Järn­vägs­tra­fi­klag (2018:181)

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 2018:181
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L3
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2024:929
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

2018:181
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L3
Utfär­dad: 2018-​04-05
Änd­rad: t.o.m. SFS

2024:929
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Lagens inne­håll

1 §   I denna lag finns bestäm­mel­ser om
   1. avtal om trans­port av rese­nä­rer eller gods på järn­väg,
   2. avtal om nytt­jande av vag­nar i järn­vägs­tra­fik,
   3. avtal om nytt­jande av infra­struk­tur i järn­vägs­tra­fik, och
   4. ansvar för skada som till­fo­gats en rese­när vid trans­port på tun­nel­bana eller spår­väg.

Lagen inne­hål­ler också bestäm­mel­ser om ansvar för person-​ eller sak­skada som någon har till­fo­gats till följd av spår­drift i annat fall än inom ramen för ett avtal om trans­port.

Till lagen hör en bilaga med de franska och eng­elska ori­gi­nal­tex­terna av för­dra­get om inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik av den 9 maj 1980 i dess lydelse enligt änd­rings­pro­to­kol­let av den 3 juni 1999 (COTIF 1999) och en över­sätt­ning till svenska. Om ori­gi­nal­tex­terna skil­jer sig åt, gäl­ler den franska tex­ten.

Avtal om trans­port av rese­nä­rer

2 §   Ori­gi­nal­tex­terna av bestäm­mel­serna i bihang A till COTIF 1999 för avtal om inter­na­tio­nell trans­port av rese­nä­rer på järn­väg ska gälla som svensk lag. Detta gäl­ler inte till den del bestäm­mel­serna ute­slu­tande regle­rar de för­drags­slu­tande sta­ter­nas för­plik­tel­ser mot varandra eller mot Mel­lan­stat­liga orga­ni­sa­tio­nen för inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik (OTIF).

3 §   Sär­skilda bestäm­mel­ser om trans­port av rese­nä­rer på järn­väg finns i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter för tågre­se­nä­rer (EU:s tåg­pas­sa­ge­rar­för­ord­ning). Lag (2023:265).

3 a §   EU:s tåg­pas­sa­ge­rar­för­ord­ning ska inte tilläm­pas på järn­vägs­tra­fik som ute­slu­tande bedrivs för histo­riska ända­mål eller turistän­da­mål. Artik­larna 13 och 14 (om ska­de­stånds­an­svar för rese­nä­rer och res­gods samt om för­säk­rings­skyl­dig­het) i för­ord­ningen, i den ursprung­liga lydel­sen, ska dock tilläm­pas på sådan tra­fik. Lag (2023:265).

4 §   På sådana avtal om inri­kes trans­port av rese­nä­rer på järn­väg som inte omfat­tas av tillämp­nings­om­rå­det i arti­kel 2.1 i EU:s tåg­pas­sa­ge­rar­för­ord­ning, i den ursprung­liga lydel­sen, ska det som före­skrivs i arti­kel 13 (om ska­de­stånds­an­svar för rese­nä­rer och res­gods) i för­ord­ningen tilläm­pas. Det­samma gäl­ler för avtal om trans­port av rese­nä­rer på tun­nel­bana eller spår­väg. Lag (2023:265).

5 §   En ford­ran som grun­dar sig på en skyl­dig­het enligt arti­kel 17, 18, 19 eller 20 (om för­se­ning, ute­bli­ven anslut­ning och instäl­lelse) i EU:s tåg­pas­sa­ge­rar­för­ord­ning, i den ursprung­liga lydel­sen, upp­hör om rese­nä­ren inte väc­ker talan inom tre år från det att ford­ran upp­kom. Lag (2023:265).

Avtal om trans­port av gods på järn­väg

6 §   Ori­gi­nal­tex­terna av bestäm­mel­serna i bihang B till COTIF 1999 för avtal om inter­na­tio­nell trans­port av gods på järn­väg ska gälla som svensk lag. Detta gäl­ler inte till den del bestäm­mel­serna ute­slu­tande regle­rar de för­drags­slu­tande sta­ter­nas för­plik­tel­ser mot varandra eller mot OTIF.

På avtal om trans­port av gods på järn­väg när den plats där god­set tas emot och den plats där god­set ska läm­nas ut lig­ger i Sve­rige ska det som före­skrivs i bihang B, med undan­tag för artik­larna 46 och 51, tilläm­pas. På sådana avtal ska också det som före­skrivs i arti­kel 1.4 i bihang A till COTIF 1999 tilläm­pas.

Avtal om nytt­jande av vag­nar i järn­vägs­tra­fik

7 §   Ori­gi­nal­tex­terna av bestäm­mel­serna i bihang D till COTIF 1999 för avtal om nytt­jande av vag­nar i inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik ska gälla som svensk lag.

På avtal om nytt­jande av järn­vägs­vag­nar för trans­port av gods på järn­väg när den plats där god­set tas emot och den plats där god­set ska läm­nas ut lig­ger i Sve­rige ska det som före­skrivs i bihang D, med undan­tag för arti­kel 11, tilläm­pas. Det som före­skrivs i dessa bestäm­mel­ser ska även tilläm­pas på avtal om nytt­jande av järn­vägs­vag­nar för trans­port av rese­nä­rer enligt EU:s tåg­pas­sa­ge­rar­för­ord­ning, i den ursprung­liga lydel­sen, när plat­sen för avresa och plat­sen för ankomst lig­ger i Sve­rige.

Avtal om nytt­jande av infra­struk­tur i järn­vägs­tra­fik

8 §   Ori­gi­nal­tex­terna av bestäm­mel­serna i bihang E till COTIF 1999 för avtal om nytt­jande av infra­struk­tur i inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik ska gälla som svensk lag. Detta gäl­ler inte till den del bestäm­mel­serna ute­slu­tande regle­rar de för­drags­slu­tande sta­ter­nas för­plik­tel­ser mot varandra eller mot OTIF.

På avtal om nytt­jande av järn­vägs­in­fra­struk­tur för trans­port av gods på järn­väg när den plats där god­set tas emot och den plats där god­set ska läm­nas ut lig­ger i Sve­rige ska det som före­skrivs i bihang E, med undan­tag för artik­larna 22-24, tilläm­pas. Det som före­skrivs i dessa bestäm­mel­ser ska även tilläm­pas på avtal om nytt­jande av järn­vägs­in­fra­struk­tur för trans­port av rese­nä­rer enligt EU:s tåg­pas­sa­ge­rar­för­ord­ning, i den ursprung­liga lydel­sen, när plat­sen för avresa och plat­sen för ankomst lig­ger i Sve­rige.

9 §   Det ansvar för eko­no­misk skada som infra­struk­tur­för­val­ta­ren har enligt 8 § ska också omfatta eko­no­misk skada som upp­kom­mer för trans­por­tö­ren till följd av den­nes skyl­dig­he­ter enligt artik­larna 17-20 i EU:s tåg­pas­sa­ge­rar­för­ord­ning, i den ursprung­liga lydel­sen, och enligt 14 och 15 §§ lagen (2015:953) om kol­lek­tiv­tra­fik­re­se­nä­rers rät­tig­he­ter.

Avtals­vill­kor som i jäm­fö­relse med denna para­graf inskrän­ker infra­struk­tur­för­val­ta­rens ansvar är utan ver­kan mot trans­por­tö­ren. Lag (2023:265).

10 §   Om en trans­por­tör har rätt till ersätt­ning av infra­struk­tur­för­val­ta­ren enligt 8 eller 9 § och har fått kva­li­tets­av­gift enligt 7 kap. 28 § järn­vägs­mark­nads­la­gen (2022:365) av för­val­ta­ren på grund av samma hän­delse, ska kva­li­tets­av­gif­ten räk­nas av från ersätt­ningen. Lag (2022:380).

Gene­rella bestäm­mel­ser för avtal om trans­port eller nytt­jande av infra­struk­tur i järn­vägs­tra­fik

Beräk­nings­en­het

11 §   Ori­gi­nal­tex­terna av bestäm­mel­serna i arti­kel 9.1, 9.2 och 9.5 i COTIF 1999 om beräk­nings­en­het ska gälla som svensk lag.

Ansvars­be­gräns­ning för per­son­skada

12 §   Vid per­son­skada har trans­por­tö­ren och infra­struk­tur­för­val­ta­ren rätt att begränsa sitt ansvar till 400 000 sär­skilda drag­nings­rät­ter per per­son vid en och samma olycka, när det är fråga om sådan ersätt­ning som avses i arti­kel 27.2 eller 28 b i bihang A till COTIF 1999, arti­kel 11.2 eller 12 b i bihang E till COTIF 1999 eller arti­kel 27.2 eller 28 b i bilaga I till EU:s tåg­pas­sa­ge­rar­för­ord­ning i den ursprung­liga lydel­sen.

Beslut om sak­kun­nig

13 §   Om par­terna i ett fall som avses i arti­kel 54 i bihang A till COTIF 1999, arti­kel 42 i bihang B till COTIF 1999 eller arti­kel 54 i bilaga I till EU:s tåg­pas­sa­ge­rar­för­ord­ning i den ursprung­liga lydel­sen inte kan enas om en viss sak­kun­nig, ska tings­rät­ten på den ort där god­set, res­god­set eller for­do­net finns efter ansö­kan utse en sak­kun­nig.

Vid hand­lägg­ning i dom­stol av ett ärende enligt första styc­ket tilläm­pas i övrigt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.

Sär­skilda bestäm­mel­ser för avtal i inter­na­tio­nella för­hål­lan­den

Pro­cess­rätts­liga bestäm­mel­ser

14 §   I fråga om järn­vägs­tra­fik som regle­ras i COTIF 1999 ska ori­gi­nal­tex­terna av bestäm­mel­serna i artik­larna 11 (om stäl­lande av säker­het), 12 (om verk­stäl­lande av domar, kvar­stad och utmät­ning) och 32 (om pre­skrip­tion och verk­stäl­lig­het) gälla som svensk lag.

För­fa­rande för verk­ställ­bar­het av en utländsk exe­ku­tions­ti­tel

15 §   En ansö­kan om att en utländsk dom eller annan utländsk exe­ku­tions­ti­tel ska för­kla­ras verk­ställ­bar enligt arti­kel 12 eller 32 i COTIF 1999 görs hos tings­rät­ten. Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela före­skrif­ter om vilka tings­rät­ter som får pröva en ansö­kan.

Sökan­den ska till­sam­mans med ansö­kan ge in
   1. exe­ku­tions­ti­teln i ori­gi­nal eller i kopia som har bestyrkts av en behö­rig myn­dig­het, och
   2. en för­kla­ring av en behö­rig myn­dig­het i den stat där exe­ku­tions­ti­teln har upp­rät­tats att den avser en tvist som omfat­tas av COTIF 1999 samt att den får verk­stäl­las i den sta­ten och, i fråga om en dom­stols dom, att den har fått laga kraft.

Vid hand­lägg­ning i dom­stol av ett ärende enligt denna para­graf tilläm­pas i övrigt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.

Verk­stäl­lig­het av en utländsk exe­ku­tions­ti­tel

16 §   Om en dom eller annan exe­ku­tions­ti­tel för­kla­ras verk­ställ­bar, verk­ställs den på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Infra­struk­tur­för­val­ta­rens ansvar för skada som har till­fo­gats i annat fall

Infra­struk­tur­för­val­ta­rens grund­läg­gande ansvar

17 §   Infra­struk­tur­för­val­ta­ren ansva­rar för person-​ eller sak­skada till följd av järnvägs-​, tunnelbane-​ eller spår­vägs­drift inom Sve­rige även om för­val­ta­ren inte har vål­lat ska­dan.

Undan­tag från ansva­ret

18 §   Infra­struk­tur­för­val­ta­rens ansvar enligt 17 § gäl­ler inte
   1. för person-​ eller sak­skada som har till­fo­gats en rese­när under resa eller som har upp­kom­mit på egen­dom under trans­port,
   2. för sak­skada som har till­fo­gats ett järnvägs-​, tunnelbane-​ eller spår­vägs­fö­re­tag vid nytt­jan­det av infra­struk­tu­ren eller för skada som har till­fo­gats någon som till­han­da­hål­ler järn­vägs­vag­nar som är avsedda att nytt­jas för trans­port, eller
   3. för person-​ eller sak­skada som omfat­tas av någon annan bestäm­melse i denna lag eller i EU:s tåg­pas­sa­ge­rar­för­ord­ning eller om annat föl­jer av 19 eller 20 §.

19 §   Infra­struk­tur­för­val­ta­ren är fri från ansvar enligt 17 §, om ska­dan har orsa­kats av omstän­dig­he­ter som inte kan hän­fö­ras till själva järnvägs-​, tunnelbane-​ eller spår­vägs­drif­ten och som infra­struk­tur­för­val­ta­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av även om infra­struk­tur­för­val­ta­ren hade iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna krävde.

20 §   Om en förare eller pas­sa­ge­rare i ett motor­dri­vet for­don som är i tra­fik ska­das eller om ett sådant for­don eller egen­dom som trans­por­te­ras med for­do­net ska­das, är infra­struk­tur­för­val­ta­ren ansva­rig enligt 17 § endast om någon på infra­struk­tur­för­val­ta­rens eller trans­por­tö­rens sida upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het har vål­lat ska­dan eller om ska­dan har orsa­kats genom brist­fäl­lig­het i någon anord­ning för drif­ten.

Ska­de­stån­dets bestäm­mande m.m.

21 §   I fråga om ska­de­stånd enligt 17 § ska 5 kap. 1-5 och 7 §§ och 6 kap. 1-4 §§ ska­de­stånds­la­gen (1972:207) tilläm­pas.

Om någon på den ska­de­li­dan­des sida har med­ver­kat till ska­dor på nöt­kre­a­tur eller häs­tar under betes­gång eller på renar, kan ska­de­stån­det jäm­kas endast om med­ver­kan har skett upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het.

Ska­das ett motor­dri­vet for­don som är i tra­fik eller egen­dom som trans­por­te­ras med ett sådant for­don, ska med­ver­kan till denna sak­skada anses före­ligga, om vål­lande i sam­band med föran­det av det ska­dade for­do­net eller det for­don som den ska­dade egen­do­men trans­por­te­ra­des med eller brist­fäl­lig­het på for­do­net har med­ver­kat till ska­dan.

Pre­skrip­tion

22 §   En ford­ran enligt 17 § upp­hör, om talan inte väcks
   1. vid döds­fall: inom tre år från döds­fal­let men inte senare än fem år från den hän­delse som ledde till döds­fal­let,
   2. vid per­son­skada som inte har lett till döden: inom tre år från den hän­delse som orsa­kade ska­dan, eller
   3. vid sak­skada: inom tre år från den hän­delse som orsa­kade ska­dan.

Vid åter­krav mot en infra­struk­tur­för­val­tare enligt 20 § tredje styc­ket tra­fikska­de­la­gen (1975:1410) ska fris­ten att väcka talan all­tid vara minst ett år från den betal­ning som grun­dade åter­kra­vet.


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2018:181
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2018.
   2. Genom lagen upp­hävs järn­vägs­tra­fi­kla­gen (1985:192) och lagen (2015:338) om inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik.
   3. I fråga om avtal om nytt­jande av infra­struk­tur i järn­vägs­tra­fik som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det ska den nya lagen gälla för en ska­de­hän­delse som har inträf­fat efter ikraft­trä­dan­det.

2018:182
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag som rege­ringen bestäm­mer.
   2. Änd­ring­arna i bila­gan får sät­tas i kraft vid olika tid­punk­ter.

Bilaga
   -​----------------------------------------------------------

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Règles uni­for­mes con­cer­nant le cont­rat d'uti­li­sa­tion de l'infrastructure fer­ro­vi­aire en tra­fic inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire (CUI, appen­dice E a` la Con­ven­tion)

Titre pre­mier

Géné­ra­li­tés

Article pre­mier

Champ d'appli­ca­tion

§ 1 Les pré­sen­tes Rég­les uni­for­mes s'appli­quent á tout cont­rat d'uti­li­sa­tion d'une infrastructure fer­ro­vi­aire (cont­rat d'uti­li­sa­tion) dans un Etat mem­bre dans le cadre d'un tra­fic inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire aux fins de trans­ports inter­na­tio­naux au sens des Rég­les uni­for­mes CIV et des Rég­les uni­for­mes CIM.

§ 2 Les pré­sen­tes Rég­les uni­for­mes s'appli­quent quels que soi­ent le siége et la natio­na­lité des par­ties au cont­rat et éga­le­ment lors­que l'infrastructure fer­ro­vi­aire est géreé ou uti­lisée par des Etats ou par des insti­tu­tions ou orga­ni­sa­tions gou­ver­ne­men­ta­les.

§ 3 Sous réserve de l'article 21, les pré­sen­tes Règles uni­for­mes ne s'appli­quent pas à d'aut­res rela­tions de droit, comme notam­ment :

a)    la responsabilité du transporteur ou du gestionnaire 
        envers leurs agents ou d'autres personnes au service 
        desquelles ils recourent pour l'exécution de leurs 
        tâches;
b)    la responsabilité entre le transporteur ou le 
        gestionnaire d'une part et des tiers d'autre part.
-​----------------------------------------------------------

Article 3 /Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Défi­ni­tions

Aux fins des pré­sen­tes Règles uni­for­mes, le terme:

a)    "infrastructure ferroviaire" désigne toutes les 
voies fer­rées et instal­la­tions fixes dans la mesure où elles sont néces­sa­ires à la cir­cu­la­tion des véhicu­les fer­ro­vi­aires et à la sécu­rité du tra­fic;

aa)    "trafic international ferroviaire" dèsigne un 
tra­fic qui ne´ces­site l'uti­li­sa­tion d'un sil­lon inter­na­tio­nal ou de plu­sieurs sil­lons natio­naux suc­ces­sifs situès dans au moins deux Etats et coor­donnès par les ges­tionnaires d'infrastructure ou orga­nis­mes respon­sa­bles de l'attri­bu­tion des sil­lons con­cernès;

b)    "gestionnaire" dèsigne celui qui met à disposition 
une infrastructure fer­ro­vi­aire et qui a des respon­sa­bi­li­tés con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions en vigueur dans l'Etat dans lequel se situe l'infrastructure fer­ro­vi­aire ;

c)    "transporteur" dèsigne la personne physique ou 
morale qui trans­porte des per­son­nes et/ou des mar­chan­di­ses en tra­fic inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire et qui déti­ent une licence con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions rela­ti­ves à l'octroi et à la recon­nais­sance des licences en vigueur dans l'Etat dans lequel la per­sonne exerce cette acti­vité;

d)    "auxiliaire" désigne les agents ou les autres 
per­son­nes au ser­vice des­quel­les le trans­por­teur ou le ges­tionnaire recou­rent pour l'exécu­tion du cont­rat lors­que ces agents ou ces aut­res per­son­nes agis­sent dans l'exer­cice de leurs fon­c­tions;

e)    "tiers" désigne toute autre personne que le 
ges­tionnaire, le trans­por­teur et leurs aux­i­li­aires;

f)    "licence" désigne l'autorisation délivrée par un 
Etat à une ent­re­prise fer­ro­vi­aire, con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions en vigueur dans cet Etat, par laquelle sa capa­cité de trans­por­teur est recon­nue;

g)     "certificat de sécurité" désigne le document 
atte­stant, con­forme´ment aux lois et pre­scrip­tions en vigueur dans l'Etat dans lequel se situe l'infrastructure fer­ro­vi­aire, qu'en ce qui con­cerne le trans­por­teur:

-    ainsi que le personnel a` employer et les ve´hicules a` 
        utiliser sur l'infrastructure ferroviaire,
-     l'organisation interne de l'entreprise,
répon­dent aux exi­gences imposées en matiére de sécu­rité en vue d'assu­rer un ser­vice sans danger sur cette infrastructure fer­ro­vi­aire.

Con­ven­tion rela­tive aux trans­ports inter­na­tio­naux fer­ro­vi­aires du 9 mai 1980 dans la teneur du Pro­tocole de modi­fi­ca­tion du 3 juin 1999
   -​----------------------------------------------------------

Article 9

Unité de compte

§ 1 L'unité de compte prévue par les Appen­di­ces est le Droit de tirage spé­cial tel que défini par le Fonds Moné­taire Inter­na­tio­nal.

§ 2 La valeur, en Droit de tirage spé­cial, de la mon­naie natio­nale d'un Etat mem­bre qui est aussi Mem­bre du Fonds Moné­taire Inter­na­tio­nal est cal­cu­lée selon la mét­hode appliquée par le Fonds Moné­taire Inter­na­tio­nal pour ses pro­pres opé­ra­tions et trans­ac­tions.

§ 5 Un mon­tant exprimé en uni­tés de compte est con­verti dans la mon­naie natio­nale de l'Etat du tri­bu­nal saisi. La con­ver­sion est effectuée con­for­mé­ment à la valeur de la mon­naie cor­re­spon­dante le jour de la déci­sion judi­ci­aire ou le jour con­venu par les par­ties.
   -​----------------------------------------------------------

Article 11

Cau­tion judi­ci­aire

La cau­tion à four­nir pour assu­rer le pai­e­ment des dépens ne peut être exi­gée à l'occa­sion des actions judi­ci­aires fon­dées sur les Règles uni­for­mes CIV, les Règles uni­for­mes CIM, les Règles uni­for­mes CUV ou les Règles uni­for­mes CUI.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 12

Exécu­tion de juge­ments. Sai­sies

§ 1 Lors­que les juge­ments pro­non­cés en vertu des dis­po­si­tions de la Con­ven­tion, cont­ra­dicto­i­re­ment ou par défaut, par le juge com­pé­tent, sont deve­nus exécu­to­ires d'après les lois appliquées par ce juge, ils acquièrent force exécu­to­ire dans chacun des aut­res Etats mem­bres après l'accom­plis­se­ment des for­ma­li­tés pre­scri­tes dans l'Etat où l'exécu­tion doit avoir lieu. La révi­sion du fond de l'affaire n'est pas admise. Ces dis­po­si­tions s'appli­quent éga­le­ment aux trans­ac­tions judi­ci­aires.

§ 2 Le § 1 ne s'appli­que ni aux juge­ments qui ne sont exécu­to­ires que pro­vi­so­i­re­ment, ni aux con­dam­na­tions à des dommages-​intérêts qui serai­ent pro­non­cées, en sus des dépens, contre un deman­deur en rai­son du rejet de sa demande.

§ 3 Les créan­ces nées d'un trans­port sou­mis aux Règles uni­for­mes CIV ou aux Règles uni­for­mes CIM, au pro­fit d'une ent­re­prise de trans­port sur une autre ent­re­prise de trans­port qui ne relève pas du même Etat mem­bre, ne peu­vent être sai­sies qu'en vertu d'un juge­ment rendu par l'auto­rité judi­ci­aire de l'Etat mem­bre dont relève l'ent­re­prise titu­laire des créan­ces à sai­sir.

§ 4 Les créan­ces nées d'un cont­rat sou­mis aux Règles uni­for­mes CUV ou aux Règles uni­for­mes CUI ne peu­vent être sai­sies qu'en vertu d'un juge­ment rendu par l'auto­rité judi­ci­aire de l'Etat mem­bre dont relève l'ent­re­prise titu­laire des créan­ces à sai­sir.

§ 5 Les véhicu­les fer­ro­vi­aires ne peu­vent être sai­sis, sur un ter­ri­to­ire autre que celui de l'Etat mem­bre dans lequel le déten­teur a son siège social, qu'en vertu d'un juge­ment rendu par l'auto­rité judi­ci­aire de cet Etat. Le terme "déten­teur" désigne celui qui explo­ite éco­no­mi­que­ment, de manière durable, un véhicule fer­ro­vi­aire en tant que moyen de trans­port, qu'il en soit pro­prié­taire ou qu'il en ait le droit de dis­po­si­tion.
   -​---------------------------------------------------------

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 12

Exécu­tion de juge­ments. Sai­sies

§ 1 Lors­que les juge­ments pro­non­cés en vertu des dis­po­si­tions de la Con­ven­tion, cont­ra­dicto­i­re­ment ou par défaut, par le juge com­pé­tent, sont deve­nus exécu­to­ires d'après les lois appliquées par ce juge, ils acquièrent force exécu­to­ire dans chacun des aut­res Etats mem­bres après l'accom­plis­se­ment des for­ma­li­tés pre­scri­tes dans l'Etat ou? l'exécu­tion doit avoir lieu. La révi­sion du fond de l'affaire n'est pas admise. Ces dis­po­si­tions s'appli­quent éga­le­ment aux trans­ac­tions judi­ci­aires.

§ 2 Le § 1 ne s'appli­que ni aux juge­ments qui ne sont exécu­to­ires que pro­vi­so­i­re­ment, ni aux con­dam­na­tions à des dommages-​intérêts qui serai­ent pro­non­cées, en sus des dépens, contre un deman­deur en rai­son du rejet de sa demande.

§ 3 Les créan­ces nées d'un trans­port sou­mis aux Règles uni­for­mes CIV ou aux Règles uni­for­mes CIM, au pro­fit d'une ent­re­prise de trans­port sur une autre ent­re­prise de trans­port qui ne relève pas du même Etat mem­bre, ne peu­vent être sai­sies qu'en vertu d'un juge­ment rendu par l'auto­rité judi­ci­aire de l'Etat mem­bre dont relève l'ent­re­prise titu­laire des créan­ces à sai­sir.

§ 4 Les créan­ces nées d'un cont­rat sou­mis aux Règles uni­for­mes CUV ou aux Règles uni­for­mes CUI ne peu­vent être sai­sies qu'en vertu d'un juge­ment rendu par l'auto­rité judi­ci­aire de l'Etat mem­bre dont relève l'ent­re­prise titu­laire des créan­ces à sai­sir.

§ 5 Les véhicu­les fer­ro­vi­aires ne peu­vent être sai­sis, sur un ter­ri­to­ire autre que celui de l'Etat mem­bre dans lequel le déten­teur a son siège social, qu'en vertu d'un juge­ment rendu par l'auto­rité judi­ci­aire de cet Etat. Le terme "déten­teur" désigne la per­sonne ou l'entité pro­prié­taire du véhicule ou dis­po­sant d'un droit de dis­po­si­tion sur celui-​ci, qui explo­ite ledit véhicule à titre de moyen de trans­port.
   -​---------------------------------------------------------

Article 32

Pre­scrip­tion. Force exécu­to­ire

§ 1 La mise en oeuvre de la procé­dure arbi­trale a, quant à l'inter­rup­tion de la pre­scrip­tion, le même effet que celui prévu par le droit matériel appli­cable pour l'intro­duc­tion de l'action devant le juge ordi­naire.

§ 2 La sen­tence du tri­bu­nal arbi­tral acqu­i­ert force exécu­to­ire dans chacun des Etats mem­bres après l'accom­plis­se­ment des for­ma­li­tés pre­scri­tes dans l'Etat où l'exécu­tion doit avoir lieu. La révi­sion du fond de l'affaire n'est pas admise.
   -​----------------------------------------------------------

Con­ven­tion con­cer­ning Inter­na­tio­nal Car­ri­age by Rail (COTIF) of 9 May 1980 in the ver­sion of the Pro­tocol of Modi­fi­ca­tion of 3 June 1999

Article 9

Unit of account

§ 1 The unit of account refer­red to in the Appen­di­ces shall be the Spe­cial Drawing Right as defi­ned by the Inter­na­tio­nal Mone­tary Fund.

§ 2 The value in Spe­cial Drawing Rights of the natio­nal cur­rency of a Mem­ber State which is a mem­ber of the Inter­na­tio­nal Mone­tary Fund shall be cal­cu­la­ted in accor­dance with the met­hod applied by the Inter­na­tio­nal Mone­tary Fund for its own ope­ra­tions and trans­ac­tions.

§ 5 An amount expres­sed in units of account shall be con­ver­ted into the natio­nal cur­rency of the State of the court or tri­bu­nal sei­zed. The con­ver­sion shall be made in accor­dance with the value of the cor­re­spon­ding cur­rency on the day of the judi­cial deci­sion or on the day agreed between the par­ties.
   -​-----------------------------------------------------------

Article 11

Secu­rity for costs

Secu­rity for costs can­not be requi­red in pro­cee­dings foun­ded on the CIV Uni­form Rules, the CIM Uni­form Rules, the CUV Uni­form Rules or the CUI Uni­form Rules.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 12

Execu­tion of judg­ments. Atta­ch­ment

§ 1 Judg­ments pro­nounced by the com­pe­tent court or tri­bu­nal pur­su­ant to the pro­vi­sions of the Con­ven­tion after trial or by default shall, when they have become enfor­ce­able under the law applied by that court or tri­bu­nal, become enfor­ce­able in each of the other Mem­ber Sta­tes on com­ple­tion of the for­ma­li­ties requi­red in the State where enfor­ce­ment is to take place. The merits of the case shall not be sub­ject to review. These pro­vi­sions shall apply also to judi­cial sett­le­ments.

§ 2 § 1 shall apply neit­her to judg­ments which are pro­vi­sio­nally enfor­ce­able, nor to awards of dama­ges in addi­tion to costs against a plain­tiff who fails in his action.

§ 3 Debts ari­sing from a trans­port ope­ra­tion sub­ject to the CIV Uni­form Rules or the CIM Uni­form Rules, owed to one trans­port under­ta­king by anot­her trans­port under­ta­king not under the juris­dic­tion of the same Mem­ber State, may only be atta­ched under a judg­ment given by the judi­cial aut­ho­rity of the Mem­ber State which has juris­dic­tion over the under­ta­king entit­led to pay­ment of the debt sought to be atta­ched.

§ 4 Debts ari­sing from a contract sub­ject to the CUV Uni­form Rules or the CUI Uni­form Rules may only be atta­ched under a judg­ment given by the judi­cial aut­ho­rity of the Mem­ber State which has juris­dic­tion over the under­ta­king entit­led to pay­ment of the debts sought to be atta­ched.

§ 5 Rail­way vehicles may only be sei­zed on a ter­ri­tory other than that of the Mem­ber State in which the kee­per has its regis­te­red office, under a judg­ment given by the judi­cial aut­ho­rity of that State. The term "kee­per" means the per­son who, being the owner or having the right to dis­pose of it, explo­its the rail­way vehicle eco­no­mi­cally in a per­ma­nent man­ner as a means of trans­port.
   -​---------------------------------------------------------

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 12

Execu­tion of judg­ments. Atta­ch­ment

§ 1 Judg­ments pro­nounced by the com­pe­tent court or tri­bu­nal pur­su­ant to the pro­vi­sions of the Con­ven­tion after trial or by default shall, when they have become enfor­ce­able under the law applied by that court or tri­bu­nal, become enfor­ce­able in each of the other Mem­ber Sta­tes on com­ple­tion of the for­ma­li­ties requi­red in the State where enfor­ce­ment is to take place. The merits of the case shall not be sub­ject to review. These pro­vi­sions shall apply also to judi­cial sett­le­ments.

§ 2 § 1 shall apply neit­her to judg­ments which are pro­vi­sio­nally enfor­ce­able, nor to awards of dama­ges in addi­tion to costs against a plain­tiff who fails in his action.

§ 3 Debts ari­sing from a trans­port ope­ra­tion sub­ject to the CIV Uni­form Rules or the CIM Uni­form Rules, owed to one trans­port under­ta­king by anot­her trans­port under­ta­king not under the juris­dic­tion of the same Mem­ber State, may only be atta­ched under a judg­ment given by the judi­cial aut­ho­rity of the Mem­ber State which has juris­dic­tion over the under­ta­king entit­led to pay­ment of the debt sought to be atta­ched.

§ 4 Debts ari­sing from a contract sub­ject to the CUV Uni­form Rules or the CUI Uni­form Rules may only be atta­ched under a judg­ment given by the judi­cial aut­ho­rity of the Mem­ber State which has juris­dic­tion over the under­ta­king entit­led to pay­ment of the debts sought to be atta­ched.

§ 5 Rail­way vehicles may only be sei­zed on a ter­ri­tory other than that of the Mem­ber State in which the kee­per has its regis­te­red office, under a jud­ge­ment given by the judi­cial aut­ho­rity of that State. The term "kee­per" means the per­son or entity that, being the owner of a vehicle or having the right to use it, explo­its the vehicle as a means of trans­port.
   -​----------------------------------------------------------

Article 32

Limi­ta­tion. Enfor­ce­ment

§ 1 The com­mence­ment of arbitra­tion pro­cee­dings shall have the same effect, as regards the inter­rup­tion of peri­ods of limi­ta­tion, as that attri­bu­ted by the appli­cable pro­vi­sions of sub­stan­tive law to the insti­tu­tion of an action in the ordi­nary courts or tri­bu­nals.

§ 2 The Arbitra­tion Tri­bu­nal's award shall become enfor­ce­able in each of the Mem­ber Sta­tes on com­ple­tion of the for­ma­li­ties requi­red in the State where enfor­ce­ment is to take place. The merits of the case shall not be sub­ject to review.
   -​----------------------------------------------------------

För­drag om inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik (COTIF) av den 9 maj 1980 i dess lydelse enligt änd­rings­pro­to­kol­let av den 3 juni 1999

Arti­kel 9

Beräk­nings­en­het

§ 1 Med beräk­nings­en­het avses i bihangen sär­skilda drag­nings­rät­ter såsom de defi­nie­ras av Inter­na­tio­nella valu­ta­fon­den.

§ 2 Vär­det av en med­lems­stats natio­nella valuta uttryckt i sär­skilda drag­nings­rät­ter ska, om sta­ten även är med­lem av Inter­na­tio­nella valu­ta­fon­den, beräk­nas enligt den metod som valu­ta­fon­den tilläm­par för sin verk­sam­het och sina trans­ak­tio­ner.

§ 5 Ett belopp uttryckt i beräk­nings­en­he­ter ska omräk­nas till den natio­nella valu­tan i den stat där talan väckts. Omräk­ningen ska göras i enlig­het med vär­det på mot­sva­rande valuta dagen för det rätts­liga avgö­ran­det eller den dag som par­terna kom­mer över­ens om.
   -​---------------------------------------------------------

Arti­kel 11

Stäl­lande av säker­het

Vid rätts­liga för­fa­ran­den som grun­das på de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV, de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM, de enhet­liga rätts­reg­lerna CUV eller de enhet­liga rätts­reg­lerna CUI får inte krä­vas att säker­het ställs för betal­ning av rät­te­gångs­kost­na­der.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 12

Verk­stäl­lande av domar. Kvar­stad och utmät­ning

§ 1 När domar, som har med­de­lats till följd av bestäm­mel­serna i detta för­drag av en behö­rig dom­stol efter par­ter­nas hörande eller genom tredsko­dom, får verk­stäl­las enligt den lag­stift­ning som tilläm­pas av dom­sto­len ska de vara verk­ställ­bara i alla andra med­lems­sta­ter så snart de form­fö­re­skrif­ter har upp­fyllts som gäl­ler i den stat där domen ska verk­stäl­las. Ingen ny pröv­ning av själva saken får göras. Dessa bestäm­mel­ser ska även vara tillämp­liga på för­lik­ning som har träf­fats inför dom­stol.

§ 2 Vad som sägs i § 1 ska var­ken vara tillämp­ligt på domar som endast får verk­stäl­las inte­ri­mis­tiskt, eller på ska­de­stånd utö­ver rät­te­gångs­kost­na­derna som en kärande för­plik­tas att betala med anled­ning av att hans talan har ogil­lats.

§ 3 En ford­ran från ett trans­port­fö­re­tag mot ett annat i sam­band med en trans­port som omfat­tas av de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV eller de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM får, om före­ta­gen inte hör hemma i samma med­lems­stat, beläg­gas med kvar­stad eller utmä­tas endast på grund av ett avgö­rande av en judi­ci­ell myn­dig­het i den med­lems­stat där det ford­rings­ä­gande före­ta­get hör hemma.

§ 4 Ford­ringar som upp­kom­mer enligt ett avtal som omfat­tas av de enhet­liga rätts­reg­lerna CUV eller de enhet­liga rätts­reg­lerna CUI får beläg­gas med kvar­stad eller utmä­tas endast på grund av ett avgö­rande av en judi­ci­ell myn­dig­het i den med­lems­stat där det ford­rings­ä­gande före­ta­get hör hemma.

§ 5 Järn­vägs­for­don får beläg­gas med kvar­stad eller utmä­tas inom en annan med­lems­stat än den där inne­ha­va­ren har sitt säte endast på grund av ett avgö­rande av en judi­ci­ell myn­dig­het i den sist­nämnda sta­ten. Med ordet inne­ha­vare avses den som var­ak­tigt nytt­jar ett järn­vägs­for­don som trans­port­me­del, vare sig han är ägare eller har nytt­jan­de­rätt till detta for­don.
   -​---------------------------------------------------------

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 12

Verk­stäl­lande av domar. Kvar­stad och utmät­ning

§ 1 När domar, som har med­de­lats till följd av bestäm­mel­serna i detta för­drag av en behö­rig dom­stol efter par­ter­nas hörande eller genom tredsko­dom, får verk­stäl­las enligt den lag­stift­ning som till­läm­pas av dom­sto­len ska de vara verk­ställ­bara i alla andra med­lems­sta­ter så snart de form­fö­re­skrif­ter har upp­fyllts som gäl­ler i den stat där domen ska verk­stäl­las. Ingen ny pröv­ning av själva saken får göras. Dessa bestäm­mel­ser ska även vara tillämp­liga på för­lik­ning som har träf­fats inför dom­stol.

§ 2 Vad som sägs i § 1 ska var­ken vara tillämp­ligt på domar som endast får verk­stäl­las inte­ri­mis­tiskt, eller på ska­de­stånd utö­ver rät­te­gångs­kost­na­derna som en kärande för­plik­tas att betala med anled­ning av att hans talan har ogil­lats.

§ 3 En ford­ran från ett trans­port­fö­re­tag mot ett annat i sam­band med en trans­port som omfat­tas av de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV eller de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM får, om före­ta­gen inte hör hemma i samma med­lems­stat, beläg­gas med kvar­stad eller utmä­tas endast på grund av ett avgö­rande av en judi­ci­ell myn­dig­het i den med­lems­stat där det ford­rings­ä­gande före­ta­get hör hemma.

§ 4 Ford­ringar som upp­kom­mer enligt ett avtal som omfat­tas av de enhet­liga rätts­reg­lerna CUV eller de enhet­liga rätts­reg­lerna CUI får beläg­gas med kvar­stad eller utmä­tas endast på grund av ett avgö­rande av en judi­ci­ell myn­dig­het i den med­lems­stat där det ford­rings­ä­gande före­ta­get hör hemma.

§ 5 Järn­vägs­for­don får beläg­gas med kvar­stad eller utmä­tas inom en annan med­lems­stat än den där inne­ha­va­ren har sitt säte endast på grund av ett avgö­rande av en judi­ci­ell myn­dig­het i den sist­nämnda sta­ten. Med ordet inne­ha­vare avses den som i egen­skap av ägare eller nytt­jan­de­rätts­ha­vare använ­der for­do­net som trans­port­me­del.
   -​---------------------------------------------------------

Arti­kel 32

Pre­skrip­tion. Verk­stäl­lig­het

§ 1 Att ett skil­je­för­fa­rande inleds ska i fråga om avbry­tande av pre­skrip­tion ha samma ver­kan som den som enligt tillämp­lig mate­ri­ell rätt föl­jer av att talan väcks vid all­män dom­stol.

§ 2 En skil­je­dom ska vara verk­ställ­bar i alla med­lems­sta­ter så snart de form­fö­re­skrif­ter har upp­fyllts som gäl­ler i den stat där domen ska verk­stäl­las. Ingen ny pröv­ning av själva saken får göras.
   -​----------------------------------------------------------

Règles uni­for­mes con­cer­nant le cont­rat de trans­port inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire des voya­geurs (CIV, appen­dice A à la Con­ven­tion)

Titre pre­mier

Géné­ra­li­tés

Article pre­mier

Champ d'appli­ca­tion

§ 1 Les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent à tout cont­rat de trans­port fer­ro­vi­aire de voya­geurs à titre oné­reux ou gra­tuit, lors­que le lieu de départ et de des­ti­na­tion sont situés dans deux Etats mem­bres diffé­rents. Il en est ainsi quels que soi­ent le domi­cile ou le siège et la natio­na­lité des par­ties au cont­rat de trans­port.

§ 2 Lorsqu'un trans­port inter­na­tio­nal fai­sant l'objet d'un cont­rat uni­que inclut, en com­p­lé­ment au trans­port trans­fron­ta­lier fer­ro­vi­aire, un trans­port par route ou par voie de navi­ga­tion intérieure en tra­fic intérieur d'un Etat mem­bre, les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent.

§ 3 Lorsqu'un trans­port inter­na­tio­nal fai­sant l'objet d'un cont­rat uni­que inclut, en com­p­lé­ment au trans­port fer­ro­vi­aire, un trans­port mari­time ou un trans­port trans­fron­ta­lier par voie de navi­ga­tion intérieure, les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent si le trans­port mari­time ou le trans­port par voie de navi­ga­tion intérieure est effectué sur des lig­nes inscri­tes sur la liste des lig­nes prévue à l'article 24, § 1 de la Con­ven­tion.

§ 4 Les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent éga­le­ment, en ce qui con­cerne la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur en cas de mort et de bles­su­res de voya­geurs, aux per­son­nes qui accom­pagnent un envoi dont le trans­port est effectué con­for­mé­ment aux Règles uni­for­mes CIM.

§ 5 Les pré­sen­tes Règles uni­for­mes ne s'appli­quent pas aux trans­ports effectués entre gares situées sur le ter­ri­to­ire d'Etats limitrop­hes, lors­que l'infrastructure de ces gares est gérée par un ou plu­sieurs ges­tionnaires d'infrastructure rele­vant d'un seul et même de ces Etats.

§ 6 Cha­que Etat, Par­tie à une con­ven­tion con­cer­nant le trans­port inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire direct de voya­geurs et de nature com­pa­rable aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes, peut, lorsqu'il adresse une demande d'adhé­sion à la Con­ven­tion, décla­rer qu'il n'appli­quera ces Règles uni­for­mes qu'aux trans­ports effectués sur une par­tie de l'infrastructure fer­ro­vi­aire située sur son ter­ri­to­ire. Cette par­tie de l'infrastructure fer­ro­vi­aire doit être défi­nie pré­cisé­ment et être reliée à l'infrastructure fer­ro­vi­aire d'un Etat mem­bre. Lorsqu'un Etat a fait la décla­ra­tion sus­visée, ces Règles uni­for­mes ne s'appli­quent qu'à la con­di­tion:
      a) que le lieu de départ ou de des­ti­na­tion ainsi que l'itiné­raire prévus dans le cont­rat de trans­port soi­ent situés sur l'infrastructure désig­née ou
      b) que l'infrastructure désig­née relie l'infrastructure de deux Etats mem­bres et qu'elle a été prévue dans le cont­rat de trans­port comme itiné­raire pour un trans­port de tran­sit.

§ 7 L'Etat qui a fait une décla­ra­tion con­for­mé­ment au § 6 peut y renon­cer à tout moment en infor­mant le dépo­si­taire. Cette renon­ci­a­tion prend effet un mois après la date à laquelle le dépo­si­taire en avise les Etats mem­bres. La décla­ra­tion devi­ent sans effet, lors­que la con­ven­tion visée au § 6, première phrase, cesse d'être en vigueur pour cet Etat.

Article 2

Décla­ra­tion rela­tive à la respon­sa­bi­lité en cas de mort et de bles­su­res de voya­geurs

§ 1 Cha­que Etat peut, à tout moment, décla­rer qu'il n'appli­quera pas aux voya­geurs, vic­ti­mes d'acci­dents sur­ve­nus sur son ter­ri­to­ire, l'ensemble des dis­po­si­tions rela­ti­ves à la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur en cas de mort et de bles­su­res de voya­geurs, lors­que ceux-​ci sont ses res­sor­tis­sants ou des per­son­nes ayant leur rési­dence habi­tu­elle dans cet Etat.

§ 2 L'Etat qui a fait une décla­ra­tion con­for­mé­ment au § 1 peut y renon­cer à tout moment en infor­mant le dépo­si­taire. Cette renon­ci­a­tion prend effet un mois après la date à laquelle le dépo­si­taire en donne con­nais­sance aux Etats mem­bres.

Article 3

Défi­ni­tions

Aux fins des pré­sen­tes Règles uni­for­mes, le terme:
      a) "trans­por­teur" désigne le trans­por­teur contractuel, avec lequel le voya­geur a con­clu le cont­rat de trans­port en vertu de ces Règles uni­for­mes, ou un trans­por­teur sub­sé­quent, qui est respon­sable sur la base de ce cont­rat;
      b) "trans­por­teur sub­sti­tué" désigne un trans­por­teur, qui n'a pas con­clu le cont­rat de trans­port avec le voya­geur, mais à qui le trans­por­teur visé à la lettre a) a con­fié, en tout ou en par­tie, l'exécu­tion du trans­port fer­ro­vi­aire;
      c) "Con­di­tions géné­ra­les de trans­port" désigne les con­di­tions du trans­por­teur sous forme de con­di­tions géné­ra­les ou de tarifs léga­le­ment en vigueur dans cha­que Etat mem­bre et qui sont devenues, par la con­clu­sion du cont­rat de trans­port, par­tie intégrante de celui-​ci;
      d) "véhicule" désigne un véhicule auto­mo­bile ou une remor­que trans­por­tés à l'occa­sion d'un trans­port de voya­geurs.

Article 4

Déro­ga­tions

§ 1 Les Etats mem­bres peu­vent con­clure des accords qui pré­voi­ent des déro­ga­tions aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes pour les trans­ports effectués exclu­si­ve­ment entre deux gares situées de part et d'autre de la frontière, lorsqu'il n'y a pas d'autre gare entre elles.

§ 2 Pour les trans­ports effectués entre deux Etats mem­bres, tran­si­tant par un Etat non mem­bre, les Etats con­cer­nés peu­vent con­clure des accords qui déro­gent aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

§ 3 Sous réserve d'aut­res dis­po­si­tions de droit inter­na­tio­nal pub­lic, deux ou plu­sieurs Etats mem­bres peu­vent fixer entre eux les con­di­tions sous les­quel­les les trans­por­teurs sont sou­mis à l'obli­ga­tion de trans­por­ter des voya­geurs, des baga­ges, des ani­maux et des véhicu­les en tra­fic entre ces Etats.

§ 4 Les accords visés aux §§ 1 à 3 de même que leur mise en vigueur sont com­mu­niqués à l'Orga­ni­sa­tion inter­gou­ver­ne­men­tale pour les trans­ports inter­na­tio­naux fer­ro­vi­aires. Le Secré­taire géné­ral de l'Orga­ni­sa­tion en informe les Etats mem­bres et les ent­re­pri­ses inté­res­sées.

Article 5

Droit contraig­nant

Sauf clause contraire dans les pré­sen­tes Règles uni­for­mes, est nulle et de nul effet toute sti­pu­la­tion qui, direc­te­ment ou indirec­te­ment, déro­ge­rait à ces Règles uni­for­mes. La nul­lité de tel­les sti­pu­la­tions n'entraîne pas la nul­lité des aut­res dis­po­si­tions du cont­rat de trans­port. Nonob­stant cela, un trans­por­teur peut assu­mer une respon­sa­bi­lité et des obli­ga­tions plus lour­des que cel­les qui sont prévues par les pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

Titre II

Con­clu­sion et exécu­tion du cont­rat de trans­port

Article 6

Cont­rat de trans­port

§ 1 Par le cont­rat de trans­port, le trans­por­teur s'engage à trans­por­ter le voya­geur ainsi que, le cas échéant, des baga­ges et des véhicu­les au lieu de des­ti­na­tion et à liv­rer les baga­ges et les véhicu­les au lieu de des­ti­na­tion.

§ 2 Le cont­rat de trans­port doit être constaté par un ou plu­sieurs titres de trans­port remis au voya­geur. Toute­fois, sans préju­dice de l'article 9, l'absence, l'irré­gu­la­rité ou la perte du titre de trans­port n'affecte ni l'existence ni la vali­dité du cont­rat qui reste sou­mis aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

§ 3 Le titre de trans­port fait foi, jusqu'à preuve du contraire, de la con­clu­sion et du con­tenu du cont­rat de trans­port.

Article 7

Titre de trans­port

§ 1 Les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port déter­mi­nent la forme et le con­tenu des titres de trans­port ainsi que la lan­gue et les caractères dans les­quels ils doi­vent être imprimés et rem­plis.

§ 2 Doi­vent au moins être inscrits sur le titre de trans­port:
      a) le trans­por­teur ou les trans­por­teurs;
      b) l'indi­ca­tion que le trans­port est sou­mis, nonob­stant toute clause contraire, aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes; cela peut se faire par le sigle CIV;
      c) toute autre indi­ca­tion néces­sa­ire pour prou­ver la con­clu­sion et le con­tenu du cont­rat de trans­port et per­met­tant au voya­geur de faire valoir les dro­its résul­tant de ce cont­rat.

