare utan lösen.

14 §   Om änd­ring och upp­hä­vande av ser­vi­tut i fas­tig­het genom fas­tig­hets­re­gle­ring finns bestäm­mel­ser i fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988). De äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om änd­ring och upp­hä­vande av ser­vi­tut i tomträtt.


15 kap. Rätt till elekt­risk kraft

1 §   Rätt till elekt­risk kraft för belys­ning, driv­kraft eller annat sådant ända­mål får upp­lå­tas i fas­tig­het till vil­ken elekt­risk kraft­sta­tion hör. Med elekt­risk kraft­sta­tion avses generator-​, transformator-​, omformare-​, ackumulator-​ eller kopp­lings­sta­tion.

2 §   Avtal om rätt till elekt­risk kraft skall upp­rät­tas skrift­li­gen. I upp­lå­tel­se­hand­lingen skall anges den kraft­sta­tion från vil­ken kraf­ten skall till­han­da­hål­las samt den fas­tig­het till vil­ken sta­tio­nen hör.
Upp­lå­telse som icke upp­fyl­ler dessa före­skrif­ter har ej ver­kan som upp­lå­telse av rätt till elekt­risk kraft.

3 §   Rätt till elekt­risk kraft får över­lå­tas. Över­lå­ta­ren sva­rar dock för de skyl­dig­he­ter som enligt upp­lå­tel­se­av­ta­let ålig­ger honom, om ej upp­lå­ta­ren god­ta­ger den till vil­ken rät­tig­he­ten över­lå­tits.

Första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning på rät­tig­he­tens över­gång genom bodel­ning, arv, tes­ta­mente, bolags­skifte eller lik­nande för­värv.


16 kap. Hävd till fast egen­dom

1 §   Om någon erhål­lit lag­fart på fast egen­dom, som kom­mit ur rätte äga­rens hand, och där­ef­ter under tjugo år i följd med ägan­de­rätt­san­språk inne­haft egen­do­men utan att talan om bättre rätt till egen­do­men väckts mot honom, har han på grund av häv­den rätt till egen­do­men fram­för den andre.

Om inne­ha­vet grun­das på över­lå­telse och inne­ha­va­ren var­ken ägde eller bort äga kän­ne­dom om att över­lå­ta­ren icke var rätt ägare, gäl­ler första styc­ket fastän tiden för inne­ha­vet upp­går till endast tio år.

Om egen­do­men under häv­de­ti­den inne­hafts av flera efter varandra, äger första och andra styc­kena mot­sva­rande tillämp­ning, var­vid kra­vet på lag­fart gäl­ler endast den förste inne­ha­va­rens för­värv. Vid tillämp­ning av andra styc­ket gäl­ler vill­ko­ren om att inne­ha­vet grun­das på över­lå­telse och att inne­ha­va­ren var i god tro endast den förste inne­ha­va­ren.

2 §   Vad som föl­jer av lag eller annan för­fatt­ning om ver­kan av under­lå­ten­het att inom viss tid väcka talan om bättre rätt till fast egen­dom äger tillämp­ning endast om det inne­bär att fri­het från rätte äga­rens anspråk på egen­do­men vin­nes tidi­gare än enligt 1 §.

Om skyl­dig­het att åter­bära egen­dom som till­trätts till följd av död­för­kla­ring finns sär­skilda bestäm­mel­ser.


17 kap. Före­träde på grund av inskriv­ning

Före­träde mel­lan för­värv som grun­das på över­lå­telse eller på upp­lå­telse av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft.

1 §   Har fast egen­dom över­lå­tits eller nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft upp­lå­tits i egen­do­men till flera var för sig, har det för­värv för vil­ket inskriv­ning först sökes före­träde, om ej annat föl­jer av 2 och 3 §§.

2 §   Inskriv­ning av över­lå­telse av fast egen­dom ger ej före­träde fram­för tidi­gare över­lå­telse av egen­do­men, om för­vär­va­ren vid för­vär­vet ägde eller bort äga kän­ne­dom om den tidi­gare över­lå­tel­sen.

Första styc­ket gäl­ler ej, om för­vär­va­ren i sin tur över­lå­tit egen­do­men till annan och denne vid sitt för­värv var­ken ägde eller bort äga kän­ne­dom om den första över­lå­tel­sen. Har för­vär­va­ren upp­lå­tit nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft i egen­do­men och var den till vil­ken upp­lå­tel­sen skedde där­vid i god tro beträf­fande den tidi­gare över­lå­tel­sen, med­för för­vär­vet, utan hin­der av första styc­ket, den ver­kan att upp­lå­tel­sen har före­träde fram­för över­lå­tel­sen.

Över­lå­telse har ej på grund av inskriv­ning före­träde fram­för sådan upp­lå­telse av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft som enligt 7 kap. gäl­ler mot för­vär­va­ren.

3 §   Upp­lå­telse av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft i fast egen­dom har ej på grund av inskriv­ning före­träde fram­för tidi­gare över­lå­telse eller upp­lå­telse, om rät­tig­hets­ha­va­ren vid upp­lå­tel­sen ägde eller bort äga kän­ne­dom om denna. Vad som sagts nu med avse­ende på före­träde mel­lan upp­lå­tel­ser av rät­tig­he­ter gäl­ler endast om dessa ej utan för­fång för någon­dera kan utövas vid sidan av varandra.

4 §   Sökes på samma inskriv­nings­dag inskriv­ning av flera för­värv, har de sinse­mel­lan före­träde efter den tids­följd i vil­ken de ägt rum.
Över­lå­telse av fast egen­dom har dock före­träde fram­för upp­lå­telse av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft, om ej annat föl­jer av 7 kap.

Är för­värv avse­ende över­lå­telse av fast egen­dom sam­ti­diga eller kan det ej utrö­nas i vil­ken tids­följd de skett, skall rät­ten på talan av endera för­vär­va­ren för­ordna om före­trä­det mel­lan dem efter vad som med hän­syn till omstän­dig­he­terna är skä­ligt. Mot­sva­rande gäl­ler i fråga om före­trä­det mel­lan för­värv som avser upp­lå­telse av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft, om rät­tig­he­terna ej utan för­fång för någon­dera kan utövas vid sidan av varandra.

5 §   Har över­lå­telse av fast egen­dom före­träde fram­för annat för­värv, med­för det andra för­vär­vet icke någon rätt till egen­do­men. Om före­träde till­kom­mer nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elek­tisk kraft, får rät­ten enligt det andra för­vär­vet utövas endast i den mån det kan ske utan för­fång för det för­värv som har före­träde.

Före­träde på grund av inteck­ning

6 §   Inteck­ning ger före­träde i för­hål­lande till annan inteck­ning efter den tids­följd i vil­ken inteck­ning­arna sökes. Inteck­ningar som sökes på samma inskriv­nings­dag ger lika rätt.

I för­hål­lande till nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft ger inteck­ning före­träde, om den sökes innan inskriv­ning av rät­tig­he­ten sökes. Inskriv­ning av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft ger före­träde fram­för inteck­ning som sökes på samma inskriv­nings­dag.

7 §   Om rätt att göra gäl­lande det före­träde som inteck­ning ger finns bestäm­mel­ser i 6 kap.

Övriga bestäm­mel­ser

8 §   Om möj­lig­het att bestämma före­trä­det mel­lan flera inskriv­ningar som sökes på samma inskriv­nings­dag på annat sätt än som angi­vits förut samt om änd­ring i före­trä­des­ord­ningen genom sam­man­fö­ring eller ned­sätt­ning finns bestäm­mel­ser i 22 och 23 kap. Lag (1977:160).

9 §   Det före­träde som ansö­kan om inskriv­ning ger enligt detta kapi­tel för­fal­ler, om ansök­ningen avslås. Visar sig inskri­vet för­värv vara ogil­tigt eller kan det av annan anled­ning än som avses i detta kapi­tel ej göras gäl­lande av för­vär­va­ren, föfal­ler rät­ten till före­träde.

10 §   Detta kapi­tel äger icke tillämp­ning beträf­fande före­träde mel­lan å ena sidan för­värv av fast egen­dom, som skett vid exe­ku­tiv för­sälj­ning, och å andra sidan upp­lå­telse av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft samt ej hel­ler beträf­fande före­träde mel­lan för­värv som skett vid exe­ku­tiv för­sälj­ning och annan över­lå­telse.

I fråga om före­träde mel­lan upp­lå­tel­ser av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft vid exe­ku­tiv auk­tion gäl­ler ej 3 §. I fall då inskriv­ning av rät­tig­he­terna sökts samma inskriv­nings­dag har för­vär­ven lika rätt, om ej annan före­trä­des­ord­ning fast­ställts.

Andra styc­ket gäl­ler i tillämp­liga delar, när myn­dig­het i annat fall än med anled­ning av exe­ku­tiv auk­tion för­de­lar medel mel­lan rätt­sä­gare i den ord­ning som gäl­ler vid för­del­ning av köpeskil­ling för exe­ku­tivt för­såld fast egen­dom. Lag (1973:1133).

11 §   Bestäm­mel­serna i 1-10 §§ om över­lå­telse och upp­lå­telse äger mot­sva­rande tillämp­ning på för­värv genom bodel­ning, arv, tes­ta­mente eller bolags­skifte och på lik­nande för­värv, när fråga upp­kom­mer om före­träde mel­lan sådant för­värv och senare för­värv som avses i 1 § eller om före­träde på grund av inteck­ning.


18 kap. God­tros­för­värv på grund av inskriv­ning och bety­delse av inskriv­ning i vissa andra fall

1 §   Har fast egen­dom för­vär­vats genom över­lå­telse och var över­lå­ta­ren ej rätt ägare till egen­do­men på den grund att hans eller någon hans före­trä­da­res åtkomst var ogil­tig eller av annat skäl ej gällde mot rätte äga­ren, är för­vär­vet lik­väl gil­tigt, om lag­fart på egen­do­men vid över­lå­tel­sen var bevil­jad för över­lå­ta­ren och om för­vär­va­ren vid över­lå­tel­sen eller, när egen­do­men där­ef­ter över­lå­tits till annan, denne vid sitt för­värv var­ken ägde eller bort äga kän­ne­dom om att över­lå­ta­ren ej var rätt ägare. Vad nu sagts gäl­ler ej för­värv som skett vid exe­ku­tiv för­sälj­ning.

I fråga om upp­lå­telse av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft, vil­ken gjorts av den som ej var rätt ägare till egen­do­men på den grund att hans eller någon hans före­trä­da­res åtkomst var ogil­tig eller av annat skäl ej gällde mot rätte äga­ren, äger första styc­ket mot­sva­rande tillämp­ning, dock endast om den till vil­ken rät­tig­he­ten upp­läts vid upp­lå­tel­sen var­ken ägde eller bort äga kän­ne­dom om att upp­lå­ta­ren ej var rätt ägare.

Om före­träde på grund av inskriv­ning finns bestäm­mel­ser i 17 kap. Lag (1973:1133).

2 §   Har panträtt i fast egen­dom upp­lå­tits och var upp­lå­ta­ren ej rätt ägare till egen­do­men på den grund att hans eller någon hans före­trä­da­res åtkomst var ogil­tig eller av annat skäl ej gällde mot rätte äga­ren, är upp­lå­tel­sen lik­väl gil­tig, om lag­fart på egen­do­men var bevil­jad för upp­lå­ta­ren vid upp­lå­tel­sen eller där­ef­ter bevil­jas för honom och om bor­ge­nä­ren vid upp­lå­tel­sen eller, när ford­ringen där­ef­ter över­lå­tits till annan, denne vid sitt för­värv var­ken ägde eller bort äga kän­ne­dom om att upp­lå­ta­ren ej var rätt ägare.

3 §   Bestäm­mel­serna i 1 och 2 §§ äger ej tillämp­ning, om
   1. hand­ling på vil­ken ägan­de­rät­ten grun­dats är för­fals­kad eller på rätte äga­rens väg­nar utfär­dad av någon som sak­nade behö­rig­het där­till eller är ogil­tig såsom till­kom­men under sådant tvång som avses i 28 § lagen (1915:218) om avtal och andra rätts­hand­lingar på för­mö­gen­hets­rät­tens område,
   2. rätte äga­ren, när han utfär­dade den hand­ling på vil­ken ägan­de­rät­ten grun­dats, var i kon­kurs eller omyn­dig eller hand­lade under påver­kan av en psy­kisk stör­ning eller inte hade rådig­het över den fasta egen­do­men på grund av att en för­val­tare enligt för­äld­ra­bal­ken var för­ord­nad för honom,
   3. för­vär­vet enligt lag är ogil­tigt, enär det icke skett i före­skri­ven form eller med iakt­ta­gande av andra före­skrivna vill­kor eller med sam­tycke av någon vars rätt berö­res eller med stöd av till­stånd eller annan åtgärd av dom­stol eller annan myn­dig­het. Lag (1991:1548).

4 §   Kom­mer till följd av 1 eller 2 § för­värv som avses där att gälla mot rätte äga­ren, har denne rätt till ersätt­ning av sta­ten för sin för­lust.
Har den ska­de­li­dande med­ver­kat till för­lus­ten genom att utan skä­lig anled­ning under­låta att vid­taga åtgärd för beva­rande av sin rätt eller har han på annat sätt med­ver­kat till för­lus­ten genom eget vål­lande, skall ersätt­ningen efter vad som fin­nes skä­ligt ned­sät­tas eller helt bort­falla.

Även den vars för­värv till följd av 3 § icke skall gälla har rätt till ersätt­ning enligt första styc­ket, om han vid för­vär­vet var­ken ägde eller bort äga kän­ne­dom om att över­lå­ta­ren eller upp­lå­ta­ren icke var rätt ägare.

4 a §   Om lag­fart har bevil­jats med stöd av en för­fals­kad fång­es­hand­ling, har rätte äga­ren rätt till skä­lig ersätt­ning av sta­ten för sina kost­na­der för att få denna och senare bevil­jade lag­far­ter undan­röjda. Det­samma gäl­ler om lag­fart har bevil­jats trots att rätte äga­ren, när han eller hon utfär­dade fång­es­hand­lingen, inte hade rådig­het över den fasta egen­do­men på grund av att en för­val­tare enligt för­äld­ra­bal­ken var för­ord­nad för honom eller henne.

Om en god­tro­ende för­vär­vare i de fall som avses i första styc­ket för­plik­tas att betala ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­na­der till rätte äga­ren, har han eller hon rätt till skä­lig ersätt­ning för kost­na­derna av sta­ten. Lag (2001:170).

5 §   Sta­ten före­träds i ären­den om ersätt­ning enligt 4 eller 4 a § av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

I mål om ersätt­ning enligt 4 eller 4 a § tilläm­pas rät­te­gångs­bal­kens bestäm­mel­ser om laga dom­stol i tvis­ter om ägan­de­rät­ten till fast egen­dom. Lag (2001:170).

6 §   Vill den som är part i mål om ägan­de­rät­ten till fast egen­dom eller om bestån­det av rät­tig­het i sådan egen­dom fram­ställa anspråk att, om han för­lo­rar målet, erhålla ersätt­ning enligt 4 §, skall han antingen till gemen­sam hand­lägg­ning med målet väcka talan mot sta­ten om sitt ersätt­nings­an­språk eller på sätt rege­ringen bestäm­mer lämna under­rät­telse om rät­te­gången för att sta­ten skall kunna inträda i denna.
Har för­be­re­del­sen i övrigt slut­förts utan att talan om ersätt­nings­an­språ­ket väckts eller under­rät­telse om rät­te­gången läm­nats, skall rät­ten före­lägga par­ten att vid­taga endera åtgär­den inom viss tid.
Iakt­ta­ges ej tiden, är ersätt­nings­an­språ­ket för­fal­let. Erin­ran därom skall inta­gas i före­läg­gan­det. Lag (1974:820).

