Led­nings­rättslag (1973:1144)

Utfär­dad:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1973:1144
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L1
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2021:742
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1973:1144
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L1
Utfär­dad: 1973-​12-14
Änd­rad: t.o.m. SFS

2021:742
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Enligt denna lag kan den som för en led­ning eller annan anord­ning vill utnyttja ett utrymme inom en fas­tig­het få rätt till det (led­nings­rätt). En fråga om led­nings­rätt prö­vas vid en för­rätt­ning.

En led­nings­rätt omfat­tar, enligt vad som bestäms vid för­rätt­ningen, befo­gen­he­ten att inom fas­tig­he­ten vidta de åtgär­der som behövs för att dra fram och använda en led­ning eller annan anord­ning. På begä­ran av led­nings­rätts­ha­va­ren får det beslu­tas att led­nings­rät­ten ska höra till led­nings­rätts­ha­va­rens fas­tig­het eller inskrivna tomträtt.

Om en tomträtt gäl­ler i fas­tig­he­ten och har skri­vits in, upp­låts led­nings­rätt i tomträt­ten. Det som sägs i denna lag om fas­tig­het och fas­tig­hets­ä­gare ska i fråga om led­nings­rätt i en tomträtt avse tomträt­ten och tomträtts­ha­va­ren.
Lag (2015:371).

2 §   Lagen gäl­ler för led­ningar av föl­jande slag:
   1. led­ning som ingår i ett elektro­niskt kom­mu­ni­ka­tions­nät för all­mänt ända­mål samt all­män svag­ströms­led­ning för sig­na­le­ring, fjärr­ma­növre­ring, dataö­ver­fö­ring eller lik­nande ända­mål,
   2. elekt­risk stark­ströms­led­ning för vil­ken kon­ces­sion fordras eller som behövs för sådana led­ningar som avses i 1,
   3. vatten-​ eller avlopps­led­ning som
      a) ingår i en all­män va-​anläggning,
      b) för­ser ett sam­hälle med vat­ten eller där­i­från bort­för avlopps­vat­ten eller annan oren­lig­het,
      c) gag­nar en närings­verk­sam­het eller kom­mu­ni­ka­tions­an­lägg­ning av bety­delse för riket eller en viss ort, eller
      d) med­för endast ringa intrång i jäm­fö­relse med nyt­tan och inte till­go­do­ser endast en enstaka fas­tig­hets hus­be­hov, och
   4. led­ning genom vil­ken fjärr­värme, olja, gas, kol­di­oxid eller annan råvara eller pro­dukt trans­por­te­ras från ett pro­duk­tions­ställe, ett upp­lag eller en last­plats och som
      a) till­go­do­ser ett all­mänt behov,
      b) gag­nar närings­verk­sam­het eller kom­mu­ni­ka­tions­an­lägg­ning av bety­delse för riket eller en viss ort, eller
      c) med­för endast ringa intrång i jäm­fö­relse med nyt­tan.
En anord­ning som ingår i ett elektro­niskt kom­mu­ni­ka­tions­nät för all­mänt ända­mål men som inte utgör en led­ning ska vid tillämp­ningen av denna lag anses som led­ning enligt första styc­ket 1.

Lagen gäl­ler inte om utrymme för led­ning kan upp­lå­tas med stöd av anlägg­nings­la­gen (1973:1149). Lag (2012:426).

2 a §   Lagen gäl­ler även för tunn­lar, kul­ver­tar, rör och andra lik­nande anord­ningar, om anord­ningen skall använ­das för att senare dra fram en sådan led­ning som anges i 2 § första styc­ket 1 eller 2 genom den.

Led­nings­rätt för en sådan anord­ning som avses i första styc­ket ger led­nings­rätts­ha­va­ren rätt att även dra fram och använda led­ningar av det slag som anges i 2 § första styc­ket 1 eller 2 i den utsträck­ning som bestäms vid för­rätt­ningen. Lag (2006:43).

3 §   I led­ning ingår sådana för dess ända­mål erfor­der­liga anord­ningar som trans­for­ma­to­rer, pump­sta­tio­ner och andra till­be­hör.

3 a §   Led­nings­rätt som avser sådan led­ning som anges i 2 § första styc­ket 2 ger led­nings­rätts­ha­va­ren rätt att inom det utrymme som har upp­lå­tits för led­ningen dra fram och begagna även sådana led­ningar som anges i 2 § första styc­ket 1.

Led­nings­rätts­ha­va­ren får dra fram led­ning med stöd av första styc­ket tidi­gast två vec­kor efter det att fas­tig­he­tens ägare under­rät­tats om när arbe­tet skall påbör­jas. Under­rät­telse skall anses ha skett när med­de­lan­det sänts med brev till fas­tig­hets­ä­ga­ren under den­nes adress. Lag (2004:643).

4 §   Den som inne­har fas­tig­het på grund av tes­ta­men­ta­riskt för­ord­nande utan att ägan­de­rät­ten till­kom­mer någon anses vid lagens tillämp­ning som fas­tig­he­tens ägare.

5 §   Led­nings­för­rätt­ning hand­läg­ges av lant­mä­te­ri­myn­dig­het.
Lag (1995:1404).

