Väg­lag (1971:948)

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1971:948
Depar­te­ment: Landsbygds-​ och infra­struk­tur­de­par­te­men­tet RSIB TP
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2024:174
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1971:948
Depar­te­ment/myn­dig­het: Landsbygds-​ och infra­struk­tur­de­par­te­men­tet RSIB TP
Utfär­dad: 1971-​12-10
Änd­rad: t.o.m. SFS

2024:174
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


All­männa bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag gäl­ler all­män väg.

All­män väg är, för­u­tom väg som anläggs enligt denna lag eller enligt lagen för­änd­ras till all­män, sådan för all­män sam­färd­sel upp­lå­ten väg som av ålder ansetts som all­män eller enligt äldre bestäm­mel­ser anlagts som eller för­änd­rats till all­män och som vid denna lags ikraft­trä­dande hålls av sta­ten eller en kom­mun.

En väg upp­hör att vara all­män, när vägen dras in. Om en kom­mun är väg­hål­lare, upp­hör vägen att vara all­män, när den enligt plan- och bygg­la­gen (2010:900) upp­låts eller ska vara upp­lå­ten till all­mänt begag­nande som gata. Om en väg har upp­lå­tits till all­mänt begag­nande som gata medan sta­ten är väg­hål­lare, upp­hör vägen att vara all­män, när kom­mu­nen över­tar väg­håll­ningen.
Lag (2010:904).

2 §   Till väg hör väg­bana och övriga vägan­ord­ningar.

Anord­ning, som sta­dig­va­rande behövs för vägens bestånd, drift eller bru­kande och som kom­mit till stånd genom väg­hål­la­rens försorg eller över­ta­gits av denne, är vägan­ord­ning. Vägan­ord­ning är också sådan till väg anslu­ten brygga eller färja med färj­läge som behövs för all­män sam­färd­sel eller annars kan anta­gas få syn­ner­lig bety­delse för det all­männa och som kom­mit till stånd genom väg­hål­la­rens försorg eller över­ta­gits av denne.

Rege­ringen kan före­skriva ytter­li­gare vill­kor för att anord­ning, brygga eller färja skall räk­nas som vägan­ord­ning. Lag (1981:861).

3 §   Vägom­råde utgörs av den mark eller det utrymme som har tagits i anspråk för vägan­ord­ning. Lag (2005:940).

3 a §   Vid pröv­ning av ären­den enligt denna lag tilläm­pas 2-4 kap. och 5 kap. 3-5 §§ mil­jö­bal­ken. Fast­stäl­lande av väg­plan enligt denna lag ska då jäm­stäl­las med med­de­lande av till­stånd enligt mil­jö­bal­ken. Pröv­nings­myn­dig­he­ten ska tillämpa det som sägs om mark- och mil­jö­dom­sto­lens hand­lägg­ning i 22 kap. 13 § mil­jö­bal­ken. Lag (2018:1411).

3 b §   Med sär­skild rätt till fas­tig­het avses nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut och rätt till elekt­risk kraft samt lik­nande rätt.

Med fas­tig­hets­ä­gare avses även tomträtts­ha­vare och med fas­tig­het avses även tomträtt. Lag (2012:439).

Väg­håll­ning

4 §   Väg­håll­ning omfat­tar byg­gande av väg och drift av väg.

Vid väg­håll­ning skall till­bör­lig hän­syn tas till enskilda intres­sen och till all­männa intres­sen, såsom tra­fik­sä­ker­het, mil­jö­skydd, natur­vård och kul­turmiljö. En este­tisk utform­ning skall efter­strä­vas. Lag (1998:803).

5 §   Sta­ten är väg­hål­lare för all­männa vägar. Om det främ­jar en god och ratio­nell väg­håll­ning får rege­ringen, eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer, besluta att en kom­mun skall vara väg­hål­lare inom kom­mu­nen.
Beslu­tet kan begrän­sas till att avse vissa vägar eller vissa områ­den inom kom­mu­nen. Lag (1986:636).

6 §   Tra­fik­ver­ket hand­har väg­håll­ningen för sta­tens räk­ning och har till­syn över kom­mu­ner­nas väg­håll­ning.

Väg­håll­nings­myn­dig­het är, då sta­ten är väg­hål­lare, den till Tra­fik­ver­ket hörande regi­o­nala för­valt­ning som rege­ringen bestäm­mer och, då en kom­mun är väg­hål­lare, den kom­mu­nala nämnd som kom­mun­full­mäk­tige utser där­till. Lag (2010:92).

7 §   Är sta­ten väg­hål­lare inom ett område med detalj­plan där kom­mu­nen är huvud­man för all­männa plat­ser, skall kom­mu­nen till­han­da­hålla den mark eller det utrymme som behövs för väg inom områ­det. Lag (2005:940).

8 §   Under­lå­ter en kom­mun att bygga väg, för vars byg­gande utgått stats­bi­drag, eller efter­sät­ter en kom­mun skyl­dig­het i fråga om vägs drift, kan Tra­fik­ver­ket före­lägga kom­mu­nen att inom viss tid vidta rät­telse. Om före­läg­gan­det inte följs, får ver­ket låta utföra nöd­vän­diga åtgär­der på kom­mu­nens bekost­nad.
Lag (2010:92).

9 §   Har upp­hävts genom lag (2009:49).

9 a §   Har upp­hävts genom lag (1990:1486).

Byg­gande av väg

10 §   Med byg­gande av väg avses att anlägga en ny väg och att bygga om en väg.

Ny väg får anläg­gas, om vägen behövs för all­män sam­färd­sel eller annars kan antas få syn­ner­lig bety­delse för det all­männa.

En väg får byg­gas om, när det är moti­ve­rat från all­män syn­punkt.

En åtgärd på en befint­lig väg ska inte anses vara byg­gande av väg om
   1. åtgär­den med­för endast mar­gi­nell ytter­li­gare påver­kan på omgiv­ningen, och
   2. berörda fas­tig­hets­ä­gare eller inne­ha­vare av sär­skild rätt skrift­li­gen med­gett att mark eller annat utrymme får tas i anspråk. Lag (2012:439).

11 §   Fråga om byg­gande av väg prö­vas av Tra­fik­ver­ket efter sam­råd med läns­sty­rel­sen. Om Tra­fik­ver­ket och läns­sty­rel­sen har olika upp­fatt­ning, hän­skjuts frå­gan till rege­ring­ens pröv­ning.

Rege­ringen kan för­ordna att fråga om byg­gande av väg i vissa fall ska prö­vas av läns­sty­rel­sen. Lag (2010:92).

12 §   Bestäm­mel­ser om skyl­dig­het för sta­ten att inom områ­den med detalj­plan ställa i ord­ning och till all­mänt begag­nande upp­låta gata finns i 6 kap. 19 § plan- och bygg­la­gen (2010:900). Lag (2010:904).

13 §   När en väg byggs ska den ges ett sådant läge och utfor­mas så att ända­må­let med vägen upp­nås med minsta intrång och olä­gen­het utan oskä­lig kost­nad. Hän­syn ska tas till stads-​ och land­skaps­bil­den och till natur-​ och kul­tur­vär­den.

Om en väg­plan med­för att mark eller annat utrymme eller sär­skild rätt till mark eller annat utrymme kan komma att tas i anspråk enligt 31 §, ska pla­nen utfor­mas så att de för­de­lar som kan upp­nås med den över­vä­ger de olä­gen­he­ter som pla­nen orsa­kar enskilda. Lag (2012:439).

13 a §   Plan­lägg­ning och annan pröv­ning enligt denna lag som avser använd­ning av ett mark- eller vat­ten­om­råde som också har prö­vats eller ska prö­vas enligt annan lag ska sam­ord­nas med den plan­lägg­ningen och pröv­ningen, om det lämp­li­gen kan ske.

Bestäm­mel­ser om pla­ner och annat under­lag finns i 3 kap. 11 och 12 §§ och 5 kap. 18 § mil­jö­bal­ken. Lag (2018:1411).

14 §   Inom område med detalj­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser får väg inte byg­gas i strid mot pla­nen eller bestäm­mel­serna. Om syf­tet med pla­nen eller bestäm­mel­serna inte mot­ver­kas, får dock mindre avvi­kel­ser göras.

Gäl­ler natur­vårds­fö­re­skrif­ter eller andra sär­skilda bestäm­mel­ser för marks bebyg­gande eller använd­ning än som avses i första styc­ket skall väg byg­gas så, att syf­tet med bestäm­mel­serna inte mot­ver­kas.

Om det finns sär­skilda skäl, får rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer medge undan­tag från bestäm­mel­ser som avses i andra styc­ket. Lag (1987:459).

14 a §   Den som avser att bygga en väg ska upp­rätta en väg­plan.

