Lag (1936:81) om skul­debrev

Utfär­dad:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1936:81
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2022:1569
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1936:81
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Utfär­dad: 1936-​03-27
Änd­rad: t.o.m. SFS

2022:1569
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)



1 kap. All­männa bestäm­mel­ser

1 §   Utfär­dar någon skul­debrev, svare han för sin för­skriv­ning; dock äge han, där ej annat må anses avta­lat, utan hin­der av för­skriv­ningen göra gäl­lande invänd­ningar beträf­fande rätts­för­hål­lande som för­an­lett hand­ling­ens utfär­dande.

2 §   Är skul­debrev utfär­dat av flere utan för­be­håll om delad ansva­rig­het, svare de en för alla och alla för en för vad för­skri­vet är.

Där någon av dem betalt gäl­den, äge han att av varje med­gäl­de­när utkräva den­nes andel. Har någon med­gäl­de­när kom­mit på uppen­bart obe­stånd eller är hans vis­tel­se­ort okänd, gälde envar av de övriga så stor del av bris­ten som på honom belö­per. Lag samma vare, där den som betalt gäl­den krävt med­gäl­de­när å den­nes andel eller på ända­måls­en­ligt sätt avsänt med­de­lande om kra­vet, och betal­ning ej där­ef­ter ingått inom fjor­ton dagar.

3 §   Är ej bestämt var betal­ningen skall erläg­gas, varde den full­gjord i bor­ge­nä­rens bostad. Dri­ver han han­del eller annan rörelse, skall betal­ningen full­gö­ras i affärslo­ka­len. Flyt­tar bor­ge­nä­ren från ett land till ett annat, eller över­går ford­ringen till bor­ge­när i annat land, skall betal­ningen lik­väl erläg­gas å den ort som förut var betal­nings­ort.

Bor­ge­nä­ren äge att, inom det land där betal­ning skall erläg­gas, anvisa annan betal­nings­ort än nyss sagts, där detta ej med­för väsent­lig olä­gen­het eller kost­nad för gäl­de­nä­ren.

Har bor­ge­nä­ren flyt­tat eller ford­ringen över­gått till annan bor­ge­när, och sak­nar gäl­de­nä­ren kän­ne­dom om var betal­ning i ty fall skall erläg­gas, äge bor­ge­nä­ren ej tala å dröjs­mål med betal­ningen som därav för­an­le­des; och svare han för kost­nad och skada som till­skyn­dats gäl­de­nä­ren där­i­ge­nom att för­änd­ringen ej varit denne kun­nig.

4 §   Utges i större antal obli­ga­tio­ner eller andra skul­debrev som uppen­bar­li­gen är avsedda för den all­männa rörel­sen, full­görs betal­ningen i gäl­de­nä­rens affärslo­kal, om inget annat för­be­håll har träf­fats.

Det­samma gäl­ler i fråga om insätt­nings­be­vis som utfär­dats av bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag. Lag (2020:1028).

5 §   Är för­fal­lo­tid ej avta­lad, vare gäl­de­nä­ren plik­tig att infria skul­debre­vet när bor­ge­nä­ren det ford­rar och äge rätt att betala så snart han själv vill. Rän­te­be­tal­ning varde, så länge huvud­sto­len ej är för­fal­len, full­gjord årli­gen å dag som efter kalen­dern mot­sva­rar dagen för skul­debre­vets utfär­dande.

Inträf­far skul­debrevs för­fal­lo­tid på sön­dag eller annan all­män helg­dag, anses nästa söc­ken­dag såsom för­fal­lo­dag. Det­samma gäl­ler, när skul­debrev lyder på betal­ning inom viss tid, vars sista dag är all­män helg­dag.
Lik­ställda med all­män helg­dag äro enligt denna lag lör­da­gar samt mid­som­ma­raf­ton, julaf­ton och nyårsaf­ton. Lag (1974:759).