Vill­kor för upp­lå­telse av led­nings­rätt m.m.

6 §   Led­nings­rätt får ej upp­lå­tas, om ända­må­let lämp­li­gen bör till­go­do­ses på annat sätt eller olä­gen­he­terna av upp­lå­tel­sen från all­män eller enskild syn­punkt över­vä­ger de för­de­lar som kan vin­nas genom den. Lag (1987:127).

6 a §   Bestäm­mel­sen i 6 § ska inte tilläm­pas om det i en detalj­plan har med­de­lats bestäm­mel­ser om en led­nings­rätt och led­nings­be­slut med­de­las under detalj­pla­nens genom­fö­ran­de­tid.
Lag (2010:1004).

7 §   Led­nings­rätt får ej upp­lå­tas i strid mot vad som av säker­hets­skäl är sär­skilt före­skri­vet för led­ning­ens fram­dra­gande.

8 §   Inom ett område med detalj­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser får en led­nings­rätt inte upp­lå­tas i strid mot pla­nen eller bestäm­mel­serna. Om syf­tet med pla­nen eller bestäm­mel­serna inte mot­ver­kas, får dock mindre avvi­kel­ser göras.

Gäl­ler natur­vårds­fö­re­skrif­ter eller andra sär­skilda bestäm­mel­ser för bebyg­gande eller använd­ning av mark än de som avses i första styc­ket, ska led­nings­rätt upp­lå­tas så att syf­tet med bestäm­mel­serna inte mot­ver­kas. Lag (2014:206).

9 §   Inom område som inte omfat­tas av detalj­plan, får led­nings­rätt inte upp­lå­tas om upp­lå­tel­sen skulle för­svåra områ­dets ända­måls­en­liga använd­ning, för­an­leda olämp­lig bebyg­gelse eller mot­verka lämp­lig plan­lägg­ning av områ­det. Lag (1987:127).

10 §   Led­nings­rätt får ej upp­lå­tas, om olä­gen­het av någon bety­delse upp­kom­mer för all­mänt intresse.

Första styc­ket gäl­ler icke när upp­lå­tel­sen är till över­vä­gande nytta från all­män syn­punkt.

11 §   Vad som i kon­ces­sions­be­slut eller eljest av den som med­de­lar kon­ces­sion före­skri­vits om led­ning­ens fram­dra­gande skall lända till efter­rät­telse utan hin­der av 6-10 §§.

Andra­handsupp­lå­tel­ser inom utrym­men som upp­låts för led­ningar

11 a §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får ge led­nings­rätts­ha­va­ren rätt att låta någon annan dra fram och använda ytter­li­gare led­ningar inom det upp­låtna utrym­met. Om lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten har med­de­lat ett sådant beslut, får led­nings­rätts­ha­va­ren själv dra fram och använda en eller flera av led­ning­arna i stäl­let för att låta någon annan göra det.

En sådan rätt som avses i första styc­ket får, i fråga om led­nings­rätt för en anord­ning enligt 2 a §, avse fram­drag­ning av en led­ning av någon annan även om led­nings­rätts­ha­va­ren inte har dra­git fram en egen led­ning inom det upp­låtna utrym­met.

Ett beslut enligt första styc­ket får med­de­las endast om
   1. den led­ning som någon annan än led­nings­rätts­ha­va­ren ska dra fram och använda är av det slag som anges i 2 § första styc­ket 1,
   2. det med hän­syn till led­ning­ens beskaf­fen­het finns ett behov av en sådan rätt, och
   3. beslu­tet är för­en­ligt med 6-11 §§. Lag (2016:503).

Skyl­dig­het att avstå utrymme

12 §   Mark eller annat utrymme för en led­ning eller sådan anord­ning som avses i 2 a § får tas i anspråk på en fas­tig­het, om det inte orsa­kar syn­ner­ligt men för fas­tig­he­ten.

Även om syn­ner­ligt men upp­kom­mer, är en fas­tig­het skyl­dig att avstå utrymme, om led­ningen eller den avsedda led­ningen är av väsent­lig bety­delse från all­män syn­punkt eller om den enligt beslut av en kon­ces­sions­myn­dig­het ska dras fram över fas­tig­he­ten. Om äga­ren begär det, ska fas­tig­he­ten lösas in.
Är olä­gen­he­ten begrän­sad till en viss del av fas­tig­he­ten, ska endast den delen lösas in.

Led­nings­rätts­ha­va­ren har rätt att lösa en sådan fas­tig­het eller del av fas­tig­het som avses i andra styc­ket, om detta skulle med­föra endast en ringa höj­ning av ersätt­ningen till fas­tig­hets­ä­ga­ren och denne inte har ett beak­tans­värt intresse av att behålla fas­tig­he­ten eller fas­tig­hets­de­len. Vid bedöm­ningen av frå­gan om det finns en rätt till inlö­sen, ska kost­na­den för en åtgärd som anges i 4 kap. 1 § fjärde styc­ket expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) räk­nas in i ersätt­ningen.

