Han­dels­balk (1736:0123 2)

Utfär­dad:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1736:0123 2
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Änd­ring införd: t.o.m. SFS1986:798
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1736:0123
2
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Utfär­dad: 1736-​01-23
Änd­rad: t.o.m. SF

1986:798
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)



1 kap. Om köp och skifte

1 §   har upp­hävts genom lag (1915:218).

2 §   har upp­hävts genom lag (1905:38 s.1).

3 §   har upp­hävts genom lag (1905:38 s.1).

4 §   har upp­hävts genom lag (1905:38 s.1).

5 §   Säl­jer man tvem ett; gälde ska­dan åter, (och böte tio daler,) och den behålle god­set, som först köpte.

6 §   har upp­hävts genom lag (1905:38 s.1).

7 §   har upp­hävts genom lag (1905:38 s.1).

8 §   har upp­hävts genom lag (1924:321).

9 §   har upp­hävts genom för­ord­ning (1858:85).

10 §   De varor, som av sta­dens vrä­kare böra skå­das och prö­vas, må köpa­ren ej taga till sig, förr än det skett är; eller böte köpa­ren och säl­ja­ren, var­dera tio daler.

11 §   har upp­hävts genom för­ord­ning (1858:85).


2 kap. har upp­hävts genom för­ord­ning (1864:41 s.1)


3 kap. Huru bur­skap vin­nas må

1 §   Vill någon bur­skap vinna, evad han är inländsk (eller utländsk) man; söke det hos (borg­mäs­tare och råd), och höre de sta­dens bor­ger­skap där över: var­der det honom då av (borg­mäs­tare och råd) bevil­jat; sätte där bor­gen, att han skall till det minsta sex år i sta­den bo, och all sta­dens rätt och rät­tig­het efter makt sin uppe­hålla; nämne ock den han­del och näring, eller det hant­verk, där han i sta­dens bok må inskri­vas före, (och göre så van­lig bor­gare ed;) sedan gives honom bur­brev där å.

2 §   Den, som haver sitt hem­vist utri­kes, må ej vinna bur­skap här i riket, så länge han står i lydno under annan över­het.

3 §   Ej må någon vara bor­gare i tvenne stä­der tillika. Var­der någon där med fun­nen, böte fem­tio daler. (Vill någon bruka flere hant­verk än ett, eller idka både köpen­skap och hant­verk; söke där lov till.) För­ord­ning (1857:62 s.8).

4 §   har upp­hävts genom för­ord­ning (1857:62 s.8).

5 §   Vill man säga upp bur­skap; göre det inför (borg­mäs­tare och råd), sex måna­der förr, än han sin bor­ger­liga näring avträ­der, eller ifrån orten flyt­tar, och vise, att han sin bor­ga­re­plikt full­gjort haver, som sagt är. Flyt­tar han utri­kes; give ut sjätte pen­ningen av all sin egen­dom, Konungen och sta­den till tve­skif­tes, där ej annorlunda emel­lan bägge riken slu­tet är. Förer han egen­do­men ut, eller bju­der han till att skaffa den bort, förr än avgif­ten betald är; have då för­ver­kat hälf­ten därav. (Viker han ock själv av, innan han i detta fall rätt för sig gjort; varde för mene­dare för­kla­rad.) Flyt­tar han till annan ort inri­kes; vare för avgift fri, där ej annorlunda sär­skilt stad­gat är.
Flyt­tar han förr, än han bur­skap upp­sagt, och bevis und­fått, att han sin bor­ga­re­plikt full­gjort; böte fem­tio daler, och njute dess­förin­nan ej bur­skap i annan stad. För­ord­ning (1844:41 s.3).


4 kap. har upp­hävts genom för­ord­ning (1864:41 s.1)


5 kap. har upp­hävts genom för­ord­ning (1864:41 s.1)


6 kap. har upp­hävts genom för­ord­ning (1864:41 s.1)


7 kap. har upp­hävts genom för­ord­ning (1864:41 s.1)


8 kap. har upp­hävts genom för­ord­ning (1858:85 s.1).


9 kap. Om för­sträck­ningar i pen­ningar, eller varor, och ränta därav

1 §   har upp­hävts genom lag (1936:82).

2 §   har upp­hävts genom lag (1936:82).

3 §   har upp­hävts genom lag (1936:82).

4 §   har upp­hävts genom lag (1936:82).

5 §   Haver någon av samma man fått flera lån, än ett, och för­bun­dit sig, att för det ena giva större ränta, och för det andra mindre, eller ingen; där må skul­de­när avräkna det, som beta­las, å vil­ket­dera lån han helst vill; dock ej förr, än för­fal­lo­da­gen inne är. Ej må något på huvud­sto­len avräk­nas, förr än rän­tan gul­den är.

6 §   har upp­hävts genom lag (1907:71 s.2).