§ 3 Le voya­geur doit s'assu­rer, à la récep­tion du titre de trans­port, que celui-​ci a été établi selon ses indi­ca­tions.

§ 4 Le titre de trans­port est ces­sible s'il n'est pas nomi­na­tif et si le voyage n'a pas com­mencé.

§ 5 Le titre de trans­port peut être établi sous forme d'enre­gistre­ment électro­ni­que des don­nées, qui peu­vent être trans­for­mées en sig­nes d'écri­ture lisi­b­les. Les procé­dés employés pour l'enre­gistre­ment et le trai­te­ment des don­nées doi­vent être équi­va­lents du point de vue fon­c­tion­nel, notam­ment en ce qui con­cerne la force pro­bante du titre de trans­port repré­senté par ces don­nées.

Article 8

Pai­e­ment et rem­bour­se­ment du prix de trans­port

§ 1 Sauf con­ven­tion contraire entre le voya­geur et le trans­por­teur, le prix de trans­port est pay­able à l'avance.

§ 2 Les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port déter­mi­nent dans quel­les con­di­tions un rem­bour­se­ment du prix de trans­port a lieu.

Article 9

Droit au trans­port. Exclu­sion du trans­port

§ 1 Dès le com­mence­ment du voyage, le voya­geur doit être muni d'un titre de trans­port valable et doit le pré­sen­ter lors du contrôle des titres de trans­port. Les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port peu­vent pré­voir:
      a) qu'un voya­geur qui ne pré­sente pas un titre de trans­port valable doit payer, outre le prix de trans­port, une sur­taxe;
      b) qu'un voya­geur qui refuse le pai­e­ment immé­diat du prix de trans­port ou de la sur­taxe peut être exclu du trans­port;
      c) si et dans quel­les con­di­tions un rem­bour­se­ment de la sur­taxe a lieu.

§ 2 Les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port peu­vent pré­voir que sont exclus du trans­port ou peu­vent être exclus du trans­port en cours de route, les voya­geurs qui:
      a) pré­sen­tent un danger pour la sécu­rité et le bon fon­c­tion­ne­ment de l'explo­i­ta­tion ou pour la sécu­rité des aut­res voya­geurs,
      b) incom­mo­dent de manière into­lé­rable les aut­res voya­geurs,

et que ces per­son­nes n'ont droit au rem­bour­se­ment ni du prix de trans­port ni du prix qu'elles ont payé pour le trans­port de leurs baga­ges.

Article 10

Accom­plis­se­ment des for­ma­li­tés admi­nist­ra­ti­ves

Le voya­geur doit se con­for­mer aux for­ma­li­tés exi­gées par les dou­a­nes ou par d'aut­res auto­ri­tés admi­nist­ra­ti­ves.

Article 11

Supp­res­sion et retard d'un train. Cor­re­spon­dance manqué

Le trans­por­teur doit, s'il y a lieu, cer­ti­fier sur le titre de trans­port que le train a été supp­rimé ou la cor­re­spon­dance manquée.

Titre III

Trans­port de colis à main, d'ani­maux, de baga­ges et de véhicu­les

Cha­pi­tre I

Dis­po­si­tions com­mu­nes

Article 12

Objets et ani­maux admis

§ 1 Le voya­geur peut prendre avec lui des objets faci­les à por­ter (colis à main) ainsi que des ani­maux vivants, con­for­mé­ment aux Con­di­tions géné­ra­les de trans­port. Par ail­leurs, le voya­geur peut prendre avec lui des objets encom­brants con­for­mé­ment aux dis­po­si­tions par­ticulières, con­tenues dans les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port. Sont exclus du trans­port, les objets ou ani­maux de nature à gêner ou à incom­mo­der les voya­geurs ou à cau­ser un dom­mage.

§ 2 Le voya­geur peut expé­dier, en tant que baga­ges, des objets et des ani­maux con­for­mé­ment aux Con­di­tions géné­ra­les de trans­port.

§ 3 Le trans­por­teur peut admettre le trans­port de véhicu­les à l'occa­sion d'un trans­port de voya­geurs con­for­mé­ment aux dis­po­si­tions par­ticulières, con­tenues dans les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port.

§ 4 Le trans­port de mar­chan­di­ses dang­e­reu­ses en tant que colis à main, baga­ges ainsi que dans ou sur des véhicu­les qui, con­for­mé­ment à ce Titre sont trans­por­tées par rail, doit être con­forme au Règle­ment con­cer­nant le trans­port inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire des mar­chan­di­ses dang­e­reu­ses (RID).

Article 13

Véri­fi­ca­tion

§ 1 Le trans­por­teur a le droit, en cas de présomp­tion grave de non respect des con­di­tions de trans­port, de véri­fier si les objets (colis à main, baga­ges, véhicu­les y com­pris leur char­ge­ment) et ani­maux trans­por­tés répon­dent aux con­di­tions de trans­port lors­que les lois et pre­scrip­tions de l'Etat où la véri­fi­ca­tion doit avoir lieu ne l'inter­di­sent pas. Le voya­geur doit être invité à assis­ter à la véri­fi­ca­tion. S'il ne se pré­sente pas ou s'il ne peut être atteint, le trans­por­teur doit faire appel à deux témoins indépen­dants.

§ 2 Lorsqu'il est constaté que les con­di­tions de trans­port n'ont pas été respec­tées, le trans­por­teur peut exi­ger du voya­geur le pai­e­ment des frais occa­sionnés par la véri­fi­ca­tion.

Article 14

Accom­plis­se­ment des for­ma­li­tés admi­nist­ra­ti­ves

Le voya­geur doit se con­for­mer aux for­ma­li­tés exi­gées par les dou­a­nes ou par d'aut­res auto­ri­tés admi­nist­ra­ti­ves lors du trans­port, à l'occa­sion de son trans­port, d'objets (colis à main, baga­ges, véhicu­les y com­pris leur char­ge­ment) et d'ani­maux. Il doit assis­ter à la visite de ces objets, sauf excep­tion prévue par les lois et pre­scrip­tions de cha­que Etat.

Cha­pi­tre II

Colis à main et ani­maux

Article 15

Sur­veil­lance

La sur­veil­lance des colis à main et des ani­maux, qu'il prend avec lui, incombe au voya­geur.

Cha­pi­tre III

Baga­ges

Article 16

Expé­di­tion des baga­ges

§ 1 Les obli­ga­tions contractu­el­les rela­ti­ves à l'ache­mi­ne­ment des baga­ges doi­vent être consta­tées par un bul­le­tin de baga­ges remis au voya­geur.

§ 2 Sans préju­dice de l'article 22, l'absence, l'irré­gu­la­rité ou la perte du bul­le­tin de baga­ges n'affecte ni l'existence ni la vali­dité des con­ven­tions con­cer­nant l'ache­mi­ne­ment des baga­ges, qui res­tent sou­mis aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

§ 3 Le bul­le­tin de baga­ges fait foi, jusqu'à preuve du contraire, de l'enre­gistre­ment des baga­ges et des con­di­tions de leur trans­port.

§ 4 Jusqu'à preuve du contraire, il est pré­sumé que lors de la prise en charge par le trans­por­teur, les baga­ges étai­ent en bon état appa­rent et que le nom­bre et la masse des colis cor­re­spon­dai­ent aux men­tions por­tées sur le bul­le­tin de baga­ges.

Article 17

Bul­le­tin de baga­ges

§ 1 Les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port déter­mi­nent la forme et le con­tenu du bul­le­tin de baga­ges ainsi que la lan­gue et les caractères dans les­quels il doit être imprimé et rem­pli. L'article 7, § 5 s'appli­que par ana­lo­gie.

§ 2 Doi­vent au moins être inscrits sur le bul­le­tin de baga­ges:
      a) le trans­por­teur ou les trans­por­teurs;
      b) l´indi­ca­tion que le trans­port est sou­mis, nonob­stant toute clause contraire, aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes; cela peut se faire par le sigle CIV;
      c) toute autre indi­ca­tion néces­sa­ire pour prou­ver les obli­ga­tions contractu­el­les rela­ti­ves à l'ache­mi­ne­ment des baga­ges et per­met­tant au voya­geur de faire valoir les dro­its résul­tant du cont­rat de trans­port.

§ 3 Le voya­geur doit s'assu­rer, à la récep­tion du bul­le­tin de baga­ges, que celui-​ci a été émis selon ses indi­ca­tions.

Article 18

Enre­gistre­ment et trans­port

§ 1 Sauf excep­tion prévue par les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port, l'enre­gistre­ment des baga­ges n'a lieu que sur la pré­sen­ta­tion d'un titre de trans­port valable au moins jusqu'au lieu de des­ti­na­tion des baga­ges. Par ail­leurs, l'enre­gistre­ment s'effectue d'après les pre­scrip­tions en vigueur au lieu d'expé­di­tion.

§ 2 Lors­que les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port pré­voi­ent que des baga­ges peu­vent être admis au trans­port sans pré­sen­ta­tion d'un titre de trans­port, les dis­po­si­tions des pré­sen­tes Règles uni­for­mes fix­ant les dro­its et obli­ga­tions du voya­geur rela­tifs à ses baga­ges s'appli­quent par ana­lo­gie à l'expé­di­teur de baga­ges.

§ 3 Le trans­por­teur peut ache­mi­ner les baga­ges avec un autre train ou un autre moyen de trans­port et par un autre itiné­raire que ceux emprun­tés par le voya­geur.

Article 19

Pai­e­ment du prix pour le trans­port des baga­ges

Sauf con­ven­tion contraire entre le voya­geur et le trans­por­teur, le prix pour le trans­port des baga­ges est pay­able lors de l'enre­gistre­ment.

Article 20

Marquage des baga­ges

Le voya­geur doit indi­quer sur cha­que colis en un endroit bien visible et d'une manière suf­fi­sam­ment fixe et claire:
      a) son nom et son adresse,
      b) le lieu de des­ti­na­tion.

Article 21

Droit de dis­po­ser des baga­ges

§ 1 Si les cir­constan­ces le per­met­tent et les pre­scrip­tions des dou­a­nes ou d'aut­res auto­ri­tés admi­nist­ra­ti­ves ne s'y oppo­sent pas, le voya­geur peut deman­der la resti­tu­tion des baga­ges au lieu d'expé­di­tion, contre remise du bul­le­tin de baga­ges et, lors­que cela est prévu par les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port, sur pré­sen­ta­tion du titre de trans­port.

§ 2 Les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port peu­vent pré­voir d'aut­res dis­po­si­tions con­cer­nant le droit de dis­po­ser des baga­ges, notam­ment des modi­fi­ca­tions du lieu de des­ti­na­tion et les éven­tu­el­les consé­quences financières à sup­por­ter par le voya­geur.

Article 22

Liv­ra­i­son

§ 1 La liv­ra­i­son des baga­ges a lieu contre remise du bul­le­tin de baga­ges et, le cas échéant, contre pai­e­ment des frais qui grèvent l'envoi. Le trans­por­teur a le droit, sans y être tenu, de véri­fier si le déten­teur du bul­le­tin a qua­lité pour prendre liv­ra­i­son.

§ 2 Sont assi­mi­lés à la liv­ra­i­son au déten­teur du bul­le­tin de baga­ges, lorsqu'ils sont effectués con­for­mé­ment aux pre­scrip­tions en vigueur au lieu de des­ti­na­tion:
      a) la remise des baga­ges aux auto­ri­tés de dou­ane ou d'octroi dans leurs locaux d'expé­di­tion ou dans leurs ent­repôts, lors­que ceux-​ci ne se trou­vent pas sous la garde du trans­por­teur;
      b) le fait de con­fier des ani­maux vivants à un tiers.

§ 3 Le déten­teur du bul­le­tin de baga­ges peut deman­der la liv­ra­i­son des baga­ges au lieu de des­ti­na­tion aus­sitôt que s'est écoulé le temps con­venu ainsi que, le cas échéant, le temps néces­sa­ire pour les opé­ra­tions effectuées par les dou­a­nes ou par d'aut­res auto­ri­tés admi­nist­ra­ti­ves.

§ 4 A défaut de remise du bul­le­tin de baga­ges, le trans­por­teur n'est tenu de liv­rer les baga­ges qu'à celui qui justi­fie de son droit; si cette justi­fi­ca­tion semble insuf­fi­sante, le trans­por­teur peut exi­ger une cau­tion.

§ 5 Les baga­ges sont liv­rés au lieu de des­ti­na­tion pour lequel ils ont été enre­gis­trés.

§ 6 Le déten­teur du bul­le­tin de baga­ges auquel les baga­ges ne sont pas liv­rés peut exi­ger la consta­ta­tion, sur le bul­le­tin de baga­ges, du jour et de l'heure aux­quels il a demandé la liv­ra­i­son con­for­mé­ment au § 3.

§ 7 L'ayant droit peut refu­ser la récep­tion des baga­ges, si le trans­por­teur ne donne pas suite à sa demande de procé­der à la véri­fi­ca­tion des baga­ges en vue de con­sta­ter un dom­mage allé­gué.

§ 8 Par ail­leurs, la liv­ra­i­son des baga­ges est effectuée con­for­mé­ment aux pre­scrip­tions en vigueur au lieu de des­ti­na­tion.

Cha­pi­tre IV

Véhicu­les

Article 23

Con­di­tions de trans­port

Les dis­po­si­tions par­ticulières pour le trans­port des véhicu­les, con­tenues dans les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port, déter­mi­nent notam­ment les con­di­tions d'admis­sion au trans­port, d'enre­gistre­ment, de char­ge­ment et de trans­port, de déchar­ge­ment et de liv­ra­i­son, ainsi que les obli­ga­tions du voya­geur.

Article 24

Bul­le­tin de trans­port

§ 1 Les obli­ga­tions contractu­el­les rela­ti­ves au trans­port de véhicu­les doi­vent être consta­tées par un bul­le­tin de trans­port remis au voya­geur. Le bul­le­tin de trans­port peut être intégré dans le titre de trans­port du voya­geur.

§ 2 Les dis­po­si­tions par­ticulières pour le trans­port de véhicu­les con­tenues dans les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port déter­mi­nent la forme et le con­tenu du bul­le­tin de trans­port ainsi que la lan­gue et les caractères dans les­quels il doit être imprimé et rem­pli. L'article 7, § 5 s'appli­que par ana­lo­gie.

§ 3 Doi­vent au moins être inscrits sur le bul­le­tin de trans­port:
      a) le trans­por­teur ou les trans­por­teurs;
      b) l'indi­ca­tion que le trans­port est sou­mis, nonob­stant toute clause contraire, aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes; cela peut se faire par le sigle CIV;
      c) toute autre indi­ca­tion néces­sa­ire pour prou­ver les obli­ga­tions contractu­el­les rela­ti­ves aux trans­ports des véhicu­les et per­met­tant au voya­geur de faire valoir les dro­its résul­tant du cont­rat de trans­port.

§ 4 Le voya­geur doit s'assu­rer, à la récep­tion du bul­le­tin de trans­port, que celui-​ci a été émis selon ses indi­ca­tions.

Article 25

Droit appli­cable

Sous réserve des dis­po­si­tions du pré­sent Cha­pi­tre, les dis­po­si­tions du Cha­pi­tre III rela­ti­ves au trans­port des baga­ges s'appli­quent aux véhicu­les.

Titre IV

Respon­sa­bi­lité du trans­por­teur

Cha­pi­tre I

Respon­sa­bi­lité en cas de mort et de bles­su­res de voya­geurs

Article 26

Fon­de­ment de la respon­sa­bi­lité

§ 1 Le trans­por­teur est respon­sable du dom­mage résul­tant de la mort, des bles­su­res ou de toute autre atteinte à l'intégrité phy­si­que ou psychi­que du voya­geur causé par un acci­dent en rela­tion avec l'explo­i­ta­tion fer­ro­vi­aire sur­venu pen­dant que le voya­geur séjourne dans les véhicu­les fer­ro­vi­aires, qu'il y entre ou qu'il en sort quelle que soit l'infrastructure fer­ro­vi­aire uti­lisée.

§ 2 Le trans­por­teur est déchargé de cette respon­sa­bi­lité:
      a) si l'acci­dent a été causé par des cir­constan­ces extérieu­res à l'explo­i­ta­tion fer­ro­vi­aire que le trans­por­teur, en dépit de la dili­gence requise d'après les par­ticu­la­ri­tés de l'espèce, ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier;
      b) dans la mesure où l'acci­dent est dû à une faute du voya­geur;
      c) si l'acci­dent est dû au com­por­te­ment d'un tiers que le trans­por­teur, en dépit de la dili­gence requise d'après les par­ticu­la­ri­tés de l'espèce, ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences duquel il ne pou­vait pas obvier; une autre ent­re­prise uti­li­sant la même infrastructure fer­ro­vi­aire n'est pas con­sidérée comme un tiers; le droit de recours n'est pas affecté.

§ 3 Si l'acci­dent est dû au com­por­te­ment d'un tiers et si, en dépit de cela, le trans­por­teur n'est pas entièrement déchargé de sa respon­sa­bi­lité con­for­mé­ment au § 2, lettre c), il répond pour le tout dans les limi­tes des pré­sen­tes Règles uni­for­mes et sans préju­dice de son recours éven­tuel contre le tiers.

§ 4 Les pré­sen­tes Règles uni­for­mes n'affec­tent pas la respon­sa­bi­lité qui peut incom­ber au trans­por­teur pour les cas non prévus au § 1.

§ 5 Lorsqu'un trans­port fai­sant l'objet d'un cont­rat de trans­port uni­que est effectué par des trans­por­teurs sub­sé­quents, est respon­sable, en cas de mort et de bles­su­res de voya­geurs, le trans­por­teur à qui incom­bait, selon le cont­rat de trans­port, la pre­sta­tion de ser­vice de trans­port au cours de laquelle l'acci­dent s'est pro­duit. Lors­que cette pre­sta­tion n'a pas été réa­lisée par le trans­por­teur, mais par un trans­por­teur sub­sti­tué, les deux trans­por­teurs sont respon­sa­bles soli­dai­re­ment, con­for­mé­ment aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

Article 27

Dommages-​intérêts en cas de mort

§ 1 En cas de mort du voya­geur, les dommages-​intérêts com­pren­nent:
      a) les frais néces­sa­ires consécu­tifs au décès, notam­ment ceux du trans­port du corps et des obsèques;
      b) si la mort n'est pas sur­venue immé­di­a­te­ment, les dommages-​intérêts prévus à l'article 28.

§ 2 Si, par la mort du voya­geur, des per­son­nes envers les­quel­les il avait ou aurait eu à l'ave­nir une obli­ga­tion ali­men­taire, en vertu de la loi, sont privées de leur sou­tien, il y a éga­le­ment lieu de les indem­ni­ser de cette perte. L'action en dommages-​intérêts des per­son­nes dont le voya­geur assu­mait l'entre­tien sans y être tenu par la loi reste sou­mise au droit natio­nal.

Article 28

Dommages-​intérêts en cas de bles­su­res

En cas de bles­su­res ou de toute autre atteinte à l'intégrité phy­si­que ou psychi­que du voya­geur, les dommages-​intérêts com­pren­nent:
      a) les frais néces­sa­ires, notam­ment ceux de trai­te­ment et de trans­port;
      b) la répa­ra­tion du préju­dice causé, soit par l'inca­pa­cité de tra­vail totale ou par­ti­elle, soit par l'accro­is­se­ment des beso­ins.

Article 29

Répa­ra­tion d'aut­res préju­di­ces cor­po­rels

Le droit natio­nal déter­mine si, et dans quelle mesure, le trans­por­teur doit ver­ser des dommages-​intérêts pour des préju­di­ces cor­po­rels aut­res que ceux prévus aux articles 27 et 28.

Article 30

Forme et mon­tant des dommages-​intérêts en cas de mort et de bles­su­res

§ 1 Les dommages-​intérêts prévus à l'article 27, § 2 et à l'article 28, lettre b) doi­vent être alloués sous forme de capi­tal. Toute­fois, si le droit natio­nal per­met l'alloca­tion d'une rente, ils sont alloués sous cette forme lors­que le voya­geur lésé ou les ayants droit visés à l'article 27, § 2, le deman­dent.

§ 2 Le mon­tant des dommages-​intérêts à allouer en vertu du § 1 est déter­miné selon le droit natio­nal. Toute­fois, pour l'appli­ca­tion des pré­sen­tes Règles uni­for­mes, il est fixé une limite max­i­male de 175 000 uni­tés de compte en capi­tal ou en rente annu­elle cor­re­spon­dant à ce capi­tal, pour cha­que voya­geur, dans le cas où le droit natio­nal pré­voit une limite max­i­male d'un mon­tant inférieur.

Article 31

Aut­res moyens de trans­port

§ 1 Sous réserve du § 2, les dis­po­si­tions rela­ti­ves à la respon­sa­bi­lité en cas de mort et de bles­su­res de voya­geurs ne s'appli­quent pas aux dom­ma­ges sur­ve­nus pen­dant le trans­port qui, con­for­mé­ment au cont­rat de trans­port, n'était pas un trans­port fer­ro­vi­aire.

§ 2 Toute­fois, lors­que les véhicu­les fer­ro­vi­aires sont trans­por­tés par ferry-​boat, les dis­po­si­tions rela­ti­ves à la respon­sa­bi­lité en cas de mort et de bles­su­res de voya­geurs s'appli­quent aux dom­ma­ges visés à l'article 26, § 1 et à l'article 33, § 1, causés par un acci­dent en rela­tion avec l'explo­i­ta­tion fer­ro­vi­aire sur­venu pen­dant que le voya­geur séjourne dans ledit véhicule, qu'il y entre ou qu'il en sorte.

§ 3 Lors­que, par suite de cir­constan­ces excep­tion­nel­les, l'explo­i­ta­tion fer­ro­vi­aire est pro­vi­so­i­re­ment interrom­pue et que les voya­geurs sont trans­por­tés par un autre moyen de trans­port, le trans­por­teur est respon­sable en vertu des pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

Cha­pi­tre II

Respon­sa­bi­lité en cas d'inob­ser­va­tion de l'horaire

Article 32

Respon­sa­bi­lité en cas de supp­res­sion, retard ou cor­re­spon­dance manqué

§ 1 Le trans­por­teur est respon­sable envers le voya­geur du dom­mage résul­tant du fait qu'en rai­son de la supp­res­sion, du retard ou du man­que­ment d'une cor­re­spon­dance, le voyage ne peut se pour­su­ivre le même jour, ou que sa pour­su­ite n'est pas rai­son­nable­ment exi­gible le même jour à cause des cir­constan­ces don­nées. Les dommages-​intérêts com­pren­nent les frais rai­son­na­bles d'héber­ge­ment ainsi que les frais rai­son­na­bles occa­sionnés par l'aver­tis­se­ment des per­son­nes atten­dant le voya­geur.

§ 2 Le trans­por­teur est déchargé de cette respon­sa­bi­lité, lors­que la supp­res­sion, le retard ou le man­que­ment d'une cor­re­spon­dance sont impu­ta­bles à l'une des cau­ses sui­van­tes:
      a) des cir­constan­ces extérieu­res à l'explo­i­ta­tion fer­ro­vi­aire que le trans­por­teur, en dépit de la dili­gence requise d'après les par­ticu­la­ri­tés de l'espèce, ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier,
      b) une faute du voya­geur ou
      c) le com­por­te­ment d'un tiers que le trans­por­teur, en dépit de la dili­gence requise d'après les par­ticu­la­ri­tés de l'espèce, ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences duquel il ne pou­vait pas obvier; une autre ent­re­prise uti­li­sant la même infrastructure fer­ro­vi­aire n'est pas con­sidérée comme un tiers; le droit de recours n'est pas affecté.

§ 3 Le droit natio­nal déter­mine, si et dans quelle mesure, le trans­por­teur doit ver­ser des dommages-​intérêts pour des préju­di­ces aut­res que ceux prévus au § 1. Cette dis­po­si­tion ne porte pas atteinte à l'article 44.

Cha­pi­tre III

Respon­sa­bi­lité pour les colis à main, les ani­maux, les baga­ges et les véhicu­les

Sec­tion 1

Colis à main et ani­maux

Article 33

Respon­sa­bi­lité

§ 1 En cas de mort et de bles­su­res de voya­geurs le trans­por­teur est, en outre, respon­sable du dom­mage résul­tant de la perte totale ou par­ti­elle ou de l'ava­rie des objets que le voya­geur avait, soit sur lui, soit avec lui comme colis à main; ceci vaut éga­le­ment pour les ani­maux que le voya­geur avait pris avec lui. L'article 26 s'appli­que par ana­lo­gie.

§ 2 Par ail­leurs, le trans­por­teur n'est respon­sable du dom­mage résul­tant de la perte totale ou par­ti­elle ou de l'ava­rie des objets, des colis à main ou des ani­maux dont la sur­veil­lance incombe au voya­geur con­for­mé­ment à l'article 15 que si ce dom­mage est causé par une faute du trans­por­teur. Les aut­res articles du Titre IV, à l'excep­tion de l'article 51, et le Titre VI ne sont pas appli­ca­bles dans ce cas.

Article 34

Limi­ta­tion des dom­ma­ge­sin­térêts en cas de perte ou d'ava­rie d'objets

Lors­que le trans­por­teur est respon­sable en vertu de l'article 33, § 1, il doit répa­rer le dom­mage jusqu'à con­cur­rence de 1 400 uni­tés de compte pour cha­que voya­geur.

Article 35

Exoné­ra­tion de respon­sa­bi­lité

Le trans­por­teur n'est pas respon­sable, à l'égard du voya­geur, du dom­mage résul­tant du fait que le voya­geur ne se con­forme pas aux pre­scrip­tions des dou­a­nes ou d'aut­res auto­ri­tés admi­nist­ra­ti­ves.

Sec­tion 2

Baga­ges

Article 36

Fon­de­ment de la respon­sa­bi­lité

§ 1 Le trans­por­teur est respon­sable du dom­mage résul­tant de la perte totale ou par­ti­elle et de l'ava­rie des baga­ges sur­venues à par­tir de la prise en charge par le trans­por­teur jusqu'à la liv­ra­i­son ainsi que du retard à la liv­ra­i­son.

§ 2 Le trans­por­teur est déchargé de cette respon­sa­bi­lité dans la mesure où la perte, l'ava­rie ou le retard à la liv­ra­i­son a eu pour cause une faute du voya­geur, un ordre de celui-​ci ne résul­tant pas d'une faute du trans­por­teur, un vice propre des baga­ges ou des cir­constan­ces que le trans­por­teur ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier.

§ 3 Le trans­por­teur est déchargé de cette respon­sa­bi­lité dans la mesure où la perte ou l'ava­rie résulte des ris­ques par­ticu­li­ers inhé­rents à un ou plu­sieurs des faits ci-​après:
      a) absence ou défectu­o­sité de l'embal­lage;
      b) nature spé­ci­ale des baga­ges;
      c) expé­di­tion comme baga­ges d'objets exclus du trans­port.

Article 37

Charge de la preuve

§ 1 La preuve que la perte, l'ava­rie ou le retard à la liv­ra­i­son, a eu pour cause un des faits prévus à l'article 36, § 2, incombe au trans­por­teur.

§ 2 Lors­que le trans­por­teur établit que la perte ou l'ava­rie a pu résul­ter, étant donné les cir­constan­ces de fait, d'un ou de plu­sieurs des ris­ques par­ticu­li­ers prévus à l'article 36, § 3, il y a présomp­tion qu'elle en résulte. L'ayant droit con­serve toute­fois le droit de prou­ver que le dom­mage n'a pas eu pour cause, tota­le­ment ou par­ti­el­le­ment, l'un de ces ris­ques.

Article 38

Trans­por­teurs sub­sé­quents

Lorsqu'un trans­port fai­sant l'objet d'un cont­rat de trans­port uni­que est effectué par plu­sieurs trans­por­teurs sub­sé­quents, cha­que trans­por­teur, pre­nant en charge les baga­ges avec le bul­le­tin de baga­ges ou le véhicule avec le bul­le­tin de trans­port, par­ti­cipe, quant à l'ache­mi­ne­ment des baga­ges ou au trans­port des véhicu­les, au cont­rat de trans­port con­for­mé­ment aux sti­pu­la­tions du bul­le­tin de baga­ges ou du bul­le­tin de trans­port et assume les obli­ga­tions qui en décou­lent. Dans ce cas, cha­que trans­por­teur répond de l'exécu­tion du trans­port sur le par­cours total jusqu'à la liv­ra­i­son.

Article 39

Trans­por­teur sub­sti­tué

§ 1 Lors­que le trans­por­teur a con­fié, en tout ou en par­tie, l'exécu­tion du trans­port à un trans­por­teur sub­sti­tué, que ce soit ou non dans l'exer­cice d'une faculté qui lui est recon­nue dans le cont­rat de trans­port, le trans­por­teur n'en demeure pas moins respon­sable de la tota­lité du trans­port.

§ 2 Tou­tes les dis­po­si­tions des pré­sen­tes Règles uni­for­mes régis­sant la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur s'appli­quent éga­le­ment à la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur sub­sti­tué pour le trans­port effectué par ses soins. Les articles 48 et 52 s'appli­quent lorsqu'une action est inten­tée contre les agents et tou­tes aut­res per­son­nes au ser­vice des­quel­les le trans­por­teur sub­sti­tué recourt pour l'exécu­tion du trans­port.

§ 3 Toute con­ven­tion par­ticulière par laquelle le trans­por­teur assume des obli­ga­tions qui ne lui incom­bent pas en vertu des pré­sen­tes Règles uni­for­mes, ou renonce à des dro­its qui lui sont con­férés par ces Règles uni­for­mes, est sans effet à l'égard du trans­por­teur sub­sti­tué qui ne l'a pas accep­tée expres­sé­ment et par écrit. Que le trans­por­teur sub­sti­tué ait ou non accepté cette con­ven­tion, le trans­por­teur reste néan­moins lié par les obli­ga­tions ou les renon­ci­a­tions qui résul­tent de ladite con­ven­tion par­ticulière.

§ 4 Lors­que et pour aut­ant que le trans­por­teur et le trans­por­teur sub­sti­tué sont respon­sa­bles, leur respon­sa­bi­lité est soli­daire.

§ 5 Le mon­tant total de l'indem­nité dû par le trans­por­teur, le trans­por­teur sub­sti­tué ainsi que leurs agents et les aut­res per­son­nes au ser­vice des­quel­les ils recou­rent pour l'exécu­tion du trans­port, n'excède pas les limi­tes prévues aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

§ 6 Le pré­sent article ne porte pas atteinte aux dro­its de recours pou­vant exis­ter entre le trans­por­teur et le trans­por­teur sub­sti­tué.

Article 40

Présomp­tion de perte

§ 1 L'ayant droit peut, sans avoir à four­nir d'aut­res preu­ves, con­sidérer un colis comme perdu quand il n'a pas été livré ou tenu à sa dis­po­si­tion dans les qua­torze jours qui sui­vent la demande de liv­ra­i­son pré­sen­tée con­for­mé­ment à l'article 22, § 3.

§ 2 Si un colis réputé perdu est ret­rouvé au cours de l'année qui suit la demande de liv­ra­i­son, le trans­por­teur doit avi­ser l'ayant droit, lors­que son adresse est con­nue ou peut être décou­verte.

§ 3 Dans les trente jours qui sui­vent la récep­tion de l'avis visé au § 2, l'ayant droit peut exi­ger que le colis lui soit livré. Dans ce cas, il doit payer les frais affé­rents au trans­port du colis depuis le lieu d'expé­di­tion jusqu'à celui où a lieu la liv­ra­i­son et resti­tuer l'indem­nité reçue, déduc­tion faite, le cas échéant, des frais qui aurai­ent été com­pris dans cette indem­nité. Néan­moins, il con­serve ses dro­its à indem­nité pour retard à la liv­ra­i­son prévus à l'article 43.

§ 4 Si le colis ret­rouvé n'a pas été réclamé dans le délai prévu au § 3 ou si le colis est ret­rouvé plus d'un an après la demande de liv­ra­i­son, le trans­por­teur en dis­pose con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions en vigueur au lieu où se trouve le colis.

Article 41

Indem­nité en cas de perte

§ 1 En cas de perte totale ou par­ti­elle des baga­ges, le trans­por­teur doit payer, à l'exclu­sion de tous aut­res dommages-​intérêts:
      a) si le mon­tant du dom­mage est prouvé, une indem­nité égale à ce mon­tant sans qu'elle excède toute­fois 80 uni­tés de compte par kilo­gramme manquant de masse brute ou 1 200 uni­tés de compte par colis;
      b) si le mon­tant du dom­mage n'est pas prouvé, une indem­nité for­fai­taire de 20 uni­tés de compte par kilo­gramme manquant de masse brute ou de 300 uni­tés de compte par colis.

Le mode d'indem­ni­sa­tion, par kilo­gramme manquant ou par colis, est déter­miné dans les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port.

§ 2 Le trans­por­teur doit resti­tuer, en outre, le prix pour le trans­port des baga­ges et les aut­res som­mes déboursées en rela­tion avec le trans­port du colis perdu ainsi que les dro­its de dou­ane et les dro­its d'accise déjà acquit­tés.

Article 42

Indem­nité en cas d'ava­rie

§ 1 En cas d'ava­rie des baga­ges, le trans­por­teur doit payer, à l'exclu­sion de tous aut­res dommages-​intérêts, une indem­nité équi­va­lente à la dépré­ci­a­tion des baga­ges.

§ 2 L'indem­nité n'excède pas:
      a) si la tota­lité des baga­ges est dépré­ciée par l'ava­rie, le mon­tant qu'elle aurait atteint en cas de perte totale;
      b) si une par­tie seu­le­ment des baga­ges est dépré­ciée par l'ava­rie, le mon­tant qu'elle aurait atteint en cas de perte de la par­tie dépré­ciée.

Article 43

Indem­nité en cas de retard à la liv­ra­i­son

§ 1 En cas de retard à la liv­ra­i­son des baga­ges, le trans­por­teur doit payer, par péri­ode indi­vi­sible de vingt-​quatre heu­res à comp­ter de la demande de liv­ra­i­son, mais avec un max­i­mum de qua­torze jours:
      a) si l'ayant droit prouve qu'un dom­mage, y com­pris une ava­rie, en est résulté, une indem­nité égale au mon­tant du dom­mage jusqu'à un max­i­mum de 0,80 unité de compte par kilo­gramme de masse brute des baga­ges ou de 14 uni­tés de compte par colis, liv­rés en retard;
      b) si l'ayant droit ne prouve pas qu'un dom­mage en est résulté, une indem­nité for­fai­taire de 0,14 unité de compte par kilo­gramme de masse brute des baga­ges ou de 2,80 uni­tés de compte par colis, liv­rés en retard.

Le mode d'indem­ni­sa­tion, par kilo­gramme ou par colis, est déter­miné dans les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port.

§ 2 En cas de perte totale des baga­ges, l'indem­nité prévue au § 1 ne se cumule pas avec celle prévue à l'article 41.

§ 3 En cas de perte par­ti­elle des baga­ges, l'indem­nité prévue au § 1 est payée pour la par­tie non per­due.

§ 4 En cas d'ava­rie des baga­ges ne résul­tant pas du retard à la liv­ra­i­son, l'indem­nité prévue au § 1 se cumule, s'il y a lieu, avec celle prévue à l'article 42.

§ 5 En aucun cas, le cumul de l'indem­nité prévue au § 1 avec cel­les prévues aux articles 41 et 42 ne donne lieu au pai­e­ment d'une indem­nité excé­dant celle qui serait due en cas de perte totale des baga­ges.

Sec­tion 3

Véhicu­les

Article 44

Indem­nité en cas de retard

§ 1 En cas de retard dans le char­ge­ment pour une cause impu­table au trans­por­teur ou de retard à la liv­ra­i­son d'un véhicule, le trans­por­teur doit payer, lors­que l'ayant droit prouve qu'un dom­mage en est résulté, une indem­nité dont le mon­tant n'excède pas le prix du trans­port.

§ 2 Si l'ayant droit renonce au cont­rat de trans­port, en cas de retard dans le char­ge­ment pour une cause impu­table au trans­por­teur, le prix du trans­port est rem­boursé à l'ayant droit. En outre, celui-​ci peut récla­mer, lorsqu'il prouve qu'un dom­mage est résulté de ce retard, une indem­nité dont le mon­tant n'excède pas le prix du trans­port.

Article 45

Indem­nité en cas de perte

En cas de perte totale ou par­ti­elle d'un véhicule, l'indem­nité à payer à l'ayant droit pour le dom­mage prouvé est cal­cu­lée d'après la valeur usu­elle du véhicule. Elle n'excède pas 8 000 uni­tés de compte. Une remor­que avec ou sans char­ge­ment est con­sidérée comme un véhicule indépen­dant.

Article 46

Respon­sa­bi­lité en ce qui con­cerne d'aut­res objets

§ 1 En ce qui con­cerne les objets lais­sés dans le véhicule ou se trou­vant dans des coff­res (p. ex. coff­res à baga­ges ou à skis), soli­de­ment arrimés au véhicule, le trans­por­teur n'est respon­sable que du dom­mage causé par sa faute. L'indem­nité totale à payer n'excède pas 1 400 uni­tés de compte.

§ 2 En ce qui con­cerne les objets arrimés à l'extérieur du véhicule y com­pris les coff­res visés au § 1, le trans­por­teur n'est respon­sable que s'il est prouvé que le dom­mage résulte d'un acte ou d'une omis­sion que le trans­por­teur a com­mis, soit avec l'inten­tion de pro­vo­quer un tel dom­mage, soit témé­rai­re­ment et avec cons­ci­ence qu'un tel dom­mage en résul­tera pro­bable­ment.

Article 47

Droit appli­cable

Sous réserve des dis­po­si­tions de la pré­sente Sec­tion, les dis­po­si­tions de la Sec­tion 2 rela­ti­ves à la respon­sa­bi­lité pour les baga­ges s'appli­quent aux véhicu­les.

Cha­pi­tre IV

Dis­po­si­tions com­mu­nes

Article 48

Déchéance du droit d'invo­quer les limi­tes de respon­sa­bi­lité

Les limi­tes de respon­sa­bi­lité prévues aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes ainsi que les dis­po­si­tions du droit natio­nal qui limi­tent les indem­ni­tés à un mon­tant déter­miné, ne s'appli­quent pas, s'il est prouvé que le dom­mage résulte d'un acte ou d'une omis­sion que le trans­por­teur a com­mis, soit avec l'inten­tion de pro­vo­quer un tel dom­mage, soit témé­rai­re­ment et avec cons­ci­ence qu'un tel dom­mage en résul­tera probable-​ment.

Article 49

Con­ver­sion et intéréts

§ 1 Lors­que le cal­cul de l'indem­nité impli­que la con­ver­sion des som­mes exprimées en uni­tés moné­taires étrangères, celle-​ci est faite d'après le cours aux jour et lieu du pai­e­ment de l'indem­nité.

§ 2 L'ayant droit peut deman­der des intérêts de l'indem­nité, cal­cu­lés à rai­son de cinq pour cent l'an, à par­tir du jour de la récla­ma­tion prévue à l'article 55 ou, s'il n'y a pas eu de récla­ma­tion, du jour de la demande en justice.

§ 3 Toute­fois, pour les indem­ni­tés dues en vertu des articles 27 et 28, les intérêts ne cou­rent que du jour où les faits qui ont servi à la déter­mi­na­tion du mon­tant de l'indem­nité se sont pro­duits, si ce jour est pos­térieur à celui de la récla­ma­tion ou de la demande en justice.

§ 4 En ce qui con­cerne les baga­ges, les intérêts ne sont dus que si l'indem­nité excède 16 uni­tés de compte par bul­le­tin de baga­ges.

§ 5 En ce qui con­cerne les baga­ges, si l'ayant droit ne remet pas au trans­por­teur, dans un délai con­ve­nable qui lui est fixé, les pièces justi­fi­ca­ti­ves néces­sa­ires pour la liqui­da­tion défi­ni­tive de la récla­ma­tion, les intérêts ne cou­rent pas entre l'expi­ra­tion du délai fixé et la remise effective de ces pièces.

Article 50

Respon­sa­bi­lité en cas d'acci­dent nuc­léaire

Le trans­por­teur est déchargé de la respon­sa­bi­lité qui lui incombe en vertu des pré­sen­tes Règles uni­for­mes lors­que le dom­mage a été causé par un acci­dent nuc­léaire et qu'en appli­ca­tion des lois et pre­scrip­tions d'un Etat réglant la respon­sa­bi­lité dans le domaine de l'éner­gie nuc­léaire, l'explo­i­tant d'une instal­la­tion nuc­léaire ou une autre per­sonne qui lui est sub­sti­tuée est respon­sable de ce dom­mage.

Article 51

Per­son­nes dont répond le trans­por­teur

Le trans­por­teur est respon­sable de ses agents et des aut­res per­son­nes au ser­vice des­quel­les il recourt pour l'exécu­tion du trans­port lors­que ces agents ou ces aut­res per­son­nes agis­sent dans l'exer­cice de leurs fon­c­tions. Les ges­tionnaires de l'infrastructure fer­ro­vi­aire sur laquelle est effectué le trans­port sont con­sidérés comme des per­son­nes au ser­vice des­quel­les le trans­por­teur recourt pour l'exécu­tion du trans­port.

Article 52

Aut­res actions

§ 1 Dans tous les cas où les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent, toute action en respon­sa­bi­lité, à quel­que titre que ce soit, ne peut être exer­cée contre le trans­por­teur que dans les con­di­tions et limi­ta­tions de ces Règles uni­for­mes.

§ 2 Il en est de même pour toute action exer­cée contre les agents et les aut­res per­son­nes dont le trans­por­teur répond en vertu de l'article 51.

Titre V

Respon­sa­bi­lité du voya­geur

Article 53

Prin­ci­pes par­ticu­li­ers de respon­sa­bi­lité

Le voya­geur est respon­sable envers le trans­por­teur pour tout dom­mage:
      a) résul­tant du non respect de ses obli­ga­tions en vertu
   1. des articles 10, 14 et 20,
   2. des dis­po­si­tions par­ticulières pour le trans­port des véhicu­les, con­tenues dans les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port, ou
   3. du Règle­ment con­cer­nant le trans­port inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire des mar­chan­di­ses dang­e­reu­ses (RID), ou
      b) causé par les objets ou les ani­maux qu'il prend avec lui,

à moins qu'il ne prouve que le dom­mage a été causé par des cir­constan­ces qu'il ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier, en dépit du fait qu'il a fait preuve de la dili­gence exi­gée d'un voya­geur cons­ci­en­ci­eux. Cette dis­po­si­tion n'affecte pas la respon­sa­bi­lité qui peut incom­ber au trans­por­teur en vertu des articles 26 et 33, § 1.

Titre VI

Exer­cice des dro­its

Article 54

Consta­ta­tion de perte par­ti­elle ou d'ava­rie

§ 1 Lorsqu'une perte par­ti­elle ou une ava­rie d'un objet trans­porté sous la garde du trans­por­teur (baga­ges, véhicu­les) est décou­verte ou pré­sumée par le trans­por­teur ou que l'ayant droit en allègue l'existence, le trans­por­teur doit dres­ser sans délai et, si pos­sible, en pré­sence de l'ayant droit, un procès-​verbal constatant, sui­vant la nature du dom­mage, l'état de l'objet, et, aut­ant que pos­sible, l'impor­tance du dom­mage, sa cause et le moment où il s'est pro­duit.

§ 2 Une copie du procès-​verbal de consta­ta­tion doit être remise gra­tui­te­ment à l'ayant droit.

§ 3 Lors­que l'ayant droit n'accepte pas les consta­ta­tions du procès-​verbal, il peut deman­der que l'état des baga­ges ou du véhicule ainsi que la cause et le mon­tant du dom­mage soi­ent consta­tés par un expert nommé par les par­ties au cont­rat de trans­port ou par voie judi­ci­aire. La procé­dure est sou-​mise aux lois et pre­scrip­tions de l'Etat où la consta­ta­tion a lieu.

Article 55

Récla­ma­tions

§ 1 Les récla­ma­tions rela­ti­ves à la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur en cas de mort et de bles­su­res de voya­geurs doi­vent être adres­sées par écrit au trans­por­teur contre qui l'action judi­ci­aire peut être exer­cée. Dans le cas d'un trans­port fai­sant l'objet d'un cont­rat uni­que et effectué par des trans­por­teurs sub­sé­quents, les récla­ma­tions peu­vent éga­le­ment être adres­sées au pre­mier ou au der­nier trans­por­teur ainsi qu'au trans­por­teur ayant dans l'Etat de domi­cile ou de rési­dence habi­tu­elle du voya­geur son siège prin­ci­pal ou la suc­cur­sale ou l'établis­se­ment qui a con­clu le cont­rat de trans­port.

§ 2 Les aut­res récla­ma­tions rela­ti­ves au cont­rat de trans­port doi­vent être adres­sées par écrit au trans­por­teur désigné à l'article 56, §§ 2 et 3.

§ 3 Les pièces que l'ayant droit juge utile de joindre à la récla­ma­tion doi­vent être pré­sen­tées soit en ori­ginaux, soit en copies, le cas échéant, dûment cer­ti­fiées con­for­mes si le trans­por­teur le demande. Lors du règle­ment de la récla­ma­tion, le trans­por­teur peut exi­ger la resti­tu­tion du titre de trans­port, du bul­le­tin de baga­ges et du bul­le­tin de trans­port.

Article 56

Trans­por­teurs qui peu­vent être actionnés

§ 1 L'action judi­ci­aire fon­dée sur la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur en cas de mort et de bles­su­res de voya­geurs ne peut être exer­cée que contre un trans­por­teur respon­sable au sens de l'article 26, § 5.

§ 2 Sous réserve du § 4, les aut­res actions judi­ci­aires des voya­geurs fon­dées sur le cont­rat de trans­port peu­vent être exer­cées uni­que­ment contre le pre­mier ou le der­nier trans­por­teur ou contre celui qui exécu­tait la par­tie du trans­port au cours de laquelle s'est pro­duit le fait géné­ra­teur de l'action.

§ 3 Lors­que, dans le cas de trans­ports exécu­tés par des trans­por­teurs sub­sé­quents, le trans­por­teur devant liv­rer le bagage ou le véhicule est inscrit avec son con­sen­te­ment sur le bul­le­tin de baga­ges ou sur le bul­le­tin de trans­port, celui-​ci peut être actionné con­for­mé­ment au § 2, même s'il n'a pas reçu le bagage ou le véhicule.

§ 4 L'action judi­ci­aire en resti­tu­tion d'une somme payée en vertu du cont­rat de trans­port peut être exer­cée contre le trans­por­teur qui a perçu cette somme ou contre celui au pro­fit duquel elle a été perçue.

§ 5 L'action judi­ci­aire peut être exer­cée contre un trans­por­teur autre que ceux visés aux §§ 2 et 4, lorsqu'elle est pré­sen­tée comme demande recon­ven­tion­nelle ou comme excep­tion dans l'instance rela­tive à une demande prin­ci­pale fon­dée sur le même cont­rat de trans­port.

§ 6 Dans la mesure où les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent au trans­por­teur sub­sti­tué, celui-​ci peut éga­le­ment être actionné.

§ 7 Si le deman­deur a le choix entre plu­sieurs trans­por­teurs, son droit d'option s'éteint dès que l'action judi­ci­aire est inten­tée contre l'un d'eux; cela vaut éga­le­ment si le deman­deur a le choix entre un ou plu­sieurs trans­por­teurs et un trans­por­teur sub­sti­tué.

Article 57

For

§ 1 Les actions judi­ci­aires fon­dées sur les pré­sen­tes Règles uni­for­mes peu­vent être inten­tées devant les juri­dic­tions des Etats mem­bres désig­nées d'un com­mun accord par les par­ties ou devant la juri­dic­tion de l'Etat mem­bre sur le ter­ri­to­ire duquel le défen­deur a son domi­cile ou sa rési­dence habi­tu­elle, son siège prin­ci­pal ou la suc­cur­sale ou l'établis­se­ment qui a con­clu le cont­rat de trans­port. D'aut­res juri­dic­tions ne peu­vent être sai­sies.

§ 2 Lorsqu'une action fon­dée sur les pré­sen­tes Règles uni­for­mes est en instance devant une juri­dic­tion com­pé­tente aux ter­mes du § 1, ou lors­que dans un tel litige un juge­ment a été pro­noncé par une telle juri­dic­tion, il ne peut être intenté aucune nou­velle action pour la même cause entre les mêmes par­ties à moins que la déci­sion de la juri­dic­tion devant laquelle la première action a été inten­tée ne soit pas suscep­tible d'être exécu­tée dans l'Etat où la nou­velle action est inten­tée.

