Kon­su­ment­kre­dit­lag (1992:830). För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2010:1846

Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag gäl­ler kre­dit som är avsedd huvud­sak­li­gen för enskilt bruk och som läm­nas eller erbjuds en kon­su­ment av en näringsid­kare i den­nes yrkes­mäs­siga verk­sam­het.

Lagen gäl­ler under mot­sva­rande för­ut­sätt­ningar även i fråga om kre­dit som läm­nas av någon annan än en näringsid­kare, om kre­di­ten för­med­las av en näringsid­kare som ombud för kre­dit­gi­va­ren.

Lagen gäl­ler inte för­fatt­nings­re­gle­rade lån som läm­nas av stats­me­del och inte hel­ler lån som läm­nas i pant­banks­verk­sam­het enligt pant­bank­sla­gen (1995:1000). Lag 1995:1002).

2 §   I lagen avses med

kre­dit­gi­vare: den som läm­nar kre­di­ten eller över­tar den ursprung­lige kre­dit­gi­va­rens ford­ran,
kon­tant­pris: det pris till vil­ket en vara, tjänst eller annan nyt­tig­het van­li­gen erbjuds kon­su­men­ter mot kon­tant betal­ning,
kre­dit­be­lopp: vid betal­nings­an­stånd den del av kon­tant­pri­set var­med anstånd läm­nas samt vid lån det lånade belop­pet,
kre­dit­kost­nad: det sam­man­lagda belop­pet av de rän­tor, tillägg och andra kost­na­der som kon­su­men­ten skall betala för kre­di­ten,
effek­tiv ränta: kre­dit­kost­na­den angi­ven som en årlig ränta beräk­nad på kre­dit­be­lop­pet, i före­kom­mande fall under hän­synsta­gande till att del­be­tal­ningar skall göras under den löpande kre­dit­ti­den,
kre­dit­ford­ran: sum­man av kre­dit­be­lop­pet och kre­dit­kost­na­den.

3 §   Med kre­dit­köp avses köp av en vara, då säl­ja­ren läm­nar köpa­ren anstånd med någon del av betal­ningen eller då någon del av betal­ningen erläggs med ett belopp som köpa­ren får låna av säl­ja­ren eller av någon annan kre­dit­gi­vare på grund av en över­ens­kom­melse mel­lan denne och säl­ja­ren.

Har avta­let beteck­nats som uthyr­ning eller betal­ningen beteck­nats som ersätt­ning för rät­ten att nyttja varan före­lig­ger ändå ett kre­dit­köp, om det är avsett att kon­su­men­ten skall bli ägare till varan.

4 §   Avtals­vill­kor som i jäm­fö­relse med bestäm­mel­serna i denna lag är till nack­del för kon­su­men­ten är utan ver­kan mot denne, om inte annat anges i lagen.

Näringsid­ka­rens all­männa skyl­dig­he­ter

5 §   Näringsid­ka­ren skall i sitt för­hål­lande till kon­su­men­ten iaktta god kre­dit­giv­nings­sed och där­vid ta till vara kon­su­men­tens intres­sen med till­bör­lig omsorg.

Kre­dit­pröv­ning

5 a §   Näringsid­ka­ren skall, innan kre­dit bevil­jas, pröva om kon­su­men­ten har eko­no­miska för­ut­sätt­ningar att full­göra vad han eller hon åtar sig enligt kre­ditav­ta­let (kre­dit­pröv­ning).

Kre­dit­pröv­ning behö­ver inte göras om näringsid­ka­ren på grund av sin kän­ne­dom om kon­su­men­ten eller andra omstän­dig­he­ter har grun­dad anled­ning att utgå från att kon­su­men­ten har eko­no­miska för­ut­sätt­ningar att full­göra vad han eller hon åtar sig.

Kra­vet på kre­dit­pröv­ning gäl­ler inte hel­ler för engångs­kre­di­ter när kre­dit­ti­den är högst tre måna­der och kre­dit­be­lop­pet skall beta­las på en gång eller för kre­di­ter som avser mindre belopp.
Lag (2004:312).

