Lag (1933:269) om ägofred

1 kap. Om vård av hemdjur.

1 §   Var, som äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit hemdjur, vare pliktig att medelst hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård om dem, att de ej olovligen inkomma å annans ägor.

Om rätt för delägare i samfälld mark att där utsläppa hemdjur är särskilt stadgat.

2 kap. Om stängselskyldighet.

2 §   Nyttjas fastighets ägor till bete för hemdjur och finnas djuren tjänligast genom stängsel kunna hållas från angränsande ägor å annan fastighet, skall på yrkande från endera sidan stängsel hållas mellan ägorna.

Mellan ägor skilda av väg, varå grind eller led ej må hållas, äger stängselskyldighet ej rum.

Om undantag från bestämmelserna i denna paragraf, då förordnande om betesreglering meddelats i fråga om visst län eller viss del av län, stadgas i 3 kap.

3 §   Föranledes stängselskyldighet av betning allenast å ena sidan, tage den sidan del i stängslet med tre fjärdedelar och grannen blott med en fjärdedel. I annat fall tage vardera lika lott.

Vardera sidan skall svara för viss sträcka å marken; och skall den, där ej annat överenskommits, utläggas i ett sammanhang. Möter å en sträcka på grund av markens beskaffenhet större svårighet än å annan i fråga om stängslets uppförande eller underhåll, skall vid fördelningen skälig minskning i längd däremot beräknas; ingår i stängslet grind eller led, skall avseende ock fästas å större kostnad för grinden eller ledet.

4 §   Stängsel skall sättas i ägogränsen.

Går ägogräns i älv, å, dike eller annat vatten, som ej gör fred utan stängsel, hålle var sin del av stängslet å sin egen sida, och tage båda lott i det stängsel, som däremellan sättes över vattnet. Finnes lämpligare, att hela stängslet sättes å ena sidan, må det ske. Samma gälle, där fastighetens ägor skiljas av väg. Går ägogräns över berg eller annorstädes, där stängsel ej kan uppföras utan synnerlig svårighet eller oskälig kostnad, varde stängslet satt å annat ställe, som är närmaste och prövas tjänligt. Vållas i fall, om vilka nu är sagt, skada eller intrång å fastighet, där stängslet sättes, svare härför de stängselskyldiga var efter sin andel i skyldigheten.
Ersättning, som på grund härav skall gäldas, bestämmes i penningar att utgå på en gång.

5 §   Stängsel ska vara så beskaffat att det fredar mot större hemdjur (hästar och nötkreatur).

Prövas i fråga om visst län eller viss del av län erforderligt, att stängsel fredar även mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur, får regeringen, efter hörande av vederbörande region och hushållningssällskap, meddela föreskrifter om det. Sådan föreskrift ska även tillämpas i fråga om stängsel som ska hållas i gränsen mellan det område föreskriften avser och invidliggande mark. Lag (2019:844).

6 §   Stängsel ska om våren vara i fredgillt stånd den 15 maj och därefter underhållas tills tjäle kommer i marken på hösten.

Prövas i fråga om visst län eller viss del av län lämpligt, att den tid då stängsel om våren ska vara fredgillt ska vara en annan dag än den 15 maj, får regeringen, efter hörande av vederbörande region och hushållningssällskap, meddela föreskrifter om det.

Det finns särskilda bestämmelser om rätt för länsstyrelse att bestämma vilken tid av året grind över allmän väg ska hållas avlyft. Lag (2019:844).

7 §   Skall stängselskyldighet utgöras av delägare i samfälld jord, tage dessa del i skyldigheten efter vars och ens lott i jorden.

Har yrkande, att stängsel skall fordras för samfälld jord, vid omröstning i laga ordning mellan delägarna lämnats utan bifall, vare de, som blivit överröstade, ej därav hindrade att påyrka stängslet, där de vilja övertaga de övriga delägarnas andelar i detta.

8 §   För stängselskyldighet svare i fråga om fastighet, som tillhör staten eller allmän inrättning, innehavaren samt i fråga om annan fastighet ägaren. Är fastighet upplåten på arrende, ligge skyldigheten, i vad angår stängsels underhåll, å arrendatorn.

Ny ägare eller innehavare vare pliktig fullgöra vad företrädaren eftersatt i stängsels uppförande eller underhåll men svare ej för bidrag i penningar, som förfallit till betalning, innan han tillträdde fastigheten.

Om stängsel kring prästgård är särskilt stadgat. Lag (1977:667).

9 §   Det som sägs i denna lag om stängselskyldighet gäller inte beträffande områden med detaljplan. Lag (2010:903).

3 kap. Om rätt till gemensamt bete och om betesreglering.

10 §   Möter skogs- eller utmark å ömse sidor om ägogräns och fanns ej stängsel i gränsen den 1 januari 1933, skall skogs- eller utmarken, i den mån den ej hålles inhägnad, anses upplåten till gemensamt bete för större hemdjur.

Är för visst län eller viss del av län meddelad föreskrift, varom i 5 § andra stycket sägs, skall inom länet eller länsdelen rätten till gemensamt bete även avse sådana mindre hemdjur, som föreskriften angår.

Å den till gemensamt bete upplåtna marken må från fastighet, vartill hör del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå, ej utsläppas flera hemdjur än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten.