6 §   I fråga om ränta på grund av skul­debrev gälla bestäm­mel­serna i rän­te­la­gen (1975:635). Lag (1975:639).

7 §   Är skul­debrev ställt att beta­las i myntslag som icke är gång­bart å den ort där betal­ningen sker, må, där ej annat för­be­håll träf­fats, skul­den gäl­das i ortens mynt efter vär­det å betal­nings­da­gen.

Var­der skul­debrev å myntslag som ej är gång­bart å den ort där betal­ning skall ske icke i rätt tid infriat, och har kur­sen å det utländska myntsla­get där fal­lit, äge bor­ge­nä­ren kräva betal­ning i ortens mynt efter kur­sen å den dag då betal­ning hade bort erläg­gas. För­an­leda omstän­dig­he­terna annan beräk­ning av den skada bor­ge­nä­ren må hava lidit genom kurs­fal­let, varde betal­ningen där­ef­ter läm­pad. Kan det anta­gas att bor­ge­nä­ren ej av kurs­fal­let haft skada, gälle vad i första styc­ket är sagt. Beror dröjs­må­let av bor­ge­nä­ren, eller av lag­bud, avbrott i den all­männa sam­färdseln eller lik­nande oöver­stig­ligt hin­der, som ej bort av gäl­de­nä­ren tagas i beräk­ning vid skul­debre­vets utfär­dande, äge första styc­ket ock tillämp­ning.

8 §   Har upp­hävts genom Lag (1976:189).

9 §   Var­der skul­debrev annor­le­des än genom gåva över­lå­tet å annan, svare över­lå­ta­ren för ford­ring­ens gil­tig­het, utan så är att den till vil­ken ford­ringen över­läts ägde kän­ne­dom om att den var ogil­tig eller hade skä­lig anled­ning till miss­tanke därom.

För gäl­de­nä­rens veder­häf­tig­het svare över­lå­ta­ren ej utan att han åta­git sig det.

10 §   Vad i denna lag sägs om över­lå­telse av skul­debrev gälle ock i fråga om pant­sätt­ning av dylik hand­ling.


2 kap. Om löpande skul­debrev

11 §   Såsom löpande anses skul­debrev som är ställt till inne­ha­va­ren eller till viss man eller order.

Lika med skul­debrev som är ställt till inne­ha­va­ren anses skul­debrev varav ej fram­går till vem betal­ning skall ske.

Har den som utfär­dat skul­debrev till viss man därå teck­nat med­gi­vande till inteck­ning, gälle skul­debre­vet såsom vore det ställt till viss man eller order, utan så är att, genom orden "icke till order" eller mot­sva­rande uttryck, i skul­debre­vet träf­fats för­be­håll att det ej skall vara löpande.

12 §   Teck­nas å skul­debrev som är ställt till inne­ha­va­ren påskrift, enligt vil­ken det skall gälla såsom ställt till viss man eller till viss man eller order, vare utan hin­der därav skul­debre­vet gäl­lande i inne­ha­va­rens hand, där ej påskrif­ten var gjord av gäl­de­nä­ren, eller av skul­debre­vet fram­går att den var till­kom­men med hans sam­tycke.

13 §   Är skul­debrev ställt till inne­ha­va­ren, skall den som har det i hän­der för­mo­das äga rätt att göra ford­ringen gäl­lande.

Är skul­debrev ställt till viss man eller order, och inne­ha­ves det av annan än den till vil­ken det är ställt, skall ock den som har det i hän­der för­mo­das äga rätt att göra ford­ringen gäl­lande, där han till stöd för sin rätt förmår åbe­ropa lydel­sen av sam­man­häng­ande, till honom fort­gå­ende skrift­liga över­lå­tel­ser, även om någon av dem är ställd till inne­ha­va­ren eller teck­nad in blanco. Är skul­debre­vet inteck­nat, och inne­ha­ves det av den inteck­nade egen­do­mens ägare, skall denne för­mo­das äga rätt att för­foga över skul­debre­vet, ändå att han ej förmår åbe­ropa skrift­lig över­lå­telse från den som, såvitt hand­lingen utvi­sar, näst före honom var dess rätte inne­ha­vare.