Mark­nads­fö­ring och infor­ma­tion

6 §   Näringsid­kare skall vid annon­se­ring, skylt­ning och lik­nande mark­nads­fö­ring beträf­fande kre­dit lämna infor­ma­tion om den effek­tiva rän­tan för kre­di­ten. Om det är fråga om kre­dit för för­värv av en sär­skild vara, tjänst eller annan nyt­tig­het, skall även kre­dit­kost­na­den och kon­tant­pri­set anges.

När kre­ditav­ta­let inne­bär en rätt för kre­dit­ta­ga­ren att fort­lö­pande utnyttja ett kre­di­tut­rymme (löpande kre­dit) skall dels den effek­tiva rän­tan anges som en årlig ränta beräk­nad på det belopp som mot­sva­rar kre­di­tut­rym­met, dels den effek­tiva rän­tan anges för minst ett fall där belop­pet utgör endast en andel av kre­di­tut­rym­met. Är kre­di­tut­rym­met inte bestämt i avta­let skall det där­vid anses vara 15 000 kro­nor.

Infor­ma­tion enligt första eller andra styc­ket behö­ver inte läm­nas, om kre­di­ten avser ett belopp som upp­går till högst 1 500 kro­nor eller om kre­di­ten skall åter­be­ta­las inom tre måna­der.

7 §   Innan ett kre­ditav­tal sluts skall näringsid­kare som läm­nar eller för­med­lar kre­di­ten lämna kon­su­men­ten infor­ma­tion i de hän­se­en­den och i den omfatt­ning som anges i 6 §. Infor­ma­tio­nen skall läm­nas skrift­li­gen.

8 §   Om infor­ma­tion som anges i 6 och 7 §§ inte läm­nas ska mark­nads­fö­rings­la­gen (2008:486) tilläm­pas, med undan­tag av bestäm­mel­serna i 29-36 §§ om mark­nads­stör­nings­av­gift. Sådan infor­ma­tion ska anses vara väsent­lig enligt 10 § tredje styc­ket mark­nads­fö­rings­la­gen. Lag (2008:493).

Kre­ditav­ta­let

9 §   Ett avtal om kre­dit skall ingås skrift­li­gen. Avta­let skall under­teck­nas av kon­su­men­ten eller sig­ne­ras av denne med en sådan avan­ce­rad elektro­nisk sig­na­tur som avses i 2 § lagen (2000:832) om kva­li­fi­ce­rade elektro­niska sig­na­tu­rer.
Kon­su­men­ten skall få en kopia av avta­let.

Ett kre­ditav­tal som inte har ingåtts skrift­li­gen är ändå gil­tigt utom i fråga om vill­kor som är till nack­del för kon­su­men­ten. Vid bedöm­ning av om ett vill­kor är till nack­del för kon­su­men­ten skall en jäm­fö­relse göras med vad som gäl­ler om vill­ko­ret inte tilläm­pas.

Vad som sägs i denna para­graf gäl­ler inte för engångs­kre­di­ter när kre­dit­ti­den är högst 45 dagar och hela kre­dit­be­lop­pet skall beta­las på en gång. Det gäl­ler inte hel­ler för kre­di­ter som avser ett belopp som upp­går till högst 1 500 kro­nor.
Lag (2002:564).

Ränta och avgif­ter

10 §   Ränta som tas ut för kre­di­ten skall i avta­let anges som en rän­te­sats mot­sva­rande rän­te­kost­na­den per år för den vid varje tid obe­talda delen av skul­den.

11 §   För­ut­sätt­ning­arna för änd­ringar i rän­te­sat­sen skall anges i avta­let.

Rän­te­sat­sen får änd­ras till kon­su­men­tens nack­del endast i den utsträck­ning som det moti­ve­ras av kre­dit­po­li­tiska beslut, ökade upp­lå­nings­kost­na­der för kredit-​ giva­ren eller andra kost­nads­ök­ningar som kre­dit­gi­va­ren inte skä­li­gen kunde för­utse när avta­let ingicks. Vid kre­dit för bostads­än­da­mål med en sam­man­lagd löp­tid om minst 30 år och med en ränta som är bun­den under viss del av avtals-​ tiden, minst tre måna­der, har dock kre­dit­gi­va­ren, om han har gjort för­be­håll om det i avta­let, rätt att vid utgången av en sådan del av avtals­ti­den ändra rän­tan så att den mot­sva­rar den ränta som kre­dit­gi­va­ren vid den tid­punk­ten all­mänt tilläm­par för nya kre­di­ter av mot­sva­rande slag.