11 §   Prövas för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del av län erforderligt, att rätt till bete på ohägnad mark, som i 10 § sägs, ska förbjudas helt eller delvis, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, får regeringen, på framställning av vederbörande region och hushållningssällskap, meddela föreskrifter om det.
Lag (2019:844).

12 §   Där inom visst län eller viss del av län skogs- eller utmark var upplåten till gemensamt bete på grund av bestämmelserna i 5 § förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet den 1 januari 1933, får regeringen om det finns skäl för det, på framställning av vederbörande region och hushållningssällskap, besluta att betesreglering på sådan mark inom länet eller länsdelen får äga rum på det sätt och under de villkor som föreskrivs i 13-19 §§.

Har statsbidrag beviljats till utförande av åtgärder för skogsproduktionens höjande enligt skogsvårdsplan, fastställd av Skogsstyrelsen för viss del av län, får regeringen rörande länsdelen på framställning av Skogsstyrelsen fatta ett sådant beslut som anges i första stycket.

Inom län eller länsdel, där beslut enligt första eller andra stycket gäller, får stängsel enligt 2 § inte krävas mellan ägor som utgörs av skogs- eller utmark, om inte stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari 1933. Lag (2019:844).

13 §   Där inom län eller länsdel, varest förordnande enligt 12 § gäller, skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter, på sätt i sagda paragraf sägs, den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamt bete samt någon del av marken nyttjas till sådant bete, skall, om det för någon av fastigheterna yrkas, betesreglering å marken ske, så framt nödig betesmark för varje fastighet kan utan oskälig kostnad eller olägenhet för fastighetens brukande anordnas å fastighetens område eller, om för viss fastighet tillgång därtill ej finnes, fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å annan fastighet tillhörande del av skogs- eller utmarken.

Anses betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken i dess helhet, må den begränsas att avse den del av marken, som tillhör två eller flera fastigheter och helt eller delvis nyttjas till gemensamt bete, under förutsättning att behovet av bete för den eller de fastigheter, vartill återstående del av marken hör, kan å fastigheterna skäligen tillgodoses.

Skogs- eller utmark, som den 1 januari 1933 hölls inhägnad utan att stängselskyldighet ägde rum, skall vid betesreglering anses som om den sagda dag var upplåten till gemensamt bete.

Å mark, för vilken betesreglering trätt i tillämpning, äger rätt till gemensamt bete ej vidare rum för de fastigheter, vartill marken hör. Ej heller må därefter något område av marken nyttjas till bete för den fastighet, till vilken området hör, med mindre erforderlig hägnad hålles kring området.

14 §   Finnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark enligt 13 § böra för någon fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna upplåtas vad för ändamålet erfordras.

Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske.

Vid upplåtelse, som nu sagts, skall tillses, att sådan mark tages i anspråk, som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad, samt att olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet, varå betesmarken upplåtits.

15 §   Betesmark, som upplåtitis enligt 14 §, skall hållas inhägnad samt, i den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. Skyldighet, som nu sagts, åligger fastighet, för vilken betesmarken upplåtits; och skall beträffande sådan skyldighet vad i 8 § är stadgat om ansvarighet för stängselskyldighet äga motsvarande tillämpning.

Om tid, då hägnad kring betesmarken skall hållas i fredgillt stånd, gäller vad i 6 § är stadgat.

I fråga om ansvarighet för skyldighet jämlikt 2 § att hålla stängsel i ägogräns och i fråga om rätt att fordra stängsel i sådan gräns skall så anses som om betesmarken tillhörde fastighet, för vilken den upplåtits.

Har betesmarken upplåtits å skogsmark, skall, så länge upplåtelsen äger bestånd, den för skogsmarken gällande skogsvårdslagstiftningen icke äga tillämpning å betesmarken.

16 §   För upplåtelse av betesmark så ock för skada och intrång, som föranledes av de i 15 § första stycket angivna arbeten, skall ersättning gäldas av ägaren till fastighet, för vilken marken upplåtits. Sådan ersättning skall bestämmas i penningar samt fastställas att utgå, i vad den avser upplåtelse av mark samt skada eller intrång till följd av betesmarkens inhägnande, årligen med lika belopp och i övrigt på en gång.

Har ersättning bestämts att utgå för skada eller intrång till följd av betesmarks anordnande för betesbruk, må åtgärd i sådant syfte ej vidtagas, innan ersättningen guldits.

17 §   Där skyldighet enligt 15 § första stycket eller 16 § åligger två eller flera fastigheter gemensamt, svaras för envar av dem efter dess nytta av betesmarken.

18 §   Stadgandena i 13--17 §§ om fastighet, vartill hör del i skogs- eller utmark, som den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamt bete, äge motsvarande tillämpning å fastighet, vartill på grund av servitut hör betesrätt å sådan mark, dock att betesreglering ej må påfordras för fastigheten.

I fråga om servitut, som nu sagts, må vid betesreglering, där det kan ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade skall med markägarens uteslutande utöva betesrätten å visst område av den fastighet, varå servitutet ligger. Dock må därtill ej anvisas mark å annan del av fastigheten än den betesrätten förut avsåg.