7 §   har upp­hävts genom lag (1907:71 s.2).

8 §   har upp­hävts genom lag (1905:38 s.16).

9 §   har upp­hävts genom lag (1915:218).

10 §   har upp­hävts genom lag (1975:636).

11 §   har upp­hävts genom för­ord­ning (1858:85 s.1).

12 §   har upp­hävts genom för­ord­ning (1862:10 s.1).


10 kap. Om pant och bor­gen

1 §   Sät­ter man i pant guld, sil­ver, eller vad det helst är i lösö­ren; göre det med tvenne vitt­nen, eller tage där å hand­skrift av honom, som pan­ten i hän­der får.

2 §   Nu är dag ute, och löses ej pan­ten åter; have då pant­ha­va­ren våld, att den å härads­tinget en gång, och i sta­den å tre mån­da­gar, upp­bjuda och sedan lag­li­gen vär­dera och mäta låta. Vill då äga­ren lösa pan­ten åter; göre det, i sta­den inom fjor­ton dagar, och å lan­det inom en månad, sedan det honom kun­gjort var, och gälde där­till den ränta, som han utfäst haver. Vill eller git­ter han ej; stånde honom fritt, vad han hellre vill låta pan­ten under offent­ligt utrop till salu gå, eller låta bor­ge­nä­ren den behålla efter vär­de­ringen. Var­der pan­ten högre vär­de­rad, eller för­såld, än gäl­den är; njute då gäl­de­nä­ren det över är: är pan­ten mindre; fylle han bris­ten.

3 §   Pant bör väl göm­mas och vår­das, och ej utan äga­rens lov och minne bru­kas, eller utlå­nas, (vid sex dalers bot,) och ska­dan åter.

4 §   Kom­mer skada å pant, förty, att den, som pan­ten hade, den ej rät­te­li­gen vår­dat; gälde han fullt åter. Sker det av våda, och ej av van­gömmo; vare ska­dan äga­rens, och gälde ej dess mindre, vad pan­ten stod före.

5 §   har upp­hävts genom för­ord­ning (1858:85 s.1).

6 §   Vill någon sätta ut till annan den pant, som han i hän­der haver; säge då först äga­ren därom till, eller, där han ej när är, give det rät­ten eller Konung­ens befall­nings­ha­vande till­känna, och sätte pan­ten ej högre ut, eller med andra vill­kor, än den hos honom häf­tar före, eller böte en sjätte del av pan­tens värde, och ska­dan åter. Nekar någon emot bättre vetande, till den pant han emot­ta­git haver (; böte hälf­ten av det pan­ten värd är).

7 §   Skepp och skepps­bygge må ej med laga ver­kan sät­tas i pant efter ty nu är sagt. Ej hel­ler må luft­far­tyg sålunda pant­sät­tas. Lag (1973:1066).

8 §   Går någon i löfte för annan mans gäld; betale han det gäl­de­när själv ej gälda git­ter. Hål­ler gäl­de­när sig undan, när tiden till betal­ningen inne är, eller är han utri­kes faren, och fin­nes ej gods hans; lägge då (Konung­ens befall­nings­ha­vande) löf­tes­man­nen dag före, att skul­den betala.

9 §   Nu haver löf­tes­man sig åta­git annan mans gäld, som sin egen, och utfäst betal­ning å viss tid, eller ort, eller ock sig lika med gäl­de­nä­ren där till för­bun­dit; söke då bor­ge­när vil­ken­dera han helst vill.

10 §   Dör gäl­de­när; svare då dess arvingar, så långt gods hans räc­ker, och gälde löf­tes­man det som bris­ter. Dör löf­tes­man, medan han under bor­gen står; vare då bor­ge­när skyl­dig, att strax fordra ny bor­gen av gäl­de­nä­ren: git­ter han den skaffa; vare den förra löf­tes­man­nens arvingar frie: git­ter han ej; söke bor­ge­när betal­ningen genast ut av gäl­de­nä­ren, och bris­ten av löf­tes­man­nens gods.

11 §   Hava två eller flere gått i bor­gen utan för­be­håll om delad ansva­rig­het, svare de en för alla och alla för en för sin för­bin­delse.
Lag (1936:87).

12 §   Nu haver man bor­gat för själva per­so­nen, och ej för hans gäld; skaffe honom fram, och vare sak­lös. Kom­mer ej per­so­nen fram; betale då löf­tes­man gäl­den.

13 §   har upp­hävts genom lag (1924:321).


11 kap. Om lån

1 §   Lånar man något av annan, dött eller kvickt; give åter så gott, som han det tog. Ej må lån miss­fa­ras.

2 §   har upp­hävts genom för­ord­ning (1858:85 s.1).