Utan hin­der av andra styc­ket får rän­te­sat­sen änd­ras på visst sätt i anslut­ning till änd­ringar i en refe­rens­ränta som kre­dit­gi­va­ren inte har något bety­dande infly­tande över. Ett avtals­vill­kor härom får för­e­nas med ett undan­tag om att rän­te­sat­sen under sär­skilda för­ut­sätt­ningar skall änd­ras mer eller mindre än som föl­jer av anknyt­ningen till refe­rens­rän­tan. Undan­ta­get skall bestäm­mas så att det inte blir mindre för­mån­ligt för kon­su­men­ten än för kre­dit­gi­va­ren. Det skall upp­fylla kra­ven i andra styc­ket.

Kre­dit­gi­va­ren är skyl­dig att tillämpa ett avtals­vill­kor om rän­teänd­ringar på samma sätt till kon­su­men­tens för­mån som till hans nack­del. Lag (1993:1214).

12 §   Kre­dit­ta­ga­ren är skyl­dig att, utö­ver eller i stäl­let för ränta, betala sär­skild ersätt­ning för kre­di­ten (avgift) endast om sådan ersätt­ning avser kost­na­der som kre­dit­gi­va­ren har för kre­di­ten och om avgif­ten har angetts sär­skilt i avta­let. Om kost­na­der kan sär­skil­jas, får avgift tas ut sär­skilt för varje sådan kost­nad.

I avta­let skall också anges under vilka för­ut­sätt­ningar kre­dit­gi­va­ren får ändra de avgif­ter som tas ut för kre­di­ten.

Avgif­ter för kre­di­ten får änd­ras till kon­su­men­tens nack­del endast i den utsträck­ning som det moti­ve­ras av ökningar av de kost­na­der som skall täc­kas av avgif­terna.

13 §   Kre­dit­gi­va­ren skall under­rätta kon­su­men­ten om rän­teänd­ringar och avgift­sänd­ringar. Utom vid rän­teänd­ringar som beror enbart på änd­ringar i en refe­rens­ränta skall under­rät­telse läm­nas senast när änd­ringen bör­jar gälla, antingen genom ett sär­skilt med­de­lande till kon­su­men­ten eller genom annon­se­ring i dags­pres­sen. Sker under­rät­tel­sen genom annon­se­ring, skall med­de­lande om änd­ringen också läm­nas när nästa avi­se­ring eller kon­tout­drag sänds till kon­su­men­ten.

Vid rän­teänd­ringar som beror enbart på änd­ringar i en refe­rens­ränta skall under­rät­telse läm­nas genom ett med­de­lande till kon­su­men­ten senast i sam­band med nästa avi­se­ring eller kon­tout­drag. Lag (1993:1214).

Kon­tan­tin­sats vid kre­dit­köp

14 §   Vid kre­dit­köp skall säl­ja­ren ta ut en kon­tan­tin­sats av köpa­ren i enlig­het med god kre­dit­giv­nings­sed. Kon­tan­tin­sat­sen skall mot­svara minst 20 pro­cent av varans kon­tant­pris, om inte sär­skilda för­hål­lan­den för­an­le­der annat.

Som kon­tan­tin­sats anses inte betal­ning med medel som köpa­ren får låna av säl­ja­ren eller av någon annan kre­dit­gi­vare på grund av en över­ens­kom­melse mel­lan denne och säl­ja­ren.

Bestäm­mel­serna i denna para­graf gäl­ler inte kre­dit­köp för vilka före­skrif­ter om kon­tan­tin­sats har med­de­lats med stöd av lagen (1986:1202) med bemyn­di­gande att med­dela före­skrif­ter om betal­nings­vill­kor vid kre­dit­köp.

15 §   Om en näringsid­kare för sin egen eller någon annans räk­ning säl­jer en vara utan att iaktta vad som sägs i 14 §, ska det anses utgöra en åtgärd i strid med 5 § mark­nads­fö­rings­la­gen (2008:486). Lag (2008:493).

Kon­su­men­tens befo­gen­he­ter vid över­lå­telse av ford­ringen, m. m.