19 §   Nyttjades område, som betesreglering avser, före den 1 januari 1933 enligt rådande sedvana i orten stadigvarande till bete för fastighet, vartill ej hör del i området eller på grund av servitut betesrätt därå; kan å fastigheten skäligen vinterfödas minst ett större hemdjur och finnes, att nödig betesmark ej kan anordnas å fastigheten utan oskälig kostnad eller olägenhet för dess brukande, men att dess betesbehov kan, sedan erforderliga upplåtelser enligt 14 och 18 §§ ägt rum, lämpligen tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å området, skall vid regleringen från fastighet, varå sådan mark är att tillgå, upplåtas vad för ändamålet erfordras.

Fastighet, för vilken behovet av betesmark prövas vara större än för annan, äge företräde till erhållande av upplåtelse enligt första stycket.

I fråga om upplåtelse, som nu sagts, skola bestämmelserna i 14 § andra och tredje styckena samt 15--17 §§ äga tillämpning.

20 §   Gränsar skogs- eller utmark, som till följd av betesreglering ej må nyttjas till gemensamt bete för de fastigheter, vartill marken hör, intill annan skogs- eller utmark, belägen inom län eller länsdel, där förordnande enligt 12 § gäller, och nyttjas markerna till gemensamt bete för andra fastigheter, skall, där det yrkas för någon av förstnämnda fastigheter, stängsel hållas mellan markerna. I stängslet skola dessa fastigheter gemensamt taga del med en fjärdedel och de andra med tre fjärdedelar, och skall inom vardera fastighetsgruppen stängselskyldigheten fördelas efter varje fastighets nytta av stängslet.

Gränsar fastighets skogs- eller utmark, för vilken betesreglering trätt i tillämpning, intill sådan mark, tillhörande annan fastighet och belägen inom län eller länsdel, där förordnande enligt 12 § ej gäller, samt nyttjas markerna till gemensamt bete, skall rätten att enligt 2 § fordra stängsel mellan markerna tillkomma denna fastighet samt envar av de fastigheter, som betesregleringen avser. Sistnämnda fastigheter skola gemensamt svara för den andel av stängslet, som enligt 3 § skolat åligga den grannfastighet, för vilken betesregleringen äger tillämpning, och varde stängselskyldigheten fördelad mellan fastigheterna efter varje fastighets nytta av stängslet.

4 kap. Om behandlingen av stängsel- och betesfrågor.

Om syneförrättning,
21 § Väckes fråga om stängselskyldighet eller betesreglering, skall saken, där ej förening enligt vad i 36 eller 37 § sägs därom träffas, företagas till prövning vid syneförrättning i den ordning nedan stadgas.

22 §   Rätt att för fastighet påkalla syneförrättning samt att därvid föra talan tillkommer dess ägare.

Är enligt 8 § annan än ägaren pliktig att svara för fastighet åliggande skyldighet att uppföra eller underhålla stängsel, äge ock han påkalla förrättning för bestämmande av underhållsskyldigheten ävensom att vid syneförrättning föra talan i den mån honom enligt 8 § åliggande förpliktelse av förrättningen beröres.

Innehavare av nyttjande eller servitutsrätt till fastighet, som syneförrättning angår, vare jämväl i annat fall än ovan sagts berättigad att vid förrättningen föra talan såvitt denna berör hans rätt.

23 §   Till företagande av syneförrättning skall länsstyrelsen på ansökan förordna person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros. Angår den sökta förrättningen fastigheter inom skilda län, vare länsstyrelsen i ettvart av länen behörig att upptaga ansökningen.

I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet, de fastigheter saken förmenas angå, vederbörande ägare till namn och hemvist samt sådana nyttjande- och servitutsrättshavare, vilkas rätt kan vara beroende av förrättningen.

Om förordnandet skall länsstyrelsen underrätta länets lantmäterikontor ävensom, där den sökta förrättningen angår fastighet i annat län, lantmäterikontoret i detta län och, där den angår fastighet i stad eller samhälle, varest den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, byggnadsnämnden i staden eller samhället.

24 §   Förrättningsmannen ska, om han eller hon finner det nödvändigt eller någon av sakägarna begär det, vid förrättningen biträdas av två gode män, som av sakägarna eller, om dessa inte kommer överens, av förrättningsmannen ska utses bland dem som är valda till nämndemän i domkretsen eller till gode män vid fastighetsbildningsförrättningar.

I sådana fall, där syneförrättning handläggs utan biträde av gode män, ska vad i denna lag är stadgat om synemännen i tillämpliga delar gälla förrättningsmannen. Bestäms under förrättningens gång att gode män ska tillkallas påverkar detta inte åtgärd som vidtagits dessförinnan.

Har synemännen olika meningar, gäller den mening de flesta har. Har alla var sin mening och kan man inte enas gäller förrättningsmannens. Lag (2018:414).

25 §   I fråga om förrättningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i fastighetsbildningslagen (1970:988) är i fråga om fastighetsbildningsförrättning stadgat om anlitande av biträde av sakkunnig, om kallelse- och delgivningsförfarande, om anmälan rörande förordnande av god man enligt 18 kap. 4 § föräldrabalken, om jäv mot förrättningsman och om protokoll vid förrättning. Lag (1971:1053).

26 §   Synemännen och sakkunnigt biträde njute ersättning enligt vad särskilt är stadgat. Sådan ersättning så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrättningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden genast erläggas.

Vid förrättningen skall efter ty finnes skäligt bestämmas, vilken eller vilka sakägare skola slutligen gälda berörda ersättning och kostnad samt, om flera prövas därtill skyldiga, efter vilken grund beloppet skall mellan dem fördelas.