7 §   Om den som fått ersätt­ning enligt 4 eller 4 a § har haft rätt att utkräva belop­pet av någon annan i form av ska­de­stånd, inträ­der sta­ten i denna rätt.

Ersätt­ning enligt 4 eller 4 a § på grund av en dom­stols dom beta­las ut sedan domen har vun­nit laga kraft. Lag (2001:170).

8 §   Sedan ett ärende om anteck­ning enligt 19 kap. 29 § första styc­ket, 20 kap. 14 § eller 21 kap. 4 § denna balk har tagits upp på en inskriv­nings­dag, får den som där­ef­ter har för­vär­vat egen­do­men eller någon annan rät­tig­het i denna än panträtt inte till stöd för bestån­det av för­vär­vet eller rät­ten till ersätt­ning enligt 4 § andra styc­ket åbe­ropa att han eller hon vid för­vär­vet var­ken ägde eller bort äga kän­ne­dom om den omstän­dig­het som har anteck­nats.

Bestäm­mel­serna i 6 kap. 7 § tredje styc­ket och 7 a § gäl­ler också vid bedöm­ningen av om vid för­värv av panträtt god tro före­lig­ger i fråga om en omstän­dig­het som avses med anteck­ning enligt första styc­ket. Lag (2010:238).

9 §   Talan om bättre rätt till fast egen­dom kan med laga ver­kan rik­tas mot den för vil­ken lag­fart senast är bevil­jad eller sökt även om denne före talans väc­kande över­lå­tit egen­do­men. Den till vil­ken egen­do­men sålunda över­lå­tits har i rät­te­gången samma ställ­ning som om över­lå­tel­sen skett under rät­te­gången.

10 §   Bestäm­mel­serna i 9 § äger mot­sva­rande tillämp­ning när någon vill söka betal­ning ur fast egen­dom för ford­ran för vil­ken panträtt upp­lå­tits eller ford­ran som enligt lag utgår med för­måns­rätt fram­för panträtt. Om tvist angå­ende ägan­de­rät­ten är anteck­nad i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del, kan talan om betal­ning i stäl­let rik­tas mot den som inne­har egen­do­men med ägan­de­rätt­san­språk.

I fråga om tomträtt gäl­ler första styc­ket även när fas­tig­hets­ä­ga­ren vill upp­säga tomträtts­av­ta­let eller väcka talan som avses i 13 kap. 11 eller 18 §. Lag (2000:226).

Andra avdel­ningen

Inskriv­nings­vä­sen­det

19 kap.

Hand­lägg­ning av inskriv­nings­ä­ren­den m.m.

All­männa bestäm­mel­ser om inskriv­ning

Inskriv­ning

1 §   Inskriv­ning enligt denna balk ska göras i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del.

Bestäm­mel­ser om fas­tig­hets­re­gist­ret finns i lagen (2000:224) om fas­tig­hets­re­gis­ter. Lag (2020:362).

Inskriv­nings­ä­ren­den

2 §   Inskriv­nings­ä­ren­den är ären­den om lag­fart, inteck­ning eller annan inskriv­ning enligt 20-24 kap. samt ären­den om anteck­ning enligt 29 och 30 §§ i detta kapi­tel. Lag (2000:226).

Hand­läg­gande myn­dig­het

3 §   Inskriv­nings­ä­ren­den ska hand­läg­gas av en för lan­det gemen­sam inskriv­nings­myn­dig­het, om inte rege­ringen med stöd av 27 § har bestämt något annat. Den stat­liga lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten ska vara inskriv­nings­myn­dig­het.
Verk­sam­he­ten ska bedri­vas vid inskriv­nings­kon­tor. Rege­ringen med­de­lar före­skrif­ter om myn­dig­he­tens inskriv­nings­kon­tor och deras verk­sam­hets­om­rå­den. Lag (2008:541).

Expe­di­tions­av­gif­ter

4 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om expe­di­tions­av­gif­ter för bevis eller andra hand­lingar som visar en inskriv­nings­åt­gärd. Lag (2020:362).

5 §   Om en expe­di­tions­av­gift inte har beta­lats i rätt tid ska inskriv­nings­myn­dig­he­ten lämna avgif­ten för indriv­ning. Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om att indriv­ning inte behö­ver begä­ras för obe­tyd­liga belopp. Bestäm­mel­ser om indriv­ning finns i lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m.m. Vid indriv­ning får avgifts­be­slu­tet verk­stäl­las enligt utsök­nings­bal­ken. Lag (2020:362).

Inskriv­nings­dag

6 §   Ett inskriv­nings­ä­rende skall tas upp på en inskriv­nings­dag.

Inskriv­nings­dag skall hål­las varje mån­dag, tis­dag, ons­dag, tors­dag och fre­dag, dock inte på helg­dag, mid­som­ma­raf­ton, julaf­ton eller nyårsaf­ton.

Inskriv­nings­da­gen skall avslu­tas kloc­kan tolv. En ansö­kan om inskriv­ning enligt 20-24 kap. eller en anmä­lan om anteck­ning enligt 29 och 30 §§ i detta kapi­tel som kom­mer in till inskriv­nings­myn­dig­he­ten efter denna tid­punkt anses gjord föl­jande inskriv­nings­dag.

Om det samma dag som en ansö­kan eller anmä­lan tas upp görs en regi­stre­ring i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del avse­ende den fas­tig­het som ansö­kan eller anmä­lan avser, skall ansö­kan eller anmä­lan anses ha gjorts efter regi­stre­ringen. Lag (2000:226).

7 §   Om ett inskriv­nings­ä­rende enligt beslut av dom­stol ska tas upp till ny hand­lägg­ning hos inskriv­nings­myn­dig­he­ten, ska ären­det tas upp på den inskriv­nings­dag då beslu­tet kom­mer in till myn­dig­he­ten. Lag (2008:153).

Ären­de­re­gis­ter och akter

8 §   Inskriv­nings­myn­dig­he­ten skall föra ett regis­ter (ären­de­re­gis­ter) över de inskriv­nings­ä­ren­den som hand­läggs av myn­dig­he­ten. Lag (2011:62).

9 §   Inskriv­nings­myn­dig­he­ten skall sam­man­föra hand­ling­arna i inskriv­nings­ä­ren­dena i akter. Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om att akterna skall utgöra en del av ären­de­re­gist­ret, om de är i elektro­nisk form.

Om sökan­den eller någon annan har läm­nat någon upp­gift eller för­kla­ring av bety­delse för ären­det, skall en anteck­ning om detta göras i akten. Det­samma gäl­ler om en sär­skild utred­ning har gjorts i ären­det. I akten skall även tas in pro­to­koll samt kal­lel­ser, före­läg­gan­den och andra beslut som inte skall anteck­nas i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del.

Att skä­len för vissa beslut skall anteck­nas i akten fram­går av 19 och 25 §§. Lag (2011:62).

Ansö­kan

10 §   Den som vill ansöka om inskriv­ning enligt 20-24 kap. skall göra detta i pap­pers­form. Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om att en ansö­kan om inskriv­ning får ges in i form av ett elektro­niskt doku­ment.

Med ett elektro­niskt doku­ment avses en upp­tag­ning som har gjorts med hjälp av auto­ma­ti­se­rad behand­ling och vars inne­håll och utstäl­lare kan veri­fie­ras genom ett visst tek­niskt för­fa­rande, enligt vad som före­skrivs av rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

Sökan­den skall ge in de hand­lingar som åbe­ro­pas till stöd för ansö­kan. Lag (2006:142).

10 a §   Om en ansö­kan om inskriv­ning ges in i form av ett elektro­niskt doku­ment, skall den läm­nas till ett mot­tag­nings­ställe för elektro­niska doku­ment som inskriv­nings­myn­dig­he­ten har anvi­sat. Ansö­kan skall anses ha kom­mit in till inskriv­nings­myn­dig­he­ten när den har anlänt till ett sådant mot­tag­nings­ställe. Lag (2006:142).

11 §   En ansö­kan skall inne­hålla upp­gif­ter om sökan­dens namn, per­son­num­mer och post­a­dress. Ansö­kan skall också inne­hålla upp­gift om sökan­dens tele­fon­num­mer till bosta­den eller arbets­plat­sen. Om sökan­den före­träds av ställ­fö­re­trä­dare eller ombud, behö­ver tele­fon­num­mer dock inte anges. Num­mer som avser ett hem­ligt tele­fona­bon­ne­mang behö­ver anges endast om inskriv­nings­myn­dig­he­ten begär det.

Om sökan­den har en ställ­fö­re­trä­dare, skall mot­sva­rande upp­gif­ter läm­nas även om ställ­fö­re­trä­da­ren. Har sökan­den utsett ombud, skall ombu­dets namn, post­a­dress och tele­fon­num­mer anges.

Avser en ansö­kan något annat än inteck­ning, skall den även inne­hålla upp­gift om över­lå­ta­rens, upp­lå­ta­rens eller för­vär­va­rens namn och, där sådant finns, person-​ eller orga­ni­sa­tions­num­mer. Lag (2000:226).

11 a §   Om en ansö­kan om inskriv­ning ges in i form av ett elektro­niskt doku­ment, får en fång­es­hand­ling eller annan hand­ling som avses i 20 kap. 6 § 1, 21 kap. 2 § första styc­ket 1 eller 23 kap. 2 § första styc­ket 1 eller en hand­ling som avses i 7 kap. 5 § fjärde styc­ket äkten­skaps­bal­ken eller 23 § andra styc­ket sam­bo­la­gen (2003:376) ges in elektro­niskt enligt före­skrif­ter som rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela.

Om en fång­es­hand­ling eller annan hand­ling som avses i första styc­ket ges in elektro­niskt, ska den elektro­niska hand­ling­ens över­ens­stäm­melse med ori­gi­na­let vara bestyrkt enligt före­skrif­ter som rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela. Lag (2013:426).

Avvis­ning

12 §   En ansö­kan ska ome­del­bart avvi­sas, om
   1. den inte har gjorts på det sätt som anges i 10 § första styc­ket, eller
   2. det för­värv som sökan­den åbe­ro­par uppen­bar­li­gen är sådant att det inte kan skri­vas in i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del. Lag (2008:153).

Upp­skov

13 §   Om en ansö­kan avser en fas­tig­het eller en del av en fas­tig­het som ingår i en beslu­tad men inte full­bor­dad sam­man­lägg­ning, skall inskriv­nings­myn­dig­he­ten besluta om upp­skov i ären­det. Upp­skov får dock inte beslu­tas om ansö­kan ome­del­bart skall avvi­sas enligt 12 § eller ome­del­bart avslås enligt någon bestäm­melse i 20-24 kap.

Ären­det skall tas upp på nytt på den inskriv­nings­dag då ett med­de­lande har kom­mit in till inskriv­nings­myn­dig­he­ten om att sam­man­lägg­ningen har full­bor­dats eller frå­gan om sam­man­lägg­ning inte längre är aktu­ell. Lag (2000:226).

14 §   Om det är nöd­vän­digt för utred­ningen, får inskriv­nings­myn­dig­he­ten besluta om upp­skov i ett ärende till en viss senare inskriv­nings­dag. Det­samma gäl­ler om en ansö­kan inte inne­hål­ler de upp­gif­ter som anges i 11 § och ansö­kan på grund av detta inte kan tas upp till pröv­ning utan väsent­lig olä­gen­het.

Om upp­skov beslu­tas enligt första styc­ket, får sökan­den före­läg­gas att ge in den utred­ning eller de upp­gif­ter som behövs. Före­läg­gan­det får för­e­nas med vite. Om sökan­den inte föl­jer före­läg­gan­det, får ansö­kan avvi­sas. En upp­lys­ning om detta ska tas in i före­läg­gan­det.

I fall som avses i 16 § får sökan­den även kal­las till ett sam­man­träde. I fråga om ett sådant sam­man­träde gäl­ler 16 § andra styc­ket. Lag (2020:362).

15 §   Har upp­hävts genom lag (2011:62).

Kom­mu­ni­ce­ring m.m.

16 §   Om det på grund av någon sär­skild omstän­dig­het finns anled­ning att anta att det för­värv som sökan­den åbe­ro­par är ogil­tigt eller inte kan göras gäl­lande eller att den sökta åtgär­den på annat sätt skulle kränka någon annans rätt, ska inskriv­nings­myn­dig­he­ten ge den vars rätt berörs till­fälle att yttra sig skrift­li­gen. I sam­band med detta får även sökan­den eller någon annan ges till­fälle att yttra sig skrift­li­gen.

Om det behövs, ska inskriv­nings­myn­dig­he­ten hålla ett sam­man­träde. Inskriv­nings­myn­dig­he­ten får före­lägga sökan­den eller någon annan som ska yttra sig att inställa sig per­son­li­gen eller genom ombud. Före­läg­gan­det får för­e­nas med vite. Om sökan­den inte föl­jer före­läg­gan­det, får ansö­kan avvi­sas. Om någon annan än sökan­den inte föl­jer före­läg­gan­det, får ären­det ändå avgö­ras. Före­läg­gan­det ska inne­hålla en upp­lys­ning om följ­den av att före­läg­gan­det inte följs. Sökan­den och andra som ska delta i sam­man­trä­det får göra det genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring under samma för­ut­sätt­ningar som gäl­ler enligt 5 kap. 10 § rät­te­gångs­bal­ken. Pro­to­koll ska föras över det som kom­mer fram vid sam­man­trä­det.

Om inskriv­nings­myn­dig­he­ten anser att det råder tvist om sökan­dens rätt, får myn­dig­he­ten före­lägga sökan­den att inom viss tid väcka talan vid dom­stol. Om sökan­den inte föl­jer före­läg­gan­det, får inskriv­nings­myn­dig­he­ten avvisa ansö­kan. En upp­lys­ning om detta ska tas in i före­läg­gan­det.
Lag (2015:369).

Vilan­de­för­kla­ring

17 §   Av 20 kap. 7 §, 21 kap. 3 §, 22 kap. 4 § och 23 kap. 3 § föl­jer att inskriv­nings­myn­dig­he­ten i vissa fall skall för­klara en ansö­kan vilande.

I sam­band med att en ansö­kan för­kla­ras vilande får inskriv­nings­myn­dig­he­ten före­lägga sökan­den att visa om det hin­der som har för­an­lett vilan­de­för­kla­ringen har bli­vit undan­röjt. Före­läg­gan­det får för­e­nas med vite. Om sökan­den inte föl­jer före­läg­gan­det, kan ansö­kan avvi­sas. En upp­lys­ning om detta skall tas in i före­läg­gan­det. Lag (2000:226).

18 §   Om en ansö­kan har för­kla­rats vilande, skall inskriv­nings­myn­dig­he­ten ta upp den till ny pröv­ning så snart det finns anled­ning till det. Ansö­kan får dock inte avslås utan att sökan­den har fått till­fälle att yttra sig.

Inskriv­nings­myn­dig­he­ten får i ett ärende som avses i första styc­ket med­dela ett sådant före­läg­gande som anges i 17 § andra styc­ket. Lag (2000:226).

Med­de­lande av beslut

19 §   Ett sådant beslut i ärende enligt 20-24 kap. som enligt lag eller annan för­fatt­ning skall föras in i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del med­de­las genom att beslu­tet förs in i denna del av regist­ret. Beslu­tet skall anses ha det inne­håll som fram­går av regist­ret.

Om beslu­tet inne­bär att en ansö­kan inte bifalls, skall skä­len för beslu­tet anteck­nas i akten. Lag (2000:226).