16 §   Om kre­dit­gi­va­ren har över­lå­tit sina rät­tig­he­ter enligt ett kre­ditav­tal, får kon­su­men­ten mot den nye kre­dit­gi­va­ren göra samma invänd­ningar som han vid över­lå­tel­sen kunde göra mot över­lå­ta­ren. Det­samma gäl­ler när kre­dit­gi­va­ren har pant­satt sina rät­tig­he­ter enligt kre­ditav­ta­let.

Vid kre­dit­köp får köpa­ren mot kre­dit­gi­vares krav på betal­ning fram­ställa samma i nvänd­ningar på grund av köpet som han kan göra mot säl­ja­ren. Köpa­ren får även invända att han har erlagt betal­ning till säl­ja­ren eller att han har träf­fat en över­ens­kom­melse med denne. Detta gäl­ler dock inte om köpa­ren visste att säl­ja­ren sak­nade rätt att ta emot betal­ningen eller ingå över­ens­kom­mel­sen och inte hel­ler om köpa­ren upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het under­lät att skaffa sig kun­skap om detta.

Om köpa­ren på grund av ett kre­dit­köp har anspråk mot säl­ja­ren på åter­be­tal­ning av köpeskil­ling, ska­de­stånd eller annan pen­ning­pre­sta­tion, sva­rar kre­dit­gi­va­ren lika med säl­ja­ren för att ansprå­ket full­görs. Kre­dit­gi­va­ren är dock inte skyl­dig att betala mer än vad han har mot­ta­git av köpa­ren med anled­ning av kre­di­ten.

17 §   Vid kre­dit­köp får kre­dit­gi­va­ren inte ta emot en av köpa­ren ingången väx­el­för­bin­delse som avser en ford­ran på grund av kre­dit­kö­pet. Han får inte hel­ler till bevis för sin ford­ran ta emot ett av köpar en utfär­dat löpande skul­debrev eller någon annan av denne ingången skuld­för­bin­delse som är av ett sådant slag att köpa­rens rätt att fram­ställa invänd­ningar på grund av köpet inskränks om skuld­för­bin­del­sen över­låts eller pant­sätts till en bor­ge­när som är i god tro.

Första styc­ket första meningen gäl­ler inte egna väx­lar som är utställda av ban­ker.

Den som upp­såt­li­gen bry­ter mot för­bud enligt denna para­graf döms till böter.

18 §   Bestäm­mel­serna i 16 § andra och tredje styc­kena samt 17 § gäl­ler även när en kon­su­ment vid avtal om en tjänst som avses i kon­su­ment­tjänst­la­gen (1985:716) fått kre­dit enligt vad som sägs i 3 § angå­ende köp.

För­bud mot viss avräk­ning

19 §   Belopp som kre­dit­ta­ga­ren erläg­ger för avräk­ning på viss kre­dit­ford­ran får kre­dit­gi­va­ren inte först avräkna på annan ford­ran.

Betal­ning av skul­den i för­tid

20 §   Kon­su­men­ten har rätt att betala sin skuld till kre­dit­gi­va­ren före den avta­lade för­fal­lo­ti­den.

21 §   Kre­dit­gi­va­ren har rätt att få betal­ning i för­tid endast om han har gjort för­be­håll om detta i avta­let samt någon av föl­jande omstän­dig­he­ter före­lig­ger:
   1. Kon­su­men­ten är sedan mer än en månad i dröjs­mål med betal­ning av ett belopp som över­sti­ger tio pro­cent av kre­dit­ford­ringen.
   2. Kon­su­men­ten är sedan mer än en månad i dröjs­mål med betal­ning av ett belopp som över­sti­ger fem pro­cent av kre­dit­ford­ringen och dröjs­må­let avser två eller flera pos­ter som för­fal­lit vid olika tid­punk­ter.
   3. Kon­su­men­ten är på annat sätt i väsent­ligt dröjs­mål med betal­ning.
   4. Säker­het som ställts för kre­di­ten har avse­värt för­säm­rats.
   5. Det står klart att kon­su­men­ten genom att avvika, skaffa undan egen­dom eller för­fara på annat sätt undand­rar sig att betala sin skuld.