Article 58

Extin­c­tion de l'action en cas de mort et de bles­su­res

§ 1 Toute action de l'ayant droit fon­dée sur la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur en cas de mort ou de bles­su­res de voya­geurs est éteinte s'il ne sig­nale pas l'acci­dent sur­venu au voya­geur, dans les douze mois à comp­ter de la con­nais­sance du dom­mage, à l'un des trans­por­teurs aux­quels une récla­ma­tion peut être pré­sen­tée selon l'article 55, § 1. Lors­que l'ayant droit sig­nale ver­ba­le­ment l'acci­dent au trans­por­teur, celui-​ci doit lui déliv­rer une attesta­tion de cet avis ver­bal.

§ 2 Toute­fois, l'action n'est pas éteinte si:
      a) dans le délai prévu au § 1, l'ayant droit a pré­senté une récla­ma­tion auprès de l'un des trans­por­teurs désig­nés à l'article 55, § 1;
      b) dans le délai prévu au § 1, le trans­por­teur respon­sable a eu con­nais­sance, par une autre voie, de l'acci­dent sur­venu au voya­geur;
      c) l'acci­dent n'a pas été sig­nalé ou a été sig­nalé tar­di­ve­ment, à la suite de cir­constan­ces qui ne sont pas impu­ta­bles à l'ayant droit;
      d) l'ayant droit prouve que l'acci­dent a eu pour cause une faute du trans­por­teur.

Article 59

Extin­c­tion de l'action née du trans­port des baga­ges

§ 1 L'accep­ta­tion des baga­ges par l'ayant droit éteint toute action contre le trans­por­teur, née du cont­rat de trans­port, en cas de perte par­ti­elle, d'ava­rie ou de retard à la liv­ra­i­son.

§ 2 Toute­fois, l'action n'est pas éteinte:
      a) en cas de perte par­ti­elle ou d'ava­rie, si
   1. la perte ou l'ava­rie a été consta­tée con­for­mé­ment à l'article 54 avant la récep­tion des baga­ges par l'ayant droit;
   2. la consta­ta­tion qui aurait dû être faite con­for­mé­ment à l'article 54 n'a été omise que par la faute du trans­por­teur;
      b) en cas de dom­mage non appa­rent dont l'existence est consta­tée après l'accep­ta­tion des baga­ges par l'ayant droit, si celui-​ci
   1. demande la consta­ta­tion con­for­mé­ment à l'article 54 immé­di­a­te­ment après la décou­verte du dom­mage et au plus tard dans les trois jours qui sui­vent la récep­tion des baga­ges, et
   2. prouve, en outre, que le dom­mage s'est pro­duit entre la prise en charge par le trans­por­teur et la liv­ra­i­son;
      c) en cas de retard à la liv­ra­i­son, si l'ayant droit a, dans les vingt et un jours, fait valoir ses dro­its auprès de l'un des trans­por­teurs désig­nés à l'article 56, § 3;
      d) si l'ayant droit prouve que le dom­mage a pour cause une faute du trans­por­teur.

Article 60

Pre­scrip­tion

§ 1 Les actions en dommages-​intérêts fon­dées sur la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur en cas de mort et de bles­su­res de voya­geurs sont pre­scri­tes:
      a) pour le voya­geur, par trois ans à comp­ter du len­de­main de l'acci­dent;
      b) pour les aut­res ayants droit, par trois ans à comp­ter du len­de­main du décès du voya­geur, sans que ce délai puisse toute­fois dépas­ser cinq ans à comp­ter du len­de­main de l'acci­dent.

§ 2 Les aut­res actions nées du cont­rat de trans­port sont pre­scri­tes par un an. Toute­fois, la pre­scrip­tion est de deux ans s'il s'agit d'une action en rai­son d'un dom­mage résul­tant d'un acte ou d'une omis­sion com­mis soit avec l'inten­tion de pro­vo­quer un tel dom­mage, soit témé­rai­re­ment et avec cons­ci­ence qu'un tel dom­mage en résul­tera pro­bable­ment.

§ 3 La pre­scrip­tion prévue au § 2 court pour l'action:
      a) en indem­nité pour perte totale: du qua­torzième jour qui suit l'expi­ra­tion du délai prévu à l'article 22, § 3;
      b) en indem­nité pour perte par­ti­elle, ava­rie ou retard à la liv­ra­i­son: du jour où la liv­ra­i­son a eu lieu;
      c) dans tous les aut­res cas con­cer­nant le trans­port des voya­geurs: du jour de l'expi­ra­tion de la vali­dité du titre de trans­port.

Le jour indiqué comme point de départ de la pre­scrip­tion n'est jamais com­pris dans le délai.

§ 4 En cas de récla­ma­tion écrite con­for­mé­ment à l'article 55 avec les pièces justi­fi­ca­ti­ves néces­sa­ires, la pre­scrip­tion est sus­pen­due jusqu'au jour où le trans­por­teur rejette la récla­ma­tion par écrit et resti­tue les pièces qui y sont join­tes. En cas d'accep­ta­tion par­ti­elle de la récla­ma­tion, la pre­scrip­tion reprend son cours pour la par­tie de la récla­ma­tion qui reste liti­gi­euse. La preuve de la récep­tion de la récla­ma­tion ou de la réponse et celle de la resti­tu­tion des pièces sont à la charge de la par­tie qui invo­que ce fait. Les récla­ma­tions ultérieu­res ayant le même objet ne sus­pen­dent pas la pre­scrip­tion.

§ 5 L'action pre­scrite ne peut plus être exer­cée, même sous forme d'une demande recon­ven­tion­nelle ou d'une excep­tion.

§ 6 Par ail­leurs, la sus­pen­sion et l'inter­rup­tion de la pre­scrip­tion sont rég­lées par le droit natio­nal.

Titre VII

Rap­ports des trans­por­teurs entre eux

Article 61

Par­tage du prix de trans­port

§ 1 Tout trans­por­teur doit payer aux trans­por­teurs inté­res­sés la part qui leur revi­ent sur un prix de trans­port qu'il a encaissé ou qu'il aurait dû encais­ser. Les moda­li­tés de pai­e­ment sont fix­ées par con­ven­tion entre les trans­por­teurs.

§ 2 L'article 6, § 3, l'article 16, § 3 et l'article 25 s'appli­quent éga­le­ment aux rela­tions entre les trans­por­teurs sub­sé­quents.

Article 62

Droit de recours

§ 1 Le trans­por­teur qui a payé une indem­nité en vertu des pré­sen­tes Règles uni­for­mes, a un droit de recours contre les trans­por­teurs ayant par­ti­cipé au trans­port con­for­mé­ment aux dis­po­si­tions sui­van­tes:
      a) le trans­por­teur qui a causé le dom­mage en est seul respon­sable;
      b) lors­que le dom­mage a été causé par plu­sieurs trans­por­teurs, chacun d'eux répond du dom­mage qu'il a causé; si la distin­c­tion est impossible, l'indem­nité est répar­tie entre eux con­for­mé­ment à la lettre c);
      c) s'il ne peut être prouvé lequel des trans­por­teurs a causé le dom­mage, l'indem­nité est répar­tie entre tous les trans­por­teurs ayant par­ti­cipé au trans­port, à l'excep­tion de ceux qui prou­vent que le dom­mage n'a pas été causé par eux; la répar­ti­tion est faite pro­por­tion­nel­le­ment à la part du prix de trans­port qui revi­ent à chacun des trans­por­teurs.

§ 2 Dans le cas d'insol­va­bi­lité de l'un de ces trans­por­teurs, la part lui incom­bant et non payée par lui est répar­tie entre tous les aut­res trans­por­teurs ayant par­ti­cipé au trans­port, pro­por­tion­nel­le­ment à la part du prix de trans­port qui revi­ent à chacun d'eux.

Article 63

Procé­dure de recours

§ 1 Le bien-​fondé du pai­e­ment effectué par le trans­por­teur exerçant un recours en vertu de l'article 62 ne peut être con­testé par le trans­por­teur contre lequel le recours est exercé, lors­que l'indem­nité a été fixée judi­ci­ai­re­ment et que ce der­nier trans­por­teur, dûment assigné, a été mis à même d'inter­ve­nir au procès. Le juge, saisi de l'action prin­ci­pale, fixe les délais impar­tis pour la sig­ni­fi­ca­tion de l'assig­na­tion et pour l'inter­ven­tion.

§ 2 Le trans­por­teur qui exerce son recours doit for­mer sa demande dans une seule et même instance contre tous les trans­por­teurs avec les­quels il n'a pas tran­sigé, sous peine de per­dre son recours contre ceux qu'il n'aurait pas assig­nés.

§ 3 Le juge doit sta­tuer par un seul et même juge­ment sur tous les recours dont il est saisi.

§ 4 Le trans­por­teur qui désire faire valoir son droit de recours peut sai­sir les juri­dic­tions de l'Etat sur le ter­ri­to­ire duquel un des trans­por­teurs par­ti­ci­pant au trans­port a son siège prin­ci­pal ou la suc­cur­sale ou l'établis­se­ment qui a con­clu le cont­rat de trans­port.

§ 5 Lors­que l'action doit être inten­tée contre plu­sieurs trans­por­teurs, le trans­por­teur qui exerce le droit de recours peut cho­i­sir entre les juri­dic­tions com­pé­ten­tes selon le § 4, celle devant laquelle il intro­duira son recours.

§ 6 Des recours ne peu­vent pas être intro­duits dans l'instance rela­tive à la demande en indem­nité exer­cée par l'ayant droit au cont­rat de trans­port.

Article 64

Accords au sujet des recours

Les trans­por­teurs sont libres de con­ve­nir entre eux de dis­po­si­tions déro­geant aux articles 61 et 62.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Uni­form Rules con­cer­ning the Contract of Inter­na­tio­nal Car­ri­age of Pas­seng­ers by Rail (CIV, appen­dix A to the Con­ven­tion)

Title I

Gene­ral Pro­vi­sions

Article 1

Scope

§ 1 These Uni­form Rules shall apply to every contract of car­ri­age of pas­seng­ers by rail for reward or free of charge, when the place of departure and the place of des­ti­na­tion are situ­a­ted in two dif­fe­rent Mem­ber Sta­tes, irre­spective of the domi­cile or the place of busi­ness and the natio­na­lity of the par­ties to the contract of car­ri­age.

§ 2 When inter­na­tio­nal car­ri­age being the sub­ject of a single contract inclu­des car­ri­age by road or inland water­way in inter­nal traf­fic of a Mem­ber State as a sup­ple­ment to trans­fron­tier car­ri­age by rail, these Uni­form Rules shall apply.

§ 3 When inter­na­tio­nal car­ri­age being the sub­ject of a single contract of car­ri­age inclu­des car­ri­age by sea or trans­fron­tier car­ri­age by inland water­way as a sup­ple­ment to car­ri­age by rail, these Uni­form Rules shall apply if the car­ri­age by sea or inland water­way is per­for­med on ser­vices inclu­ded in the lists of ser­vices pro­vi­ded for in Article 24 § 1 of the Con­ven­tion.

§ 4 These Uni­form Rules shall also apply, as far as the lia­bi­lity of the car­rier in case of death of, or per­so­nal injury to, pas­seng­ers is con­cer­ned, to per­sons accom­pa­ny­ing a con­sign­ment whose car­ri­age is effec­ted in accor­dance with the CIM Uni­form Rules.

§ 5 These Uni­form Rules shall not apply to car­ri­age per­for­med between sta­tions situ­a­ted on the ter­ri­tory of neigh­bou­ring Sta­tes, when the infrastructure of these sta­tions is mana­ged by one or more infrastructure mana­gers sub­ject to only one of those Sta­tes.

§ 6 Any State which is a party to a con­ven­tion con­cer­ning inter­na­tio­nal through car­ri­age of pas­seng­ers by rail com­pa­rable with these Uni­form Rules may, when it makes an appli­ca­tion for acces­sion to the Con­ven­tion, declare that it will apply these Uni­form Rules only to car­ri­age per­for­med on a part of the rail­way infrastructure situ­a­ted on its ter­ri­tory. This part of the rail­way infrastructure must be pre­ci­sely defi­ned and con­nec­ted to the rail­way infrastructure of a Mem­ber State. When a State has made the above-​mentioned decla­ra­tion, these Uni­form Rules shall apply only on the con­di­tion
      a) that the place of departure or of des­ti­na­tion, as well as the route desig­na­ted in the contract of car­ri­age, is situ­a­ted on the spe­ci­fied infrastructure or
      b) that the spe­ci­fied infrastructure con­nects the infrastructure of two Mem­ber Sta­tes and that it has been desig­na­ted in the contract of car­ri­age as a route for tran­sit car­ri­age.

§ 7 A State which has made a reser­va­tion in accor­dance with § 6 may withdraw it at any time by noti­fi­ca­tion to the Depo­si­tary. This withdra­wal shall take effect one month after the day on which the Depo­si­tary noti­fies it to the Mem­ber Sta­tes. The decla­ra­tion shall cease to have effect when the con­ven­tion refer­red to in § 6, first sen­tence, cea­ses to be in force for that State.

Article 2

Decla­ra­tion con­cer­ning lia­bi­lity in case of death of, or per­so­nal injury to, pas­seng­ers

§ 1 Any State may, at any time, declare that it will not apply to pas­seng­ers invol­ved in acci­dents occur­ring on its ter­ri­tory the whole of the pro­vi­sions con­cer­ning the lia­bi­lity of the car­rier in case of death of, or per­so­nal injury to, pas­seng­ers, when such pas­seng­ers are natio­nals of, or have their usual place of resi­dence in, that State.

§ 2 A State which has made a decla­ra­tion in accor­dance with § 1 may withdraw it at any time by noti­fi­ca­tion to the Depo­si­tary. This withdra­wal shall take effect one month after the day on which the Depo­si­tary noti­fies it to the Mem­ber Sta­tes.

Article 3

Defi­ni­tions

For pur­po­ses of these Uni­form Rules, the term
      a) "car­rier" means the contractual car­rier with whom the pas­senger has con­clu­ded the contract of car­ri­age pur­su­ant to these Uni­form Rules, or a suc­ces­sive car­rier who is liable on the basis of this contract;
      b) "sub­sti­tute car­rier" means a car­rier, who has not con­clu­ded the contract of car­ri­age with the pas­senger, but to whom the car­rier refer­red to in let­ter a) has ent­rus­ted, in whole or in part, the per­for­mance of the car­ri­age by rail;
      c) "Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age" means the con­di­tions of the car­rier in the form of gene­ral con­di­tions or tariffs legally in force in each Mem­ber State and which have become, by the con­clu­sion of the contract of car­ri­age, an inte­gral part of it;
      d) "vehicle" means a motor vehicle or a trai­ler car­ried on the occa­sion of the car­ri­age of pas­seng­ers.

Article 4

Dero­ga­tions

§ 1 The Mem­ber Sta­tes may con­clude agre­e­ments which pro­vide for dero­ga­tions from these Uni­form Rules for car­ri­age per­for­med exclu­si­vely between two sta­tions on eit­her side of the fron­tier, when there is no other sta­tion between them.

§ 2 For car­ri­age per­for­med between two Mem­ber Sta­tes, pas­sing through a State which is not a Mem­ber State, the Sta­tes con­cer­ned may con­clude agre­e­ments which dero­gate from these Uni­form Rules.

§ 3 Sub­ject to other pro­vi­sions of pub­lic inter­na­tio­nal law, two or more Mem­ber Sta­tes may set between them­sel­ves con­di­tions under which car­ri­ers are sub­ject to the obli­ga­tion to carry pas­seng­ers, lug­gage, ani­mals and vehicles in traf­fic between those Sta­tes.

§ 4 Agre­e­ments refer­red to in §§ 1 to 3 as well as their coming into force shall be noti­fied to the Inter­go­vern­men­tal Orga­ni­sa­tion for Inter­na­tio­nal Car­ri­age by Rail. The Secre­tary Gene­ral of the Orga­ni­sa­tion shall notify the Mem­ber Sta­tes and inte­res­ted under­ta­kings of this.

Article 5

Man­da­tory law

Unless pro­vi­ded other­wise in these Uni­form Rules, any sti­pu­la­tion which, directly or indirectly, would dero­gate from these Uni­form Rules shall be null and void. The nul­lity of such a sti­pu­la­tion shall not involve the nul­lity of the other pro­vi­sions of the contract of car­ri­age. Nevert­he­less, a car­rier may assume a lia­bi­lity gre­a­ter and obli­ga­tions more bur­densome than those pro­vi­ded for in these Uni­form Rules.

Title II

Con­clu­sion and Per­for­mance of the Contract of Car­ri­age

Article 6

Contract of car­ri­age

§ 1 By the contract of car­ri­age the car­rier shall under­take to carry the pas­senger as well as, where appro­pri­ate, lug­gage and vehicles to the place of des­ti­na­tion and to deli­ver the lug­gage and vehicles at the place of des­ti­na­tion.

§ 2 The contract of car­ri­age must be con­fir­med by one or more tic­kets issued to the pas­senger. However, sub­ject to Article 9 the absence, irre­gu­la­rity or loss of the tic­ket shall not affect the existence or vali­dity of the contract which shall remain sub­ject to these Uni­form Rules.

§ 3 The tic­ket shall be prima facie evi­dence of the con­clu­sion and the con­tents of the contract of car­ri­age.

Article 7

Tic­ket

§ 1 The Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age shall deter­mine the form and con­tent of tic­kets as well as the lan­gu­age and cha­rac­ters in which they are to be prin­ted and made out.

§ 2 The following, at least, must be ente­red on the tic­ket:
      a) the car­rier or car­ri­ers;
      b) car­ri­age is sub­ject, notwit­h­stan­ding any clause to the cont­rary, to these Uni­form Rules; this may be indi­ca­ted by the acro­nym CIV;
      c) a sta­te­ment that the any other sta­te­ment neces­sary to prove the con­clu­sion and con­tents of the contract of car­ri­age and enabling the pas­senger to assert the rights resul­ting from this contract.

§ 3 The pas­senger must ensure, on receipt of the tic­ket, that it has been made out in accor­dance with his instruc­tions.

§ 4 The tic­ket shall be trans­fe­rable if it has not been made out in the pas­senger's name and if the jour­ney has not begun.

§ 5 The tic­ket may be established in the form of electro­nic data regi­stra­tion, which can be trans­for­med into legible writ­ten sym­bols. The pro­ce­dure used for the regi­stra­tion and tre­at­ment of data must be equi­va­lent from the fun­c­tio­nal point of view, par­ticu­larly so far as con­cerns the evi­den­tial value of the tic­ket repre­sen­ted by those data.

Article 8

Pay­ment and refund of the car­ri­age charge

§ 1 Sub­ject to a cont­rary agre­e­ment between the pas­senger and the car­rier, the car­ri­age charge shall be pay­able in advance.

§ 2 The Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age shall deter­mine under what con­di­tions a refund of the car­ri­age charge shall be made.

Article 9

Right to be car­ried. Exclu­sion from car­ri­age

§ 1 The pas­senger must, from the start of his jour­ney, be in pos­ses­sion of a valid tic­ket and pro­duce it on the inspec­tion of tic­kets. The Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age may pro­vide
      a) that a pas­senger who does not pro­duce a valid tic­ket must pay, in addi­tion to the car­ri­age charge, a sur­charge;
      b) that a pas­senger who refu­ses to pay the car­ri­age charge or the sur­charge upon demand may be requi­red to discon­ti­nue his jour­ney;
      c) if and under what con­di­tions a refund of the sur­charge shall be made.

§ 2 The Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age may pro­vide that pas­seng­ers who
      a) pre­sent a danger for safety and the good fun­c­tio­ning of the ope­ra­tions or for the safety of other pas­seng­ers,
      b) incon­ve­ni­ence other pas­seng­ers in an into­le­rable man­ner,

shall be exclu­ded from car­ri­age or may be requi­red to discon­ti­nue their jour­ney and that such per­sons shall not be entit­led to a refund of their car­ri­age charge or of any charge for the car­ri­age of regis­te­red lug­gage they may have paid.

Article 10

Com­ple­tion of admi­nist­ra­tive for­ma­li­ties

The pas­senger must com­ply with the for­ma­li­ties requi­red by customs or other admi­nist­ra­tive aut­ho­ri­ties.

Article 11

Can­cel­la­tion and late run­ning of trains. Mis­sed con­nec­tions

The car­rier must, where neces­sary, cer­tify on the tic­ket that the train has been can­cel­led or the con­nec­tion mis­sed.

Title III

Car­ri­age of Hand Lug­gage, Ani­mals, Regis­te­red Lug­gage and Vehicles

Chap­ter I

Com­mon Pro­vi­sions

Article 12

Accep­table articles and ani­mals

§ 1 The pas­senger may take with him articles which can be hand­led easily (hand lug­gage) and also live ani­mals in accor­dance with the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age. More­o­ver, the pas­senger may take with him cum­bersome articles in accor­dance with the spe­cial pro­vi­sions, con­tai­ned in the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age. Articles and ani­mals likely to annoy or incon­ve­ni­ence pas­seng­ers or cause damage shall not be allo­wed as hand lug­gage.

§ 2 The pas­senger may con­sign articles and ani­mals as regis­te­red lug­gage in accor­dance with the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age.

§ 3 The car­rier may allow the car­ri­age of vehicles on the occa­sion of the car­ri­age of pas­seng­ers in accor­dance with spe­cial pro­vi­sions, con­tai­ned in the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age.

§ 4 The car­ri­age of dang­e­rous goods as hand lug­gage, regis­te­red lug­gage as well as in or on vehicles which, in accor­dance with this Title are car­ried by rail, must com­ply with the Regu­la­tion con­cer­ning the Car­ri­age of Dang­e­rous Goods by Rail (RID).

Article 13

Exa­mi­na­tion

§ 1 When there is good rea­son to suspect a fai­lure to observe the con­di­tions of car­ri­age, the car­rier shall have the right to exa­mine whet­her the articles (hand lug­gage, regis­te­red lug­gage, vehicles inclu­ding their loa­ding) and ani­mals car­ried com­ply with the con­di­tions of car­ri­age, unless the laws and pre­scrip­tions of the State in which the exa­mi­na­tion would take place pro­hi­bit such exa­mi­na­tion. The pas­senger must be invi­ted to attend the exa­mi­na­tion. If he does not appear or can­not be reached, the car­rier must require the pre­sence of two inde­pen­dent wit­nes­ses.

§ 2 If it is established that the con­di­tions of car­ri­age have not been respec­ted, the car­rier can require the pas­senger to pay the costs ari­sing from the exa­mi­na­tion.

Article 14

Com­ple­tion of admi­nist­ra­tive for­ma­li­ties

The pas­senger must com­ply with the for­ma­li­ties requi­red by customs or other admi­nist­ra­tive aut­ho­ri­ties when, on being car­ried, he has articles (hand lug­gage, regis­te­red lug­gage, vehicles inclu­ding their loa­ding) or ani­mals car­ried. He shall be pre­sent at the inspec­tion of these articles save where other­wise pro­vi­ded by the laws and pre­scrip­tions of each State.

Chap­ter II

Hand Lug­gage and Ani­mals

Article 15

Super­vi­sion

It shall be the pas­senger's respon­si­bi­lity to super­vise the hand lug­gage and ani­mals that he takes with him.

Chap­ter III

Regis­te­red Lug­gage

Article 16

Con­sign­ment of regis­te­red lug­gage

§ 1 The contractual obli­ga­tions rela­ting to the for­war­ding of regis­te­red lug­gage must be established by a lug­gage regi­stra­tion voucher issued to the pas­senger.

§ 2 Sub­ject to Article 22 the absence, irre­gu­la­rity or loss of the lug­gage regi­stra­tion voucher shall not affect the existence or the vali­dity of the agre­e­ments con­cer­ning the for­war­ding of the regis­te­red lug­gage, which shall remain sub­ject to these Uni­form Rules.

§ 3 The lug­gage regi­stra­tion voucher shall be prima facie evi­dence of the regi­stra­tion of the lug­gage and the con­di­tions of its car­ri­age.

§ 4 Sub­ject to evi­dence to the cont­rary, it shall be pre­su­med that when the car­rier took over the regis­te­red lug­gage it was appa­rently in a good con­di­tion, and that the num­ber and the mass of the items of lug­gage cor­re­spon­ded to the ent­ries on the lug­gage regi­stra­tion voucher.

Article 17

Lug­gage regi­stra­tion voucher

§ 1 The Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age shall deter­mine the form and con­tent of the lug­gage regi­stra­tion voucher as well as the lan­gu­age and cha­rac­ters in which it is to be prin­ted and made out. Article 7 § 5 shall apply muta­tis mutan­dis.

§ 2 The following, at least, must be ente­red on the lug­gage regi­stra­tion voucher:
      a) the car­rier or car­ri­ers;
      b) a sta­te­ment that the car­ri­age is sub­ject, notwit­h­stan­ding any clause to the cont­rary, to these Uni­form Rules; this may be indi­ca­ted by the acro­nym CIV;
      c) any other sta­te­ment neces­sary to prove the contractual obli­ga­tions rela­ting to the for­war­ding of the regis­te­red lug­gage and enabling the pas­senger to assert the rights resul­ting from the contract of car­ri­age.

§ 3 The pas­senger must ensure, on receipt of the lug­gage regi­stra­tion voucher, that it has been made out in accor­dance with his instruc­tions.

Article 18

Regi­stra­tion and car­ri­age

§ 1 Save where the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age other­wise pro­vide, lug­gage shall be regis­te­red only on pro­duc­tion of a tic­ket valid at least as far as the des­ti­na­tion of the lug­gage. In other respects the regi­stra­tion of lug­gage shall be car­ried out in accor­dance with the pre­scrip­tions in force at the place of con­sign­ment.

§ 2 When the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age pro­vide that lug­gage may be accep­ted for car­ri­age wit­hout pro­duc­tion of a tic­ket, the pro­vi­sions of these Uni­form Rules deter­mi­ning the rights and obli­ga­tions of the pas­senger in respect of his regis­te­red lug­gage shall apply muta­tis mutan­dis to the con­sig­nor of regis­te­red lug­gage.

§ 3 The car­rier can for­ward the regis­te­red lug­gage by anot­her train or by anot­her mode of trans­port and by a dif­fe­rent route from that taken by the pas­senger.

Article 19

Pay­ment of char­ges for the car­ri­age of regis­te­red lug­gage

Sub­ject to a cont­rary agre­e­ment between the pas­senger and the car­rier, the charge for the car­ri­age of regis­te­red lug­gage shall be pay­able on regi­stra­tion.

Article 20

Mar­king of regis­te­red lug­gage

The pas­senger must indi­cate on each item of regis­te­red lug­gage in a clearly visible place, in a suf­fi­ci­ently durable and legible man­ner:
      a) his name and add­ress,
      b) the place of des­ti­na­tion.

Article 21

Right to dis­pose of regis­te­red lug­gage

§ 1 If cir­cumstan­ces per­mit and if customs requi­re­ments or the requi­re­ments of other admi­nist­ra­tive aut­ho­ri­ties are not the­reby contra­vened, the pas­senger can request lug­gage to be han­ded back at the place of con­sign­ment on sur­ren­der of the lug­gage regi­stra­tion voucher and, if the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age so require, on pro­duc­tion of the tic­ket.

§ 2 The Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age may con­tain other pro­vi­sions con­cer­ning the right to dis­pose of regis­te­red lug­gage, in par­ticu­lar modi­fi­ca­tions of the place of des­ti­na­tion and the pos­sible finan­cial con­se­quences to be borne by the pas­senger.

Article 22

Deli­very

§ 1 Regis­te­red lug­gage shall be deli­ve­red on sur­ren­der of the lug­gage regi­stra­tion voucher and, where appro­pri­ate, on pay­ment of the amounts char­geable against the con­sign­ment. The car­rier shall be entit­led, but not obli­ged, to exa­mine whet­her the hol­der of the voucher is entit­led to take deli­very.

§ 2 It shall be equi­va­lent to deli­very to the hol­der of the lug­gage regi­stra­tion voucher if, in accor­dance with the pre­scrip­tions in force at the place of des­ti­na­tion:
      a) the lug­gage has een han­ded over to the customs or octroi aut­ho­ri­ties at their pre­mi­ses or ware­houses, when these are not sub­ject to the car­rier's super­vi­sion;
      b) live ani­mals have been han­ded over to third par­ties.

§ 3 The hol­der of the lug­gage regi­stra­tion voucher may require deli­very of the lug­gage at the place of des­ti­na­tion as soon as the agreed time and, where appro­pri­ate, the time neces­sary for the ope­ra­tions car­ried out by customs or other admi­nist­ra­tive aut­ho­ri­ties, has elap­sed.

§ 4 Failing sur­ren­der of the lug­gage regi­stra­tion voucher, the car­rier shall only be obli­ged to deli­ver the lug­gage to the per­son pro­ving his right the­reto; if the proof offe­red appe­ars insuf­fi­ci­ent, the car­rier may require secu­rity to be given.

§ 5 Lug­gage shall be deli­ve­red at the place of des­ti­na­tion for which it has been regis­te­red.

§ 6 The hol­der of a lug­gage regi­stra­tion voucher whose lug­gage has not been deli­ve­red may require the day and time to be endor­sed on the voucher when he reques­ted deli­very in accor­dance with § 3.

§ 7 The per­son entit­led may refuse to accept the lug­gage if the car­rier does not com­ply with his request to carry out an exa­mi­na­tion of the regis­te­red lug­gage in order to establish alle­ged damage.

§ 8 In all other respects deli­very of lug­gage shall be car­ried out in accor­dance with the pre­scrip­tions in force at the place of des­ti­na­tion.

Chap­ter IV

Vehicles

Article 23

Con­di­tions of car­ri­age

The spe­cial pro­vi­sions gover­ning the car­ri­age of vehicles, con­tai­ned in the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age, shall spe­cify in par­ticu­lar the con­di­tions gover­ning accep­tance for car­ri­age, regi­stra­tion, loa­ding and car­ri­age, unlo­a­ding and deli­very as well as the obli­ga­tions of the pas­senger.

Article 24

Car­ri­age voucher

§ 1 The contractual obli­ga­tions rela­ting to the car­ri­age of vehicles must be established by a car­ri­age voucher issued to the pas­senger. The car­ri­age voucher may be integ­ra­ted into the pas­senger's tic­ket.

§ 2 The spe­cial pro­vi­si­sions gover­ning the car­ri­age of vehicles, con­tai­ned in the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age, shall deter­mine the form and con­tent of the car­ri­age voucher as well as the lan­gu­age and the cha­rac­ters in which it is to be prin­ted and made out. Article 7 § 5 shall apply muta­tis mutan­dis.

§ 3 The following, at least, must be ente­red on the car­ri­age voucher:
      a) the car­rier or car­ri­ers;
      b) a sta­te­ment that the car­ri­age is sub­ject, notwit­h­stan­ding any clause to the cont­rary, to these Uni­form Rules; this may be indi­ca­ted by the acro­nym CIV;
      c) any other sta­te­ment neces­sary to prove the contractual obli­ga­tions rela­ting to the car­ri­age of vehicles and enabling the pas­senger to assert the rights resul­ting from the contract of car­ri­age.

§ 4 The pas­senger must ensure, on receipt of the car­ri­age voucher, that it has been made out in accor­dance with his instruc­tions.

Article 25

Appli­cable law

Sub­ject to the pro­vi­sions of this Chap­ter, the pro­vi­sions of Chap­ter III rela­ting to the car­ri­age of lug­gage shall apply to vehicles.

Title IV

Lia­bi­lity of the Car­rier

Chap­ter I

Lia­bi­lity in case of Death of, or Per­so­nal Injury to, Pas­seng­ers

Article 26

Basis of lia­bi­lity

§ 1 The car­rier shall be liable for the loss or damage resul­ting from the death of, per­so­nal inju­ries to, or any other phy­si­cal or men­tal harm to, a pas­senger, cau­sed by an acci­dent ari­sing out of the ope­ra­tion of the rail­way and hap­pe­ning while the pas­senger is in, ente­ring or aligh­ting from rail­way vehicles wha­te­ver the rail­way infrastructure used.

§ 2 The car­rier shall be reli­e­ved of this lia­bi­lity
      a) if the acci­dent has been cau­sed by cir­cumstan­ces not con­nec­ted with the ope­ra­tion of the rail­way and which the car­rier, in spite of having taken the care requi­red in the par­ticu­lar cir­cumstan­ces of the case, could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent;
      b) to the extent that the acci­dent is due to the fault of the pas­senger;
      c) if the acci­dent is due to the beha­viour of a third party which the car­rier, in spite of having taken the care requi­red in the par­ticu­lar cir­cumstan­ces of the case, could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent; anot­her under­ta­king using the same rail­way infrastructure shall not be con­si­de­red as a third party; the right of recourse shall not be affec­ted.

§ 3 If the acci­dent is due to the beha­viour of a third party and if, in spite of that, the car­rier is not enti­rely reli­e­ved of his lia­bi­lity in accor­dance with § 2, let­ter c), he shall be liable in full up to the limits laid down in these Uni­form Rules but wit­hout pre­ju­dice to any right of recourse which the car­rier may have against the third party.

§ 4 These Uni­form Rules shall not affect any lia­bi­lity which may be incur­red by the car­rier in cases not pro­vi­ded for in § 1.

§ 5 If car­ri­age gover­ned by a single contract of car­ri­age is per­for­med by suc­ces­sive car­ri­ers, the car­rier bound pur­su­ant to the contract of car­ri­age to pro­vide the ser­vice of car­ri­age in the course of which the acci­dent hap­pened shall be liable in case of death of, and per­so­nal inju­ries to, pas­seng­ers. When this ser­vice has not been pro­vi­ded by the car­rier, but by a sub­sti­tute car­rier, the two car­ri­ers shall be jointly and seve­rally liable in accor­dance with these Uni­form Rules.

Article 27

Dama­ges in case of death

§ 1 In case of death of the pas­senger the dama­ges shall com­prise:
      a) any neces­sary costs following the death, in par­ticu­lar those of trans­port of the body and the fune­ral expen­ses;
      b) if death does not occur at once, the dama­ges pro­vi­ded for in Article 28.

§ 2 If, through the death of the pas­senger, per­sons whom he had, or would have had, a legal duty to main­tain are depri­ved of their sup­port, such per­sons shall also be com­pen­sa­ted for that loss. Rights of action for dama­ges of per­sons whom the pas­senger was main­tai­ning wit­hout being legally bound to do so, shall be gover­ned by natio­nal law.

Article 28

Dama­ges in case of per­so­nal injury

In case of per­so­nal injury or any other phy­si­cal or men­tal harm to the pas­senger the dama­ges shall com­prise:
      a) any neces­sary costs, in par­ticu­lar those of tre­at­ment and of trans­port;
      b) com­pen­sa­tion for finan­cial loss, due to total or par­tial inca­pa­city to work, or to incre­a­sed­needs.

Article 29

Com­pen­sa­tion for other bodily harm

Natio­nal law shall deter­mine whet­her and to what extent the car­rier must pay dama­ges for bodily harm other than that for which there is pro­vi­sion in Articles 27 and 28.

Article 30

Form and amount of dama­ges in case of death and per­so­nal injury

§ 1 The dama­ges under Article 27 § 2 and Article 28, let­ter b) must be awar­ded in the form of a lump sum. However, if natio­nal law per­mits pay­ment of an annuity, the dama­ges shall be awar­ded in that form if so reques­ted by the inju­red pas­senger or by the per­sons entit­led refer­red to in Article 27 § 2.

§ 2 The amount of dama­ges to be awar­ded pur­su­ant to § 1 shall be deter­mi­ned in accor­dance with natio­nal law. However, for the pur­po­ses of these Uni­form Rules, the upper limit per pas­senger shall be set at 175,000 units of account as a lump sum or as an annual annuity cor­re­spon­ding to that sum, where natio­nal law pro­vi­des for an upper limit of less than that amount.

Article 31

Other modes of trans­port

§ 1 Sub­ject to § 2, the pro­vi­sions rela­ting to the lia­bi­lity of the car­rier in case of death of, or per­so­nal injury to, pas­seng­ers shall not apply to loss or damage ari­sing in the course of car­ri­age which, in accor­dance with the contract of car­ri­age, was not car­ri­age by rail.

§ 2 However, where rail­way vehicles are car­ried by ferry, the pro­vi­sions rela­ting to lia­bi­lity in case of death of, or per­so­nal injury to, pas­seng­ers shall apply to loss or damage refer­red to in Article 26 § 1 and Article 33 § 1, cau­sed by an acci­dent ari­sing out of the ope­ra­tion of the rail­way and hap­pe­ning while the pas­senger is in, ente­ring or aligh­ting from the said vehicles.

§ 3 When, because of excep­tio­nal cir­cumstan­ces, the ope­ra­tion of the rail­way is tem­po­ra­rily sus­pen­ded and the pas­seng­ers are car­ried by anot­her mode of trans­port, the car­rier shall be liable pur­su­ant to these Uni­form Rules.

Chap­ter II

Lia­bi­lity in case of Fai­lure to Keep to the Time­ta­ble

Article 32

Lia­bi­lity in case of can­cel­la­tion, late run­ning of trains or mis­sed con­nec­tions

§ 1 The car­rier shall be liable to the pas­senger for loss or damage resul­ting from the fact that, by rea­son of can­cel­la­tion, the late run­ning of a train or a mis­sed con­nec­tion, his jour­ney can­not be con­ti­nued the same day, or that a con­ti­nu­a­tion of the jour­ney the same day could not rea­so­nably be requi­red because of given cir­cumstan­ces. The dama­ges shall com­prise the rea­so­nable costs of accom­mo­da­tion as well as the rea­so­nable costs occa­sio­ned by having to notify per­sons expecting the pas­senger.

§ 2 The car­rier shall be reli­e­ved of this lia­bi­lity, when the can­cel­la­tion, late run­ning or mis­sed con­nec­tion is attri­bu­table to one of the following cau­ses:
      a) cir­cumstan­ces not con­nec­ted wih the ope­ra­tion of the rail­way which the car­rier, in spite of having taken the care requi­red in the par­ticu­lar cir­cumstan­ces of the case, could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent,
      b) fault on the part of the pas­senger or
      c) the beha­viour of a third party which the car­rier, in spite of having taken the care requi­red in the par­ticu­lar cir­cumstan­ces of the case, could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent; anot­her under­ta­king using the same rail­way infrastructure shall not be con­si­de­red as a third party; the right of recourse shall not be affec­ted.

§ 3 Natio­nal law shall deter­mine whet­her and to what extent the car­rier must pay dama­ges for harm other than that pro­vi­ded for in § 1. This pro­vi­sion shall be wit­hout pre­ju­dice to Article 44.

Chap­ter III

Lia­bi­lity in respect of Hand Lug­gage, Ani­mals, Regis­te­red Lug­gage and Vehicles

Sec­tion 1

Hand lug­gage and ani­mals

Article 33

Lia­bi­lity

§ 1 In case of death of, or per­so­nal injury to, pas­seng­ers the car­rier shall also be liable for the loss or damage resul­ting from the total or par­tial loss of, or damage to, articles which the pas­senger had on him or with him as hand lug­gage; this shall apply also to ani­mals which the pas­senger had brought with him. Article 26 shall apply muta­tis mutan­dis.

§ 2 In other respects, the car­rier shall not be liable for the total or par­tial loss of, or damage to, articles, hand lug­gage or ani­mals the super­vi­sion of which is the respon­si­bi­lity of the pas­senger in accor­dance with Article 15, unless this loss or damage is cau­sed by the fault of the car­rier. The other Articles of Title IV, with excep­tion of Article 51, and Title VI shall not apply in this case.

Article 34

Limit of dama­ges in case of loss of or damage to articles

When the car­rier is liable under Article 33 § 1, he must pay com­pen­sa­tion up to a limit of 1,400 units of account per pas­senger.

Article 35

Exclu­sion of lia­bi­lity

The car­rier shall not be liable to the pas­senger for loss or damage ari­sing from the fact that the pas­senger does not con­form to the for­ma­li­ties requi­red by customs or other admi­nist­ra­tive aut­ho­ri­ties.

Sec­tion 2

Regis­te­red lug­gage

Article 36

Basis of lia­bi­lity

§ 1 The car­rier shall be liable for loss or damage resul­ting from the total or par­tial loss of, or damage to, regis­te­red lug­gage between the time of taking over by the car­rier and the time of deli­very as well as from delay in deli­very.

§ 2 The car­rier shall be reli­e­ved of this lia­bi­lity to the extent that the loss, damage or delay in deli­very was cau­sed by a fault of the pas­senger, by an order given by the pas­senger other than as a result of the fault of the car­rier, by an inhe­rent defect in the regis­te­red lug­gage or by cir­cumstan­ces which the car­rier could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent.

§ 3 The car­rier shall be reli­e­ved of this lia­bi­lity to the extent that the loss or damage ari­ses from the spe­cial risks inhe­rent in one or more of the following cir­cumstan­ces:
      a) the absence or ina­dequacy of pac­king,
      b) the spe­cial nature of the lug­gage,
      c) the con­sign­ment as lug­gage of articles not accep­table for car­ri­age.

Article 37

Bur­den of proof

§ 1 The bur­den of pro­ving that the loss, damage or delay in deli­very was due to one of the cau­ses spe­ci­fied in Article 36 § 2 shall lie on the car­rier.

§ 2 When the car­rier establishes that, having regard to the cir­cumstan­ces of a par­ticu­lar case, the loss or damage could have ari­sen from one or more of the spe­cial risks refer­red to in Article 36 § 3, it shall be pre­su­med that it did so arise. The per­son entit­led shall, however, have the right to prove that the loss or damage was not attri­bu­table eit­her wholly or in part to one of those risks.

Article 38

Suc­ces­sive car­ri­ers

If car­ri­age gover­ned by a single contract is per­for­med by seve­ral suc­ces­sive car­ri­ers, each car­rier, by the very act of taking over the lug­gage with the lug­gage regi­stra­tion voucher or the vehicle with the car­ri­age voucher, shall become a party to the contract of car­ri­age in respect of the for­war­ding of lug­gage or the car­ri­age of vehicles, in accor­dance with the terms of the lug­gage regi­stra­tion voucher or of the car­ri­age voucher and shall assume the obli­ga­tions ari­sing the­re­from. In such a case each car­rier shall be respon­sible for the car­ri­age over the entire route up to deli­very.

Article 39

Sub­sti­tute car­rier

§ 1 Where the car­rier has ent­rus­ted the per­for­mance of the car­ri­age, in whole or in part, to a sub­sti­tute car­rier, whet­her or not in pur­su­ance of a right under the contract of car­ri­age to do so, the car­rier shall nevert­he­less remain liable in respect of the entire car­ri­age.

§ 2 All the pro­vi­sions of these Uni­form Rules gover­ning the lia­bi­lity of the car­rier shall apply also to the lia­bi­lity of the sub­sti­tute car­rier for the car­ri­age per­for­med by him. Articles 48 and 52 shall apply if an action is brought against the ser­vants or any other per­sons whose ser­vices the sub­sti­tute car­rier makes use of for the per­for­mance of the car­ri­age.

§ 3 Any spe­cial agre­e­ment under which the car­rier assu­mes obli­ga­tions not impo­sed by these Uni­form Rules or wai­ves rights con­fer­red by these Uni­form Rules shall be of no effect in respect of the sub­sti­tute car­rier who has not accep­ted it expressly and in wri­ting. Whet­her or not the sub­sti­tute car­rier has accep­ted it, the car­rier shall nevert­he­less remain bound by the obli­ga­tions or wai­vers resul­ting from such spe­cial agre­e­ment.

§ 4 Where and to the extent that both the car­rier and the sub­sti­tute car­rier are liable, their lia­bi­lity shall be joint and seve­ral.

§ 5 The aggre­gate amount of com­pen­sa­tion pay­able by the car­rier, the sub­sti­tute car­rier and their ser­vants and other per­sons whose ser­vices they make use of for the per­for­mance of the car­ri­age shall not exceed the limits pro­vi­ded for in these Uni­form Rules.

§ 6 This Article shall not pre­ju­dice rights of recourse which may exist between the car­rier and the sub­sti­tute car­rier.

Article 40

Pre­sump­tion of loss

§ 1 The per­son entit­led may, wit­hout being requi­red to fur­nish furt­her proof, con­si­der an item of lug­gage as lost when it has not been deli­ve­red or pla­ced at his dis­po­sal wit­hin four­teen days after a request for deli­very has been made in accor­dance with Article 22 § 3.

§ 2 If an item of lug­gage dee­med to have been lost is reco­ve­red wit­hin one year after the request for deli­very, the car­rier must notify the per­son entit­led if his add­ress is known or can be ascer­tai­ned.

§ 3 Wit­hin thirty days after receipt of a noti­fi­ca­tion refer­red to in § 2, the per­son entit­led may require the item of lug­gage to be deli­ve­red to him. In that case he must pay the char­ges in respect of car­ri­age of the item from the place of con­sign­ment to the place where deli­very is effec­ted and refund the com­pen­sa­tion recei­ved less, where appro­pri­ate, any costs inclu­ded the­rein. Nevert­he­less he shall retain his rights to claim com­pen­sa­tion for delay in deli­very pro­vi­ded for in Article 43.

§ 4 If the item of lug­gage reco­ve­red has not been clai­med wit­hin the period sta­ted in § 3 or if it is reco­ve­red more than one year after the request for deli­very, the car­rier shall dis­pose of it in accor­dance with the laws and pre­scrip­tions in force at the place where the item of lug­gage is situ­a­ted.

Article 41

Com­pen­sa­tion for loss

§ 1 In case of total or par­tial loss of regis­te­red lug­gage, the car­rier must pay, to the exclu­sion of all other dama­ges:
      a) if the amount of the loss or damage suf­fe­red is pro­ved, com­pen­sa­tion equal to that amount but not excee­ding 80 units of account per kilo­gram of gross mass short or 1 200 units of account per item of lug­gage;
      b) if the amount of the loss or damage suf­fe­red is not established, liqui­da­ted dama­ges of 20 units of account per kilo­gram of gross mass short or 300 units of account per item of lug­gage.

The met­hod of com­pen­sa­tion, by kilo­gram missing or by item of lug­gage, shall be deter­mi­ned by the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age.

§ 2 The car­rier must in addi­tion refund the charge for the car­ri­age of lug­gage and the other sums paid in rela­tion to the car­ri­age of the lost item as well as the customs duties and excise duties alre­ady paid.

Article 42

Com­pen­sa­tion for damage

§ 1 In case of damage to regis­te­red lug­gage, the car­rier must pay com­pen­sa­tion equi­va­lent to the loss in value of the lug­gage, to the exclu­sion of all other dama­ges.

§ 2 The com­pen­sa­tion shall not exceed:
      a) if all the lug­gage has lost value through damage, the amount which would have been pay­able in case of total loss;
      b) if only part of the lug­gage has lost value through damage, the amount which would have been pay­able had that part been lost.

Article 43

Com­pen­sa­tion for delay in deli­very

§ 1 In case of delay in deli­very of regis­te­red lug­gage, the car­rier must pay in respect of each whole period of twenty-​four hours after deli­very has been reques­ted, but sub­ject to a max­i­mum of four­teen days:
      a) if the per­son entit­led pro­ves that loss or damage has been suf­fe­red the­reby, com­pen­sa­tion equal to the amount of the loss or damage, up to a max­i­mum of 0.80 units of account per kilo­gram of gross mass of the lug­gage or 14 units of account per item of lug­gage, deli­ve­red late;
      b) if the per­son entit­led does not prove that loss or damage has been suf­fe­red the­reby, liqui­da­ted dama­ges of 0.14 units of account per kilo­gram of gross mass of the lug­gage or 2.80 units of account per item of lug­gage, deli­ve­red late,
The met­hods of com­pen­sa­tion, by kilo­gram missing or by item of lug­gage, shall be deter­mi­ned by the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age.

§ 2 In case of total loss of lug­gage, the com­pen­sa­tion pro­vi­ded for in § 1 shall not be pay­able in addi­tion to that pro­vi­ded for in Article 41.

§ 3 In case of par­tial loss of lug­gage, the com­pen­sa­tion pro­vi­ded for in § 1 shall be pay­able in respect of that part of the lug­gage which has not been lost.

§ 4 In case of damage to lug­gage not resul­ting from delay in deli­very the com­pen­sa­tion pro­vi­ded for in § 1 shall, where appro­pri­ate, be pay­able in addi­tion to that pro­vi­ded for in

Article 42.

§ 5 In no case shall the total of com­pen­sa­tion pro­vi­ded for in § 1 toget­her with that pay­able under Articles 41 and 42 exceed the com­pen­sa­tion which would be pay­able in case of total loss of the lug­gage.

Sec­tion 3

Vehicles

Article 44

Com­pen­sa­tion for delay

§ 1 In case of delay in loa­ding for a rea­son attri­bu­table to the car­rier or delay in deli­very of a vehicle, the car­rier must, if the per­son entit­led pro­ves that loss or damage has been suf­fe­red the­reby, pay com­pen­sa­tion not excee­ding the amount of the car­ri­age charge.

