Kon­su­ment­tjänst­lag (1985:716)

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1985:716
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2010:1006
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1985:716
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Utfär­dad: 1985-​07-11
Änd­rad: t.o.m. SFS

2010:1006
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag gäl­ler avtal om tjäns­ter som näringsid­kare utför åt kon­su­men­ter i fall då tjäns­ten avser
   1. arbete på lösa saker, dock ej behand­ling av levande djur,
   2. arbete på fast egen­dom, på bygg­na­der eller andra anlägg­ningar på mark eller i vat­ten eller på andra fasta saker,
   3. för­va­ring av lösa saker, dock ej för­va­ring av levande djur.

I 51-61 §§ finns sär­skilda bestäm­mel­ser om tjäns­ter som avser upp­fö­rande eller till­bygg­nad av en- eller två­bo­stads­hus (små­hu­sen­t­re­pre­na­der). Om det i ett avtal om en sådan tjänst ingår upp­fö­rande eller till­bygg­nad av en kom­ple­ment­bygg­nad, anses också den tjäns­ten som en små­hu­sen­t­re­pre­nad.

I den mån annat inte fram­går av 51-61 §§ är lagens all­männa bestäm­mel­ser tillämp­liga även på små­hu­sen­t­re­pre­na­der.
Lag (2004:554).

1 a §   I lagen avses med

kon­su­ment: en fysisk per­son som hand­lar huvud­sak­li­gen för ända­mål som fal­ler utan­för närings­verk­sam­het,
näringsid­kare: en fysisk eller juri­disk per­son som hand­lar för ända­mål som har sam­band med den egna närings­verk­sam­he­ten.
Lag (2002:588).

2 §   Lagen gäl­ler inte
   1. till­verk­ning av lösa saker,
   2. instal­la­tion, mon­te­ring eller annat arbete som en näringsid­kare utför för att full­göra ett avtal om köp av en lös sak,
   3. arbete som till full­gö­rande av ett avtal om köp utförs för att avhjälpa fel i den sålda egen­do­men. Lag (2002:588).

3 §   Avtals­vill­kor som i jäm­fö­relse med bestäm­mel­serna i denna lag är till nack­del för kon­su­men­ten är utan ver­kan mot denne, om inte annat anges i lagen. Lag (2004:554).

Upp­dra­get m.m.

Utfö­rande och mate­rial

4 §   Näringsid­ka­ren skall utföra tjäns­ten fack­mäs­sigt. Han skall vidare med till­bör­lig omsorg ta till vara kon­su­men­tens intres­sen och sam­råda med denne i den utsträck­ning som det behövs och är möj­ligt.

Om inte annat får anses avta­lat, ingår det i tjäns­ten att näringsid­ka­ren skall till­han­da­hålla behöv­ligt mate­rial.

Säker­het

5 §   Näringsid­ka­ren ska sär­skilt iaktta att tjäns­ten inte utförs
   1. i strid mot sådana för­fatt­nings­fö­re­skrif­ter eller myn­dig­hets­be­slut som väsent­li­gen syf­tar till att säker­ställa att före­må­let för tjäns­ten är till­för­lit­ligt från säker­hets­syn­punkt, eller
   2. i strid mot för­bud enligt 27 § pro­dukt­sä­ker­hets­la­gen (2004:451). Lag (2008:491).

Näringsid­ka­rens skyl­dig­het att avråda

6 §   Om en tjänst med hän­syn till pri­set, vär­det av före­må­let för tjäns­ten eller andra sär­skilda omstän­dig­he­ter inte kan anses vara till rim­lig nytta för kon­su­men­ten, skall näringsid­ka­ren avråda honom från att låta utföra tjäns­ten.

Om det först sedan tjäns­ten har bör­jat utfö­ras visar sig att den inte kan anses vara till rim­lig nytta för kon­su­men­ten eller att pri­set för tjäns­ten kan bli betyd­ligt högre än kon­su­men­ten hade kun­nat räkna med, skall näringsid­ka­ren under­rätta kon­su­men­ten om för­hål­lan­det och begära hans anvis­ningar.

Kan kon­su­men­ten inte anträf­fas eller får näringsid­ka­ren av annan orsak inte anvis­ningar av honom inom rim­lig tid, skall näringsid­ka­ren avbryta påbör­jat arbete. Detta gäl­ler dock ej, om det finns sär­skilda skäl att anta att kon­su­men­ten ändå öns­kar få tjäns­ten utförd.

7 §   Har näringsid­ka­ren åsi­do­satt vad som ålig­ger honom enligt 6 § och finns det starka skäl att anta att kon­su­men­ten i annat fall hade avstått från att beställa tjäns­ten eller hade avbe­ställt den, har näringsid­ka­ren inte större rätt till ersätt­ning än han skulle ha haft, om kon­su­men­ten hade avstått från att beställa tjäns­ten eller hade avbe­ställt den.

För kost­na­der som inte ersätts enligt första styc­ket har näringsid­ka­ren dock rätt till ersätt­ning i den mån kon­su­men­ten annars skulle gyn­nas på ett oskä­ligt sätt.

Tilläggs­ar­bete

8 §   Om det när tjäns­ten utförs fram­kom­mer behov av arbete som på grund av sitt sam­band med upp­dra­get lämp­li­gen bör utfö­ras sam­ti­digt med detta (tilläggs­ar­bete), skall näringsid­ka­ren under­rätta kon­su­men­ten och begära den­nes anvis­ningar.

Kan kon­su­men­ten inte anträf­fas eller får näringsid­ka­ren av annan orsak inte anvis­ningar av honom inom rim­lig tid, får näringsid­ka­ren utföra tilläggs­ar­be­tet
   1. om pri­set för detta är obe­tyd­ligt eller om det är lågt i för­hål­lande till pri­set för den avta­lade tjäns­ten, eller
   2. om det finns sär­skilda skäl att anta att kon­su­men­ten öns­kar få tilläggs­ar­be­tet utfört i sam­band med upp­dra­get.