Om säker­het som ställts för kre­di­ten utgörs av för­be­håll om åter­ta­gan­de­rätt, har kre­dit­gi­va­ren rätt till betal­ning i för­tid på grund av för­säm­rad säker­het endast om kon­su­men­ten upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het har orsa­kat att säker­he­ten avse­värt för­säm­rats.

När fråga är om kre­dit för bostads­än­da­mål och rän­tan för kre­di­ten är bun­den för hela eller en del av avtals­ti­den, dock minst tre måna­der, har kre­dit­gi­va­ren, om han har gjort för­be­håll om det i avta­let och syn­ner­liga skäl före­lig­ger, rätt att utan hin­der av bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena få betal­ning i för­tid på den dag då den tid för vil­ken rän­tan är bun­den löper ut.

22 §   Vill kre­dit­gi­va­ren få betalt i för­tid enligt 21 § första styc­ket 1--3 eller tredje styc­ket gäl­ler en upp­säg­nings­tid av minst fyra vec­kor räk­nat från den tid­punkt då kre­dit­gi­va­ren sän­der ett med­de­lande om upp­säg­ningen i rekom­men­de­rat brev till kon­su­men­ten under den­nes van­liga adress eller upp­säg­ningen utan en sådan åtgärd kom­mer kon­su­men­ten till handa.

Har kre­dit­gi­va­ren krävt betal­ning i för­tid enligt 21 § första styc­ket 1--3, är kon­su­men­ten ändå inte skyl­dig att betala i för­tid, om han före utgången av upp­säg­nings­ti­den beta­lar vad som för­fal­lit jämte dröjsmåls­ränta. Det­samma gäl­ler om kon­su­men­ten vid upp­säg­ning enligt 21 § första styc­ket 4 eller 5 eller andra styc­ket genast efter upp­säg­ningen eller inom med­gi­ven upp­säg­nings­tid stäl­ler god­tag­bar säker­het för ford­ringen.

Har kon­su­men­ten tidi­gare med stöd av bestäm­mel­serna i andra styc­ket befri­ats från skyl­dig­he­ten att betala skul­den i för­tid, gäl­ler inte bestäm­mel­serna i det styc­ket.

23 §   Utan hin­der av vad som sägs i 21 § första styc­ket 4 får kre­dit­gi­va­ren åbe­ropa andra lag­be­stäm­mel­ser om rätt till betal­ning i för­tid på grund av att en säker­het som ställts för kre­di­ten har för­säm­rats. Bestäm­mel­serna i 21 § hind­rar vidare inte att ban­ker eller andra kre­dit­gi­vare gör gäl­lande sträng­are för­be­håll om betal­ning i för­tid, om de har en skyl­dig­het att göra sådana för­be­håll enligt någon annan för­fatt­ning.

24 §   Vid för­tids­be­tal­ning enligt 20-​-23 §§ skall föl­jande iakt­tas när kre­dit­gi­va­rens ford­ran beräk­nas:
   1. Kon­su­men­ten skall betala ränta och andra kost­na­der för kre­di­ten för tiden fram till för­tids­be­tal­ningen men inte för tiden där­ef­ter.
Vid beräk­ningen skall tilläm­pas grun­der som står i över­ens­stäm­melse med god kre­dit­giv­nings­sed.
   2. Kre­dit­gi­va­ren får inte till­go­do­räkna sig någon ersätt­ning för att skul­den beta­las i för­tid. Är rän­tan för en kre­dit bun­den för hela eller en del av avtals­ti­den har dock kre­dit­gi­va­ren, om han gjort för­be­håll om det, rätt att för åter­stå­ende del av den tiden ta ut rän­teskill­nads­er­sätt­ning av kre­dit­ta­ga­ren. Om kre­di­ten är avsedd för bostads­än­da­mål, får ersätt­ningen högst mot­svara skill­na­den mel­lan å ena sidan rän­tan på kre­di­ten och å andra sidan rän­tan, ökad med en pro­cen­ten­het, på stats­ob­li­ga­tio­ner med en för­fal­lo­tid som mot­sva­rar åter­stå­ende rän­te­bind­nings­tid för kre­di­ten eller, om den tid för vil­ken rän­teskill­nads­er­sätt­ning skall beta­las är kor­tare än ett år, på stats­skuld­väx­lar med en löp­tid som mot­sva­rar åter­stå­ende rän­te­bind­nings­tid för kre­di­ten. Är kre­di­ten inte avsedd för bostads­än­da­mål, får ersätt­ningen mot­svara skill­na­den mel­lan å ena sidan rän­tan på kre­di­ten och å andra sidan rän­tan på nya kre­di­ter av mot­sva­rande slag. Har för en kre­dit med bun­den ränta läm­nats stat­lig kre­dit­ga­ranti och utgår avgift för garan­tin gäl­ler vad som nu före­skri­vits om rän­teskill­nads­er­sätt­ning beträf­fande den del av rän­tan som inte mot­sva­ras av kre­dit­ga­ran­ti­av­gif­ten.
   3. Om vid kre­dit­köp för­tids­be­tal­ning sker på annan tid än en för­fal­lo­dag som har bestämts i avta­let, skall den anses ha skett den första för­fal­lo­da­gen efter betal­ningen. Det­samma gäl­ler när en kon­su­ment vid avtal om en tjänst som avses i kon­su­ment­tjänst­la­gen (1985:716) har fått kre­dit enligt vad som sägs i 3 § angå­ende köp.