Vid upp­lå­telse och inlö­sen enligt denna para­graf tilläm­pas 1 kap. 3 och 4 §§ expro­pri­a­tions­la­gen. En sär­skild rätt som sta­ten har kan dock rub­bas, om rät­tig­he­ten inte är en väg­rätt. Vidare får det beslu­tas att rät­ten till utrymme för led­ningen eller anord­ningen ska ha före­träde fram­för en sär­skild rätt som har till­ska­pats genom expro­pri­a­tion eller annat tvångs­för­värv eller vid fas­tig­hets­bild­ning eller på lik­nande sätt, dock inte om den sär­skilda rät­ten är en väg­rätt.

Andra och tredje styc­kena tilläm­pas inte vid upp­lå­telse av led­nings­rätt i en tomträtt. Lag (2015:371).

Fri­gö­rande av fas­tig­hets­till­be­hör

12 a §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får besluta att sådana bygg­na­der eller andra anlägg­ningar, som enligt 2 kap. 1 § jor­da­bal­ken hör till en fas­tig­het och är ägnade för sta­dig­va­rande bruk vid utö­van­det av led­nings­rät­ten, inte längre skall höra till fas­tig­he­ten. För ett sådant beslut krävs att åtgär­den leder till ett mer ända­måls­en­ligt utnytt­jande av led­nings­rät­ten och att för­de­larna av åtgär­den över­vä­ger de kost­na­der och olä­gen­he­ter som den med­för.

Genom ett beslut enligt första styc­ket över­går ägan­de­rät­ten till anlägg­ningen till led­nings­rätts­ha­va­ren. Om det före­lig­ger ett för­ord­nande enligt 1 § andra styc­ket andra meningen, gäl­ler vad som sägs i 2 kap. 1 § andra styc­ket jor­da­bal­ken även anlägg­ningen. Lag (2004:643).

Ersätt­ning för utrymme m.m.

13 §   I fråga om ersätt­ning för upp­lå­telse och inlö­sen enligt 12 § eller en åtgärd enligt 12 a § tilläm­pas 4 kap.
expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719).

Om en inne­ha­vare av en rät­tig­het som mins­kar en fas­tig­hets värde har rätt till ersätt­ning, ska det värde som till­go­do­räk­nas fas­tig­he­tens ägare enligt första styc­ket mins­kas med det belopp som mot­sva­rar den vär­de­minsk­ning för fas­tig­he­ten som rät­tig­he­ten inne­bu­rit. Om det värde som ska till­go­do­räk­nas fas­tig­he­tens ägare inte kan mins­kas utan att skada upp­kom­mer för inne­ha­va­ren av en ford­ran med bättre rätt, mins­kas i stäl­let ersätt­ningen till rät­tig­hets­ha­va­ren med mot­sva­rande belopp.

Vid upp­lå­telse av led­nings­rätt i en tomträtt har även fas­tig­hets­ä­ga­ren och en inne­ha­vare av en rät­tig­het i fas­tig­he­ten rätt till ersätt­ning enligt denna para­graf.
Lag (2015:371).

13 a §   Ersätt­ning enligt 13 § skall bestäm­mas i pengar att utbe­ta­las på en gång. Efter sär­skilt yrkande får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten, om det är lämp­ligt, hän­visa sakä­gare att vid sär­skild för­rätt­ning föra talan om sådan ersätt­ning för skada och intrång som är svår att upp­skatta i sam­band med led­nings­rätts­för­rätt­ningen. Ansö­kan om sär­skild för­rätt­ning skall göras inom den tid, högst tio år, som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten bestäm­mer.

Avser för­rätt­ningen en fas­tig­het som sva­rar för en ford­ran, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten besluta enligt första styc­ket endast om ford­rings­ha­varna med­ger det. Besvä­ras fas­tig­he­ten av en gemen­sam inteck­ning, fordras dess­utom de med­gi­van­den från fas­tig­hets­ä­gare och ford­rings­ha­vare som före­skrivs för relax­a­tion i 22 kap. 11 § jor­da­bal­ken. Om beslu­tet är väsent­li­gen utan bety­delse för någon rätt­sä­gare, krävs dock inte något med­gi­vande av denne. Lag (1995:1404).

13 b §   Denna lag är inte tillämp­lig i fråga om ersätt­ning för skada eller intrång som upp­kom­mer efter för­rätt­ningen och som inte har kun­nat för­ut­ses vid denna. Lag (1992:1213).

13 c §   Om det är lämp­ligt och berörda sakä­gare med­ger det, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten vid för­rätt­ningen även pröva ett av en sakä­gare fram­ställt yrkande om ersätt­ning som har sam­band med för­rätt­ningen men rör ett rätts­för­hål­lande som inte skall prö­vas enligt denna lag.

Vid hand­lägg­ning av frå­gor som avses i första styc­ket tilläm­pas bestäm­mel­serna i 5 kap. 12 c § andra styc­ket fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988). Lag (1995:1404).

13 d §   I fråga om ersätt­ning för skada och intrång på grund av att led­ningen dras fram och begag­nas med stöd av 3 a § ska 4 kap. expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) tilläm­pas.
Lag (2010:819).

Över­ens­kom­mel­ser mel­lan sakä­gare m.m.