27 § 1 mom. Vid förrättning rörande stängselskyldighet skall efter omständigheterna tillses: huruvida sådan skyldighet äger rum samt vilka fastigheter skyldigheten åligger;

huru skyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna;

huru stor andel i stängselskyldighet, som enligt 20 § gemensamt åligger viss grupp av fastigheter, belöper å varje till gruppen hörande fastighet;

vilken sträckning å marken skall anvisas varje fastighet eller fastighetsgrupp, som stängselskyldighet åligger; varest stängsel i fall, då sådant enligt 4 § må sättas annorstädes än i ägogräns, skall uppföras;

huru stängsel skall vara beskaffat; inom vilken tid stängsel skall vara uppfört; huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 4 § skall erläggas; huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 26 § andra stycket.

2 mom. Vid förrättning rörande betesreglering skall efter omständigheterna utredas: vilket område förrättningen lämpligen bör avse;

huru, med tillämpning av bestämmelserna i 13, 14 och 18 §§, rätten till bete å området bör regleras för varje fastighet, vartill hör del i området eller på grund av servitut betesrätt därå; å vilken tid betesregleringen skall träda i tillämpning; huruvida och på vilket sätt enligt 19 § betesmark å området bör upplåtas för där angiven fastighet;

med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som upplåtits enligt 14, 18 eller 19 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till bete för den eller de fastigheter, för vilka den upplåtits; huru och inom vilken tid dylik betesmark skall inhägnas och anordnas för betesbruk;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 16 § skall erläggas samt inom vilken tid ersättningen skall gäldas;

huru skyldighet, som enligt 15 § första stycket eller 16 § åligger två eller flera fastigheter gemensamt, skall mellan dem fördelas; huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 26 § andra stycket.

28 §   Synemännen skola söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling därom upprättad, av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres, underskriven samt medelst synemännens påskrift vitsordad.
Föreningen vare ej gällande, med mindre föreningen av synemännen prövas överensstämma med de i denna lag stadgade grunder.

Rörer förening statens eller allmän inrättnings rätt, skall, ändå att dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla, med mindre den varder av vederbörande myndighet godkänd. Lag (1977:667).

29 §   Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit avgjorda genom förening eller behörigen utredda, skola synemännen för sakägarna framlägga skriftligt utlåtande i saken.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen, i de i 27 § eller eljest här ovan omförmälda frågor.
Skall, enligt vad i 41 § sägs, styrelse för samfällighet utses, skola synemännen uppdraga åt en eller flera av sakägarna att i den i 44 § stadgade ordning utfärda kallelse till sammanträde för styrelseval och tillika bestämma den tid, inom vilken valet skall äga rum och anmälan därom göras hos länsstyrelsen, ävensom, där samfälligheten omfattar fastigheter i skilda län, hos vilken länsstyrelse sådan anmälan skall ske.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, vid vilken mark- och miljödomstol talan mot förrättningen må anhängiggöras samt vad enligt 31 § skall iakttagas för sådan talans bevarande. Lag (2010:978).

30 §   Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 29 § omförmälda utlåtandet jämte avhandlingar om ingångna föreningar och övriga vid förrättningen upprättade handlingar skall av förrättningsmannen inom en månad efter förrättningens avslutande överlämnas till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna eller, om dessa ej äro ense, av synemännen utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos den sålunda utsedde tillgängliga för envar, som åstundar att granska eller avskriva dem.

Förrättningsmannen skall även inom den i första stycket angivna tiden, dels skriftligen underrätta de myndigheter som avses i 23 § tredje stycket om dagen för förrättningens avslutande, dels, om förrättningen avser betesreglering, till Skogsstyrelsen sända över kopior av förrättningshandlingarna. (Lag 2005:1168).

31 §   Är sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom två månader efter förrättningens avslutande vid den mark- och miljödomstol, som i 46 § stadgas, väcka talan mot samtliga övriga sakägare. Lag (2010:978).

32 §   Klandras ej förrättning såsom i 31 § sägs, går ett därvid meddelat utlåtande i verkställighet såsom laga kraft ägande dom, såvitt utlåtandet avser en annan fråga än som nämns i 49 eller 62 §.

Även om talan förs mot förättningen, får utlåtandet, såvitt därigenom någon förpliktats att uppföra stängsel, verkställas, om sökanden ställer säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken för skadestånd, som han kan bli skyldig att utge, om utlåtandet ändras av domstol. Domstol, där talan mot förrättningen är anhängig, får, när det finns skäl till det, förordna, att verkställighet ej får äga rum. Lag (1981:795).

33 §   När i mål, som i 31 § avses, stämning är utfärdad, infordre rätten genast från förrättningsmannen förättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande handlingar. Förrättningsmannen vare pliktig, där rätten så prövar nödigt, att inställa sig vid rätten för att höras i målet. Gottgörelse åt förrättingsmannen för sådan inställelse skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och pröve rätten i slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktats att förskjuta, skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Sedan målet blivit genom laga kraft ägande utslag avgjort, skall förrättningsakten översändas, om målet återförvisats till förrättingsmannen, till denne men eljest till lantmäterikontoret i det län, varest förrättningsmannen förordnats, för att där förvaras. Utskrift av utslag i målet skall, ändå att utslaget icke vunnit laga kraft, översändas till nämnda lantmäterikontor samt, om målet angår betesreglering, Skogsstyrelsen ävensom till förrättningsmannen och den, som enligt 30 § första stycket har att förvara avskrift av förrättningshandlingarna. Återförvisas målet till förrättningsmannen, vare han skyldig att därom omedelbart underrätta sådan i 23 § tredje stycket omförmäld myndighet, till vilken utskrift av utslaget icke enligt vad nu är sagt skall översändas.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättingsmannen att inom sex månader efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet, hos vilken, enligt vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra honom åliggande skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar regeringen. Lag (2005:1168).