Om en väg behö­ver anläg­gas eller byg­gas om på grund av ett järn­vägs­pro­jekt, får vägen i stäl­let regle­ras i en järn­vägs­plan enligt 2 kap. 19 § andra styc­ket lagen (1995:1649) om byg­gande av järn­väg. I så fall ska 14 b-18 b §§ inte tilläm­pas. Vid tillämp­ningen av övriga bestäm­mel­ser i denna lag ska järn­vägs­pla­nen, när det gäl­ler vägen, lik­stäl­las med en väg­plan. Lag (2013:316).

Sam­råd

14 b §   Den som avser att bygga en väg ska under arbe­tet med att upp­rätta en väg­plan sam­råda med läns­sty­rel­sen, berörda kom­mu­ner och de enskilda som sär­skilt berörs. Om väg­pla­nen har bety­delse för kol­lek­tiv­tra­fi­ken, ska sam­råd även ske med berörda regi­o­nala kol­lek­tiv­tra­fik­myn­dig­he­ter. Sam­rå­det ska avse vägens loka­li­se­ring, utform­ning och mil­jöpå­ver­kan.

Om vägen kan antas med­föra en bety­dande mil­jöpå­ver­kan ska
   1. sam­råd också ske med de övriga stat­liga myn­dig­he­ter samt den all­män­het och de orga­ni­sa­tio­ner som kan antas bli berörda, och
   2. sam­rå­det även avse inne­håll i och utform­ning av sådan mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ning som ska fin­nas till­sam­mans med väg­pla­nen.

Läns­sty­rel­sen ska verka för att mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ningen får den omfatt­ning och detal­je­rings­grad som behövs för pröv­ningen av väg­pla­nen. Om den som avser att bygga vägen begär det, ska läns­sty­rel­sen redo­visa sin bedöm­ning i frå­gan. Läns­sty­rel­sens redo­vis­ning är inte bin­dande.

Under sam­rå­det får berörd kom­mun medge att undan­tag görs från krav på bygg­lov för upp­lag, mate­ri­al­går­dar, murar, plank och trans­for­ma­tor­sta­tio­ner. Lag (2017:958).

14 c §   Sam­rå­det ska inle­das så tidigt som möj­ligt och anpas­sas efter beho­vet i det enskilda fal­let.

Den som avser att bygga vägen ska ta fram under­lag för sam­rå­det och göra det till­gäng­ligt samt ge de enskilda som kan antas bli sär­skilt berörda möj­lig­het att yttra sig. Lag (2012:439).

15 §   Läns­sty­rel­sen ska under sam­rå­det pröva om pro­jek­tet kan antas med­föra en bety­dande mil­jöpå­ver­kan.

Pröv­ningen ska göras av den läns­sty­relse inom vars område pro­jek­tet huvud­sak­li­gen ska utfö­ras efter sam­råd med övriga berörda läns­sty­rel­ser. Läns­sty­rel­sen får inte besluta i ären­det innan den som avser att bygga vägen har gett de enskilda som kan antas bli sär­skilt berörda möj­lig­het att yttra sig enligt 14 c § andra styc­ket.

Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om att vissa slags pro­jekt enligt denna lag ska antas med­föra en bety­dande mil­jöpå­ver­kan.
Lag (2012:439).

15 a §   Sam­råds­för­fa­ran­det får för­enklas om
   1. väg­pla­nen enbart gäl­ler änd­ring av pla­nen för ett väg­bygge som ännu inte är fär­dig­ställt, och
   2. änd­ringen inte kan antas med­föra en bety­dande mil­jöpå­ver­kan.

Ägare till fas­tig­he­ter som helt eller del­vis kan komma att tas i anspråk ska dock all­tid ges till­fälle att yttra sig.
Det­samma gäl­ler berörda inne­ha­vare av sär­skild rätt till sådana fas­tig­he­ter. Lag (2012:439).

15 b §   Sam­råd om en vägs loka­li­se­ring och utform­ning i detalj behö­ver inte ske om
   1. väg­pla­nen enbart gäl­ler åtgär­der som också har prö­vats eller ska prö­vas genom detalj­plan enligt plan- och bygg­la­gen (2010:900),
   2. utred­ningen i detalj­pla­neä­ren­det är till­räck­lig och aktu­ell för väg­pla­nen, och
   3. sam­råd i detalj­pla­neä­ren­det sker eller har skett med alla dem som ska omfat­tas av sam­råd enligt 14 b § första och andra styc­kena.

Om sam­rå­det i detalj­pla­neä­ren­det är avslu­tat och sam­råd inte har skett med alla enligt första styc­ket 3, är det till­räck­ligt att sam­råd sker med dem som inte har omfat­tats av sam­rå­det. Lag (2012:439).

15 c §   Om ett pro­jekt kan antas med­föra en bety­dande mil­jöpå­ver­kan i ett annat land ska 6 kap. 33 § mil­jö­bal­ken och före­skrif­ter som har med­de­lats i anslut­ning till den bestäm­mel­sen tilläm­pas. Lag (2017:958).

Tillåt­lig­hets­pröv­ning

16 §   Om ett pro­jekt ska tillåt­lig­hets­prö­vas enligt 17 kap. 3 § mil­jö­bal­ken, ska den som avser att bygga vägen över­lämna ären­det till rege­ringen med eget ytt­rande. Ären­det ska över­läm­nas när den som avser att bygga vägen har tagit ställ­ning till vilka alter­na­tiv som är rim­liga och rang­ord­nat dessa.

Ären­det ska inne­hålla en mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ning och det övriga under­lag som behövs för tillåt­lig­hets­pröv­ningen. När under­la­get tas fram ska för­fa­ran­det för väg­plan i 14 b-15, 15 c och 17 §§ tilläm­pas.

Mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ningen ska upp­fylla kra­ven i 6 kap. 35 och 37 §§ mil­jö­bal­ken och före­skrif­ter som har med­de­lats i anslut­ning till dessa bestäm­mel­ser och god­kän­nas av berörda läns­sty­rel­ser innan ären­det kun­görs. Lag (2017:958).

Väg­pla­nens inne­håll och under­lag till pla­nen

16 a §   Väg­pla­nen ska inne­hålla en karta över det område som pla­nen omfat­tar. Kar­tan ska visa vägens sträck­ning och huvud­sak­liga utform­ning samt den mark eller det utrymme och de sär­skilda rät­tig­he­ter som behö­ver tas i anspråk för vägen och för att bygga vägen.

Pla­nen ska också inne­hålla upp­gif­ter om
   1. skydds­åt­gär­der och för­sik­tig­hets­mått som ska vid­tas för att före­bygga stör­ningar och andra olä­gen­he­ter från tra­fi­ken eller anlägg­ningen,
   2. verk­sam­he­ter eller åtgär­der som enligt bestäm­mel­ser i mil­jö­bal­ken ska undan­tas från för­bud eller skyl­dig­he­ter enligt bal­ken, och
   3. åtgär­der som undan­tas från krav på bygg­lov för upp­lag, mate­ri­al­går­dar, murar, plank och trans­for­ma­tor­sta­tio­ner med stöd av ett med­gi­vande från berörd kom­mun.

Till­sam­mans med pla­nen ska föl­jande under­lag fin­nas:
   1. en redo­vis­ning av moti­ven till valet av loka­li­se­ring och utform­ning av vägen,
   2. en sam­man­ställ­ning av de syn­punk­ter som kom­mit fram under sam­rå­det och upp­gift om hur syn­punk­terna har beak­tats (sam­råds­re­do­gö­relse),
   3. en mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ning eller, om ett väg­pro­jekt inte kan antas med­föra en bety­dande mil­jöpå­ver­kan, upp­gif­ter om verk­sam­he­tens för­ut­se­bara påver­kan på män­ni­skors hälsa och på mil­jön, och
   4. de övriga upp­gif­ter som behövs för att genom­föra pro­jek­tet.
Lag (2012:439).

16 b §   En mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ning ska upp­fylla kra­ven i 6 kap. 35 och 37 §§ mil­jö­bal­ken och före­skrif­ter som har med­de­lats i anslut­ning till dessa bestäm­mel­ser.

Mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ningen ska god­kän­nas av berörda läns­sty­rel­ser innan den kun­görs enligt 17 §.
Lag (2017:958).

16 c §   Det behövs ingen mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ning som är sär­skilt upp­rät­tad för väg­pla­nen om
   1. väg­pla­nen enbart gäl­ler åtgär­der som också har prö­vats eller ska prö­vas genom detalj­plan enligt plan- och bygg­la­gen (2010:900), och
   2. mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ningen i detalj­pla­neä­ren­det tas in i vägä­ren­det och är aktu­ell och till­räck­lig för det ären­det.
Lag (2012:439).

Kun­gö­rande och gransk­ning

17 §   Den som avser att bygga en väg ska kun­göra för­sla­get till väg­plan och under­la­get till denna och låta det grans­kas. Om en mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ning har upp­rät­tats, ska denna kun­gö­ras och hål­las till­gäng­lig för all­män­he­ten enligt 6 kap. 39 § första styc­ket och 40 och 41 §§ mil­jö­bal­ken och före­skrif­ter som har med­de­lats i anslut­ning till dessa bestäm­mel­ser.