14 §   Om de fas­tig­hets­ä­gare och andra sakä­gare vil­kas rätt berörs med­ger det, får avsteg göras från föl­jande bestäm­mel­ser i denna lag:

6 §, såvitt den inne­bär skydd för enskilt intresse,
12 § första styc­ket,
12 a § första styc­ket andra meningen, och

13 §.

Sva­rar fas­tig­het för ford­ran, får avsteg från 13 § med stöd av äga­rens sam­tycke ske endast om även ford­ring­ens inne­ha­vare med­ger det. Besvä­ras fas­tig­he­ten av gemen­sam inteck­ning, fordras dess­utom de med­gi­van­den från fas­tig­hets­ä­gare och ford­rings­ha­vare som i 22 kap. 11 § jor­da­bal­ken före­skri­ves för relax­a­tion. Med­gi­vande av rätt­sä­gare behövs ej, om upp­lå­tel­sen är väsent­li­gen utan bety­delse för honom. Lag (2001:891).

För­rätt­ning

15 §   En led­nings­rätts­fråga tas upp efter ansö­kan. Om det vid fas­tig­hets­re­gle­ring har beslu­tats att en led­nings­rätts­fråga ska prö­vas enligt denna lag, får frå­gan dock tas upp utan ansö­kan.

En led­nings­rätts­fråga får prö­vas gemen­samt med en fas­tig­hets­bild­nings­åt­gärd vid en för­rätt­ning. En sådan gemen­sam för­rätt­ning får åter delas upp på skilda för­rätt­ningar.

Är led­ningen eller sådan anord­ning som avses i 2 a § av större omfatt­ning får, om det är lämp­ligt, pröv­ningen av en led­nings­rätts­fråga delas upp på skilda för­rätt­ningar, var och en avse­ende en viss sträcka av led­ningen eller anord­ningen.

Om det behövs vid en för­rätt­ning enligt denna lag får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten besluta om pröv­ning enligt 14 kap. 1 a § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988). Lag (2020:367).

16 §   I fråga om för­rätt­ning enligt denna lag tilläm­pas 4 kap. 1-24, 27-35 och 37-40 §§ samt 6 kap. 6 och 7 §§ fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988).

Om en för­rätt­ning endast gäl­ler att ett inskri­vet ser­vi­tut eller en inskri­ven nytt­jan­de­rätt som avser rätt att dra fram och behålla en led­ning ska för­änd­ras till led­nings­rätt, ska dock sam­man­träde med sakä­garna hål­las bara om det finns sär­skilda skäl för det.

Vid en för­rätt­ning som avses i andra styc­ket får ett inskri­vet ser­vi­tut som avser rätt att dra fram och behålla en led­ning som utgör till­be­hör till en annan fas­tig­het eller en annan inskri­ven tomträtt än den där led­ningen finns för­änd­ras till led­nings­rätt endast om det sam­ti­digt beslu­tas att led­nings­rät­ten ska höra till den fas­tig­het eller tomträtt som led­ningen hör till.

Om en fas­tig­het sva­rar för en ford­ran, får ett inskri­vet ser­vi­tut eller en inskri­ven nytt­jan­de­rätt för­änd­ras till led­nings­rätt endast om det finns sådana med­gi­van­den som avses i 14 § andra styc­ket. Med­gi­vande av rätt­sä­gare behövs dock inte om för­änd­ringen är väsent­li­gen utan bety­delse för rätt­sä­ga­ren. Lag (2014:206).

17 §   Om en för­rätt­ning avser en led­ning för vil­ken kon­ces­sion krävs men ännu inte erhål­lits, får för­rätt­ningen inle­das, om den som ska bevilja kon­ces­sio­nen med­ger det.

Ett med­gi­vande får avse en viss del av för­rätt­ningen, om för­rätt­ningen avser led­nings­rätt för en stark­ströms­led­ning.
Lag (2021:742).

18 §   Inne­ha­vare av sär­skild rätt till fas­tig­het, som inlö­ses eller på annat sätt tas i anspråk för led­nings­än­da­mål, är sakä­gare vid för­rätt­ningen, om hans eller hen­nes rätt berörs.

Sakä­gare är, i fall som avses i 33 §, även den som led­nings­rätts­ha­va­ren med stöd av för­ord­nande enligt 11 a § har gett rätt att dra fram och använda en led­ning, om hans eller hen­nes rätt berörs. Lag (2004:643).

19 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten ska utreda för­ut­sätt­ning­arna för upp­lå­telse av led­nings­rätt och ombe­sörja de tek­niska arbe­ten och de vär­de­ringar som behövs för att genom­föra upp­lå­tel­sen.
Myn­dig­he­ten bör då råd­göra med sak-​ägarna. Vid behov ska myn­dig­he­ten sam­råda med de myn­dig­he­ter som berörs av upp­lå­tel­sen.

Om det är nöd­vän­digt att det finns till­stånd till viss verk­sam­het för att myn­dig­he­ten ska kunna bedöma om upp­lå­telse av led­nings­rätt är tillå­ten och under för­ut­sätt­ning att det i övrigt finns för­ut­sätt­ningar för att genom­föra upp­lå­tel­sen, får myn­dig­he­ten före­lägga en sakä­gare att inom viss tid ge in bevis om att ansö­kan om till­stånd har gjorts. Lag (2014:206).