Näringsid­ka­ren är skyl­dig att utföra sådant tilläggs­ar­bete som inte kan upp­skju­tas utan fara för all­var­lig skada för kon­su­men­ten, om kon­su­men­tens anvis­ningar inte kan inhäm­tas eller om kon­su­men­ten begär det.

I fråga om pris­tillägg för tilläggs­ar­bete gäl­ler 38 §.

Fel hos tjäns­ten

Vad som avses med fel

9 §   Tjäns­ten ska anses fel­ak­tig, om resul­ta­tet avvi­ker från
   1. vad kon­su­men­ten med hän­syn till 4 § har rätt att kräva, även om avvi­kel­sen beror på en olycks­hän­delse eller där­med jäm­för­lig hän­delse,
   2. sådana före­skrif­ter eller myn­dig­hets­be­slut som väsent­li­gen syf­tar till att säker­ställa att före­må­let för tjäns­ten är till­för­lit­ligt från säker­hets­syn­punkt, eller
   3. vad som där­ut­ö­ver får anses avta­lat.

Tjäns­ten ska också anses fel­ak­tig, om den har utförts i strid mot för­bud enligt 27 § pro­dukt­sä­ker­hets­la­gen (2004:451) eller om näringsid­ka­ren inte har utfört sådant tilläggs­ar­bete som han är skyl­dig att utföra enligt 8 § tredje styc­ket.
Lag (2008:491).

10 §   Tjäns­ten skall vidare anses fel­ak­tig, om resul­ta­tet avvi­ker från sådana upp­gif­ter av bety­delse för bedöm­ningen av tjäns­tens beskaf­fen­het eller ända­måls­en­lig­het som kan antas ha inver­kat på avta­let och som i sam­band med avta­lets ingå­ende eller annars vid mark­nad­fö­ring har läm­nats
   1. av näringsid­ka­ren,
   2. av någon annan näringsid­kare eller av en bransch­för­e­ning eller lik­nande orga­ni­sa­tion för näringsid­ka­rens räk­ning, eller
   3. av en leve­ran­tör av mate­rial till tjäns­ten eller av någon annan i tidi­gare led.

Första styc­ket gäl­ler inte i fråga om upp­gif­ter som i tid har rät­tats på ett tyd­ligt sätt och inte hel­ler om näringsid­ka­ren var­ken kände till eller borde ha känt till upp­gif­terna. Lag (1990:935).

11 §   Tjäns­ten skall slut­li­gen anses fel­ak­tig, om näringsid­ka­ren i annat fall än som avses i 6 § första styc­ket före avta­lets ingå­ende har under­lå­tit att upp­lysa kon­su­men­ten om ett sådant för­hål­lande rörande tjäns­tens beskaf­fen­het eller ända­måls­en­lig­het som näringsid­ka­ren kände till eller borde ha känt till och som han insåg eller borde ha insett vara av bety­delse för kon­su­men­ten. En för­ut­sätt­ning för att tjäns­ten skall anses fel­ak­tig är dock att under­lå­ten­he­ten kan antas ha inver­kat på avta­let.

12 §   Frå­gan om tjäns­ten är fel­ak­tig skall bedö­mas med hän­syn till för­hål­lan­dena vid den tid­punkt då upp­dra­get avslu­ta­des. Avser tjäns­ten en sak som har över­läm­nats till näringsid­ka­ren eller som av annan orsak befin­ner sig i hans besitt­ning, anses upp­dra­get avslu­tat först när saken har kom­mit i kon­su­men­tens besitt­ning.

Om näringsid­ka­ren har utfört tjäns­ten men upp­dra­get inte kan avslu­tas i rätt tid på grund av något för­hål­lande på kon­su­men­tens sida, är den avgö­rande tid­punk­ten i stäl­let den då upp­dra­get skulle ha avslu­tats.

13 §   För­säm­ras resul­ta­tet efter den tid­punkt som anges i 12 §, skall tjäns­ten anses fel­ak­tig om för­säm­ringen är en följd av att näringsid­ka­ren har åsi­do­satt vad som åle­gat honom enligt avta­let eller denna lag.

14 §   Har näringsid­ka­ren genom en garanti eller lik­nande utfäs­telse åta­git sig att under en viss tid efter den tid­punkt som anges i 12 § svara för resul­ta­tet av tjäns­ten och för­säm­ras det utfästa resul­ta­tet under den angivna tiden, skall tjäns­ten anses fel­ak­tig.

Första styc­ket gäl­ler ej, om näringsid­ka­ren gör san­no­likt att för­säm­ringen beror på en olycks­hän­delse eller där­med jäm­för­lig hän­delse eller på van­vård, onor­malt bru­kande eller något lik­nande för­hål­lande på kon­su­men­tens sida.

15 §   Avser tjäns­ten för­va­ring av en lös sak gäl­ler i stäl­let för vad som sägs i 9, 10 och 12-14 §§ att tjäns­ten ska anses fel­ak­tig, om för­va­ringen anord­nas på ett sätt som avvi­ker från
   1. vad kon­su­men­ten med hän­syn till 4 § har rätt att kräva, även om avvi­kel­sen beror på en olycks­hän­delse eller där­med jäm­för­lig hän­delse,
   2. sådana före­skrif­ter eller myn­dig­hets­be­slut som väsent­li­gen syf­tar till att säker­ställa att före­må­let för tjäns­ten är till­för­lit­ligt från säker­hets­syn­punkt, eller
   3. vad som där­ut­ö­ver får anses avta­lat.

Tjäns­ten ska också anses fel­ak­tig, om för­va­ringen anord­nas i strid mot för­bud enligt 27 § pro­dukt­sä­ker­hets­la­gen (2004:451) eller på ett sätt som avvi­ker från sådana upp­gif­ter enligt 10 § som inte har rät­tats på ett tyd­ligt sätt. Lag (2008:491).