14 §   Har skul­debrev som är ställt till inne­ha­va­ren bli­vit av någon som hade det i hän­der över­lå­tet och kom­mit i för­vär­va­rens besitt­ning; fin­nes sedan att över­lå­ta­ren var i kon­kurs eller att han ej var rätte bor­ge­nä­ren eller behö­rig att å den­nes väg­nar för­foga över skul­debre­vet, vare nye inne­ha­va­ren ändock ansedd för rätt bor­ge­när, utan så är att han visste att den andre ej ägde över­låta hand­lingen, eller han åsi­do­satt den akt­sam­het som, efter omstän­dig­he­terna, skä­li­gen bort iakt­ta­gas.

I fråga om skul­debrev till viss man eller order vare lag samma, där över­lå­tel­sen var verk­ställd av den som enligt 13 § skulle för­mo­das äga rätt att göra ford­ringen gäl­lande, eller av någon som skä­li­gen kunde hål­las för denne eller anta­gas vara berät­ti­gad att handla å hans väg­nar.
Huruvida tidi­gare över­lå­telse är äkta och i övrigt gil­tig, vare för­vär­va­ren ej plik­tig att pröva, med mindre sär­skild anled­ning där­till före­lig­ger. Lag (1975:249).

15 §   Har någon, efter över­lå­telse, i god tro kom­mit i besitt­ning av löpande skul­debrev, må ej mot nye bor­ge­nä­ren göras gäl­lande:

att skul­debre­vet är ogil­tigt på grund av tvång som avses i 29 § lagen om avtal eller på grund av svek eller annat för­hål­lande som avses i 30-33 §§ sagda lag;

att betingat veder­lag ej till­go­do­kom­mit gäl­de­nä­ren, eller att i övrigt det rätts­för­hål­lande som för­an­lett skul­debre­vets utfär­dande med­för rätt till jäv; ej hel­ler

att, innan över­lå­tel­sen skett, skuld­för­hål­lan­det upp­hört eller för­änd­rats genom betal­ning, avtal, kvitt­ning, upp­säg­ning eller dom.

Ej må nye bor­ge­nä­ren anses hava varit i god tro, där han kände omstän­dig­het varå invänd­ningen grun­das, eller hade skä­lig anled­ning till miss­tanke därom.

Har angå­ende betal­ning, upp­säg­ning eller annan omstän­dig­het som här förut är nämnd å skul­debre­vet teck­nats påskrift som ej lät­te­li­gen kun­nat avlägs­nas, men har detta lik­väl skett, må, ändå att nye bor­ge­nä­ren var i god tro, den omstän­dig­het varom fråga är göras gäl­lande.

I fråga om invänd­ning att löpande skul­debrev till­kom­mit för skens skull, eller att det utan under­teck­na­rens vilja kom­mit ur den­nes besitt­ning, är stad­gat i lagen om avtal.

16 §   Har gäl­de­nä­ren guldit ränta eller sådan avbe­tal­ning som enligt skul­debre­vet skall erläg­gas å däri angi­ven tid, må det, utan hin­der av vad i 15 § är stad­gat, åbe­ro­pas jäm­väl mot ny bor­ge­när som i god tro fått hand­lingen på sig över­lå­ten sedan belop­pet för­fal­lit till betal­ning. Mot krav å betal­ning som här avses gälle ock annat jäv som i 15 § sägs.