Under­rät­telse och bevis om beslut

20 §   Inskriv­nings­myn­dig­he­ten skall under­rätta sökan­den om beslu­tet i ären­det. Om det i lag eller annan för­fatt­ning anges att bevis om beslu­tet skall utfär­das, utgör bevi­set under­rät­telse om beslu­tet. Sär­skild under­rät­telse behövs inte om bevis om beslu­tet utfär­das genom regi­stre­ring i pant­brevs­re­gist­ret enligt lagen (1994:448) om pant­brevs­re­gis­ter.

Om beslu­tet har gått sökan­den emot, skall under­rät­tel­sen inne­hålla de skäl för beslu­tet som har anteck­nats i akten. Om beslu­tet kan över­kla­gas, skall upp­lys­ning läm­nas om detta och om vad sökan­den skall iaktta vid ett över­kla­gande.

Om beslu­tet har gått emot någon annan som har hörts i ären­det, skall även denne under­rät­tas om beslu­tet enligt andra styc­ket.
Lag (2006:142).

21 §   Om inne­hål­let i ett bevis som inskriv­nings­myn­dig­he­ten tidi­gare har utfär­dat till följd av senare beslut om rät­telse inte längre stäm­mer över­ens med upp­gift i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del, skall myn­dig­he­ten utfärda ett nytt bevis. I sam­band där­med skall det tidi­gare utfär­dade bevi­set för­stö­ras.
Inskriv­nings­myn­dig­he­ten får före­lägga den som inne­har ett sådant bevis att ge in det till myn­dig­he­ten. Före­läg­gan­det får för­e­nas med vite. Lag (2000:226).

Rät­telse

22 §   Om fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del inne­hål­ler någon uppen­bar orik­tig­het som beror på inskriv­nings­myn­dig­he­tens eller någon annans skriv­fel, på något lik­nande för­bi­se­ende eller på ett tek­niskt fel, ska inskriv­nings­myn­dig­he­ten rätta upp­gif­ten. I fråga om per­son­upp­gif­ter gäl­ler detta i stäl­let för rät­ten till rät­telse enligt arti­kel 16 i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska per­so­ner med avse­ende på behand­ling av per­son­upp­gif­ter och om det fria flö­det av sådana upp­gif­ter och om upp­hä­vande av direk­tiv 95/46/EG (all­män data­skydds­för­ord­ning).

Om åtgär­den kan bli till skada för en ägare eller en inne­ha­vare av en panträtt eller en inne­ha­vare av en rät­tig­het för vil­ken inskriv­ning är bevil­jad eller sökt, ska det inbör­des före­trä­det mel­lan de berörda för­vär­ven bestäm­mas efter vad som är skä­ligt.

I fall som avses i första styc­ket tilläm­pas inte 36 § för­valt­nings­la­gen (2017:900). Lag (2018:778).

23 §   När inskriv­nings­myn­dig­he­ten har tagit upp ett ärende om rät­telse, skall detta anteck­nas i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del, om beslut i ären­det inte med­de­las samma dag.
Lag (2000:226).

24 §   Innan rät­telse sker, skall inskriv­nings­myn­dig­he­ten ge den som berörs av åtgär­den, om han eller hon är känd, till­fälle att yttra sig. Även den myn­dig­het som avses i 18 kap. 5 § första styc­ket skall ges till­fälle att yttra sig. Något ytt­rande behö­ver dock inte inhäm­tas, om det är uppen­bart obe­höv­ligt.
Lag (2000:226).

25 §   Beslut om rät­telse enligt 22 § med­de­las genom att upp­gif­ten i regist­ret änd­ras eller tas bort med upp­gift om att rät­telse har gjorts. Skä­len för beslu­tet skall anteck­nas i akten.

Att inskriv­nings­myn­dig­he­ten i vissa fall även skall utfärda ett nytt bevis om inskriv­ning fram­går av 21 §. Lag (2000:226).

Begräns­ning av behand­ling av per­son­upp­gif­ter

25 a §   Rät­ten till begräns­ning av behand­ling av per­son­upp­gif­ter enligt arti­kel 18 i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2016/679 gäl­ler inte i fråga om per­son­upp­gif­ter i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del.
Lag (2018:270).

Övriga reg­ler för hand­lägg­ningen

26 §   Sökan­den eller någon annan som ytt­rar sig får anlita ombud eller biträde. I fråga om full­makt för ombud ska 12 kap. 8-19 §§ rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas. En skrift­lig full­makt behö­ver dock inte ges in annat än om inskriv­nings­myn­dig­he­ten anser att det behövs. Lag (2020:919).

26 a §   Den som har kal­lats till sam­man­träde men inte kan inställa sig ska ome­del­bart anmäla det till inskriv­nings­myn­dig­he­ten.

I fråga om laga för­fall ska bestäm­mel­serna i 32 kap. 6-8 §§ rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas. Lag (2008:153).

26 b §   Vid hand­lägg­ningen av inskriv­nings­ä­ren­den hos inskriv­nings­myn­dig­he­ten tilläm­pas inte bestäm­mel­sen i 22 § andra styc­ket för­valt­nings­la­gen (2017:900) om hur ankomst­da­gen för hand­lingar bestäms.

Om inskriv­nings­myn­dig­he­ten har begärt men inte fått en sådan bekräf­telse som avses i 21 § för­valt­nings­la­gen av en hand­ling, får myn­dig­he­ten bortse från hand­lingen.
Lag (2018:778).

26 c §   Frå­gor om utdö­mande av vite som har före­lagts med stöd av 19, 20, 21 eller 23 kap. prö­vas av inskriv­nings­myn­dig­he­ten. Lag (2013:489).

26 d §   Vid hand­lägg­ningen av inskriv­nings­ä­ren­den hos inskriv­nings­myn­dig­he­ten tilläm­pas inte bestäm­mel­serna i 37-39 §§ för­valt­nings­la­gen (2017:900) om änd­ring av beslut.

I 37 a och 37 b §§ lagen (1984:404) om stäm­pelskatt vid inskriv­nings­myn­dig­he­ter finns bestäm­mel­ser om att inskriv­nings­myn­dig­he­ten ska ompröva beslut om stäm­pelskatt i vissa fall. Lag (2018:778).

Bemyn­di­gan­den

27 §   Rege­ringen får i fråga om inteck­ningar som är regi­stre­rade i pant­brevs­re­gist­ret enligt lagen (1994:448) om pant­brevs­re­gis­ter före­skriva att anteck­ningar om inne­hav av pant­brev får tas bort från fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del på annat sätt än som föl­jer av övriga bestäm­mel­ser i detta kapi­tel.

Rege­ringen får vidare före­skriva att änd­ring av namn och adress­upp­gif­ter får infö­ras i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del på annat sätt än som föl­jer av övriga bestäm­mel­ser i detta kapi­tel. Lag (2006:142).

28 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela när­mare före­skrif­ter om hand­lägg­ningen av ären­den enligt 20-24 kap. Lag (2000:226).

Anteck­nings­ä­ren­den

29 §   Inskriv­nings­myn­dig­he­ten ska anteckna föl­jande upp­gif­ter i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del:
   1. upp­gift om exe­ku­tiv för­sälj­ning eller expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv som inver­kat på en inteck­ning eller en inskri­ven rät­tig­het,
   2. upp­gift om en myn­dig­hets för­del­ning av medel som inver­kar på en inteck­ning eller en inskri­ven rät­tig­het,
   3. upp­gift om att talan har väckts om häv­ning eller åter­gång av för­värv av fast egen­dom eller tomträtt eller om bättre rätt till sådan egen­dom,
   4. upp­gift om att talan har väckts i tvist om upp­lå­telse av tomträtt,
   5. upp­gift om dom eller beslut som har vun­nit laga kraft i mål som avses i 3 eller 4 eller i annat mål som angår inskriv­ning,
   6. upp­gift om att fast egen­dom eller tomträtt har utmätts,
   7. upp­gift om att kon­kurs­för­val­tare har begärt att fast egen­dom eller tomträtt som ingår i kon­kursbo ska säl­jas exe­ku­tivt,
   8. upp­gift om att utmätt fast egen­dom eller tomträtt har sålts,
   9. upp­gift om att fast egen­dom eller tomträtt har belagts med kvar­stad eller tagits i för­var eller tagits i anspråk genom betal­nings­säk­ring, och
   10. annan upp­gift som enligt lag eller annan för­fatt­ning ska anteck­nas i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del.

Anteck­ning ska göras när anmä­lan, bevis eller utdel­nings­längd som utvi­sar för­hål­lan­det har kom­mit in till inskriv­nings­myn­dig­he­ten.

Dom­stol ska genast till inskriv­nings­myn­dig­he­ten anmäla sådana för­hål­lan­den som avses i första styc­ket 3-5. Lag (2008:377).

30 §   Om inskriv­nings­myn­dig­he­ten får upp­gift om att en åtgärd som avses i 29 § första styc­ket 6 eller 9 har upp­hävts eller åter­gått eller att en fråga som sägs i 29 § första styc­ket 7 har för­fal­lit, skall anteck­ningen om åtgär­den tas bort.

Om inskriv­nings­myn­dig­he­ten i annat fall har fått en i lag eller annan för­fatt­ning före­skri­ven under­rät­telse om att ett tidi­gare anteck­nat för­hål­lande har upp­hört, skall myn­dig­he­ten ta bort anteck­ningen.

Även om någon under­rät­telse enligt första eller andra styc­ket inte har läm­nats, skall inskriv­nings­myn­dig­he­ten ta bort anteck­ning som uppen­bar­li­gen inte längre har någon bety­delse.
Lag (2000:226).

31 §   I ärende enligt 29 eller 30 § skall bestäm­mel­serna i 10 §, 10 a §, 11 § första och andra styc­kena, 12 § 1 och 2 samt 14-16, 19 och 22-26 §§ tilläm­pas. Där­vid skall vad som där sägs om ansö­kan även avse anmä­lan. Om inskriv­nings­myn­dig­he­ten avslår eller avvi­sar en begä­ran om anteck­ning, skall 20 § andra och tredje styc­kena tilläm­pas.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela när­mare före­skrif­ter om hand­lägg­ningen av ären­den enligt 29 och 30 §§.

Om rege­ringen eller en myn­dig­het med stöd av andra styc­ket har med­de­lat före­skrif­ter om utfär­dande av bevis om beslut i ärende om anteck­ning, skall bestäm­mel­sen i 21 § tilläm­pas även på sådant bevis. Lag (2006:142).

Över­kla­gande

All­mänt om över­kla­gande

32 §   Ett beslut av inskriv­nings­myn­dig­he­ten i ett inskriv­nings­ä­rende får över­kla­gas av den som beslu­tet rör, om det har gått honom eller henne emot. Ett beslut om rät­telse enligt 22 § får över­kla­gas även av den myn­dig­het som avses i 18 kap. 5 § första styc­ket.

Beslu­tet över­kla­gas till den tings­rätt inom vars dom­krets fas­tig­he­ten lig­ger.

Vid över­kla­gande tilläm­pas lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den, om inte annat föl­jer av denna balk. Ett beslut om att för­klara en ansö­kan vilande får all­tid över­kla­gas sär­skilt.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till hov­rät­ten.

Bestäm­mel­ser om över­kla­gande av beslut om stäm­pelskatt finns i lagen (1984:404) om stäm­pelskatt vid inskriv­nings­myn­dig­he­ter.
Lag (2008:153).

Vissa begräns­ningar för när ett beslut kan över­kla­gas

33 §   Har upp­hävts genom lag (2008:153).

Sätt och tid för över­kla­gande

34 §   Den som vill över­klaga ett beslut av inskriv­nings­myn­dig­he­ten ska göra detta skrift­li­gen. Skri­vel­sen ska ges in till inskriv­nings­myn­dig­he­ten.

Om över­kla­gan­det avser ett slut­ligt beslut eller ett beslut om att för­klara en ansö­kan vilande, ska skri­vel­sen ha kom­mit in till inskriv­nings­myn­dig­he­ten inom tre vec­kor från den dag en under­rät­telse eller ett bevis om beslu­tet hölls till­gäng­ligt för sökan­den. Skri­vel­sen får dock all­tid ges in inom fyra vec­kor från den inskriv­nings­dag då beslu­tet med­de­la­des.

I fråga om andra beslut som kan över­kla­gas gäl­ler bestäm­mel­serna om kla­go­tid i 38 § första och andra styc­kena lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den. Lag (2008:153).

Anteck­ning om över­kla­gande

35 §   Om det över­kla­gade beslu­tet har förts in i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del, skall upp­gift om över­kla­gan­det föras in i regist­ret. När det finns ett laga­kraft­vun­net beslut med anled­ning av över­kla­gan­det, skall beslu­tets inne­håll anteck­nas i regist­ret. Lag (2000:226).

Sär­skilda rätts­me­del

36 §   I fråga om sär­skilda rätts­me­del gäl­ler 42 § lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den. Lag (2000:226).

Ska­de­stånd

37 §   Rätt till ersätt­ning av sta­ten har den som lider skada på grund av ett tek­niskt fel i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del eller i en anord­ning som är anslu­ten till regist­rets inskriv­nings­del hos den stat­liga lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten, en kom­mu­nal lant­mä­te­ri­myn­dig­het eller en myn­dig­het som avses i 4 kap. 34 a § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988).

Ersätt­ningen ska efter skä­lig­het sät­tas ned eller helt falla bort om den ska­de­li­dande har med­ver­kat till ska­dan genom att utan skä­lig anled­ning låta bli att vidta åtgär­der för att bevara sin rätt eller om den ska­de­li­dande på något annat sätt har med­ver­kat till ska­dan genom eget vål­lande. Lag (2008:541).

38 §   En ägare eller rät­tig­hets­ha­vare, som drab­bas av skada till följd av ett beslut om rät­telse enligt 22 §, har rätt till ersätt­ning av sta­ten. Ersätt­ning läm­nas dock inte, om den ska­de­li­dande med hän­syn till felets art eller andra omstän­dig­he­ter hade bort inse att fel före­kom­mit. Lag (2000:226).

39 §   Bestäm­mel­serna i 18 kap. 5 och 7 §§ gäl­ler även i fråga om ersätt­ning som avses i 37 och 38 §§. Lag (2000:226).

39 a §   Den som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het orsa­kar ren för­mö­gen­hets­skada skall ersätta ska­dan, om ska­dan orsa­kas genom
   1. orik­tigt bestyr­kande enligt 11 a §, eller
   2. orik­tig upp­gift om behö­rig­het att före­träda någon annan i ett inskriv­nings­ä­rende.

Om ska­dan vål­las i tjäns­ten av en arbets­ta­gare, skall ska­dan ersät­tas av arbets­gi­va­ren. Lag (2006:142).

39 b §   Rät­ten till ska­de­stånd enligt 39 a § fal­ler bort om talan inte väcks inom tio år från det att inskriv­nings­ä­ren­det avgjor­des. Lag (2006:142).

39 c §   Bestäm­mel­serna om rätt till ersätt­ning enligt 39 a och b §§ får inte från­gås till nack­del för en ska­de­li­dande.
Lag (2006:142).

Inskriv­ning­ens inver­kan på gil­tig­he­ten av inskrivna för­värv

40 §   En fråga om ett för­värv är ogil­tigt eller av någon annan anled­ning inte kan göras gäl­lande får prö­vas även om för­vär­vet har bli­vit inskri­vet. Inskriv­ningen hind­rar inte hel­ler en pröv­ning av frå­gan om inskriv­ningen av andra skäl krän­ker någons rätt.

Om det finns sär­skilda före­skrif­ter om att inskriv­ningen har rätts­ver­kan eller om att talan skall väc­kas inom viss tid från inskriv­ningen, gäl­ler dock dessa. Lag (2000:226).