Om för­sla­get enbart gäl­ler åtgär­der som också har prö­vats eller ska prö­vas genom detalj­plan enligt plan- och bygg­la­gen (2010:900), får kun­gö­ran­det sam­ord­nas med det kun­gö­rande som ska ske i detalj­pla­neä­ren­det. Lag (2017:958).

17 a §   Trots vad som anges i 17 § behö­ver ett för­slag till väg­plan som enbart gäl­ler änd­ring av pla­nen för ett väg­bygge som ännu inte är fär­dig­ställt, bara kun­gö­ras och grans­kas om
   1. änd­ringen kan antas med­föra en bety­dande mil­jöpå­ver­kan, eller
   2. någon annans fas­tig­het eller del av fas­tig­het behö­ver tas i anspråk eller en sär­skild rätt till en sådan fas­tig­het behö­ver upp­hä­vas eller begrän­sas och åtgär­den inte skrift­li­gen med­getts av berörda fas­tig­hets­ä­gare och inne­ha­vare av sär­skild rätt. Lag (2012:439).

17 b §   Trots vad som anges i 17 § behö­ver ett för­slag till väg­plan inte kun­gö­ras om för­sla­get
   1. inte är av stor vikt eller har prin­ci­piell bety­delse,
   2. inte kan antas med­föra en bety­dande mil­jöpå­ver­kan, och
   3. sak­nar intresse för all­män­he­ten.

Den som avser att bygga vägen ska då i stäl­let ge läns­sty­rel­sen, berörda kom­mu­ner och de enskilda som sär­skilt berörs till­fälle att god­känna för­sla­get eller att inom tre vec­kor granska det och lämna syn­punk­ter. Gransk­nings­ti­den får göras kor­tare, om alla berörda är över­ens om det.
Lag (2012:439).

Bemyn­di­gande

17 c §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om
   1. sam­råd enligt 14 b-15 c §§, och
   2. väg­plan enligt 16 a-16 c §§. Lag (2012:439).

Fast­stäl­lelse av en väg­plan

18 §   Tra­fik­ver­ket prö­var frå­gan om att fast­ställa en väg­plan efter sam­råd med berörda läns­sty­rel­ser.

Tra­fik­ver­ket ska över­lämna frå­gan om att fast­ställa pla­nen till rege­ringen för pröv­ning om Tra­fik­ver­ket och en läns­sty­relse har olika upp­fatt­ning.

När frå­gan om att fast­ställa pla­nen avgörs ska
   1. en iden­ti­fi­e­ring, beskriv­ning och sam­lad bedöm­ning av mil­jö­ef­fek­terna göras om pla­nen avser ett pro­jekt som kan antas med­föra en bety­dande mil­jöpå­ver­kan, och
   2. inne­hål­let i en mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ning och resul­ta­tet av sam­råd och ytt­ran­den beak­tas.

Ett beslut att fast­ställa pla­nen ska kun­gö­ras. Om sam­råd har skett med en ansva­rig myn­dig­het i ett annat land enligt 6 kap. 33 § mil­jö­bal­ken, ska den ansva­riga myn­dig­he­ten i det lan­det infor­me­ras. Lag (2017:958).

18 a §   Ett beslut att fast­ställa en väg­plan upp­hör att gälla fem år efter det år då beslu­tet fick laga kraft om inte
   1. vägens sträck­ning har bli­vit tyd­ligt utmärkt på mar­ken, och
   2. väg­byg­get har påbör­jats.

Om det finns syn­ner­liga skäl får gil­tig­hets­ti­den för­längas med högst två år.

Ett beslut att för­länga gil­tig­hets­ti­den ska kun­gö­ras.
Lag (2012:439).

18 b §   Ett beslut att fast­ställa en väg­plan ska upp­hä­vas, helt eller del­vis, om för­hål­lan­dena efter beslu­tet har änd­rats så att för­ut­sätt­ning­arna för att fast­ställa pla­nen inte längre är upp­fyllda.

Ett beslut att upp­häva en väg­plan ska kun­gö­ras.
Lag (2012:439).

19 §   En väg får börja byg­gas först sedan väg­pla­nen har bli­vit fast­ställd. Lag (2012:439).

Avvi­kelse från väg­pla­nen

20 §   När en väg byggs får endast ovä­sent­liga avvi­kel­ser göras från väg­pla­nen. Om en sådan avvi­kelse görs i fråga om den mark eller det utrymme som enligt pla­nen ska tas i anspråk för vägen, ska det ome­del­bart anteck­nas i ett tillägg till pla­nen.
Lag (2012:439).

Väg­håll­ning för enskild väg

20 a §   Om byg­gan­det av en all­män väg med­för att en enskild väg behö­ver byg­gas eller att änd­rade för­hål­lan­den upp­står som väsent­ligt inver­kar på väg­håll­ningen för en sådan väg, skall väg­hål­la­ren, om det behövs, påkalla för­rätt­ning enligt anlägg­nings­la­gen (1973:1149) för att ordna den enskilda väg­håll­ningen. Lag (1981:379).

Gemen­sam pla­ne­ring av vägar och järn­vä­gar

20 b §   En väg­plan och en järn­vägs­plan enligt lagen (1995:1649) om byg­gande av järn­väg får upp­rät­tas i ett gemen­samt för­fa­rande och fast­stäl­las genom ett beslut.

Byg­gande av järn­väg som behövs på grund av det väg­pro­jekt som en väg­plan avser, får regle­ras i väg­pla­nen. Lag (2012:439).

Enskild vägs för­änd­ring till all­män, m.m.

21 §   Enskild väg får för­änd­ras till all­män, om vägen behövs för all­män sam­färd­sel eller annars är av syn­ner­lig bety­delse för det all­männa.

22 §   Fråga om för­änd­ring av enskild väg till all­män prö­vas av Tra­fik­ver­ket efter sam­råd med läns­sty­rel­sen. Om Tra­fik­ver­ket och läns­sty­rel­sen har olika upp­fatt­ning, hän­skjuts frå­gan till rege­ring­ens pröv­ning.

Rege­ringen kan för­ordna att fråga om för­änd­ring av enskild väg till all­män i vissa fall ska prö­vas av läns­sty­rel­sen.
Lag (2010:92).

23 §   Under de för­ut­sätt­ningar som anges i 21 § kan i de fall sta­ten är väg­hål­lare en gata inom ett område med detalj­plan för­kla­ras tillika vara all­män väg. Bestäm­mel­serna i 22 § tilläm­pas på ärende om en sådan för­kla­ring. Lag (1987:459).

Inrät­tande av sär­skild vin­ter­väg

24 §   Sär­skild vin­ter­väg över mark som är täckt av snö eller is eller över vat­ten som är täckt av is får inrät­tas som all­män väg, om vägen behövs för all­män sam­färd­sel eller annars kan anta­gas få syn­ner­lig bety­delse för det all­männa.

Bestäm­mel­serna i 22 § äger mot­sva­rande tillämp­ning på ärende om inrät­tande av sär­skild vin­ter­väg.

Indrag­ning av väg

25 §   En väg får dras in, om den efter till­koms­ten av en ny väg eller av något annat skäl inte längre behövs för det all­männa och åtgär­den med­för endast ringa olä­gen­het för byg­den.

Bestäm­mel­serna i 22 § tilläm­pas på ett ärende om indrag­ning av en väg.

För att ordna väg­håll­ningen när en väg dras in skall väg­hål­la­ren, om det behövs, påkalla för­rätt­ning enligt anlägg­nings­la­gen (1973:1149).
Lag (1980:265).

Drift av väg

26 §   Väg ska hål­las i ett för sam­färdseln till­freds­stäl­lande skick genom under­håll, repa­ra­tion och andra åtgär­der.

Genom ren­håll­ning ska vägom­rå­det hål­las i ett sådant skick att olä­gen­he­ter för män­ni­skors hälsa före­byggs eller avhjälps och så att skä­liga trev­nads­hän­syn blir till­go­do­sedda. Det­samma gäl­ler i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill par­ke­rings­plats eller rast­plats som är vägan­ord­ning, i den mån all­män­he­ten har till­träde till mar­ken. Inom områ­den med detalj­plan gäl­ler detta stycke endast områ­den för motor­väg eller motor­tra­fik­led.
Ytter­li­gare krav i fråga om ren­håll­ning inom områ­den där detta stycke gäl­ler får inte stäl­las med stöd av mil­jö­bal­ken.

De åtgär­der som behövs för sådana ända­mål som anges i första och andra styc­kena räk­nas till drift av väg. Till drift av väg räk­nas också ser­viceåt­gär­der och för­bätt­ringsåt­gär­der.
Om sär­skilda skäl före­lig­ger, får Tra­fik­ver­ket besluta om inskränk­ning i skyl­dig­he­ten att vidta åtgär­der för drift av väg. Tra­fik­ver­ket får i ett sådant beslut ange de vill­kor som behövs. Lag (2010:92).