§ 2 If, in case of delay in loa­ding for a rea­son attri­bu­table to the car­rier, the per­son entit­led elects not to pro­ceed with the contract of car­ri­age, the car­ri­age charge shall be refun­ded to him. In addi­tion the per­son entit­led may, if he pro­ves that loss or damage has been suf­fe­red as a result of the delay, claim com­pen­sa­tion not excee­ding the car­ri­age charge.

Article 45

Com­pen­sa­tion for loss

In case of total or par­tial loss of a vehicle the com­pen­sa­tion pay­able to the per­son entit­led for the loss or damage pro­ved shall be cal­cu­la­ted on the basis of the usual value of the vehicle. It shall not exceed 8 000 units of account. A loa­ded or unlo­a­ded trai­ler shall be con­si­de­red as a sepa­rate vehicle.

Article 46

Lia­bi­lity in respect of other articles

§ 1 In respect of articles left inside the vehicle or situ­a­ted in boxes (e.g. lug­gage or ski boxes) fixed to the vehicle, the car­rier shall be liable only for loss or damage cau­sed by his fault. The total com­pen­sa­tion pay­able shall not exceed 1 400 units of account.

§ 2 So far as con­cerns articles sto­wed on the out­side of the vehicle, inclu­ding the boxes refer­red to in § 1, the car­rier shall be liable in respect of articles pla­ced on the out­side of the vehicle only if it is pro­ved that the loss or damage results from an act or omis­sion, which the car­rier has com­mitted eit­her with intent to cause such a loss or damage or reck­lessly and with know­ledge that such loss or damage would pro­bably result.

Article 47

Appli­cable law

Sub­ject to the pro­vi­sions of this Sec­tion, the pro­vi­sions of Sec­tion 2 rela­ting to lia­bi­lity for lug­gage shall apply to vehicles.

Chap­ter IV

Com­mon Pro­vi­sions

Article 48

Loss of right to invoke the limits of lia­bi­lity

The limits of lia­bi­lity pro­vi­ded for in these Uni­form Rules as well as the pro­vi­sions of natio­nal law, which limit the com­pen­sa­tion to a fixed amount, shall not apply if it is pro­ved that the loss or damage results from an act or omis­sion, which the car­rier has com­mitted eit­her with intent to cause such loss or damage, or reck­lessly and with know­ledge that such loss or damage would pro­bably result.

Article 49

Con­ver­sion and inte­rest

§ 1 Where the cal­cu­la­tion of com­pen­sa­tion requires the con­ver­sion of sums expres­sed in foreign cur­rency, con­ver­sion shall be at the exchange rate appli­cable on the day and at the place of pay­ment of the com­pen­sa­tion.

§ 2 The per­son entit­led may claim inte­rest on com­pen­sa­tion, cal­cu­la­ted at five per cent per annum, from the day of the claim pro­vi­ded for in Article 55 or, if no such claim has been made, from the day on which legal pro­cee­dings were insti­tu­ted.

§ 3 However, in the case of com­pen­sa­tion pay­able pur­su­ant to Articles 27 and 28, inte­rest shall accrue only from the day on which the events rele­vant to the assess­ment of the amount of com­pen­sa­tion occur­red, if that day is later than that of the claim or the day when legal pro­cee­dings were insti­tu­ted.

§ 4 In the case of lug­gage, inte­rest shall only be pay­able if the com­pen­sa­tion exceeds 16 units of account per lug­gage regi­stra­tion voucher.

§ 5 In the case of lug­gage, if the per­son entit­led does not sub­mit to the car­rier, wit­hin a rea­so­nable time allotted to him, the sup­por­ting docu­ments requi­red for the amount of the claim to be finally sett­led, no inte­rest shall accrue between the expiry of the time allotted and the actual sub­mis­sion of such docu­ments.

Article 50

Lia­bi­lity in case of nuclear inci­dents

The car­rier shall be reli­e­ved of lia­bi­lity pur­su­ant to these Uni­form Rules for loss or damage cau­sed by a nuclear inci­dent when the ope­ra­tor of a nuclear instal­la­tion or anot­her per­son who is sub­sti­tu­ted for him is liable for the loss or damage pur­su­ant to the laws and pre­scrip­tions of a State gover­ning lia­bi­lity in the field of nuclear energy.

Article 51

Per­sons for whom the car­rier is liable

The car­rier shall be liable for his ser­vants and other per­sons whose ser­vices he makes use of for the per­for­mance of the car­ri­age, when these ser­vants and other per­sons are acting wit­hin the scope of their fun­c­tions. The mana­gers of the rail­way infrastructure on which the car­ri­age is per­for­med shall be con­si­de­red as per­sons whose ser­vices the car­rier makes use of for the per­for­mance of the car­ri­age.

Article 52

Other actions

§ 1 In all cases where these Uni­form Rules shall apply, any action in respect of lia­bi­lity, on wha­te­ver grounds, may be brought against the car­rier only sub­ject to the con­di­tions and limi­ta­tions laid down in these Uni­form Rules.

§ 2 The same shall apply to any action brought against the ser­vants and other per­sons for whom the car­rier is liable pur­su­ant to Article 51.

Title V

Lia­bi­lity of the Pas­senger

Article 53

Spe­cial prin­ciples of lia­bi­lity

The pas­senger shall be liable to the car­rier for any loss or damage
      a) resul­ting from fai­lure to ful­fil his obli­ga­tions pur­su­ant to
   1. Articles 10, 14 and 20,
   2. the spe­cial pro­vi­sions for the car­ri­age of vehicles, con­tai­ned in the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age, or
   3. the Regu­la­tion con­cer­ning the Inter­na­tio­nal Car­ri­age of Dang­e­rous Goods by Rail (RID), or
      b) cau­sed by articles and ani­mals that he brings with him,

unless he pro­ves that the loss or damage was cau­sed by cir­cumstan­ces that he could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent, despite the fact that he exer­ci­sed the dili­gence requi­red of a cons­ci­en­tious pas­senger. This pro­vi­sion shall not affect the lia­bi­lity of the car­rier pur­su­ant to Articles 26 and 33 § 1.

Title VI

Asser­tion of Rights

Article 54

Ascer­tain­ment of par­tial loss or damage

§ 1 When par­tial loss of, or damage to, an article car­ried in the charge of the car­rier (lug­gage, vehicles) is disco­ve­red or pre­su­med by the car­rier or alle­ged by the per­son entit­led, the car­rier must wit­hout delay, and if pos­sible in the pre­sence of the per­son entit­led, draw up a report sta­ting, accor­ding to the nature of the loss or damage, the con­di­tion of the article and, as far as pos­sible, the extent of the oss or damage, its cause and the time of its occur­rence.

§ 2 A copy of the report must be sup­plied free of charge to the per­son entit­led.

§ 3 Should the per­son entit­led not accept the fin­dings in the report, he may request that the con­di­tion of the lug­gage or vehicle and the cause and amount of the loss or damage be ascer­tai­ned by an expert appoin­ted eit­her by the par­ties to the contract of car­ri­age or by a court or tri­bu­nal. The pro­ce­dure to be follo­wed shall be gover­ned by the laws and pre­scrip­tions of the State in which such ascer­tain­ment takes place

Article 55

Claims

§ 1 Claims rela­ting to the lia­bi­lity of the car­rier in case of death of, or per­so­nal injury to, pas­seng­ers must be add­res­sed in wri­ting to the car­rier against whom an action may be brought. In the case of a car­ri­age gover­ned by a single contract and per­for­med by suc­ces­sive car­ri­ers the claims may also be add­res­sed to the first or the last car­rier as well as to the car­rier having his prin­ci­pal place of busi­ness or the branch or agency which con­clu­ded the contract of car­ri­age in the State where the pas­senger is domi­ci­led or habi­tu­ally resi­dent.

§ 2 Other claims rela­ting to the contract of car­ri­age must be add­res­sed in wri­ting to the car­rier spe­ci­fied in Article 56 §§ 2 and 3.

§ 3 Docu­ments which the per­son entit­led thinks fit to sub­mit with the claim shall be pro­du­ced eit­her in the ori­gi­nal or as copies, where appro­pri­ate, the copies duly cer­ti­fied if the car­rier so requires. On sett­le­ment of the claim, the car­rier may require the sur­ren­der of the tic­ket, the lug­gage regi­stra­tion voucher and the car­ri­age voucher.

Article 56

Car­ri­ers against whom an action may be brought

§ 1 An action based on the lia­bi­lity of the car­rier in case of death of, or per­so­nal injury to, pas­seng­ers may only be brought against the car­rier who is liable pur­su­ant to Article 26 § 5.

§ 2 Sub­ject to § 4 other actions brought by pas­seng­ers based on the contract of car­ri­age may be brought only against the first car­rier, the last car­rier or the car­rier having per­for­med the part of car­ri­age on which the event giving rise to the pro­cee­dings occur­red.

§ 3 When, in the case of car­ri­age per­for­med by suc­ces­sive car­ri­ers, the car­rier who must deli­ver the lug­gage or the vehicle is ente­red with his con­sent on the lug­gage regi­stra­tion voucher or the car­ri­age voucher, an action may be brought against him in accor­dance with § 2 even if he has not recei­ved the lug­gage or the vehicle.

§ 4 An action for the reco­very of a sum paid pur­su­ant to the contract of car­ri­age may be brought against the car­rier who has col­lec­ted that sum or against the car­rier on whose behalf it was col­lec­ted.

§ 5 An action may be brought against a car­rier other than those spe­ci­fied in §§ 2 and 4 when insti­tu­ted by way of counter-​claim or by way of excep­tion in pro­cee­dings rela­ting to a prin­ci­pal claim based on the same contract of car­ri­age.

§ 6 To the extent that these Uni­form Rules apply to the sub­sti­tute car­rier, an action may also be brought against him.

§ 7 If the plain­tiff has a cho­ice between seve­ral car­ri­ers, his right to choose shall be extin­gu­ished as soon as he brings an action against one of them; this shall also apply if the plain­tiff has a cho­ice between one or more car­ri­ers and a sub­sti­tute car­rier.

Article 57

Forum

§ 1 Actions based on these Uni­form Rules may be brought before the courts or tri­bu­nals of Mem­ber Sta­tes desig­na­ted by agre­e­ment between the par­ties or before the courts or tri­bu­nals of the Mem­ber State on whose ter­ri­tory the defen­dant has his domi­cile or habi­tual resi­dence, his prin­ci­pal place of busi­ness or the branch or agency which con­clu­ded the contract of car­ri­age. Other courts or tri­bu­nals may not be sei­zed.

§ 2 Where an action based on these Uni­form Rules is pen­ding before a court or tri­bu­nal com­pe­tent pur­su­ant to § 1, or where in such liti­ga­tion a judg­ment has been deli­ve­red by such a court or tri­bu­nal, no new action may be brought between the same par­ties on the same grounds unless the judg­ment of the court or tri­bu­nal before which the first action was brought is not enfor­ce­able in the State in which the new action is brought.

Article 58

Extin­c­tion of right of action in case of death or per­so­nal injury

§ 1 Any right of action by the per­son entit­led based on the lia­bi­lity of the car­rier in case of death of, or per­so­nal injury to, pas­seng­ers shall be extin­gu­ished if notice of the acci­dent to the pas­senger is not given by the per­son entit­led, wit­hin twelve months of his becoming aware of the loss or damage, to one of the car­ri­ers to whom a claim may be add­res­sed in accor­dance with Article 55 § 1. Where the per­son entit­led gives oral notice of the acci­dent to the car­rier, the car­rier shall fur­nish him with an ack­now­led­ge­ment of such oral notice.

§ 2 Nevert­he­less, the right of action shall not be extin­gu­ished if
      a) wit­hin the period pro­vi­ded for in § 1 the per­son entit­led has add­res­sed a claim to one of the car­ri­ers desig­na­ted in Article 55 § 1;
      b) wit­hin the period pro­vi­ded for in § 1 the car­rier who is liable has lear­ned of the acci­dent to the pas­senger in some other way;
      c) notice of the acci­dent has not been given, or has been given late, as a result of cir­cumstan­ces not attri­bu­table to the per­son entit­led;
      d) the per­son entit­led pro­ves that the acci­dent was cau­sed by fault on the part of the car­rier.

Article 59

Extin­c­tion of right of action ari­sing from car­ri­age of lug­gage

§ 1 Accep­tance of the lug­gage by the per­son entit­led shall extin­gu­ish all rights of action against the car­rier ari­sing from the contract of car­ri­age in case of par­tial loss, damage or delay in deli­very.

§ 2 Nevert­he­less, the right of action shall not be extin­gu­ished:
      a) in case of par­tial loss or damage, if
   1. the loss or damage was ascer­tai­ned in accor­dance with Article 54 before the accep­tance of the lug­gage by the per­son entit­led;
   2. the ascer­tain­ment which should have been car­ried out in accor­dance with Article 54 was omitted solely through the fault of the car­rier;
      b) in case of loss or damage which is not appa­rent whose existence is ascer­tai­ned after accep­tance of the lug­gage by the per­son entit­led, if he
   1. asks for ascer­tain­ment in accor­dance with Article 54 imme­di­a­tely after disco­very of the loss or damage and not later than three days after the accep­tance of the lug­gage, and
   2. in addi­tion, pro­ves that the loss or damage occur­red between the time of taking over by the car­rier and the time of deli­very;
      c) in case of delay in deli­very, if the per­son entit­led has, wit­hin twenty-​one days, asser­ted his rights against one of the car­ri­ers spe­ci­fied in Article 56 § 3;
      d) if the per­son entit­led pro­ves that the loss or damage was cau­sed by fault on the part of the car­rier.

Article 60

Limi­ta­tion of actions

§ 1 The period of limi­ta­tion of actions for dama­ges based on the lia­bi­lity of the car­rier in case of death of, or per­so­nal injury to, pas­seng­ers shall be:
      a) in the case of a pas­senger, three years from the day after the acci­dent;
      b) in the case of other per­sons entit­led, three years from the day after the death of the pas­senger, sub­ject to a max­i­mum of five years from the day after the acci­dent.

§ 2 The period of limi­ta­tion for other actions ari­sing from the contract of car­ri­age shall be one year. Nevert­he­less, the period of limi­ta­tion shall be two years in the case of an action for loss or damage resul­ting from an act or omis­sion com­mitted eit­her with the intent to cause such loss or damage, or reck­lessly and with know­ledge that such loss or damage would pro­bably result.

§ 3 The period of limi­ta­tion pro­vi­ded for in § 2 shall run for actions:
      a) for com­pen­sa­tion for total loss, from the four­te­enth day after the expiry of the period of time pro­vi­ded for in Article 22 § 3;
      b) for com­pen­sa­tion for par­tial loss, damage or delay in deli­very, from the day when deli­very took place;
      c) in all other cases invol­ving the car­ri­age of pas­seng­ers, from the day of expiry of vali­dity of the tic­ket.

The day indi­ca­ted for the com­mence­ment of the period of limi­ta­tion shall not be inclu­ded in the period.

§ 4 When a claim is add­res­sed to a car­rier in wri­ting in accor­dance with Article 55 toget­her with the neces­sary sup­por­ting docu­ments, the period of limi­ta­tion shall be sus­pen­ded until the day that the car­rier rejects the claim by noti­fi­ca­tion in wri­ting and returns the docu­ments sub­mitted with it. If part of the claim is admitted, the period of limi­ta­tion shall run again in respect of that part of the claim still in dis­pute. The bur­den of proof of receipt of the claim or of the reply and of the return of the docu­ments shall lie on the party who relies on those facts. The period of limi­ta­tion shall not be sus­pen­ded by furt­her claims having the same object.

§ 5 A right of action which has become time-​barred may not be exer­ci­sed furt­her, even by way of counter-​claim or by way of excep­tion.

§ 6 Other­wise, the sus­pen­sion and inter­rup­tion of peri­ods of limi­ta­tion shall be gover­ned by natio­nal law.

Title VII

Rela­tions between Car­ri­ers

Article 61

Appor­tionment of the car­ri­age charge

§ 1 Any car­rier who has col­lec­ted or ought to have col­lec­ted a car­ri­age charge must pay to the car­ri­ers con­cer­ned their respective sha­res of such a charge. The met­hods of pay­ment shall be fixed by agre­e­ment between the car­ri­ers.

§ 2 Article 6 § 3, Article 16 § 3 and Article 25 shall also apply to the rela­tions between suc­ces­sive car­ri­ers.

Article 62

Right of recourse

§ 1 A car­rier who has paid com­pen­sa­tion pur­su­ant to these Uni­form Rules shall have a right of recourse against the car­ri­ers who have taken part in the car­ri­age in accor­dance with the following pro­vi­sions:
      a) the car­rier who has cau­sed the loss or damage shall be solely liable for it;
      b) when the loss or damage has been cau­sed by seve­ral car­ri­ers, each shall be liable for the loss or damage he has cau­sed; if such distin­c­tion is impossible, the com­pen­sa­tion shall be appor­tio­ned between them in accor­dance with let­ter c);
      c) if it can­not be pro­ved which of the car­ri­ers has cau­sed the loss or damage, the com­pen­sa­tion shall be appor­tio­ned between all the car­ri­ers who have taken part in the car­ri­age, except those who prove that the loss or damage was not cau­sed by them; such appor­tionment shall be in pro­por­tion to their respective sha­res of the car­ri­age charge.

§ 2 In the case of insol­vency of any one of these car­ri­ers, the unpaid share due from him shall be appor­tio­ned among all the other car­ri­ers who have taken part in the car­ri­age, in pro­por­tion to their respective sha­res of the car­ri­age charge.
Article 63

Pro­ce­dure for recourse

§ 1 The vali­dity of the pay­ment made by the car­rier exer­ci­sing a right of recourse pur­su­ant to Article 62 may not be dis­pu­ted by the car­rier against whom the right to recourse is exer­ci­sed, when com­pen­sa­tion has been deter­mi­ned by a court or tri­bu­nal and when the lat­ter car­rier, duly ser­ved with notice of the pro­cee­dings, has been affor­ded an oppor­tu­nity to inter­vene in the pro­cee­dings. The court or tri­bu­nal sei­zed of the prin­ci­pal action shall deter­mine what time shall be allo­wed for such noti­fi­ca­tion of the pro­cee­dings and for inter­ven­tion in the pro­cee­dings.

§ 2 A car­rier exer­ci­sing his right of recourse must pre­sent his claim in one and the same pro­cee­dings against all the car­ri­ers with whom he has not reached a sett­le­ment, failing which he shall lose his right of recourse in the case of those against whom he has not taken pro­cee­dings.

§ 3 The court or tri­bu­nal shall give its deci­sion in one and the same judg­ment on all recourse claims brought before it.

§ 4 The car­rier wishing to enforce his right of recourse may bring his action in the courts or tri­bu­nals of the State on the ter­ri­tory of which one of the car­ri­ers par­ti­ci­pa­ting in the car­ri­age has his prin­ci­pal place of busi­ness, or the branch or agency which con­clu­ded the contract of car­ri­age.

§ 5 When the action must be brought against seve­ral car­ri­ers, the plain­tiff car­rier shall be entit­led to choose the court or tri­bu­nal in which he will bring the pro­cee­dings from among those having com­pe­tence pur­su­ant to § 4.

§ 6 Recourse pro­cee­dings may not be joi­ned with pro­cee­dings for com­pen­sa­tion taken by the per­son entit­led under the contract of car­ri­age.

Article 64

Agre­e­ments con­cer­ning recourse

The car­ri­ers may con­clude agre­e­ments which dero­gate from Articles 61 and 62.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Enhet­liga rätts­reg­ler för avtal om inter­na­tio­nell trans­port av resande på järn­väg (CIV, bihang A till för­dra­get)

Avdel­ning I

All­männa bestäm­mel­ser

Arti­kel 1

Tillämp­nings­om­råde

§ 1 Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på varje avtal om trans­port av resande på järn­väg mot betal­ning eller kost­nads­fritt, när avre­se­plat­sen och bestäm­mel­se­plat­sen är belägna i två skilda med­lems­sta­ter, oav­sett var par­terna i trans­portav­ta­let har hem­vist eller säte och vil­ken natio­na­li­tet de har.

§ 2 När en inter­na­tio­nell trans­port som omfat­tas av ett enda avtal, utö­ver en grän­sö­ver­skri­dande järn­vägs­trans­port inbe­gri­per trans­port på väg eller inre vat­ten­väg inom en med­lems­stat, ska dessa enhet­liga rätts­reg­ler tilläm­pas.

§ 3 När en inter­na­tio­nell trans­port som omfat­tas av ett enda trans­portav­tal, utö­ver trans­port på järn­väg inbe­gri­per sjö­trans­port eller grän­sö­ver­skri­dande trans­port på inre vat­ten­väg, ska dessa enhet­liga rätts­reg­ler tilläm­pas, om sjö­trans­por­ten eller trans­por­ten på inre vat­ten­väg utförs på lin­jer som är införda i den lista över lin­jer som anges i arti­kel 24 § 1 i för­dra­get.

§ 4 Såvitt gäl­ler trans­por­tö­rens ansvar när resande dödas eller ska­das ska dessa enhet­liga rätts­reg­ler också tilläm­pas på per­so­ner som föl­jer med en för­sän­delse som trans­por­te­ras enligt de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM.

§ 5 Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska inte tilläm­pas på trans­por­ter mel­lan sta­tio­ner som är belägna i angrän­sande sta­ter, när sta­tio­ner­nas infra­struk­tur för­val­tas av en eller flera infra­struk­tur­för­val­tare som hör hemma i endast en av dessa sta­ter.

§ 6 En stat som är part i en kon­ven­tion om genom­gå­ende inter­na­tio­nell trans­port av resande på järn­väg som är jäm­för­lig med dessa enhet­liga rätts­reg­ler kan, när den ansö­ker om anslut­ning till för­dra­get, för­klara att den endast kom­mer att tillämpa dessa enhet­liga rätts­reg­ler på trans­por­ter som utförs på en del av järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren på dess ter­ri­to­rium. Denna del av järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren ska anges exakt och vara för­bun­den med en med­lems­stats järn­vägs­in­fra­struk­tur. När en stat har avgett en sådan för­kla­ring, ska dessa enhet­liga rätts­reg­ler endast tilläm­pas på vill­kor att
      a) avre­se­plat­sen eller bestäm­mel­se­plat­sen samt den trans­port­väg som anges i trans­portav­ta­let är belägna på den angivna infra­struk­tu­ren eller
      b) den angivna infra­struk­tu­ren för­bin­der två med­lems­sta­ters infra­struk­tu­rer och har angi­vits i trans­portav­ta­let som en trans­port­väg för tran­sittra­fik.

§ 7 En stat som har avgett en för­kla­ring enligt § 6 får när som helst återta den genom med­de­lande till depo­si­ta­rien. Åter­ta­gan­det blir gäl­lande en månad efter den dag då depo­si­ta­rien under­rät­tade med­lems­sta­terna om det. För­kla­ringen ska upp­höra att gälla när den kon­ven­tion som avses i § 6 första meningen upp­hör att vara i kraft för den sta­ten.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Avdel­ning I

All­männa bestäm­mel­ser

Arti­kel 1 Tillämp­nings­om­råde

§ 1 Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på varje avtal om nytt­jande av järn­vägs­in­fra­struk­tur (tra­fi­ke­rings­av­tal) i en med­lems­stat avse­ende inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik för inter­na­tio­nell trans­port i den mening som avses i de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV och i de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM.

§ 2 Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas oav­sett avtals­par­ter­nas natio­na­li­tet eller var de har sitt säte. Rätts­reg­lerna ska även tilläm­pas när järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren för­val­tas eller nytt­jas av sta­ter eller stat­liga insti­tu­tio­ner eller orga­ni­sa­tio­ner.

§ 3 Om inte annat föl­jer av arti­kel 21, ska dessa enhet­liga rätts­reg­ler inte tilläm­pas på andra rätts­för­hål­lan­den, såsom
      b) ansva­ret mel­lan trans­por­tö­ren eller för­val­ta­ren och tredje man.

Arti­kel 2

För­kla­ring om ansvar i fall då resande dödas eller ska­das

§ 1 En stat får när som helst för­klara att den, vid ska­dor till följd av olyc­kor inom dess ter­ri­to­rium, inte kom­mer att tillämpa samt­liga de bestäm­mel­ser som gäl­ler för trans­por­tö­rens ansvar då resande dödas eller ska­das, om de resande är med­bor­gare i den sta­ten eller har sitt hem­vist eller är sta­dig­va­rande bosatta där.

§ 2 En stat som har avgett en för­kla­ring enligt § 1 får när som helst återta den genom med­de­lande till depo­si­ta­rien. Åter­ta­gan­det blir gäl­lande en månad efter den dag då depo­si­ta­rien under­rät­tade med­lems­sta­terna om det.
   -​-----------------------------------------------------------

Arti­kel 3

Defi­ni­tio­ner

I dessa enhet­liga rätts­reg­ler avses med
      a) trans­por­tör: den avtal­sen­liga trans­por­tör med vil­ken den resande slu­tit trans­portav­tal enligt dessa enhet­liga rätts­reg­ler eller den efter­föl­jande trans­por­tör som är ansva­rig på grund­val av detta avtal,
      b) fak­tisk trans­por­tör: en trans­por­tör som inte har slu­tit trans­portav­tal med den resande, men som den trans­por­tör som avses i a helt eller del­vis har anför­trott utfö­ran­det av järn­vägs­trans­por­ten,
      c) all­männa trans­portvill­kor: de vill­kor som gäl­ler för trans­por­tö­ren i form av all­männa vill­kor eller tarif­fer vilka har laga kraft i alla med­lems­sta­ter och blev en inte­gre­rad del av trans­portav­ta­let när detta ingicks,
      d) for­don: ett motor­for­don eller släp­for­don som trans­por­te­ras i sam­band med trans­port av resande.

Arti­kel 4

Avvi­kel­ser

§ 1 Med­lems­sta­terna får sluta avtal som gör det möj­ligt att avvika från dessa enhet­liga rätts­reg­ler för trans­por­ter som sker ute­slu­tande mel­lan två sta­tio­ner, belägna på var sin sida om grän­sen, när det inte finns någon annan sta­tion mel­lan dem.

§ 2 När det gäl­ler trans­por­ter som går mel­lan två med­lems­sta­ter genom en stat som inte är med­lems­stat, får de berörda sta­terna sluta avtal som avvi­ker från dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

§ 3 Om inte annat föl­jer av andra bestäm­mel­ser i folk­rät­ten får två eller flera med­lems­sta­ter sinse­mel­lan fast­ställa vill­kor enligt vilka trans­por­tö­rer är skyl­diga att trans­por­tera resande, res­gods, djur och for­don mel­lan dessa sta­ter.

§ 4 De avtal som avses i §§ 1-3 och ikraft­trä­dan­det av dessa avtal ska med­de­las till Mel­lan­stat­liga orga­ni­sa­tio­nen för inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik. Orga­ni­sa­tio­nens gene­ral­sek­re­te­rare ska under­rätta med­lems­sta­terna och de berörda före­ta­gen om detta.

Arti­kel 5

Tving­ande rätt

Om inte annat före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler, ska varje bestäm­melse som direkt eller indi­rekt avvi­ker från dem vara ogil­tig. En sådan bestäm­mel­ses ogil­tig­het ska inte med­föra att övriga bestäm­mel­ser i trans­portav­ta­let blir ogil­tiga. En trans­por­tör kan dock ta på sig större ansvar och för­plik­tel­ser än de som före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

Avdel­ning II

Ingå­ende och full­gö­rande av trans­portav­ta­let

Arti­kel 6

Trans­portav­tal

§ 1 Genom trans­portav­ta­let för­bin­der sig trans­por­tö­ren att trans­por­tera resande och i före­kom­mande fall res­gods och for­don till bestäm­mel­se­plat­sen och att lämna ut res­god­set och for­do­nen på bestäm­mel­sesta­tio­nen.

§ 2 Trans­portav­ta­let ska bekräf­tas genom en eller flera bil­jet­ter utfär­dade till den resande. Om bil­jet­ten sak­nas, är fel­ak­tig eller har gått för­lo­rad ska detta, om inte annat föl­jer av arti­kel 9, dock inte påverka avta­lets bestånd eller gil­tig­het, utan det ska fort­fa­rande lyda under dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

§ 3 Bil­jet­ten ska tills mot­sat­sen bevi­sats gälla som bevis för ingå­en­det av och inne­hål­let i trans­portav­ta­let.

Arti­kel 7

Bil­jett

§ 1 De all­männa trans­portvill­ko­ren ska avgöra bil­jet­ter­nas form och inne­håll samt det språk och de skriv­tec­ken som ska använ­das när de trycks och fylls i.

§ 2 Bil­jet­ten ska inne­hålla åtminstone föl­jande upp­gif­ter:
      a) Trans­por­tö­ren eller trans­por­tö­rerna.
      b) En upp­gift om att dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på trans­por­ten, utan hin­der av even­tu­ella klau­su­ler med mot­satt inne­börd. Detta får anges genom för­kort­ningen CIV.
      c) Alla andra nöd­vän­diga upp­gif­ter som styr­ker ingå­en­det av och inne­hål­let i trans­portav­ta­let och som gör det möj­ligt för den resande att hävda sina rät­tig­he­ter enligt avta­let.

§ 3 När den resande tar emot bil­jet­ten ska han för­vissa sig om att den stäm­mer med de upp­gif­ter som han har läm­nat.

§ 4 Bil­jet­ten ska kunna över­lå­tas om den inte är utställd på en namn­gi­ven per­son och resan inte har bör­jat.

§ 5 Bil­jet­ten får upp­rät­tas i elektro­nisk form som kan omvand­las till läs­bara skriv­tec­ken. För­fa­ran­dena för regi­stre­ring och behand­ling av upp­gif­terna ska vara lik­vär­diga i funk­tions­hän­se­ende, i syn­ner­het i fråga om bevis­vär­det hos den bil­jett som dessa upp­gif­ter utgör.

Arti­kel 8

Betal­ning och åter­be­tal­ning av trans­port­av­gift

§ 1 Om inte annat över­ens­kom­mits mel­lan den resande och trans­por­tö­ren ska trans­port­av­gif­ten beta­las i för­väg.

§ 2 De all­männa trans­portvill­ko­ren ska avgöra under vilka omstän­dig­he­ter trans­port­av­gif­ten ska åter­be­ta­las.

Arti­kel 9

Rätt till trans­port. För­lust av rät­ten till trans­port

§ 1 Den resande ska från resans bör­jan vara för­sedd med en gil­tig bil­jett och visa upp den vid bil­jett­kon­trol­len. I de all­männa trans­portvill­ko­ren får före­skri­vas.
      a) att en resande som inte visar upp en gil­tig bil­jett ska betala en tilläggs­av­gift utö­ver trans­port­av­gif­ten,
      b) att en resande som väg­rar att genast betala trans­port­av­gif­ten eller tilläggs­av­gif­ten kan för­lora rät­ten till trans­port,
      c) om och under vilka omstän­dig­he­ter tilläggs­av­gif­ten ska åter­be­ta­las.

§ 2 I de all­männa trans­portvill­ko­ren får före­skri­vas att resande som
      a) utgör en fara för tåg­tra­fi­kens säker­het och funk­tion eller för andra resan­des säker­het, eller
      b) stör andra resande på ett sätt som inte kan god­tas,

ska för­lora rät­ten till trans­port eller tvingas avbryta sin resa, och att sådana per­so­ner inte har rätt att få till­baka vare sig trans­port­av­gif­ten eller den avgift de har beta­lat för trans­por­ten av inskri­vet res­gods.

Arti­kel 10

Full­gö­rande av för­valt­nings­myn­dig­he­ters före­skrif­ter

Den resande är skyl­dig att följa de före­skrif­ter som med­de­las av tull­myn­dig­he­ter eller andra för­valt­nings­myn­dig­he­ter.

Arti­kel 11

Tågin­stäl­lelse och tåg­för­se­ning. Ute­bli­ven tågan­slut­ning

Trans­por­tö­ren ska i före­kom­mande fall på bil­jet­ten intyga att tåget har ställts in eller tågan­slut­ningen ute­bli­vit.

Avdel­ning III

Trans­port av han­dres­gods, djur, inskri­vet res­gods och for­don

Kapi­tel I

All­männa bestäm­mel­ser

Arti­kel 12

Rätt att med­föra före­mål och djur

§ 1 Den resande får med­föra före­mål som lätt kan bäras (han­dres­gods) samt levande djur i enlig­het med de all­männa trans­portvill­ko­ren. Dess­utom får den resande med­föra skrym­mande före­mål i enlig­het med de sär­skilda bestäm­mel­serna i de all­männa trans­portvill­ko­ren. Före­mål och djur som kan med­föra obe­hag eller besvär för de resande eller orsaka skada får inte med­fö­ras som han­dres­gods.

§ 2 Den resande får sända före­mål och djur som inskri­vet res­gods i enlig­het med de all­männa trans­portvill­ko­ren.

§ 3 Trans­por­tö­ren får tillåta trans­port av for­don i sam­band med trans­port av resande i enlig­het med de sär­skilda bestäm­mel­serna i de all­männa trans­portvill­ko­ren.

§ 4 Trans­port av far­ligt gods som han­dres­gods, inskri­vet res­gods samt i eller på for­don som enligt denna avdel­ning trans­por­te­ras på järn­väg ska ske i enlig­het med Reg­le­men­tet om inter­na­tio­nell järn­vägs­trans­port av far­ligt gods (RID).

Arti­kel 13

Under­sök­ning

§ 1 Om det finns grun­dad anled­ning att miss­tänka att vill­ko­ren för trans­por­ten inte är upp­fyllda ska trans­por­tö­ren ha rätt att under­söka om de före­mål (han­dres­gods, inskri­vet res­gods, for­don och deras last) och djur som med­förs upp­fyl­ler trans­portvill­ko­ren, såvida inte lagar och bestäm­mel­ser i den stat där under­sök­ningen ska utfö­ras för­bju­der detta. Den resande ska erbju­das att när­vara vid under­sök­ningen. Om denne inte infin­ner sig eller inte kan nås ska trans­por­tö­ren till­kalla två obe­ro­ende vitt­nen.

§ 2 Om det fast­ställs att vill­ko­ren för trans­por­ten inte är upp­fyllda kan trans­por­tö­ren kräva att den resande beta­lar kost­na­derna för under­sök­ningen.

Arti­kel 14

Full­gö­rande av för­valt­nings­myn­dig­he­ters före­skrif­ter

Den resande är skyl­dig att följa de före­skrif­ter som med­de­las av tull­myn­dig­he­ter eller andra för­valt­nings­myn­dig­he­ter när han under trans­port med­för före­mål (han­dres­gods, inskri­vet res­gods, for­don och deras last) och djur. Han ska vara när­va­rande vid under­sök­ningen av dessa före­mål om inte undan­tag med­ges i tillämp­liga natio­nella bestäm­mel­ser.

Kapi­tel II

Han­dres­gods och djur

Arti­kel 15

Upp­sikt

Den resande ska ha ansva­ret för att hålla upp­sikt över det han­dres­gods och de djur han med­för.

Kapi­tel III

Inskri­vet res­gods

Arti­kel 16

Inläm­ning av inskri­vet res­gods

§ 1 De avtal­sen­liga skyl­dig­he­terna i fråga om trans­port av inskri­vet res­gods ska bekräf­tas genom ett res­gods­be­vis som utfär­das till den resande.

§ 2 Om res­gods­be­vi­set sak­nas, är fel­ak­tigt eller har gått för­lo­rat ska detta, om inte annat föl­jer av arti­kel 22, dock inte påverka bestånd eller gil­tig­het i fråga om de avtal som rör trans­port av det inskrivna res­god­set, utan de ska fort­fa­rande omfat­tas av dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

§ 3 Res­gods­be­vi­set ska tills mot­sat­sen bevi­sats gälla som bevis för inskriv­ningen av res­god­set och vill­ko­ren för dess trans­port.

§ 4 Tills mot­sat­sen bevi­sats ska det antas att det inskrivna res­god­set var i gott yttre skick när trans­por­tö­ren över­tog det och att anta­let kol­lin och deras vikt stäm­mer med upp­gif­terna på res­gods­be­vi­set.

Arti­kel 17

Res­gods­be­vis

§ 1 De all­männa trans­portvill­ko­ren ska avgöra res­gods­be­vi­sets form och inne­håll samt det språk och de skriv­tec­ken som ska använ­das när de trycks och fylls i. Arti­kel 7 § 5 ska också tilläm­pas här.

§ 2 Res­gods­be­vi­set ska inne­hålla åtminstone föl­jande upp­gif­ter:
      a) Trans­por­tö­ren eller trans­por­tö­rerna.
      b) En upp­gift om att dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på trans­por­ten, utan hin­der av even­tu­ella klau­su­ler med mot­satt inne­börd. Detta får anges genom för­kort­ningen CIV.
      c) Alla andra nöd­vän­diga upp­gif­ter som styr­ker ingå­en­det av och inne­hål­let i trans­portav­ta­let och som gör det möj­ligt för den resande att hävda sina rät­tig­he­ter enligt avta­let.

§ 3 När den resande tar emot res­gods­be­vi­set ska han för­vissa sig om att det stäm­mer med de upp­gif­ter som han har läm­nat.

Arti­kel 18

Inskriv­ning och trans­port

§ 1 Om inte undan­tag med­ges i de all­männa trans­portvill­ko­ren, ska res­gods endast skri­vas in mot upp­vi­sande av en bil­jett som gäl­ler minst till res­godsets bestäm­mel­se­plats. I övrigt ska inskriv­ningen ske i enlig­het med de före­skrif­ter som gäl­ler på inläm­nings­plat­sen.

§ 2 När det i de all­männa trans­portvill­ko­ren anges att res­gods får tas emot för trans­port utan att bil­jett visas upp, ska dessa enhet­liga rätts­reg­ler i den del som avser den resan­des rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter i fråga om inskri­vet res­gods också gälla för den som läm­nat in res­god­set.

§ 3 Trans­por­tö­ren kan sända inskri­vet res­gods med ett annat tåg eller ett annat trans­port­me­del och via en annan beford­rings­väg än den som den resande tagit.

Arti­kel 19

Betal­ning av trans­port­av­gift för inskri­vet res­gods

Om inte annat över­ens­kom­mits mel­lan den resande och trans­por­tö­ren ska trans­port­kost­na­den för inskri­vet res­gods beta­las vid inskriv­ningen.

Arti­kel 20

Märk­ning av inskri­vet res­gods

Den resande ska märka varje kolli på väl syn­lig plats och på ett till­räck­ligt håll­bart och läs­bart sätt ange
      a) namn och adress,
      b) bestäm­mel­se­plat­sen.

Arti­kel 21

Rätt att för­foga över inskri­vet res­gods

§ 1 Om omstän­dig­he­terna med­ger och om det inte stri­der mot de före­skrif­ter som med­de­lats av tull­myn­dig­he­ter eller andra för­valt­nings­myn­dig­he­ter kan den resande begära att återfå sitt inskrivna res­gods på inläm­nings­plat­sen mot över­läm­nande av res­gods­be­vi­set och, om det krävs i de all­männa trans­portvill­ko­ren, mot upp­vi­sande av bil­jet­ten.

§ 2 De all­männa trans­portvill­ko­ren får inne­hålla andra bestäm­mel­ser om rät­ten att för­foga över inskri­vet res­gods, sär­skilt om änd­ring av bestäm­mel­se­plat­sen och de even­tu­ella kost­na­derna för den resande.

Arti­kel 22

Utläm­ning

§ 1 Inskri­vet res­gods ska läm­nas ut mot att res­gods­be­vi­set läm­nas till­baka och att even­tu­ella kost­na­der för sänd­ningen beta­las. Trans­por­tö­ren ska ha rätt men inte skyl­dig­het att under­söka om inne­ha­va­ren av res­gods­be­vi­set har rätt att få ut res­god­set.

§ 2 Med utläm­ning till res­gods­be­vi­sets inne­ha­vare jäm­ställs föl­jande åtgär­der, om de är i enlig­het med de före­skrif­ter som gäl­ler på bestäm­mel­se­plat­sen:
      a) över­läm­nande av res­god­set till en tull- eller skatte­myn­dig­het i en tjänste-​ eller lager­lo­kal som används av myn­dig­he­ten och som inte står under trans­por­tö­rens upp­sikt,
      b) över­läm­nande av levande djur till tredje man för för­va­ring.

§ 3 Inne­ha­va­ren av res­gods­be­vi­set får begära att res­god­set läm­nas ut på bestäm­mel­se­plat­sen så snart den över­enskomna tiden, och i före­kom­mande fall den tid som krävs för tull­myn­dig­he­ters och andra för­valt­nings­myn­dig­he­ters behand­ling av res­god­set, har löpt ut.

§ 4 Om res­gods­be­vi­set inte läm­nas till­baka behö­ver trans­por­tö­ren inte lämna ut res­god­set till någon annan än den som styr­ker sin rätt till god­set. Vid otill­räck­liga bevis får trans­por­tö­ren fordra att säker­het ställs.

§ 5 Res­god­set ska läm­nas ut på den bestäm­mel­se­plats som angi­vits vid inskriv­ningen.

§ 6 Om inne­ha­va­ren av res­gods­be­vi­set inte får res­god­set utläm­nat har han rätt att få ett inty­gande på res­gods­be­vi­set om den dag och det klock­slag då han begärde utläm­ning enligt § 3.

§ 7 Den som har rätt till res­god­set får vägra att ta emot detta om trans­por­tö­ren inte upp­fyl­ler hans begä­ran om att det ska under­sö­kas för att fast­ställa om en påstådd skada före­lig­ger.

§ 8 I övrigt ska utläm­ningen av res­god­set ske enligt de bestäm­mel­ser som gäl­ler på bestäm­mel­se­plat­sen.

Kapi­tel IV

For­don

Arti­kel 23

Vill­kor för trans­port

I de sär­skilda bestäm­mel­ser om trans­port av for­don som ingår i de all­männa trans­portvill­ko­ren ska sär­skilt anges vilka vill­kor som gäl­ler vid mot­ta­gande för trans­port, inskriv­ning, last­ning, trans­port, loss­ning och utläm­ning samt den resan­des skyl­dig­he­ter.

Arti­kel 24

Trans­port­do­ku­ment

§ 1 De avtal­sen­liga skyl­dig­he­terna i fråga om trans­port av for­don ska bekräf­tas genom ett trans­port­do­ku­ment som utfär­das till den resande. Trans­port­do­ku­men­tet kan utgöra en del av den resan­des bil­jett.

§ 2 De sär­skilda bestäm­mel­ser om trans­port av for­don som ingår i de all­männa trans­portvill­ko­ren ska avgöra trans­port­do­ku­men­tets form och inne­håll samt det språk och de skriv­tec­ken som ska använ­das när det trycks och fylls i. Arti­kel 7 § 5 ska också tilläm­pas här.

§ 3 Trans­port­do­ku­men­tet ska inne­hålla åtminstone föl­jande upp­gif­ter:
      a) trans­por­tö­ren eller trans­por­tö­rerna
      b) en upp­gift om att dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på trans­por­ten, utan hin­der av even­tu­ella klau­su­ler med mot­satt inne­börd. Detta får anges genom för­kort­ningen CIV
      c) alla andra nöd­vän­diga upp­gif­ter som styr­ker de avtal­sen­liga skyl­dig­he­terna enligt trans­portav­ta­let och som gör det möj­ligt för den resande att hävda sina rät­tig­he­ter enligt avta­let.

§ 4 När den resande tar emot trans­port­do­ku­men­tet ska han för­vissa sig om att det stäm­mer med de upp­gif­ter som han har läm­nat.

Arti­kel 25

Tillämp­lig rätt

Om inte annat föl­jer av bestäm­mel­serna i detta kapi­tel ska bestäm­mel­serna i kapi­tel III om trans­port av inskri­vet res­gods vara tillämp­liga på for­don.

Avdel­ning IV

Trans­por­tö­rens ansvar

Kapi­tel I

Ansvar i fall då resande dödas eller ska­das

Arti­kel 26

För­ut­sätt­ningar för ansvar

§ 1 Trans­por­tö­ren ska vara ansva­rig för skada som upp­kom­mer till följd av att resande dödas eller till­fo­gas per­son­skada eller annan fysisk eller psy­kisk skada genom en olycks­hän­delse som har sam­band med järn­vägs­drif­ten och som inträf­far medan den resande uppe­hål­ler sig i ett järn­vägs­for­don eller sti­ger på eller av ett sådant for­don, oav­sett vil­ken järn­vägs­in­fra­struk­tur som använts.

§ 2 Trans­por­tö­ren ska vara fri från detta ansvar
      a) om olycks­hän­del­sen har orsa­kats av omstän­dig­he­ter som inte kan hän­fö­ras till själva järn­vägs­drif­ten och som trans­por­tö­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av, även om trans­por­tö­ren hade iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna påkal­lade,
      b) i den utsträck­ning som olycks­hän­del­sen beror på fel eller för­sum­melse av den resande,
      c) om olycks­hän­del­sen beror på ett sådant bete­ende av tredje man som trans­por­tö­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av, även om trans­por­tö­ren hade iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna påkal­lade. Ett annat före­tag som använ­der samma järn­vägs­in­fra­struk­tur ska inte anses som tredje man. Rät­ten till åter­krav mot tredje man ska inte påver­kas.

§ 3 Om olycks­hän­del­sen beror på ett bete­ende från tredje man och om trans­por­tö­ren trots detta inte helt befrias från ansvar enligt § 2 c, ska trans­por­tö­ren svara för hela ska­dan inom de grän­ser som anges i dessa enhet­liga rätts­reg­ler men utan inskränk­ning av den rätt till åter­krav som trans­por­tö­ren kan ha mot tredje man.

§ 4 Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska inte inverka på det ansvar som kan åvila trans­por­tö­ren i andra fall än de som avses i § 1.

§ 5 Om en trans­port som omfat­tas av ett enda trans­portav­tal utförs av efter­föl­jande trans­por­tö­rer ska den trans­por­tör som det enligt trans­portav­ta­let ålig­ger att utföra trans­por­ten på den del där olycks­hän­del­sen inträf­fade vara ansva­rig om en resande dödas eller ska­das. Om denna trans­port inte har utförts av trans­por­tö­ren utan av en fak­tisk trans­por­tör ska bägge trans­por­tö­rerna vara soli­da­riskt ansva­riga i enlig­het med dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

Arti­kel 27

Ersätt­ning vid döds­fall

§ 1 Om en resande dödas ska ersätt­ningen omfatta
      a) de nöd­vän­diga kost­na­der som för­an­leds av döds­fal­let, sär­skilt kost­na­derna för trans­port av liket och begrav­nings­kost­na­derna,
      b) om döden inte har inträf­fat ome­del­bart, de ersätt­nings­pos­ter som anges i arti­kel 28.

§ 2 Om den resan­des död med­för att en per­son, mot vil­ken den avlidne var eller i fram­ti­den skulle ha bli­vit under­hålls­skyl­dig enligt lag, för­lo­rar sitt under­håll ska ersätt­ning också läm­nas för denna för­lust. I fråga om ersätt­nings­krav från en per­son som den avlidne åta­git sig att under­hålla utan att vara för­plik­tad till det enligt lag ska natio­nell rätt tilläm­pas.

Arti­kel 28

Ersätt­ning vid per­son­skada

Om en resande till­fo­gas per­son­skada eller annan fysisk eller psy­kisk skada ska ersätt­ningen täcka
      a) nöd­vän­diga kost­na­der, sär­skilt kost­na­derna för vård och trans­port,
      b) inkomst­för­lust till följd av för­lo­rad eller ned­satt arbets­för­måga och ökning av lev­nads­kost­na­derna.

Arti­kel 29

Ersätt­ning vid annan per­son­skada

Om och i vil­ken mån trans­por­tö­ren är skyl­dig att betala ersätt­ning för andra per­sonska­dor än sådana som avses i artik­larna 27 och 28 ska avgö­ras enligt natio­nell rätt.

Arti­kel 30

Ersätt­ning­ens form och stor­lek vid döds­fall eller per­son­skada

§ 1 Den ersätt­ning som avses i arti­kel 27 § 2 och arti­kel 28 b ska utges som engångs­be­lopp. Ersätt­ningen ska dock utges som liv­ränta om den natio­nella rät­ten tillå­ter det och den resande som har lidit ska­dan eller den ersätt­nings­be­rät­ti­gade enligt arti­kel 27 § 2 begär det.

§ 2 Stor­le­ken på den ersätt­ning som ska utges enligt § 1 ska bestäm­mas enligt natio­nell rätt. Vid tillämp­ningen av dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska dock ett engångs­be­lopp, eller liv­ränta mot­sva­rande detta belopp, fast­stäl­las till högst 175 000 beräk­nings­en­he­ter per resande, om det i den natio­nella rät­ten före­skrivs ett lägre max­i­mi­be­lopp.