20 §   Om en fråga om inlö­sen upp­kom­mer, tilläm­pas 8 kap. 10 § första styc­ket fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988).
Lag (2013:491).

21 §   Har upp­hävts genom lag (2014:206).

22 §   Om det inte finns något hin­der mot upp­lå­tel­sen, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten med­dela led­nings­be­slut.

I ett led­nings­be­slut anges
   1. led­ning­ens ända­mål och huvud­sak­liga beskaf­fen­het,
   2. utrymme som upp­låts för led­ningen,
   3. en fas­tig­het eller del av en fas­tig­het som inlö­ses,
   4. en bygg­nad eller annan anlägg­ning som omfat­tas av ett beslut enligt 12 a §,
   5. bestäm­mel­ser som avses i 1 § andra styc­ket,
   6. den tid inom vil­ken led­ningen skall vara utförd,
   7. vad som i övrigt behö­ver före­skri­vas rörande led­ningen,
   8. för­ord­nande enligt 11 a § med upp­gift om den huvud­sak­liga beskaf­fen­he­ten av de led­ningar som får dras fram och det utrymme som får tas i anspråk för dessa led­ningar samt vad som i övrigt behö­ver före­skri­vas i sam­band med för­ord­nan­det.

I fall som avses i 2 a § skall
   1. vad som sägs i andra styc­ket 1 och 7 om led­ning även gälla den anord­ning för vil­ken led­nings­rät­ten upp­låts, och
   2. vad som sägs i andra styc­ket 2 och 6 om led­ning i stäl­let gälla anord­ningen.

Om en led­nings­rätts­fråga prö­vas gemen­samt med en fas­tig­hets­bild­nings­åt­gärd vid en för­rätt­ning, får led­nings­be­slu­tet tas upp i fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet.
Lag (2006:43).

23 §   Om det är lämp­ligt, får led­nings­be­slut med­de­las trots att tek­niska arbe­ten och vär­de­ringar inte har utförts. Under samma för­ut­sätt­ning får led­nings­be­slut med­de­las sär­skilt beträf­fande viss sträcka av led­ningen eller anord­ningen. Lag (2006:43).

23 a §   Ett led­nings­be­slut, ett beslut om till­träde eller ett beslut om instäl­lande av för­rätt­ning ska, i en för­rätt­ning som avser en led­ning som ingår i ett elektro­niskt kom­mu­ni­ka­tions­nät för all­mänt ända­mål eller en anord­ning enligt 2 a § för fram­drag­ning av en sådan led­ning, med­de­las inom fyra måna­der från det att ansö­kan kom in till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten, om inte längre tid är nöd­vän­dig med hän­syn till ären­dets omfatt­ning eller andra sär­skilda omstän­dig­he­ter. Om denna tid över­skrids, ska sakä­garna under­rät­tas om orsa­ken till detta. Lag (2016:503).

24 §   Till­träde av utrymme som tagits i anspråk eller av mark som inlösts sker vid den tid­punkt som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten bestäm­mer. Innan till­träde sker, skall led­nings­be­slu­tet ha vun­nit laga kraft och ersätt­ning enligt 13 § ha beta­lats. Lag (1995:1404).

25 §   Utan hin­der av att ersätt­ning enligt 13 § ej beta­lats får till­träde ske, om berörda sakä­gare med­ger det. Även utan med­gi­vande får till­träde ske, sedan lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten bestämt för­skott på den ersätt­ning som slut­li­gen fast­stäl­les och detta beta­lats. Är det uppen­bart att för­skot­tet skulle uppgå till endast obe­tyd­ligt belopp, kan lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten före­skriva att till­träde får ske utan att för­skott beta­las.

I beslut om för­skott skall anges den tid inom vil­ken för­skott, som utgör vill­kor för till­träde, skall ha beta­lats. Har betal­ning ej skett inom utsatt tid, får till­träde ej ske för­rän ersätt­ning enligt 13 § har beta­lats.

Även sedan till­träde har skett kan lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten på begä­ran av sakä­gare bestämma att för­skott skall utgå.

Har för­skott bestämts enligt denna para­graf, får den slut­liga ersätt­ningen ej bestäm­mas till lägre belopp än för­skot­tet. Detta gäl­ler dock endast om till­träde har skett eller för­skot­tet ändå har beta­lats. Lag (1995:1404).

25 a §   Bestäm­mel­serna i 5 kap. 30 a § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) om för­tida till­träde äger mot­sva­rande tillämp­ning vid för­rätt­ning enligt denna lag. Vad som sägs om fastighetsbildnings-​ beslut skall där­vid tilläm­pas på led­nings­be­slut. Lag (1977:363).

26 §   För­rätt­ning som påbör­jats enligt för­ord­nande vid fastighets-​ regle­ring skall instäl­las, om regle­rings­för­rätt­ningen instäl­les.
För­rätt­ningen skall dock fort­sät­tas, om sakä­gare som fört talan vid för­rätt­ningen och som kun­nat ansöka om denna begär det. Under­rät­tas sakä­garna om regle­rings­för­rätt­ning­ens instäl­lande vid sam­man­träde, skall begä­ran fram­stäl­las vid sam­man­trä­det. I annat fall skall begä­ran fram­stäl­las inom tid som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten före­skri­ver.