20 kap. Lag­fart

1 §   Den som med ägan­de­rätt för­vär­vat fast egen­dom skall söka inskriv­ning av för­vär­vet (lag­fart) inom tid som anges i 2 §.

Dödsbo är icke skyl­digt att söka lag­fart på för­värv av egen­dom från den döde i annat fall än när döds­boet över­lå­ter egen­do­men. Make eller sambo som till­skif­tats egen­dom vid bodel­ning är ej skyl­dig att söka lag­fart på för­vär­vet utom när egen­do­men förut till­hört den andra maken eller sam­bon. Lag (1987:816).

2 §   Lag­fart ska sökas inom tre måna­der efter det att den hand­ling som för­vär­vet grun­das på (fång­es­hand­lingen) upp­rät­ta­des.

Tiden för sökande av lag­fart räk­nas dock
   1. för för­värv som beror av vill­kor, myn­dig­hets till­stånd eller annan sådan omstän­dig­het, från det för­vär­vet full­bor­da­des,
   2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra styc­ket, från det egen­do­men över­läts eller, om boupp­teck­ning inte hade regi­stre­rats då, från det regi­stre­ringen skedde,
   3. för den som är ensam delä­gare i dödsbo, från det boupp­teck­ningen regi­stre­ra­des eller, om han eller hon först där­ef­ter bli­vit ensam delä­gare, från det så skedde, dock, om boets för­valt­ning omhän­der­has av bout­red­nings­man eller tes­ta­mentsex­e­ku­tor eller om boet är avträtt till kon­kurs, inte i något fall tidi­gare än från det egen­do­men utgavs till delä­ga­ren,
   4. för tes­ta­ment­s­ta­gare som till­de­lats egen­dom i legat, från det tes­ta­men­tet fick laga kraft och lega­tet utgavs eller, om boupp­teck­ning inte hade regi­stre­rats då, från det regi­stre­ringen skedde,
   5. när talan väckts om åter­gång eller hävande av för­värv innan tiden för sökande av lag­fart gick ut, från det dom som inne­bär att talan ogil­la­des fick laga kraft.

Om lag­fart ska sökas på grund av ett för­värv med anled­ning av ett arv som utländsk rätt är tillämp­lig på, och det inte finns någon hand­ling som för­vär­vet grun­das på, ska tiden för att söka lag­fart i stäl­let räk­nas från den tid­punkt då den omstän­dig­het som lig­ger till grund för för­vär­vet inträf­fade. Lag (2015:419).

3 §   Sökes ej lag­fart inom före­skri­ven tid, får inskriv­nings­myn­dig­he­ten före­lägga vite för lag­farts­skyl­dig­he­tens full­gö­rande.

4 §   Är bifall till för­vär­va­rens lag­fart­san­sö­kan bero­ende av att före­gå­ende äga­res för­värv lag­fa­res och har tiden för sökande av lag­fart på den­nes för­värv bör­jat löpa, får för­vär­va­ren söka lag­fart även på detta för­värv. Före­trä­da­ren i ägan­de­rät­ten är skyl­dig att för sådant ända­mål till­han­da­hålla erfor­der­liga hand­lingar som han inne­har.

Har fast egen­dom på grund av för­ord­nande i tes­ta­mente eller annan rätts­hand­ling tills vidare ställts utan ägare, kan god man eller annan som har att före­träda den bli­vande äga­ren söka lag­fart på egen­do­men för den­nes räk­ning. Sedan äga­ren bli­vit bestämd, får anteck­ning om denne göras i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del. Lag (2000:226).

5 §   Den som söker lag­fart ska ge in fång­es­hand­lingen och de övriga hand­lingar som är nöd­vän­diga för att styrka för­vär­vet.
Om ett dödsbo eller en arvinge som är ensam delä­gare i ett dödsbo söker lag­fart på för­värv av egen­dom från den döde, anses en inre­gi­stre­rad boupp­teck­ning efter denne som fång­es­hand­ling. Som fång­es­hand­ling anses även ett euro­pe­iskt arv­sin­tyg.

Om en ansö­kan om lag­fart görs av flera sökande gemen­samt, ska den inne­hålla upp­gift om hur stor andel av fas­tig­he­ten som varje sökande har för­vär­vat. Om det sak­nas sådana upp­gif­ter och sökan­dena inte föl­jer ett före­läg­gande att kom­plet­tera ansö­kan, ska den anses avse ande­lar efter huvud­ta­let.
Lag (2015:419).

6 §   En lag­fart­san­sö­kan ska avslås, om
   1. fång­es­hand­lingen inte har kom­mit in eller, om den har läm­nats elektro­niskt, det inte har skett på det sätt som anges i 19 kap. 11 a § eller enligt de före­skrif­ter som har med­de­lats med stöd av den para­gra­fen,
   2. fång­es­hand­lingen inte är upp­rät­tad på det sätt som före­skrivs i lag,
   3. för­vär­vet avser köp eller byte och fång­es­hand­lingen inne­hål­ler vill­kor, som enligt 4 kap. 4 eller 28 § med­för att för­vär­vet är ogil­tigt,
   4. för­vär­vet avser en del av en fas­tig­het och tiden för att ansöka om fas­tig­hets­bild­ning enligt 4 kap. 7-9, 28 eller 29 § eller enligt någon annan bestäm­melse i lag har gått ut eller ansö­kan om fas­tig­hets­bild­ning har avsla­gits eller ett sådant för­värv annars enligt lag är ogil­tigt,
   5. över­lå­tel­sen står i strid med en mot över­lå­ta­ren gäl­lande inskränk­ning i hans rätt att för­foga över egen­do­men och, när över­lå­tel­sen skedde, lag­fart inte var bevil­jad för över­lå­ta­ren eller, om så var fal­let, ärende om anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del av inskränk­ningen var upp­ta­get på inskriv­nings­dag,
   6. fas­tig­he­ten tidi­gare över­lå­tits till någon vars för­värv enligt 17 kap. 1 eller 4 § äger före­träde fram­för sökan­dens för­värv,
   7. fas­tig­he­ten sålts exe­ku­tivt till annan än sökan­den och för­sälj­ningen enligt 14 kap. utsök­nings­bal­ken äger före­träde fram­för den­nes för­värv,
   8. för sökan­dens rätt att för­värva fas­tig­he­ten fordras myn­dig­hets till­stånd och i lag före­skri­ven tid för sökande av sådant till­stånd har gått ut eller ansö­kan om till­stånd har avsla­gits,
   9. det är uppen­bart att för­vär­vet av annan grund är ogil­tigt eller inte kan göras gäl­lande. Lag (2010:2048).

7 §   Före­kom­mer inte omstän­dig­he­ter som avses i 6 §, ska lag­fart­san­sö­kan för­kla­ras vilande, om
   1. vid köp, byte eller gåva över­lå­ta­rens under­skrift på fång­es­hand­lingen inte är styrkt av två vitt­nen och över­lå­tel­sen inte skett genom stat­lig myn­dig­het,
   2. fång­es­man­nen inte har lag­fart och fall som avses i 9 § inte före­lig­ger,
   3. rät­te­gång pågår om häv­ning eller åter­gång av för­värv av fas­tig­he­ten eller om bättre rätt till denna,
   4. lag­fart söks på grund av tes­ta­mente, dom eller för­rätt­ning som ännu inte vun­nit laga kraft,
   5. vid för­värv genom legat detta inte utgi­vits,
   6. vid för­värv på exe­ku­tiv för­sälj­ning köpebrev inte utfär­dats eller vid expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv inlö­sen inte full­bor­dats,
   7. vid över­lå­telse över­lå­ta­ren är gift och för­vär­vet enligt äkten­skaps­bal­kens bestäm­mel­ser är bero­ende av den andre makens sam­tycke,
   8. vid över­lå­telse över­lå­ta­ren är sambo och för­vär­vet enligt bestäm­mel­serna i sam­bo­la­gen (2003:376) är bero­ende av den andra sam­bons sam­tycke, dock endast om ärende om anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del av anmä­lan enligt 5 § andra styc­ket den lagen var upp­ta­get på inskriv­nings­dag när över­lå­tel­sen skedde,
   9. vid över­lå­telse genom bout­red­nings­man för­vär­vet enligt ärv­da­bal­kens bestäm­mel­ser är bero­ende av döds­bo­de­lä­ga­res sam­tycke,
   10. för­vär­vet har skett genom en sådan gåva mel­lan makar som inte har regi­stre­rats enligt 16 kap. äkten­skaps­bal­ken,
   11. för­vär­vet avser del av fas­tig­het och är bero­ende av fas­tig­hets­bild­ning,
   12. för­vär­vet i annat fall enligt lag är bero­ende av dom­stols eller annan myn­dig­hets till­stånd, eller
   13. för­vär­vet är bero­ende av vill­kor och, i fråga om gåva, vill­ko­ret avser viss tid som inte över­sti­ger två år från den dag då gåvo­hand­lingen upp­rät­ta­des. Lag (2010:2048).

8 §   Har lag­fart­san­sö­kan för­kla­rats vilande på den grund att över­lå­ta­rens under­skrift på fång­es­hand­lingen icke är styrkt av två vitt­nen, skall över­lå­ta­ren före­läg­gas att inom viss tid väcka talan vid dom­stol, om han anser att för­vär­vet är ogil­tigt. Efter­kom­mes ej före­läg­gan­det, utgör bris­ten i fråga om bevitt­ning icke hin­der mot lag­fart. Erin­ran om detta skall inta­gas i före­läg­gan­det.

9 §   Har fas­tig­het för­vär­vats genom expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv eller sålts exe­ku­tivt till betal­ning av ford­ran för vil­ken den till följd av upp­lå­telse av panträtt eller på annan grund sva­rar oav­sett vem den till­hör, har för­vär­va­ren rätt att erhålla lag­fart utan hin­der av att den före­gå­ende äga­ren ej har lag­fart. Det­samma gäl­ler sam­fäl­lig­hets­för­e­nings för­värv enligt 5 § lagen (1973:1150) om för­valt­ning av sam­fäl­lig­he­ter. Lag (1973:1163).

10 §   Kan den som påstår sig ha för­vär­vat fast egen­dom inte ge in sin fång­es­hand­ling eller är hans eller hen­nes fång­es­hand­ling brist­fäl­lig, ska inskriv­nings­myn­dig­he­ten på hans eller hen­nes begä­ran sätta ut ett sam­man­träde för utred­ning av ägan­de­rät­ten till fas­tig­he­ten (lag­farts­sam­man­träde). Ett sådant sam­man­träde ska även sät­tas ut, om det begärs av den som enligt 4 § får söka lag­fart på före­gå­ende äga­res för­värv och den­nes fång­es­hand­ling inte kan ges in eller är brist­fäl­lig.

En ansö­kan om lag­farts­sam­man­träde ska vara skrift­lig och inne­hålla en redo­gö­relse för vad som sökan­den vet om för­vär­vet och om anled­ningen till att fång­es­hand­lingen inte kan ges in eller att den är brist­fäl­lig. I sist angivna fall ska fång­es­hand­lingen ges in. Sökan­den ska vidare ge in intyg om vad Skat­te­ver­kets beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring utvi­sar om ägan­de­rät­ten under de tio åren när­mast före ansö­kan och den skrift­liga utred­ning i övrigt som kan fin­nas till­gäng­lig. I 10 a § finns bestäm­mel­ser om sär­skilda åtgär­der för att inhämta utred­ning. Lag (2008:153).

10 a §   Om det är befo­gat med hän­syn till utred­ningen, får inskriv­nings­myn­dig­he­ten ansöka hos tings­rät­ten om att ett vittne eller en sak­kun­nig ska höras under ed eller att den som inne­har en skrift­lig hand­ling eller ett före­mål ska före­läg­gas att till­han­da­hålla hand­lingen eller före­må­let. Ansö­kan ska göras hos den tings­rätt inom vars dom­krets fas­tig­he­ten lig­ger.

Om det finns lag­liga för­ut­sätt­ningar för åtgär­den, ska tings­rät­ten bifalla ansö­kan. I fråga om sådan åtgärd som avses i första styc­ket gäl­ler bestäm­mel­serna i 35 kap. 11 §, 36 kap. 1-11, 13-18 och 20-23 §§, 38 kap. 1-5, 8 och 9 §§, 39 kap. 5 § samt 40 kap. 19 § rät­te­gångs­bal­ken. Tings­rät­ten ska dock inte pröva vil­ken bety­delse för­hö­ret, hand­lingen eller före­må­let kan antas ha som bevis.

Före­trä­dare för inskriv­nings­myn­dig­he­ten, sökan­den och annan som ären­det kan antas angå ska kal­las till för­hör med ett vittne eller en sak­kun­nig och ges till­fälle att ställa frå­gor. Om sökan­den eller någon annan enskild per­son som har kal­lats ute­blir från för­hö­ret, får för­hö­ret ändå genom­fö­ras.
Lag (2008:153).

10 b §   Ett vittne eller en sak­kun­nig som hörs under ed efter en ansö­kan enligt 10 a § har rätt till skä­lig ersätt­ning av all­männa medel för nöd­vän­diga kost­na­der för resa, uppe­hälle och tids­spil­lan enligt före­skrif­ter som rege­ringen med­de­lar.
Ersätt­ningen fast­ställs av tings­rät­ten.

Den som före­läggs att till­han­da­hålla en skrift­lig hand­ling eller ett före­mål har, om han eller hon inte är part, rätt till skä­lig ersätt­ning av all­männa medel för kost­na­der. Ersätt­ningen fast­ställs av inskriv­nings­myn­dig­he­ten.

Bestäm­mel­ser om sökan­dens skyl­dig­het att ersätta sta­ten för sådana kost­na­der som avses i första och andra styc­kena finns i 12 a §. Lag (2008:153).

11 §   Till ett lag­farts­sam­man­träde ska inskriv­nings­myn­dig­he­ten kalla sökan­den och andra som ären­det kan antas gälla.
Inskriv­nings­myn­dig­he­ten får vid vite före­lägga sökan­den eller andra att infinna sig per­son­li­gen eller genom ombud. Sökan­den och andra som ska delta i sam­man­trä­det får göra det genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring under samma för­ut­sätt­ningar som gäl­ler enligt 5 kap. 10 § rät­te­gångs­bal­ken. Sam­man­trä­det får hål­las även om sökan­den eller någon annan som kal­lats ute­blir.

Sam­man­trä­det ska kun­gö­ras i orts­tid­ning och i Post- och Inri­kes Tid­ningar. Kun­gö­rel­sen ska inne­hålla upp­gift om sökan­dens namn och adress samt fas­tig­he­tens beteck­ning.
Kun­gö­rel­sen ska även inne­hålla en upp­lys­ning om att sam­man­trä­det syf­tar till att utreda ägan­de­rät­ten till fas­tig­he­ten och att lag­fart på denna kan komma att med­de­las med stöd av det som kom­mer fram vid sam­man­trä­det.

Sam­man­trä­det ska sät­tas ut så att det går minst tre måna­der mel­lan kun­gö­ran­det och dagen för sam­man­trä­det. Lag (2015:369).

12 §   Vid lag­farts­sam­man­träde ska upp­lys­ningar om för­vär­vet inhäm­tas genom för­hör med sökan­den eller på annat lämp­ligt sätt. Om det är möj­ligt ska det även utre­das vem eller vilka som under de tio åren när­mast före ansö­kan inne­haft fas­tig­he­ten med ägan­de­rätt­san­språk. Pro­to­koll ska föras över vad som före­kom­mit vid sam­man­trä­det och i övrigt kom­mit fram i ären­det.

Sedan pro­to­kol­let upp­satts, ska ansö­kan om lag­fart på egen­do­men, under åbe­ro­pande av pro­to­kol­let såsom fång­es­hand­ling, anses gjord på den inskriv­nings­dag som infal­ler när­mast där­ef­ter. Lag (2008:153).