Arti­kel 31

Andra trans­port­me­del

§ 1 Utom i de fall som avses i § 2 ska bestäm­mel­serna om trans­por­tö­rens ansvar i fall då resande dödas eller ska­das inte vara tillämp­liga på skada som upp­kom­mit under den del av trans­por­ten som enligt trans­portav­ta­let inte utgjorde järn­vägs­trans­port.

§ 2 Om ett järn­vägs­for­don trans­por­te­ras med färja ska dock bestäm­mel­serna i fall då resande dödas eller ska­das vara tillämp­liga på skada som avses i arti­kel 26 § 1 och arti­kel 33 § 1, som orsa­kas av en olycks­hän­delse som har sam­band med järn­vägs­drif­ten och som inträf­far medan den resande uppe­hål­ler sig i järn­vägs­for­do­net eller sti­ger på eller av detta for­don.

§ 3 Om järn­vägs­drif­ten till följd av excep­tio­nella omstän­dig­he­ter är till­fäl­ligt avbru­ten och de resande trans­por­te­ras med ett annat trans­port­me­del, ska trans­por­tö­ren vara ansva­rig enligt dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

Kapi­tel II

Ansvar när tid­ta­bel­len inte hålls

Arti­kel 32

Ansvar vid tågin­stäl­lelse, tåg­för­se­ning eller ute­bli­ven tågan­slut­ning

§ 1 Trans­por­tö­ren ska vara ansva­rig gente­mot den resande för skada som upp­kom­mer på grund av att tågin­stäl­lelse, tåg­för­se­ning eller ute­bli­ven tågan­slut­ning med­för att resan inte kan fort­sät­tas samma dag eller att en fort­satt resa samma dag på grund av omstän­dig­he­terna inte rim­li­gen kan begä­ras. Ersätt­ningen ska täcka rim­liga kost­na­der för kost och logi lik­som också rim­liga kost­na­der som orsa­kas av beho­vet att under­rätta per­so­ner som vän­tar på den resande.

§ 2 Trans­por­tö­ren ska vara fri från detta ansvar när instäl­lel­sen, för­se­ningen eller den ute­blivna anslut­ningen kan hän­fö­ras till föl­jande orsa­ker:
      a) Omstän­dig­he­ter som inte är för­bundna med järn­vägs­drif­ten och som trans­por­tö­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av, även om trans­por­tö­ren hade iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna påkal­lade.
      b) Fel eller för­sum­melse av den resande.
      c) Tredje mans bete­ende som trans­por­tö­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av även om trans­por­tö­ren hade iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna påkal­lade. Ett annat före­tag som använ­der samma infra­struk­tur ska inte anses som tredje man. Rät­ten till åter­krav mot tredje man ska inte påver­kas.

§ 3 Om och i vil­ken mån trans­por­tö­ren är skyl­dig att betala ersätt­ning för annan skada än sådan som avses i § 1 ska avgö­ras enligt natio­nell rätt. Denna bestäm­melse ska inte påverka tillämp­ningen av arti­kel 44.

Kapi­tel III

Ansvar ifråga om han­dres­gods, djur, inskri­vet res­gods och for­don

Avsnitt 1

Han­dres­gods och djur

Arti­kel 33

Ansvar

§ 1 Om en resande dödas eller ska­das ska trans­por­tö­ren dess­utom vara ansva­rig för skada som upp­kom­mer till följd av full­stän­dig eller par­ti­ell för­lust av eller skada på ett före­mål som den resande hade på sig eller med­förde som han­dres­gods. Detta ska också gälla för djur som den resande tagit med sig. Arti­kel 26 ska också tilläm­pas här.

§ 2 I övrigt ska trans­por­tö­ren inte vara ansva­rig för skada som upp­kom­mer till följd av full­stän­dig eller par­ti­ell för­lust av eller skada på före­mål, han­dres­gods eller djur som det enligt arti­kel 15 ålig­ger den resande att hålla upp­sikt över, om inte för­lus­ten eller ska­dan orsa­kats genom trans­por­tö­rens fel eller för­sum­melse. De övriga artik­larna i avdel­ning IV, utom arti­kel 51, och avdel­ning VI ska inte vara tillämp­liga i detta fall.

Arti­kel 34

Begräns­ning av ersätt­ningen vid för­lust av före­mål eller sak­skada

Om trans­por­tö­ren är ansva­rig enligt 33 § 1 ska trans­por­tö­ren ersätta den upp­komna ska­dan upp till ett belopp om 1 400 beräk­nings­en­he­ter per resande.

Arti­kel 35

Ansvars­be­fri­else

Trans­por­tö­ren ska vara fri från ansvar gente­mot den resande för skada som upp­står som en följd av att den resande inte föl­jer de före­skrif­ter som med­de­las av tull­myn­dig­he­ter eller andra för­valt­nings­myn­dig­he­ter.

Avsnitt 2

Inskri­vet res­gods

Arti­kel 36

För­ut­sätt­ningar för ansvar

§ 1 Trans­por­tö­ren ska vara ansva­rig för skada som upp­kom­mer till följd av att det inskrivna res­god­set går helt eller del­vis för­lo­rat eller ska­das under tiden från det att res­god­set tas emot för trans­port till dess att det läm­nas ut samt för dröjs­mål med utläm­ningen.

§ 2 Trans­por­tö­ren ska vara fri från detta ansvar om för­lus­ten, ska­dan eller dröjs­må­let med utläm­ningen beror på fel eller för­sum­melse av den resande, på en anvis­ning som den resande har läm­nat och som inte har för­an­letts av fel eller för­sum­melse från trans­por­tö­rens sida, på fel i själva res­god­set eller på omstän­dig­he­ter som trans­por­tö­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av.

§ 3 Trans­por­tö­ren ska vara fri från detta ansvar om för­lus­ten eller ska­dan här­rör från en sådan sär­skild risk som är för­bun­den med ett eller flera av föl­jande för­hål­lan­den:
      b) Avsak­nad av för­pack­ning eller brist­fäl­lig för­pack­ning.
      c) Res­godsets sär­skilda beskaf­fen­het.
      d) Inläm­ning av före­mål som inte trans­por­te­ras som inskri­vet res­gods.

Arti­kel 37

Bevis­skyl­dig­het

§ 1 Det är trans­por­tö­rens sak att visa att för­lus­ten, ska­dan eller dröjs­må­let har orsa­kats av ett sådant för­hål­lande som anges i arti­kel 36 § 2.

§ 2 Om trans­por­tö­ren visar att för­lus­ten eller ska­dan med hän­syn till de före­lig­gande omstän­dig­he­terna kan vara en följd av en eller flera av de sär­skilda ris­ker som anges i arti­kel 36 § 3, ska det antas att så är fal­let. Den som har rätt till ersätt­ning får dock visa att för­lus­ten eller ska­dan inte alls eller inte ute­slu­tande är en följd av en sådan risk.

Arti­kel 38

Efter­föl­jande trans­por­tö­rer

När en trans­port som omfat­tas av ett enda trans­portav­tal utförs av flera efter­föl­jande trans­por­tö­rer blir varje trans­por­tör i och med mot­ta­gan­det av res­god­set med res­gods­be­vi­set eller for­do­net med trans­port­do­ku­men­tet part i avta­let, såvitt avser trans­port av res­god­set eller for­do­net, i enlig­het med vill­ko­ren i res­gods­be­vi­set eller trans­port­do­ku­men­tet och tar på sig de skyl­dig­he­ter som föl­jer av detta. I ett sådant fall ska varje trans­por­tör vara ansva­rig för trans­por­ten hela vägen intill utläm­ningen.

Arti­kel 39

Fak­tisk trans­por­tör

§ 1 När en trans­por­tör helt eller del­vis har anför­trott trans­por­ten till en fak­tisk trans­por­tör, oav­sett om detta sker i enlig­het med en möj­lig­het som med­ges i trans­portav­ta­let eller ej, ska trans­por­tö­ren vara ansva­rig för hela trans­por­ten.

§ 2 Alla bestäm­mel­ser i dessa enhet­liga rätts­reg­ler som rör trans­por­tö­rens ansvar ska även tilläm­pas på den fak­tiska trans­por­tö­rens ansvar för den trans­port denne utför. Artik­larna 48 och 52 ska tilläm­pas när talan förs mot de anställda eller andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter den fak­tiska trans­por­tö­ren anli­tar för att utföra trans­por­ten.

§ 3 Sär­skilda över­ens­kom­mel­ser genom vilka trans­por­tö­ren åtar sig för­plik­tel­ser som inte krävs enligt dessa enhet­liga rätts­reg­ler eller avstår från rät­tig­he­ter som föl­jer av dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska inte gälla gente­mot en fak­tisk trans­por­tör som inte uttryck­li­gen och skrift­li­gen har god­ta­git dem. Oav­sett om den fak­tiska trans­por­tö­ren har god­ta­git en över­ens­kom­melse eller ej ska trans­por­tö­ren vara bun­den av de skyl­dig­he­ter eller avstå­en­den som föl­jer av den. § 4 När och i den mån både trans­por­tö­ren och den fak­tiska trans­por­tö­ren är ansva­riga ska ansva­ret vara soli­da­riskt.

§ 5 Det sam­man­lagda ersätt­nings­be­lopp som ska beta­las av trans­por­tö­ren eller den fak­tiska trans­por­tö­ren samt deras anställda eller andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter de anli­tar för att utföra trans­por­ten, ska inte över­skrida de grän­ser som anges i dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

§ 6 Denna arti­kel ska inte påverka den rätt till åter­krav som kan före­ligga mel­lan trans­por­tö­ren och den fak­tiska trans­por­tö­ren.

Arti­kel 40

Anta­gande att res­gods har gått för­lo­rat

§ 1 Utan att behöva lägga fram ytter­li­gare bevis­ning får den som har rätt till god­set anse att ett res­god­skolli gått för­lo­rat om det inte har läm­nats ut eller hål­lits till­gäng­ligt för honom inom 14 dagar från det att det begär­des utläm­nat enligt arti­kel 22 § 3.

§ 2 Om ett res­god­skolli som har ansetts för­lo­rat kom­mer till rätta inom ett år från det att det begär­des utläm­nat ska trans­por­tö­ren under­rätta den som har rätt till god­set, om hans adress är känd eller kan utrö­nas.

§ 3 Inom 30 dagar från det att den som har rätt till god­set har fått den under­rät­telse som avses i § 2 får han begära att kol­lit läm­nas ut till honom. I ett sådant fall är han skyl­dig att betala kost­na­derna för kol­lits trans­port från inläm­nings­plat­sen till den plats där utläm­ningen sker och att betala till­baka den ersätt­ning som han har fått, i före­kom­mande fall med avdrag för de kost­na­der som kan ha räk­nats in i ersätt­ningen. Han ska dock behålla rät­ten till ersätt­ning för dröjs­mål med utläm­ningen enligt arti­kel 43.

§ 4 Om utläm­ning av ett kolli som kom­mit till rätta inte begärs inom den tid som anges i § 3 eller om ett kolli kom­mer till rätta senare än ett år efter det att utläm­ning begär­des, får trans­por­tö­ren för­foga över kol­lit enligt de bestäm­mel­ser som gäl­ler på den plats där det finns.

Arti­kel 41

Ersätt­ning vid för­lust

§ 1 När inskri­vet res­gods gått helt eller del­vis för­lo­rat ska trans­por­tö­ren inte vara skyl­dig att betala någon annan ersätt­ning än
      a) om ska­dans stor­lek är visad, en ersätt­ning som mot­sva­rar ska­dan, dock högst 80 beräk­nings­en­he­ter per kilo­gram av för­lus­ten i brut­to­vikt eller 1 200 beräk­nings­en­he­ter per kolli,
      b) om ska­dans stor­lek inte är visad, en ersätt­ning med sam­man­lagt 20 beräk­nings­en­he­ter per kilo­gram av för­lus­ten i brut­to­vikt eller 300 beräk­nings­en­he­ter per kolli.

I de all­männa trans­portvill­ko­ren ska bestäm­mas om ersätt­ningen ska beräk­nas per kilo­gram av vikt­för­lus­ten eller per kolli.

§ 2 Trans­por­tö­ren ska vidare betala till­baka avgif­ten för res­gods­trans­port och övriga utlägg i sam­band med trans­port av det kolli som gått för­lo­rat lik­som även redan erlagda tull­av­gif­ter och punkt­skat­ter.

Arti­kel 42

Ersätt­ning vid skada

§ 1 När inskri­vet res­gods har ska­dats ska trans­por­tö­ren betala ersätt­ning mot­sva­rande minsk­ningen av res­godsets värde, men inget ytter­li­gare ska­de­stånd.

§ 2 Ersätt­ningen ska inte över­stiga föl­jande belopp:
      a) Om allt res­god­set har mins­kat i värde till följd av ska­dan, det belopp som skulle ha beta­lats om res­god­set hade gått för­lo­rat.
      b) Om endast en del av res­god­set har mins­kat i värde till följd av ska­dan, det belopp som skulle ha beta­lats om denna del hade gått för­lo­rad.

Arti­kel 43

Ersätt­ning vid dröjs­mål med utläm­ningen

§ 1 Vid dröjs­mål med utläm­ningen av inskri­vet res­gods ska trans­por­tö­ren för varje påbör­jad 24-​timmarsperiod räk­nat från den tid­punkt då res­god­set begär­des utläm­nat, dock högst för 14 dagar, betala ersätt­ning enligt föl­jande:
      a) Om den som har rätt till god­set visar att skada, var­med för­stås även skada på själva res­god­set, har upp­kom­mit genom dröjs­må­let, beta­las en ersätt­ning som mot­sva­rar ska­dan upp till högst 0,80 beräk­nings­en­he­ter per kilo­gram av brut­to­vik­ten av det för sent utläm­nade res­god­set, eller 14 beräk­nings­en­he­ter för varje kolli.
      b) Om den som har rätt till god­set inte visar att skada har upp­kom­mit genom dröjs­må­let, beta­las en ersätt­ning på sam­man­lagt 0,14 beräk­nings­en­he­ter per kilo­gram av brut­to­vik­ten av det för sent utläm­nade res­god­set, eller 2,80 beräk­nings­en­he­ter för varje kolli.

I de all­männa transport-​villkoren ska det fast­stäl­las om ersätt­ningen ska beräk­nas per kilo­gram eller per kolli.

§ 2 Om res­god­set har gått helt för­lo­rat ska ersätt­ning enligt § 1 inte beta­las utö­ver ersätt­ningen enligt arti­kel 41.

§ 3 Om en del av res­god­set har gått för­lo­rad ska ersätt­ning enligt § 1 endast beta­las för den del som inte gått för­lo­rad.

§ 4 Om ska­dan på res­god­set inte har orsa­kats av dröjs­må­let med utläm­ningen kan ersätt­ning enligt § 1 i före­kom­mande fall beta­las utö­ver ersätt­ningen enligt arti­kel 42.

§ 5 Den sam­man­lagda ersätt­ningen enligt § 1 och artik­larna 41 och 42 ska inte i något fall över­stiga den ersätt­ning som skulle ha beta­lats om res­god­set hade gått helt för­lo­rat.

Avsnitt 3

For­don

Arti­kel 44

Ersätt­ning vid för­se­ning

§ 1 Om last­ningen av ett for­don blir för­se­nad till följd av en omstän­dig­het som kan hän­fö­ras till trans­por­tö­ren eller om utläm­ningen av for­do­net blir för­dröjd ska trans­por­tö­ren, om den som har rätt till for­do­net visar att det inträf­fade har med­fört skada, ersätta ska­dan upp till det belopp som mot­sva­rar trans­port­av­gif­ten.

§ 2 Om den som har rätt till for­do­net häver trans­portav­ta­let på grund av att last­ning inte sker i rätt tid till följd av en omstän­dig­het som kan hän­fö­ras till trans­por­tö­ren, ska trans­port­av­gif­ten beta­las till­baka till honom. Om han visar att han lidit skada genom dröjs­må­let får han dess­utom kräva ersätt­ning upp till det belopp som mot­sva­rar trans­port­av­gif­ten.

Arti­kel 45

Ersätt­ning vid för­lust

Om ett for­don går helt eller del­vis för­lo­rat ska ersätt­ningen för visad skada till den som har rätt till for­do­net beräk­nas efter for­do­nets bruks­värde. Den ska dock inte över­stiga 8 000 beräk­nings­en­he­ter. Ett släp­for­don med eller utan last ska betrak­tas som ett sär­skilt for­don.

Arti­kel 46

Ansvar i fråga om andra före­mål

§ 1 I fråga om före­mål som har läm­nats i for­do­net eller är pla­ce­rade i baga­geut­rym­men (t.ex. bagage-​ eller skid­boxar) som är fast mon­te­rade, ska trans­por­tö­ren endast vara ansva­rig för sådan skada som trans­por­tö­ren har orsa­kat genom fel eller för­sum­melse. Den sam­man­lagda ersätt­ningen ska inte över­stiga 1 400 beräk­nings­en­he­ter.

§ 2 I fråga om före­mål som har spänts fast på utsi­dan av for­do­net inbe­gri­pet de baga­geut­rym­men som avses i § 1 ska trans­por­tö­ren vara ansva­rig för sådan skada endast om det visas att ska­dan orsa­kats genom hand­ling eller under­lå­ten­het antingen i avsikt att vålla en sådan skada eller hän­syns­löst och med insikt att en sådan skada san­no­likt skulle upp­komma.

Arti­kel 47

Tillämp­lig rätt

Om inte annat sägs i detta avsnitt, ska bestäm­mel­serna i avsnitt 2 om ansvar för inskri­vet res­gods vara tillämp­liga på for­don.

Kapi­tel IV

All­männa bestäm­mel­ser

Arti­kel 48

För­lust av rätt att åbe­ropa begräns­ning av ska­de­stånds­an­svar

De begräns­ningar av ska­de­stånds­an­sva­ret som före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler samt de bestäm­mel­ser i natio­nell rätt som begrän­sar ersätt­ningen till ett fast­ställt belopp ska inte tilläm­pas om det visas att trans­por­tö­ren orsa­kat ska­dan genom hand­ling eller under­lå­ten­het antingen i avsikt att vålla en sådan skada eller hän­syns­löst och med insikt att en sådan skada san­no­likt skulle upp­komma.

Arti­kel 49

Omräk­ning och ränta

§ 1 När beräk­ningen av ersätt­ning med­för omräk­ning av belopp i utländsk valuta ska beräk­ningen göras enligt kur­sen den dag och på den plats där ersätt­ningen beta­las.

§ 2 Den som har rätt till ersätt­ning får kräva ränta på ersätt­nings­be­lop­pet med fem pro­cent per år från och med den dag då krav fram­ställ­des enligt arti­kel 55 eller, om något krav inte fram­ställts, från och med den dag då talan väcks vid dom­stol.

§ 3 På ersätt­ning enligt artik­larna 27 och 28 ska dock ränta beta­las först från och med dagen för de omstän­dig­he­ter som lades till grund för beräk­ning av ersätt­nings­be­lop­pet, om denna dag är senare än den dag då kra­vet fram­ställ­des eller talan väck­tes.

§ 4 I fråga om inskri­vet res­gods ska ränta beta­las endast om ersätt­nings­be­lop­pet över­sti­ger 16 beräk­nings­en­he­ter per res­gods­be­vis.

§ 5 Om den som har rätt till ersätt­ning för inskri­vet res­gods inte inom en skä­lig fast­ställd tids­frist till trans­por­tö­ren öveläm­nar de styr­kande hand­lingar som krävs för att kunna slut­föra behand­lingen av hans krav, ska ränta inte beta­las för tiden från det att tids­fris­ten går ut till dess att hand­ling­arna över­läm­nas.

Arti­kel 50

Ansvar vid ato­mo­lycka

Trans­por­tö­ren ska vara fri från det ansvar som före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler, om ska­dan har orsa­kats av en ato­mo­lycka, och äga­ren till ato­man­lägg­ningen eller någon annan i den­nes ställe är ansva­rig för ska­dan enligt en stats lagar och bestäm­mel­ser om ansvar på ato­me­ner­gi­om­rå­det.

Arti­kel 51

Per­so­ner som trans­por­tö­ren ansva­rar för

Trans­por­tö­ren ska vara ansva­rig för sin per­so­nal och för andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter han anli­tar för utfö­ran­det av trans­por­ten när denna per­so­nal eller dessa andra per­so­ner hand­lar under full­gö­rande av sina upp­gif­ter. För­val­tarna av den järn­vägs­in­fra­struk­tur på vil­ken trans­por­ten utförs ska anses som per­so­ner som trans­por­tö­ren anli­tar för utfö­ran­det av trans­por­ten.

Arti­kel 52

Andra grun­der för anspråk

§ 1 I de fall där dessa enhet­liga rätts­reg­ler är tillämp­liga får anspråk på ersätt­ning, oav­sett vil­ken grund som åbe­ro­pas, göras gäl­lande mot trans­por­tö­ren endast under de för­ut­sätt­ningar och med de begräns­ningar som före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

§ 2 Det­samma ska även gälla i fråga om anspråk mot per­so­nal och andra per­so­ner som trans­por­tö­ren ansva­rar för enligt arti­kel 51.

Avdel­ning V

Den resan­des ansvar

Arti­kel 53

Sär­skilda prin­ci­per för ansvar

Den resande ska vara ansva­rig gente­mot trans­por­tö­ren för sådana ska­dor
      a) som upp­står till följd av att den resande under­lå­tit att full­göra sina skyl­dig­he­ter enligt
   1. artik­larna 10, 14 och 20,
   2. de sär­skilda bestäm­mel­serna för trans­port av for­don som ingår i de all­männa trans­portvill­ko­ren, eller
   3. reg­le­men­tet om inter­na­tio­nell järn­vägs­trans­port av far­ligt gods (RID), eller
      b) som orsa­kats av före­mål och djur som han för med sig.

Den resande ska inte vara ansva­rig gente­mot trans­por­tö­ren om han styr­ker att ska­dan orsa­kats av omstän­dig­he­ter som han inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av, även om han hade iakt­ta­git den omsorg som krävs av en ansvars­med­ve­ten resande. Denna bestäm­melse ska inte påverka trans­por­tö­rens ansvar enligt artik­larna 26 och 33 § 1.

Avdel­ning VI

Fram­stäl­lande av anspråk

Arti­kel 54

Fast­stäl­lelse av att egen­dom har ska­dats eller del­vis gått för­lo­rat

§ 1 Om trans­por­tö­ren upp­täc­ker eller får anled­ning att anta att egen­dom (res­gods, for­don) som trans­por­te­ras genom trans­por­tö­rens försorg har ska­dats eller del­vis gått för­lo­rad, eller om den som har rätt till egen­do­men påstår att så är fal­let, ska trans­por­tö­ren genast och om möj­ligt i den­nes när­varo upp­rätta en rap­port som allt­ef­ter för­lus­tens eller ska­dans art redo­vi­sar egen­do­mens till­stånd och så noga som möj­ligt anger ska­dans omfatt­ning, dess orsak och tid­punk­ten då den inträf­fade.

§ 2 En kopia av rap­por­ten ska kost­nads­fritt till­stäl­las den som har rätt till egen­do­men.

§ 3 Om den som har rätt till egen­do­men inte god­tar upp­gif­terna i rap­por­ten, kan han begära att res­godsets eller for­do­nets till­stånd samt ska­dans orsak och omfatt­ning ska fast­stäl­las av en sak­kun­nig som utses av avtals­par­terna eller på rätts­lig väg. För­fa­ran­det ska genom­fö­ras i enlig­het med lagar och bestäm­mel­ser i den stat där utred­ningen äger rum

Arti­kel 55

Ersätt­nings­an­språk

§ 1 Ersätt­nings­an­språk med anled­ning av trans­por­tö­rens ansvar i fall då resande dödas eller ska­das ska fram­stäl­las skrift­li­gen till den trans­por­tör mot vil­ken talan kan väc­kas. Om en trans­port som omfat­tas av ett enda trans­portav­tal genom­förs av efter­föl­jande trans­por­tö­rer, får anspråk även rik­tas mot den första eller sista trans­por­tö­ren samt mot den trans­por­tör som har sitt huvud­kon­tor eller den filial eller agen­tur som ingått trans­portav­ta­let i den stat där den resande har sitt hem­vist eller är sta­dig­va­rande bosatt.

§ 2 Andra anspråk med anled­ning av ett trans­portav­tal ska vara skrift­liga och stäl­las till den trans­por­tör som anges i arti­kel 56 §§ 2 och 3.

§ 3 Hand­lingar som den som har rätt till ersätt­ning öns­kar foga till ersätt­nings­an­språ­ket ska inges i ori­gi­nal eller i kopia, som om trans­por­tö­ren så begär ska vara styrkt. Vid slut­lig upp­gö­relse i fråga om ett anspråk får trans­por­tö­ren kräva att bil­jet­ten, res­gods­be­vi­set och trans­port­do­ku­men­tet läm­nas till­baka.

Arti­kel 56

Trans­por­tö­rer mot vilka talan får föras

§ 1 Talan om ersätt­ning i fall då resande dödas eller ska­das får endast föras mot den trans­por­tör som är ansva­rig enligt arti­kel 26 § 5.

§ 2 Om inte annat anges i § 4 får annan talan som grun­das på trans­portav­ta­let endast föras mot den första eller sista trans­por­tö­ren eller den trans­por­tör som utförde den del av trans­por­ten under vil­ken den omständ­lig­het inträf­fade som talan grun­das på.

§ 3 I fråga om trans­port som utförs av efter­föl­jande trans­por­tö­rer får talan föras enligt § 2 mot den trans­por­tör som ska lämna ut res­god­set eller for­do­net, om denne med sitt med­gi­vande är inskri­ven i res­gods­be­vi­set eller trans­port­do­ku­men­tet, även om trans­por­tö­ren var­ken har mot­ta­git res­god­set eller for­do­net.

§ 4 Talan om åter­be­tal­ning av ett belopp som har beta­lats i enlig­het med trans­portav­ta­let får föras mot den trans­por­tör som har tagit emot detta belopp eller mot den trans­por­tör för vars räk­ning det har tagits emot.

§ 5 Som gen­käro­mål eller kvitt­nings­in­vänd­ning får talan föras mot en annan trans­por­tör än dem som avses i §§ 2 och 4, om talan grun­das på samma trans­portav­tal som huvudyr­kan­det i målet.

§ 6 I den mån dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på den fak­tiska trans­por­tö­ren, får talan föras även mot denne.

§ 7 Om käran­den har rätt att välja mel­lan flera trans­por­tö­rer, ska hans val­rätt upp­höra när talan väcks mot någon av dessa; detta ska också gälla om käran­den har rätt att välja mel­lan en eller flera trans­por­tö­rer och en fak­tisk trans­por­tör.

Arti­kel 57

Behö­rig dom­stol

§ 1 Talan som grun­das på dessa enhet­liga rätts­reg­ler får föras vid dom­sto­lar i de med­lems­sta­ter som har utsetts av par­terna genom över­ens­kom­melse eller vid dom­stol i den med­lems­stat på vars ter­ri­to­rium sva­ran­den har sitt hem­vist eller van­liga uppe­hållsort, sitt huvud­kon­tor eller den filial eller agen­tur som har ingått trans­portav­ta­let. Talan får inte föras vid andra dom­sto­lar.

§ 2 När ett mål som grun­das på dessa enhet­liga rätts­reg­ler pågår vid en dom­stol som är behö­rig enligt § 1, eller när dom har med­de­lats i ett sådant mål vid en sådan dom­stol, får samma par­ter inte väcka talan på samma grund, annat än om avgö­ran­det från den dom­stol där den första talan för­des inte kan verk­stäl­las i den stat där den nya talan väcks.

Arti­kel 58

För­lust av rät­ten att föra talan med anled­ning av döds­fall eller per­son­skada

§ 1 Rät­ten till sådan talan som grun­das på trans­por­tö­rens ansvar i fall då resande dödas eller ska­das ska upp­höra, om inte den som har rätt till ersätt­ning, inom tolv måna­der från det att han fick kän­ne­dom om ska­dan läm­nar med­de­lande om ska­de­fal­let till någon av de trans­por­tö­rer hos vilka ett anspråk kan fram­stäl­las enligt arti­kel 55 § 1. Om den som har rätt till ersätt­ning munt­li­gen läm­nar med­de­lande till trans­por­tö­ren, ska denne ge honom ett intyg om det munt­liga med­de­lan­det.

§ 2 Tale­rät­ten ska dock inte upp­höra om
      a) den som har rätt till ersätt­ning har fram­ställt ett anspråk hos någon av de trans­por­tö­rer som anges i arti­kel 55 § 1, inom den tid som anges i § 1,
      b) den ansva­riga trans­por­tö­ren på något annat sätt har fått kän­ne­dom om att en resande har ska­dats, inom den tid som anges i § 1,
      c) med­de­lande om ska­de­fal­let inte har läm­nats eller inte har läm­nats i tid till följd av omstän­dig­he­ter som inte kan läg­gas den till last som har rätt till ersätt­ning,
      d) den som har rätt till ersätt­ning visar att ska­de­fal­let har orsa­kats av fel eller för­sum­melse från trans­por­tö­rens sida.

Arti­kel 59

För­lust av rät­ten att föra talan om trans­port av res­gods

§ 1 När den som har rätt till res­god­set har tagit emot detta, upp­hör rät­ten att föra talan till följd av trans­portav­ta­let mot trans­por­tö­ren med anled­ning av att res­god­set gått del­vis för­lo­rat, bli­vit ska­dat eller läm­nats ut för sent.

§ 2 Tale­rät­ten ska dock inte upp­höra
      a) vid del­för­lust eller skada, om
   1. för­lus­ten eller ska­dan har fast­ställts enligt arti­kel 54 innan den som har rätt till res­god­set tog emot det,
   2. den fast­stäl­lelse som borde ha gjorts enligt arti­kel 54 inte har gjorts, och detta beror enbart på fel eller för­sum­melse från trans­por­tö­rens sida,
      b) vid skada som inte kan upp­täc­kas uti­från och som fast­ställs först efter det att den som har rätt till res­god­set tagit emot detta, om han
   1. begär fast­stäl­lelse enligt arti­kel 54 genast efter det att ska­dan upp­täcks och senast tre dagar efter det att han tog emot res­god­set och
   2. dess­utom visar att ska­dan har upp­kom­mit under tiden från det att res­god­set togs emot av trans­por­tö­ren till dess att det läm­na­des ut,
      c) vid dröjs­mål med utläm­ningen, om den som har rätt till god­set inom 21 dagar har gjort sin rätt gäl­lande hos någon av de trans­por­tö­rer som anges i arti­kel 56 § 3,
      d) den som har rätt till god­set visar att ska­dan har orsa­kats av fel eller för­sum­melse från trans­por­tö­rens sida.

Arti­kel 60

Pre­skrip­tion

§ 1 En ska­de­stånds­ford­ran som grun­das på trans­por­tö­rens ansvar i fall då resande dödas eller ska­das ska pre­skri­be­ras
      a) för den resande, efter tre år räk­nat från dagen efter den dag då den ska­de­vål­lande hän­del­sen inträf­fade,
      b) för andra som har rätt till ersätt­ning, efter tre år räk­nat från dagen efter den resan­des död, dock senast fem år räk­nat från dagen efter den dag då olyc­kan inträf­fade.

§ 2 Andra ford­ringar på grund av ett trans­portav­tal ska pre­skri­be­ras efter ett år. Pre­skrip­tions­ti­den ska dock vara två år i fråga om en ford­ran som fram­ställs på grund av en skada som trans­por­tö­ren orsa­kat genom hand­ling eller under­lå­ten­het antingen i avsikt att vålla en sådan skada eller hän­syns­löst och med insikt att en sådan skada san­no­likt skulle upp­komma.

§ 3 Den pre­skrip­tions­tid som anges i § 2 ska räk­nas ifråga om
      a) ford­ran på ersätt­ning för total­för­lust: från fjor­tonde dagen efter utgången av den tid som anges i arti­kel 22 § 3;
      b) ford­ran på ersätt­ning för del­för­lust, skada eller dröjs­mål med utläm­ningen: från dagen för utläm­ningen;
      c) ford­ran som i något annat avse­ende rör trans­port av resande: från den dag då bil­jet­tens gil­tig­hets­tid gick ut.

I pre­skrip­tions­ti­den inräk­nas inte den dag som anges som begyn­nel­se­dag.

§ 4 Om ett ersätt­nings­an­språk fram­ställs skrift­li­gen enligt arti­kel 55 till­sam­mans med nöd­vän­dig doku­men­ta­tion ska det göras uppe­håll i pre­skrip­tions­ti­den till den dag då trans­por­tö­ren skrift­li­gen avslår ersätt­nings­an­språ­ket och åter­stäl­ler hand­ling­arna. Med­ges ersätt­nings­an­språ­ket del­vis, ska pre­skrip­tions­ti­den åter börja löpa för den del av ersätt­nings­an­språ­ket som fort­fa­rande är tvis­tig. Skyl­dig­he­ten att bevisa att ersätt­nings­an­språk eller svar på dessa har tagits emot eller att hand­ling­arna har läm­nats till­baka ska åvila den part som påstår att så har skett. Ett för­nyat ersätt­nings­an­språk som avser samma sak ska inte med­föra uppe­håll i pre­skrip­tions­ti­den.

§ 5 En pre­skri­be­rad ford­ran får inte göras gäl­lande ens genom gen­käro­mål eller yrkande om kvitt­ning.

§ 6 I övrigt ska för­läng­ning av pre­skrip­tions­ti­den och pre­skrip­tions­av­brott regle­ras enligt natio­nell rätt.

Avdel­ning VII

Trans­por­tö­rer­nas inbör­des för­hål­lan­den

Arti­kel 61

Avräk­ning i fråga om trans­port­av­gif­ten

§ 1 Varje trans­por­tör som har eller borde ha upp­bu­rit en trans­port­av­gift ska vara skyl­dig att till de berörda trans­por­tö­rerna betala de ande­lar som till­kom­mer dem. Betal­nings­sät­tet ska bestäm­mas genom över­ens­kom­melse mel­lan trans­por­tö­rerna.

§ 2 Arti­kel 6 § 3, arti­kel 16 § 3 och arti­kel 25 ska även tilläm­pas på för­hål­lan­dena mel­lan efter­föl­jande trans­por­tö­rer.

Arti­kel 62

Rätt till åter­krav

§ 1 Om en trans­por­tör har beta­lat ersätt­ning enligt dessa enhet­liga rätts­reg­ler, ska den gente­mot de trans­por­tö­rer som har del­ta­git i trans­por­ten ha rätt till åter­krav enligt föl­jande bestäm­mel­ser:
      a) Den trans­por­tör som orsa­kat ska­dan ska vara ensam ansva­rig för den.
      b) Om ska­dan har orsa­kats av flera trans­por­tö­rer, ska var och en av dem svara för den del av ska­dan som den har orsa­kat. Om en sådan upp­del­ning inte är möj­lig, ska ersätt­nings­skyl­dig­he­ten för­de­las mel­lan dem enligt c.
      c) Om det inte kan visas vil­ken av trans­por­tö­rerna som har orsa­kat ska­dan, ska ersätt­nings­skyl­dig­he­ten för­de­las mel­lan alla trans­por­tö­rer som har del­ta­git i trans­por­ten, med undan­tag av dem som visar att ska­dan inte har orsa­kats av dem. För­del­ningen ska ske i för­hål­lande till deras respek­tive ande­lar av trans­port­av­gif­ten.

§ 2 Om någon av trans­por­tö­rerna är på obe­stånd, ska den obe­talda delen av den trans­por­tö­rens andel för­de­las mel­lan de övriga trans­por­tö­rer som har del­ta­git i trans­por­ten i för­hål­lande till deras respek­tive ande­lar av trans­port­av­gif­ten.

Arti­kel 63

För­fa­ran­det i mål om åter­krav

§ 1 En trans­por­tör mot vil­ken åter­krav rik­tas enligt arti­kel 62 får inte bestrida det befo­gade i en betal­ning som den åter­kravsö­kande trans­por­tö­ren har gjort, om ersätt­nings­be­lop­pet har fast­ställts av dom­stol och den trans­por­tör mot vil­ken åter­kra­vet rik­tas har bli­vit veder­bör­li­gen under­rät­tad om stäm­nings­an­sö­kan och beretts till­fälle att inträda som inter­ve­ni­ent i målet. Dom­sto­len i huvud­må­let ska fast­ställa de fris­ter inom vilka under­rät­tel­sen och ansö­kan om inter­ven­tion ska göras.

§ 2 Den trans­por­tör som utö­var sin rätt till åter­krav ska i en och samma rät­te­gång fram­föra sina anspråk mot samt­liga trans­por­tö­rer med vilka den inte gjort upp i godo. I annat fall ska trans­por­tö­ren för­lora rät­ten till åter­krav mot de trans­por­tö­rer som inte har stämts in.

§ 3 Dom­sto­len ska med­dela en enda dom i fråga om alla åter­krav som den hand­läg­ger.

§ 4 Den trans­por­tör som öns­kar göra sin rätt till åter­krav gäl­lande får föra talan vid dom­sto­larna i den stat på vars ter­ri­to­rium någon av de trans­por­tö­rer som del­ta­git i trans­por­ten har sitt huvud­kon­tor eller den filial eller agen­tur som ingått trans­portav­ta­let.

§ 5 Om käro­må­let avser flera trans­por­tö­rer, får den trans­por­tör som utö­var rät­ten till åter­krav välja mel­lan de dom­sto­lar som är behö­riga enligt § 4.

§ 6 Talan om åter­krav får inte tas upp i en rät­te­gång där någon yrkar ska­de­stånd på grund av sin rätt enligt trans­portav­ta­let.

Arti­kel 64

Över­ens­kom­mel­ser i fråga om åter­krav

Trans­por­tö­rerna ska vara fria att sinse­mel­lan komma över­ens om bestäm­mel­ser som avvi­ker från artik­larna 61 och 62.

Règles uni­for­mes con­cer­nant le cont­rat de trans­port inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire des mar­chan­di­ses (CIM, appen­dice B à la Con­ven­tion)

Titre pre­mier

Géné­ra­li­tés

Article pre­mier

Champ d'appli­ca­tion

§ 1 Les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent à tout cont­rat de trans­port fer­ro­vi­aire de mar­chan­di­ses à titre oné­reux, lors­que le lieu de la prise en charge de la mar­chan­dise et le lieu prévu pour la liv­ra­i­son sont situés dans deux Etats mem­bres diffé­rents. Il en est ainsi quels que soi­ent le siège et la natio­na­lité des par­ties au cont­rat de trans­port.

§ 2 Les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent éga­le­ment aux contrats de trans­port fer­ro­vi­aire de mar­chan­di­ses à titre oné­reux, lors­que le lieu de la prise en charge de la mar­chan­dise et le lieu prévu pour la liv­ra­i­son sont situés dans deux Etats diffé­rents dont l'un au moins est un Etat mem­bre et lors­que les par­ties au cont­rat con­vi­en­nent que le cont­rat est sou­mis à ces Règles uni­for­mes.

§ 3 Lorsqu'un trans­port inter­na­tio­nal fai­sant l'objet d'un cont­rat uni­que inclut, en com­p­lé­ment au trans­port trans­fron­ta­lier fer­ro­vi­aire, un trans­port par route ou par voie de navi­ga­tion intérieure en tra­fic intérieur d'un Etat mem­bre, les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent.

§ 4 Lorsqu'un trans­port inter­na­tio­nal fai­sant l'objet d'un cont­rat uni­que inclut, en com­p­lé­ment au trans­port fer­ro­vi­aire, un trans­port mari­time ou un trans­port trans­fron­ta­lier par voie de navi­ga­tion intérieure, les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent si le trans­port mari­time ou le trans­port par voie de navi­ga­tion intérieure est effectué sur des lig­nes inscri­tes sur la liste des lig­nes prévue à l'article 24, § 1 de la Con­ven­tion.

§ 5 Les pré­sen­tes Règles uni­for­mes ne s'appli­quent pas aux trans­ports effectués entre gares situées sur le ter­ri­to­ire d'Etats limitrop­hes, lors­que l'infrastructure de ces gares est gérée par un ou plu­sieurs ges­tionnaires d'infrastructure rele­vant d'un seul et même de ces Etats.

§ 6 Cha­que Etat, Par­tie à une con­ven­tion con­cer­nant le trans­port inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire direct de mar­chan­di­ses et de nature com­pa­rable aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes, peut, lorsqu'il adresse une demande d'adhé­sion à la Con­ven­tion, décla­rer qu'il n'appli­quera ces Règles uni­for­mes qu'aux trans­ports effectués sur une par­tie de l'infrastructure fer­ro­vi­aire située sur son ter­ri­to­ire. Cette par­tie de l'infrastructure fer­ro­vi­aire doit être défi­nie pré­cisé­ment et être reliée à l'infrastructure fer­ro­vi­aire d'un Etat mem­bre. Lorsqu'un Etat a fait la décla­ra­tion sus­visée, ces Règles uni­for­mes ne s'appli­quent qu'à la con­di­tion:
      a) que le lieu de la prise en charge de la mar­chan­dise ou le lieu pour la liv­ra­i­son ainsi que l'itiné­raire prévus dans le cont­rat de trans­port soi­ent situés sur l'infrastructure désig­née ou
      b) que l'infrastructure désig­née relie l'infrastructure de deux Etats mem­bres et qu'elle a été prévue dans le cont­rat de trans­port comme itiné­raire pour un trans­port de tran­sit.

§ 7 L'Etat qui a fait une décla­ra­tion con­for­mé­ment au § 6, peut y renon­cer à tout moment en infor­mant le dépo­si­taire. Cette renon­ci­a­tion prend effet un mois après la date à laquelle le dépo­si­taire en avise les Etats mem­bres. La décla­ra­tion devi­ent sans effet, lors­que la con­ven­tion visée au § 6, première phrase, cesse d'être en vigueur pour cet Etat.

Article 2

Pre­scrip­tions de droit pub­lic

Les trans­ports aux­quels s'appli­quent les pré­sen­tes Règles uni­for­mes res­tent sou­mis aux pre­scrip­tions de droit pub­lic, notam­ment aux pre­scrip­tions rela­ti­ves au trans­port des mar­chan­di­ses dang­e­reu­ses ainsi gúana pre­scrip­tions du droit dou­a­nier et à cel­les rela­ti­ves à la pro­tec­tion des ani­maux.

Article 3

Défi­ni­tions

Aux fins des pré­sen­tes Règles uni­for­mes, le terme:
      a) "trans­por­teur" désigne le trans­por­teur contractuel, avec lequel l'expé­di­teur a con­clu le cont­rat de trans­port en vertu de ces Règles uni­for­mes, ou un trans­por­teur sub­sé­quent, qui est respon­sable sur la base de ce cont­rat;
      b) "trans­por­teur sub­sti­tué" désigne un trans­por­teur, qui n'a pas con­clu le cont­rat de trans­port avec l'expé­di­teur, mais à qui le trans­por­teur visé à la lettre a) a con­fié, en tout ou en par­tie, l'exécu­tion du trans­port fer­ro­vi­aire;
      c) "Con­di­tions géné­ra­les de trans­port" désigne les con­di­tions du trans­por­teur sous forme de con­di­tions géné­ra­les ou de tarifs léga­le­ment en vigueur dans cha­que Etat mem­bre et qui sont devenues, par la con­clu­sion du cont­rat de trans­port, par­tie intégrante de celui-​ci;
      d) "unité de trans­port inter­mo­dal" désigne les con­te­neurs, cais­ses mobi­les, semi-​remorques ou aut­res uni­tés de char­ge­ment simi­laires uti­lisées en trans­port inter­mo­dal.

Article 4

Déro­ga­tions

§ 1 Les Etats mem­bres peu­vent con­clure des accords qui pré­voi­ent des déro­ga­tions aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes pour les trans­ports effectués exclu­si­ve­ment entre deux gares situées de part et d'autre de la frontière, lorsqu'il n'y a pas d'autre gare entre elles.

§ 2 Pour les trans­ports effectués entre deux Etats mem­bres, tran­si­tant par un Etat non mem­bre, les Etats con­cer­nés peu­vent con­clure des accords qui déro­gent aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

§ 3 Les accords visés aux §§ 1 et 2 de même que leur mise en vigueur sont com­mu­niqués à l'Orga­ni­sa­tion inter­gou­ver­ne­men­tale pour les trans­ports inter­na­tio­naux fer­ro­vi­aires. Le Secré­taire géné­ral de l'Orga­ni­sa­tion en informe les Etats mem­bres et les ent­re­pri­ses inté­res­sées.

Article 5

Droit contraig­nant

Sauf clause contraire dans les pré­sen­tes Règles uni­for­mes, est nulle et de nul effet toute sti­pu­la­tion qui, direc­te­ment ou indirec­te­ment, déro­ge­rait à ces Règles uni­for­mes. La nul­lité de tel­les sti­pu­la­tions n'entraîne pas la nul­lité des aut­res dis­po­si­tions du cont­rat de trans­port. Nonob­stant cela, un trans­por­teur peut assu­mer une respon­sa­bi­lité et des obli­ga­tions plus lour­des que cel­les qui sont prévues par les pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

Titre II

Con­clu­sion et exécu­tion du cont­rat de trans­port

Article 6

Cont­rat de trans­port

§ 1 Par le cont­rat de trans­port, le trans­por­teur s'engage à trans­por­ter la mar­chan­dise à titre oné­reux au lieu de des­ti­na­tion et à l'y remettre au des­ti­na­taire.

§ 2 Le cont­rat de trans­port doit être constaté par une lettre de voi­ture selon un modèle uni­forme. Toute­fois, l'absence, l'irré­gu­la­rité ou la perte de la lettre de voi­ture n'affec­tent ni l'existence ni la vali­dité du cont­rat qui reste sou­mis aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

§ 3 La lettre de voi­ture est sig­née par l'expé­di­teur et le trans­por­teur. La sig­na­ture peut être rem­placée par un timbre, une indi­ca­tion de la machine comp­table ou toute autre mode appro­prié.

§ 4 Le trans­por­teur doit cer­ti­fier sur le dupli­cata de la lettre de voi­ture de manière appro­priée la prise en charge de la mar­chan­dise et doit remettre le dupli­cata à l'expé­di­teur.

§ 5 La lettre de voi­ture n'a pas la valeur d'un con­nais­se­ment.

§ 6 Une lettre de voi­ture doit être établie pour cha­que envoi. Sauf con­ven­tion contraire entre l'expé­di­teur et le trans­por­teur, une même lettre de voi­ture ne peut con­cer­ner que le char­ge­ment d'un seul wagon.

§ 7 En cas d'un trans­port emprun­tant le ter­ri­to­ire dou­a­nier de l'Union euro­pé­enne ou le ter­ri­to­ire, sur lequel est appliquée la procé­dure de tran­sit com­mun, cha­que envoi doit être accom­pagné d'une lettre de voi­ture répon­dant aux exi­gences de l'article 7.

§ 8 Les asso­ci­a­tions inter­na­tio­na­les des trans­por­teurs établis­sent les modèles uni­for­mes de lettre de voi­ture en accord avec les asso­ci­a­tions inter­na­tio­na­les de la cli­entèle et les orga­nis­mes com­pé­tents en matière dou­anière dans les Etats mem­bres ainsi qu'avec toute orga­ni­sa­tion inter­gou­ver­ne­men­tale d'intégra­tion éco­no­mi­que régi­o­nale ayant com­pé­tence pour sa propre légis­la­tion dou­anière.

§ 9 La lettre de voi­ture, y com­pris son dupli­cata, peut être établie sous forme d'enre­gistre­ment électro­ni­que des don­nées, qui peu­vent être trans­for­mées en sig­nes d'écri­ture lisi­b­les. Les procé­dés employés pour l'enre­gistre­ment et le trai­te­ment des don­nées doi­vent être équi­va­lents du point de vue fon­c­tion­nel, notam­ment en ce qui con­cerne la force pro­bante de la lettre de voi­ture repré­sen­tée par ces don­nées.