Påfölj­der vid fel

16 §   Är tjäns­ten fel­ak­tig utan att det beror på något för­hål­lande på kon­su­men­tens sida, får kon­su­men­ten hålla inne betal­ningen enligt 19 §.
Han får vidare kräva att felet avhjälps enligt 20 § första styc­ket eller också göra avdrag på pri­set eller häva avta­let enligt 21 §.

Dess­utom får kon­su­men­ten kräva ska­de­stånd av näringsid­ka­ren enligt vad som sägs i 31 §.

I fråga om kon­su­men­tens rätt till ska­de­stånd av någon annan än näringsid­ka­ren finns bestäm­mel­ser i 33 §.

Rekla­ma­tion

17 §   Vill kon­su­men­ten åbe­ropa att tjäns­ten är fel­ak­tig, skall han under­rätta näringsid­ka­ren om detta inom skä­lig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (rekla­ma­tion).
Under­rät­telse som sker inom två måna­der efter det att kon­su­men­ten märkt felet skall all­tid anses ha skett i rätt tid.
Rekla­ma­tion får dock inte ske senare än tre år eller, i fråga om arbete på mark eller på bygg­na­der eller andra anlägg­ningar på mark eller i vat­ten eller på andra fasta saker, tio år efter det att upp­dra­get avslu­ta­des, såvida inte annat föl­jer av en garanti eller lik­nande utfäs­telse.

Har näringsid­ka­ren hand­lat grovt vårds­löst eller i strid mot tro och heder, får rekla­ma­tion all­tid ske inom tio år efter det att upp­dra­get avslu­ta­des.

Har med­de­lande om rekla­ma­tion läm­nats in för beford­ran med post eller avsänts på annat ända­måls­en­ligt sätt, anses rekla­ma­tion ha skett när detta gjor­des. Lag (2005:61).

18 §   Rekla­me­rar kon­su­men­ten inte inom den tid som föl­jer av 17 §, för­lo­rar han rät­ten att åbe­ropa felet.

Kon­su­men­tens rätt att hålla inne betal­ningen

19 §   Kon­su­men­ten får hålla inne så myc­ket av betal­ningen som fordras för att ge honom säker­het för hans krav på grund av ett fel hos tjäns­ten.

Avhjäl­pande

20 §   Kon­su­men­ten har rätt att kräva att näringsid­ka­ren avhjäl­per felet, om det inte med­för olä­gen­he­ter eller kost­na­der för näringsid­ka­ren som är oskä­ligt stora i för­hål­lande till felets bety­delse för kon­su­men­ten.

Även om kon­su­men­ten inte krä­ver det får näringsid­ka­ren avhjälpa felet, om han efter det att rekla­ma­tion har kom­mit honom till­handa utan upp­skov erbju­der sig att göra detta och kon­su­men­ten inte har något sär­skilt skäl att avvisa erbju­dan­det.

Avhjäl­pande skall ske inom skä­lig tid efter det att kon­su­men­ten har gett näringsid­ka­ren till­fälle till det.

Avhjäl­pande skall ske utan kost­nad för kon­su­men­ten. Detta gäl­ler dock inte kost­na­der som skulle ha upp­kom­mit även om tjäns­ten hade utförts fel­fritt eller, om felet beror på en olycks­hän­delse eller där­med jäm­för­lig hän­delse, kost­na­der för att ersätta mate­rial som kon­su­men­ten enligt avta­let om tjäns­ten har till­han­da­hål­lit och bekostat. Lag (2005:61).

Pris­av­drag och häv­ning

21 §   Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får kon­su­men­ten göra avdrag på pri­set.

Om syf­tet med tjäns­ten i huvud­sak är för­felat och näringsid­ka­ren insett eller bort inse detta, får kon­su­men­ten i stäl­let häva avta­let. Det­samma gäl­ler, om tjäns­ten har utförts i strid mot för­bud enligt 27 § pro­dukt­sä­ker­hets­la­gen (2004:451).

Har tjäns­ten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kom­mer att full­föl­jas utan fel av väsent­lig bety­delse för kon­su­men­ten får denne häva avta­let beträf­fande åter­stå­ende del. Är felet sådant att syf­tet med tjäns­ten i huvud­sak är för­felat och näringsid­ka­ren insett eller bort inse detta eller utförs tjäns­ten i strid mot för­bud enligt 27 § pro­dukt­sä­ker­hets­la­gen får kon­su­men­ten i stäl­let häva avta­let i dess hel­het.

Om det redan innan tjäns­ten har påbör­jats finns starka skäl att anta att den inte kom­mer att utfö­ras utan fel av väsent­lig bety­delse för kon­su­men­ten, får denne häva avta­let.
Lag (2008:491).

Pris­av­dra­gets stor­lek

22 §   Ett pris­av­drag skall mot­svara vad det kos­tar kon­su­men­ten att få felet avhjälpt, bort­sett från sådana kost­na­der som avses i 20 § fjärde styc­ket andra meningen. Om ett på detta sätt beräk­nat pris­av­drag är oskä­ligt stort i för­hål­lande till den bety­delse som felet har för kon­su­men­ten, skall pris­av­dra­get i stäl­let svara mot felets bety­delse för kon­su­men­ten.

Avser tjäns­ten för­va­ring, skall pris­av­dra­get all­tid svara mot felets bety­delse för kon­su­men­ten.

Verk­ningar av häv­ning

23 §   Häver kon­su­men­ten avta­let, har näringsid­ka­ren inte rätt till betal­ning för tjäns­ten. Näringsid­ka­ren har rätt att återfå det mate­rial som han har till­han­da­hål­lit, om det kan ske utan att kon­su­men­ten åsam­kas olä­gen­he­ter eller kost­na­der av bety­delse. I den mån det är skä­ligt skall kon­su­men­ten ersätta näringsid­ka­rens kost­na­der för vad som ej kan åter­läm­nas, dock högst med ett belopp som mot­sva­rar det­tas värde för kon­su­men­ten.