17 §   Även om en ny bor­ge­när är i god tro, får gäl­de­nä­ren mot bor­ge­nä­ren göra gäl­lande att skul­debre­vet är för­fals­kat, att det på gäl­de­nä­rens väg­nar har utfär­dats av någon som sak­nade behö­rig­het till det eller att det är ogil­tigt på grund av att det har kom­mit till under sådant tvång som anges i 28 § lagen (1915:218) om avtal och andra rätts­hand­lingar på för­mö­gen­hets­rät­tens område.

Vidare får gäl­de­nä­ren även mot en god­tro­ende bor­ge­när göra gäl­lande att skul­debre­vet har utfär­dats av någon som var omyn­dig eller hand­lade under påver­kan av en psy­kisk stör­ning eller inte hade rätt att utfärda skul­debre­vet på grund av att en för­val­tare enligt för­äld­ra­bal­ken var för­ord­nad för honom eller henne.

Slut­li­gen får gäl­de­nä­ren även mot en god­tro­ende bor­ge­när åbe­ropa att skul­debre­vet har dödats eller att betal­ning har full­gjorts genom att ford­rings­be­lop­pet har satts ned i all­mänt för­var eller att bor­ge­nä­ren på grund av pre­skrip­tion eller pro­klama har för­lo­rat sin talan eller att skuld­för­hål­lan­det har änd­rats genom tvångs­ac­kord, skuldsa­ne­ring eller F-​skuldsanering. Lag (2016:678).

18 §   Har skul­debre­vet genom över­lå­telse kom­mit i ny bor­ge­närs hand, och äger gäl­de­nä­ren hos tidi­gare bor­ge­när gen­ford­ran, må den ej göras kvitt­nings­vis gäl­lande, med mindre dess indri­vande skulle även­ty­ras genom kvitt­nings­rät­tens upp­hö­rande och nye bor­ge­nä­ren uppen­bar­li­gen insåg detta då skul­debre­vet kom i hans hand.

Grun­dar sig gen­ford­ringen på det rätts­för­hål­lande som för­an­lett skul­debre­vets utfär­dande, gälle vad i 15 § är stad­gat om jäv på grund av sådant för­hål­lande.

19 §   Har skul­debrev som är ställt till inne­ha­va­ren infri­ats hos den som hade det i besitt­ning, och visar sig sedan att han var i kon­kurs eller att han icke var rätte bor­ge­nä­ren eller behö­rig att å den­nes väg­nar upp­bära belop­pet, vare betal­ningen ändock gill, utan så är att gäl­de­nä­ren visste att belop­pet kom i orätta hän­der eller åsi­do­satt den akt­sam­het som, efter omstän­dig­he­terna, skä­li­gen bort iakt­ta­gas.

I fråga om skul­debrev till viss man eller order vare lag samma, där betal­ningen upp­bars av den som enligt 13 § skulle för­mo­das äga rätt att göra ford­ringen gäl­lande, eller av någon som skä­li­gen kunde hål­las för denne eller anta­gas vara berät­ti­gad att handla å hans väg­nar. Huruvida över­lå­telse som åbe­ro­pas av inne­ha­va­ren är äkta och i övrigt gil­tig, vare gäl­de­nä­ren ej plik­tig att pröva, med mindre sär­skild anled­ning där­till före­lig­ger. Lag (1975:249).

20 §   Har löpande skul­debrev efter över­lå­telse kom­mit i ny inne­ha­vares hand, vare ändock rän­te­be­tal­ning som, då för­fal­lo­tid är inne, erläg­ges till över­lå­ta­ren gill, utan så är att gäl­de­nä­ren visste, att denne ej längre ägde upp­bära betal­ning, eller hade skä­lig anled­ning att det miss­tänka. Vad sålunda stad­gats om ränta gälle ock i fråga om avbe­tal­ning som enligt skul­debre­vet skall erläg­gas å däri angi­ven tid.

Erla­des betal­ningen av löf­tes­man eller av någon som icke, eller alle­nast med inteck­nad egen­dom eller annan pant, sva­rade för för­bin­del­sen, vare betal­ningen ej gill, med mindre såväl denne som gäl­de­nä­ren var i god tro på sätt i första styc­ket sägs.