12 a §   Sökan­den ska ersätta sta­ten för kost­na­der för lag­farts­sam­man­träde och kost­na­der som avses i 10 b §. Sökan­den ska dock inte ersätta kost­na­der för kun­gö­relse eller andra kost­na­der för syn än sådana som avses i 10 b § anda styc­ket.

Om sökan­den har för­plik­tats av inskriv­nings­myn­dig­he­ten att ersätta sådana kost­na­der som avses i första styc­ket första meningen och dessa kost­na­der inte har beta­lats inom den tid som inskriv­nings­myn­dig­he­ten har bestämt, ska inskriv­nings­myn­dig­he­ten begära indriv­ning. Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om att indriv­ning inte behö­ver begä­ras för ett ringa belopp. Bestäm­mel­ser om indriv­ning finns i lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m.m. Vid indriv­ning får verk­stäl­lig­het enligt utsök­nings­bal­ken ske.
Lag (2008:153).

13 §   Om det på grund av inne­hål­let i pro­to­kol­let och vad som i övrigt fram­kom­mit måste anta­gas att det påstådda för­vär­vet ägt rum samt sökan­den med hän­syn till vad som fram­kom­mit bör anses som ägare, skall den omstän­dig­he­ten att endast pro­to­kol­let åbe­ro­pas som fång­es­hand­ling ej utgöra hin­der mot lag­fart. Ett för­värv för vil­ket till­stånd av myn­dig­het fordras får dock inte läg­gas till grund för lag­fart för­rän till­stånd har läm­nats.

Har i fall som avses i första styc­ket för­vär­va­ren eller någon som här­le­der sin rätt från honom inne­haft fas­tig­he­ten med ägan­de­rät­tan­språk under de tio åren när­mast före det år då lag­fart­san­sö­kan före­ta­ges till pröv­ning, utgör omstän­dig­het som avses i 7 § 2 hin­der mot lag­fart endast om inskriv­ning eller anteck­ning, som grun­dar sig på annans ägan­de­rätt till fas­tig­he­ten eller anspråk därpå, skett i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del under nämnda tid.

I ärende om lag­fart som avses i denne pra­graf skall, om så fin­nes erfor­der­ligt, inhäm­tas ytt­rande från kam­mar­kol­le­giet. Kol­le­giet får föra talan mot beslut, vari­ge­nom lag­fart bevil­jats. Lag (2000:226).

14 §   Är sökan­dens för­värv för­e­nat med för­be­håll, som inskrän­ker hans rätt att över­låta egen­do­men eller söka inteck­ning eller upp­låta rät­tig­het i denna, eller är hans behö­rig­het i sådant avse­ende inskränkt genom annans rätt att nyttja egen­do­men på grund av tes­ta­mente, skall anteck­ning om inskränk­ningen göras i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del när lag­fart sökes eller när upp­lys­ning om inskränk­ningar där­e­fer vin­nes. Lag (2000:226).


21 kap. Inskriv­ning av tomträtt

Inskriv­ning av upp­lå­telse m.m.

1 §   Den som fått tomträtt upp­lå­ten till sig skall söka inskriv­ning av tomträt­ten inom tre måna­der efter det att tomträt­ten upp­läts eller, om lag­fart då icke är sökt för upp­lå­ta­ren, efter det att lag­fart sök­tes.
Inskriv­ning får sökas även av fas­tig­hets­ä­ga­ren.

Sökes ej inskriv­ning inom före­skri­ven tid, får inskriv­nings­myn­dig­he­ten före­lägga vite för inskriv­nings­skyl­dig­he­tens full­gö­rande.

2 §   En ansö­kan om inskriv­ning enligt 1 § ska avslås, om
   1. upp­lå­tel­se­hand­lingen inte har kom­mit in eller, om den har läm­nats elektro­niskt, det inte har skett på det sätt som anges i 19 kap. 11 a § eller enligt de före­skrif­ter som har med­de­lats med stöd av den para­gra­fen,
   2. före­skrif­terna i 13 kap. 1-4 och 6 §§ inte har följts,
   3. lag­fart inte har sökts för upp­lå­ta­ren,
   4. inskriv­ning i fas­tig­he­ten har bevil­jats eller sökts,
   5. fas­tig­he­ten har utmätts, belagts med kvar­stad eller tagits i för­var eller tagits i anspråk genom betal­nings­säk­ring och ett ärende angå­ende anteck­ning om åtgär­den har tagits upp senast på den inskriv­nings­dag då inskriv­ning söks,
   6. det är uppen­bart att upp­lå­tel­sen på annan grund är ogil­tig eller inte kan göras gäl­lande.

Har ärende angå­ende lag­fart för upp­lå­ta­ren upp­skju­tits till senare inskriv­nings­dag, ska behand­lingen av ansö­kan om inskriv­ning av tomträt­ten upp­skju­tas till samma dag.
Lag (2008:377).

3 §   Före­kom­mer icke omstän­dig­het som avses i 2 §, skall ansö­kan om inskriv­ning för­kla­ras vilande, om
   1. ansö­kan om lag­fart för upp­lå­ta­ren är vilan­de­för­kla­rad,
   2. rät­te­gång pågår om upp­lå­tel­sens gil­tig­het eller om häv­ning eller åter­gång av för­värv av fas­tig­he­ten eller om bättre rätt till denna eller
   3. upp­lå­tel­sens gil­tig­het enligt lag är bero­ende av myn­dig­hets till­stånd. Lag (1975:367).

4 §   Fram­går av upp­lå­tel­se­hand­lingen att tomträtts­ha­va­rens rätt att upp­låta ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft i tomträt­ten är inskränkt, skall anteck­ning om detta göras i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del när inskriv­ning sökes. Lag (2000:226).

5 §   Ansö­kan om inskriv­ning av avtal om sådan änd­ring i tomträt­tens inne­håll som avses i 13 kap. 21 § får göras av fas­tig­hets­ä­ga­ren eller tomträtts­ha­va­ren sedan tomträt­ten inskri­vits. Om sådan inskriv­ning gäl­ler i tillämp­liga delar 2-4 §§ med föl­jande avvi­kel­ser.

Är inteck­ning förut bevil­jad eller sökt i tomträt­ten eller är inskriv­ning av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft förut bevil­jad eller sökt i denna eller söks sådan inskriv­ning samma dag, får ansö­kan om inskriv­ning av avtal som avses i första styc­ket bifal­las endast om rät­tig­hets­ha­va­ren med­gett inskriv­ning av änd­rings­av­ta­let eller detta är väsent­li­gen utan bety­delse för rät­tig­hets­ha­va­rens säker­het. Om fas­tig­he­ten eller tomträt­ten har utmätts, belagts med kvar­stad eller tagits i för­var eller tagits i anspråk genom betal­nings­säk­ring och ett ärende angå­ende anteck­ning om åtgär­den har tagits upp senast på den inskriv­nings­dag då inskriv­ning söks, gäl­ler vad som sagts nu om rät­tig­hets­ha­va­ren även utmät­nings­sö­kan­den eller den för vars anspråk kvar­stad eller för­var eller betal­nings­säk­ring ägt rum.

Är avtal som avses i första styc­ket bero­ende av att fas­tig­hets­bild­ning äger rum, får ansö­kan bifal­las endast om nämnda åtgärd kom­mit till stånd.

I avvak­tan på att hin­der som anges i andra eller tredje styc­ket undan­röjs ska ansö­kan för­kla­ras vilande. Lag (2008:377).

6 §   Om det fram­går av en anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del eller upp­ly­ses på annat sätt att tomträt­ten har upp­hört enligt 13 kap. 19 §, ska det i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del anteck­nas att tomträt­ten har upp­hört.

Ansö­kan om död­ning av tomträttsin­skriv­ning i fall som anges i 13 kap. 22 § får inte bifal­las, om inskriv­ning i tomträt­ten är bevil­jad eller sökt eller om tomträt­ten har utmätts, belagts med kvar­stad eller tagits i för­var eller tagits i anspråk genom betal­nings­säk­ring och ett ärende angå­ende anteck­ning om åtgär­den har tagits upp senast på den inskriv­nings­dag då död­ning söks. Lag (2008:377).

7 §   Över­går tomträtt till ny inne­ha­vare, skall denne söka inskriv­ning av sitt för­värv. Om inskriv­ningen gäl­ler i tillämp­liga delar 20 kap.
med föl­jande avvi­kel­ser.

Ansök­ningen skall avslås, om inskriv­ning av upp­lå­tel­sen ej är bevil­jad eller sökt eller om för­vär­vet stri­der mot 13 kap. 9 § första styc­ket.
Den tid inom vil­ken inskriv­ning skall sökas bör­jar icke löpa för­rän inskriv­ning av upp­lå­tel­sen bli­vit sökt. Bestäm­mel­serna i 20 kap. 13 § tredje styc­ket gäl­ler ej.


22 kap. Inteck­ning

Inteck­ning i fast egen­dom

1 §   Som fas­tig­hets­ä­gare anses i detta kapi­tel den för vil­ken lag­fart senast är sökt.

2 §   En ansö­kan om inteck­ning ska göras av fas­tig­hets­ä­ga­ren. Den ska inne­hålla upp­gift om dels det belopp på vil­ket inteck­ningen ska lyda, dels den eller de fas­tig­he­ter som avses.

Inteck­ning­ens belopp ska anges i svenska kro­nor eller i sådan utländsk valuta för vil­ken det löpande finns till­gång till en till­för­lit­lig kurs för väx­ling mel­lan den aktu­ella valu­tan och svenska kro­nor.

Ansö­kan får inte avse del av fas­tig­het. Den får avse flera fas­tig­he­ter gemen­samt endast om dessa ägs av samma per­son och lig­ger inom samma inskriv­nings­kon­tors verk­sam­hets­om­råde. En ansö­kan som avser en fas­tig­het som sva­rar för bevil­jad eller sökt inteck­ning måste avse samma fasta egen­dom som inteck­ningen och får inte också avse en fas­tig­het som inte sva­rar för inteck­ningen. Lag (2008:153).

3 §   Ansö­kan om inteck­ning ska avslås, om
   1. före­skrif­terna i 2 § inte iakt­ta­gits,
   2. på grund av sär­skild före­skrift eller enligt anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del inteck­ning inte får bevil­jas i fas­tig­he­ten,
   3. inskriv­ning av tomträtt i fas­tig­he­ten är bevil­jad eller sökt,
   4. fas­tig­he­ten från­gått sökan­den på grund av exe­ku­tiv för­sälj­ning eller genom expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv,
   5. sökan­den är i kon­kurs eller för­sätts i kon­kurs den dag då inteck­ningen söks samt fas­tig­he­ten hör till kon­kurs­boet, eller
   6. en del av fas­tig­he­ten har utmätts eller tagits i anspråk genom betal­nings­säk­ring eller fas­tig­he­ten eller en del av fas­tig­he­ten har belagts med kvar­stad eller tagits i för­var och ett ärende angå­ende anteck­ning om åtgär­den har tagits upp senast på den inskriv­nings­dag då inteck­ningen söks, om inte ansök­ningen har med­getts av Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten.

Har ärende angå­ende lag­fart för sökan­den upp­skju­tits till senare inskriv­nings­dag, ska behand­lingen av ansö­kan om inteck­ning upp­skju­tas till samma dag. Lag (2010:238).

4 §   Före­kom­mer icke omstän­dig­het som avses i 3 §, skall ansö­kan om inteck­ning för­kla­ras vilande, om
   1. ansö­kan om lag­fart för sökan­den är vilan­de­för­kla­rad samt inteck­nings­an­sök­ningen ej med­gi­vits av den som har lag­fart,
   2. rät­te­gång pågår om hävande eller åter­gång av för­värv av fas­tig­he­ten eller om bättre rätt till denna,
   3. sökan­den är gift samt den andra makens sam­tycke fordras enligt äkten­skaps­bal­kens bestäm­mel­ser och sam­tycke eller annan tillå­telse enligt nämnda balk inte har givits,
   4. sökan­den är sambo samt den andra sam­bons sam­tycke fordras enligt bestäm­mel­serna i sam­bo­la­gen (2003:376) och sam­tycke eller annan tillå­telse enligt nämnda lag inte har givits, dock endast om ärende om anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del av anmä­lan enligt 5 § andra styc­ket den lagen har tagits upp senast på den inskriv­nings­dag då inteck­ning söks,
   5. ansök­ningen enligt lag är bero­ende av dom­stols eller annan myn­dig­hets till­stånd.

För­kla­ras ansö­kan vilande, skall inskriv­nings­myn­dig­he­ten utfärda bevis om detta (vilan­de­be­vis). Lag (2003:378).

5 §   Om det inte finns hin­der enligt 3 eller 4 §, skall inskriv­nings­myn­dig­he­ten bevilja inteck­ning. Om ansök­ningen tidi­gare har för­kla­rats vilande, får den dock inte bevil­jas för­rän vilan­de­be­vi­set har givits in. Lag (1994:449).

5 a §   När en inteck­ning har bevil­jats, ska ett pant­brev utfär­das på grund­val av inteck­ningen. Skrift­liga pant­brev utfär­das av inskriv­nings­myn­dig­he­ten, om inte annat föl­jer av lagen (1994:448) om pant­brevs­re­gis­ter. Data­pant­brev utfär­das av den stat­liga lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten.

Om ett data­pant­brev utfär­das i stäl­let för ett tidi­gare utfär­dat skrift­ligt pant­brev, för­lo­rar det skrift­liga pant­bre­vet sin gil­tig­het. Utfär­das ett skrift­ligt pant­brev i stäl­let för ett tidi­gare utfär­dat data­pant­brev, för­lo­rar data­pant­bre­vet sin gil­tig­het.

Det finns sär­skilda bestäm­mel­ser om skyl­dig­het för inskriv­nings­myn­dig­he­ten att utfärda nytt pant­brev eller vilan­de­be­vis i stäl­let för dödad sådan hand­ling samt att i visst fall bevilja inteck­ning och utfärda pant­brev när ersätt­ning på grund av brand­för­säk­rings­av­tal till­fal­lit bor­ge­när som har panträtt för sin ford­ran. Lag (2008:541).

5 b §   Om det efter en exe­ku­tiv för­sälj­ning har depo­ne­rats medel som mot­sva­rar pant­brevs belopp, skall inskriv­nings­myn­dig­he­ten på ansö­kan av fas­tig­he­tens nya ägare utfärda nytt pant­brev på grund­val av inteck­ningen. Det förra pant­bre­vet gäl­ler där­ef­ter endast rät­ten till de depo­ne­rade med­len. Lag (1994:449).

6 §   Inteck­ning som skulle med­föra lika före­trä­des­rätt som annan inteck­ning skall vid inskriv­ningen för­kla­ras gälla efter den andra inteck­ningen, om sökan­den begär det. Inteck­ning som sät­tes efter annan gäl­ler efter inteck­ning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om detta ej anges i beslu­tet.

7 §   Inteck­ning får på ansö­kan av fas­tig­hets­ä­ga­ren och efter med­gi­vande av pant­bre­vets inne­ha­vare utsträc­kas till att avse ytter­li­gare en eller flera fas­tig­he­ter (utsträck­ning). Om sådan ansö­kan gäl­ler i tillämp­liga delar bestäm­mel­serna i detta kapi­tel angå­ende ansö­kan om inteck­ning i flera fas­tig­he­ter.

8 §   Pant­brev får på ansö­kan av fas­tig­hets­ä­ga­ren och efter med­gi­vande av pant­bre­vets inne­ha­vare utby­tas mot två eller flera nya pant­brev (utbyte). På begä­ran skall där­vid bestäm­mas i vil­ken ord­ning pant­bre­ven sinse­mel­lan skall med­föra före­trä­des­rätt. Härom gäl­ler i övrigt 6 § andra punk­ten.