3 §   Ingen må, för egen, eller annans skuld­ford­ran, hålla det inne, som han till låns fått, utan han däri panträtt haver, eller med äga­rens vilja nödig kost­nad där å gjort. Sker det; (böte tio daler) och give det lånta åter.

4 §   har upp­hävts genom lag (1986:798).


12 kap. Om inlagsfä, eller ned­satt och för­trott gods

1 §   Läg­ger man in hos annan i för­var guld, sil­ver, pen­ningar, eller annat löst gods; lägge in med vitt­nen, eller tage brev där å.

2 §   Inlagsfä, och för­trott gods, bör man vårda som sitt eget. Miss­fa­res, eller för­kom­mer det, av hans van­gömmo, eller vål­lande; gälde fullt åter.
Sker det av våda; vare sak­lös.

3 §   Sät­ter man under annans för­var till­slutna eller för­seg­lade kis­tor, skåp eller pac­kor, och vet ej den, som anam­made, vad där i är; eller är det honom ej, stycke från stycke, till vikt, mått eller antal, i hän­der givet; påstår sedan den, som inlade, mera under för­var givet vara, än han åter fick;

; vare den, som emot­tog, fri, där han allt obru­tet och oskatt utgi­ver, som han det anam­made. Fin­nes det vara bru­tet, och sak­nar äga­ren något; full­tyge då med vitt­nen, (eller ed sin,) huru myc­ket han inlagt haver.
Git­ter han det; svare den god­set under sin vård hade, för all skada, eller vise med goda skäl (eller svärje,) att det av hans van­gömmo och vål­lande ej skett är, eller att han ej därav, kun­skap och nytta haft. (Var­der han över­tyga, att han med vilja det för­snil­lat; stånde tjuvs rätt).

4 §   har upp­hävts genom lag (1986:798).

5 §   Hava flere satt gods under annans vård, där i de alle del äga; det må ej å ende­ras begä­ran givas åter, utan han allas full­makt där å visar.
Giver den god­set i vård hade det annorlunda ut; svare han var­dera för dess del, och söke sin man.

6 §   Nu vill ej den, som god­set emot­tog, hava det längre i för­var; säge då honom till, som insatte, att han må hämta det åter, och tage bevis där å. Tager äga­ren det ej åter; stånde själv all fara.

7 §   Dör den, som inlagsfä om hän­der hade; då böra hans arvingar där svara före, och giva fullt åter.

8 §   Haver man å ned­satt gods nödig kost­nad gjort, eller betalt hyra för det rum, där i god­set för­va­ras; då bör äga­ren det gälda, förr än god­set åter­gi­ves.

9 §   har upp­hävts genom för­ord­ning (1858:85 s.1).

10 §   har upp­hävts genom för­ord­ning (1858:85 s.1).

11 §   Dömes gods under tredje mans för­var, det bör vår­das, som annat inlagsfä, och ej givas ut, förr än doma­ren eller befall­nings­ha­van­den det tillå­ter.

12 §   har upp­hävts genom för­ord­ning (1858:85 s.1).


13 kap. Om lega och hyra

1 §   Leger man till annan (hus, gård, tomt), eller vad det är, för hyra i pen­ningar eller varor, med vissa vill­kor, eller utan; det bör fast stånda, evad fäs­te­pen­ning där å given är, eller ej.

2 §   Leger man tvem ett; behålle den, som först hyrde, evad den senare mera utlo­vat haver, eller ej; och (böte) den, som utlegde (, tio daler), och ska­dan åter. Samma lag vare om den, som hyrer det han visste till annan uthyrt vara.

3 §   har upp­hävts genom för­ord­ning (1858:85 s.1).

4 §   Hur gods å lan­det, så ock hus, går­dar, och tom­ter i sta­den, legas och hyras må, urskils i jor­da­bal­ken. (Om häs­tars, vag­nars, och båtars lega av gäst­gi­vare, och vad lag är, då de spil­las och miss­fa­ras, är stad­gat i bygg­ning­a­bal­ken.)


14 kap. Om lego­hjon


15 kap. har upp­hävts genom lag (1895:64 s.1)


16 kap. Huru gäl­de­när må gods sitt till dess bor­ge­nä­rer på en gång avstå; så ock om dem, som för gäld rymma


17 kap. har upp­hävts genom lag (1970:979).


18 kap. Om sysslo­män eller ombuds­män

1 §   Var­der man av annan ombu­den, att å dess väg­nar något syssla och uträtta, och säger där ja till; tage full­makt, och ligge där sedan hans vård­nad å; göre ock redo och besked för det han om hän­der får.

2 §   Vad ombuds­man eller full­makt gör och slu­ter, det vare så gillt, som huvud­man det själv gjort och slu­tit hade. Går ombuds­man vidare, än honom betrott är; rätte själv upp all skada, (och böte tjugu daler), och huvud­man­nen vare sak­lös.