21 §   Ej vare gäl­de­nä­ren plik­tig att infria löpande skul­debrev utan att det till honom åter­stäl­les; och give bor­ge­nä­ren honom sär­skilt kvitto, där sådant påfordras.

I fråga om betal­ning av ränta eller avbe­tal­ning å huvud­sto­len äge gäl­de­nä­ren kräva att sär­skilt kvitto läm­nas och anteck­ning göres å skul­debre­vet; dock må anteck­ning om rän­te­be­tal­ning eller om sådan avbe­tal­ning som enligt skul­debre­vet skall ske å däri angi­ven tid ej krä­vas, där betal­ningen erläg­ges till den som, enligt vad av skul­debre­vet fram­går, var dess förste inne­ha­vare eller, gäl­de­nä­ren veter­li­gen, senare därå teck­nats såsom bor­ge­när.

Upp­säg­ning av skul­debre­vet varde på gäl­de­nä­rens begä­ran teck­nad å hand­lingen.

22 §   En över­lå­telse av ett löpande skul­debrev gäl­ler mot över­lå­ta­rens bor­ge­nä­rer endast om den till vil­ken över­lå­tel­sen skett har fått hand­lingen i sin besitt­ning.

Om ett kre­di­tin­sti­tut eller ett vär­de­pap­pers­in­sti­tut säl­jer eller pant­sät­ter ett löpande skul­debrev, gäl­ler för­sälj­ningen eller pant­sätt­ningen mot insti­tu­tets bor­ge­nä­rer, även om skul­debre­vet läm­nas kvar för för­va­ring hos insti­tu­tet eller någon annan för dess räk­ning. Lag (2022:1569).

23 §   Där till obli­ga­tio­ner eller andra skul­debrev varom för­mä­les i 4 § första styc­ket utfär­dats rän­te­ku­ponger, till­komme inne­ha­vare av sådan kupong, ändå att han icke inne­har huvud­för­bin­del­sen, att, mot kupong­ens över­läm­nande upp­bära rän­tan; och skall, under för­ut­sätt­ning att huvud­för­bin­del­sen lag­li­gen med­fört betal­nings­skyl­dig­het, å kupongen tilläm­pas vad om skul­debrev till inne­ha­va­ren är stad­gat. Kupong som fin­nes vara för­vär­vad i sam­band med huvud­för­bin­del­sen skall dock anses alle­nast såsom till­be­hör till denna. Bestäm­mel­ser som inne­fat­tas i huvud­för­bin­del­ser­nas gemen­samma text vare mot kupong­ha­va­ren gäl­lande.

Ej må betal­ning krä­vas för rän­te­ku­pong som skulle för­fal­lit efter det enligt bestäm­melse i huvud­för­bin­del­sen denna är, i följd av utlott­ning eller eljest, för­fal­len till betal­ning.

Fin­nes kupong hava tidi­gare än en månad före för­fal­lo­da­gen, utan sam­band med huvud­för­bin­del­sen, över­lå­tits till kupong­ha­va­ren, äge 14 och 15 §§ ej tillämp­ning; ej hel­ler skall 19 § vinna tillämp­ning, där tidi­gare än nu är sagt betal­ning för kupong erläg­ges till annan än den som visar sig inne­hava huvud­för­bin­del­sen.

24 §   Äro utdel­nings­ku­ponger utfär­dade till aktiebrev, till­komme kupong­ha­vare att, mot kupong­ens över­läm­nande, upp­bära utdel­ningen, ändå att han ej är aktieä­gare. Så snart beslut om utdel­ning fat­tats, skall, under för­ut­sätt­ning av akti­e­rät­tens gil­tig­het, å kupongen tilläm­pas vad om skul­debrev till inne­ha­va­ren är stad­gat; dock att kupong som fin­nes hava för­vär­vats i sam­band med aktiebre­vet skall anses alle­nast såsom till­be­hör till detta. Vad i bolags­ord­ningen må vara stad­gat angå­ende kuponger lände kupong­ha­va­ren till efter­rät­telse.