8 a §   Inteck­ningar som besvä­rar endast en fas­tig­het får på ansö­kan av fas­tig­hets­ä­ga­ren och efter med­gi­vande av pant­bre­vens inne­ha­vare sam­man­fö­ras till en inteck­ning (sam­man­fö­ring). Denna inteck­ning skall gälla med den före­trä­des­rätt som till­kom­mer den av de i sam­man­fö­ringen ingå­ende inteck­ning­arna som gäl­ler med sämsta rätt.

Sam­man­fö­ring får ske endast om inteck­ning­arna
   1. besvä­rar hela fas­tig­he­ten,
   2. är bestämda i samma valuta, och
   3. har inbör­des lika rätt eller gäl­ler ome­del­bart efter varandra eller efter varandra med avbrott endast för inskriv­ning av rät­tig­het.

Inteck­ningar som är införda i pant­brevs­re­gist­ret får sam­man­fö­ras endast om samt­liga inteck­ningar som omfat­tas av åtgär­den är införda i regist­ret och har samma pant­brevs­ha­vare.

Inteck­ning som avses i första styc­ket skall för­kla­ras gälla för ett lägre belopp än det vartill de sam­man­förda inteck­ning­arna sam­man­lagt upp­går, om sökan­den begär det och pant­bre­vens inne­ha­vare med­ger det. Lag (2004:449).

9 §   Inteck­ning som besvä­rar endast en fas­tig­het får på ansö­kan av fas­tig­hets­ä­ga­ren och efter med­gi­vande av pant­bre­vets inne­ha­vare ned­sät­tas efter annan inteck­ning eller inskriv­ning av rät­tig­het (ned­sätt­ning). Inteck­ning som ned­sät­tes efter annan inskriv­ning gäl­ler efter inskriv­ning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om detta ej anges i beslu­tet.

Första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om gemen­sam inteck­ning med föl­jande avvi­kel­ser.

Ned­sätt­ning efter annan inteck­ning får ske endast om inteck­ning­arna besvä­rar samma fas­tig­he­ter och ned­sätt­ningen skall genom­fö­ras på samma sätt i samt­liga dessa. Sva­rar fas­tig­het endast enligt 6 kap. 11 § andra styc­ket fordras ej att den fas­tig­he­tens ägare biträtt ansök­ningen.

För ned­sätt­ning efter inskriv­ning av rät­tig­het som besvä­rar endast en av fas­tig­he­terna fordras med­gi­vande även av inne­ha­vare av sådan inskri­ven rät­tig­het i annan av inteck­ningen besvä­rad fas­tig­het som efter ned­sätt­ningen kom­mer att gälla med lika rätt som eller sämre rätt än inteck­ningen. Sva­rar fas­tig­he­ten endast enligt 6 kap. 11 § andra styc­ket, får ned­sätt­ning ske utan att den biträtts eller med­gi­vits av den fas­tig­he­tens ägare eller av äga­ren av eller rät­tig­hets­ha­vare i stam­fas­tig­he­ten eller fas­tig­het som före den ifrå­ga­va­rande sva­rar för brist i stam­fas­tig­he­ten. Fordras ej fas­tig­hets­ä­ga­res med­ver­kan till ned­sätt­ningen, får ned­sätt­ning ske på ansö­kan av pant­bre­vets inne­ha­vare.

Är fråga om ned­sätt­ning efter inskriv­ning av rät­tig­het som besvä­rar flera av fas­tig­he­terna, äger fjärde styc­ket tillämp­ning beträf­fande var och en av dem.

10 §   Inteck­ning får på ansö­kan av fas­tig­hets­ä­ga­ren och efter med­gi­vande av pant­bre­vets inne­ha­vare dödas (död­ning). För död­ning av gemen­sam inteck­ning krä­ves dock icke att ägare av fas­tig­het som sva­rar endast enligt 6 kap. 11 § andra styc­ket biträtt ansök­ningen.

Om död­ning av inteck­ning när pant­bre­vet eller vilan­de­be­vi­set för­kom­mit finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

11 §   Gemen­sam inteck­ning får på ansö­kan av fas­tig­he­ter­nas ägare och efter med­gi­vande av pant­bre­vets inne­ha­vare avlyf­tas från någon eller några av fas­tig­he­terna (relax­a­tion). Besvä­ras fas­tig­het, i vil­ken inteck­ningen skall kvar­stå, av panträtt eller annan rät­tig­het som är inskri­ven och äger rät­tig­he­ten lika rätt som eller sämre rätt än inteck­ningen, fordras att inne­ha­va­ren av sådan rät­tig­het med­ger relax­a­tio­nen. Sva­rar fas­tig­het, från vil­ken inteck­ningen skall avlyf­tas, endast enligt 6 kap. 11 § andra styc­ket, får relax­a­tion ske utan att den biträtts eller med­gi­vits av den fas­tig­he­tens ägare eller av äga­ren av eller rät­tig­hets­ha­vare i stam­fas­tig­he­ten eller fas­tig­het som före den ifrå­ga­va­rande sva­rar för brist i stam­fas­tig­he­ten. Fordras ej fas­tig­hets­ä­ga­rens med­ver­kan till relax­a­tio­nen, får relax­a­tion ske på ansö­kan av pant­bre­vets inne­ha­vare.

Sva­rar fas­tig­he­terna för flera gemen­samma inteck­ningar, får en av inteck­ning­arna icke avlyf­tas från en fas­tig­het utan att sådana åtgär­der vid­ta­ges med de övriga inteck­ning­arna att fas­tig­he­ten icke vidare sva­rar för dem gemen­samt med någon av de andra fas­tig­he­terna.

I fas­tig­het, som bil­dats genom avstyck­ning av område vil­ket för­vär­vats av kom­mun för att ingå i all­män plats inom detalj­plan, får på begä­ran av kom­mu­nen relax­a­tion ske utan hin­der av bestäm­mel­serna i första styc­ket om att för relax­a­tion fordras med­gi­vande av fas­tig­hets­ä­gare och rät­tig­hets­ha­vare, om san­no­lika skäl före­lig­ger för att områ­dets värde upp­går till högst två pro­cent av den ode­lade fas­tig­he­tens värde och relax­a­tio­nen är väsent­li­gen utan bety­delse för fas­tig­hets­ä­gar­nas och rät­tig­hets­ha­var­nas rätt. Lag (1987:132).

12 §   På ansö­kan av inne­ha­vare av pant­brev eller vilan­de­be­vis skall anteck­ning göras i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del om inne­ha­vet.
Är annan förut anteck­nad som inne­ha­vare, skall inskriv­nings­myn­dig­he­ten sedan anteck­ning om det nya inne­ha­vet skett avföra den tidi­gare anteck­ningen och skrift­li­gen under­rätta den som tidi­gare var anteck­nad som inne­ha­vare om åtgär­den. Skyl­dig­het att under­rätta tidi­gare anteck­nad inne­ha­vare före­lig­ger dock icke, om det är uppen­bart att under­rät­tel­sen sak­nar bety­delse för honom. Före­lig­ger anled­ning till anta­gande att sökan­den icke inne­har pant­bre­vet eller bevi­set, skall före­läg­gande med­de­las honom att upp­visa detta.

Anmä­ler den som anteck­nats som inne­ha­vare att inne­ha­vet upp­hört, skall anteck­ningen avfö­ras. Lag (2000:226).

13 §   När en inne­ha­vare av pant­brev läm­nar sitt med­gi­vande till sådana åtgär­der som anges i 7--11 §§, fordras att pant­bre­vet ges in eller, i fråga om data­pant­brev, att det finns hin­der mot avre­gi­stre­ring enligt 10 § lagen (1994:448) om pant­brevs­re­gis­ter och att någon begä­ran om att hind­ret skall hävas inte har fram­ställts.
Lag (1994:449).

14 §   Om åtgärd som anges i 7 - 11 § berör vilan­de­för­kla­rad ansö­kan om inteck­ning, gäl­ler vad som för sådan åtgärd är före­skri­vet om pant­bre­vet och dess inne­ha­vare i stäl­let vilan­de­be­vi­set och inne­ha­va­ren av detta.

Inteck­ning i tomträtt

15 §   Bestäm­mel­serna i 1 - 14 §§, utom i vad avser gemen­sam inteck­ning, äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om inteck­ning i tomträtt, var­vid med lag­fart lik­stäl­les inskriv­ning av tomträtt.


23 kap. Inskriv­ning av annan nytt­jan­de­rätt än tomträtt samt avser­vi­tut och rätt till elekt­risk kraft

Inskriv­ning i fast egen­dom

1 §   Vill inne­ha­va­ren av annan genom avtal upp­lå­ten nytt­jan­de­rätt än tomträtt eller av ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft, som upp­lå­tits genom avtal, söka inskriv­ning, skall han inge den hand­ling på vil­ken rät­tig­he­ten grun­das. Inskriv­ning får sökas även av fas­tig­hets­ä­ga­ren.

2 §   En ansö­kan om inskriv­ning enligt 1 § ska avslås, om
   1. den hand­ling som rät­tig­he­ten grun­das på inte har kom­mit in eller, om den har läm­nats elektro­niskt, det inte har skett på det sätt som anges i 19 kap. 11 a § eller enligt de före­skrif­ter som har med­de­lats med stöd av den para­gra­fen,
   2. före­skrift i lag beträf­fande sådan upp­lå­telse som ansö­kan angår inte har iakt­ta­gits och före­skrif­ten inte avser gil­tig­he­ten av endast visst för­be­håll,
   3. upp­lå­tel­sen står i strid med en mot upp­lå­ta­ren gäl­lande inskränk­ning i hans rätt att för­foga över egen­do­men och, när upp­lå­tel­sen skedde, lag­fart inte var bevil­jad för upp­lå­ta­ren eller, om så var fal­let, ärende om anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del av inskränk­ningen var upp­ta­get på inskriv­nings­dag,
   4. inskriv­ning av tomträtt i fas­tig­he­ten är bevil­jad eller sökt,
   5. fas­tig­he­ten före upp­lå­tel­sen över­lå­tits till någon vars för­värv enligt 17 kap. 1 eller 4 § äger före­träde fram­för upp­lå­tel­sen,
   6. fas­tig­he­ten före upp­lå­tel­sen från­gått upp­lå­ta­ren på grund av exe­ku­tiv för­sälj­ning eller genom expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv,
   7. fas­tig­he­ten har belagts med kvar­stad eller tagits i för­var och ett ärende angå­ende anteck­ning om åtgär­den har tagits upp senast på den inskriv­nings­dag då inskriv­ning söks,
   8. upp­lå­tel­sen avser arrende eller hyra som enligt för­be­håll i upp­lå­tel­se­hand­lingen inte får inskri­vas,
   9. upp­lå­tel­sen avser rätt till elekt­risk kraft och skrift­ligt med­gi­vande till inskriv­ning inte före­lig­ger,
   10. det är uppen­bart att upp­lå­tel­sen av annan grund är ogil­tig eller att rätt­tig­he­ten upp­hört eller av annat skäl inte kan göras gäl­lande.

Har ärende angå­ende lag­fart för upp­lå­ta­ren upp­skju­tits till senare inskriv­nings­dag, ska behand­lingen av ansö­kan om inskriv­ning upp­skju­tas till samma dag. Lag (2008:377).

3 §   Före­kom­mer icke omstän­dig­het som avses i 2 §, skall ansö­kan om inskriv­ning för­kla­ras vilande, om
   1. upp­lå­ta­ren ej har lag­fart,
   2. rät­te­gång pågår om upp­lå­tel­sens gil­tig­het eller om hävande eller åter­gång av för­värv av fas­tig­he­ten eller om bättre rätt till denna,
   3. rät­tig­he­ten är upp­lå­ten i del av fas­tig­het, vil­ken åter­står efter för­värv av område eller av andel som enligt fång­es­hand­lingen skall utbry­tas, och frå­gan om fas­tig­hets­bild­ning icke bli­vit slut­li­gen avgjord,
   4. upp­lå­tel­sen enligt lag är bero­ende av dom­stols eller annan myn­dig­hets till­stånd.

Kom­mer i fall som anges i första styc­ket 3 fas­tig­hets­bild­ning ej till stånd, anses ansök­ningen avse den ode­lade fas­tig­he­ten.

4 §   Rät­tig­het, som skulle ha före­träde fram­för annan rät­tig­het som avses i detta kapi­tel eller utgö­res av inteck­ning, skall vid inskriv­ningen för­kla­ras gälla efter den andra rät­tig­he­ten, om sökan­den begär det.

Rät­tig­het som sät­tes efter annan rät­tig­het gäl­ler efter rät­tig­het med lika rätt som eller bättre rätt än denna även om detta ej anges i beslu­tet.

5 §   Inskri­ven rät­tig­het får på ansö­kan av rät­tig­hets­ha­va­ren med fas­tig­hets­ä­ga­rens sam­tycke ned­sät­tas efter annan inskri­ven rät­tig­het (ned­sätt­ning). Bestäm­mel­sen i 4 § andra styc­ket äger där­vid mot­sva­rande tillämp­ning.

6 §   En inskriv­ning får på ansö­kan av rät­tig­hets­ha­va­ren dödas helt eller till viss del (död­ning). Om rät­tig­he­ten har upp­hört helt eller till viss del, ska rät­tig­hets­ha­va­ren göra en sådan ansö­kan inom tre måna­der. Får inskriv­nings­myn­dig­he­ten upp­gift om att en rät­tig­het har upp­hört, får myn­dig­he­ten före­lägga rät­tig­hets­ha­va­ren vid vite att ansöka om död­ning eller visa att rät­tig­he­ten inte har upp­hört.

Om rät­tig­he­ten har upp­hört helt eller till viss del, får inskriv­ningen dödas till mot­sva­rande del även på ansö­kan av fas­tig­hets­ä­ga­ren.

En inskriv­ning får tas bort, om det är uppen­bart att den inskrivna rät­tig­he­ten inte gäl­ler i fas­tig­he­ten.
Lag (2013:489).

7 §   Bestäm­mel­serna i 1 - 6 §§ äger med föl­jande avvi­kel­ser mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om rät­tig­het som grun­dar sig på för­värv som anges i 17 kap. 11 § och i övrigt är av den beskaf­fen­het som avses i detta kapi­tel.

Nytt­jan­de­rätt som anges i 12 kap. 2 § ärv­da­bal­ken får ej inskri­vas.
Ansö­kan om inskriv­ning på grund av tes­ta­mente eller för­rätt­ning får ej bifal­las innan tes­ta­men­tet eller för­rätt­ningen vun­nit laga kraft. I avvak­tan på att hind­ret undan­rö­jes skall ansök­ningen för­kla­ras vilande.

Inskriv­ning i tomträtt

8 §   Bestäm­mel­serna i 1 - 7 §§ äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om inskriv­ning i tomträtt, var­vid med lag­fart lik­stäl­les inskriv­ning av tomträtt. Ansö­kan om inskriv­ning i tomträtt skall dock avslås, om inskriv­ning av tomträttsupp­lå­tel­sen ej är bevil­jad eller sökt.

Övriga bestäm­mel­ser

9 §   Kom­mer en inskri­ven rät­tig­het till följd av ett för­ord­nande enligt 5 kap. 33 a § eller 7 kap. 13 § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) att gälla i en annan fas­tig­het än den i vil­ken den har bli­vit inskri­ven, skall rät­tig­he­ten inskri­vas i den andra fas­tig­he­ten. En sådan inskriv­ning ger samma rätt till före­träde som om den verk­ställts efter ansö­kan. Lag (1989:722).