27 §   En bestäm­melse som begrän­sar sta­tens skyl­dig­het att ombe­sörja drift av all­män väg inom ett område som omfat­tas av en detalj­plan finns i 6 kap. 19 § andra styc­ket plan- och bygg­la­gen (2010:900). Lag (2010:904).

28 §   En väg­plan ska upp­rät­tas om mark eller annat utrymme, utö­ver vad som redan hör till vägen, behö­ver tas i anspråk för en vägan­ord­ning vars utfö­rande ingår i drift av väg. I väg­pla­nen ska den mark eller det utrymme som behö­ver tas i anspråk anges, var­vid bestäm­mel­serna i 13-20 §§ ska till­läm­pas. Vid tillämp­ningen av 15 a och 17 a §§ ska väg­pla­nen anses som en sådan plan som enbart gäl­ler änd­ring av pla­nen för ett väg­bygge som ännu inte är fär­dig­ställt.

Första styc­ket gäl­ler inte om
   1. åtgär­den med­för endast mar­gi­nell ytter­li­gare påver­kan på omgiv­ningen, och
   2. berörda fas­tig­hets­ä­gare eller inne­ha­vare av sär­skild rätt skrift­li­gen med­gett att mark eller annat utrymme får tas i anspråk. Lag (2012:439).

29 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om avgift för färd på en färja.

Ytter­li­gare bestäm­mel­ser om avgif­ter för att använda en väg finns i lagen (2024:172) om infra­struk­tur­av­gif­ter på väg.
Lag (2024:174).

Väg­rätt

30 §   Väg­rätt inne­fat­tar rätt för väg­hål­la­ren att nyttja mark eller annat utrymme som behövs för en väg, trots den rätt som någon annan kan ha till fas­tig­he­ten. I den mån någon inskränk­ning inte har gjorts i väg­pla­nen, i en skrift­lig över­ens­kom­melse eller i ett beslut om för­änd­ring av enskild väg till all­män, ger väg­rätt även i övrigt väg­hål­la­ren rätt att i fas­tig­hets­ä­ga­rens ställe
   1. bestämma över mar­kens eller utrym­mets använd­ning under den tid väg­rät­ten består, och
   2. till­go­do­göra sig als­ter och andra till­gångar som kan utvin­nas ur mar­ken eller utrym­met. Lag (2012:439).

31 §   Väg­rätt upp­kom­mer genom att väg­hål­la­ren tar mark eller annat utrymme för en väg i anspråk med stöd av en fast­ställd väg­plan eller, i fråga om åtgärd enligt 10 § fjärde styc­ket och 28 § andra styc­ket, en skrift­lig över­ens­kom­melse. Väg­rätt upp­kom­mer även genom att väg­hål­la­ren över­tar mark eller annat utrymme med stöd av beslut om för­änd­ring av enskild väg till all­män.

Mark eller annat utrymme ska anses ha tagits i anspråk för en väg, när vägens sträck­ning över fas­tig­he­ten tyd­ligt har märkts ut på mar­ken och det väg­ar­bete som anges i väg­pla­nen har påbör­jats inom fas­tig­he­ten.

Om utmärk­ning enligt andra styc­ket inte lämp­li­gen kan göras, ska mark eller annat utrymme anses ha tagits i anspråk när mar­ken eller utrym­met har angetts i en väg­plan och det väg­ar­bete som anges i pla­nen har påbör­jats inom fas­tig­he­ten.

Mark eller annat utrymme ska anses ha tagits i anspråk för en åtgärd enligt 10 § fjärde styc­ket och 28 § andra styc­ket när det arbete som anges i över­ens­kom­mel­sen har påbör­jats.
Lag (2012:439).

32 §   Väg­rätt upp­hör när vägen dras in. Väg­hål­la­ren är skyl­dig att i den omfatt­ning det behövs ställa i ord­ning vägom­rå­det och vidta åtgär­der för att före­bygga att områ­dets skick vål­lar stör­ningar och olä­gen­he­ter i fram­ti­den. Väg­hål­la­ren får föra bort vad som har anbring­ats inom vägom­rå­det för vägän­da­mål, om inte läns­sty­rel­sen bestäm­mer annat med hän­syn till att fråga har upp­kom­mit om mar­kens eller utrym­mets använd­ning som enskild väg.

Vad som inte har förts bort inom ett år efter det att vägen dra­gits in till­fal­ler fas­tig­he­tens ägare. Läns­sty­rel­sen kan för­länga tiden, om sär­skilda skäl före­lig­ger. Lag (2005:940).

33 §   I fråga om mark eller annat utrymme till väg, som enligt en detalj­plan där kom­mu­nen är huvud­man för all­männa plat­ser är avsedd till all­män plats, tilläm­pas inte 30-32 §§, sedan mar­ken eller utrym­met har tagits i anspråk av kom­mu­nen för avsett ända­mål. Lag (2005:940).

Till­fäl­ligt upp­lå­tande av mark, m.m.

34 §   Väg­håll­nings­myn­dig­het och av denna anli­tade biträ­den är berät­ti­gade att få till­träde till fas­tig­het för att verk­ställa mät­ning eller stak­ning, under­sök­ning av grund eller annan för­be­re­dande åtgärd för byg­gande av väg. I träd­gård, lik­nande plan­te­ring eller park får träd ej ska­das eller fäl­las utan äga­rens sam­tycke. Även i övrigt skall skada und­vi­kas, om det är möj­ligt.

35 §   Om det i en fast­ställd väg­plan för ett väg­bygg­nads­pro­jekt har avsatts mark eller annat utrymme som behövs för att bygga vägen enligt 16 a §, ska nytt­jan­de­rätt till mar­ken eller utrym­met upp­lå­tas till väg­hål­la­ren för den tid som har angetts i pla­nen. Lag (2012:439).

36 §   Om en väg på grund av pågående arbete eller till följd av jordras eller över­sväm­ning eller av annan orsak inte kan använ­das utan risk för olycks­hän­delse, kan läns­sty­rel­sen på fram­ställ­ning av väg­håll­nings­myn­dig­he­ten besluta att nytt­jan­de­rätt till mark eller annat utrymme för till­fäl­lig väg skall upp­lå­tas för den tid en sådan väg behövs till följd av hind­ret. Lag (2005:940).

37 §   Läns­sty­rel­sen kan på fram­ställ­ning av väg­håll­nings­myn­dig­he­ten före­skriva att nytt­jan­de­rätt till mark intill vägom­råde skall upp­lå­tas för upp­sät­tande av snö­skärm.

38 §   Har upp­hävts genom lag (1998:832).

Ordnings-​ och säker­hets­fö­re­skrif­ter

39 §   En enskild kör­väg får inte anslu­tas till en all­män väg utan väg­håll­nings­myn­dig­he­tens till­stånd. Inte hel­ler får utan sådant till­stånd en enskild kör­vägs anslut­ning till en all­män väg änd­ras. Vad som sagts nu gäl­ler också i fråga om sådana utfar­ter från fas­tig­he­ter och sådana bryg­gor som kan använ­das för kör­tra­fik.

Vid behand­ling av en fråga om till­stånd enligt första styc­ket skall väg­håll­nings­myn­dig­he­ten pröva om den till­tänkta åtgär­den är lämp­lig med hän­syn till tra­fik­sä­ker­he­ten och fram­kom­lig­he­ten på den all­männa vägen.
I sam­band med till­stånd kan väg­håll­nings­myn­dig­he­ten med­dela före­skrif­ter om vägan­slut­ning­ens läge och utfö­rande i övrigt. Lag (1987:459).

40 §   Om det är nöd­vän­digt med hän­syn till tra­fik­sä­ker­he­ten eller fram­kom­lig­he­ten på en all­män väg, kan väg­håll­nings­myn­dig­he­ten för­ordna att en enskild vägs anslut­ning till den all­männa vägen skall spär­ras av eller änd­ras och verk­ställa för­ord­nan­det. Vad som sagts nu gäl­ler också i fråga om utfar­ter från fas­tig­he­ter och bryg­gor. Lag (1987:459).

41 §   I sam­band med till­stånd enligt 39 § eller i stäl­let för för­ord­nande enligt 40 § eller i sam­band med för­ord­nande enligt 40 § om änd­ring av anslut­ning kan väg­håll­nings­myn­dig­he­ten i fråga om en enskild väg med­dela tra­fik­fö­re­skrif­ter vari­ge­nom tra­fik med motor­drivna for­don på vägen eller del därav för­bjuds eller inskränks. Om det finns sär­skilda skäl, kan väg­håll­nings­myn­dig­he­ten medge undan­tag från sådana tra­fik­fö­re­skrif­ter. Lag (1987:459).

42 §   Bestäm­mel­serna i 39-​-41 §§ gäl­ler inte i fråga om enskilda vägar som är redo­vi­sade i detalj­plan eller för­ut­satta i områ­des­be­stäm­mel­ser.
Lag (1987:459).