34 §   Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra om bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 4 eller 16 § skall utgå, skall tvisten hänvisas till särskilt utförande.

35 §   Vad genom förrättning eller dom blivit bestämt angående stängselskyldighet eller betesreglering vare gällande mot ny ägare eller innehavare av fastighet, som stängselskyldigheten eller betesregleringen angår.

Om föreningar

36 §   Har i annan ordning än vid syneförrättning upprättats skriftlig och av vittnen styrkt förening rörande stängselskyldighet eller betesreglering, äge envar, som deltagit i föreningen, uppvisa denna hos den eller de fastighetsdomstolar, inom vilkas domvärjo de fastigheter, föreningen angår, äro belägna. Överensstämmer föreningen med de i denna lag stadgade grunder, och hava, där föreningen avser upplåtelse av betesmark, i föreningen tydligt angivits den upplåtna markens läge och gränser, den eller de fastigheter, för vilka den upplåtits, sätt och tid för markens inhägnande och anordnande för betesbruk samt huruvida ersättning skall utgå och i så fall med vilket belopp ersättningen skall i den ordning 16 § föreskriver betalas, skall rätten registrera föreningen. Sedan vare föreningen gällande mot framtida ägare eller innehavare av fastigheterna så ock, där registreringen ägt rum inom två månader sedan föreningen ingicks, mot den, som efter upprättandet men före registreringen blivit ägare eller innehavare. Förening, som slutits för boställe eller staten eller allmän inrättning tillhörig, på viss tid upplåten fastighet, have dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd.

När en förening registrerats skall rätten sända över beslutet till länets lantmäterikontor så ock, där föreningen angår betesreglering, till Skogsstyrelsen. Lag (2005:1168).

37 §   Träffas förening, att stängsel ej skall hållas mellan angränsande ägor, oaktat stängsel enligt denna lag kunnat äskas, eller att stängsel skall vara av viss annan beskaffenhet än den, som enligt 5 § eller med

stöd därav meddelad föreskrift är för orten gällande, eller att stängsel skall helt eller delvis sättas annorstädes än i 4 § är föreskrivet; är föreningen upprättad på sätt i 36 § sägs och har i förekommande fall däri tydligt angivits den sträckning, vari stängslet skall framgå, skall om sådan förenings uppvisande och registrering, om verkan av föreningen så ock om översändande av beslut, vad i 36 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å hemdjurs vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens upprättande.

Förening, som i denna paragraf avses, äger ej giltighet utöver tio år sedan den blivit registrerad. Lag (1996:252).

Om jämkning

38 §   Har i laga ordning bestämts om skyldighet att hålla stängsel eller att hålla betesmark inhägnad och i ett för betesbruk ordnat skick, och varder fastighet, som skyldigheten helt eller delvis åligger, sedermera delad eller sammanlagd med annan fastighet, äge envar, vars rätt är därav beroende, fordra sådan jämkning av skyldigheten, som enligt denna lag är påkallad med hänsyn till delningen eller sammanläggningen.
Intill dess frågan härom avgjorts svare, där delning skett, de nybildade fastigheterna gemensamt för skyldigheten i förhållande till varje fastighets taxeringsvärde.

Inträda eljest, sedan fråga om stängselskyldighet eller betesreglering blivit i laga ordning avgjord, sådana ändrade förhållanden, som på frågan synnerligen inverka, äge envar sakägare påkalla frågans återupptagande. Dock må fråga om stängselskyldighet ej ånyo upptagas, förrän tio år förflutit från det frågan slutligen avgjordes, med mindre stängselskyldighet för fastighet förklarats icke äga rum men fastighetens ägor därefter nyttjas till betning, som medför behov av stängsel, eller fastighets andel i stängsel bestämts lägre än som med hänsyn till sedermera inträdda förhållanden bör enligt 3 § första stycket gälla. Ej heller må, sedan betesreglering i laga ordning ägt rum, fråga väckas, att rätt att nyttja regleringsområdet till gemensamt bete skall tillkomma de fastigheter, regleringen angått, eller någon av dem.

39 §   Vid jämkning av stängselskyldighet skall envar, i den mån så kan ske, bibehållas vid den sträcka han förut haft. Erhåller därvid någon i utbyte mot sitt förra stängsel annat, som är sämre, njute han ersättning för skillnaden i värde. Den som vid jämkningen erhåller minskning i honom åliggande stängselskyldighet have ej rätt att för stängsel, från vars underhållande han befrias, fordra betalning av den, som därmed belastas utöver sin förra stängselskyldighet, i annat fall än då jämkning föranledes av förhållande, som i 38 § andra stycket andra punkten sägs, samt jämkningen påkallats inom tio år från det stängselfrågan slutligen avgjordes.

40 §   Påkallas jämkning, skall, där ej förening enligt vad i 36 eller 37 § sägs därom träffas, saken företagas till prövning vid syneförrättning med dem, som saken angår; och gälle om sådan förrättning i tillämpliga delar vad ovan är stadgat om syneförrättning.