24 kap. Inskriv­ning av för­kla­ring om till­be­hör till fas­tig­het

1 §   En fas­tig­hets­ä­gare har rätt att ansöka om inskriv­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del av en för­kla­ring som avses i 2 kap. 3 §. Som fas­tig­hets­ä­gare anses i detta kapi­tel den för vil­ken lag­fart senast är sökt.

Ansö­kan ska avslås, om
   1. ansö­kan om lag­fart för sökan­den är vilan­de­för­kla­rad och inskriv­nings­an­sö­kan inte har med­getts av den som har lag­fart,
   2. en eller flera inteck­ningar gäl­ler i fas­tig­he­ten och varje bor­ge­när för vars ford­ran pant­brev på grund av sådan inteck­ning utgör säker­het inte med ingi­vande av pant­bre­vet har med­gett ansö­kan,
   3. fas­tig­he­ten har från­gått sökan­den på grund av exe­ku­tiv för­sälj­ning eller genom expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv,
   4. sökan­den är i kon­kurs eller för­sätts i kon­kurs den dag då inskriv­ningen söks samt fas­tig­he­ten hör till kon­kurs­boet,
   5. fas­tig­he­ten eller en del därav är utmätt eller utmäts den dag då inskriv­ningen söks och Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten inte har med­gett ansö­kan,
   6. fas­tig­he­ten eller en del därav har tagits i anspråk genom betal­nings­säk­ring eller tas i anspråk den dag då inskriv­ningen söks och Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten inte har med­gett ansö­kan,
   7. fas­tig­he­ten eller en del därav är belagd med kvar­stad eller tagen i för­var eller beläggs med kvar­stad eller tas i för­var den dag då inskriv­ningen söks och Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten inte har med­gett ansö­kan.

Om ett ärende angå­ende lag­fart för sökan­den har skju­tits upp till en senare inskriv­nings­dag, ska behand­lingen av inskriv­nings­an­sö­kan skju­tas upp till samma dag. Lag (2008:377).

2 §   En inskriv­ning av för­kla­ring som avses i 2 kap. 3 § ska tas bort på ansö­kan av fas­tig­hets­ä­ga­ren.

För en ansö­kan enligt första styc­ket gäl­ler 1 § andra och tredje styc­kena. I stäl­let för vad som före­skrivs i 1 § andra styc­ket 2 gäl­ler dock att ansö­kan ska avslås, om inte varje bor­ge­när som har före­tags­hy­po­tek i fas­tig­hets­ä­ga­rens närings­verk­sam­het har med­gett ansö­kan genom att ge in före­tagsin­teck­nings­bre­vet till inskriv­nings­myn­dig­he­ten.
Lag (2008:989).

3 §   Bestäm­mel­serna i 1 och 2 §§ tilläm­pas också på tomträtt som har inskri­vits. Där­vid lik­ställs inskriv­ning av tomträtt med lag­fart. Lag (1984:651).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1983:657

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1984. 9 kap. 33 § gäl­ler också i fall då jord­ä­ga­ren utgi­vit ersätt­ning för torr­lägg­ning av mark enligt vat­ten­la­gen (1918:523).

1984:401

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1984 och tilläm­pas även på avtal som har slu­tits före lagens ikraft­trä­dande. Till grund för för­ver­kande enligt första styc­ket 8 i dess nya lydelse får läg­gas endast för­fa­rande efter lagens ikraft­trä­dande.

1984:678
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1985.
   2. Bestäm­mel­serna i 9 kap. 12 a § och 11 kap. 6 b § skall inte tilläm­pas i en tvist, som har anhäng­ig­gjorts vid dom­stol eller arren­de­nämnd före ikraft­trä­dan­det.
   3. Om ett avtal har sagts upp före ikraft­trä­dan­det, skall äldre bestäm­mel­ser om upp­säg­ning och hän­skju­tande av tvist till arren­de­nämnd tilläm­pas. I sådant fall gäl­ler inte hel­ler de nya bestäm­mel­serna i 9 kap. 12 b § samt 11 kap. 5 a §, 6 § fjärde styc­ket och 6 a §.
   4. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 7 kap. 5 §, 8 kap. 23 § och 9 kap. 2, 18, 21, 29, 31 samt 36-​-39 §§ i deras äldre lydelse fram till den tid­punkt till vil­ken jord­ä­ga­ren tidi­gast kan säga upp avta­let genom upp­säg­ning efter ikraft­trä­dan­det. 9 kap. 31 § skall dock tilläm­pas i sin nya lydelse redan tidi­gare, om antingen arren­da­torn ensam eller arren­da­torn och före honom hans make eller någon av hans för­äld­rar har bru­kat arren­de­stäl­let under sam­man­lagt minst tio år när till­stånd söks.
   5. Om ett avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det inne­hål­ler vill­kor som ford­rar arren­de­nämn­dens god­kän­nande, skall den i 8 kap. 2 § andra styc­ket andra meningen före­skrivna tiden räk­nas från utgången av år 1984.

1984:694
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1985.
   2. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas i fråga om hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte något annat före­skrivs i det föl­jande.
   3. Om inte något annat föl­jer av punk­terna 4--9, tilläm­pas den nya lydel­sen av 7 kap. 16 § samt 12 kap. 1 och 2 §§, 3 § andra-​-fjärde styc­kena, 4--8 §§, 15 § fjärde styc­ket, 16, 20, 26, 28, 35, 42, 45-​-55 a, 63 och 67 §§ även i fråga om hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det.

Om ett hyres­av­tal har sagts upp före ikraft­trä­dan­det, tilläm­pas fort­fa­rande äldre bestäm­mel­ser om upp­säg­nings­tid och tid för hyres­av­tals upp­hö­rande samt hän­skju­tande av tvist till hyres­nämnd även om hyres­ti­den går ut först efter ikraft­trä­dan­det. Äldre bestäm­mel­ser om upp­säg­nings­tid tilläm­pas också för hyres­av­tal, som har ingåtts för bestämd tid, om upp­säg­nings­ti­den är längre enligt de nya bestäm­mel­serna och upp­säg­ning sker före utgången av janu­ari 1985.

Inne­hål­ler ett hyres­av­tal, som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det, vill­kor som stri­der mot bestäm­mel­serna i 12 kap. 19 § i dess nya lydelse, gäl­ler vill­ko­ret mot hyres­gäs­ten till utgången av år 1986 eller, om avta­let inte kan sägas upp till upp­hö­rande vid den tid­punk­ten, till den senare tid­punkt då avta­let på grund av upp­säg­ning tidi­gast kan från­trä­das av båda par­ter.
   4. Har ett avtal om hyra av en bostads­lä­gen­het ingåtts för bestämd tid före ikraft­trä­dan­det, skall hyres­ti­den ändå anses vara obe­stämd, om inte par­terna har kom­mit över­ens om något annat senast vid den tid­punkt till vil­ken avta­let efter ikraft­trä­dan­det tidi­gast kan sägas upp av båda par­ter. En sådan över­ens­kom­melse gäl­ler mot en ny ägare av fas­tig­he­ten, om hyres­av­ta­let har upp­rät­tats skrift­li­gen och över­ens­kom­mel­sen har anteck­nats på hyres­vär­dens exem­plar av hand­lingen.
   5. Bestäm­mel­sen i punk­ten 3 andra styc­ket första meningen om ver­kan av att hyres­av­ta­let har sagts upp före ikraft­trä­dan­det gäl­ler inte om avta­let efter upp­säg­ningen har för­längts för tid efter ikraft­trä­dan­det.
   6. Om ett hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det är träf­fat på obe­stämd tid eller med för­be­håll för såväl hyres­vär­den som hyres­gäs­ten att säga upp avta­let och en upp­säg­ning, sedan lagen har trätt i kraft, inte sker till den tid­punkt avta­let på grund av sådan upp­säg­ning tidi­gast kan från­trä­das, skall de nya bestäm­mel­serna med undan­tag av 12 kap. 19 § tilläm­pas på avta­let från den tid­punk­ten, även om det inte föl­jer av någon annan över­gångs­be­stäm­melse. Detta gäl­ler även om upp­säg­ning sker men avta­let för­längs.
   7. Om det finns sär­skilda skäl, kan läns­sty­rel­sen ge en för­e­ning eller ett aktie­bo­lag som avses i punkt 7 över­gångs­be­stäm­mel­serna till bostads­rättsla­gen (1991:614) till­stånd att tillämpa avtalsklau­sul som stri­der mot 12 kap. 15 § andra styc­ket första meningen eller 19 §.
Till­stånd som har med­de­lats enligt äldre bestäm­mel­ser gäl­ler även efter ikraft­trä­dan­det. Lag (1991:617).
   8. Hyres­tvis­ter som har anhäng­ig­gjorts vid dom­stol eller hyres­nämnd före ikraft­trä­dan­det prö­vas enligt äldre bestäm­mel­ser.
   9. Vid tillämp­ning av bestäm­mel­sen om far­dag i 11 § lagen (1963:583) om avveck­ling av fide­i­kom­miss gäl­ler, såvitt angår hyra, 12 kap. 4 § tredje styc­ket i dess äldre lydelse även efter ikraft­trä­dan­det.

1985:172
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1985.
   2. Äldre bestäm­mel­ser i 6 kap. 3 § första styc­ket skall tilläm­pas på pant­brev, som gäl­ler på grund av inteck­ning som har sökts före ikraft­trä­dan­det av denna lag, om fas­tig­he­ten har utmätts, kon­kur­san­sö­kan har gjorts eller de medel som i övrigt skall för­de­las har ned­satts före ikraft­trä­dan­det.
   3. Vad som sägs i 6 kap. 3 § tredje styc­ket gäl­ler inte, om utmät­ningen eller pant­för­skriv­ningen i andra hand har skett före ikraft­trä­dan­det.

1985:279
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1985.
   2. I fråga om arren­de­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 10 kap. 1 § i sin nya lydelse först efter den tid­punkt till vil­ken jord­ä­ga­ren tidi­gast kan säga upp avta­let genom upp­säg­ning efter ikraft­trä­dan­det. Om arren­de­för­hål­lan­det vid arren­de­ti­dens utgång varat minst tio år tilläm­pas dock 10 kap. 1 § i den nya lydel­sen från och med ikraft­trä­dan­det. Det­samma gäl­ler, om den arren­de­tid som löper vid ikraft­trä­dan­det enligt avta­let utgår först sedan arren­de­för­hål­lan­det varat minst tio år.
   3. Har arren­de­av­tal upp­sagts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

1985:928
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1986.
   2. Den nya bestäm­mel­sen i 9 kap. 23 § tredje styc­ket skall tilläm­pas också beträf­fande avräk­nings­pe­ri­o­der som löper vid ikraft­trä­dan­det.
Detta gäl­ler dock inte, om par­terna i arren­de­av­ta­let har regle­rat hur kost­nads­för­änd­ringar skall beak­tas eller om det med hän­syn till arren­de­vill­ko­ren och omstän­dig­he­terna vid arren­de­vill­ko­rens till­komst skulle vara oskä­ligt att tillämpa den nya bestäm­mel­sen.

1986:1240
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1987.
   2. Den äldre lydel­sen av 71 § tredje styc­ket sista meningen skall tilläm­pas i fråga om beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

1987:242
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1987.
   2. Den nya lydel­sen av 12 kap. 46 och 67 §§ skall tilläm­pas även i fråga om hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det. När frå­gan om rätt till för­läng­ning av ett hyres­av­tal prö­vas i anled­ning av en upp­säg­ning som har skett före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas dock den äldre lydel­sen av 46 §.

1987:816
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1988.
   2. Före­skrif­terna i 12 kap. i deras nya lydelse tilläm­pas även i fråga om hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det. Före­skrif­terna i 12 kap. 33 § skall tilläm­pas i deras äldre lydelse dels i fråga om bodel­ning med anled­ning av boskill­nad samt skifte med anled­ning av boskill­nad eller äkten­skaps­skill­nad, dels i fall då ett sam­bo­för­hål­lande har upp­hört före ikraft­trä­dan­det.
   3. I fråga om över­lå­tel­ser som har gjorts före ikraft­trä­dan­det skall 20 kap. 7 § tilläm­pas i dess äldre lydelse.
   4. Har en ansö­kan om inteck­ning gjorts före ikraft­trä­dan­det, skall 22 kap. 4 § i dess äldre lydelse fort­fa­rande tilläm­pas i ären­det.

1988:408
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1988.
   2. De nya bestäm­mel­serna i 12 kap. 55 b, 66 och 67 §§ skall tilläm­pas även i fråga om hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det. Ett beslut om åter­be­tal­ning av hyra enligt 55 b § får dock inte avse tid före ikraft­trä­dan­det.

1988:927
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1989.
   2. De nya bestäm­mel­serna i 12 kap. 23 och 40 §§ gäl­ler även i fråga om hyres­av­tal som har ingåtts före den 1 janu­ari 1989, dock först från den tid­punkt till vil­ken avta­let tidi­gast kan sägas upp av hyres­vär­den genom upp­säg­ning efter utgången av år 1988. Intill dess tilläm­pas fort­fa­rande äldre bestäm­mel­ser.
   3. De nya bestäm­mel­serna i 12 kap. 8, 57-​-60 och 66 §§ gäl­ler även i fråga om hyres­av­tal som har ingåtts före den 1 janu­ari 1989. Om ett hyres­av­tal har sagts upp dess­förin­nan, tilläm­pas dock fort­fa­rande äldre bestäm­mel­ser.
   4. Inne­hål­ler ett hyres­av­tal, som har ingåtts före den 1 janu­ari 1989, vill­kor som stri­der mot de nya bestäm­mel­serna i 12 kap. 19 §, gäl­ler vill­ko­ret mot hyres­gäs­ten till utgången av juni 1990 eller, om avta­let inte kan sägas upp till upp­hö­rande vid den tid­punk­ten, till den senare tid­punkt då avta­let på grund av upp­säg­ning tidi­gast kan från­trä­das.

1990:936

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1991. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler dock äldre bestäm­mel­ser.

1990:1127

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1991. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i mål
   1. där talan väckts vid fas­tig­hets­dom­stol före ikraft­trä­dan­det,
   2. som efter åter­vin­ning över­läm­nats till fas­tig­hets­dom­stol före ikraft­trä­dan­det, eller
   3. som enligt lagsök­nings­la­gen (1946:808) hän­skju­tits till rät­te­gång vid fas­tig­hets­dom­stol före ikraft­trä­dan­det.

1991:850

Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om mål om lagsök­ning, betal­nings­före­läg­gande och handräck­ning där talan väckts före ikraft­trä­dan­det.

1992:126

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1992. Mål som före ikraft­trä­dan­det kom­mit in till arbets­dom­sto­len men ännu inte avgjorts hand­läggs enligt äldre före­skrif­ter.

1992:448

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1992. Äldre lydelse av 4 kap. 1 och 2 §§ gäl­ler dock i fråga om rätts­hand­lingar som har före­ta­gits före ikraft­trä­dan­det.

1992:1209
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1993.
   2. Har intrång som avses i 3 kap. 7 § inletts före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler äldre bestäm­mel­ser o m rät­ten till ersätt­ning.

1993:400
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1993.
   2. Bestäm­mel­serna i 12 kap. 35 § skall tilläm­pas i sin nya lydelse när hyres­nämn­den efter ikraft­trä­dan­det prö­var frå­gor om till­stånd till över­lå­telse av hyres­rätt.
   3. Beträf­fande över­lå­tel­ser av hyres­rät­ter till bostads­lä­gen­he­ter som äger rum före ikraft­trä­dan­det skall 12 kap. 38 § tilläm­pas i sin äldre lydelse.
   4. I fråga om stör­ningar i boen­det som inträf­fat före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas de nya bestäm­mel­serna i 12 kap. 25 § samt 42 § första styc­ket 6 och tredje styc­ket i fall då hyres­vär­den efter ikraft­trä­dan­det givit en hyres­gäst till­sä­gelse att se till att stör­ning­arna upp­hör. I annat fall tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser.