27 §   Led­nings­rätts­ha­va­ren ska svara för för­rätt­nings­kost­na­derna om inte något annat föl­jer av en tillämp­ning av 18 kap. 6 eller 8 § rät­te­gångs­bal­ken.

Om en led­nings­rätts­fråga har tagits upp utan ansö­kan eller, i fall som avses i 33 §, på ansö­kan av någon annan sakä­gare än led­nings­rätts­ha­va­ren, ska för­rätt­nings­kost­na­derna för­de­las mel­lan sakä­garna efter vad som är skä­ligt. Till den del för­rätt­ningen avser upp­hä­vande av en led­nings­rätt som inte längre behövs gäl­ler dock första styc­ket. Första styc­ket gäl­ler också om för­rätt­ningen endast sker för att ett inskri­vet ser­vi­tut eller en inskri­ven nytt­jan­de­rätt som avser rätt att dra fram och behålla en led­ning ska för­änd­ras till led­nings­rätt.

Om en led­nings­rätts­fråga hand­läggs gemen­samt med en fas­tig­hets­bild­nings­åt­gärd vid en för­rätt­ning, ska kost­na­der som är gemen­samma för skilda åtgär­der för­de­las på dessa efter vad som är skä­ligt.

Med för­rätt­nings­kost­nad avses tax­e­av­gift, ersätt­ning till sak­kun­nig, utgift för hant­lang­ning som inte ingår i tax­e­av­gif­ten och ersätt­ning för sådan skada som avses i 4 kap. 38 § tredje styc­ket fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988).

I fråga om möj­lig­het till indriv­ning av för­rätt­nings­kost­na­der enligt denna lag ska 2 kap. 7 § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen tilläm­pas. Lag (2020:367).

Dom­stols­pröv­ning

28 §   I fråga om full­följd av talan mot beslut eller åtgärd av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten enligt denna lag äger 15 kap. 1-8, 10 och 11 §§ fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) mot­sva­rande tillämp­ning.
Bestäm­mel­serna om fas­tig­hets­bild­nings­be­slut skall där­vid tilläm­pas på led­nings­be­slut. Lag (1995:1404).

29 §   Bestäm­mel­serna i 16-​-18 kap. fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) om rät­te­gången i fas­tig­hets­bild­nings­mål tilläm­pas på mål som full­följts enligt 28 §. I fråga om rät­te­gångs­kost­nad i led­nings­rätts­mål skall där­vid tilläm­pas vad som gäl­ler i fråga om sådana mål som avses i 16 kap. 14 § andra styc­ket fas­tig­hets­bild­nings­la­gen. Rör talan för­rätt­ning som avses i 33 § tilläm­pas dock vad som gäl­ler om rät­te­gångs­kost­na­der i fas­tig­hets­bild­nings­mål i all­män­het. Lag (1992:1213).

29 a §   Bestäm­mel­serna i 5 och 6 kap. expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) skall tilläm­pas i fråga om talan om ersätt­ning enligt 13 d §.

I fråga om rät­te­gångs­kost­na­der gäl­ler dock vad som sägs i 16 kap. 14 § andra och tredje styc­ket, 17 kap. 3 § andra styc­ket och 18 kap. 2 § andra styc­ket fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) om rät­te­gångs­kost­na­der i mål om inlö­se­ner­sätt­ning.
Lag (2000:543).

Verk­stäl­lig­het m.m.

30 §   Ersätt­ning enligt 13 eller 33 § ska beta­las inom tre måna­der efter det att ersätt­nings­be­slu­tet fick laga kraft. På obe­tald ersätt­ning ska ränta beta­las
   1. enligt 5 § rän­te­la­gen (1975:635) från den dag till­träde sker, dock längst till utgången av nämnda betal­nings­frist, och
   2. enligt 6 § rän­te­la­gen från utgången av betal­nings­fris­ten.

I fråga om ersätt­ning som avses i 13 § och för­skott som avses i 25 eller 25 a § ska 5 kap. 16 och 17 §§ fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) tilläm­pas. Lag (2015:372).

30 a §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens beslut att med stöd av bestäm­mel­serna i denna lag för­plikta någon att lämna ersätt­ning till en sakä­gare får verk­stäl­las enligt utsök­nings­bal­kens bestäm­mel­ser.

Väg­rar någon utan skäl att avträda mark eller bygg­nad i rätt tid, har till­trä­da­ren rätt att få handräck­ning av kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten för att komma i besitt­ning av egen­do­men. Lag (1995:1404).

31 §   Har inom ett år efter det att ersätt­nings­be­slu­tet vann laga kraft ersätt­ning enligt 13 § inte beta­lats på det sätt som har bestämts i beslu­tet och har inte hel­ler någon som i beslu­tet tiller­känts sådan ersätt­ning begärt verk­stäl­lig­het av beslu­tet i denna del, är led­nings­be­slu­tet för­fal­let.
Led­nings­be­slu­tet är även för­fal­let, om led­ningen eller anord­ningen inte har kom­mit till stånd inom den tid som har bestämts i beslu­tet. Detta gäl­ler dock inte om den led­ning som inte har kom­mit till stånd är en sådan som avses i 11 a §.