Om stängsel- och betessamfälligheter

41 §   Har i laga ordning bestämts, att vissa sakägare gemensamt skola hålla stängsel eller verkställa arbete för betesmarks inhägnande och anordnande för betesbruk, och äro dessa flera än två, skall för samfälligheten utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.

Vilja sakägarna antaga stadgar rörande handhavande av samfällighetens angelägenheter, skola dessa stadgar för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

42 §   Anmälan om val av styrelse skall göras hos länsstyrelsen inom tid, som i laga ordning bestämts. Försummas det, äge länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende därav, att styrelse finnes, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan om verkställt val förordnandet återkallas, handhava samfällighetens angelägenheter och företräda sakägarna på sätt om styrelse är stadgat.
Syssloman åtnjute av sakägarna arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan därom hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall föra anteckning över stängsel- och betessamfälligheter. Förteckningen skall innehålla uppgifter om styrelsens sammansättning, så ock om förordnande av syssloman. Lag (1977:667).

43 §   Vad i 3 kap. 15 samt 17--21 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fall, som i 41 § denna lag avses, dock att talan, varom i 3 kap. 20 § vattenlagen förmäles, skall anhängiggöras hos den mark- och miljödomstol, som i 46 § denna lag stadgas. Lag (2010:978).

44 §   Sakägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens angelägenheter utövas å sammanträde, därvid envar av sakägarna äger rösträtt efter det andelstal, som är bestämmande för hans delaktighet i kostnaderna för det arbete, som åligger samfälligheten. Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorlunda bestämts, antingen delgivas samtliga sakägare minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut införas i den eller de ortstidningar som samfälligeten bestämmer. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Lag (1977:667).

45 §   Vad i 3 kap. 23-25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fall, som avses i 44 § denna lag; dock skall talan, varom i 3 kap. 23 § vattenlagen förmäles, anhängiggöras hos den mark- och miljödomstol, som i 46 § denna lag stadgas. Lag (2010:978).

45 a §   Med vattenlagen i 43--45 §§ avses vattenlagen (1918:523) i dess lydelse vid utgången av år 1983. (Lag 1983:650).

Om laga domstol

46 §   Mål om stängselskyldighet skall upptagas vid mark- och miljödomstolen i den ort, där svarandens fastighet ligger eller, där flera fastigheter å svarandesidan äro, de flesta av dem äro belägna.

Mål om betesreglering skall anhängiggöras vid mark- och miljödomstolen i den ort, där det område regleringen avser i sin helhet eller till största delen är beläget, eller, om målet allenast angår fråga om upplåtelse av betesmark, vid mark- och miljödomstolen i den ort, där betesmarken är belägen.
Lag (2010:978).

Om besvär

46 a §   Länsstyrelses beslut enligt 23, 41, 42 eller 43 § eller om förordnande av förrättningsman enligt 40 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag, beträffande vilket förbud mot klagan inte föreskrivits, får överklagas hos regeringen.
Lag (1995:7).

5 kap. Om skadestånd samt om rätt att bättra annans hägnad och att intaga annans hemdjur

47 §   Kommer någons hemdjur olovligen in å annans ägor och gör därå skada, vare djurets ägare pliktig ersätta skadan, ändå att han ej är därtill vållande. Vad ägaren sålunda nödgats utgiva äger han söka åter av den, som vållat skadan.

Vad nu stadgats om ägare till hemdjur gälle ock den, som mottagit djuret till underhåll eller nyttjande.

48 §   Försummar stängselskyldig att å tid, som i 6 § sägs, hålla sitt stängsel i fredgillt stånd och avhjälper han ej ofördröjligen befunnen brist, då han därom tillsäges, stånde själv den skada, som genom försummelsen vållas å hans ägor, samt ersätte skada och förlust, som därav tillskyndas annan, mot vilken stängselskyldigheten gäller.

Komma genom försummelsen den stängselskyldiges egna hemdjur in å annans ägor, gånge, ändå att han ej tillsagts om bristen, som i allmänna strafflagen skils.

49 §   Avser försummelsen underhåll av stängsel och bättrar den försumlige inte ofördröjligen efter tillsägelse, får den som stängselskyldigheten gäller mot och som kan av försummelsen lida men, hålla syn genom två för uppdraget lämpliga personer, mot vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. Av synemännen ska den ene vara nämndeman i domkretsen eller god man vid fastighetsbildningsförrättningar. Har den försumlige i god tid kallats till synen och blir bristen vid synen vitsordad, förelägger honom synemännen viss tid, inte kortare än fem dagar, inom vilken han ska ha botat bristen, vid äventyr att denna annars får avhjälpas av den, som påkallat synen. Denne får efter utgången av sagda tid, till utrönande av huruvida vid synen befunna brister blivit avhjälpta, låta anställa efterbesiktning i samma ordning som om syn stadgats; dock är efterbesiktning inte av nöden, om den försumlige avlämnat skriftligt erkännande, att åtgärd för bristens avhjälpande inte vidtagits. Därefter har den, som fordrar rättelse, rätt till utmätning hos den försumlige inte mindre för kostnaden för synen och för efterbesiktning, där sådan erfordrats, än även för det belopp, vartill det eftersatta arbetet av synemännen uppskattats, samt är skyldig att därefter ofördröjligen ombesörja arbetets utförande. Nöjes inte den andre däråt, får han eller hon väcka talan om klander hos mark- och miljödomstolen inom en månad efter utmätningen. Försitts denna tid, är rätten till talan förlorad.