Om kre­dit­gi­va­ren utnytt­jar en rätt att återta en vara enligt 25 §, tilläm­pas 27 och 28 §§ vid den upp­gö­relse som då skall ske mel­lan par­terna. Lag (1994:843).

Åter­ta­gan­de­rätt vid kre­dit­köp

25 §   Med för­be­håll om åter­ta­gan­de­rätt avses ett avtals­vill­kor som ger kredit-​ giva­ren möj­lig­het att återta varan, om köpa­ren inte full­gör sin del av kre­dit­köps­av­ta­let.

Ett för­be­håll om åter­ta­gan­de­rätt får göras gäl­lande endast under för­ut­sätt­ning
   1. att säl­ja­ren har gjort för­be­hål­let i sam­band med köpet för att trygga sin rätt till betal­ning, samt
   2. att den tid­punkt har inträtt då kon­su­men­ten enligt 21 och 22 §§ skall full­göra sin skyl­dig­het att betala i för­tid.

Om vid betal­nings­dröjs­mål köpa­ren, innan varan åter­tas, beta­lar vad som för­fal­lit till betal­ning jämte dröjsmåls­ränta och kost­na­der enligt de grun­der som anges i 27 § tredje-​-femte styc­kena, får kre­dit­gi­va­ren inte återta varan på grund av dröjs­må­let. Grun­das åter­ta­gan­de­rät­ten på att säker­het för kre­di­ten har för­säm­rats eller att köpa­ren undand­rar sig att betala sin skuld, får kre­dit­gi­va­ren inte återta varan om köpa­ren innan varan åter­tas stäl­ler god­tag­bar säker­het för ford­ringen.

26 §   Använ­der näringsid­kare för­be­håll om åter­ta­gande vid för­sälj­ning av en vara som med hän­syn till sin beskaf­fen­het eller sitt värde eller på grund av för­hål­lan­dena på mark­na­den inte är läm­pad som kre­dit­sä­ker­het, kan näringsid­ka­ren för­bju­das att fram­de­les i lik­nande fall använda sådana för­be­håll. I fråga om för­bud gäl­ler i övrigt bestäm­mel­serna i lagen (1994:1512) om avtals­vill­kor i kon­su­ment­för­hål­lan­den. Lag (1995:1002).

Upp­gö­relse när en vara åter­tas

27 §   Om kre­dit­gi­va­ren vill utnyttja en rätt att återta varan, skall avräk­ning göras mel­lan honom och köpa­ren.

Vid avräk­ningen skall köpa­ren till­go­do­räk­nas varans värde vid åter­ta­gan­det.
Vär­det beräk­nas efter vad kre­dit­gi­va­ren kan antas få ut genom att på lämp­ligt sätt sälja varan.

Kre­dit­gi­va­ren får till­go­do­räkna sig den obe­talda delen av kre­dit­ford­ringen efter avräk­ning enligt 24 § samt i före­kom­mande fall dröjsmåls­ränta, dock inte enligt högre rän­te­sats än som anges i 6 § rän­te­la­gen ( 1975:635).