Article 7

Teneur de la lettre de voi­ture

§ 1 La lettre de voi­ture doit con­te­nir les indi­ca­tions sui­van­tes:
      a) le lieu et la date de son établis­se­ment;
      b) le nom et l'adresse de l'expé­di­teur;
      c) le nom et l'adresse du trans­por­teur qui a con­clu le cont­rat de trans­port;
      d) le nom et l'adresse de celui auquel la mar­chan­dise est remise effecti­ve­ment s'il n'est pas le trans­por­teur visé à la lettre c);
      e) le lieu et la date de la prise en charge de la mar­chan­dise; f) le lieu de liv­ra­i­son;
      g) le nom et l'adresse du des­ti­na­taire;
      h) la déno­mi­na­tion de la nature de la mar­chan­dise et du mode d'embal­lage, et, pour les mar­chan­di­ses dang­e­reu­ses, la déno­mi­na­tion prévue par le Règle­ment con­cer­nant le trans­port inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire des mar­chan­di­ses dang­e­reu­ses (RID);
      i) le nom­bre de colis et les sig­nes et numéros par­ticu­li­ers néces­sa­ires à l'iden­ti­fi­ca­tion des envois de détail;
      j) le numéro du wagon, dans le cas de trans­port par wagons com­plets;
      k) le numéro du véhicule fer­ro­vi­aire rou­lant sur ses pro­pres roues, s'il est remis au trans­port en tant que mar­chan­dise;
      l) en outre, dans le cas d'uni­tés de trans­port inter­mo­dal, la caté­go­rie, le numéro ou d'aut­res carac­téristi­ques néces­sa­ires à leur iden­ti­fi­ca­tion;
      m) la masse brute de la mar­chan­dise ou la quan­tité de la mar­chan­dise exprimée sous d'aut­res for­mes;
      n) une énumé­ra­tion détail­lée des docu­ments requis par les dou­a­nes ou d'aut­res auto­ri­tés admi­nist­ra­ti­ves, joints à la lettre de voi­ture ou tenus à la dis­po­si­tion du trans­por­teur auprès d'une auto­rité dûment désig­née ou auprès d'un organe désigné dans le cont­rat;
      o) les frais affé­rents au trans­port (prix de trans­port, frais acces­so­ires, dro­its de dou­ane et aut­res frais sur­ve­nant à par­tir de la con­clu­sion du cont­rat jusqu'à la liv­ra­i­son), dans la mesure où ils doi­vent être payés par le des­ti­na­taire ou toute autre indi­ca­tion que les frais sont dus par le des­ti­na­taire;
      p) l'indi­ca­tion que le trans­port est sou­mis, nonob­stant toute clause contraire, aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

§ 2 Le cas échéant, la lettre de voi­ture doit con­te­nir, en outre, les indi­ca­tions sui­van­tes:
      a) en cas de trans­port par des trans­por­teurs sub­sé­quents, le trans­por­teur devant liv­rer la mar­chan­dise, alors que celui-​ci a donné son con­sen­te­ment à l'inscrip­tion sur la lettre de voi­ture;
      b) les frais que l'expé­di­teur prend à sa charge;
      c) le mon­tant du rem­bour­se­ment à per­ce­voir lors de la liv­ra­i­son de la mar­chan­dise;
      d) la valeur déclarée de la mar­chan­dise et le mon­tant repré­sen­tant l'intérêt spé­cial à la liv­ra­i­son;
      e) le délai con­venu dans lequel le trans­port doit être effectué;
      f) l'itiné­raire con­venu;
      g) une liste des docu­ments non cités au § 1, lettre n) remis au trans­por­teur;
      h) les inscrip­tions de l'expé­di­teur con­cer­nant le nom­bre et la désig­na­tion des sceaux qu'il a apposés sur le wagon.

§ 3 Les par­ties au cont­rat de trans­port peu­vent por­ter sur la lettre de voi­ture toute autre indi­ca­tion qu'elles jugent utile.

Article 8

Respon­sa­bi­lité pour les inscrip­tions por­tées sur la lettre de voi­ture

§ 1 L'expé­di­teur répond de tous les frais et dom­ma­ges sup­por­tés par le trans­por­teur du fait:
      a) d'inscrip­tions par l'expé­di­teur, sur la lettre de voi­ture, de men­tions irré­gulières, inex­ac­tes, incomplètes ou por­tées ail­leurs qu'à la place réser­vée à chacune d'elles ou
      b) de l'omis­sion par l'expé­di­teur d'inscrip­tions pre­scri­tes par le RID.

§ 2 Si, à la demande de l'expé­di­teur, le trans­por­teur inscrit des men­tions sur la lettre de voi­ture, il est con­sidéré, jusqu'à preuve du contraire, comme agis­sant pour le compte de l'expé­di­teur.

§ 3 Si la lettre de voi­ture ne con­ti­ent pas l'indi­ca­tion prévue à l'article 7, § 1, lettre p), le trans­por­teur est respon­sable de tous les frais et dom­ma­ges subis par l'ayant droit en rai­son de cette omis­sion.

Article 9

Mar­chan­di­ses dang­e­reu­ses

Lors­que l'expé­di­teur a omis les inscrip­tions pre­scri­tes par le RID, le trans­por­teur peut, à tout moment, selon les cir­constan­ces, déchar­ger ou détruire la mar­chan­dise ou la rendre inof­fen­sive, sans qu'il y ait matière à indem­ni­sa­tion, sauf s'il a eu con­nais­sance du caractère dang­e­reux de la mar­chan­dise lors de sa prise en charge.

Article 10

Pai­e­ment des frais

§ 1 Sauf con­ven­tion contraire entre l'expé­di­teur et le trans­por­teur, les frais (prix de trans­port, frais acces­so­ires, dro­its de dou­ane et aut­res frais sur­ve­nant à par­tir de la con­clu­sion du cont­rat jusqu'à la liv­ra­i­son) sont payés par l'expé­di­teur.

§ 2 Lors­que, en vertu d'une con­ven­tion entre l'expé­di­teur et le trans­por­teur, les frais sont mis à la charge du des­ti­na­taire et que le des­ti­na­taire n'a pas retiré la lettre de voi­ture, ni fait valoir ses dro­its con­for­mé­ment à l'article 17, § 3, ni modi­fié le cont­rat de trans­port con­for­mé­ment à l'article 18, l'expé­di­teur reste tenu au pai­e­ment des frais.

Article 11

Véri­fi­ca­tion

§ 1 Le trans­por­teur a le droit de véri­fier, à tout moment, si les con­di­tions de trans­port ont été respec­tées et si l'envoi répond aux inscrip­tions por­tées sur la lettre de voi­ture par l'expé­di­teur. Lors­que la véri­fi­ca­tion porte sur le con­tenu de l'envoi, celle-​ci se fait dans la mesure du pos­sible en pré­sence de l'ayant droit; dans les cas où cela n'est pas pos­sible, le trans­por­teur fait appel à deux témoins indépen­dants, à défaut d'aut­res dis­po­si­tions dans les lois et pre­scrip­tions de l'Etat où la véri­fi­ca­tion a lieu.

§ 2 Si l'envoi ne répond pas aux inscrip­tions por­tées sur la lettre de voi­ture ou si les dis­po­si­tions rela­ti­ves au trans­port des mar­chan­di­ses admi­ses sous con­di­tion n'ont pas été respec­tées, le résul­tat de la véri­fi­ca­tion doit être men­tionné sur le feuil­let de la lettre de voi­ture qui accom­pagne la mar­chan­dise, et, si le trans­por­teur déti­ent encore le dupli­cata de la lettre de voi­ture, éga­le­ment sur celui-​ci. Dans ce cas, les frais occa­sionnés par la véri­fi­ca­tion grèvent la mar­chan­dise, à moins qu'ils n'aient été payés immé­di­a­te­ment.

§ 3 Lors­que l'expé­di­teur effectue le char­ge­ment, il a le droit d'exi­ger la véri­fi­ca­tion par le trans­por­teur de l'état de la mar­chan­dise et de son embal­lage ainsi que de l'exacti­tude des énon­ci­a­tions de la lettre de voi­ture con­cer­nant le nom­bre de colis, leurs mar­ques et leurs numéros ainsi que la masse brute ou la quan­tité aut­re­ment indiquée. Le trans­por­teur n'est obligé de procé­der à la véri­fi­ca­tion que s'il a les moyens appro­priés pour le faire. Le trans­por­teur peut récla­mer le pai­e­ment des frais de véri­fi­ca­tion. Le résul­tat des véri­fi­ca­tions est con­signé sur la lettre de voi­ture.

Article 12

Force pro­bante de la lettre de voi­ture

§ 1 La lettre de voi­ture fait foi, jusqu'à preuve du contraire, de la con­clu­sion et des con­di­tions du cont­rat de trans­port et de la prise en charge de la mar­chan­dise par le trans­por­teur.

§ 2 Lors­que le trans­por­teur a effectué le char­ge­ment, la lettre de voi­ture fait foi, jusqu'à preuve du contraire, de l'état de la mar­chan­dise et de son embal­lage indiqué sur la lettre de voi­ture, ou à défaut de tel­les indi­ca­tions, du bon état appa­rent au moment de la prise en charge par le trans­por­teur et de l'exacti­tude des énon­ci­a­tions de la lettre de voi­ture con­cer­nant le nom­bre de colis, leurs mar­ques et leurs numéros ainsi que la masse brute ou la quan­tité aut­re­ment indiquée.

§ 3 Lors­que l'expé­di­teur a effectué le char­ge­ment, la lettre de voi­ture fait foi, jusqu'à preuve du contraire, de l'état de la mar­chan­dise et de son embal­lage indiqué sur la lettre de voi­ture ou à défaut de tel­les indi­ca­tions du bon état appa­rent et de l'exacti­tude des men­tions énon­cées au § 2 uni­que­ment dans le cas où le trans­por­teur les a véri­fiées et a inscrit le résul­tat con­cor­dant de sa véri­fi­ca­tion sur la lettre de voi­ture.

§ 4 Cepen­dant, la lettre de voi­ture ne fait pas foi dans le cas où elle com­porte une réserve motivée. Une réserve peut être motivée notam­ment par le fait que le trans­por­teur n'a pas les moyens appro­priés de véri­fier si l'envoi répond aux inscrip­tions por­tées sur la lettre de voi­ture.

Article 13

Char­ge­ment et déchar­ge­ment de la mar­chan­dise

§ 1 L'expé­di­teur et le trans­por­teur con­vi­en­nent à qui incombe le char­ge­ment et le déchar­ge­ment de la mar­chan­dise. A défaut d'une telle con­ven­tion, le char­ge­ment et le déchar­ge­ment incom­bent au trans­por­teur pour les colis alors que pour les wagons com­plets, le char­ge­ment incombe à l'expé­di­teur et le déchar­ge­ment, après la liv­ra­i­son, au des­ti­na­taire.

§ 2 L'expé­di­teur est respon­sable de tou­tes les consé­quences d'un char­ge­ment défectu­eux effectué par lui et doit notam­ment répa­rer le dom­mage subi de ce fait par le trans­por­teur. La preuve du char­ge­ment défectu­eux incombe au trans­por­teur.

Article 14

Embal­lage

L'expé­di­teur est respon­sable envers le trans­por­teur de tous les dom­ma­ges et des frais qui aurai­ent pour ori­gine l'absence ou la défectu­o­sité de l'embal­lage de la mar­chan­dise, à moins que, la défectu­o­sité étant appa­rente ou con­nue du trans­por­teur au moment de la prise en charge, le trans­por­teur n'ait pas fait de réser­ves à son sujet.

Article 15

Accom­plis­se­ment des for­ma­li­tés admi­nist­ra­ti­ves

§ 1 En vue de l'accom­plis­se­ment des for­ma­li­tés, exi­gées par les dou­a­nes ou par d'aut­res auto­ri­tés admi­nist­ra­ti­ves, avant la liv­ra­i­son de la mar­chan­dise, l'expé­di­teur doit joindre à la lettre de voi­ture ou mettre à la dis­po­si­tion du trans­por­teur les docu­ments néces­sa­ires et lui four­nir tous les ren­sei­gne­ments vou­lus.

§ 2 Le trans­por­teur n'est pas tenu d'exa­mi­ner si ces docu­ments et ren­sei­gne­ments sont exacts ou suf­fi­sants. L'expé­di­teur est respon­sable envers le trans­por­teur de tous les dom­ma­ges qui pour­rai­ent résul­ter de l'absence, de l'insuf­fi­sance ou de l'irré­gu­la­rité de ces docu­ments et ren­sei­gne­ments, sauf en cas de faute du trans­por­teur.

§ 3 Le trans­por­teur est respon­sable des consé­quences de la perte ou de l'uti­li­sa­tion irré­gulière des docu­ments men­tionnés sur la lettre de voi­ture et qui accom­pagnent celle-​ci ou qui lui ont été con­fiés, à moins que la perte ou le dom­mage occa­sionné par l'uti­li­sa­tion irré­gulière de ces docu­ments a eu pour cause des cir­constan­ces que le trans­por­teur ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier. Toute­fois, l'éven­tu­elle indem­nité n'excède pas celle prévue en cas de perte de la mar­chan­dise.

§ 4 L'expé­di­teur, par une inscrip­tion por­tée sur la lettre de voi­ture, ou le des­ti­na­taire qui donne un ordre con­for­mé­ment à l'article 18, § 3, peut deman­der:
      a) d'assis­ter lui-même à l'accom­plis­se­ment des for­ma­li­tés exi­gées par les dou­a­nes ou par d'aut­res auto­ri­tés admi­nist­ra­ti­ves ou de s'y faire repré­sen­ter par un man­da­taire, pour four­nir tous les ren­sei­gne­ments et for­mu­ler tou­tes les obser­va­tions uti­les;
      b) d'accom­plir lui-même les for­ma­li­tés exi­gées par les dou­a­nes ou par d'aut­res auto­ri­tés admi­nist­ra­ti­ves ou de les faire accom­plir par un man­da­taire, dans la mesure où les lois et pre­scrip­tions de l'Etat où elles s'effectu­ent le per­met­tent;
      c) de procé­der au pai­e­ment des dro­its de dou­ane et aut­res frais, lors­que lui-même ou son man­da­taire assiste à l'accom­plis­se­ment des for­ma­li­tés exi­gées par les dou­a­nes ou par d'aut­res auto­ri­tés admi­nist­ra­ti­ves ou les accomplit, dans la mesure où les lois et pre­scrip­tions de l'Etat où elles s'effectu­ent le per­met­tent.

Dans ces cas, ni l'expé­di­teur, ni le des­ti­na­taire qui a le droit de dis­po­si­tion, ni leur man­da­taire ne peu­vent prendre pos­ses­sion de la mar­chan­dise.

§ 5 Si, pour l'accom­plis­se­ment des for­ma­li­tés exi­gées par les dou­a­nes ou par d'aut­res auto­ri­tés admi­nist­ra­ti­ves, l'expé­di­teur a désigné un lieu où les pre­scrip­tions en vigueur ne per­met­tent pas de les accom­plir, ou bien s'il a pre­scrit, pour ces for­ma­li­tés, tout autre mode de procé­der qui ne peut pas être exécuté, le trans­por­teur opère de la façon qui lui paraît être la plus favo­rable aux intérêts de l'ayant droit, et fait connaître à l'expé­di­teur les mesu­res pri­ses.

§ 6 Si l'expé­di­teur a pris en charge le pai­e­ment des dro­its de dou­ane, le trans­por­teur peut accom­plir les for­ma­li­tés dou­anières à son choix, soit en cours de route, soit au lieu de des­ti­na­tion.

§ 7 Toute­fois, le trans­por­teur peut procé­der con­for­mé­ment au § 5 si le des­ti­na­taire n'a pas retiré la lettre de voi­ture dans le délai prévu par les pre­scrip­tions en vigueur au lieu de des­ti­na­tion.

§ 8 L'expé­di­teur doit se con­for­mer aux pre­scrip­tions des dou­a­nes ou d'aut­res auto­ri­tés admi­nist­ra­ti­ves au sujet de l'embal­lage et du bâchage des mar­chan­di­ses. Si l'expé­di­teur n'a pas emballé ou bâché les mar­chan­di­ses con­for­mé­ment à ces pre­scrip­tions, le trans­por­teur peut y pour­voir; les frais en résul­tant grèvent la mar­chan­dise.

Article 16

Délais de liv­ra­i­son

§ 1 L'expé­di­teur et le trans­por­teur con­vi­en­nent du délai de liv­ra­i­son. A défaut d'une con­ven­tion, ce délai ne peut être supérieur à celui résul­tant des §§ 2 à 4.

§ 2 Sous réserve des §§ 3 et 4, les délais max­ima de liv­ra­i­son sont les sui­vants:
      a) pour les wagons com­plets
   - délai d'expé­di­tion 12 heu­res,
   - délai de trans­port, par frac­tion indi­vi­sible de 400 km 24 heu­res;
      b) pour les envois de détail
   - délai d'expé­di­tion 24 heu­res,
   - délai de trans­port, par frac­tion indi­vi­sible de 200 km 24 heu­res.

Les distan­ces se rap­por­tent à l'itiné­raire con­venu, à défaut, à l'itiné­raire le plus court pos­sible.

§ 3 Le trans­por­teur peut fixer des délais sup­p­lé­men­taires d'une durée déter­minée dans les cas sui­vants:
      a) envois emprun­tant
   - des lig­nes dont l'écar­te­ment des rails est diffé­rent,
   - la mer ou une voie de navi­ga­tion intérieure,
   - une route s'il n'existe pas de liai­son fer­ro­vi­aire;
      b) cir­constan­ces extra­or­di­naires entraînant un déve­loppe­ment anor­mal du tra­fic ou des dif­ficul­tés anor­ma­les d'explo­i­ta­tion.

La durée des délais sup­p­lé­men­taires doit figu­rer dans les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port.

§ 4 Le délai de liv­ra­i­son com­mence à cou­rir après la prise en charge de la mar­chan­dise; il est pro­longé de la durée du séjour occa­sionné sans faute de la part du trans­por­teur. Le délai de liv­ra­i­son est sus­pendu les diman­ches et jours fériés légaux.

Article 17

Liv­ra­i­son

§ 1 Le trans­por­teur doit remettre la lettre de voi­ture et liv­rer la mar­chan­dise au des­ti­na­taire, au lieu de liv­ra­i­son prévu, contre décharge et pai­e­ment des créan­ces résul­tant du cont­rat de trans­port.

§ 2 Sont assi­mi­lés à la liv­ra­i­son au des­ti­na­taire, lorsqu'ils sont effectués con­for­mé­ment aux pre­scrip­tions en vigueur au lieu de liv­ra­i­son:
      a) la remise de la mar­chan­dise aux auto­ri­tés de dou­ane ou d'octroi dans leurs locaux d'expé­di­tion ou dans leurs ent­repôts, lors­que ceux-​ci ne se trou­vent pas sous la garde du trans­por­teur;
      b) l'ent­re­po­sage auprès du trans­por­teur de la mar­chan­dise ou son dépôt chez un commissionnaire-​expéditeur ou dans un ent­repôt pub­lic.

§ 3 Après l'arrivée de la mar­chan­dise au lieu de liv­ra­i­son, le des­ti­na­taire peut deman­der au trans­por­teur de lui remettre la lettre de voi­ture et de lui liv­rer la mar­chan­dise. Si la perte de la mar­chan­dise est consta­tée ou si la mar­chan­dise n'est pas arrivée à l'expi­ra­tion du délai prévu à l'article 29, § 1, le des­ti­na­taire peut faire valoir en son propre nom, à l'encontre du trans­por­teur, les dro­its qui résul­tent pour lui du cont­rat de trans­port.

§ 4 L'ayant droit peut refu­ser l'accep­ta­tion de la mar­chan­dise, même après récep­tion de la lettre de voi­ture et pai­e­ment des créan­ces résul­tant du cont­rat de trans­port, tant qu'il n'a pas été procédé aux véri­fi­ca­tions qu'il a requi­ses en vue de con­sta­ter un dom­mage allé­gué.

§ 5 Pour le sur­plus, la liv­ra­i­son de la mar­chan­dise est effectuée con­for­mé­ment aux pre­scrip­tions en vigueur au lieu de liv­ra­i­son.

§ 6 Si la mar­chan­dise a été liv­rée sans encais­se­ment préa­lable d'un rem­bour­se­ment gre­vant la mar­chan­dise, le trans­por­teur est tenu d'indem­ni­ser l'expé­di­teur à con­cur­rence du mon­tant du rem­bour­se­ment, sauf son recours contre le des­ti­na­taire.

Article 18

Droit de dis­po­ser de la mar­chan­dise

§ 1 L'expé­di­teur a le droit de dis­po­ser de la mar­chan­dise et de modi­fier, par des ordres ultérieurs, le cont­rat de trans­port. Il peut notam­ment deman­der au trans­por­teur:
      a) d'arrêter le trans­port de la mar­chan­dise;
      b) d'ajour­ner la liv­ra­i­son de la mar­chan­dise;
      c) de liv­rer la mar­chan­dise à un des­ti­na­taire diffé­rent de celui inscrit sur la lettre de voi­ture;
      d) de liv­rer la mar­chan­dise à un lieu diffé­rent de celui inscrit sur la lettre de voi­ture.

§ 2 Le droit pour l'expé­di­teur, même en pos­ses­sion du dupli­cata de la lettre de voi­ture, de modi­fier le cont­rat de trans­port s'éteint dans les cas où le des­ti­na­taire:
      a) a retiré la lettre de voi­ture;
      b) a accepté la mar­chan­dise;
      c) a fait valoir ses dro­its con­for­mé­ment à l'article 17, § 3;
      d) est auto­risé, con­for­mé­ment au § 3, à don­ner des ordres; à par­tir de ce moment, le trans­por­teur doit se con­for­mer aux ordres et aux instruc­tions du des­ti­na­taire.

§ 3 Le droit de modi­fier le cont­rat de trans­port appar­ti­ent au des­ti­na­taire dès l'établis­se­ment de la lettre de voi­ture, sauf men­tion contraire inscrite sur cette lettre par l'expé­di­teur.

§ 4 Le droit pour le des­ti­na­taire de modi­fier le cont­rat de trans­port s'éteint lorsqu`il:
      a) a retiré la lettre de voi­ture;
      b) a accepté la mar­chan­dise;
      c) a fait valoir ses dro­its con­for­mé­ment à l'article 17, § 3;
      d) a pre­scrit con­for­mé­ment au § 5 de liv­rer la mar­chan­dise à un tiers et lors­que celui-​ci a fait valoir ses dro­its con­for­mé­ment à l'article 17, § 3.

§ 5 Si le des­ti­na­taire a pre­scrit de liv­rer la mar­chan­dise à un tiers, celui-​ci n'est pas auto­risé à modi­fier le cont­rat de trans­port.

Article 19

Exer­cice du droit de dis­po­si­tion

§ 1 Lors­que l'expé­di­teur ou, dans le cas de l'article 18, § 3, le des­ti­na­taire, veut modi­fier, par des ordres ultérieurs, le cont­rat de trans­port, celui-​ci doit pré­sen­ter au trans­por­teur le dupli­cata de la lettre de voi­ture sur lequel doi­vent être por­tées les modi­fi­ca­tions.

§ 2 L'expé­di­teur, ou dans le cas de l'article 18, § 3, le des­ti­na­taire, doit dédom­ma­ger le trans­por­teur des frais et du préju­dice qu'entraîne l'exécu­tion des modi­fi­ca­tions ultérieu­res.

§ 3 L'exécu­tion des modi­fi­ca­tions ultérieu­res doit être pos­sible, licite et rai­son­nable­ment exi­gible au moment où les ordres par­vi­en­nent à celui qui doit les exécu­ter et elle ne doit notam­ment ni entra­ver l'explo­i­ta­tion nor­male de l'ent­re­prise du trans­por­teur, ni por­ter préju­dice aux expé­di­teurs ou des­ti­na­taires d'aut­res envois.

§ 4 Les modi­fi­ca­tions ultérieu­res ne doi­vent pas avoir pour effet de divi­ser l'envoi.

§ 5 Lors­que, en rai­son des con­di­tions prévues au § 3, le trans­por­teur ne peut exécu­ter les ordres qu'il reçoit, il doit en avi­ser immé­di­a­te­ment celui dont éma­nent les ordres.

§ 6 En cas de faute du trans­por­teur, celui-​ci est respon­sable des consé­quences de l'inex­écu­tion ou de l'exécu­tion défectu­euse d'une modi­fi­ca­tion ultérieure. Toute­fois, l'éven­tu­elle indem­nité n'excède pas celle prévue en cas de perte de la mar­chan­dise.

§ 7 Le trans­por­teur, qui donne suite aux modi­fi­ca­tions ultérieu­res deman­dées par l'expé­di­teur sans exi­ger la pré­sen­ta­tion du dupli­cata de la lettre de voi­ture, est respon­sable du dom­mage en résul­tant envers le des­ti­na­taire si le dupli­cata de la lettre de voi­ture a été trans­mis à ce der­nier. Toute­fois, l'éven­tu­elle indem­nité n'excède pas celle prévue en cas de perte de la mar­chan­dise.

Article 20

Empêche­ments au trans­port

§ 1 En cas d'empêche­ment au trans­port, le trans­por­teur décide s'il est préfé­rable de trans­por­ter d'office la mar­chan­dise en modi­fi­ant l'itiné­raire ou s'il con­vi­ent, dans l'intérêt de l'ayant droit, de lui deman­der des instruc­tions en lui four­nis­sant tou­tes les infor­ma­tions uti­les dont il dis­pose.

§ 2 Si la con­ti­nu­a­tion du trans­port n'est pas pos­sible, le trans­por­teur demande des instruc­tions à celui qui a le droit de dis­po­ser de la mar­chan­dise. Si le trans­por­teur ne peut obte­nir des instruc­tions en temps utile, il doit prendre les mesu­res qui lui para­is­sent les plus favo­ra­bles aux intérêts de celui qui a le droit de dis­po­ser de la mar­chan­dise.

Article 21

Empêche­ments à la liv­ra­i­son

§ 1 En cas d'empêche­ment à la liv­ra­i­son, le trans­por­teur doit pré­ve­nir sans délai l'expé­di­teur et lui deman­der des instruc­tions, sauf si par une inscrip­tion sur la lettre de voi­ture l'expé­di­teur a demandé que la mar­chan­dise lui soit ren­voyée d'office s'il sur­vi­ent un empêche­ment à la liv­ra­i­son.

§ 2 Lors­que l'empêche­ment à la liv­ra­i­son cesse avant que les instruc­tions de l'expé­di­teur soi­ent par­venues au trans­por­teur, la mar­chan­dise est liv­rée au des­ti­na­taire. L'expé­di­teur doit en être avisé sans délai.

§ 3 En cas de refus de la mar­chan­dise par le des­ti­na­taire, l'expé­di­teur a le droit de don­ner des instruc­tions, même s'il ne peut pro­duire le dupli­cata de la lettre de voi­ture.

§ 4 Lors­que l'empêche­ment à la liv­ra­i­son inter­vi­ent après que le des­ti­na­taire a modi­fié le cont­rat de trans­port con­for­mé­ment à l'article 18, §§ 3 à 5, le trans­por­teur doit avi­ser ce des­ti­na­taire.

Article 22

Consé­quences des empêche­ments au trans­port et à la liv­ra­i­son

§ 1 Le trans­por­teur a droit au rem­bour­se­ment des frais que lui cause:
      a) sa demande d'instruc­tions,
      b) l'exécu­tion des instruc­tions reçues,
      c) le fait que les instruc­tions deman­dées ne lui par­vi­en­nent pas ou pas à temps,
      d) le fait qu'il a pris une déci­sion con­for­mé­ment à l'article 20, § 1, sans avoir demandé des instruc­tions,

à moins que ces frais ne soi­ent la consé­quence de sa faute. Il peut notam­ment per­ce­voir le prix de trans­port appli­cable par l'itiné­raire emprunté et dis­pose des délais cor­re­spon­dants à ce der­nier.

§ 2 Dans les cas visés à l'article 20, § 2 et à l'article 21, § 1, le trans­por­teur peut déchar­ger immé­di­a­te­ment la mar­chan­dise aux frais de l'ayant droit. Après ce déchar­ge­ment, le trans­port est réputé ter­miné. Le trans­por­teur assume alors la garde de la mar­chan­dise pour le compte de l'ayant droit. Il peut toute­fois con­fier la mar­chan­dise à un tiers et n'est alors respon­sable que du choix judi­ci­eux de ce tiers. La mar­chan­dise reste gre­vée des créan­ces résul­tant du cont­rat de trans­port et de tous aut­res frais.

§ 3 Le trans­por­teur peut faire procé­der à la vente de la mar­chan­dise sans attendre d'instruc­tions de l'ayant droit lors­que la nature péris­sable ou l'état de la mar­chan­dise le justi­fie ou lors­que les frais de garde sont dis­pro­por­tionnés par rap­port à la valeur de la mar­chan­dise. Dans les aut­res cas, il peut éga­le­ment faire procé­der à la vente lors­que, dans un délai rai­son­nable, il n'a pas reçu de l'ayant droit des instruc­tions contraires dont l'exécu­tion puisse équi­table­ment être exi­gée.

§ 4 Si la mar­chan­dise a été ven­due, le pro­duit de la vente, déduc­tion faite des frais gre­vant la mar­chan­dise, doit être mis à la dis­po­si­tion de l'ayant droit. Si le pro­duit est inférieur à ces frais, l'expé­di­teur doit payer la diffé­rence.

§ 5 La façon de procé­der en cas de vente est déter­minée par les lois et les pre­scrip­tions en vigueur au lieu où se trouve la mar­chan­dise, ou par les usa­ges de ce lieu.

§ 6 Si, en cas d'empêche­ment au trans­port ou à la liv­ra­i­son, l'expé­di­teur ne donne pas d'instruc­tions en temps utile et si l'empêche­ment au trans­port ou à la liv­ra­i­son ne peut être supp­rimé con­for­mé­ment aux §§ 2 et 3, le trans­por­teur peut ren­voyer la mar­chan­dise à l'expé­di­teur ou, si justi­fié, la détruire, aux frais de ce der­nier.

Titre III

Respon­sa­bi­lité

Article 23

Fon­de­ment de la respon­sa­bi­lité

§ 1 Le trans­por­teur est respon­sable du dom­mage résul­tant de la perte totale ou par­ti­elle et de l'ava­rie de la mar­chan­dise sur­venues à par­tir de la prise en charge de la mar­chan­dise jusqu'à la liv­ra­i­son, ainsi que du dom­mage résul­tant du dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son, quelle que soit l'infrastructure fer­ro­vi­aire uti­lisée.

§ 2 Le trans­por­teur est déchargé de cette respon­sa­bi­lité dans la mesure où la perte, l'ava­rie ou le dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son a eu pour cause une faute de l'ayant droit, un ordre de celui-​ci ne résul­tant pas d'une faute du trans­por­teur, un vice propre de la mar­chan­dise (détério­ra­tion intérieure, déchet de route, etc.) ou des cir­constan­ces que le trans­por­teur ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier.

§ 3 Le trans­por­teur est déchargé de cette respon­sa­bi­lité dans la mesure où la perte ou l'ava­rie résulte des ris­ques par­ticu­li­ers inhé­rents à un ou plu­sieurs des faits ci-​après:
      a) trans­port effectué en wagon décou­vert en vertu des Con­di­tions géné­ra­les de trans­port ou lors­que cela a été expres­sé­ment con­venu et inscrit sur la lettre de voi­ture; sous réserve des dom­ma­ges subis par les mar­chan­di­ses à la suite d'influ­ences atmosphéri­ques, les mar­chan­di­ses char­gées en uni­tés de trans­port inter­mo­dal et dans des véhicu­les rou­ti­ers fer­més ache­minés par des wagons ne sont pas con­sidérées comme étant trans­por­tées en wagon décou­vert; si, pour le trans­port des mar­chan­di­ses en wagons décou­verts, l'expé­di­teur uti­lise des bâches, le trans­por­teur assume la même respon­sa­bi­lité que celle qui lui incombe pour le trans­port en wagons décou­verts non bâchés, même s'il s'agit des mar­chan­di­ses qui, selon les Con­di­tions géné­ra­les de trans­port, ne sont pas trans­por­tées en wagons décou­verts;
      b) absence ou défectu­o­sité de l'embal­lage pour les mar­chan­di­ses exposées par leur nature à des per­tes ou des ava­ries quand elles ne sont pas embal­lées ou sont mal embal­lées;
      c) char­ge­ment des mar­chan­di­ses par l'expé­di­teur ou déchar­ge­ment par le des­ti­na­taire;
      d) nature de cer­tai­nes mar­chan­di­ses exposées, par des cau­ses inhé­ren­tes à celle-​ci même, à la perte totale ou par­ti­elle ou à l'ava­rie notam­ment par bris, rouille, détério­ra­tion intérieure et spon­tanée, des­sic­ca­tion, déper­di­tion;
      e) désig­na­tion ou numéro­ta­tion irré­gulière, inex­acte ou incomplète de colis;
      f) trans­port d'ani­maux vivants;
      g) trans­port qui, en vertu des dis­po­si­tions appli­ca­bles ou de con­ven­tions entre l'expé­di­teur et le trans­por­teur et indiquées sur la lettre de voi­ture, doit être effectué sous escorte, si la perte ou l'ava­rie résulte d'un ris­que que l'escorte avait pour but d'évi­ter.

Article 24

Respon­sa­bi­lité en cas de trans­port de véhicu­les fer­ro­vi­aires en tant que mar­chan­dise

§ 1 Dans le cas de trans­port de véhicu­les fer­ro­vi­aires rou­lant sur leurs pro­pres roues et remis au trans­port en tant que mar­chan­dise, le trans­por­teur répond du dom­mage résul­tant de la perte ou de l'ava­rie du véhicule ou de ses pièces sur­venue à par­tir de la prise en charge jusqu'à la liv­ra­i­son ainsi que du dom­mage résul­tant du dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son, à moins qu'il ne prouve que le dom­mage ne résulte pas de sa faute.

§ 2 Le trans­por­teur ne répond pas du dom­mage résul­tant de la perte des acces­so­ires qui ne sont pas inscrits sur les deux côtés du véhicule ou non men­tionnés sur l'inven­taire qui l'accom­pagne.

Article 25

Charge de la preuve

§ 1 La preuve que la perte, l'ava­rie ou le dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son a eu pour cause un des faits prévus à l'article 23, § 2 incombe au trans­por­teur.

§ 2 Lors­que le trans­por­teur établit que la perte ou l'ava­rie a pu résul­ter, étant donné les cir­constan­ces de fait, d'un ou de plu­sieurs des ris­ques par­ticu­li­ers prévus à l'article 23, § 3, il y a présomp­tion qu'elle en résulte. L'ayant droit con­serve toute­fois le droit de prou­ver que le dom­mage n'a pas eu pour cause, tota­le­ment ou par­ti­el­le­ment, l'un de ces ris­ques.

§ 3 La présomp­tion selon le § 2 n'est pas appli­cable dans le cas prévu à l'article 23, § 3, lettre a) s'il y a perte d'une impor­tance anor­male ou perte de colis.

Article 26

Trans­por­teurs sub­sé­quents

Lorsqu'un trans­port fai­sant l'objet d'un cont­rat de trans­port uni­que est effectué par plu­sieurs trans­por­teurs sub­sé­quents, cha­que trans­por­teur pre­nant en charge la mar­chan­dise avec la lettre de voi­ture par­ti­cipe au cont­rat de trans­port con­for­mé­ment aux sti­pu­la­tions de la lettre de voi­ture et assume les obli­ga­tions qui en décou­lent. Dans ce cas, cha­que trans­por­teur répond de l'exécu­tion du trans­port sur le par­cours total jusqu'à la liv­ra­i­son.

Article 27

Trans­por­teur sub­sti­tué

§ 1 Lors­que le trans­por­teur a con­fié, en tout ou en par­tie, l'exécu­tion du trans­port à un trans­por­teur sub­sti­tué, que ce soit ou non dans l'exer­cice d'une faculté qui lui est recon­nue dans le cont­rat de trans­port, le trans­por­teur n'en demeure pas moins respon­sable de la tota­lité du trans­port.

§ 2 Tou­tes les dis­po­si­tions des pré­sen­tes Règles uni­for­mes régis­sant la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur s'appli­quent éga­le­ment à la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur sub­sti­tué pour le trans­port effectué par ses soins. Les articles 36 et 41 s'appli­quent lorsqu'une action est inten­tée contre les agents et tou­tes aut­res per­son­nes au ser­vice des­quel­les le trans­por­teur sub­sti­tué recourt pour l'exécu­tion du trans­port.

§ 3 Toute con­ven­tion par­ticulière par laquelle le trans­por­teur assume des obli­ga­tions qui ne lui incom­bent pas en vertu des pré­sen­tes Règles uni­for­mes ou renonce à des dro­its qui lui sont con­férés par ces Règles uni­for­mes est sans effet à l'égard du trans­por­teur sub­sti­tué qui ne l'a pas accep­tée expres­sé­ment et par écrit. Que le trans­por­teur sub­sti­tué ait ou non accepté cette con­ven­tion, le trans­por­teur reste néan­moins lié par les obli­ga­tions ou les renon­ci­a­tions qui résul­tent de ladite con­ven­tion par­ticulière.

§ 4 Lors­que et pour aut­ant que le trans­por­teur et le trans­por­teur sub­sti­tué sont respon­sa­bles, leur respon­sa­bi­lité est soli­daire.

§ 5 Le mon­tant total de l'indem­nité dû par le trans­por­teur, le trans­por­teur sub­sti­tué ainsi que leurs agents et les aut­res per­son­nes au ser­vice des­quel­les ils recou­rent pour l´exécu­tion du trans­port, n'excède pas les limi­tes prévues aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

§ 6 Le pré­sent article ne porte pas atteinte aux dro­its de recours pou­vant exis­ter entre le trans­por­teur et le trans­por­teur sub­sti­tué.

Article 28

Présomp­tion de dom­mage en cas de réex­pé­di­tion

§ 1 Lorsqu'un envoi expé­dié con­for­mé­ment aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes a fait l'objet d'une réex­pé­di­tion sou­mise à ces mêmes Règles et qu'une perte par­ti­elle ou une ava­rie est consta­tée après cette réex­pé­di­tion, il y a présomp­tion qu'elle s'est pro­duite sous l'empire du der­nier cont­rat de trans­port, si l'envoi est resté sous la garde du trans­por­teur et a été réex­pé­dié tel qu'il est arrivé au lieu de réex­pé­di­tion.

§ 2 Cette présomp­tion est éga­le­ment appli­cable lors­que le cont­rat de trans­port antérieur à la réex­pé­di­tion n'était pas sou­mis aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes, si celles-​ci avai­ent été appli­ca­bles en cas d'expé­di­tion directe entre le pre­mier lieu d'expé­di­tion et le der­nier lieu de des­ti­na­tion.

§ 3 Cette présomp­tion est en outre appli­cable lors­que le cont­rat de trans­port antérieur à la réex­pé­di­tion était sou­mis à une con­ven­tion con­cer­nant le trans­port inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire direct de mar­chan­di­ses et de nature com­pa­rable aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes, et lors­que cette con­ven­tion con­ti­ent une même présomp­tion de droit en faveur des envois expé­diés con­for­mé­ment à ces Règles uni­for­mes.

Article 29

Présomp­tion de perte de la mar­chan­dise

§ 1 L'ayant droit peut, sans avoir à four­nir d'aut­res preu­ves, con­sidérer la mar­chan­dise comme per­due quand elle n'a pas été liv­rée au des­ti­na­taire ou tenue à sa dis­po­si­tion dans les trente jours qui sui­vent l'expi­ra­tion des délais de liv­ra­i­son.

§ 2 L'ayant droit, en rece­vant le pai­e­ment de l'indem­nité pour la mar­chan­dise per­due, peut deman­der par écrit à être avisé sans délai dans le cas où la mar­chan­dise est ret­rou­vée au cours de l'année qui suit le pai­e­ment de l'indem­nité. Le trans­por­teur donne acte par écrit de cette demande.

§ 3 Dans les trente jours qui sui­vent la récep­tion de l'avis visé au § 2, l'ayant droit peut exi­ger que la mar­chan­dise lui soit liv­rée contre pai­e­ment des créan­ces résul­tant du cont­rat de trans­port et contre resti­tu­tion de l'indem­nité reçue, déduc­tion faite, le cas échéant, des frais qui aurai­ent été com­pris dans cette indem­nité. Néan­moins, il con­serve ses dro­its à indem­nité pour dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son prévu aux articles 33 et 35.

§ 4 A défaut soit de la demande visée au § 2, soit d'instruc­tions don­nées dans le délai prévu au § 3, ou encore si la mar­chan­dise est ret­rou­vée plus d'un an après le pai­e­ment de l'indem­nité, le trans­por­teur en dis­pose con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions en vigueur au lieu où se trouve la mar­chan­dise.

Article 30

Indem­nité en cas de perte

§ 1 En cas de perte totale ou par­ti­elle de la mar­chan­dise, le trans­por­teur doit payer, à l'exclu­sion de tous aut­res dommages-​intérêts, une indem­nité cal­cu­lée d'après le cours à la bourse, à défaut d'après le prix cou­rant sur le mar­ché et, à défaut de l'un et de l'autre, d'après la valeur usu­elle des mar­chan­di­ses de mêmes nature et qua­lité, aux jour et lieu où la mar­chan­dise a été prise en charge.

§ 2 L'indem­nité n'excède pas 17 uni­tés de compte par kilo­gramme manquant de masse brute.

§ 3 En cas de perte d'un véhicule fer­ro­vi­aire, rou­lant sur ses pro­pres roues et remis au trans­port en tant que mar­chan­dise, ou d'une unité de trans­port inter­mo­dal, ou de leurs pièces, l'indem­nité est limi­tée, à l'exclu­sion de tous aut­res dommages-​intérêts, à la valeur usu­elle du véhicule ou de l'unité de trans­port inter­mo­dal ou de leurs pièces, aux jour et lieu de la perte. S'il est impossible de con­sta­ter le jour ou le lieu de la perte, l'indem­nité est limi­tée à la valeur usu­elle aux jour et lieu de la prise en charge.

§ 4 Le trans­por­teur doit resti­tuer, en outre, le prix de trans­port, les dro­its de dou­ane acquit­tés et les aut­res som­mes déboursées en rela­tion avec le trans­port de la mar­chan­dise per­due, à l'excep­tion des dro­its d'acci­ses por­tant sur des mar­chan­di­ses cir­cu­lant en sus­pen­sion de tels dro­its.

Article 31

Respon­sa­bi­lité en cas de déchet de route

§ 1 En ce qui con­cerne les mar­chan­di­ses qui, en rai­son de leur nature, subis­sent géné­ra­le­ment un déchet de route par le seul fait du trans­port, le trans­por­teur ne répond que de la par­tie du déchet qui dépasse, quel que soit le par­cours effectué, les tolé­ran­ces ci-​dessous:
      a) deux pour cent de la masse pour les mar­chan­di­ses liqui­des ou remi­ses au trans­port à l'état humide;
      b) un pour cent de la masse pour les mar­chan­di­ses sèches.

§ 2 La restric­tion de respon­sa­bi­lité prévue au § 1 ne peut être invo­quée s'il est prouvé, étant donné les cir­constan­ces de fait, que la perte ne résulte pas des cau­ses qui justi­fi­ent la tolé­rance.

§ 3 Dans le cas où plu­sieurs colis sont trans­por­tés avec une seule lettre de voi­ture, le déchet de route est cal­culé pour cha­que colis lors­que sa masse au départ est indiquée séparé­ment sur la lettre de voi­ture ou peut être consta­tée d'une autre manière.

§ 4 En cas de perte totale de la mar­chan­dise ou en cas de perte de colis, il n'est fait aucune déduc­tion résul­tant du déchet de route pour le cal­cul de l'indem­nité.

§ 5 Cet article ne déroge pas aux articles 23 et 25.

Article 32

Indem­nité en cas d'ava­rie

§ 1 En cas d'ava­rie de la mar­chan­dise, le trans­por­teur doit payer, à l'exclu­sion de tous aut­res dommages-​intérêts, une indem­nité équi­va­lente à la dépré­ci­a­tion de la mar­chan­dise. Son mon­tant est cal­culé en appliquant à la valeur de la mar­chan­dise défi­nie con­for­mé­ment à l'article 30, le pour­cen­tage de dépré­ci­a­tion constaté au lieu de des­ti­na­tion.

§ 2 L'indem­nité n'excède pas:
      a) le mon­tant qu'elle aurait atteint en cas de perte totale, si la tota­lité de l'envoi est dépré­ciée par l'ava­rie;
      b) le mon­tant qu'elle aurait atteint en cas de perte de la par­tie dépré­ciée, si une par­tie seu­le­ment de l'envoi est dépré­ciée par l'ava­rie.

§ 3 En cas d'ava­rie d'un véhicule fer­ro­vi­aire, rou­lant sur ses pro­pres roues et remis au trans­port en tant que mar­chan­dise, ou d'une unité de trans­port inter­mo­dal, ou de leurs pièces, l'indem­nité est limi­tée, à l'exclu­sion de tous aut­res dommages-​intérêts, au coût de la remise en état. L'indem­nité n'excède pas le mon­tant dû en cas de perte.

§ 4 Le trans­por­teur doit resti­tuer, en outre, dans la pro­por­tion déter­minée au § 1, les frais prévus à l'article 30, § 4.

Article 33

Indem­nité en cas de dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son

§ 1 Si un dom­mage, y com­pris une ava­rie, résulte du dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son, le trans­por­teur doit payer une indem­nité qui n'excède pas le quad­ruple du prix de trans­port.

§ 2 En cas de perte totale de la mar­chan­dise, l'indem­nité prévue au § 1 ne se cumule pas avec celle prévue à l'article 30.

§ 3 En cas de perte par­ti­elle de la mar­chan­dise, l'indem­nité prévue au § 1 n'excède pas le quad­ruple du prix de trans­port de la par­tie non per­due de l'envoi.

§ 4 En cas d'ava­rie de la mar­chan­dise ne résul­tant pas du dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son, l'indem­nité prévue au § 1 se cumule, s'il y a lieu, avec celle prévue à l'article 32.

§ 5 En aucun cas, le cumul de l'indem­nité prévue au § 1 avec cel­les prévues aux articles 30 et 32 ne donne lieu au pai­e­ment d'une indem­nité excé­dant celle qui serait due en cas de perte totale de la mar­chan­dise.

§ 6 Lors­que, con­for­mé­ment à l'article 16, § 1, le délai de liv­ra­i­son est établi par con­ven­tion, celle-​ci peut pré­voir d'aut­res moda­li­tés d'indem­ni­sa­tion que cel­les prévues au § 1. Si, dans ce cas, les délais de liv­ra­i­son prévus à l'article 16, §§ 2 à 4 sont dépas­sés, l'ayant droit peut deman­der soit l'indem­nité prévue par la con­ven­tion pré­ci­tée, soit celle prévue aux §§ 1 à 5.

Article 34

Dédom­ma­ge­ment en cas de décla­ra­tion de valeur

L'expé­di­teur et le trans­por­teur peu­vent con­ve­nir que l'expé­di­teur déclare, sur la lettre de voi­ture, une valeur de la mar­chan­dise excé­dant la limite prévue à l'article 30, § 2. Dans ce cas, le mon­tant déclaré se sub­sti­tue à cette limite.

Article 35

Dédom­ma­ge­ment en cas de décla­ra­tion d'intérêt à la liv­ra­i­son

L'expé­di­teur et le trans­por­teur peu­vent con­ve­nir que l'expé­di­teur inscrive, sur la lettre de voi­ture, le mon­tant en chiff­res d'un intérêt spé­cial à la liv­ra­i­son, pour le cas de perte ou d'ava­rie et pour celui du dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son. En cas de décla­ra­tion d'intérêt à la liv­ra­i­son, il peut être demandé outre les indem­ni­tés prévues aux articles 30, 32 et 33, la répa­ra­tion du dom­mage sup­p­lé­men­taire prouvé jusqu'à con­cur­rence du mon­tant déclaré.

Article 36

Déchéance du droit d'invo­quer les limi­tes de respon­sa­bi­lité

Les limi­tes de respon­sa­bi­lité prévues à l'article 15, § 3, à l'article 19, §§ 6 et 7 et aux articles 30, 32 à 35 ne s'appli­quent pas, s'il est prouvé que le dom­mage résulte d'un acte ou d'une omis­sion que le trans­por­teur a com­mis, soit avec l'inten­tion de pro­vo­quer un tel dom­mage, soit témé­rai­re­ment et avec cons­ci­ence qu'un tel dom­mage en résul­tera pro­bable­ment.

Article 37

Con­ver­sion et intérêts

§ 1 Lors­que le cal­cul de l'indem­nité impli­que la con­ver­sion des som­mes exprimées en uni­tés moné­taires étrangères, celle-​ci est faite d'après le cours aux jour et lieu du pai­e­ment de l'indem­nité.

§ 2 L'ayant droit peut deman­der des intérêts de l'indem­nité, cal­cu­lés à rai­son de cinq pour cent l'an, à par­tir du jour de la récla­ma­tion prévue à l'article 43 ou, s'il n'y a pas eu de récla­ma­tion, du jour de la demande en justice.

§ 3 Si l'ayant droit ne remet pas au trans­por­teur, dans un délai con­ve­nable qui lui est fixé, les pièces justi­fi­ca­ti­ves néces­sa­ires pour la liqui­da­tion défi­ni­tive de la récla­ma­tion, les intérêts ne cou­rent pas entre l'expi­ra­tion du délai fixé et la remise effective de ces pièces.