Fin­nes kupong hava, utan sam­band med aktiebre­vet, över­lå­tits till kupong­ha­va­ren innan utdel­ningen beslu­tits, gälle ej vad i 14 och 15 §§ är stad­gat. Lag (1990:1118).

25 §   Har ränte-​ eller utdel­nings­ku­pong varom i 23 eller 24 § sägs ej före­tetts till inlö­sen inom tre år från för­fal­lo­da­gen, vare den ej vidare gäl­lande. Avtal om kor­tare tid vare utan ver­kan.

Anmä­ler någon hos gäl­de­nä­ren, inom tiden för kupongs gil­tig­het, att kupongen för­störts eller eljest för­kom­mit, och git­ter han göra sin rätt till kupongen san­no­lik, äge han, när samma tid gått till ända, utfå betal­ning, ändå att kupongen ej före­tes.


3 kap. Om enkla skul­debrev

26 §   Enkelt skul­debrev är det som stäl­les till viss man.

Att skul­debrev som är ställt till viss man och av gäl­de­nä­ren för­setts med med­gi­vande till inteck­ning gäl­ler såsom löpande, är stad­gat i 11 §.

27 §   Var­der enkelt skul­debrev över­lå­tet, njute nye bor­ge­nä­ren ej mot gäl­de­nä­ren bättre rätt än den över­lå­ta­ren ägde; dock gälle, i fråga om skul­debrev som upp­rät­tats för skens skull, vad därom är stad­gat i lagen om avtal.

28 §   För ford­ran hos över­lå­ta­ren äge gäl­de­nä­ren njuta kvitt­ning, utan så är att han för­vär­vat gen­ford­ringen efter den tid då över­lå­tel­sen blev honom kun­nig eller han fick skä­lig anled­ning till för­mo­dan därom.
För­föll gen­ford­ringen först efter sagda tid och senare än skul­debre­vet, äge kvitt­ning ej rum.

29 §   Har enkelt skul­debrev över­lå­tits, vare, där gäl­de­nä­ren ändock erläg­ger betal­ning till över­lå­ta­ren, sådan betal­ning gill, utan så är att gäl­de­nä­ren visste, att den andre ej längre ägde upp­bära betal­ning, eller hade skä­lig anled­ning att det miss­tänka.

30 §   Erläg­ges betal­ning till den som bero­par sig å skrift­lig över­lå­telse av enkelt skul­debrev, och fin­nes sedan över­lå­tel­sen vara ogil­tig, vare utan hin­der därav betal­ningen gill, såframt ej gäl­de­nä­ren ägde kun­skap om den omstän­dig­het som med­förde ogil­tig­he­ten eller hade skä­lig anled­ning till miss­tanke därom; dock äge gäl­de­nä­ren ej till­go­do­räkna sig betal­ningen, där över­lå­tel­sen var för­fals­kad eller eljest till­kom­men under någon av de omstän­dig­he­ter som enligt 17 § med­föra ogil­tig­het av för­skriv­ning.

31 §   Om någon över­lå­ter ett enkelt skul­debrev, gäl­ler över­lå­tel­sen mot över­lå­ta­rens bor­ge­nä­rer endast om gäl­de­nä­ren har under­rät­tats om åtgär­den av över­lå­ta­ren eller den till vil­ken över­lå­tel­sen har skett. Om över­lå­tel­sen inne­bar gåva, ska det som är sär­skilt före­skri­vet om gåvor gälla i fråga om över­lå­tel­sens ver­kan.