Har tjäns­ten utförts till en del och häver kon­su­men­ten avta­let beträf­fande åter­stå­ende del, har näringsid­ka­ren rätt till betal­ning med ett belopp som mot­sva­rar pri­set för tjäns­ten i dess hel­het med avdrag för vad det kos­tar kon­su­men­ten att få den åter­stå­ende delen utförd.

Näringsid­ka­rens dröjs­mål

Vad som avses med dröjs­mål

24 §   Dröjs­mål på näringsid­ka­rens sida före­lig­ger om upp­dra­get, utan att det beror på något för­hål­lande på kon­su­men­tens sida, inte har avslu­tats inom den tid som har avta­lats eller, om någon tid inte har avta­lats, inom den tid som är skä­lig med hän­syn sär­skilt till vad som är nor­malt för en tjänst av samma art och omfatt­ning.

Dröjs­mål på näringsid­ka­rens sida före­lig­ger också, om näringsid­ka­ren inte iakt­tar en över­ens­kom­men tid för påbör­jande av tjäns­ten eller för ett arbe­tes fram­skri­dande.

Påfölj­der vid dröjs­mål

25 §   Vid dröjs­mål på näringsid­ka­rens sida får kon­su­men­ten hålla inne betal­ningen enligt 27 §. Han får välja mel­lan att kräva att näringsid­ka­ren utför tjäns­ten enligt 28 § och att häva avta­let enligt 29 §. Dess­utom får kon­su­men­ten kräva ska­de­stånd av näringsid­ka­ren enligt vad som sägs i 31 §.

Rekla­ma­tion

26 §   Har upp­dra­get avslu­tats, får kon­su­men­ten häva avta­let eller fordra ska­de­stånd på grund av ett dröjs­mål endast under för­ut­sätt­ning att han senast inom skä­lig tid efter upp­dra­gets avslu­tande har under­rät­tat näringsid­ka­ren om att han vill åbe­ropa dröjs­må­let (rekla­ma­tion).

Har med­de­lande om rekla­ma­tion läm­nats in för beford­ran med post eller avsänts på annat ända­måls­en­ligt sätt, anses rekla­ma­tion ha skett när detta gjor­des.

Kon­su­men­tens rätt att hålla inne betal­ningen

27 §   Kon­su­men­ten får hålla inne så myc­ket av betal­ningen som fordras för att ge honom säker­het för hans krav på grund av dröjs­mål på näringsid­ka­rens sida.

Om betal­ning enligt avta­let skall ske vid arbe­tets påbör­jande eller under arbe­tets fort­skri­dande, får kon­su­men­ten, även om det inte föl­jer av första styc­ket, intill dess att arbe­tet påbör­jas eller fort­skri­der hålla inne den del av betal­ningen som har för­fal­lit efter dröjsmå­lets inträde. I fråga om betal­ning för sådan del av tjäns­ten som har utförts får kon­su­men­ten dock inte hålla inne mer än som föl­jer av första styc­ket.

Kon­su­men­tens rätt att få tjäns­ten utförd

28 §   Kon­su­men­ten får kräva att näringsid­ka­ren utför tjäns­ten.

Näringsid­ka­ren är inte skyl­dig att utföra tjäns­ten, om det före­lig­ger ett hin­der som han inte kan över­vinna eller om utfö­ran­det skulle med­föra olä­gen­he­ter eller kost­na­der för näringsid­ka­ren som är oskä­ligt stora i för­hål­lande till kon­su­men­tens intresse av att avta­let full­följs. Om ett för­hål­lande som nu nämnts upp­hör inom rim­lig tid, får kon­su­men­ten dock kräva att näringsid­ka­ren utför tjäns­ten.

Kon­su­men­ten för­lo­rar rät­ten att kräva att näringsid­ka­ren utför tjäns­ten, om han vän­tar orim­ligt länge med att fram­ställa kra­vet. Lag (2005:61).

Häv­ning

29 §   Är dröjs­må­let av väsent­lig bety­delse för kon­su­men­ten, får han häva avta­let. Har mer än en obe­tyd­lig del av tjäns­ten utförts, får kon­su­men­ten dock häva avta­let endast beträf­fande den del som åter­står.
Även i ett sådant fall får avta­let hävas i sin hel­het, om syf­tet med tjäns­ten i huvud­sak är för­felat på grund av dröjs­må­let och näringsid­ka­ren insett eller bort inse detta.

Om det finns starka skäl att anta att det kom­mer att inträffa dröjs­mål av väsent­lig bety­delse för kon­su­men­ten, får han häva avta­let i enlig­het med vad som sägs i första styc­ket. Lag (1990:935).

Verk­ningar av häv­ning

30 §   I fråga om verk­ning­arna av häv­ning tilläm­pas 23 §.

Näringsid­ka­rens ska­de­stånds­skyl­dig­het m. m.

Ska­de­stånds­skyl­dig­het på grund av fel eller dröjs­mål

31 §   Näringsid­ka­ren är skyl­dig att ersätta kon­su­men­ten skada som denne till­fo­gas på grund av dröjs­mål, om inte näringsid­ka­ren visar att dröjs­må­let beror på ett hin­der utan­för hans kon­troll som han inte skä­li­gen kunde för­vän­tas ha räk­nat med vid avta­lets ingå­ende och vars följ­der han inte hel­ler skä­li­gen kunde ha und­vi­kit eller över­vun­nit.

Beror dröjs­må­let på någon som näringsid­ka­ren har anli­tat för att helt eller del­vis utföra tjäns­ten, är näringsid­ka­ren fri från ska­de­stånds­skyl­dig­het endast om också den som han har anli­tat skulle vara fri enligt första styc­ket. Det­samma gäl­ler om dröjs­må­let beror på en leve­ran­tör som näringsid­ka­ren har anli­tat eller någon annan i tidi­gare led.