3 §   Hand­lar sysslo­man ored­ligt, bru­kar list emot honom, som full­makt gav, vän­der sig hans gods till nytta, lånar hans pen­ningar ut, eller tager pen­ningar upp i hans namn; svare till all skada (,och plikte efter omstän­dig­he­terna). Vare ock den, som full­makt gav, sak­lös i allt, vad sysslo­man, utom hans ombud eller vilja, av annan lånt, eller med någon slu­tit haver; utan det vises, att det honom till nytta använt är.

4 §   Haver någon fått full­makt, att för annan göra och låta, och tager den skada därav, som full­makt gav; skylle sig själv, som sig ej bättre före­såg. Är ombuds­man av för­sum­melse, eller svek, vål­lande till ska­dan; plikte då han, som sagt är.

5 §   Sysslo­man njute skä­lig arvo­des lön, så ock veder­gäll­ning för det, som han å annans ären­der rät­te­li­gen kostat haver. Är ej avtal därom gjort, eller åsäm­jer dem ej; ligge det då till rät­ten.

6 §   Haver sysslo­man bor­gat sin huvud­mans gods och varor ut till den, som för ärlig och rik­tig man känd var, men fin­nes sedan så fat­tig, att han ej git­ter det åter­gälda; vare då sysslo­man ej skyl­dig det att fylla, utan han sär­skild veder­gäll­ning nju­ter för det, han slikt även­tyr stånda må.

7 §   Nu haver man sig åta­git, att inom viss tid något å annans väg­nar syssla och beställa, eller lovat det till slut driva, och var­der där ifrån hind­rad av Konung­ens tjänst, eller sjuk­dom, egna syss­lor, eller annan skä­lig orsak; låte då sin huvud­man det så tidigt veta, att han må kunna någon annan i stäl­let taga; sedan vare ombuds­man sak­lös, när han för den tid räken­skap gör, som han syss­lan haft haver.

8 §   Dör huvud­man; göre då sysslo­man redo och räk­ning för hans arvingar, och vare sedan vid syss­lan skild, där dem ej annorlunda åsäm­jer. Dör sysslo­man, och var­der något skyl­dig; svare hans arvingar så långt gods hans räc­ker.

9 §   Var som å sysslo­mans förätt­ning tala vill; göre det lag­li­gen inom natt och år, sedan han vid syss­lan skil­des, och redo och räk­ning gjord är av honom, eller av hans arvingar, där han död är. Haver man laga för­fall; njute samma tid där­ef­ter.

10 §   Är någon från­va­rande, och före­fal­ler något, där i han ej kun­nat sysslo­man nämna; då må skyl­de­man, eller vän hans, för honom tala och svara, sedan han, där så fordras, bor­gen satt, att den från­va­rande skall för gott känna det han gjort haver. Gil­lar från­va­rande det ej; fylle han, som utan full­makt annans talan sig tagit, eller dess löf­tes­män, all skada, som därav timat.

KF (1855:82 s. 1) ang. löf­tes­mans rätt att upp­säga och betala gäld m.m.

Skall för­fal­lo­tid för gäld efter upp­säg­ning beräk­nas; have löf­tes­man lika rätt, som gäl­de­när, att upp­säg­ning göra och gäl­den å för­fal­lo­da­gen betala. Är ej avtal om för­fal­lo­tid gjort, äge ock gäl­de­när eller löf­tes­man rätt att betala när han vill, ändå att bor­ge­när det ej ford­rat.

KF 1851:55 s. 4 ang. sät­tet för upp­säg­ning av för­bin­del­ser, för vilka flera äro ansva­riga.

Hava flera för­bun­dit sig att, en för alla och alla för en, betala gäld och skall för­fal­lo­tid efter upp­säg­ning beräk­nas; vare upp­säg­ning, som hos endera sker, ej mot de andra gäl­lande. Har löf­tes­man åta­git sig annans gäld, som sin egen, må, där för­fal­lo­ti­den efter upp­säg­ning jäm­väl beräk­nas skall, upp­säg­ning som hos endera sker, ej eller mot den andra gälla. Lag samma vare ock där flera, en för alla och alla för en, ingått sådan bor­gen, nyss sagd är, för gäld, som efter upp­säg­ning beta­las bör.

Vik­tiga lagar inom för­mö­gen­hets­rät­ten
JP Info­nets tjäns­ter inom för­mö­gen­hets­rätt

JP Info­nets tjäns­ter inom för­mö­gen­hets­rätt

Arbe­tar du med för­mö­gen­hets­rätt? I JP Info­nets tjäns­ter hit­tar du det juri­diska grund­ma­te­rial du behö­ver som besluts­un­der­lag samt den senaste prax­isut­veck­lingen snabbt ana­ly­se­rad och kom­men­te­rad. Se allt inom för­mö­gen­hets­rätt.