Article 38

Respon­sa­bi­lité en tra­fic fer-​mer

§ 1 Dans les trans­ports fer-​mer emprun­tant les lig­nes mari­ti­mes visées à l'article 24, § 1 de la Con­ven­tion, cha­que Etat mem­bre peut, en deman­dant que la men­tion utile soit por­tée sur la liste des lig­nes sou­mi­ses aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes, ajou­ter l'ensemble des cau­ses d'exoné­ra­tion ci-​après men­tionnées à cel­les prévues à l'article 23:
      a) incen­die, à con­di­tion que le trans­por­teur fasse la preuve qu'il n'a pas été causé par son fait ou sa faute, par ceux du capi­taine, des marins, du pilote ou de ses pré­posés;
      b) sau­ve­tage ou ten­ta­tive de sau­ve­tage de vies ou de biens en mer;
      c) char­ge­ment de la mar­chan­dise sur le pont du navire, à con­di­tion qu'elle ait été char­gée sur le pont avec le con­sen­te­ment de l'expé­di­teur donné sur la lettre de voi­ture et qu'elle ne soit pas sur wagon;
      d) périls, dang­ers ou acci­dents de la mer ou d'aut­res eaux navi­ga­bles.

§ 2 Le trans­por­teur ne peut se préva­loir des cau­ses d'exoné­ra­tion visées au § 1 que s'il fait la preuve que la perte, l'ava­rie ou le dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son est sur­venu sur le par­cours mari­time, depuis le char­ge­ment de la mar­chan­dise à bord du navire jusqu'à son déchar­ge­ment du navire.

§ 3 Lors­que le trans­por­teur se prévaut des cau­ses d'exoné­ra­tion visées au § 1, il reste néan­moins respon­sable si l'ayant droit fait la preuve que la perte, l'ava­rie ou le dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son est dû à une faute du trans­por­teur, du capi­taine, des marins, du pilote ou des pré­posés du trans­por­teur.

§ 4 Lorsqu'un même par­cours mari­time est des­servi par plu­sieurs ent­re­pri­ses inscri­tes sur la liste des lig­nes con­for­mé­ment à l'article 24, § 1 de la Con­ven­tion, le régime de respon­sa­bi­lité appli­cable à ce par­cours doit être le même pour tou­tes ces ent­re­pri­ses. En outre, lors­que ces ent­re­pri­ses ont été inscri­tes sur la liste à la demande de plu­sieurs Etats mem­bres l'adop­tion de ce régime doit au préa­lable faire l'objet d'un accord entre ces Etats.

§ 5 Les mesu­res pri­ses en con­for­mité des §§ 1 et 4 sont com­mu­niquées au Secré­taire géné­ral. Elles entrent en vigueur, au plus tôt, à l'expi­ra­tion d'un délai de trente jours à par­tir du jour auquel le Secré­taire géné­ral les noti­fie aux aut­res Etats mem­bres. Les envois en cours de route ne sont pas affec­tés par les­di­tes mesu­res.

Article 39

Respon­sa­bi­lité en cas d'acci­dent nuc­léaire

Le trans­por­teur est déchargé de la respon­sa­bi­lité qui lui incombe en vertu des pré­sen­tes Règles uni­for­mes lors­que le dom­mage a été causé par un acci­dent nuc­léaire et qu'en appli­ca­tion des lois et pre­scrip­tions d'un Etat réglant la respon­sa­bi­lité dans le domaine de l'éner­gie nuc­léaire, l'explo­i­tant d'une instal­la­tion nuc­léaire ou une autre per­sonne qui lui est sub­sti­tuée est respon­sable de ce dom­mage.

Article 40

Per­son­nes dont répond le trans­por­teur

Le trans­por­teur est respon­sable de ses agents et des aut­res per­son­nes au ser­vice des­quel­les il recourt pour l'exécu­tion du trans­port lors­que ces agents ou ces aut­res per­son­nes agis­sent dans l'exer­cice de leurs fon­c­tions. Les ges­tionnaires de l'infrastructure fer­ro­vi­aire sur laquelle est effectué le trans­port sont con­sidérés comme des per­son­nes au ser­vice des­quel­les le trans­por­teur recourt pour l'exécu­tion du trans­port.

Article 41

Aut­res actions

§ 1 Dans tous les cas où les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent, toute action en respon­sa­bi­lité, à quel­que titre que ce soit, ne peut être exer­cée contre le trans­por­teur que dans les con­di­tions et limi­ta­tions de ces Règles uni­for­mes.

§ 2 Il en est de même pour toute action exer­cée contre les agents et les aut­res per­son­nes dont le trans­por­teur répond en vertu de l'article 40.

Titre IV

Exer­cice des dro­its

Article 42

Procès-​verbal de consta­ta­tion

§ 1 Lorsqu'une perte par­ti­elle ou une ava­rie est décou­verte ou pré­sumée par le trans­por­teur ou que l'ayant droit en allègue l'existence, le trans­por­teur doit dres­ser sans délai et, si pos­sible, en pré­sence de l'ayant droit un procès-​verbal constatant, sui­vant la nature du dom­mage, l'état de la mar­chan­dise, sa masse et, aut­ant que pos­sible, l'impor­tance du dom­mage, sa cause et le moment où il s'est pro­duit.

§ 2 Une copie du procès-​verbal de consta­ta­tion doit être remise gra­tui­te­ment à l'ayant droit.

§ 3 Lors­que l'ayant droit n'accepte pas les consta­ta­tions du procès-​verbal, il peut deman­der que l'état et la masse de la mar­chan­dise ainsi que la cause et le mon­tant du dom­mage soi­ent consta­tés par un expert nommé par les par­ties au cont­rat de trans­port ou par voie judi­ci­aire. La procé­dure est sou­mise aux lois et pre­scrip­tions de l'Etat où la consta­ta­tion a lieu.

Article 43

Récla­ma­tions

§ 1 Les récla­ma­tions rela­ti­ves au cont­rat de trans­port doi­vent être adres­sées par écrit au trans­por­teur contre qui l'action judi­ci­aire peut être exer­cée.

§ 2 Le droit de pré­sen­ter une récla­ma­tion appar­ti­ent aux per­son­nes qui ont le droit d'action­ner le trans­por­teur.

§ 3 L'expé­di­teur, pour pré­sen­ter la récla­ma­tion, doit pro­duire le dupli­cata de la lettre de voi­ture. A défaut, il doit pro­duire l'auto­ri­sa­tion du des­ti­na­taire ou appor­ter la preuve que celui-​ci a refusé la mar­chan­dise.

§ 4 Le des­ti­na­taire, pour pré­sen­ter la récla­ma­tion, doit pro­duire la lettre de voi­ture si elle lui a été remise.

§ 5 La lettre de voi­ture, le dupli­cata et les aut­res pièces que l'ayant droit juge utile de joindre à la récla­ma­tion doi­vent être pré­sen­tés soit en ori­ginaux, soit en copies, le cas échéant, dûment cer­ti­fiées con­for­mes si le trans­por­teur le demande.

§ 6 Lors du règle­ment de la récla­ma­tion, le trans­por­teur peut exi­ger la pré­sen­ta­tion en ori­gi­nal de la lettre de voi­ture, du dupli­cata ou du bul­le­tin de rem­bour­se­ment en vue d'y por­ter la consta­ta­tion du règle­ment.

Article 44

Per­son­nes qui peu­vent action­ner le trans­por­teur

§ 1 Sous réserve des §§ 3 et 4, les actions judi­ci­aires fon­dées sur le cont­rat de trans­port appar­ti­en­nent:
      a) à l'expé­di­teur jusqu'au moment où le des­ti­na­taire a
   1. retiré la lettre de voi­ture,
   2. accepté la mar­chan­dise ou
   3. fait valoir les dro­its qui lui appar­ti­en­nent en vertu de l'article 17, § 3 ou de l'article 18, § 3;
      b) au des­ti­na­taire à par­tir du moment où il a
   1. retiré la lettre de voi­ture,
   2. accepté la mar­chan­dise ou
   3. fait valoir les dro­its qui lui appar­ti­en­nent en vertu de l'article 17, § 3 ou de l'article 18, § 3.

§ 2 Le droit du des­ti­na­taire d'exer­cer une action judi­ci­aire est éteint dès que la per­sonne désig­née par le des­ti­na­taire con­for­mé­ment à l'article 18, § 5 a retiré la lettre de voi­ture, accepté la mar­chan­dise ou fait valoir les dro­its qui lui appar­ti­en­nent en vertu de l'article 17, § 3.

§ 3 L'action judi­ci­aire en resti­tu­tion d'une somme payée en vertu du cont­rat de trans­port n'appar­ti­ent qu'à celui qui a effectué le pai­e­ment.

§ 4 L'action judi­ci­aire rela­tive aux rem­bour­se­ments n'appar­ti­ent qu'à l'expé­di­teur.

§ 5 L'expé­di­teur, pour exer­cer les actions judi­ci­aires, doit pro­duire le dupli­cata de la lettre de voi­ture. A défaut, il doit pro­duire l'auto­ri­sa­tion du des­ti­na­taire ou appor­ter la preuve que celui-​ci a refusé la mar­chan­dise. Au besoin, l'expé­di­teur doit prou­ver l'absence ou la perte de la lettre de voi­ture.

§ 6 Le des­ti­na­taire, pour exer­cer les actions judi­ci­aires, doit pro­duire la lettre de voi­ture si elle lui a été remise.

Article 45

Trans­por­teurs qui peu­vent être actionnés

§ 1 Les actions judi­ci­aires fon­dées sur le cont­rat de trans­port peu­vent être exer­cées, sous réserve des §§ 3 et 4, uni­que­ment contre le pre­mier ou le der­nier trans­por­teur ou contre celui qui exécu­tait la par­tie du trans­port au cours de laquelle s'est pro­duit le fait géné­ra­teur de l'action.

§ 2 Lors­que, dans le cas de trans­ports exécu­tés par des trans­por­teurs sub­sé­quents, le trans­por­teur devant liv­rer la mar­chan­dise est inscrit avec son con­sen­te­ment sur la lettre de voi­ture, celui-​ci peut être actionné con­for­mé­ment au § 1, même s'il n'a reçu ni la mar­chan­dise, ni la lettre de voi­ture.

§ 3 L'action judi­ci­aire en resti­tu­tion d'une somme payée en vertu du cont­rat de trans­port peut être exer­cée contre le trans­por­teur qui a perçu cette somme ou contre celui au pro­fit duquel elle a été perçue.

§ 4 L'action judi­ci­aire rela­tive aux rem­bour­se­ments peut être exer­cée uni­que­ment contre le trans­por­teur qui a pris en charge la mar­chan­dise au lieu d'expé­di­tion.

§ 5 L'action judi­ci­aire peut être exer­cée contre un trans­por­teur autre que ceux visés aux §§ 1 à 4, lorsqu'elle est pré­sen­tée comme demande recon­ven­tion­nelle ou comme excep­tion dans l'instance rela­tive à une demande prin­ci­pale fon­dée sur le même cont­rat de trans­port.

§ 6 Dans la mesure où les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent au trans­por­teur sub­sti­tué, celui-​ci peut éga­le­ment être actionné.

§ 7 Si le deman­deur a le choix entre plu­sieurs trans­por­teurs, son droit d'option s'éteint dès que l'action judi­ci­aire est inten­tée contre l'un d'eux; cela vaut éga­le­ment si le deman­deur a le choix entre un ou plu­sieurs trans­por­teurs et un trans­por­teur sub­sti­tué.

Article 46

For

§ 1 Les actions judi­ci­aires fon­dées sur les pré­sen­tes Règles uni­for­mes peu­vent être inten­tées devant les juri­dic­tions des Etats mem­bres désig­nées d'un com­mun accord par les par­ties ou devant la juri­dic­tion de l'Etat sur le ter­ri­to­ire duquel:
      a) le défen­deur a son domi­cile ou sa rési­dence habi­tu­elle, son siège prin­ci­pal ou la suc­cur­sale ou l'agence qui a con­clu le cont­rat de trans­port, ou
      b) le lieu de la prise en charge de la mar­chan­dise ou celui prévu pour la liv­ra­i­son est situé.

D'aut­res juri­dic­tions ne peu­vent être sai­sies.

§ 2 Lorsqu'une action fon­dée sur les pré­sen­tes Règles uni­for­mes est en instance devant une juri­dic­tion com­pé­tente aux ter­mes du § 1, ou lors­que dans un tel litige un juge­ment a été pro­noncé par une telle juri­dic­tion, il ne peut être intenté aucune nou­velle action judi­ci­aire pour la même cause entre les mêmes par­ties à moins que la déci­sion de la juri­dic­tion devant laquelle la première action a été inten­tée ne soit pas suscep­tible d'être exécu­tée dans l'Etat où la nou­velle action est inten­tée.

Article 47

Extin­c­tion de l'action

§ 1 L'accep­ta­tion de la mar­chan­dise par l'ayant droit éteint toute action contre le trans­por­teur, née du cont­rat de trans­port, en cas de perte par­ti­elle, d'ava­rie ou de dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son.

§ 2 Toute­fois, l'action n'est pas éteinte:
      a) en cas de perte par­ti­elle ou d'ava­rie, si
   1. la perte ou l'ava­rie a été consta­tée con­for­mé­ment à l'article 42 avant l'accep­ta­tion de la mar­chan­dise par l'ayant droit;
   2. la consta­ta­tion qui aurait dû être faite con­for­mé­ment à l'article 42 n'a été omise que par la faute du trans­por­teur;
      b) en cas de dom­mage non appa­rent dont l'existence est consta­tée après l'accep­ta­tion de la mar­chan­dise par l'ayant droit, si celui-​ci
   1. demande la consta­ta­tion con­for­mé­ment à l'article 42 immé­di­a­te­ment après la décou­verte du dom­mage et au plus tard dans les sept jours qui sui­vent l'accep­ta­tion de la mar­chan­dise, et
   2. prouve, en outre, que le dom­mage s'est pro­duit entre la prise en charge de la mar­chan­dise et la liv­ra­i­son;
      c) en cas de dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son, si l'ayant droit a, dans les soix­ante jours, fait valoir ses dro­its auprès de l'un des trans­por­teurs visés à l'article 45, § 1;
      d) si l'ayant droit prouve que le dom­mage résulte d'un acte ou d'une omis­sion com­mis soit avec l'inten­tion de pro­vo­quer un tel dom­mage, soit témé­rai­re­ment et avec cons­ci­ence qu'un tel dom­mage en résul­tera pro­bable­ment.

§ 3 Si la mar­chan­dise a été réex­pé­diée con­for­mé­ment à l'article 28, les actions en cas de perte par­ti­elle ou d'ava­rie nées de l'un des contrats de trans­port antérieurs s'éte­i­gnent comme s'il s'agis­sait d'un cont­rat uni­que.

Article 48

Pre­scrip­tion

§ 1 L'action née du cont­rat de trans­port est pre­scrite par un an. Toute­fois, la pre­scrip­tion est de deux ans s'il s'agit de l'action:
      a) en ver­se­ment d'un rem­bour­se­ment perçu du des­ti­na­taire par le trans­por­teur;
      b) en ver­se­ment du pro­duit d'une vente effectuée par le trans­por­teur;
      c) en rai­son d'un dom­mage résul­tant d'un acte ou d'une omis­sion com­mis soit avec l'inten­tion de pro­vo­quer un tel dom­mage, soit témé­rai­re­ment et avec cons­ci­ence qu'un tel dom­mage en résul­tera pro­bable­ment;
      d) fon­dée sur l'un des contrats de trans­port antérieurs à la réex­pé­di­tion, dans le cas prévu à l'article 28.

§ 2 La pre­scrip­tion court pour l'action:
      a) en indem­nité pour perte totale: du trentième jour qui suit l'expi­ra­tion du délai de liv­ra­i­son;
      b) en indem­nité pour perte par­ti­elle, ava­rie ou dépas­se­ment du délai de liv­ra­i­son: du jour où la liv­ra­i­son a eu lieu;
      c) dans tous les aut­res cas: du jour où le droit peut être exercé.
      a) Le jour indiqué comme point de départ de la pre­scrip­tion n'est jamais com­pris dans le délai.

§ 3 La pre­scrip­tion est sus­pen­due par une récla­ma­tion écrite con­for­mé­ment à l'article 43, jusqu'au jour où le trans­por­teur rejette la récla­ma­tion par écrit et resti­tue les pièces qui y sont join­tes. En cas d'accep­ta­tion par­ti­elle de la récla­ma­tion, la pre­scrip­tion reprend son cours pour la par­tie de la récla­ma­tion qui reste liti­gi­euse. La preuve de la récep­tion de la récla­ma­tion ou de la réponse et celle de la resti­tu­tion des pièces sont à la charge de la par­tie qui invo­que ce fait. Les récla­ma­tions ultérieu­res ayant le même objet ne sus­pen­dent pas la pre­scrip­tion.

§ 4 L'action pre­scrite ne peut plus être exer­cée, même sous forme d'une demande recon­ven­tion­nelle ou d'une excep­tion.

§ 5 Par ail­leurs, la sus­pen­sion et l'inter­rup­tion de la pre­scrip­tion sont rég­lées par le droit natio­nal.

Titre V

Rap­ports des trans­por­teurs entre eux

Article 49

Décompte

§ 1 Tout trans­por­teur qui a encaissé soit au départ, soit à l'arrivée, les frais ou aut­res créan­ces résul­tant du cont­rat de trans­port ou qui aurait dû encais­ser ces frais ou aut­res créan­ces, doit payer aux trans­por­teurs inté­res­sés la part qui leur revi­ent. Les moda­li­tés de pai­e­ment sont fix­ées par con­ven­tion entre les trans­por­teurs.

§ 2 L'article 12 s'appli­que éga­le­ment aux rela­tions entre trans­por­teurs sub­sé­quents.

Article 50

Droit de recours

§ 1 Le trans­por­teur qui a payé une indem­nité en vertu des pré­sen­tes Règles uni­for­mes, a un droit de recours contre les trans­por­teurs ayant par­ti­cipé au trans­port con­for­mé­ment aux dis­po­si­tions sui­van­tes:
      a) le trans­por­teur qui a causé le dom­mage en est seul respon­sable;
      b) lors­que le dom­mage a été causé par plu­sieurs trans­por­teurs, chacun d'eux répond du dom­mage qu'il a causé; si la distin­c­tion est impossible, l'indem­nité est répar­tie entre eux con­for­mé­ment à la lettre c);
      c) s'il ne peut être prouvé lequel des trans­por­teurs a causé le dom­mage, l'indem­nité est répar­tie entre tous les trans­por­teurs ayant par­ti­cipé au trans­port, à l'excep­tion de ceux qui prou­vent que le dom­mage n'a pas été causé par eux; la répar­ti­tion est faite pro­por­tion­nel­le­ment à la part du prix de trans­port qui revi­ent à chacun des trans­por­teurs.

§ 2 Dans le cas d'insol­va­bi­lité de l'un de ces trans­por­teurs, la part lui incom­bant et non payée par lui est répar­tie entre tous les aut­res trans­por­teurs ayant par­ti­cipé au trans­port, pro­por­tion­nel­le­ment à la part du prix de trans­port qui revi­ent à chacun d'eux.

Article 51

Procé­dure de recours

§ 1 Le bien-​fondé du pai­e­ment effectué par le trans­por­teur exerçant un recours en vertu de l'article 50 ne peut être con­testé par le trans­por­teur contre lequel le recours est exercé, lors­que l'indem­nité a été fixée judi­ci­ai­re­ment et que ce der­nier trans­por­teur, dûment assigné, a été mis à même d'inter­ve­nir au procès. Le juge, saisi de l'action prin­ci­pale, fixe les délais impar­tis pour la sig­ni­fi­ca­tion de l'assig­na­tion et pour l'inter­ven­tion.

§ 2 Le trans­por­teur qui exerce son recours doit for­mer sa demande dans une seule et même instance contre tous les trans­por­teurs avec les­quels il n'a pas tran­sigé, sous peine de per­dre son recours contre ceux qu'il n'aurait pas assig­nés.

§ 3 Le juge doit sta­tuer par un seul et même juge­ment sur tous les recours dont il est saisi.

§ 4 Le trans­por­teur qui désire faire valoir son droit de recours peut sai­sir les juri­dic­tions de l'Etat sur le ter­ri­to­ire duquel un des trans­por­teurs par­ti­ci­pant au trans­port a son siège prin­ci­pal ou la suc­cur­sale ou l'agence qui a con­clu le cont­rat de trans­port.

§ 5 Lors­que l'action doit être inten­tée contre plu­sieurs trans­por­teurs, le trans­por­teur qui exerce le droit de recours peut cho­i­sir entre les juri­dic­tions com­pé­ten­tes selon le § 4, celle devant laquelle il intro­duira son recours.

§ 6 Des recours ne peu­vent pas être intro­duits dans l'instance rela­tive à la demande en indem­nité exer­cée par l'ayant droit au cont­rat de trans­port.

Article 52

Con­ven­tions au sujet des recours

Les trans­por­teurs sont libres de con­ve­nir entre eux de dis­po­si­tions déro­geant aux articles 49 et 50.

Uni­form Rules Con­cer­ning the Contract of Inter­na­tio­nal Car­ri­age of Goods by Rail (CIM, appen­dix B to the Con­ven­tion)

Title I

Gene­ral Pro­vi­sions

Article 1

Scope

§ 1 These Uni­form Rules shall apply to every contract of car­ri­age of goods by rail for reward when the place of taking over of the goods and the place desig­na­ted for deli­very are situ­a­ted in two dif­fe­rent Mem­ber Sta­tes, irre­spective of the place of busi­ness and the natio­na­lity of the par­ties to the contract of car­ri­age.

§ 2 These Uni­form Rules shall apply also to contracts of car­ri­age of goods by rail for reward, when the place of taking over of the goods and the place desig­na­ted for deli­very are situ­a­ted in two dif­fe­rent Sta­tes, of which at least one is a Mem­ber State and the par­ties to the contract agree that the contract is sub­ject to these Uni­form Rules.

§ 3 When inter­na­tio­nal car­ri­age being the sub­ject of a single contract inclu­des car­ri­age by road or inland water­way in inter­nal traf­fic of a Mem­ber State as a sup­ple­ment to trans­fron­tier car­ri­age by rail, these Uni­form Rules shall apply.

§ 4 When inter­na­tio­nal car­ri­age being the sub­ject of a single contract of car­ri­age inclu­des car­ri­age by sea or trans­fron­tier car­ri­age by inland water­way as a sup­ple­ment to car­ri­age by rail, these Uni­form Rules shall apply if the car­ri­age by sea or inland water­way is per­for­med on ser­vices inclu­ded in the list of ser­vices pro­vi­ded for in Article 24 § 1 of the Con­ven­tion.

§ 5 These Uni­form Rules shall not apply to car­ri­age per­for­med between sta­tions situ­a­ted on the ter­ri­tory of neigh­bou­ring Sta­tes, when the infrastructure of these sta­tions is mana­ged by one or more infrastructure mana­gers sub­ject to only one of those Sta­tes.

§ 6 Any State which is a party to a con­ven­tion con­cer­ning inter­na­tio­nal through car­ri­age of goods by rail com­pa­rable with these Uni­form Rules may, when it makes an appli­ca­tion for acces­sion to the Con­ven­tion, declare that it will apply these Uni­form Rules only to car­ri­age per­for­med on part of the rail­way infrastructure situ­a­ted on its ter­ri­tory. This part of the rail­way infrastructure must be pre­ci­sely defi­ned and con­nec­ted to the rail­way infrastructure of a Mem­ber State. When a State has made the above-​mentioned decla­ra­tion, these Uni­form Rules shall apply only on the con­di­tion
      a) that the place of taking over of the goods or the place desig­na­ted for deli­very, as well as the route desig­na­ted in the contract of car­ri­age, is situ­a­ted on the spe­ci­fied infrastructure or
      b) that the spe­ci­fied infrastructure con­nects the infrastructure of two Mem­ber Sta­tes and that it has been desig­na­ted in the contract of car­ri­age as a route for tran­sit car­ri­age.

§ 7 A State which has made a reser­va­tion in accor­dance with § 6 may withdraw it at any time by noti­fi­ca­tion to the Depo­si­tary. This withdra­wal shall take effect one month after the day on which the Depo­si­tary noti­fies it to the Mem­ber Sta­tes. The decla­ra­tion shall cease to have effect when the con­ven­tion refer­red to in § 6, first sen­tence, cea­ses to be in force for that State.

Article 2

Pre­scrip­tions of pub­lic law

Car­ri­age to which these Uni­form Rules apply shall remain sub­ject to the pre­scrip­tions of pub­lic law, in par­ticu­lar the pre­scrip­tions rela­ting to the car­ri­age of dang­e­rous goods as well as the pre­scrip­tions of customs law and those rela­ting to the pro­tec­tion of ani­mals.

Article 3

Defi­ni­tions

For pur­po­ses of these Uni­form Rules the term
      a) "car­rier" means the contractual car­rier with whom the con­sig­nor has con­clu­ded the contract of car­ri­age pur­su­ant to these Uni­form Rules, or a suc­ces­sive car­rier who is liable on the basis of this contract;
      b) "sub­sti­tute car­rier" means a car­rier, who has not con­clu­ded the contract of car­ri­age with the con­sig­nor, but to whom the car­rier refer­red to in let­ter a) has ent­rus­ted, in whole or in part, the per­for­mance of the car­ri­age by rail;
      c) "Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age" means the con­di­tions of the car­rier in the form of gene­ral con­di­tions or tariffs legally in force in each Mem­ber State and which have become, by the con­clu­sion of the contract of car­ri­age, an inte­gral part of it;
      d) "inter­mo­dal trans­port unit" means a con­tai­ner, swap body, semi-​trailer or other com­pa­rable loa­ding unit used in inter­mo­dal trans­port.

Article 4

Dero­ga­tions

§ 1 Mem­ber Sta­tes may con­clude agre­e­ments which pro­vide for dero­ga­tions from these Uni­form Rules for car­ri­age per­for­med exclu­si­vely between two sta­tions on eit­her side of the fron­tier, when there is no other sta­tion between them.

§ 2 For car­ri­age per­for­med between two Mem­ber Sta­tes, pas­sing through a State which is not a Mem­ber State, the Sta­tes con­cer­ned may con­clude agre­e­ments which dero­gate from these Uni­form Rules.

§ 3 Agre­e­ments refer­red to in §§ 1 and 2 as well as their coming into force shall be noti­fied to the Inter­go­vern­men­tal Orga­ni­sa­tion for Inter­na­tio­nal Car­ri­age by Rail. The Secre­tary Gene­ral of the Orga­ni­sa­tion shall inform the Mem­ber Sta­tes and inte­res­ted under­ta­kings of these noti­fi­ca­tions.

Article 5

Man­da­tory law

Unless pro­vi­ded other­wise in these Uni­form Rules, any sti­pu­la­tion which, directly or indirectly, would dero­gate from these Uni­form Rules shall be null and void. The nul­lity of such a sti­pu­la­tion shall not involve the nul­lity of the other pro­vi­sions of the contract of car­ri­age. Nevert­he­less, a car­rier may assume a lia­bi­lity gre­a­ter and obli­ga­tions more bur­densome than those pro­vi­ded for in these Uni­form Rules.

Title II

Con­clu­sion and Per­for­mance of the Contract of Car­ri­age

Article 6

Contract of car­ri­age

§ 1 By the contract of car­ri­age, the car­rier shall under­take to carry the goods for reward to the place of des­ti­na­tion and to deli­ver them there to the con­sig­nee.

§ 2 The contract of car­ri­age must be con­fir­med by a con­sign­ment note which accords with a uni­form model. However, the absence, irre­gu­la­rity or loss of the con­sign­ment note shall not affect the existence or vali­dity of the contract which shall remain sub­ject to these Uni­form Rules.

§ 3 The con­sign­ment note shall be sig­ned by the con­sig­nor and the car­rier. The sig­na­ture can be repla­ced by a stamp, by an accounting machine entry or in any other appro­pri­ate man­ner.

§ 4 The car­rier must cer­tify the taking over of the goods on the dupli­cate of the con­sign­ment note in an appro­pri­ate man­ner and return the dupli­cate to the con­sig­nor.

§ 5 The con­sign­ment note shall not have effect as a bill of lading.

§ 6 A con­sign­ment note must be made out for each con­sign­ment. In the absence of a cont­rary agre­e­ment between the con­sig­nor and the car­rier, a con­sign­ment note may not relate to more than one wagon load.

§ 7 In the case of car­ri­age which takes place on the customs ter­ri­tory of the Euro­pean Union or the ter­ri­tory on which the com­mon tran­sit pro­ce­dure is applied, each con­sign­ment must be accom­pa­nied by a onsign­ment note satis­fy­ing the requi­re­ments of Article 7.

§ 8 The inter­na­tio­nal asso­ci­a­tions of car­ri­ers shall establish uni­form model con­sign­ment notes in agre­e­ment with the custo­mers' inter­na­tio­nal asso­ci­a­tions and the bodies having com­pe­tence for customs mat­ters in the Mem­ber Sta­tes as well as any inter­go­vern­men­tal regi­o­nal eco­no­mic integ­ra­tion orga­ni­sa­tion having com­pe­tence to adopt its own customs legis­la­tion.

§ 9 The con­sign­ment note and its dupli­cate may be established in the form of electro­nic data regi­stra­tion which can be trans­for­med into legible writ­ten sym­bols. The pro­ce­dure used for the regi­stra­tion and tre­at­ment of data must be equi­va­lent from the fun­c­tio­nal point of view, par­ticu­larly so far as con­cerns the evi­den­tial value of the con­sign­ment note repre­sen­ted by those data.

Article 7

Wor­ding of the con­sign­ment note

§ 1 The con­sign­ment note must con­tain the following par­ticu­lars:
      a) the place at which and the day on which it is made out;
      b) the name and add­ress of the con­sig­nor;
      c) the name and add­ress of the car­rier who has con­clu­ded the contract of car­ri­age;
      d) the name and add­ress of the per­son to whom the goods have effecti­vely been han­ded over if he is not the car­rier refer­red to in let­ter c);
      e) the place and the day of taking over of the goods;
      f) the place of deli­very;
      g) the name and add­ress of the con­sig­nee;
      h) the descrip­tion of the nature of the goods and the met­hod of pac­king, and, in case of dang­e­rous goods, the descrip­tion pro­vi­ded for in the Regu­la­tion con­cer­ning the Inter­na­tio­nal Car­ri­age of Dang­e­rous Goods by Rail (RID);
      i) the num­ber of pac­ka­ges and the spe­cial marks and num­bers neces­sary for the iden­ti­fi­ca­tion of con­sign­ments in less than full wagon loads;
      j) the num­ber of the wagon in the case of car­ri­age of full wagon loads;
      k) the num­ber of the rail­way vehicle run­ning on its own whe­els, if it is han­ded over for car­ri­age as goods;
      l) in addi­tion, in the case of inter­mo­dal trans­port units, the cate­gory, the num­ber or other cha­rac­te­ristics neces­sary for their iden­ti­fi­ca­tion;
      m) the gross mass or the quan­tity of the goods expres­sed in other ways;
      n) a detai­led list of the docu­ments which are requi­red by customs or other admi­nist­ra­tive aut­ho­ri­ties and are atta­ched to the con­sign­ment note or held at the dis­po­sal of the car­rier at the offi­ces of a duly desig­na­ted aut­ho­rity or a body desig­na­ted in the contract;
      o) the costs rela­ting to car­ri­age (the car­ri­age charge, inci­den­tal costs, customs duties and other costs incur­red from the con­clu­sion of the contract until deli­very) in so far as they must be paid by the con­sig­nee or any other sta­te­ment that the costs are pay­able by the con­sig­nee;
      p) a sta­te­ment that the car­ri­age is sub­ject, notwit­h­stan­ding any clause to the cont­rary, to these Uni­form Rules.

§ 2 Where appli­cable the con­sign­ment note must also con­tain the following par­ticu­lars:
      a) in the case of car­ri­age by suc­ces­sive car­ri­ers, the car­rier who must deli­ver the goods when he has con­sen­ted to this entry in the con­sign­ment note;
      b) the costs which the con­sig­nor under­ta­kes to pay;
      c) the amount of the cash on deli­very charge;
      d) the decla­ra­tion of the value of the goods and the amount repre­sen­ting the spe­cial inte­rest in deli­very;
      e) the agreed tran­sit period;
      f) the agreed route;
      g) a list of the docu­ments not men­tio­ned in § 1, let­ter n) han­ded over to the car­rier;
      h) the ent­ries made by the con­sig­nor con­cer­ning the num­ber and descrip­tion of seals he has affixed to the wagon.

§ 3 The par­ties to the contract may enter on the con­sign­ment note any other par­ticu­lars they con­si­der use­ful.

Article 8

Respon­si­bi­lity for par­ticu­lars ente­red on the con­sign­ment note § 1 The con­sig­nor shall be respon­sible for all costs, loss or damage sustai­ned by the car­rier by rea­son of
      a) the ent­ries made by the con­sig­nor in the con­sign­ment note being irre­gu­lar, incorrect, incom­plete or made elsewhere than in the allotted space, or
      b) the con­sig­nor omit­ting to make the ent­ries pre­scri­bed by RID.

§ 2 If, at the request of the con­sig­nor, the car­rier makes ent­ries on the con­sign­ment note, he shall be dee­med, unless the cont­rary is pro­ved, to have done so on behalf of the con­sig­nor.

§ 3 If the con­sign­ment note does not con­tain the sta­te­ment pro­vi­ded for in Article 7 § 1, let­ter p), the car­rier shall be liable for all costs, loss or damage sustai­ned through such omis­sion by the per­son entit­led.

Article 9

Dang­e­rous goods

If the con­sig­nor has fai­led to make the ent­ries pre­scri­bed by RID, the car­rier may at any time unload or destroy the goods or ren­der them innocu­ous, as the cir­cumstan­ces may require, wit­hout pay­ment of com­pen­sa­tion, save when he was aware of their dang­e­rous nature on taking them over.

Article 10

Pay­ment of costs

§ 1 Unless other­wise agreed between the con­sig­nor and the car­rier, the costs (the car­ri­age charge, inci­den­tal costs, customs duties and other costs incur­red from the time of the con­clu­sion of the contract to the time of deli­very) shall be paid by the con­sig­nor.

§ 2 When by vir­tue of an agre­e­ment between the con­sig­nor and the car­rier, the costs are pay­able by the con­sig­nee and the con­sig­nee has not taken pos­ses­sion of the con­sign­ment note nor asser­ted his rights in accor­dance with Article 17 § 3, nor modi­fied the contract of car­ri­age in accor­dance with Article 18, the con­sig­nor shall remain liable to pay the costs.

Article 11

Exa­mi­na­tion

§ 1 The car­rier shall have the right to exa­mine at any time whet­her the con­di­tions of car­ri­age have been com­plied with and whet­her the con­sign­ment cor­re­sponds with the ent­ries in the con­sign­ment note made by the con­sig­nor. If the exa­mi­na­tion con­cerns the con­tents of the con­sign­ment, this shall be car­ried out as far as pos­sible in the pre­sence of the per­son entit­led; where this is not pos­sible, the car­rier shall require the pre­sence of two inde­pen­dent wit­nes­ses, unless the laws and pre­scrip­tions of the State where the exa­mi­na­tion takes place pro­vide other­wise.

§ 2 If the con­sign­ment does not cor­re­spond with the ent­ries in the con­sign­ment note or if the pro­vi­sions rela­ting to the car­ri­age of goods accep­ted sub­ject to con­di­tions have not been com­plied with, the result of the exa­mi­na­tion must be ente­red in the copy of the con­sign­ment note which accom­pa­nies the goods, and also in the dupli­cate of the con­sign­ment note, if it is still held by the car­rier. In this case the costs of the exa­mi­na­tion shall be char­ged against the goods, if they have not been paid imme­di­a­tely.

§ 3 When the con­sig­nor loads the goods, he shall be entit­led to require the car­rier to exa­mine the con­di­tion of the goods and their pac­ka­ging as well as the accu­racy of sta­te­ments on the con­sign­ment note as to the num­ber of pac­ka­ges, their marks and num­bers as well as the gross mass of the goods or their quan­tity other­wise expres­sed. The car­rier shall be obli­ged to pro­ceed with the exa­mi­na­tion only if he has appro­pri­ate means of car­ry­ing it out. The car­rier may demand the pay­ment of the costs of the exa­mi­na­tion. The result of the exa­mi­na­tion shall be ente­red on the con­sign­ment note.

Article 12

Evi­den­tial value of the con­sign­ment note

§ 1 The con­sign­ment note shall be prima facie evi­dence of the con­clu­sion and the con­di­tions of the contract of car­ri­age and the taking over of the goods by the car­rier.

§ 2 If the car­rier has loa­ded the goods, the con­sign­ment note shall be prima facie evi­dence of the con­di­tion of the goods and their pac­ka­ging indi­ca­ted on the con­sign­ment note or, in the absence of such indi­ca­tions, of their appa­rently good con­di­tion at the moment they were taken over by the car­rier and of the accu­racy of the sta­te­ments in the con­sign­ment note con­cer­ning the num­ber of pac­ka­ges, their marks and num­bers as well as the gross mass of the goods or their quan­tity other­wise expres­sed.

§ 3 If the con­sig­nor has loa­ded the goods, the con­sign­ment note shall be prima facie evi­dence of the con­di­tion of the goods and of their pac­ka­ging indi­ca­ted in the con­sign­ment note or, in the absence of such indi­ca­tion, of their appa­rently good con­di­tion and of the accu­racy of the sta­te­ments refer­red to in § 2 solely in the case where the car­rier has exa­mi­ned them and recor­ded on the con­sign­ment note a result of his exa­mi­na­tion which tal­lies.

§ 4 However, the con­sign­ment note will not be prima facie evi­dence in a case where it bears a rea­so­ned reser­va­tion. A rea­son for a reser­va­tion could be that the car­rier does not have the appro­pri­ate means to exa­mine whet­her the con­sign­ment cor­re­sponds to the ent­ries in the con­sign­ment note.

Article 13

Loa­ding and unlo­a­ding of the goods

§ 1 The con­sig­nor and the car­rier shall agree who is respon­sible for the loa­ding and unlo­a­ding of the goods. In the absence of such an agre­e­ment, for pac­ka­ges the loa­ding and unlo­a­ding shall be the respon­si­bi­lity of the car­rier whe­reas for full wagon loads loa­ding shall be the respon­si­bi­lity of the con­sig­nor and unlo­a­ding, after deli­very, the respon­si­bi­lity of the con­sig­nee.

§ 2 The con­sig­nor shall be liable for all the con­se­quences of defective loa­ding car­ried out by him and must in par­ticu­lar com­pen­sate the car­rier for the loss or damage sustai­ned in con­se­quence by him. The bur­den of proof of defective loa­ding shall lie on the car­rier.

Article 14

Pac­king

The con­sig­nor shall be liable to the car­rier for any loss or damage and costs due to the absence of, or defects in, the pac­king of goods, unless the defecti­ve­ness was appa­rent or known to the car­rier at the time when he took over the goods and he made no reser­va­tions con­cer­ning it.

Article 15

Com­ple­tion of admi­nist­ra­tive for­ma­li­ties

§ 1 With a view to the com­ple­tion of the for­ma­li­ties requi­red by customs and other admi­nist­ra­tive aut­ho­ri­ties, to be com­ple­ted before deli­very of the goods, the con­sig­nor must attach the neces­sary docu­ments to the con­sign­ment note or make them avai­lable to the car­rier and fur­nish him with all the requi­site infor­ma­tion.

§ 2 The car­rier shall not be obli­ged to check whet­her these docu­ments and this infor­ma­tion are correct and suf­fi­ci­ent. The con­sig­nor shall be liable to the car­rier for any loss or damage resul­ting from the absence or insuf­fi­ci­ency of, or any irre­gu­la­rity in, such docu­ments and infor­ma­tion, save in the case of fault of the car­rier.

§ 3 The car­rier shall be liable for any con­se­quences ari­sing from the loss or misuse of the docu­ments refer­red to in the con­sign­ment note and accom­pa­ny­ing it or depo­si­ted with the car­rier, unless the loss of the docu­ments or the loss or damage cau­sed by the misuse of the docu­ments has been cau­sed by cir­cumstan­ces which the car­rier could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent. Nevert­he­less any com­pen­sa­tion pay­able shall not exceed that pro­vi­ded for in the event of loss of the goods.

§ 4 The con­sig­nor, by so indi­ca­ting in the con­sign­ment note, or the con­sig­nee by giving orders as pro­vi­ded for in Article 18 § 3 may ask
      a) to be pre­sent him­self or to be repre­sen­ted by an agent when the customs or other admi­nist­ra­tive for­ma­li­ties are car­ried out, for the pur­pose of fur­nishing any infor­ma­tion or expla­na­tion requi­red;
      b) to com­plete the customs or other admi­nist­ra­tive for­ma­li­ties him­self or to have them com­ple­ted by an agent, in so far as the laws and pre­scrip­tions of the State in which they are to be car­ried out so per­mit;
      c) to pay customs duties and other char­ges, when he or his agent is pre­sent at or com­ple­tes the customs or other admi­nist­ra­tive for­ma­li­ties, in so far as the laws and pre­scrip­tions of the State in which they are car­ried out per­mit such pay­ment.

In such cir­cumstan­ces neit­her the con­sig­nor, nor the con­sig­nee who has the right of dis­po­sal, nor the agent of eit­her may take pos­ses­sion of the goods.

§ 5 If, for the com­ple­tion of the customs or other admi­nist­ra­tive for­ma­li­ties, the con­sig­nor has desig­na­ted a place where the pre­scrip­tions in force do not per­mit their com­ple­tion, or if he has sti­pu­la­ted for the pur­pose any other pro­ce­dure which can­not be follo­wed, the car­rier shall act in the man­ner which appe­ars to him to be the most favou­rable to the inte­rests of the per­son entit­led and shall inform the con­sig­nor of the mea­su­res taken.

§ 6 If the con­sig­nor has under­ta­ken to pay customs duties, the car­rier shall have the cho­ice of com­ple­ting customs for­ma­li­ties eit­her in tran­sit or at the des­ti­na­tion place.

§ 7 However, the car­rier may pro­ceed in accor­dance with § 5 if the con­sig­nee has not taken pos­ses­sion of the con­sign­ment note wit­hin the period fixed by the pre­scrip­tions in force at the des­ti­na­tion place.

§ 8 The con­sig­nor must com­ply with the pre­scrip­tions of customs or other admi­nist­ra­tive aut­ho­ri­ties with respect to the pac­king and she­e­ting of the goods. If the con­sig­nor has not pac­ked or she­e­ted the goods in accor­dance with those pre­scrip­tions the car­rier shall be entit­led to do so; the resul­ting cost shall be char­ged against the goods.

Article 16

Tran­sit peri­ods

§ 1 The con­sig­nor and the car­rier shall agree the tran­sit period. In the absence of an agre­e­ment, the tran­sit period must not exceed that which would result from the appli­ca­tion of §§ 2 to 4.

§ 2 Sub­ject to §§ 3 and 4, the max­i­mum tran­sit peri­ods shall be as follows:
      a) for wagon-​load con­sign­ments
   - period for con­sign­ment 12 hours,
   - period for car­ri­age, for each 400 km or frac­tion the­reof 24 hours;
      b) for less than wagon-​load con­sign­ment
   - period for con­sign­ments 24 hours,
   - period for car­ri­age, for each 200 km or frac­tion the­reof 24 hours.

The distan­ces shall relate to the agreed route or, in the absence the­reof, to the shor­test pos­sible route.

§ 3 The car­rier may fix addi­tio­nal tran­sit peri­ods of spe­ci­fied dura­tion in the following cases:
      a) con­sign­ments to be car­ried
   - by lines of a dif­fe­rent gauge,
   - by sea or inland water­way,
   - by road if there is no rail link;
      b) excep­tio­nal cir­cumstan­ces cau­sing an excep­tio­nal incre­ase in traf­fic or excep­tio­nal ope­ra­ting dif­ficul­ties.

The dura­tion of the addi­tio­nal tran­sit peri­ods must appear in the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age.

§ 4 The tran­sit period shall start to run after the taking over of the goods; it shall be exten­ded by the dura­tion of a stay cau­sed wit­hout any fault of the car­rier. The tran­sit period shall be sus­pen­ded on Sun­days and sta­tu­tory holi­days.

Article 17

Deli­very

§ 1 The car­rier must hand over the con­sign­ment note and deli­ver the goods to the con­sig­ne­eat the place desig­na­ted for deli­very against receipt and pay­ment of the amounts due accor­ding to the contract of car­ri­age.

§ 2 It shall be equi­va­lent to deli­very to the con­sig­nee if, in accor­dance with the pre­scrip­tions in force at the place of des­ti­na­tion,
      a) the goods have been han­ded over to customs or octroi aut­ho­ri­ties at their pre­mi­ses or ware­houses, when these are not sub­ject to the car­rier's super­vi­sion;
      b) the goods have been depo­si­ted for sto­rage with the car­rier, with a for­war­ding agent or in a pub­lic ware­house.

§ 3 After the arri­val of the goods at the place of des­ti­na­tion, the con­sig­nee may ask the car­rier to hand over the con­sign­ment note and deli­ver the goods to him. If the loss of the goods is established or if the goods have not arri­ved on the expiry of the period pro­vi­ded for in Article 29 § 1, the con­sig­nee may assert, in his own name, his rights against the car­rier under the contract of car­ri­age.

§ 4 The per­son entit­led may refuse to accept the goods, even when he has recei­ved the con­sign­ment note and paid the char­ges resul­ting from the contract of car­ri­age, so long as an exa­mi­na­tion which he has deman­ded in order to establish alle­ged loss or damage has not been car­ried out.

§ 5 In other respects, deli­very of the goods shall be car­ried out in accor­dance with the pre­scrip­tions in force at the place of des­ti­na­tion.

§ 6 If the goods have been deli­ve­red wit­hout prior col­lec­tion of a cash on deli­very charge, the car­rier shall be obli­ged to com­pen­sate the con­sig­nor up to the amount of the cash on deli­very charge wit­hout pre­ju­dice to his right of recourse against the con­sig­nee.

Article 18

Right to dis­pose of the goods

§ 1 The con­sig­nor shall be entit­led to dis­pose of the goods and to modify the contract of car­ri­age by giving sub­se­quent orders. He may in par­ticu­lar ask the car­rier
      a) to discon­ti­nue the car­ri­age of the goods;
      b) to delay the deli­very of the goods;
      c) to deli­ver the goods to a con­sig­nee dif­fe­rent from the one ente­red on the con­sign­ment note;
      d) to deli­ver the goods at a place other than the place of des­ti­na­tion ente­red on the con­sign­ment note.

§ 2 The con­sig­nor's right to modify the contract of car­ri­age shall, notwit­h­stan­ding that he is in pos­ses­sion of the dupli­cate of the con­sign­ment note, be extin­gu­ished in cases where the con­sig­nee
      a) has taken pos­ses­sion of the con­sign­ment note;
      b) has accep­ted the goods;
      c) has asser­ted his rights in accor­dance with Article 17 § 3;
      d) is entit­led, in accor­dance with § 3, to give orders; from that time onwards, the car­rier shall com­ply with the orders and instruc­tions of the con­sig­nee.

§ 3 The con­sig­nee shall have the right to modify the contract of car­ri­age from the time when the con­sign­ment note is drawn up, unless the con­sig­nor indi­ca­tes to the cont­rary on the con­sign­ment note.

§ 4 The con­sig­nee's right to modify the contract of car­ri­age shall be extin­gu­ished in cases where he has
      a) taken pos­ses­sion of the con­sign­ment note;
      b) accep­ted the goods;
      c) asser­ted his rights in accor­dance with Article 17 § 3;
      d) given instruc­tions for deli­very of the goods to anot­her per­son in accor­dance with § 5 and when that per­son has asser­ted his rights in accor­dance with Article 17 § 3.

§ 5 If the con­sig­nee has given instruc­tions for deli­very of the goods to anot­her per­son, that per­son shall not be entit­led to modify the contract of car­ri­age.

Article 19

Exer­cise of the right to dis­pose of the goods

§ 1 If the con­sig­nor or, in the case refer­red to in Article 18 § 3, the con­sig­nee wishes to modify the contract of car­ri­age by giving sub­se­quent orders, he must pro­duce to the car­rier the dupli­cate of the con­sign­ment note on which the modi­fi­ca­tions have to be ente­red.

§ 2 The con­sig­nor or, in the case refer­red to in Article 18 § 3, the con­sig­nee must com­pen­sate the car­rier for the costs and the pre­ju­dice ari­sing from the car­ry­ing out of sub­se­quent modi­fi­ca­tions.

§ 3 The car­ry­ing out of the sub­se­quent modi­fi­ca­tions must be pos­sible, law­ful and rea­so­nable to require at the time when the orders reach the per­son who is to carry them out, and must in par­ticu­lar neit­her inter­fere with the nor­mal wor­king of the car­rier's under­ta­king nor pre­ju­dice the con­sig­nors or con­sig­nees of other con­sign­ments.