Kre­dit­gi­va­ren får dess­utom till­go­do­räkna sig ersätt­ning för föl­jande kost­na­der för åter­ta­gande av varan, näm­li­gen utsök­nings­av­gift, skä­lig kost­nad för trans­port av varan samt utgift för instäl­lelse vid för­rätt­ning för åter­ta­gande, om kre­dit­gi­va­ren har behövt inställa sig för att till­va­rata sin rätt. När ersätt­ning bestäms för utgift för instäl­lelse tilläm­pas bestäm­mel­serna om beräk­nande av ersätt­ning av all­männa medel till vittne.

I mål om handräck­ning för åter­ta­gande får kre­dit­gi­va­ren, enligt vad rege­ringen när­mare före­skri­ver, till­go­do­räkna sig även skä­lig ersätt­ning för eget arbete med anled­ning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

28 §   Om köpa­ren vid avräk­ningen till­go­do­räk­nas ett större belopp än kredit-​ giva­ren, får varan åter­tas endast om kre­dit­gi­va­ren beta­lar mel­lan­skill­na­den till köpa­ren eller, när varan vär­de­rats av kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten, ned­sät­ter mel­lan­skill­na­den hos myn­dig­he­ten.

Har kre­dit­gi­va­ren för att kunna återta varan varit tvungen att betala en skuld som köpa­ren har, får kre­dit­gi­va­ren när första styc­ket tilläm­pas avräkna sådan betal­ning mot mel­lan­skill­nad till köpa­rens för­mån. Det­samma gäl­ler om kredit-​ giva­ren för att varan efter åter­ta­gande skall kunna använ­das på avsett sätt har varit tvungen att betala en sådan skuld.

Till­go­do­räk­nas kre­dit­gi­va­ren ett större belopp än köpa­ren, får kre­dit­gi­va­ren inte kräva ut mel­lan­skill­na­den (rest­skul­den) i annat fall än då varan har mins­kat väsent­ligt i värde genom att köpa­ren van­vår­dat varan.

Åter­lö­sande av en vara som åter­ta­gits

29 §   Köpa­ren får inom fjor­ton dagar åter­lösa en vara som har åter­ta­gits.
Vill köpa­ren åter­lösa varan, skall han betala kre­dit­gi­va­ren varans värde vid åter­ta­gan­det samt den rest­skuld som kan fin­nas enligt avräk­ningen.

Handräck­ning för åter­ta­gande av vara, m.m.

30 §   Kre­dit­gi­va­ren får hos kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten söka handräck­ning för att återta varan under för­ut­sätt­ning att par­terna har upp­rät­tat och skri­vit under en hand­ling om kre­dit­kö­pet. Hand­lingen skall inne­hålla ett för­be­håll om åter- tagan­de­rätt samt upp­gif­ter om kon­tant­pri­set, kre­dit­be­lop­pet, kre­dit­kost­na­den, kre­dit­ti­den, kre­dit­ford­ringen och de tid­punk­ter när betal­ning skall erläg­gas.

En ansö­kan om handräck­ning skall göras skrift­li­gen. I ansök­ningen skall anges hur stor del av kre­dit­ford­ringen som är obe­tald. Om kre­dit­gi­va­ren gör anspråk på dröjsmåls­ränta, skall i ansök­ningen också upp­ges vad kre­dit­gi­va­ren ford­rar i den delen. Vid ansök­ningen skall fogas en styrkt kopia av den hand­ling som anges i första styc­ket.

31 §   Handräck­ning får bevil­jas endast om det är uppen­bart att de förutsätt-​ ningar för åter­ta­gande som anges i 25 § andra och tredje styc­kena före­lig­ger.

Om ett för­be­håll om åter­ta­gan­de­rätt har använts i strid mot för­bud enligt 26 §, får handräck­ning inte bevil­jas.

Handräck­ning eller verk­stäl­lig­het av dom, vari­ge­nom köpa­ren har för­plik­tats att lämna till­baka en vara som har sålts med för­be­håll om åter­ta­gan­de­rätt, får inte bevil­jas beträf­fande sådana varor som enligt 5 kap. 1--3 §§ utsök­nings­bal­ken skall undan­tas från utmät­ning.