43 §   Inom ett vägom­råde får inte utan väg­håll­nings­myn­dig­he­tens till­stånd
   1. upp­fö­ras bygg­na­der, göras till­bygg­na­der eller utfö­ras andra anlägg­ningar,
   2. vid­tas andra åtgär­der som kan inverka men­ligt på tra­fik­sä­ker­he­ten eller vara till olä­gen­het för vägens bestånd, drift eller bru­kande.

I sam­band med till­stånd får väg­håll­nings­myn­dig­he­ten med­dela de före­skrif­ter som behövs. Ett till­stånd kan när som helst åter­kal­las.

Bestäm­mel­serna i första styc­ket gäl­ler inte för sådant arbete som avses i 44 §.

Om till­stånd sak­nas eller har åter­kal­lats, får väg­håll­nings­myn­dig­he­ten vidta de åtgär­der som behövs för rät­telse. Lag (1987:459).

44 §   Inom ett vägom­råde får det inte utan väg­håll­nings­myn­dig­he­tens till­stånd
   1. dras elekt­riska led­ningar, vat­ten­led­ningar eller andra led­ningar,
   2. utfö­ras arbe­ten på en redan dra­gen led­ning.

Väg­håll­nings­myn­dig­he­ten får med­dela de före­skrif­ter om arbe­tet och om rätt till upp­lag eller annan anord­ning som behövs med hän­syn till vägens bestånd, drift eller bru­kande.

Till­stånd enligt första styc­ket behövs inte när till­stånd har med­de­lats enligt annan lag eller för­fatt­ning och anmä­lan om arbe­tet har gjorts hos väg­håll­nings­myn­dig­he­ten.

Om det på grund av en inträf­fad skada krävs skynd­sam repa­ra­tion av en led­ning som har dra­gits inom ett vägom­råde, får arbe­tet påbör­jas utan till­stånd eller anmä­lan. Led­ning­ens ägare ska i så fall sna­rast under­rätta väg­håll­nings­myn­dig­he­ten om arbe­tet.

Om till­stånd enligt första styc­ket begärs för led­ningar som ska ingå i ett elektro­niskt kom­mu­ni­ka­tions­nät för all­mänt ända­mål, ska väg­håll­nings­myn­dig­he­ten avgöra ären­det inom fyra måna­der från det att ansö­kan kom in till myn­dig­he­ten, om inte längre tid är nöd­vän­dig med hän­syn till ären­dets omfatt­ning eller andra sär­skilda omstän­dig­he­ter. Över­skrids denna tid, ska den som har begärt till­stån­det under­rät­tas om orsa­kerna till detta. Lag (2016:535).

45 §   Intill ett vägom­råde får inte utan läns­sty­rel­sens till­stånd
   1. upp­fö­ras bygg­na­der, göras till­bygg­na­der eller utfö­ras andra anlägg­ningar eller vid­tas andra sådana åtgär­der som kan vara till olä­gen­het för vägens bestånd, drift eller bru­kande,
   2. fin­nas anbring­ade lju­san­ord­ningar som för­säm­rar ljus­för­hål­lan­dena för tra­fi­ken på vägen.

I sam­band med till­stånd får läns­sty­rel­sen med­dela de före­skrif­ter som behövs. Ett till­stånd kan när som helst åter­kal­las.

Bestäm­mel­serna i första styc­ket gäl­ler inte inom områ­den med detalj­plan och inte hel­ler i fråga om åtgär­der för vilka bygg­lov krävs.

Om till­stånd sak­nas eller har åter­kal­lats får läns­sty­rel­sen med­dela beslut om att rät­telse skall ske genom väg­håll­nings­myn­dig­he­tens försorg.
I sam­band med ett sådant beslut får läns­sty­rel­sen med­de­lade före­skrif­ter som behövs. Lag (1987:459).

46 §   Inom ett avstånd av 50 meter från ett vägom­råde får inte utan läns­sty­rel­sens till­stånd skyl­tar eller där­med jäm­för­liga anord­ningar för reklam, pro­pa­ganda eller lik­nande ända­mål fin­nas upp­satta utom­hus.

I sam­band med till­stånd får läns­sty­rel­sen med­dela de före­skrif­ter som behövs med hän­syn till tra­fik­sä­ker­he­ten.

Bestäm­mel­serna i första styc­ket gäl­ler inte
   1. inom områ­den med detalj­plan eller
   2. för sådana anord­ningar som är upp­satta på bygg­na­der för upp­lys­ning om affärs­rö­relse eller annan verk­sam­het på stäl­let eller
   3. för anslags­tav­lor för med­de­lan­den som rör kom­mu­nala ange­lä­gen­he­ter, för­e­nings­sam­man­trä­den, auk­tio­ner eller dylikt,
   4. åtgär­der för vilka bygg­lov krävs. Lag (1991:605).

47 §   Inom ett avstånd av tolv meter från ett vägom­råde får inte utan läns­sty­rel­sens till­stånd upp­fö­ras bygg­na­der, göras till­bygg­na­der eller utfö­ras andra anlägg­ningar eller vid­tas andra sådana åtgär­der som kan inverka men­ligt på tra­fik­sä­ker­he­ten. Läns­sty­rel­sen kan, om det är nöd­vän­digt med hän­syn till tra­fik­sä­ker­he­ten, före­skriva att avstån­det ökas, dock högst till 50 meter.

Vid kors­ning i samma plan mel­lan en all­män väg och en
   1. annan all­män väg,
   2. enskild väg som i större utsträck­ning används av all­män­he­ten för tra­fik,
   3. järn­väg,
   4. spår­väg får inte utan läns­sty­rel­sens till­stånd upp­fö­ras bygg­na­der, göras till­bygg­na­der eller utfö­ras andra anlägg­ningar eller vid­tas andra sådana åtgär­der som kan inverka men­ligt på tra­fik­sä­ker­he­ten. Till­stånd krävs inte för åtgär­der som skall utfö­ras utan­för i första styc­ket angi­vet område och utan­för de räta sam­man­bind­nings­lin­jerna mel­lan punk­ter, som är belägna i de kor­sande vägar­nas mitt­lin­jer 75 meter från kors­ningen.

I sam­band med till­stånd får läns­sty­rel­sen med­dela de före­skrif­ter som behövs.

Bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena om krav på till­stånd av läns­sty­rel­sen gäl­ler inte inom områ­den med detalj­plan. De gäl­ler inte hel­ler i fråga om åtgär­der för vilka bygg­lov krävs. Lag (1987:459).

48 §   Inom det vägom­råde som anges i en väg­plan får det inte utan väg­håll­nings­myn­dig­he­tens till­stånd upp­fö­ras bygg­na­der, göras till­bygg­na­der, utfö­ras andra anlägg­ningar eller vid­tas andra åtgär­der som kan väsent­ligt för­svåra områ­dets använd­ning för vägän­da­mål. För­bu­det gäl­ler från det att beslu­tet om fast­stäl­lelse av väg­pla­nen har fått laga kraft till dess att vägom­rå­det har tagits i anspråk för väg.

För den tid som anges i första styc­ket gäl­ler bestäm­mel­serna i 47 § första och andra styc­kena om för­bud att utan läns­sty­rel­sens till­stånd upp­föra bygg­na­der, göra till­bygg­na­der, utföra andra anlägg­ningar eller vidta andra sådana åtgär­der.

För­bud enligt första eller andra styc­ket upp­hör att gälla när beslu­tet om fast­stäl­lelse av en väg­plan upp­hör att gälla.

I sam­band med till­stånd får väg­håll­nings­myn­dig­he­ten med­dela de vill­kor som behövs. Lag (2012:439).

49 §   Har upp­hävts genom lag (1987:459).

50 §   har upp­hävts genom lag (1987:459).

51 §   För­bud enligt 45-​-48 § gäl­ler inte i fråga om bygg­na­der, andra anlägg­ningar eller anord­ningar eller åtgär­der som lag­li­gen har påbör­jats innan det blev för­bju­det. Lag (1987:459).

52 §   Om en bygg­nad, annan anlägg­ning eller anord­ning som är belä­gen inom område som avses i 45-​-47 § på grund av änd­rade för­hål­lan­den eller av annan anled­ning har kom­mit att med­föra sådana olä­gen­he­ter att begä­ran om till­stånd enligt 45-​-47 § skulle ha av sla­gits, får läns­sty­rel­sen med­dela före­läg­gande att ta bort den eller vidta någon annan åtgärd med den. Beträf­fande bygg­na­der får dock sådant före­läg­gande med­de­las endast om bygg­na­den kan flyt­tas utan svå­rig­het eller är av ringa värde.

Bestäm­mel­serna i första styc­ket gäl­ler inte inom områ­den med detalj­plan.
Lag (1987:459).