Skall enligt led­nings­be­slu­tet fas­tig­het eller del därav inlö­sas, gäl­ler beslu­tet i denna del utan hin­der av bestäm­mel­serna i första styc­ket.

Om sär­skilda skäl före­lig­ger, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten besluta om för­läng­ning av tid som anges i första styc­ket.

Ersätt­ning som beta­lats får ej åter­krä­vas på grund av att led­nings­be­slu­tet för­fal­lit enligt denna para­graf.

Bestäm­mel­serna i första styc­ket första meningen gäl­ler inte ersätt­ning som fast­ställts vid sär­skild för­rätt­ning enligt 13 a §. Lag (2006:43).

32 §   Sedan en för­rätt­ning enligt denna lag har avslu­tats och vun­nit laga kraft skall upp­gift om den sna­rast möj­ligt föras in i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del. Har för­rätt­ningen över­kla­gats, skall upp­gif­ten föras in där sna­rast möj­ligt sedan dom­sto­lens avgö­rande har vun­nit laga kraft.

Upp­gift om led­nings­be­slut som har kun­nat över­kla­gas sär­skilt får föras in i regist­rets all­männa del även om för­rätt­ningen inte har avslu­tats. Upp­gif­ten får dock inte föras in innan beslu­tet har vun­nit laga kraft.

När ett beslut eller en åtgärd vid en avslu­tad för­rätt­ning har över­kla­gats eller när ett led­nings­be­slut har över­kla­gats sär­skilt, får trots detta upp­gift med anled­ning av för­rätt­ningen eller beslu­tet föras in i regist­rets all­männa del i fråga om sådan del som uppen­bart inte berörs av över­kla­gan­det. Det­samma gäl­ler när ett dom­stols­av­gö­rande i mål enligt denna lag har över­kla­gats.

Om ett för­rätt­nings­be­slut har upp­hört att gälla, skall anteck­ning enligt första-​tredje styc­kena tas bort.
Lag (2000:239).

Ver­kan av änd­rade för­hål­lan­den m.m.

33 §   Om det, sedan en led­nings­rätts­fråga har avgjorts slut­ligt, inträ­der änd­rade för­hål­lan­den som väsent­ligt inver­kar på frå­gan, kan denna prö­vas vid en ny för­rätt­ning.
Även om några sådana för­hål­lan­den inte har inträtt, får det hål­las en ny för­rätt­ning, om det har fram­kom­mit ett klart behov av ompröv­ning. En led­nings­rätt kan då änd­ras, upp­hä­vas och, om det sker med anled­ning av upp­hä­van­det, upp­lå­tas. Om för­rätt­ningen avser en led­ning som kon­ces­sion har med­de­lats för, tilläm­pas 17 §.

Led­nings­rätts­ha­va­ren och den som av led­nings­rätts­ha­va­ren har fått rätt att dra fram och använda en sådan led­ning som avses i 11 a § är berät­ti­gad till ersätt­ning för skada som åsam­kas honom eller henne på grund av en åtgärd enligt första styc­ket. Kost­na­derna för detta för­de­las mel­lan övriga sakä­gare efter vad som bedöms vara skä­ligt med hän­syn främst till den nytta varje sakä­gare har av åtgär­den. Om det har beslu­tats att led­nings­rät­ten ska höra till en fas­tig­het eller inskri­ven tomträtt, tilläm­pas 5 kap. 16 § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) i fråga om ersätt­ningen, såvida åtgär­den med­för en vär­de­minsk­ning för fas­tig­he­ten eller tomträt­ten.

Andra styc­ket gäl­ler inte om led­nings­rät­ten har upp­hävts på grund av att den inte längre behövs. Lag (2013:491).

34 §   Har ej för­ord­nats att led­nings­rätt skall höra till viss fas­tig­het eller till inskri­ven tomträtt, kan sådant för­ord­nande på begä­ran av led­nings­rätts­ha­va­ren med­de­las vid ny för­rätt­ning. För­ord­nande kan upp­hä­vas eller änd­ras vid ny för­rätt­ning om alla bor­ge­nä­rer som har ford­ran för­e­nad med panträtt i fas­tig­he­ten eller tomträt­ten med­ger det.

Vid för­rätt­ning enligt första styc­ket behö­ver sakä­garna ej höras.
Lag (2004:643).

34 a §   En fråga om att bygg­na­der eller andra anlägg­ningar enligt 12 a § inte längre skall höra till en fas­tig­het får prö­vas vid en ny för­rätt­ning även om vill­ko­ren i 33 § första styc­ket inte är upp­fyllda. Lag (2001:891).

35 §   Över­lå­telse av led­ning eller annan anord­ning, för vil­ken led­nings­rätt har upp­lå­tits, är gil­tig endast om över­lå­tel­sen omfat­tar även led­nings­rät­ten. Detta gäl­ler dock inte om led­ningen eller anord­ningen har över­lå­tits för att tas bort.

Över­låts led­nings­rätt utan att den där­med avsedda led­ningen eller anord­ningen sam­ti­digt över­låts, är över­lå­tel­sen gil­tig endast om led­ningen eller anord­ningen ännu inte har byggts eller om den har tagits bort.