Näringsid­ka­ren är skyl­dig att ersätta kon­su­men­ten skada som denne till­fo­gas på grund av fel, om inte näringsid­ka­ren visar att det har före­le­gat ett sådant hin­der som avses i första eller andra styc­ket för en fel­fri tjänst. Näringsid­ka­ren är all­tid skyl­dig att ersätta ska­dan, om resul­ta­tet av tjäns­ten avvi­ker från vad han sär­skilt har utfäst.

Näringsid­ka­rens ska­de­stånds­skyl­dig­het på grund av fel eller dröjs­mål omfat­tar även ersätt­ning för skada på före­må­let för tjäns­ten eller annan egen­dom som till­hör kon­su­men­ten eller någon med­lem av hans hus­håll och egen­do­men är avsedd huvud­sak­li­gen för ända­mål som fal­ler utan­för närings­verk­sam­het.

Näringsid­ka­ren och kon­su­men­ten kan träffa avtal om att ersätt­ning enligt denna para­graf inte skall omfatta för­lust i närings­verk­sam­het. Lag (2005:61).

Ska­de­stånds­skyl­dig­het i övrigt

32 §   Om före­må­let för tjäns­ten eller annan egen­dom som till­hör kon­su­men­ten eller någon med­lem av hans hus­håll ska­das medan egen­do­men är i näringsid­ka­rens besitt­ning eller annars under den­nes kon­troll, är näringsid­ka­ren även i annat fall än som sägs i 31 § skyl­dig att ersätta ska­dan, om inte näringsid­ka­ren visar att ska­dan ej beror på för­sum­melse av honom eller någon som på hans sida har anli­tats för att utföra tjäns­ten.

Näringsid­ka­ren är i övrigt skyl­dig att ersätta skada som till­fo­gas kon­su­men­ten, om ska­dan har vål­lats genom för­sum­melse på näringsid­ka­rens sida. Det­samma gäl­ler i fråga om skada på egen­dom som till­hör någon med­lem av kon­su­men­tens hus­håll.

Näringsid­ka­ren och kon­su­men­ten kan träffa avtal om att ersätt­ning enligt första eller andra styc­ket på grund av skada på egen­dom ej skall omfatta för­lust i närings­verk­sam­het.

Ska­de­stånds­skyl­dig­het för tredje man i vissa fall

33 §   Har någon som avses i 10 § första styc­ket 2 eller 3 upp­såt­li­gen eller av vårds­lös­het läm­nat vil­se­le­dande upp­gif­ter av bety­delse för bedöm­ningen av tjäns­tens beskaf­fen­het eller ända­måls­en­lig­het och är tjäns­ten på grund därav fel­ak­tig enligt 10 § eller 15 § andra styc­ket, är han skyl­dig att ersätta kon­su­men­ten skada som denne där­i­ge­nom till­fo­gas.

Har någon som avses i 10 § första styc­ket 2 eller 3 under­lå­tit att lämna säker­hets­in­for­ma­tion som han enligt 27 § pro­dukt­sä­ker­hets­la­gen (2004:451) har före­lagts att lämna eller sådan infor­ma­tion av bety­delse för bedöm­ningen av tjäns­tens beskaf­fen­het eller ända­måls­en­lig­het som han enligt mark­nads­fö­rings­la­gen (2008:486) har ålagts att lämna och kan under­lå­ten­he­ten antas ha inver­kat på avta­let om tjäns­ten, är han skyl­dig att ersätta kon­su­men­ten skada som denne där­i­ge­nom till­fo­gas.

Ska­de­stånds­skyl­dig­he­ten enligt första eller andra styc­ket omfat­tar även ersätt­ning för skada på före­må­let för tjäns­ten eller på annan egen­dom som till­hör kon­su­men­ten eller någon med­lem av hans hus­håll och egen­do­men är avsedd huvud­sak­li­gen för ända­mål som fal­ler utan­för närings­verk­sam­het.
Lag (2008:491).

Jämk­ning av ska­de­stånd

34 §   Om skyl­dig­he­ten att utge ska­de­stånd skulle vara oskä­ligt betung­ande med hän­syn till den ska­de­stånds­skyl­di­ges eko­no­miska för­hål­lan­den, kan ska­de­stån­det jäm­kas efter vad som är skä­ligt. Här­vid skall även beak­tas före­lig­gande för­säk­ringar och för­säk­rings­möj­lig­he­ter på den ska­de­li­dan­des sida, den ska­de­stånds­skyl­di­ges möj­lig­he­ter att för­utse och hindra ska­dan samt andra sär­skilda omstän­dig­he­ter.

Undan­tag för per­son­skada

35 §   Bestäm­mel­serna i 31-​-34 §§ gäl­ler inte ersätt­ning för per­son­skada.

Pri­set m.m.

Pri­set

36 §   I den mån pri­set inte föl­jer av avta­let, skall kon­su­men­ten betala vad som är skä­ligt med hän­syn till tjäns­tens art, omfatt­ning och utfö­rande, gängse pris eller pris­be­räk­nings­sätt för mot­sva­rande tjäns­ter vid avtalstill­fäl­let samt omstän­dig­he­terna i övrigt.

Har näringsid­ka­ren läm­nat en unge­fär­lig pris­upp­gift får det upp­givna pri­set dock inte över­skri­das med mer än 15 pro­cent, såvida inte någon annan pris­gräns har avta­lats eller näringsid­ka­ren har rätt till pris­tillägg enligt 38 §.

37 §   Har kon­su­men­ten upp­dra­git åt näringsid­ka­ren att företa enbart för­be­re­dande under­sök­ning för att utreda omfatt­ningen av eller kost­na­den för en tjänst, är kon­su­men­ten inte skyl­dig att betala för under­sök­ningen, om han på grund av sed­vana inom bran­schen eller i övrigt har haft skäl att anta att under­sök­ningen skulle göras utan ersätt­ning.