53 §   Om träd eller bus­kar intill ett vägom­råde med­för olä­gen­he­ter för tra­fik­sä­ker­he­ten, får läns­sty­rel­sen besluta att trä­den eller bus­karna skall avlägs­nas eller kvis­tas genom väg­håll­nings­myn­dig­he­tens försorg. I sam­band med beslu­tet får läns­sty­rel­sen med­dela de före­skrif­ter som behövs. Lag (1987:459).

54 §   Före­skrif­ter som med­de­las med stöd av 43-48 §§ får avse även åtgär­der för att begränsa eller mot­verka skada eller olä­gen­het på män­ni­skors hälsa eller omgiv­ningen eller andra åtgär­der till skydd för mil­jön. Om sådana före­skrif­ter inte är till­räck­liga, kan till­stånd väg­ras. Lag (1998:832).

Ersätt­ning m.m.

55 §   Har väg­hål­lare fått väg­rätt, är fas­tig­he­tens ägare berät­ti­gad att av väg­hål­la­ren få intrångs­er­sätt­ning och ersätt­ning för annan skada till följd av vägens byg­gande eller använ­dande, om det inte har avta­lats eller uppen­bar­li­gen för­ut­satts att ersätt­ning inte ska läm­nas.
Samma rätt till ersätt­ning har en inne­ha­vare av nytt­jan­de­rätt eller annan sär­skild rätt till fas­tig­he­ten, om rät­ten inte har upp­lå­tits efter det att mar­ken eller utrym­met togs i anspråk.

När ersätt­ningen bestäms gäl­ler 4 kap. expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) i tillämp­liga delar.

På ersätt­ningen ska det beta­las ränta enligt 5 § rän­te­la­gen (1975:635) från den dag då mar­ken eller utrym­met togs i anspråk till och med den dag då betal­ning ska ske och enligt 6 § rän­te­la­gen för tiden där­ef­ter. Lag (2010:818).

55 a §   Om fas­tig­hets­ä­ga­ren begär det, ska mark eller utrymme som enligt gäl­lande väg­plan inte endast till­fäl­ligt ska använ­das för vägän­da­mål lösas in av den som ska bygga vägen.
Det gäl­ler dock inte om väg­rätt har upp­kom­mit eller om det finns en över­ens­kom­melse om ersätt­ning för väg­rätt.

När ersätt­ningen bestäms gäl­ler 4 kap. expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) i tillämp­liga delar. Lag (2012:439).

55 b §   En fas­tig­het eller del av fas­tig­het ska på fas­tig­hets­ä­ga­rens begä­ran lösas in även om det ännu inte finns någon gäl­lande väg­plan om
   1. det är san­no­likt att fas­tig­he­ten kom­mer att behö­vas för vägän­da­mål, och
   2. det finns syn­ner­liga skäl för att få fas­tig­he­ten eller del av denna inlöst.

När ersätt­ningen bestäms gäl­ler 4 kap. expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) i tillämp­liga delar. Lag (2012:439).

56 §   Om det till följd av att en väg dras fram över en fas­tig­het upp­står syn­ner­ligt men för fas­tig­he­ten eller för en del av den, ska väg­hål­la­ren lösa det område som lider sådant men, om äga­ren begär det.

Väg­hål­la­ren är berät­ti­gad att lösa område som avses i första styc­ket, om det skulle för­an­leda endast en mindre för­höj­ning av ersätt­ningen till fas­tig­hets­ä­ga­ren och fas­tig­hets­ä­ga­ren inte har ett beak­tans­värt intresse av att behålla områ­det.
Vid bedö­mande av frå­gan om rätt till inlö­sen före­lig­ger ska kost­nad för åtgärd som anges i 4 kap. 1 § fjärde styc­ket expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) inräk­nas i ersätt­ningen för intrång. Lag (2010:818).

57 §   Inom område med detalj­plan, där kom­mu­nen är huvud­man för all­männa plat­ser, gäl­ler föl­jande. Om mark eller annat utrymme till väg har tagits i anspråk av kom­mu­nen som all­män plats, skall väg­hål­la­ren full­göra ersättnings-​ och inlös­nings­skyl­dig­het enligt 55 och 56 §§ som har upp­kom­mit dess­förin­nan, trots att väg­rät­ten har upp­hört enligt 33 §.
Lag (2005:940).

58 §   Har till­stånd som avses i 39 § väg­rats eller har före­skrift eller för­ord­nande med­de­lats med stöd av 39-​-41 § och upp­kom­mer till följd härav för fas­tig­het som haft utfart till all­män väg avse­värd ökning av annars erfor­der­lig kost­nad för nyan­lägg­ning eller änd­ring av utfart till sådan väg, avse­värd ökning av annan väg­håll­nings­kost­nad eller annat avse­värt men, är fas­tig­he­tens ägare berät­ti­gad till ersätt­ning av väg­hål­la­ren.

Samma rätt till ersätt­ning som enligt första styc­ket till­kom­mer fas­tig­he­tens ägare har inne­ha­vare av sådan nytt­jan­de­rätt eller annan sär­skild rätt till fas­tig­he­ten, som upp­lå­tits innan till­stånd som avses i 39 § väg­rats eller för­ord­nande eller före­skrift med­de­lats med stöd av 40 eller 41 §.

59 §   Med­för väg­ran av till­stånd som avses i 39 § eller före­skrift eller för­ord­nande som med­de­lats med stöd av 39-​-41 § att syn­ner­lig olä­gen­het av den art som avses i 58 § upp­kom­mer för fas­tig­het eller fas­tig­hets­del som haft utfart till all­män väg, skall väg­hål­la­ren lösa område som lider sådan olä­gen­het, om äga­ren begär det.

60 §   För att minska de olä­gen­he­ter, som genom väg­ran av till­stånd som avses i 39 § eller genom före­skrift eller för­ord­nande som har med­de­lats med stöd av 39-41 § upp­kom­mer för fas­tig­het som har haft utfart till all­män väg, får väg­hål­la­ren själv bygga nöd­vän­dig utfarts­väg för fas­tig­he­ten. I sådana fall får väg­hål­la­ren, om det behövs för byg­get av utfarts­vä­gen, göra gäl­lande den rätt som till­kom­mer äga­ren av den fas­tig­het, vars behov av utfarts­väg skall till­go­do­ses,
   1. att begära för­rätt­ning enligt anlägg­nings­la­gen (1973:1149) för ian­språk­ta­gande av mark eller annat utrymme som till­hör en annan fas­tig­het, och
   2. att föra talan vid för­rätt­ningen. Lag (2005:940).

61 §   Om väg­ran av till­stånd som avses i 47 § med­för att pågående mar­kan­vänd­ning avse­värt för­svå­ras inom berörd del av en fas­tig­het, är fas­tig­hets­ä­ga­ren och inne­ha­vare av nytt­jan­de­rätt eller annan sär­skild rätt till fas­tig­he­ten berät­ti­gade till ersätt­ning av väg­hål­la­ren för den skada de häri­ge­nom lider.

Bestäm­mel­serna i första styc­ket tilläm­pas också, om till­stånd som avses i 48 § har väg­rats och för­bud som avses i den para­gra­fen har gällt längre tid än fem år i följd. Lag (1987:459).

62 §   Upp­står i fall som avses i 61 § första styc­ket syn­ner­ligt men vid använd­ningen av fas­tig­he­ten eller del därav, skall väg­hål­la­ren lösa det område som lider sådant men, om äga­ren begär det. Lag (1972:786).

63 §   Väg­hål­la­ren skall ersätta ska­dor till följd av att han har för­vär­vat rätt
   1. att inrätta sär­skild vin­ter­väg,
   2. att nyttja mark eller annat utrymme i när­he­ten av vägom­råde för upp­lag eller lik­nande ända­mål i sam­band med byg­gande av väg,
   3. att anordna till­fäl­lig väg,
   4. att intill vägom­råde sätta upp snö­skärm.

Väg­hål­la­ren skall också ersätta ska­dor till följd av åtgär­der som avses i 34 §, 45 § fjärde styc­ket eller 53 § eller till följd av ett före­läg­gande som har med­de­lats med stöd av 52 §.
För ska­dor som har upp­stått till följd av åtgär­der som avses i 53 § utgår ersätt­ning endast om ska­dorna är avse­värda.

Bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena gäl­ler inte om det har avta­lats eller uppen­bar­li­gen för­ut­satts att ersätt­ning inte skall läm­nas. Lag (2005:940).

64 §   Före­läg­gande enligt 52 § får för­e­nas med vite eller med före­skrift att åtgär­den, om före­läg­gan­det inte följs, kan komma att utfö­ras genom väg­håll­nings­myn­dig­he­tens försorg på den för­sum­li­ges bekost­nad.

Följs inte ett före­läg­gande som inne­bär att åtgär­den kan utfö­ras genom väg­håll­nings­myn­dig­he­tens försorg skall läns­sty­rel­sen, om det inte finns skäl till annat, besluta att åtgär­den skall utfö­ras och hur det skall ske. Där­vid skall läns­sty­rel­sen se till att oskä­liga kost­na­der inte upp­står.