Om ett enkelt skul­debrev har över­lå­tits till flera, gäl­ler en tidi­gare över­lå­telse fram­för en över­lå­telse som har skett senare. En senare över­lå­telse gäl­ler dock fram­för en tidi­gare, om gäl­de­nä­ren först under­rät­tas om den senare över­lå­tel­sen och för­vär­va­ren då var i god tro.

Första styc­ket gäl­ler inte
   1. om någon har avhänt sig en bok­fö­rings­plik­tig rörelse och avhän­dan­det omfat­tar ford­ringar som har upp­kom­mit i rörel­sen, eller
   2. om ett kre­di­tin­sti­tut eller ett vär­de­pap­pers­in­sti­tut pant­sät­ter ett enkelt skul­debrev till Riks­ban­ken.
Lag (2022:1569).


4 kap. Sär­skilda bestäm­mel­ser angå­ende vissa enkla skul­debrev

32 §   Inne­hål­ler bevis rörande till­go­do­ha­vande hos bank för­be­håll enligt vil­ket med­len ej må utta­gas utan att bevi­set åter­stäl­les eller för­ses med påskrift, vare, i fråga om ban­kens rätt att mot ny inne­ha­vare av bevi­set göra gäl­lande invänd­ning som grun­das å ban­kens för­hål­lande till tidi­gare inne­ha­vare, tilläm­pat vad med avse­ende å löpande skul­debrev är stad­gat; och skola de i 22 § givna bestäm­mel­ser om över­lå­tel­ses ver­kan mot över­lå­ta­rens bor­ge­nä­rer äga tillämp­ning. Var­der sådant bevis över­lå­tet till flere, äge den före­träde som i god tro fått bevi­set i besitt­ning.

Beträf­fande mot­bok rörande till­go­do­ha­vande hos bank skall vad i första styc­ket är stad­gat gälla, ändå att mot­bo­ken ej inne­hål­ler för­be­håll som där är sagt.

Enkla skul­debrev som, under namn av för­lags­be­vis eller eljest, utgi­vas i större antal och uppen­bar­li­gen äro avsedda för den all­männa rörel­sen, vare ock, oak­tat sådant för­be­håll sak­nas, ansedda lika med löpande skul­debrev i de hän­se­en­den nu äro angivna.

33 §   Har i enkelt skul­debrev inta­gits för­be­håll, som skulle med­föra att betal­ning till inne­ha­va­ren finge anses gill ändå att han ej vore rätt bor­ge­när eller behö­rig att å rätte bor­ge­nä­rens väg­nar upp­bära betal­ning, må sådant för­be­håll ej åbe­ro­pas, där gäl­de­nä­ren åsi­do­satt skä­lig akt­sam­het vid pröv­ning huruvida inne­ha­va­ren var den till vil­ken skul­debre­vet var ställt eller den­nes rätts­in­ne­ha­vare eller ägde å rätte bor­ge­nä­rens väg­nar upp­bära betal­ningen.

Beträf­fande mot­bok med bank gälle vad därom är sär­skilt stad­gat. Lag (1968:606).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2020:1028
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2021.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler dock fort­fa­rande för insätt­nings­be­vis som utfär­dats av aktie­bo­lag och eko­no­miska för­e­ningar som omfat­tas av punkt 2 och 3 i ikraftträdande-​ och över­gångs­be­stäm­mel­serna till lagen (2020:1026) om upp­hä­vande av lagen (2004:299) om inlå­nings­verk­sam­het.

Vik­tiga lagar inom för­mö­gen­hets­rät­ten
JP Info­nets tjäns­ter inom för­mö­gen­hets­rätt

JP Info­nets tjäns­ter inom för­mö­gen­hets­rätt

Arbe­tar du med för­mö­gen­hets­rätt? I JP Info­nets tjäns­ter hit­tar du det juri­diska grund­ma­te­rial du behö­ver som besluts­un­der­lag samt den senaste prax­isut­veck­lingen snabbt ana­ly­se­rad och kom­men­te­rad. Se allt inom för­mö­gen­hets­rätt.