Pris­tillägg

38 §   Näringsid­ka­ren har rätt till pris­tillägg
   1. om han har utfört tilläggs­ar­bete i enlig­het med bestäm­mel­serna i 8 §, eller
   2. om tjäns­ten har för­dy­rats på grund av omstän­dig­he­ter som är att hän­föra till kon­su­men­ten och som näringsid­ka­ren inte bort för­utse när avta­let träf­fa­des.

I fråga om pris­tilläg­gets stor­lek gäl­ler bestäm­mel­serna i 36 §.

Betal­ning efter olycks­hän­delse m.m.

39 §   Kon­su­men­ten är inte skyl­dig att betala för arbete som näringsid­ka­ren har utfört eller mate­rial som denne har till­han­da­hål­lit i den mån arbe­tet eller mate­ri­a­let för­säm­ras eller går för­lo­rat genom en olycks­hän­delse eller där­med jäm­för­lig hän­delse som inträf­far före den tid­punkt som anges i 12 §.

Spe­ci­fi­ce­rad räk­ning

40 §   Näringsid­ka­ren är skyl­dig att på kon­su­men­tens begä­ran ställa ut en spe­ci­fi­ce­rad räk­ning för tjäns­ten. Räk­ningen skall göra det möj­ligt för kon­su­men­ten att bedöma det utförda arbe­tets art och omfatt­ning. I den mån tjäns­ten inte har utförts mot fast pris skall det även framgå av räk­ningen hur pri­set har beräk­nats.

Tid för betal­ning

41 §   Om inte annat föl­jer av avta­let, är kon­su­men­ten skyl­dig att betala vid anford­ran sedan näringsid­ka­ren har utfört tjäns­ten.

Har kon­su­men­ten i tid begärt en spe­ci­fi­ce­rad räk­ning, är han inte skyl­dig att betala för­rän en sådan räk­ning har kom­mit honom till handa.

Avbe­ställ­ning

42 §   Avbe­stäl­ler kon­su­men­ten tjäns­ten innan den har slut­förts, har näringsid­ka­ren rätt till ersätt­ning för den del av tjäns­ten som redan har utförts samt för arbete som måste utfö­ras trots avbe­ställ­ningen.
Ersätt­ningen skall mot­svara det pris som skulle ha gällt, om avta­let endast hade avsett vad som har utförts.

Näringsid­ka­ren har vidare rätt till ersätt­ning för för­lus­ter i form av kost­na­der för den åter­stå­ende delen av tjäns­ten samt ersätt­ning för för­lus­ter i övrigt på grund av att han har under­lå­tit att ta på sig annat arbete eller på grund av att han på annat sätt har inrät­tat sig efter upp­dra­get. Näringsid­ka­ren har dock inte rätt till sådan ersätt­ning, om kon­su­men­tens syfte med tjäns­ten har bli­vit för­felat på grund av att
   1. före­må­let för tjäns­ten har ska­dats eller gått för­lo­rat utan att detta har berott på för­sum­melse på kon­su­men­tens sida, eller
   2. kon­su­men­ten har hind­rats att dra nytta av tjäns­ten till följd av för­fatt­nings­fö­re­skrif­ter, myn­dig­hets­be­slut eller andra lik­nande omstän­dig­he­ter utan­för hans kon­troll.

Ersätt­ning till näringsid­ka­ren enligt andra styc­ket får inte över­stiga hans för­lust till följd av avbe­ställ­ningen.

43 §   Näringsid­ka­ren får för­be­hålla sig en på för­hand bestämd ersätt­ning vid avbe­ställ­ning, om den är skä­lig med hän­syn till vad som vid avbe­ställ­ning nor­malt kan antas till­komma en näringsid­kare som ersätt­ning enligt 42 §.

44 §   Om den avbe­ställda tjäns­ten avser arbete på en sak som har över­läm­nats till näringsid­ka­ren eller som av annan orsak befin­ner sig i hans besitt­ning och kon­su­men­ten inte i rätt tid beta­lar vad han enligt 42 eller 43 § är skyl­dig för tjäns­ten eller stäl­ler säker­het för näringsid­ka­rens ford­ran på denna ersätt­ning, får näringsid­ka­ren full­följa tjäns­ten och kräva fullt pris för denna.

Första styc­ket gäl­ler ej, om det är uppen­bart att näringsid­ka­ren vid en sådan för­sälj­ning av saken som avses i 50 § andra styc­ket ändå kom­mer att få betal­ning för sin ford­ran, sedan kost­na­derna för för­sälj­ningen och vad näringsid­ka­ren har att fordra enligt 50 § första styc­ket har dra­gits av från köpeskil­lingen.

Kon­su­men­tens dröjs­mål

Näringsid­ka­rens rätt att inställa arbe­tet

45 §   Skall betal­ning enligt avta­let ske helt eller del­vis innan tjäns­ten har utförts och beta­lar inte kon­su­men­ten i rätt tid, får näringsid­ka­ren inställa arbe­tet till dess att kon­su­men­ten beta­lar. Om det föl­jer av avta­let att kon­su­men­ten skall med­verka till tjäns­tens utfö­rande och han inte i rätt tid läm­nar sådan med­ver­kan som utgör en väsent­lig för­ut­sätt­ning för utfö­ran­det, får näringsid­ka­ren inställa arbe­tet till dess att kon­su­men­ten läm­nar sin med­ver­kan.

Har tjäns­ten påbör­jats, är näringsid­ka­ren dock skyl­dig att såvitt möj­ligt utföra arbete som inte kan upp­skju­tas utan risk för all­var­lig skada för kon­su­men­ten, om inte arbe­tet med­för väsent­liga kost­na­der eller olä­gen­he­ter för näringsid­ka­ren.