I beslut om före­läg­gande enligt första styc­ket eller beslut enligt andra styc­ket får för­ord­nas att beslu­tet skall gälla ome­del­bart.
Lag (1987:459).

65 §   Vad som har avta­lats eller uppen­bar­li­gen för­ut­satts gälla mel­lan väg­hål­la­ren och fas­tig­he­tens ägare eller annan sakä­gare i fråga om ersätt­ning enligt 55, 58, 61 eller 63 § gäl­ler även mot den som efter det rät­ten till ersätt­ning upp­kom har för­vär­vat sakä­ga­rens rätt till fas­tig­he­ten eller anord­ningen. Lag (1987:459).

66 §   Om det inte har träf­fats en över­ens­kom­melse om ersätt­ning enligt 55, 58, 61 eller 63 § eller om inlö­sen enligt 55 a, 55 b, 56, 59 eller 62 §, ska den som vill göra anspråk på ersätt­ning eller begära inlö­sen väcka talan vid den mark- och mil­jö­dom­stol inom vars område fas­tig­he­ten eller anord­ningen är belä­gen. Även väg­hål­la­ren eller den som avser att bygga vägen kan på samma sätt begära pröv­ning av ersätt­ning till fas­tig­hets­ä­gare eller annan sakä­gare. Lag (2012:439).

67 §   Ersätt­ning enligt 55, 58 eller 61 §, som ej avser per­son­lig skada, jämte ränta skall ned­sät­tas hos läns­sty­rel­sen, om fas­tig­he­ten genom den omstän­dig­het som för­an­lett rätt till ersätt­ning så mins­kat i värde, att den kan anta­gas ej utgöra full säker­het för bor­ge­när, som när rät­ten till ersätt­ning upp­kom hade panträtt i fas­tig­he­ten.

Läns­sty­rel­sen skall genast sätta in ned­satt belopp i bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag mot ränta. Om för­del­ning och utbe­tal­ning av ned­satt belopp jämte ränta samt om ver­kan därav gäl­ler i tillämp­liga delar vad som är före­skri­vet för det fall att nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tuts­rätt upp­låts genom expro­pri­a­tion.
Lag (2004:425).

68 §   Om en bor­ge­när som avses i 67 § första styc­ket lider för­lust till följd av att ned­sätt­ning inte har skett, är han berät­ti­gad att av väg­hål­la­ren få gott­gö­relse för för­lus­ten mot avskriv­ning på ford­rings­hand­lingen. Det­samma gäl­ler, om bor­ge­nä­ren lider för­lust där­i­ge­nom, att ersätt­ning enligt 55, 58 eller 61 § bli­vit för lågt beräk­nad och ersätt­ningen till följd av över­ens­kom­melse mel­lan väg­hål­la­ren och fas­tig­he­tens ägare eller av annan anled­ning inte har prö­vats av dom­stol. I fråga om sådan gott­gö­relse skall 65 § tilläm­pas på för­hål­lan­det mel­lan väg­hål­la­ren och bor­ge­nä­ren.

Inom område med detalj­plan, där kom­mu­nen är huvud­man för all­männa plat­ser, gäl­ler föl­jande. Om mark eller annat utrymme har tagits i anspråk av kom­mu­nen som all­män plats, skall väg­hål­la­ren full­göra skyl­dig­het enligt första styc­ket som har upp­kom­mit dess­förin­nan, trots att väg­rät­ten har upp­hört enligt 33 §.

Talan om gott­gö­relse väcks vid den mark- och mil­jö­dom­stol som anges i 66 §. Lag (2010:926).

69 §   I mål om ersätt­ning enligt 55, 58 eller 61 § eller gott­gö­relse enligt 68 § gäl­ler i tillämp­liga delar bestäm­mel­serna i expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) om rät­te­gång samt om rät­te­gångs­kost­na­der och kost­na­der vid för­del­ning av ersätt­ning, om inte annat är sär­skilt före­skri­vet. Om ett yrkande om ersätt­ning enligt 58 eller 61 § eller om gott­gö­relse enligt 68 § ogil­las och målet inte har inletts av väg­hål­la­ren, tilläm­pas 15 kap. 8 § plan- och bygg­la­gen (2010:900) i fråga om rät­te­gångs­kost­na­derna.

I mål om inlö­sen enligt 55 a, 55 b, 56, 59 eller 62 § gäl­ler i tillämp­liga delar expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719), om inte annat är sär­skilt före­skri­vet. Om ett yrkande om inlö­sen enligt 59 eller 62 § ogil­las, tilläm­pas all­männa reg­ler om rät­te­gångs­kost­nad. Lag (2012:439).

70 §   Om en kom­mun enligt 7 § har till­han­da­hål­lit sta­ten mark eller annat utrymme för väg, är kom­mu­nen berät­ti­gad till ersätt­ning av sta­ten för skä­liga kost­na­der efter avdrag för för­valt­nings­kost­nad.

Fram­ställ­ning om ersätt­ning görs hos Tra­fik­ver­ket. Om en över­ens­kom­melse inte kan träf­fas, väcks talan om ersätt­ning vid den mark- och mil­jö­dom­stol som anges i 66 §. Lag (2010:926).

Ansvar, handräck­ning och över­kla­gande m.m.

71 §   Till böter eller fäng­else i högst sex måna­der döms den som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het bry­ter mot ett för­bud i 39 eller 43-​-48 § eller mot en före­skrift eller ett för­bud som har med­de­lats med stöd av 39 eller 43-​-48 §.

Till böter döms den som bry­ter mot en tra­fik­fö­re­skrift som har med­de­lats med stöd av 41 §. Lag (1987:459).

72 §   Utförs led­nings­ar­bete eller upp­förs en bygg­nad i strid mot 44, 47 eller 48 § eller mot en före­skrift eller ett för­bud som har med­de­lats med stöd av 44, 47 eller 48 §, får kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten med­dela sär­skild handräck­ning för att åstad­komma rät­telse. I fråga om sådan handräck­ning finns bestäm­mel­ser i lagen (1990:746) om betal­nings­före­läg­gande och handräck­ning.

Om någon bry­ter mot ett för­bud i 46-​-48 § eller mot en före­skrift eller ett för­bud som har med­de­lats med stöd av 46-​-48 § och är det inte fråga om upp­fö­rande av en bygg­nad, får kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten vidta åtgärd för rät­telse.

Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten skall lämna det biträde som behövs för att beslut av läns­sty­rel­sen enligt 64 § andra styc­ket skall kunna genom­fö­ras.

Polis­myn­dig­he­ten skall lämna väg­håll­nings­myn­dig­he­ten det biträde som behövs för att åtgär­der som avses i 34, 40, 43, 45 eller 53 § skall kunna vid­tas. Lag (1991:864).

73 §   Väg­håll­nings­myn­dig­hets beslut enligt denna lag får över­kla­gas hos läns­sty­rel­sen. Lag (1987:459).

74 §   Läns­sty­rel­sens beslut enligt 37, 45-47 §, 48 § andra styc­ket, 52, 53 eller 64 § andra styc­ket får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol. Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rätt.

Läns­sty­rel­sens beslut enligt 15 § första styc­ket, 16 § tredje styc­ket eller 16 b § andra styc­ket får inte över­kla­gas.

Andra beslut av läns­sty­rel­sen enligt denna lag än som avses i första och andra styc­kena får över­kla­gas till rege­ringen.
Lag (2012:439).

75 §   Tra­fik­ver­kets beslut enligt denna lag får över­kla­gas hos rege­ringen. Lag (1987:459).

75 a §   Tra­fik­ver­kets beslut i fråga om fast­stäl­lelse av en väg­plan får över­kla­gas av en sådan ide­ell för­e­ning eller annan juri­disk per­son som avses i 16 kap. 13 § mil­jö­bal­ken.
Lag (2012:439).

76 §   Tra­fik­ver­ket får över­klaga läns­sty­rel­sens beslut enligt denna lag.

Läns­sty­rel­sen får över­klaga sådana beslut av Tra­fik­ver­ket enligt denna lag som berör läns­sty­rel­sens verk­sam­hets­om­råde.

Kom­mu­ner, regi­o­nala kol­lek­tiv­tra­fik­myn­dig­he­ter enligt lagen (2010:1065) om kol­lek­tiv­tra­fik och de regi­o­ner som avses i 7 kap. plan- och bygg­la­gen (2010:900) får över­klaga Tra­fik­ver­kets beslut. Lag (2019:848).

77 §   Ett beslut i fråga om till­stånd enligt 39, 43, 45, 46, 47 eller 48 § och Tra­fik­ver­kets beslut i fråga om fast­stäl­lelse av en väg­plan, för­änd­ring av en enskild väg till all­män, för­kla­ring att en gata också ska vara all­män väg eller indrag­ning av en väg blir gäl­lande när beslu­tet får laga kraft. I ett beslut om till­stånd får det dock bestäm­mas att beslu­tet ska gälla ome­del­bart.