De nya bestäm­mel­serna om sär­skilt all­var­liga stör­ningar i boen­det får bara tilläm­pas i fråga om stör­ningar som inträf­fat sedan lagen trätt i kraft.
   5. De nya bestäm­mel­serna i 12 kap. 42 §, såvitt avser hyror, och 44 § tilläm­pas på hyror som för­fal­ler till betal­ning sedan lagen trätt i kraft. Beträf­fande hyror som dess­förin­nan för­fal­lit till betal­ning tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser.
   6. I fråga om hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas bestäm­mel­serna i 12 kap. 45 § första styc­ket i sin äldre lydelse.

Ett avtal om avstå­ende från besitt­nings­skydd till en bostads­lä­gen­het har ver­kan enligt äldre bestäm­mel­ser om avta­let har ingåtts före ikraft­trä­dan­det.

1994:817
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1994.
   2. De nya före­skrif­terna gäl­ler även hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det. De äldre före­skrif­terna i 12 kap. 1 § tilläm­pas dock på avtal som ingåtts före ikraft­trä­dan­det.
   3. De äldre före­skrif­terna i 12 kap. 55 a § tilläm­pas beträf­fande åtgärd för vil­ken det har med­de­lats bygg­lov med stöd av 8 kap. 31 § plan- och bygg­la­gen (1987:10).

1995:567
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1995.
   2. I fråga om arren­de­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler den nya lydel­sen av 8 kap. 21 § samt de nya bestäm­mel­serna i 9 kap. 21 a, 31 a och 31 b §§ först efter den tid­punkt till vil­ken jord­ä­ga­ren tidi­gast kan säga upp avta­let genom upp­säg­ning efter ikraft­trä­dan­det.

1995:1397
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1996.
   2. Den äldre lydel­sen av 7 kap. 29 § gäl­ler fort­fa­rande i fråga om fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­he­ter som inrät­tats enligt lagen (1971:133) om kom­mu­nal fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­het och fas­tig­hets­re­gis­ter­myn­dig­het.

1995:1474
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1996.
   2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler, såvitt avser 8 kap. 12 a och 12 b samt 9 kap. 19, 31 och 34 a §§, äldre reg­ler fram till den tid­punkt till vil­ken avta­let tidi­gast kan sägas upp genom upp­säg­ning efter ikraft­trä­dan­det.
   3. I fall då tid för klan­der av arren­de­syn har bör­jat löpa före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 9 kap. 28 § första styc­ket i sin äldre lydelse.
   4. Beträf­fande arren­de­stäl­len på vilka det vid ikraft­trä­dan­det finns hus för vil­ket det då inte har bestämts något tax­e­rings­värde gäl­ler 10 kap. 4 § i dess tidi­gare lydelse fram till den tid­punkt till vil­ken avta­let tidi­gast kan sägas upp genom upp­säg­ning efter ikraft­trä­dan­det.

1996:246

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut med­de­lats före lagens ikraft­trä­dande tilläm­pas fort­fa­rande äldre bestäm­mel­ser, om beslu­tet över­kla­gas.

1997:62
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1997.
   2. Bestäm­mel­serna i 12 kap. 18 d - h §§ skall inte tilläm­pas i fråga om åtgär­der som har påbör­jats före lagens ikraft­trä­dande.
Dessa bestäm­mel­ser skall inte hel­ler tilläm­pas beträf­fande åtgär­der som genom bin­dande avtal upp­hand­lats av fas­tig­hets­ä­ga­ren före den 1 decem­ber 1996. I fråga om åtgär­der för vilka de nya bestäm­mel­serna inte gäl­ler tilläm­pas fort­fa­rande de upp­hävda före­skrif­terna i 12 kap. 55 a §. Här­vid skall 12 kap. 70 och 73 §§ tilläm­pas i sin äldre lydelse.
   3. Om det finns sär­skilda skäl, kan läns­sty­rel­sen medge undan­tag från tillämp­ningen av bestäm­mel­serna i 12 kap. 18 d - h §§ i fråga om hus som ägs av för­e­ning eller aktie­bo­lag som avses i punkt 7 över­gångs­be­stäm­mel­serna till bostads­rättsla­gen (1991:614).
   4. Vid tvist om hyra som bli­vit gäl­lande enligt 12 kap. 54 a § i dess äldre lydelse tilläm­pas 12 kap. 55 c § tredje styc­ket i sin äldre lydelse.

1997:617
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1998.
   2. 9 kap. 33 § i dess äldre lydelse skall fort­fa­rande gälla i fall då en jord­ä­gare har utgi­vit ersätt­ning för byg­gande av enskild väg enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar.

1998:146
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juni 1998.
   2. Vid tillämp­ningen av 28 a § skall ett åta­gande att ställa pant eller bor­gen som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det anses ha bör­jat gälla vid ikraft­trä­dan­det.

1998:861
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1999.
   2. Vad som stad­gas om natur­vårds­av­tal i 7 kap. 3 § andra styc­ket skall inte gälla i fråga om avtal som har ingåtts före denna lags ikraft­trä­dande.

2000:182

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2000. Äldre före­skrif­ter gäl­ler för beräk­ning av ränta som avser tid före ikraft­trä­dan­det.

2000:226
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2000. Genom lagen upp­hävs lagen (1932:169) om upp­läg­gande av nya fas­tig­hets­böc­ker och lagen (1973:98) om inskriv­nings­re­gis­ter.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler i fråga om fas­tig­he­ter eller tomträt­ter för vilka inskriv­nings­myn­dig­he­ten enligt 10 § lagen (1973:98) om inskriv­nings­re­gis­ter har beslu­tat att de skall stå kvar i fas­tig­hets­bok eller tomträtts­bok. För sådana fas­tig­he­ter eller tomträt­ter skall vad som i lag eller annan för­fatt­ning sägs om inskriv­ning eller anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del i stäl­let avse anteck­ning i fas­tig­hets­bok eller tomträtts­bok.

2001:170

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2001.

De nya bestäm­mel­serna gäl­ler endast i fråga om kost­na­der som har upp­kom­mit efter ikraft­trä­dan­det.

2002:29
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2002.
   2. I fråga om åtgär­der som har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det skall 12 kap. 55 a § inte tilläm­pas samt 12 kap. 18 d § och 55 § tredje styc­ket tilläm­pas i sina äldre lydel­ser. Om ett med­de­lande enligt 12 kap. 18 e § har läm­nats till hyres­gäs­ten före ikraft­trä­dan­det, skall denna para­graf tilläm­pas i sin äldre lydelse. 12 kap. 18 f § skall tilläm­pas i sin äldre lydelse om ansö­kan om till­stånd till åtgär­den har kom­mit in till hyres­nämn­den före ikraft­trä­dan­det.
   3. I fråga om hyres­av­tal som avser upp­lå­telse i andra hand och har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 12 kap. 45 § i sin äldre lydelse.
   4. I fråga om hyres­av­tal som har sagts upp före ikraft­trä­dan­det skall 12 kap. 50, 57 a och 58 b §§ tilläm­pas i sina äldre lydel­ser.
   5. I hyres­tvis­ter som har anhäng­ig­gjorts före ikraft­trä­dan­det skall 12 kap. 55 § andra styc­ket tilläm­pas i sin äldre lydelse.
Lag (2002:103).

2002:351
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2002.
   2. För beräk­ning av ränta som avser tid före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser. Har en sakä­gar­för­teck­ning upp­rät­tats före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

2003:378
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2003.
   2. Om ett sam­bo­för­hål­lande har upp­hört före ikraft­trä­dan­det, tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser.

2003:530
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2004.
   2. I fråga om före­tags­hy­po­tek på grund av en inteck­ning som har bevil­jats före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser fram till den 1 janu­ari 2005.
   3. Vid en kon­kurs som har beslu­tats på grund av en ansö­kan som gjorts före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas all­tid äldre bestäm­mel­ser.

2004:555

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2005. Äldre före­skrif­ter tilläm­pas på avtal som har ingåtts dess­förin­nan.

2005:902
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2006.
   2. Om lag­fart söks för ett för­värv som är utan ver­kan till följd av 2 kap. 9 b § aktie­bo­lags­la­gen (1975:1385), tilläm­pas 20 kap. 6 § i sin äldre lydelse.

2005:947
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2006.
   2. Om över­ens­kom­mel­ser som avses i 12 kap. 45 § tredje styc­ket och 56 § andra styc­ket i para­gra­fer­nas äldre lydelse har ingåtts före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

2005:1058
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2006.
   2. I fråga om ären­den som en arren­de­nämnd avgjort före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

2006:408
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2006.
   2. I fråga om hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det, skall 12 kap. tilläm­pas i sin äldre lydelse.

2006:928
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2006.
   2. I fråga om hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det, skall bestäm­mel­serna tilläm­pas i sina äldre lydel­ser.

2008:153
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juni 2008.
   2. Vid över­kla­gande av ett beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det ska äldre före­skrif­ter tilläm­pas.

2008:989
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2009.
   2. I fråga om en före­tagsin­teck­ning enligt den upp­hävda lagen (2003:528) om före­tagsin­teck­ning tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser.

2008:1074
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2009.
   2. I fråga om en ansö­kan om åter­be­tal­ning enligt 12 kap. 55 e § som har kom­mit in till hyres­nämn­den före ikraft­trä­dan­det ska para­gra­fen i sin äldre lydelse tilläm­pas.

2010:238
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 2010.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fall där kom­mu­nen före den 1 maj 2010 har gjort en anmä­lan till inskriv­nings­myn­dig­he­ten enligt 7 § för­köpsla­gen (1967:868).

2010:811
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2011.
   2. Hyres­tvis­ter enligt 12 kap. 55 § som har inletts hos hyres­nämn­den före ikraft­trä­dan­det prö­vas enligt äldre bestäm­mel­ser.

2010:993
   1. Denna lag trä­der i kraft den 2 maj 2011.
   2. Mål som vid ikraft­trä­dan­det hand­läggs i en fas­tig­hets­dom­stol ska läm­nas över till den tings­rätt som skulle ha varit behö­rig om målet hade inletts efter ikraft­trä­dan­det. Detta gäl­ler dock inte mål där huvud­för­hand­ling har inletts före ikraft­trä­dan­det. För ett sådant mål ska äldre bestäm­mel­ser gälla. För­ord­nan­den för dem som ingår i rät­ten ska där­vid anses ha fort­satt gil­tig­het såvitt avser det pågående målet.
   3. Ett avgö­rande som med­de­las av en fas­tig­hets­dom­stol över­kla­gas till hov­rätt och hand­läggs efter över­kla­gan­det enligt äldre bestäm­mel­ser.

2010:1935
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2011.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler om ett beslut om del­giv­ning enligt 16 och 17 §§ del­giv­nings­la­gen (1970:428) har fat­tats före den 1 april 2011 eller om en hand­ling har skic­kats eller läm­nats före denna tid­punkt.

2011:893
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 2011.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler om en ansö­kan har kom­mit in till tings­rät­ten före ikraft­trä­dan­det.

2012:819
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2013.
   2. I fråga om hyra som bestämts i en för­hand­lings­ö­ver­ens­kom­melse som ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

2013:489
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2013.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för inskriv­ningar av rät­tig­he­ter som har upp­hört före den 1 juli 2013.

2014:335
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2014.
   2. De nya bestäm­mel­serna tilläm­pas även i fråga om hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det. De tilläm­pas dock inte i mål och ären­den som har inletts före ikraft­trä­dan­det.

2014:337
   1. Denna lag trä­der i kraft den 2 juli 2014.
   2. Inne­hål­ler ett hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det vill­kor som stri­der mot 12 kap. 19 § i dess nya lydelse, gäl­ler vill­ko­ret mot hyres­gäs­ten till utgången av år 2016 eller, om avta­let inte kan sägas upp till upp­hö­rande vid den tid­punk­ten, till den senare tid­punkt då avta­let på grund av upp­säg­ning tidi­gast kan från­trä­das av båda par­ter.

2019:523
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 2019.
   2. De nya bestäm­mel­serna i 12 kap. 35, 39, 40, 42 och 43 §§ gäl­ler även för hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte något annat föl­jer av 3-5.
   3. För en ansö­kan om till­stånd till byte eller upp­lå­telse av lägen­he­ten i andra hand som kom­mit in till hyres­nämn­den före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 12 kap. 35 och 40 §§ i de äldre lydel­serna.
   4. För ett avtal om vida­re­upp­lå­telse som ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 12 kap. 39 § i den äldre lydel­sen.
   5. Om det före ikraft­trä­dan­det har ingåtts avtal om upp­lå­telse i andra hand utan sam­tycke eller till­stånd eller med en hyra som inte är skä­lig enligt 12 kap. 55 § fjärde styc­ket gäl­ler 12 kap. 42 och 43 §§ i de äldre lydel­serna. Det­samma gäl­ler om en hyres­gäst har läm­nat, tagit emot eller begärt sär­skild ersätt­ning för en hyres­rätt före ikraft­trä­dan­det.
   6. För hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 12 kap. 55 och 55 e §§ i de äldre lydel­serna.

2020:362
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2020.
   2. De nya bestäm­mel­serna i 8-10 kap. gäl­ler även för arren­de­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det. Om ett avtal om bostads­ar­rende har sagts upp eller om en begä­ran om vill­kor­sänd­ring av ett sådant avtal har skett före ikraft­trä­dan­det, tilläm­pas dock 10 kap. 6 a § på avta­let först efter det att frå­gan om för­läng­ning eller vill­ko­ren för för­läng­ningen är slut­ligt avgjord.
   3. Bestäm­mel­serna i 19 kap. 5 § ska inte tilläm­pas på beslut om expe­di­tions­av­gift som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

2021:1097
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2022.
   2. De nya bestäm­mel­serna gäl­ler även för hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte något annat fram­går av 4.
   4. De nya 12 kap. 46 a och 46 b §§ ska inte tilläm­pas om lägen­he­ten före ikraft­trä­dan­det bli­vit så för­störd att den inte kan använ­das som bostad.

2022:967
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2022.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande om köpa­ren har fått till stånd en för­hand­ling om offent­ligt ackord enligt den upp­hävda lagen (1996:764) om före­tags­re­kon­struk­tion.

2024:313
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2024.
   2. De nya bestäm­mel­serna gäl­ler även för hyres­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte något annat fram­går av 3-5.
   3. Om för­plik­tel­sen åsi­do­satts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 12 kap. 25-25 c, 42 och 43 §§ i de äldre lydel­serna.
   4. I den utsträck­ning som utom­stå­ende per­so­ner varit inrymda i lägen­he­ten före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 12 kap. 41 § i den äldre lydel­sen.
   5. För mål och ären­den som har inletts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 42 § femte styc­ket och 47 § i de äldre lydel­serna.

Vik­tiga lagar inom fas­tig­hets­rät­ten
JP Info­nets fas­tig­hets­rätts­liga tjäns­ter

JP Info­nets fas­tig­hets­rätts­liga tjäns­ter

För dig som arbe­tar med fas­tig­hets­rätt har vi sam­lat all rele­vant infor­ma­tion inom områ­det på ett och samma ställe. Oav­sett om du arbe­tar vid en dom­stol, annan myn­dig­het, advo­kat­byrå eller i annan pri­vat verk­sam­het så hit­tar besluts­stöd och verk­tyg hos oss. Se allt inom fas­tig­hets­rätt.