Instäl­ler näringsid­ka­ren arbe­tet enligt första styc­ket, har han rätt till ersätt­ning för kost­na­der och andra för­lus­ter som detta åsam­kar honom, om kon­su­men­ten inte visar att dröjs­må­let ej beror på för­sum­melse på hans sida. Lag (1990:935).

Häv­ning

46 §   Om kon­su­men­ten i fall som avses i 45 § inte beta­lar eller läm­nar sin med­ver­kan i rätt tid och dröjs­må­let är av väsent­lig bety­delse för näringsid­ka­ren, får denne häva avta­let beträf­fande åter­stå­ende del av tjäns­ten. Det­samma gäl­ler om näringsid­ka­ren enligt 6 § tredje styc­ket har avbru­tit påbör­jat arbete för att få anvis­ningar av kon­su­men­ten och avbrot­tet med­för väsent­lig olä­gen­het för honom.

Vill näringsid­ka­ren häva avta­let enligt första styc­ket skall han först påminna kon­su­men­ten om att denne skall betala, med­verka eller lämna anvis­ningar samt ge kon­su­men­ten skä­lig tid att göra detta.

Har en påmin­nelse läm­nats in för beford­ran med post eller avsänts på annat ända­måls­en­ligt sätt, anses påmin­nelse ha skett när detta gjor­des.

47 §   Näringsid­ka­ren får också häva avta­let beträf­fande åter­stå­ende del av tjäns­ten, om det redan på för­hand finns starka skäl att anta att kon­su­men­ten inte i rätt tid kom­mer att betala eller lämna med­ver­kan enligt 45 § och att dröjs­må­let blir av väsent­lig bety­delse för näringsid­ka­ren.

48 §   Häver näringsid­ka­ren avta­let, är kon­su­men­ten skyl­dig att betala som om han hade avbe­ställt tjäns­ten den dag då häv­ningen skedde.

Näringsid­ka­rens rätt att hålla kvar före­må­let för tjäns­ten m. m.

49 §   Avser tjäns­ten en sak som har över­läm­nats till näringsid­ka­ren eller som av annan orsak befin­ner sig i hans besitt­ning och beta­lar inte kon­su­men­ten i rätt tid vad näringsid­ka­ren har att fordra på grund av upp­dra­get, får näringsid­ka­ren hålla kvar saken till dess att han har fått betalt eller, vid tvist om betal­ningen, till dess att kon­su­men­ten har ställt god­tag­bar säker­het för det belopp som näringsid­ka­ren har krävt.

50 §   Näringsid­ka­ren skall vidta de åtgär­der som skä­li­gen kan krä­vas av honom för att vårda en sak som han hål­ler kvar enligt 49 § eller som inte har häm­tats i rätt tid. Han har rätt till skä­lig ersätt­ning för vår­den.

I fråga om näringsid­ka­rens rätt att sälja en sak som har över­läm­nats till honom eller som av annan orsak befin­ner sig i hans besitt­ning finns bestäm­mel­ser i lagen (1985:982) om näringsid­ka­res rätt att sälja saker som inte har häm­tats. Lag (1985:987).

Begräns­ning av ska­dan

50 a §   Den ska­de­li­dande par­ten skall vidta skä­liga åtgär­der för att begränsa sin skada. För­sum­mar han det, får han själv bära en mot­sva­rande del av för­lus­ten. Lag (2005:61).

Sär­skilda bestäm­mel­ser om små­hu­sen­t­re­pre­nad

51 §   Vid små­hu­sen­t­re­pre­nad gäl­ler vad kon­su­men­ten påstår har avta­lats om
   1. arbe­tets omfatt­ning,
   2. pri­set eller grun­derna för hur pri­set bestäms,
   3. tiden för betal­ning, och
   4. tiden för arbe­tets avslu­tande,
om inte annat fram­går av ett skrift­ligt avtal eller av omstän­dig­he­terna i övrigt. Lag (2004:554).

52 §   Vid små­hu­sen­t­re­pre­nad är kon­su­men­ten inte skyl­dig att betala för annat än utförd del av ent­re­pre­na­den.

Om det enligt 53 § skall göras en slut­be­sikt­ning, har kon­su­men­ten, trots 41 § första styc­ket, rätt att hålla inne tio pro­cent av det avta­lade pri­set till dess att små­hu­sen­t­re­pre­na­den har god­känts enligt 56 § andra styc­ket.
Lag (2004:554).

53 §   Vid små­hu­sen­t­re­pre­nad skall slut­be­sikt­ning göras, om någon av par­terna begär det.

Slut­be­sikt­ning görs efter det att arbe­tet har avslu­tats. Om flera näringsid­kare utför arbe­ten i anslut­ning till varandra kan, om par­terna är ense om det, slut­be­sikt­ning i stäl­let göras när samt­liga arbe­ten har avslu­tats. Lag (2004:554).

54 §   Näringsid­ka­ren ska i god tid under­rätta kon­su­men­ten om när arbe­tet beräk­nas vara avslu­tat och slut­be­sikt­ning kan göras. Kon­su­men­ten ska där­ef­ter utan dröjs­mål med­dela näringsid­ka­ren om han eller hon begär besikt­ning och, om så är fal­let, utse en per­son att utföra besikt­ningen (besikt­nings­man).

Om kon­su­men­ten inte utser någon besikt­nings­man, får näringsid­ka­ren göra det. Par­terna kan också utse en besikt­nings­man gemen­samt.

Besikt­nings­man­nen ska så snart som möj­ligt kalla par­terna samt den kon­trol­l­an­sva­rige enligt 10 kap. 9 § plan- och bygg­la­gen (2010:900) till slut­be­sikt­ningen. Lag (2010:1006).

55 §   En besikt­nings­man som avses i 54 § skall ha den erfa­ren­het och kun­skap som krävs för upp­dra­get. Han eller hon skall utföra sitt upp­drag med opar­tisk­het och själv­stän­dig­het.

Besikt­nings­man­nen har rätt till skä­lig ersätt­ning för arbete, tids­spil­lan och utlägg som upp­dra­get har krävt. Lag (2004:554).