Andra beslut enligt denna lag än som avses i första styc­ket gäl­ler ome­del­bart, om inte något annat fram­går av beslu­tet.
Lag (2012:439).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1971:948
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1972.
   2. Genom den nya lagen upp­hä­ves lagen (1943:431) om all­männa vägar samt lagen (1943:436) om väg­nämn­der och läns­väg­nämn­der.
   3. Anord­ning, brygga eller färja som före den nya lagens ikraft­trä­dande kom­mit till stånd genom väg­hål­la­rens försorg eller över­ta­gits av denne är vägan­ord­ning, om den är av beskaf­fen­het som anges i 2 § andra styc­ket. Mark som tagits i anspråk för sådan anord­ning är vägom­råde.
   4. Är vid den nya lagens ikraft­trä­dande kom­mun väg­hål­lare inom sitt område eller del därav, ska kom­mu­nen fort­fa­rande vara väg­hål­lare intill dess något annat beslu­tas. Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om vem som ska vara väg­hål­lare i stäl­let för kom­mu­nen. Lag (2010:92).
   5. Bestäm­mel­serna i 30, 32 och 33 §§ gäl­ler även väg­rätt som upp­kom­mit före den 1 janu­ari 1972.

Har väg­rätt upp­kom­mit före den 1 janu­ari 1972 och skulle upp­lå­tel­sen, om den skett den 1 janu­ari 1972 enligt de nya bestäm­mel­serna, ha med­fört rätt till avse­värt högre ersätt­ning än en vid samma tid­punkt verk­ställd upp­lå­telse enligt äldre bestäm­mel­ser, är fas­tig­he­tens ägare berät­ti­gad till ersätt­ning av väg­hål­la­ren för skill­na­den. Samma rätt till ersätt­ning har inne­ha­vare av sådan nytt­jan­de­rätt eller annan sär­skild rätt till fas­tig­he­ten, som upp­lå­tits före den 1 janu­ari 1972.

På ersätt­ning enligt andra styc­ket utgår sex pro­cent årlig ränta från den 1 janu­ari 1972. Bestäm­mel­serna i 65, 67 och 68 §§ äger mot­sva­rande tillämp­ning på sådan ersätt­ning.

Har ej över­ens­kom­melse träf­fats om ersätt­ning enligt andra styc­ket, äger bestäm­mel­serna i 66 och 69 §§ mot­sva­rande tillämp­ning. Den som vill göra anspråk på ersätt­ning skall dock väcka talan vid fas­tig­hets­dom­sto­len före den 1 janu­ari 1975, vid påföljd att han annars för­lo­rar rät­ten till ersätt­ning.
   6. För­ord­nande enligt 31 a § lagen (1943:431) om all­männa vägar att enskild väg ej får anslu­tas till all­män väg samt beslut enligt 41, 42 eller 44 § nämnda lag upp­hör att gälla vid utgången av decem­ber 1971.
   7. Bestäm­mel­serna i 58 och 59 §§ äger mot­sva­rande tillämp­ning på fas­tig­het, som ej haft utfart till all­män väg men som uppen­bar­li­gen för­ut­satts skola erhålla utfart till sådan väg, under för­ut­sätt­ning att fas­tig­he­ten till­kom­mit före den 1 janu­ari 1948 eller, i fall då fas­tig­he­ten bil­dats genom lega­li­se­ring av pri­vat jord­del­ning, denna del­ning skett före den 1 janu­ari 1948.
   8. För­bud som med­de­lats med stöd av 33 § första styc­ket eller 34 § lagen (1943:431) om all­männa vägar skall anses vara med­de­lat med stöd av mot­sva­rande bestäm­melse i den nya lagen.
Den i 61 § andra styc­ket angivna tiden av fem år räk­nas dock från den 1 janu­ari 1972.
   9. I fråga om bestäm­mande av ersätt­ning för upp­lå­telse av väg­rätt och för inlö­sen, varom talan väc­kes efter den nya lagens ikraft­trä­dande, tilläm­pas den nya lagen även om det för­hål­lande varpå ersätt­nings­an­språ­ket grun­das inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.
   10. Mål som vid den nya lagens ikraft­trä­dande är anhäng­igt hos ägo­del­nings­rätt eller expro­pri­a­tions­dom­stol prö­vas av fas­tig­hets­dom­stol som anges i 66 §, om huvud­för­hand­ling ej påbör­jats dess­förin­nan. Mål om ersätt­ning enligt 50 eller 53 § lagen (1943:431) om all­männa vägar, vil­ket vid nämnda tid­punkt är anhäng­igt hos all­män dom­stol, hand­läg­ges enligt äldre bestäm­mel­ser.

Efter den nya lagens ikraft­trä­dande skall talan om ersätt­ning eller inlö­sen enligt äldre bestäm­mel­ser väc­kas vid fas­tig­hets­dom­stol som anges i 66 §.

Mål som skall prö­vas av fas­tig­hets­dom­stol hand­läg­ges i den ord­ning som anges i 69 §.
   11. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om talan mot beslut som med­de­lats före den 1 janu­ari 1972.

Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler även i övrigt i fråga om ärende som vid den nya lagens ikraft­trä­dande är anhäng­igt hos väg­sy­ne­nämnd eller som rör beslut av sådan nämnd. I fråga om tjänst­gö­ring av leda­mö­ter och sup­ple­an­ter i väg­sy­ne­nämnd efter den nya lagens ikraft­trä­dande för­ord­nar Konungen.
   12. Före­kom­mer i lag eller annan för­fatt­ning hän­vis­ning till bestäm­melse som ersatts genom bestäm­melse i den nya lagen, skall i stäl­let den nya bestäm­mel­sen tilläm­pas.

1987:459
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1987.
   2. I ären­den om till­stånd som alltjämt skall prö­vas enligt väg­la­gen skall, om ären­det avgjorts i första instans före ikraft­trä­dan­det, äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas i fråga om såväl för­fa­ran­det som ären­de­nas pröv­ning i sak.
   3. Beträf­fande mål om ersätt­ning enligt 61 § väg­la­gen, i vilka talan har väckts före ikraft­trä­dan­det, skall äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas i fråga om målens pröv­ning i sak.
   4. För­bud enligt 49 § skall fort­sätta att gälla längst till utgången av juni 1990.
   5. I mål enligt 58, 61 eller 68 § i vilka talan har väckts före ikraft­trä­dan­det skall 69 § i sin äldre lydelse tilläm­pas.

1988:413

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1988. Avgift för begag­nande av sådan vägan­ord­ning som inte är färja får tas ut endast om byg­gan­det har påbör­jats efter lagens ikraft­trä­dande.

1991:864

Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om mål om handräck­ning där talan väckts före ikraft­trä­dan­det.

1995:1695

Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 1996 men tilläm­pas inte i de fall där det första beslu­tet i ären­det fat­tats dess­förin­nan.

1998:832
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1999.
   2. Har före denna lags ikraft­trä­dande täkt upp­lå­tits med stöd av 38 § skall 63 § första styc­ket 5 fort­fa­rande gälla.
   3. Ett ärende skall hand­läg­gas och bedö­mas enligt äldre bestäm­mel­ser, om det i ären­det ingår en miljökonsekvens-​ beskriv­ning som vid denna lags ikraft­trä­dande har över­läm­nats till läns­sty­rel­sen för god­kän­nande enligt 24 § väg­kun­gö­rel­sen (1971:954). Bestäm­mel­serna om mil­jö­kva­li­tets­nor­mer i mil­jö­bal­ken skall dock tilläm­pas ome­del­bart.

2010:818
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2010.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för ersätt­ningen, om talan om ersätt­ning eller inlö­sen har väckts före ikraft­trä­dan­det. I ett sådant fall ska hän­vis­ning­arna till expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) avse den lagens lydelse vid utgången av juli 2010.

2012:439
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2013.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för planä­ren­den som vid ikraft­trä­dan­det inne­hål­ler en mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ning för en arbets­plan som har över­läm­nats till läns­sty­rel­sen för god­kän­nande enligt 15 § andra styc­ket i dess äldre lydelse.
   3. Äldre före­skrif­ter i 18 § tredje styc­ket gäl­ler fort­fa­rande för en arbets­plan som har fast­ställts före den 1 janu­ari 2013.
   4. Bestäm­mel­serna i 55 a § och 76 § fjärde styc­ket tilläm­pas inte på en arbets­plan som har fast­ställts före den 1 janu­ari 2013.
   5. I övrigt ska en arbets­plan som har upp­rät­tats och, om det behövts, fast­ställts enligt äldre före­skrif­ter anses vara en fast­ställd väg­plan.

2017:958
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2018.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för hand­lägg­ningen och bedöm­ningen av ären­den i vilka det ingår en mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ning som vid lagens ikraft­trä­dande har över­läm­nats till läns­sty­rel­sen för god­kän­nande enligt 16 § tredje styc­ket eller 16 b §.