Den som fordrar rättelse har också, om bristen inte ofördröjligen efter tillsägelse avhjälps, rätt att själv bota denna och sedan av den försumlige få betalning för vad arbetet visas skäligen ha kostat.

Vad här ovan är stadgat om stängsels underhåll har motsvarande tillämpning, där någon brister i underhåll av hägnad kring betesmark, som upplåtits enligt denna lag.
Lag (2018:414).

50 §   Utsläppes hemdjur å tid, då skyldighet att hålla stängsel i fredgillt stånd ej äger rum, skall tillses, att det ej ofredar annans ägor.

Är hemdjur otamt eller okynnigt, så att det bryter eller flöjer över gill hägnad, skall, ändå att djuret uttsläppes å hägnade ägor, därom tagas sådan vård, att annans mark ej ofredas.

51 §   Den, vars ägor lidit skada av annans hemdjur, låte skadan genast synas och värderas av två för uppdraget lämpliga män, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare. Lag (1946:837).

52 §   Finner någon å sina ägor annans hemdjur, som dit olovligen inkommit, äge han intaga djuret. Dock vare han pliktig att om intagningen genast underrätta djurets ägare eller, om han är frånvarande, den som är satt i hans ställe. Är ägaren ej känd, skall intagaren ofördröjligen låta införa kungörelse om intagningen i ordstidning.

Den, som intagit hemdjur, vare skyldig att underhålla och vårda djuret.
Sedan underrättelse eller kungörelse ägt rum enligt första stycket, äge han rätt att nyttja djuret. Lag (1977:667).

53 §   Ägare till intaget hemdjur have ej, utom i de i 54 § angivna fall, rätt att återfå djuret, förrän han antingen i lösen därför utgiver det värde, vartill skadan beräknats enligt 51 §, så ock kungörelsekostnad samt det belopp, vartill kostnaden för djurets underhåll och vård blivit av två för uppdraget lämpliga män, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare, uppskattat, med avdrag för den nytta intagaren under tiden haft av djuret, eller ock för sådan lösen ställer full pant eller borgen. Nöjes ej djurets ägare åt värdering eller uppskattning, som nu sagts, eller vill han av annat skäl återvinna vad han utgivit i lösen, instämme saken till domstol inom en månad efter det djuret utlöstes. Lag (1946:837).

54 §   Kan den, som intagit hemdjur, ej på sätt i 51 § sägs visa vilken skada det gjort, och har han ej heller med djurets ägare träffat överenskommelse om skadans värde, vare han skyldig att utgiva djuret utan annan lösen än de kostnadsbelopp, som omförmälas i 53 §.

Har intagaren underlåtit att underrätta eller kungöra enligt 52 §, give ut djuret utan lösen och gälde ersätting till ägaren för det denne varit i saknad därav.

I nu angivna fall stånde det fritt för intagaren att efter stämning utsöka vad honom i lösen kan tillkomma i den mån hans fordran ej guldits vid djurets utlämnande.

55 §   Bjuder ägaren till intaget hemdjur lösen enligt 53 § eller 54 § första stycket, men vill intagaren ej utlämna djuret, skall ägaren nedsätta det belopp i pengar, vartill lösen uppgår, eller ställa full pant eller borgen därför hos Kronofogdemyndigheten eller någon i orten boende pålitlig person. Om han ändå inte får ut djuret eller om intagaren ej vill utgiva det utan lösen i fall, som i 54 § andra stycket sägs, har ägaren rätt att av Kronofogdemyndigheten på den tredskandes bekostnad erhålla handräckning för att få ut djuret. Intagaren är också skyldig att ersätta all den skada och kostnad, som vållats ägaren genom hans vägran.
Lag (2006:677).

56 §   Varder intaget hemdjur ej utlöst inom fjorton dagar efter det underrättelse enligt 52 § skett, vare intagaren berättigad att utan ytterligare anmaning låta sälja djuret å offentlig auktion och ur köpeskillingen uttaga honom tillkommande lösen.

57 §   Blir ägaren till intaget hemdjur inte känd inom fjorton dagar efter det kungörelse enligt 52 § ägt rum, ska intagaren utan dröjsmål anmäla intagningen till Polismyndigheten.

Sedan anmälan gjorts har intagaren rätt att sälja djuret på offentlig auktion och ta ut sin lösen ur försäljningssumman.

Om ett år har förflutit från det att intagningen anmäldes till Polismyndigheten, och ägaren fortfarande är okänd, ska djuret eller, om detta sålts, försäljningssumman i dess helhet tillfalla intagaren.
Lag (2014:695).

58 §   Uppkommer tvist, huruvida den, som intagit hemdjur, funnit det å sin mark, och kan ej detta anses styrkt, gälde ersättning till djurets ägare för den skada, som denne genom intagningen tillskyndats.

Enahanda ersättningsskyldighet åligge intagaren, där denne till följd av försummelse, varom i 48 § förmäles, eller annat eget vållande skall själv vidkännas den skada, som djuret gjort å hans ägor. Lag (1946:837).

6 kap. Om förseelser mot föreskrifter rörande betning samt om förverkande av rätt till betesmark.