56 §   Vid en slut­be­sikt­ning enligt 53 § skall besikt­nings­man­nen under­söka om små­hu­sen­t­re­pre­na­den är fel­ak­tig enligt 9 §.
Resul­ta­tet av slut­be­sikt­ningen skall sna­rast redo­vi­sas skrift­li­gen till par­terna och inne­hålla upp­gift om de för­hål­lan­den som besikt­nings­man­nen anser utgöra fel. Utlå­tan­det skall också inne­hålla upp­gift om för­hål­lan­den som kon­su­men­ten anser utgöra fel enligt 9, 10 eller 11 §.

Om små­hu­sen­t­re­pre­na­den inte är fel­ak­tig enligt 9 § eller de kon­sta­te­rade felen är av mindre bety­delse, skall besikt­nings­man­nen god­känna ent­re­pre­na­den. Om små­hu­sen­t­re­pre­na­den inte god­känns och par­terna inte bestäm­mer annat, skall en ny slut­be­sikt­ning göras vid ett senare till­fälle. Näringsid­ka­ren skall i god tid under­rätta besikt­nings­man­nen om när en ny slut­be­sikt­ning kan göras.

All­män dom­stol får på talan av kon­su­men­ten eller näringsid­ka­ren pröva de frå­gor som besikt­nings­ut­lå­tan­det behand­lar.
Lag (2004:554).

57 §   Om inte annat har avta­lats, är kon­su­men­ten skyl­dig att slut­ligt svara för ersätt­ningen till besikt­nings­man­nen vid en slut­be­sikt­ning enligt 53 §. Om det görs en sådan ny slut­be­sikt­ning som anges i 56 § andra styc­ket, skall näringsid­ka­ren svara för den del av ersätt­ningen som hän­för sig till den nya besikt­ningen. Lag (2004:554).

58 §   Om slut­be­sikt­ning görs enligt 53 §, gäl­ler föl­jande i stäl­let för 12 §.

Bedöm­ningen av om små­hu­sen­t­re­pre­na­den är fel­ak­tig skall göras med hän­syn till för­hål­lan­dena vid den tid­punkt då ent­re­pre­na­den god­kän­des vid slut­be­sikt­ning.

Vid tillämp­ningen av 39 § skall vad som där sägs om hän­delse som har inträf­fat före den tid­punkt som avses i 12 § i stäl­let tilläm­pas på hän­delse som har inträf­fat före den tid­punkt då ent­re­pre­na­den god­kän­des vid slut­be­sikt­ning. Lag (2004:554).

59 §   Oav­sett vad som före­skrivs i 12 § första styc­ket och 58 § andra styc­ket skall små­hu­sen­t­re­pre­na­den all­tid anses fel­ak­tig om ett för­hål­lande som avses i 9, 10 eller 11 § visar sig inom två år efter det att ent­re­pre­na­den god­kän­des vid slut­be­sikt­ning eller, om slut­be­sikt­ning inte har gjorts, inom två år efter det att arbe­tena avslu­ta­des. Detta gäl­ler dock inte om näringsid­ka­ren gör san­no­likt att för­hål­lan­det beror på en olycks­hän­delse eller där­med jäm­för­lig hän­delse eller på van­vård, onor­malt bru­kande eller något lik­nande för­hål­lande på kon­su­men­tens sida. Lag (2004:554).

60 §   Sedan en små­hu­sen­t­re­pre­nad har god­känts vid en slut­be­sikt­ning enligt 53 §, får kon­su­men­ten endast åbe­ropa fel som har anteck­nats i besikt­nings­ut­lå­tan­det.

Trots första styc­ket får kon­su­men­ten åbe­ropa fel som
   1. kon­su­men­ten har påta­lat vid slut­be­sikt­ningen men som besikt­nings­man­nen inte har ansett utgöra fel,
   2. besikt­nings­man­nen var­ken har märkt eller borde ha märkt vid slut­be­sikt­ningen, eller
   3. har påta­lats av kon­su­men­ten för näringsid­ka­ren inom sex måna­der från slut­be­sikt­ningen. Lag (2004:554).

61 §   Av 17 § fram­går att en kon­su­ment som vill åbe­ropa att tjäns­ten är fel­ak­tig skall under­rätta näringsid­ka­ren om detta (rekla­ma­tion).

Vid en små­hu­sen­t­re­pre­nad gäl­ler att rekla­ma­tion inte behö­ver göras i fråga om fel som
   1. har anteck­nats i ett besikt­nings­ut­lå­tande enligt 56 §, eller
   2. har påta­lats av kon­su­men­ten enligt 60 § 3.

Om det vid små­hu­sen­t­re­pre­nad har gjorts en slut­be­sikt­ning enligt 53 §, får rekla­ma­tion enligt 17 § första styc­ket inte göras senare än tio år efter det att små­hu­sen­t­re­pre­na­den har god­känts enligt 56 § andra styc­ket, såvida inte annat föl­jer av garanti eller lik­nande utfäs­telse. Lag (2004:554).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1990:935

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1991. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler dock äldre bestäm­mel­ser.

2002:588
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2002.
   2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

2004:554

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2005. Äldre före­skrif­ter tilläm­pas på avtal som har ingåtts dess­förin­nan.

2005:61
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2005.
   2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

Vik­tiga lagar inom för­mö­gen­hets­rät­ten
JP Info­nets tjäns­ter inom för­mö­gen­hets­rätt

JP Info­nets tjäns­ter inom för­mö­gen­hets­rätt

Arbe­tar du med för­mö­gen­hets­rätt? I JP Info­nets tjäns­ter hit­tar du det juri­diska grund­ma­te­rial du behö­ver som besluts­un­der­lag samt den senaste prax­isut­veck­lingen snabbt ana­ly­se­rad och kom­men­te­rad. Se allt inom för­mö­gen­hets­rätt.