Vad som sägs i första och andra styc­kena gäl­ler inte en sådan led­ning som avses i 11 a § och som inne­has av annan än led­nings­rätts­ha­va­ren. Lag (2006:43).

36 §   Om en tomträtt upp­låts och skrivs in, gäl­ler där­ef­ter en led­nings­rätt som har upp­lå­tits i fas­tig­he­ten i stäl­let i tomträt­ten. Det­samma gäl­ler om en tomträtt utvid­gas till att omfatta utrym­met för en tidi­gare upp­lå­ten led­nings­rätt.

Om en tomträtt upp­hör att gälla till följd av upp­säg­ning eller av någon annan orsak, gäl­ler där­ef­ter en led­nings­rätt som har upp­lå­tits i tomträt­ten i stäl­let i fas­tig­he­ten.
Det­samma gäl­ler om en tomträtt inskränks så att utrym­met för en tidi­gare upp­lå­ten led­nings­rätt inte längre omfat­tas av tomträt­ten. Lag (2015:371).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1973:1144

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1974.

Den som inne­har fas­tig­het under stän­dig besitt­nings­rätt eller med fide­i­kom­miss­rätt skall vid tillämp­ningen av denna lag anses som fas­tig­he­tens ägare.

Vad som enligt denna lag gäl­ler för det fall att fas­tig­het sva­rar för ford­ran skall tilläm­pas även när fas­tig­het besvä­ras av rätt till avkomst eller annan för­mån.

Bestäm­mel­serna i 13 § om tillämp­ning av 4 kap. 3 § expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) gäl­ler ej vär­deök­ning som inträf­fat före utgången av juni 1971. Lag (1987:127).

1975:661

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1976. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om ränta för tid före ikraft­trä­dan­det. Har skyl­dig­het att utge ränta upp­kom­mit före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler äldre bestäm­mel­ser även för tiden där­ef­ter.

1987:127
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1987.
   2. Har beslut om undan­tag från plan eller bestäm­melse om avses i 8 § tredje styc­ket i dess äldre lydelse vun­nit laga kraft efter utgången av juni 1986, får led­nings­rätt upp­lå­tas utan hin­der av de nya bestäm­mel­serna i 8 §. Om ansö­kan om upp­ta­gande av led­nings­rätts­fråga inte görs inom två år från den dag då beslu­tet om undan­tag vann laga kraft, upp­hör dock beslu­tet att gälla.

1992:1213
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1993.
   2. Har ansö­kan om för­rätt­ning gjorts före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler 31 § i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 13 a § inte tilläm­pas.
   3. Har det över­kla­gade avgö­ran­det med­de­lats före ikraft­trä­dan­det, skall 29 § i sin äldre lydelse gälla.

1995:1404
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1996.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­he­ter som inrät­tats enligt lagen (1971:133) om kom­mu­nal fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­het och fas­tig­hets­re­gis­ter­myn­dig­het.

2009:534
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2009.
   2. I fråga om en begä­ran om undan­tag enligt 8 § tredje styc­ket som har gjorts före den 1 juli 2009 tilläm­pas denna para­graf i dess tidi­gare lydelse.

2010:819
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2010.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för ersätt­ning enligt
      a) 13 §, om ansö­kan om för­rätt­ning har gjorts före ikraft­trä­dan­det eller ett sådant för­ord­nande som avses i 15 § första styc­ket har med­de­lats dess­förin­nan, och
      b) 13 d §, om fas­tig­hets­ä­ga­ren före ikraft­trä­dan­det har under­rät­tats enligt 3 a § om när arbe­tet ska påbör­jas.
   3. I de fall som avses i 2 ska hän­vis­ning­arna till expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) avse den lagens lydelse vid utgången av juli 2010.

2010:1004
   1. Denna lag trä­der i kraft den 2 maj 2011.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler för led­nings­rät­ter som omfat­tas av en gäl­lande fas­tig­hets­plan enligt plan- och bygg­la­gen (1987:10).

2013:491
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2013.
   2. För för­rätt­ningar som har inletts före den 1 juli 2013 gäl­ler 27 och 33 §§ i sin äldre lydelse.

2014:206
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juni 2014.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för för­rätt­ningar där ansö­kan har inkom­mit till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten före ikraft­trä­dan­det eller ett för­ord­nande som avses i 15 § första styc­ket har med­de­lats dess­förin­nan.

2015:371
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2015.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för en ansö­kan om led­nings­rätt som har gjorts före ikraft­trä­dan­det.
   3. Bestäm­mel­serna i 36 § tilläm­pas även i fråga om en led­nings­rätt som har upp­lå­tits före ikraft­trä­dan­det när det gäl­ler tomträt­ter som upp­låts där­ef­ter.
   4. I fråga om en tomträtt som har upp­lå­tits före den 1 janu­ari 1954 tilläm­pas de nya före­skrif­terna endast om par­terna har avta­lat att lagen (1953:415) angå­ende änd­ring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nytt­jan­de­rätt till fast egen­dom ska gälla för tomträt­ten och avta­let har skri­vits in.