59 §   Bryter någon uppsåtligen mot bestämmelsen i 10 § tredje stycket eller mot betesförbud, varom i 11 § förmäles, dömes till böter.

Lag samma vare, där någon i strid med bestämmelsen i 13 § fjärde stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområde ingående mark, som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utan att erforderlig hägnad hålles omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andras kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer på annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Ansvar enligt denna paragraf skall ej ådömas, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Lag (1977:667).

60 §   har upphävts genom lag (1988:187).

61 §   Där å skogs- eller utmark, som enligt 10 § skall anses upplåten till gemensamt bete, eller å område, varå betesreglering ägt rum, hemdjur hålles å bete i uppenbar strid med bestämmelserna i denna lag eller föreskrift, som enligt lagen meddelats, vare delägare i marken eller området så ock innehavare av särskild betesrätt därå berättigad intaga djuret; och skall i ty fall vad i 52--58 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad den, som intagit hemdjur enligt första stycket, uppburit i ersättning för skada, som djuret gjort å marken eller området, vare han pliktig utgiva till den, som lidit skadan.

62 §   Varder betesmark, som upplåtits enligt denna lag, ej anordnad för betesbruk på sätt och inom tid, som i laga ordning bestämts, eller varder åtgärd, som erfordras för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk ordnat skick, eftersatt och vidtages ej rättelse efter tillsägelse, må på talan av ägaren till den fastighet, varifrån betesmarken upplåtits, domstol förklara rätten till betesmarken förverkad så ock efter hörande av Skogstyrelsen förplikta ägaren till den fastighet, för vilken betesmarken upplåtits, att inom viss tid vidtaga de åtgärder för betryggande av skogsåterväxt å betesmarken, som av förhållandena påkallas.

Talan, som nu nämnts, må ock, där betesmarken upplåtits å skogsmark, föras av Skogsstyrelsen, varvid det åligger domstolen att före målets avgörande bereda ägaren till den fastighet, varifrån betesmarken upplåtits, tillfälle att däri yttra sig.

Domstol, varest talan enligt denna paragraf är anhängig, äge, när skäl därtill äro, meddela förbud att å betesmarken avverka skog. Lag (2005:1168).

63 §   har upphävts genom lag (1988:187).

7 kap. Övergångsbestämmelser

64 §   Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

65 §   Genom denna lag upphävas:

5 kap. samt 9 kap. 1--4 §§ och 6--8 §§ byggningabalken, i den mån dessa stadganden ännu äga giltighet;

förordningen den 31 januari 1815 huru laggill stängsel bör vara beskaffad jämte kammarkollegii kungörelse den 17 oktober samma år angående ändring i sagda förordning;

förordningen den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet samt lagen den 15 juni 1923 (nr 218) om ändrad lydelse av § 5 i förordningen;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författing stridande mot denna lags bestämmelser.

66 §   Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

67 §   De vid nya lagens ikraftträdande anhängiga mål, som röra ämne, varom i nya lagen föreskrift givits, skola handläggas och bedömas enligt äldre stadganden; dock att, där mål om hägnadsskyldighet blivit anhängiggjort inom ett år före nya lagens ikraftträdande och sådant mål, då nya lagen träder i kraft, ännu icke av underrätten avdömts, målet skall bedömas efter nya lagen. Angår mål, som efter ty nu sagts skall handläggas och bedömas enligt äldre stadganden, fråga, varom förmäles i § 17 andra stycket i förordningen den 21 december 1857, skall vad i sagda lagrum är föreskrivet fortfarande gälla, och äge, där part ej fullgör honom enligt nämnda lagrum åliggande hägnadsskyldighet samt underlåter att ofördröjligen efter tillsägelse ombesörja vad som eftersatts, bestämmelserna i 48 och 49 §§ nya lagen motsvarande tillämpning.

68 §   Har genom överenskommelse eller beslut enligt äldre stadganden träffats bestämmelse om hägnadskyldighet i ägogräns, skall vad sålunda bestämts efter nya lagens ikraftträdande fortfara att gälla till dess på yrkande av sakägare frågan om skyldighet att hålla stängsel i ägogränsen blivit avgjord enligt nya lagen. Väckes yrkande, som nu sagts, skall vad i 39 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Har före nya lagens ikraftträdande hållits syn enligt § 22 i förordningen den 21 december 1857, skall vad i förordningen är stadgat om rätt till utmätning efter synen fortfarande gälla.

69 §   Har lägenhet före den 1 januari 1908 avsöndrats till besittning på viss tid eller livstid, skola i fråga om hållande av stängsel mellan lägenheten och stamhemmanet äldre bestämmelser äga tillämpning.

70 §   Genom nya lagen förringas ej giltigheten av förening, som upprättats enligt § 19 i förordningen den 21 december 1857, och äge beträffande sådan förening nämnda förordning fortfarande tillämpning.
Vilja vederbörande jordägare efter nya lagens ikraftträdande förnya föreningen, skall därvid sagda lag tillämpas.

71 §   Betesförbud, som meddelats genom kungörelsen den 28 januari 1876 (nr 7 s. 1) angående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark och därtill sig anslutande kungörelser eller med stöd av 3 mom. i § 5 förordningen den 21 december 1857, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 15 juni 1923, skola gälla såsom vore de utfärdade enligt 11 § i nya lagen.

Det alla som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit.

Övergångsbestämmelser

1995:7

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.