32 §   I fråga om handräck­ning och verk­stäl­lig­het av dom, som anges i 31 § tredje styc­ket, tilläm­pas i övrigt 12 § andra och tredje styc­kena samt 15-​-18 §§ lagen (1978:599) om avbe­tal­nings­köp mel­lan näringsid­kare m. fl., var­vid hän­vis­ningen i 16 § tredje styc­ket till 10 § första styc­ket skall avse 28 § första styc­ket denna lag.
Lag (1995:1004).

För­bud mot utmät­ning

33 §   En vara som har sålts med för­be­håll om åter­ta­gan­de­rätt får inte utmä­tas för en ford­ran som grun­dar sig på kre­dit­kö­pet.

34 §   Har upp­hävts genom lag (2010:739).

Till­syn

35 §   Kon­su­ment­ver­ket utö­var till­syn över att denna lag följs.
Ver­kets till­syn omfat­tar dock inte Sve­ri­ges riks­bank, verk­sam­het som står under till­syn av Finansin­spek­tio­nen eller verk­sam­het hos Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten.

Till­sy­nen skall utövas så att den inte vål­lar större kost­nad eller olä­gen­het än som är nöd­vän­digt. Lag (2006:712).

36 §   För till­sy­nen har kon­su­ment­ver­ket eller den som ver­ket för­ord­nar rätt att företa inspek­tion hos näringsid­kare som bedri­ver varu­för­sälj­ning eller som i sin yrkes­mäs­siga verk­sam­het läm­nar, för­med­lar eller över­tar kre­dit som avses i denna lag och att ta del av samt­liga hand­lingar som behövs för till­sy­nen. Näringsid­ka­ren skall lämna de upp­lys­ningar om verk­sam­he­ten som begärs för till­sy­nen.

Om en näringsid­kare inte till­han­da­hål­ler hand­lingar eller läm­nar upp­lys­ningar i ett sådant fall som avses i första styc­ket, får kon­su­ment­ver­ket före­lägga näringsid­ka­ren vid vite att full­göra sin skyl­dig­het.

37 §   Om näringsid­ka­ren inte föl­jer vad som före­skrivs i 5 a §, får Kon­su­ment­ver­ket före­lägga näringsid­ka­ren att upp­höra med att lämna kre­di­ter. Före­läg­gan­det får för­e­nas med vite.

Om det är till­räck­ligt, får Kon­su­ment­ver­ket i stäl­let med­dela var­ning. Lag (2004:312).

38 §   Kon­su­ment­ver­kets beslut enligt 36 § andra styc­ket och 37 § får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.
Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Andra beslut av Kon­su­ment­ver­ket enligt 36 § får inte över­kla­gas. Lag (2004:312).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1992:830
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1993, då kon­su­ment­kre­dit­la­gen (1977:981) skall upp­höra att gälla.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler dock, med de undan­tag som anges i det föl­jande, i fråga om kre­ditav­tal som har ingåtts före den nya lagens ikraft­trä­dande.
   3. Har kre­dit­gi­va­ren för­vär­vat sin ford­ran mot kon­su­men­ten genom över­lå­telse eller pant­sätt­ning efter ikraft­trä­dan­det, gäl­ler 16 § i den nya lagen även om kre­ditav­ta­let ingicks före ikraft­trä­dan­det.
   4. När handräck­ning begärs för åter­ta­gande av en vara som har för­vär­vats innan den nya lagen trätt i kraft, gäl­ler den äldre lagens före­skrif­ter om för­ut­sätt­ning­arna för handräck­ning.

1993:214

Denna lag trä­der i kraft den 1 juni 1993. Äldre före­skrif­ter gäl­ler dock i fråga om kre­ditav­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det.

1993:1214

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1994. Äldre före­skrif­ter gäl­ler dock i fråga om kre­ditav­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det.

1994:843

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1994. Äldre före­skrif­ter gäl­ler dock i fråga om kre­ditav­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det.

1995:311

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1996. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om ansök­ningar om handräck­ning som gjorts före ikraft­trä­dan­det. I fråga om beslut som med­de­lats av kro­no­fog­de­myn­dig­het gäl­ler dock äldre före­skrif­ter endast om beslu­tet med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

2010:739
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2010.
   2. Den upp­hävda para­gra­fen gäl­ler i fråga om avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det.