§ 4 The sub­se­quent modi­fi­ca­tions must not have the effect of split­ting the con­sign­ment.

§ 5 When, by rea­son of the con­di­tions pro­vi­ded for in § 3, the car­rier can­not carry out the orders which he recei­ves he shall imme­di­a­tely notify the per­son from whom the orders ema­nate.

§ 6 In the case of fault of the car­rier he shall be liable for the con­se­quences of fai­lure to carry out an order or fai­lure to carry it out pro­perly. Nevert­he­less, any com­pen­sa­tion pay­able shall not exceed that pro­vi­ded for in case of loss of the goods.

§ 7 If the car­rier imple­ments the con­sig­nor's sub­se­quent modi­fi­ca­tions wit­hout requi­ring the pro­duc­tion of the dupli­cate of the con­sign­ment note, the car­rier shall be liable to the con­sig­nee for any loss or damage sustai­ned by him if the dupli­cate has been pas­sed on to the con­sig­nee. Nevert­he­less, any com­pen­sa­tion pay­able shall not exceed that pro­vi­ded for in case of loss of the goods.

Article 20

Cir­cumstan­ces pre­ven­ting car­ri­age

§ 1 When cir­cumstan­ces pre­vent the car­ri­age of goods, the car­rier shall decide whet­her it is pre­fe­rable to carry the goods as a mat­ter of course by modi­fy­ing the route or whet­her it is advi­sable, in the inte­rest of the per­son entit­led, to ask him for instruc­tions while giving him any rele­vant infor­ma­tion avai­lable to the car­rier.

§ 2 If it is impossible to con­ti­nue car­ry­ing the goods, the car­rier shall ask for instruc­tions from the per­son who has the right to dis­pose of the goods. If the car­rier is unable to obtain instruc­tions wit­hin a rea­so­nable time he must take such steps as seem to him to be in the best inte­rests of the per­son entit­led to dis­pose of the goods.

Article 21

Cir­cumstan­ces pre­ven­ting deli­very

§ 1 When cir­cumstan­ces pre­vent deli­very, the car­rier must wit­hout delay inform the con­sig­nor and ask him for instruc­tions, save where the con­sig­nor has reques­ted, by an entry in the con­sign­ment note, that the goods be retur­ned to him as a mat­ter of course in the event of cir­cumstan­ces pre­ven­ting deli­very.

§ 2 When the cir­cumstan­ces pre­ven­ting deli­very cease to exist before arri­val of instruc­tions from the con­sig­nor to the car­rier the goods shall be deli­ve­red to the con­sig­nee. The con­sig­nor must be noti­fied wit­hout delay.

§ 3 If the con­sig­nee refu­ses the goods, the con­sig­nor shall be entit­led to give instruc­tions even if he is unable to pro­duce the dupli­cate of the con­sign­ment note.

§ 4 When the cir­cumstan­ces pre­ven­ting deli­very arise after the con­sig­nee has modi­fied the contract of car­ri­age in accor­dance with Article 18 §§ 3 to 5 the car­rier must notify the con­sig­nee.

Article 22

Con­se­quences of cir­cumstan­ces pre­ven­ting car­ri­age and deli­very

§ 1 The car­rier shall be entit­led to reco­ver the costs occa­sio­ned by
      a) his request for instruc­tions,
      b) the car­ry­ing out of instruc­tions recei­ved,
      c) the fact that instruc­tions reques­ted do not reach him or do not reach him in time,
      d) the fact that he has taken a deci­sion in accor­dance with Artic-​le 20 § 1, wit­hout having asked for instruc­tions,
unless such costs were cau­sed by his fault. The car­rier may in par­ticu­lar reco­ver the,car­ri­age charge appli­cable to the route follo­wed and shall be allo­wed the tran­sit peri­ods,appli­cable to such route.

§ 2 In the cases refer­red to in Article 20 § 2 and Article 21 § 1 the car­rier may imme­di­a­tely unload the goods at the cost of the per­son entit­led. The­re­u­pon the car­ri­age shall be dee­med to be at an end. The car­rier shall then be in charge of the goods on behalf of the per­son entit­led. He may, however, ent­rust them to a third party, and shall then be respon­sible only for the exer­cise of rea­so­nable care in the cho­ice of such third party. The char­ges due under the contract of car­ri­age and all other costs shall remain char­geable against the goods.

§ 3 The car­rier may pro­ceed to the sale of the goods, wit­hout awai­ting instruc­tions from the per­son entit­led, if this is justi­fied by the perisha­ble nature or the con­di­tion of the goods or if the costs of sto­rage would be out of pro­por­tion to the value of the goods. In other cases he may also pro­ceed to the sale of the goods if wit­hin a rea­so­nable time he has not recei­ved from the per­son entit­led instruc­tions to the cont­rary which he may rea­so­nably be requi­red to carry out.

§ 4 If the goods have been sold, the pro­ceeds of sale, after deduc­tion of the costs char­geable against the goods, must be pla­ced at the dis­po­sal of the per­son entit­led. If the pro­ceeds of sale are less than those costs, the con­sig­nor must pay the dif­fe­rence.

§ 5 The pro­ce­dure in the case of sale shall be deter­mi­ned by the laws and pre­scrip­tions in force at, or by the custom of, the place where the goods are situ­a­ted.

§ 6 If the con­sig­nor, in the case of cir­cumstan­ces pre­ven­ting car­ri­age or deli­very, fails to give instruc­tions wit­hin a rea­so­nable time and if the cir­cumstan­ces pre­ven­ting car­ri­age or deli­very can­not be eli­mi­na­ted in accor­dance with §§ 2 and 3, the car­rier may return the goods to the con­sig­nor or, if it is justi­fied, destroy them, at the cost of the con­sig­nor.

Title III

Lia­bi­lity

Article 23

Basis of lia­bi­lity

§ 1 The car­rier shall be liable for loss or damage resul­ting from the total or par­tial loss of, or damage to, the goods between the time of taking over of the goods and the time of deli­very and for the loss or damage resul­ting from the tran­sit period being excee­ded, wha­te­ver the rail­way infrastructure used.

§ 2 The car­rier shall be reli­e­ved of this lia­bi­lity to the extent that the loss or damage or the excee­ding of the tran­sit period was cau­sed by the fault of the per­son entit­led, by an order given by the per­son entit­led other than as a result of the fault of the car­rier, by an inhe­rent defect in the goods (decay, was­tage etc.) or by cir­cumstan­ces which the car­rier could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent.

§ 3 The car­rier shall be reli­e­ved of this lia­bi­lity to the extent that the loss or damage ari­ses from the spe­cial risks inhe­rent in one or more of the following cir­cumstan­ces:
      a) car­ri­age in open wagons pur­su­ant to the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age or when it has been expressly agreed and ente­red in the con­sign­ment note; sub­ject to damage sustai­ned by the goods because of atmosphe­ric influ­ences, goods car­ried in inter­mo­dal trans­port units and in clo­sed road vehicles car­ried on wagons shall not be con­si­de­red as being car­ried in open wagons; if for the car­ri­age of goods in open wagons, the con­sig­nor uses she­ets, the car­rier shall assume the same lia­bi­lity as falls to him for car­ri­age in open wagons wit­hout she­e­ting, even in respect of goods which, accor­ding to the Gene­ral Con­di­tions of Car­ri­age, are not car­ried in open wagons;
      b) absence or ina­dequacy of pac­ka­ging in the case of goods which by their nature are liable to loss or damage when not pac­ked or when not pac­ked pro­perly;
      c) loa­ding of the goods by the con­sig­nor or unlo­a­ding by the con­sig­nee;
      d) the nature of cer­tain goods which par­ticu­larly expo­ses them to total or par­tial loss or damage, espe­ci­ally through bre­a­kage, rust, inte­rior and spon­ta­ne­ous decay, desic­ca­tion or was­tage;
      e) irre­gu­lar, incorrect or incom­plete descrip­tion or num­be­ring of pac­ka­ges;
      f) car­ri­age of live ani­mals;
      g) car­ri­age which, pur­su­ant to appli­cable pro­vi­sions or agre­e­ments made between the con­sig­nor and the car­rier and ente­red on the con­sign­ment note, must be accom­pa­nied by an atten­dant, if the loss or damage results from a risk which the atten­dant was inten­ded to avert.

Article 24

Lia­bi­lity in case of car­ri­age of rail­way vehicles as goods

§ 1 In case of car­ri­age of rail­way vehicles run­ning on their own whe­els and con­sig­ned as goods, the car­rier shall be liable for the loss or damage resul­ting from the loss of, or damage to, the vehicle or to its remo­vable parts ari­sing between the time of taking over for car­ri­age and the time of deli­very and for loss or damage resul­ting from excee­ding the tran­sit period, unless he pro­ves that the loss or damage was not cau­sed by his fault.

§ 2 The car­rier shall not be liable for loss or damage resul­ting from the loss of acces­so­ries which are not men­tio­ned on both sides of the vehicle or in the inven­tory which accom­pa­nies it.

Article 25

Bur­den of proof

§ 1 The bur­den of pro­ving that the loss, damage or excee­ding of the tran­sit period was due to one of the cau­ses spe­ci­fied in Article 23 § 2 shall lie on the car­rier.

§ 2 When the car­rier establishes that, having regard to the cir­cumstan­ces of a par­ticu­lar case, the loss or damage could have ari­sen from one or more of the spe­cial risks refer­red to in Article 23 § 3, it shall be pre­su­med that it did so arise. The per­son entit­led shall, however, have the right to prove that the loss or damage was not attri­bu­table eit­her wholly or in part to one of those risks.

§ 3 The pre­sump­tion accor­ding to § 2 shall not apply in the case pro­vi­ded for in Article 23 § 3, let­ter a) if an abnor­mally large quan­tity has been lost or if a pac­kage has been lost.

Article 26

Suc­ces­sive car­ri­ers

If car­ri­age gover­ned by a single contract is per­for­med by seve­ral suc­ces­sive car­ri­ers, each car­rier, by the very act of taking over the goods with the con­sign­ment note, shall become a party to the contract of car­ri­age in accor­dance with the terms of that docu­ment and shall assume the obli­ga­tions ari­sing the­re­from. In such a case each car­rier shall be respon­sible in respect of car­ri­age over the entire route up to deli­very.

Article 27

Sub­sti­tute car­rier

§ 1 Where the car­rier has ent­rus­ted the per­for­mance of the car­ri­age, in whole or in part, to a sub­sti­tute car­rier, whet­her or not in pur­su­ance of a right under the contract of car­ri­age to do so, the car­rier shall nevert­he­less remain liable in respect of the entire car­ri­age.

§ 2 All the pro­vi­sions of these Uni­form Rules gover­ning the lia­bi­lity of the car­rier shall also apply to the lia­bi­lity of the sub­sti­tute car­rier for the car­ri­age per­for­med by him. Articles 36 and 41 shall apply if an action is brought against the ser­vants and any other per­sons whose ser­vices the sub­sti­tute car­rier makes use of for the per­for­mance of the car­ri­age.

§ 3 Any spe­cial agre­e­ment under which the car­rier assu­mes obli­ga­tions not impo­sed by these Uni­form Rules or wai­ves rights con­fer­red by these Uni­form Rules shall be of no effect in respect of the sub­sti­tute car­rier who has not accep­ted it expressly and in wri­ting. Whet­her or not the sub­sti­tute car­rier has accep­ted it, the car­rier shall nevert­he­less remain bound by the obli­ga­tions or wai­vers resul­ting from such spe­cial agre­e­ment.

§ 4 Where and to the extent that both the car­rier and the sub­sti­tute car­rier are liable, their lia­bi­lity shall be joint and seve­ral.

§ 5 The aggre­gate amount of com­pen­sa­tion pay­able by the car­rier, the sub­sti­tute car­rier and their ser­vants and other per­sons whose ser­vices they make use of for the per­for­mance of the car­ri­age shall not exceed the limits pro­vi­ded for in these Uni­form Rules.

§ 6 This article shall not pre­ju­dice rights of recourse which may exist between the car­rier and the sub­sti­tute car­rier.

Article 28

Pre­sump­tion of loss or damage in case of recon­sign­ment

§ 1 When a con­sign­ment con­sig­ned in accor­dance with these Uni­form Rules has been recon­sig­ned sub­ject to these same Rules and par­tial loss or damage has been ascer­tai­ned after that recon­sign­ment, it shall be pre­su­med that it occur­red under the latest contract of car­ri­age if the con­sign­ment remai­ned in the charge of the car­rier and was recon­sig­ned in the same con­di­tion as when it arri­ved at the place from which it was recon­sig­ned.

§ 2 This pre­sump­tion shall also apply when the contract of car­ri­age prior to the recon­sign­ment was not sub­ject to these Uni­form Rules, if these Rules would have applied in the case of a through con­sign­ment from the first place of con­sign­ment to the final place of des­ti­na­tion.

§ 3 This pre­sump­tion shall also apply when the contract of car­ri­age prior to the recon­sign­ment was sub­ject to a con­ven­tion con­cer­ning inter­na­tio­nal through car­ri­age of goods by rail com­pa­rable with these Uni­form Rules, and when this con­ven­tion con­tains the same pre­sump­tion of law in favour of con­sign­ments con­sig­ned in accor­dance with these Uni­form Rules.

Article 29

Pre­sump­tion of loss of the goods

§ 1 The per­son entit­led may, wit­hout being requi­red to fur­nish furt­her proof, con­si­der the goods as lost when they have not been deli­ve­red to the con­sig­nee or pla­ced at his dis­po­sal wit­hin thirty days after the expiry of the tran­sit peri­ods.

§ 2 The per­son entit­led may, on receipt of the pay­ment of com­pen­sa­tion for the goods lost, make a writ­ten request to be noti­fied wit­hout delay should the goods be reco­ve­red wit­hin ne year after the pay­ment of com­pen­sa­tion. The car­rier shall ack­now­ledge such request in wri­ting.

§ 3 Wit­hin thirty days after receipt of a noti­fi­ca­tion refer­red to in § 2, the per­son entit­led may require the goods to be deli­ve­red to him against pay­ment of the costs resul­ting from the contract of car­ri­age and against refund of the com­pen­sa­tion recei­ved, less, where appro­pri­ate, costs which may have been inclu­ded the­rein. Nevert­he­less he shall retain his rights to claim com­pen­sa­tion for excee­ding the tran­sit period pro­vi­ded for in Articles 33 and 35.

§ 4 In the absence of the request refer­red to in § 2 or of instruc­tions given wit­hin the period spe­ci­fied in § 3, or if the goods are reco­ve­red more than one year after the pay­ment of com­pen­sa­tion, the car­rier shall dis­pose of them in accor­dance with the laws and pre­scrip­tions in force at the place where the goods are situ­a­ted.

Article 30

Com­pen­sa­tion for loss

§ 1 In case of total or par­tial loss of the goods, the car­rier must pay, to the exclu­sion of all other dama­ges, com­pen­sa­tion cal­cu­la­ted accor­ding to the com­mo­dity exchange quo­ta­tion or, if there is no such quo­ta­tion, accor­ding to the cur­rent mar­ket price, or if there is neit­her such quo­ta­tion nor such price, accor­ding to the usual value of goods of the same kind and qua­lity on the day and at the place where the goods were taken over.

§ 2 Com­pen­sa­tion shall not exceed 17 units of account per kilo­gramme of gross mass short.

§ 3 In case of loss of a rail­way vehicle run­ning on its own whe­els and con­sig­ned as goods, or of an inter­mo­dal trans­port unit, or of their remo­vable parts, the com­pen­sa­tion shall be limi­ted, to the exclu­sion of all other dama­ges, to the usual value of the vehicle or the inter­mo­dal trans­port unit, or their remo­vable parts, on the day and at the place of loss. If it is impossible to ascer­tain the day or the place of the loss, the com­pen­sa­tion shall be limi­ted to the usual value on the day and at the place where the vehicle has been taken over by the car­rier.

§ 4 The car­rier must, in addi­tion, refund the car­ri­age charge, customs duties alre­ady paid and other sums paid in rela­tion to the car­ri­age of the goods lost except excise duties for goods car­ried under a pro­ce­dure sus­pen­ding those duties.

Article 31

Lia­bi­lity for was­tage in tran­sit

§ 1 In respect of goods which, by rea­son of their nature, are gene­rally sub­ject to was­tage in tran­sit by the sole fact of car­ri­age, the car­rier shall only be liable to the extent that the was­tage exceeds the following allo­wan­ces, wha­te­ver the length of the route:
      a) two per cent of the mass for liquid goods or goods con­sig­ned in a moist con­di­tion;
      b) one per cent of the mass for dry goods.

§ 2 The limi­ta­tion of lia­bi­lity pro­vi­ded for in § 1 may not be invoked if, having regard to the cir­cumstan­ces of a par­ticu­lar case, it is pro­ved that the loss was not due to cau­ses which would justify the allo­wance.

§ 3 Where seve­ral pac­ka­ges are car­ried under a single con­sign­ment note, the was­tage in tran­sit shall be cal­cu­la­ted sepa­ra­tely for each pac­kage if its mass on con­sign­ment is shown sepa­ra­tely on the con­sign­ment note or can be ascer­tai­ned other­wise.

§ 4 In case of total loss of goods or in case of loss of a pac­kage, no deduc­tion for was­tage in tran­sit shall be made in cal­cu­la­ting the com­pen­sa­tion.

§ 5 This Article shall not dero­gate from Articles 23 and 25.

Article 32

Com­pen­sa­tion for damage

§ 1 In case of damage to goods, the car­rier must pay com­pen­sa­tion equi­va­lent to the loss in value of the goods, to the exclu­sion of all other dama­ges. The amount shall be cal­cu­la­ted by app­ly­ing to the value of the goods defi­ned in accor­dance with Article 30 the per­cen­tage of loss in value noted at the place of des­ti­na­tion.

§ 2 The com­pen­sa­tion shall not exceed:
      a) if the whole con­sign­ment has lost value through damage, the amount which would have been pay­able in case of total loss;
      b) if only part of the con­sign­ment has lost value through damage, the amount which would have been pay­able had that part been lost.

§ 3 In case of damage to a rail­way vehicle run­ning on its own whe­els and con­sig­ned as goods, or of an inter­mo­dal trans­port unit, or of their remo­vable parts, the com­pen­sa­tion shall be limi­ted, to the exclu­sion of all other dama­ges, to the cost of repair. The com­pen­sa­tion shall not exceed the amount pay­able in case of loss.

§ 4 The car­rier must also refund the costs pro­vi­ded for in Article 30 § 4, in the pro­por­tion set out in § 1.

Article 33

Com­pen­sa­tion for excee­ding the tran­sit period

§ 1 If loss or damage results from the tran­sit period being excee­ded, the car­rier must pay com­pen­sa­tion not excee­ding four times the car­ri­age charge.

§ 2 In case of total loss of the goods, the com­pen­sa­tion pro­vi­ded for in § 1 shall not be pay­able in addi­tion to that pro­vi­ded for in Article 30.

§ 3 In case of par­tial loss of the goods, the com­pen­sa­tion pro­vi­ded for in § 1 shall not exceed four times the car­ri­age charge in respect of that part of the con­sign­ment which has not been lost.

§ 4 In case of damage to the goods, not resul­ting from the tran­sit period being excee­ded, the com­pen­sa­tion pro­vi­ded for in § 1 shall, where appro­pri­ate, be pay­able in addi­tion to that pro­vi­ded for in Article 32.

§ 5 In no case shall the total of com­pen­sa­tion pro­vi­ded for in § 1 toget­her with that pro­vi­ded for in Articles 30 and 32 exceed the com­pen­sa­tion which would be pay­able in case of total loss of the goods.

§ 6 If, in accor­dance with Article 16 § 1, the tran­sit period has been established by agre­e­ment, other forms of com­pen­sa­tion than those pro­vi­ded for in § 1 may be so agreed. If, in this case, the tran­sit peri­ods pro­vi­ded for in Article 16 §§ 2 to 4 are excee­ded, the per­son entit­led may claim eit­her the com­pen­sa­tion pro­vi­ded for in the agre­e­ment men­tio­ned above or that pro­vi­ded for in §§ 1 to 5.

Article 34

Com­pen­sa­tion in case of decla­ra­tion of value

The con­sig­nor and the car­rier may agree that the con­sig­nor shall declare in the con­sign­ment note a value for the goods excee­ding the limit pro­vi­ded for in Article 30 § 2. In such a case the amount decla­red shall be sub­sti­tu­ted for that limit.

Article 35

Com­pen­sa­tion in case of inte­rest in deli­very

The con­sig­nor and the car­rier may agree that the con­sig­nor may declare, by ente­ring an amount in figu­res in the con­sign­ment note, a spe­cial inte­rest in deli­very, in case of loss, damage or excee­ding of the tran­sit period. In case of a decla­ra­tion of inte­rest in deli­very furt­her com­pen­sa­tion for loss or damage pro­ved may be clai­med, in addi­tion to the com­pen­sa­tion pro­vi­ded for in Articles 30, 32 and 33, up to the amount decla­red.

Article 36

Loss of right to invoke the limits of lia­bi­lity

The limits of lia­bi­lity pro­vi­ded for in Article 15 § 3, Article 19 §§ 6 and 7, Article 30 and Articles 32 to 35 shall not apply if it is pro­ved that the loss or damage results from an act or omis­sion, which the car­rier has com­mitted eit­her with intent to cause such loss or damage, or reck­lessly and with know­ledge that such loss or damage would pro­bably result.

Article 37

Con­ver­sion and inte­rest

§ 1 Where the cal­cu­la­tion of the com­pen­sa­tion requires the con­ver­sion of sums expres­sed in foreign cur­rency, con­ver­sion shall be at the exchange rate appli­cable on the day and at the place of pay­ment of com­pen­sa­tion.

§ 2 The per­son entit­led may claim inte­rest on com­pen­sa­tion, cal­cu­la­ted at five per cent per annum, from the day of the claim pro­vi­ded for in Article 43 or, if no such claim has been made, from the day on which legal pro­cee­dings were insti­tu­ted.

§ 3 If the per­son entit­led does not sub­mit to the car­rier, wit­hin a rea­so­nable time allotted to him, the sup­por­ting docu­ments requi­red for the amount of the claim to be finally sett­led, no inte­rest shall accrue between the expiry of the time allotted and the actual sub­mis­sion of such docu­ments.

Article 38

Lia­bi­lity in respect of rail-​sea traf­fic

§ 1 In rail-​sea car­ri­age by the ser­vices refer­red to in Article 24 § 1 of the Con­ven­tion any Mem­ber State may, by reques­ting that a sui­table note be inclu­ded in the list of ser­vices to which these Uni­form Rules apply, add the following grounds for exemp­tion from lia­bi­lity in their entirety to those pro­vi­ded for in Article 23:
      a) fire, if the car­rier pro­ves that it was not cau­sed by his act or default, or that of the mas­ter, a mari­ner, the pilot or the car­rier's ser­vants;
      b) saving or attemp­ting to save life or pro­perty at sea;
      c) loa­ding of goods on the deck of the ship, if they are so loa­ded with the con­sent of the con­sig­nor given on the con­sign­ment note and are not in wagons;
      d) perils, dang­ers and acci­dents of the sea or other navi­gable waters.

§ 2 The car­rier may only avail him­self of the grounds for exemp­tion refer­red to in § 1 if he pro­ves that the loss, damage or excee­ding the tran­sit period occur­red in the course of the jour­ney by sea between the time when the goods were loa­ded on board the ship and the time when they were unlo­a­ded from the ship.

§ 3 When the car­rier relies on the grounds for exemp­tion refer­red to in § 1, he shall nevert­he­less remain liable if the per­son entit­led pro­ves that the loss, damage or excee­ding the tran­sit period is due to the fault of the car­rier, the mas­ter, a mari­ner, the pilot or the car­rier's ser­vants.

§ 4 Where a sea route is ser­ved by seve­ral under­ta­kings inclu­ded in the list of ser­vices in accor­dance with Article 24 § 1 of the Con­ven­tion, the lia­bi­lity regime appli­cable to that route must be the same for all those under­ta­kings. In addi­tion, where those under­ta­kings have been inclu­ded in the list at the request of seve­ral Mem­ber Sta­tes, the adop­tion of this regime must be the sub­ject of prior agre­e­ment between those Sta­tes.

§ 5 The mea­su­res taken in accor­dance with §§ 1 and 4 shall be noti­fied to the Secre­tary Gene­ral. They shall come into force at the ear­li­est at the expiry of a period of thirty days from the day on which the Secre­tary Gene­ral noti­fies them to the other Mem­ber Sta­tes. Con­sign­ments alre­ady in tran­sit shall not be affec­ted by such mea­su­res.

Article 39

Lia­bi­lity in case of nuclear inci­dents

The car­rier shall be reli­e­ved of lia­bi­lity pur­su­ant to these Uni­form Rules for loss or damage cau­sed by a nuclear inci­dent when the ope­ra­tor of a nuclear instal­la­tion or anot­her per­son who is sub­sti­tu­ted for him is liable for the loss or damage pur­su­ant to the laws and pre­scrip­tions of a State gover­ning lia­bi­lity in the field of nuclear energy.

Article 40

Per­sons for whom the car­rier is liable

The car­rier shall be liable for his ser­vants and other per­sons whose ser­vices he makes use of for the per­for­mance of the car­ri­age, when these ser­vants and other per­sons are acting wit­hin the scope of their fun­c­tions. The mana­gers of the rail­way infrastructure on which the car­ri­age is per­for­med shall be con­si­de­red as per­sons whose ser­vices the car­rier makes use of for the per­for­mance of the car­ri­age.

Article 41

Other actions

§ 1 In all cases where these Uni­form Rules shall apply, any action in respect of lia­bi­lity, on wha­te­ver grounds, may be brought against the car­rier only sub­ject to the con­di­tions and limi­ta­tions laid down in these Uni­form Rules.

§ 2 The same shall apply to any action brought against the ser­vants or other per­sons for whom the car­rier is liable pur­su­ant to Article 40.

Title IV

Asser­tion of Rights

Article 42

Ascer­tain­ment of par­tial loss or damage

§ 1 When par­tial loss or damage is disco­ve­red or pre­su­med by the car­rier or alle­ged by the per­son entit­led, the car­rier must wit­hout delay, and if pos­sible in the pre­sence of the per­son entit­led, draw up a report sta­ting, accor­ding to the nature of the loss or damage, the con­di­tion of the goods, their mass and, as far as pos­sible, the extent of the loss or damage, its cause and the time of its occur­rence.

§ 2 A copy of the report must be sup­plied free of charge to the per­son entit­led.

§ 3 Should the per­son entit­led not accept the fin­dings in the report, he may request that the con­di­tion and mass of the goods and the cause and amount of the loss or damage be ascer­tai­ned by an expert appoin­ted eit­her by the par­ties to the contract of car­ri­age or by a court or tri­bu­nal. The pro­ce­dure to be follo­wed shall be gover­ned by the laws and pre­scrip­tions of the State in which such ascer­tain­ment takes place.

Article 43

Claims

§ 1 Claims rela­ting to the contract of car­ri­age must be add­res­sed in wri­ting to the car­rier against whom an action may be brought.

§ 2 A claim may be made by per­sons who have the right to bring an action against the car­rier.

§ 3 To make the claim the con­sig­nor must pro­duce the dupli­cate of the con­sign­ment note. Failing this he must pro­duce an aut­ho­ri­sa­tion from the con­sig­nee or fur­nish proof that the con­sig­nee has refu­sed to accept the goods.

§ 4 To make the claim the con­sig­nee must pro­duce the con­sign­ment note if it has been han­ded over to him.

§ 5 The con­sign­ment note, the dupli­cate and any other docu­ments which the per­son entit­led thinks fit to sub­mit with the claim must be pro­du­ced eit­her in the ori­gi­nal or as copies, the copies, where appro­pri­ate, duly cer­ti­fied if the car­rier so requests.

§ 6 On sett­le­ment of the claim the car­rier may require the pro­duc­tion, in the ori­gi­nal form, of the con­sign­ment note, the dupli­cate or the cash on deli­very voucher so that they may be endor­sed to the effect that sett­le­ment has been made.

Article 44

Per­sons who may bring an action against the car­rier

§ 1 Sub­ject to §§ 3 and 4 actions based on the contract of car­ri­age may be brought:
      a) by the con­sig­nor, until such time as the con­sig­nee has
   1. taken pos­ses­sion of the con­sign­ment note,
   2. accep­ted the goods, or
   3. asser­ted his rights pur­su­ant to Article 17 § 3 or Article 18 § 3;
      b) by the con­sig­nee, from the time when he has
   1. taken pos­ses­sion of the con­sign­ment note,
   2. accep­ted the goods, or
   3. asser­ted his rights pur­su­ant to Article 17 § 3 or Article 18 § 3.

§ 2 The right of the con­sig­nee to bring an action shall be extin­gu­ished from the time when the per­son desig­na­ted by the con­sig­nee in accor­dance with Article 18 § 5 has taken pos­ses­sion of the con­sign­ment note, accep­ted the goods or asser­ted his rights pur­su­ant to Article 17 § 3.

§ 3 An action for the reco­very of a sum paid pur­su­ant to the contract of car­ri­age may only be brought by the per­son who made the pay­ment.

§ 4 An action in respect of cash on deli­very pay­ments may only be brought by the con­sig­nor.

§ 5 In order to bring an action the con­sig­nor must pro­duce the dupli­cate of the con­sign­ment note. Failing this he must pro­duce an aut­ho­ri­sa­tion from the con­sig­nee or fur­nish proof that the con­sig­nee has refu­sed to accept the goods. If neces­sary, the con­sig­nor must prove the absence or the loss of the con­sign­ment note.

§ 6 In order to bring an action the con­sig­nee must pro­duce the con­sign­ment note if it has been han­ded over to him.

Article 45

Car­ri­ers against whom an action may be brought

§ 1 Sub­ject to §§ 3 and 4 actions based on the contract of car­ri­age may be brought only against the first car­rier, the last car­rier or the car­rier having per­for­med the part of the car­ri­age on which the event giving rise to the pro­cee­dings occur­red.

§ 2 When, in the case of car­ri­age per­for­med by suc­ces­sive car­ri­ers, the car­rier who must deli­ver the goods is ente­red with his con­sent on the con­sign­ment note, an action may be brought against him in accor­dance with § 1 even if he has recei­ved neit­her the goods nor the con­sign­ment note.

§ 3 An action for the reco­very of a sum paid pur­su­ant to the contract of car­ri­age may be brought against the car­rier who has col­lec­ted that sum or against the car­rier on whose behalf it was col­lec­ted.

§ 4 An action in respect of cash on deli­very pay­ments may be brought only against the car­rier who has taken over the goods at the place of con­sign­ment.

§ 5 An action may be brought against a car­rier other than those spe­ci­fied in §§ 1 to 4 when insti­tu­ted by way of counter-​claim or by way of excep­tion in pro­cee­dings rela­ting to a prin­ci­pal claim based on the same contract of car­ri­age.

§ 6 To the extent that these Uni­form Rules apply to the sub­sti­tute car­rier, an action may also be brought against him.

§ 7 If the plain­tiff has a cho­ice between seve­ral car­ri­ers, his right to choose shall be extin­gu­ished as soon as he brings an action against any one of them; this shall also apply if the plain­tiff has a cho­ice between one or more car­ri­ers and a sub­sti­tute car­rier.

Article 46

Forum

§ 1 Actions based on these Uni­form Rules may be brought before the courts or tri­bu­nals of Mem­ber Sta­tes desig­na­ted by agre­e­ment between the par­ties or before the courts or tri­bu­nals of a State on whose ter­ri­tory
      a) the defen­dant has his domi­cile or habi­tual resi­dence, his prin­ci­pal place of busi­ness or the branch or agency which con­clu­ded the contract of car­ri­age, or
      b) the place where the goods were taken over by the car­rier or the place desig­na­ted for deli­very is situ­a­ted.

Other courts or tri­bu­nals may not be sei­zed.

§ 2 Where an action based on these Uni­form Rules is pen­ding before a court or tri­bu­nal com­pe­tent pur­su­ant to § 1, or where in such liti­ga­tion a judg­ment has been deli­ve­red by such a court or tri­bu­nal, no new action may be brought between the same par­ties on the same grounds unless the judg­ment of the court or tri­bu­nal before which the first action was brought is not enfor­ce­able in the State in which the new action is brought.

Article 47

Extin­c­tion of right of action

§ 1 Accep­tance of the goods by the per­son entit­led shall extin­gu­ish all rights of action against the car­rier ari­sing from the contract of car­ri­age in case of par­tial loss, damage or excee­ding of the tran­sit period.

§ 2 Nevert­he­less, the right of action shall not be extin­gu­ished:
      a) in case of par­tial loss or damage, if
   1. the loss or damage was ascer­tai­ned in accor­dance with Article 42 before the accep­tance of the goods by the per­son entit­led;
   2. the ascer­tain­ment which should have been car­ried out in accor­dance with Article 42 was omitted solely through the fault of the car­rier;
      b) in case of loss or damage which is not appa­rent whose existence is ascer­tai­ned after accep­tance of the goods by the per­son entit­led, if he
   1. asks for ascer­tain­ment in accor­dance with Article 42 imme­di­a­tely after disco­very of the loss or damage and not later than seven days after the accep­tance of the goods, and
   2. in addi­tion, pro­ves that the loss or damage occur­red between the time of taking over and the time of deli­very;
      c) in cases where the tran­sit period has been excee­ded, if the per­son entit­led has, wit­hin sixty days, asser­ted his rights against one of the car­ri­ers refer­red to in Article 45 § 1;
      d) if the per­son entit­led pro­ves that the loss or damage results from an act or omis­sion, done with intent to cause such loss or damage, or reck­lessly and with know­ledge that such loss or damage would pro­bably result.

§ 3 If the goods have been recon­sig­ned in accor­dance with Article 28 rights of action in case of par­tial loss or in case of damage, ari­sing from one of the pre­vious contracts of car­ri­age, shall be extin­gu­ished as if there had been only a single contract of car­ri­age.

Article 48

Limi­ta­tion of actions

§ 1 The period of limi­ta­tion for an action ari­sing from the contract of car­ri­age shall be one year. Nevert­he­less, the period of limi­ta­tion shall be two years in the case of an action
      a) to reco­ver a cash on deli­very pay­ment col­lec­ted by the car­rier from the con­sig­nee;
      b) to reco­ver the pro­ceeds of a sale effec­ted by the car­rier;
      c) for loss or damage resul­ting from an act or omis­sion done with intent to cause such loss or damage, or reck­lessly and with know­ledge that such loss or damage would pro­bably result;
      d) based on one of the contracts of car­ri­age prior to the recon­sign­ment in the case pro­vi­ded for in Article 28.

§ 2 The period of limi­ta­tion shall run for actions
      a) for com­pen­sa­tion for total loss, from the thir­ti­eth day after expiry of the tran­sit period;
      b) for com­pen­sa­tion for par­tial loss, damage or excee­ding of the tran­sit period, from the day when deli­very took place;
      c) in all other cases, from the day when the right of action may be exer­ci­sed.
      d) The day indi­ca­ted for the com­mence­ment of the period of limi­ta­tion shall not be inclu­ded in the period.

§ 3 The period of limi­ta­tion shall be sus­pen­ded by a claim in wri­ting in accor­dance with Article 43 until the day that the car­rier rejects the claim by noti­fi­ca­tion in wri­ting and returns the docu­ments sub­mitted with it. If part of the claim is admitted, the period of limi­ta­tion shall start to run again in respect of the part of the claim still in dis­pute. The bur­den of proof of receipt of the claim or of the reply and of the return of the docu­ments shall lie on the party who relies on those facts. The period of limi­ta­tion shall not be sus­pen­ded by furt­her claims having the same object.

§ 4 A right of action which has become time-​barred may not be exer­ci­sed furt­her, even by way of counter-​claim or relied upon by way of excep­tion.

§ 5 Other­wise, the sus­pen­sion and inter­rup­tion of peri­ods of limi­ta­tion shall be gover­ned by natio­nal law.

Title V

Rela­tions between Car­ri­ers

Article 49

Sett­le­ment of accounts

§ 1 Any car­rier who has col­lec­ted or ought to have col­lec­ted, eit­her at departure or on arri­val, char­ges or other costs ari­sing out of the contract of car­ri­age must pay to the car­ri­ers con­cer­ned their respective sha­res. The met­hods of pay­ment shall be fixed by agre­e­ment between the car­ri­ers.

§ 2 Article 12 shall also apply to the rela­tions between suc­ces­sive car­ri­ers.

Article 50

Right of recourse

§ 1 A car­rier who has paid com­pen­sa­tion pur­su­ant to these Uni­form Rules shall have a right of recourse against the car­ri­ers who have taken part in the car­ri­age in accor­dance with the following pro­vi­sions:
      a) the car­rier who has cau­sed the loss or damage shall be solely liable for it;
      b) when the loss or damage has been cau­sed by seve­ral car­ri­ers, each shall be liable for the loss or damage he has cau­sed; if such distin­c­tion is impossible, the com­pen­sa­tion shall be appor­tio­ned between them in accor­dance with let­ter c);
      c) if it can­not be pro­ved which of the car­ri­ers has cau­sed the loss or damage, the com­pen­sa­tion shall be appor­tio­ned between all the car­ri­ers who have taken part in the car­ri­age, except those who prove that the loss or damage was not cau­sed by them; such appor­tionment shall be in pro­por­tion to their respective sha­res of the car­ri­age charge.

§ 2 In the case of insol­vency of any one of these car­ri­ers, the unpaid share due from him shall be appor­tio­ned among all the other car­ri­ers who have taken part in the car­ri­age, in pro­por­tion to their respective sha­res of the car­ri­age charge.

Article 51

Pro­ce­dure for recourse

§ 1 The vali­dity of the pay­ment made by the car­rier exer­ci­sing a right of recourse pur­su­ant to Article 50 may not be dis­pu­ted by the car­rier against whom the right of recourse is exer­ci­sed, when com­pen­sa­tion has been deter­mi­ned by a court or tri­bu­nal and when the lat­ter car­rier, duly ser­ved with notice of the pro­cee­dings, has been affor­ded an oppor­tu­nity to inter­vene in the pro­cee­dings. The court or tri­bu­nal sei­zed of the prin­ci­pal action shall deter­mine what time shall be allo­wed for such noti­fi­ca­tion of the pro­cee­dings and for inter­ven­tion in the pro­cee­dings.

§ 2 A car­rier exer­ci­sing his right of recourse must make his claim in one and the same pro­cee­dings against all the car­ri­ers with whom he has not reached a sett­le­ment, failing which he shall lose his right of recourse in the case of those against whom he has not taken pro­cee­dings.

§ 3 The court or tri­bu­nal must give its deci­sion in one and the same judg­ment on all recourse claims brought before it.

§ 4 The car­rier wishing to enforce his right of recourse may bring his action in the courts or tri­bu­nals of the State on the ter­ri­tory of which one of the car­ri­ers par­ti­ci­pa­ting in the car­ri­age has his prin­ci­pal place of busi­ness, or the branch or agency which con­clu­ded the contract of car­ri­age.

§ 5 When the action must be brought against seve­ral car­ri­ers, the plain­tiff car­rier shall be entit­led to choose the court or tri­bu­nal in which he will bring the pro­cee­dings from among those having com­pe­tence pur­su­ant to § 4.

§ 6 Recourse pro­cee­dings may not be joi­ned with pro­cee­dings for com­pen­sa­tion taken by the per­son entit­led under the contract of car­ri­age.

Article 52

Agre­e­ments con­cer­ning recourse

The car­ri­ers may con­clude agre­e­ments which dero­gate from Articles 49 and 50.

Enhet­liga rätts­reg­ler för avtal om inter­na­tio­nell trans­port av gods på järn­väg (CIM, bihang B till för­dra­get)

Avdel­ning I

All­männa bestäm­mel­ser

Arti­kel 1

Tillämp­nings­om­råde

§ 1 Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på varje avtal om järn­vägs­trans­port av gods mot betal­ning, när den plats där god­set tas emot och den plats där god­set ska läm­nas ut är belägna i två skilda med­lems­sta­ter, oav­sett var par­terna i trans­portav­ta­let har säte och vil­ken natio­na­li­tet de har.

§ 2 Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska även tilläm­pas på avtal om järn­vägs­trans­port av gods mot betal­ning, när den plats där god­set tas emot och den plats där god­set ska läm­nas ut är belägna i två skilda sta­ter, varav minst en är med­lems­stat, och när avtals­par­terna kom­mer över­ens om att dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på avta­let.

§ 3 När en inter­na­tio­nell trans­port som omfat­tas av ett enda avtal, utö­ver grän­sö­ver­skri­dande järn­vägs­trans­port inbe­gri­per trans­port på väg eller inre vat­ten­väg inom en med­lems­stat, ska dessa enhet­liga rätts­reg­ler tilläm­pas.

§ 4 När en inter­na­tio­nell trans­port som omfat­tas av ett enda avtal, utö­ver järn­vägs­trans­port inbe­gri­per sjö­trans­port eller grän­sö­ver­skri­dande trans­port på inre vat­ten­väg, ska dessa enhet­liga rätts­reg­ler tilläm­pas, om sjö­trans­por­ten eller trans­por­ten på inre vat­ten­väg utförs på lin­jer som är införda i den lista över lin­jer som anges i arti­kel 24 § 1 i för­dra­get.

§ 5 Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska inte tilläm­pas på trans­por­ter mel­lan sta­tio­ner som är belägna i angrän­sande sta­ter, när sta­tio­ner­nas infra­struk­tur för­val­tas av en eller flera infra­struk­tur­för­val­tare som hör hemma i endast en av dessa sta­ter.

§ 6 En stat som är part i en kon­ven­tion om genom­gå­ende inter­na­tio­nell järn­vägs­trans­port av gods som är jäm­för­lig med dessa enhet­liga rätts­reg­ler kan, när den ansö­ker om anslut­ning till för­dra­get, för­klara att den endast kom­mer att tillämpa dessa enhet­liga rätts­reg­ler på trans­por­ter som utförs på en del av järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren på dess ter­ri­to­rium. Denna del av järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren ska anges exakt och vara för­bun­den med en med­lems­stats järn­vägs­in­fra­struk­tur. När en stat har avgett en sådan för­kla­ring, ska dessa enhet­liga rätts­reg­ler endast tilläm­pas på vill­kor att
      a) den plats där god­set tas emot eller den plats där god­set läm­nas ut samt den trans­port­väg som anges i trans­portav­ta­let är belägna på den angivna infra­struk­tu­ren eller
      b) den angivna infra­struk­tu­ren för­bin­der två med­lems­sta­ters infra­struk­tu­rer och i trans­portav­ta­let har angi­vits som trans­port­väg för tran­sittra­fik.

§ 7 En stat som har avgett en för­kla­ring enligt § 6 får när som helst återta den genom med­de­lande till depo­si­ta­rien. Åter­ta­gan­det blir gäl­lande en månad efter den dag då depo­si­ta­rien under­rät­tade med­lems­sta­terna om det. För­kla­ringen ska upp­höra att gälla när den kon­ven­tion som avses i § 6 första meningen upp­hör att vara i kraft för sta­ten.

Arti­kel 2

Offent­li­grätts­liga bestäm­mel­ser

Trans­por­ter på vilka dessa enhet­liga rätts­reg­ler är tillämp­liga ska fort­satt omfat­tas av rele­vanta offent­li­grätts­liga bestäm­mel­ser, i syn­ner­het bestäm­mel­ser om trans­port av far­ligt gods, tull­be­stäm­mel­ser och djur­skydds­be­stäm­mel­ser.

Arti­kel 3

Defi­ni­tio­ner

I dessa enhet­liga rätts­reg­ler avses med
      a) trans­por­tör: den avtal­sen­liga trans­por­tör med vil­ken avsän­da­ren slu­tit trans­portav­tal enligt dessa enhet­liga rätts­reg­ler eller en efter­föl­jande trans­por­tör som är ansva­rig på grund­val av detta avtal,
      b) fak­tisk trans­por­tör: en trans­por­tör som inte har slu­tit trans­portav­tal med avsän­da­ren, men som den trans­por­tör som avses i a helt eller del­vis har anför­trott utfö­ran­det av järn­vägs­trans­por­ten,
      c) all­männa trans­portvill­kor: de vill­kor som gäl­ler för trans­por­tö­ren i form av all­männa vill­kor eller tarif­fer vilka har laga kraft i alla med­lems­sta­ter och blev en inte­gre­rad del av trans­portav­ta­let när detta ingicks,
      d) inter­mo­dal last­bä­rare: con­tai­ner, väx­el­flak, påhängs­vagn eller annan lik­nande las­ten­het som används vid trans­port med flera trans­portslag.

Arti­kel 4

Avvi­kel­ser

§ 1 Med­lems­sta­terna får sluta avtal som gör det möj­ligt att avvika från dessa enhet­liga rätts­reg­ler för trans­por­ter som utförs ute­slu­tande mel­lan två sta­tio­ner belägna på var sin sida om grän­sen, när det inte finns någon annan sta­tion mel­lan dem.

§ 2 När det gäl­ler trans­por­ter som utförs mel­lan två med­lems­sta­ter genom en stat som inte är med­lems­stat får de berörda sta­terna sluta avtal som avvi­ker från dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

§ 3 De avtal som avses i §§ 1 och 2 och ikraft­trä­dan­det av dessa avtal ska med­de­las till Mel­lan­stat­liga orga­ni­sa­tio­nen för inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik. Orga­ni­sa­tio­nens gene­ral­sek­re­te­rare ska under­rätta med­lems­sta­terna och de berörda före­ta­gen om detta.

Arti­kel 5

Tving­ande rätt

Om inte annat före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler, ska varje bestäm­melse som direkt eller indi­rekt avvi­ker från dessa enhet­liga rätts­reg­ler vara ogil­tig. En sådan bestäm­mel­ses ogil­tig­het ska inte med­föra att övriga bestäm­mel­ser i trans­portav­ta­let är ogil­tiga. En trans­por­tör kan dock ta på sig större ansvar och för­plik­tel­ser än de som före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

Avdel­ning II

Ingå­ende och full­gö­rande av trans­portav­ta­let

Arti­kel 6

Trans­portav­tal

§ 1 Genom trans­portav­ta­let för­bin­der sig trans­por­tö­ren att mot betal­ning trans­por­tera god­set till bestäm­mel­se­plat­sen och att lämna ut det till mot­ta­ga­ren.

§ 2 Trans­portav­ta­let ska bekräf­tas genom en frakt­se­del som över­ens­stäm­mer med en enhet­lig för­laga. Om frakt­se­deln sak­nas, är fel­ak­tig eller har gått för­lo­rad ska detta dock inte påverka avta­lets bestånd eller gil­tig­het, utan det ska fort­fa­rande lyda under dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

§ 3 Frakt­se­deln ska under­teck­nas av avsän­da­ren och trans­por­tö­ren. Under­skrif­ten får ersät­tas med en stäm­pel, maski­nell kvit­te­ring eller på annat lämp­ligt sätt.

§ 4 Trans­por­tö­ren ska på frakt­se­dels­dub­blet­ten på lämp­ligt sätt intyga att god­set har tagits emot och åter­lämna dub­blet­ten till avsän­da­ren.

§ 5 Frakt­se­deln ska inte vara lik­vär­dig med ett konos­se­ment.

§ 6 En frakt­se­del ska upp­rät­tas för varje sänd­ning. Om inte annat över­ens­kom­mits mel­lan avsän­da­ren och trans­por­tö­ren, får en och samma frakt­se­del endast avse en enda vagn.

§ 7 Om en trans­port pas­se­rar genom Euro­pe­iska uni­o­nens tull­om­råde, på vil­ket det gemen­samma tran­si­te­rings­för­fa­ran­det till­läm­pas, ska varje sänd­ning åtföl­jas av en frakt­se­del som upp­fyl­ler kra­ven i arti­kel 7.

§ 8 De inter­na­tio­nella trans­por­törs­or­ga­ni­sa­tio­nerna ska upp­rätta enhet­liga för­la­gor för frakt­sed­lar i sam­råd med de inter­na­tio­nella kun­d­or­ga­ni­sa­tio­nerna och med­lems­sta­ter­nas behö­riga tull­myn­dig­he­ter samt med varje mel­lan­stat­lig orga­ni­sa­tion för regi­o­nal eko­no­misk integ­ra­tion som är behö­rig att anta sin egen tul­lag­stift­ning.

§ 9 Frakt­se­deln, inbe­gri­pet dub­blet­ten av denna, får upp­rät­tas i elektro­nisk form, som kan omvand­las till läs­bara skriv­tec­ken. För­fa­ran­dena för regi­stre­ring och behand­ling av upp­gif­terna ska vara lik­vär­diga i funk­tions­hän­se­ende, i syn­ner­het i fråga om bevis­vär­det av den frakt­se­del som dessa upp­gif­ter utgör.

Arti­kel 7

Frakt­se­delns inne­håll

§ 1 Frakt­se­deln ska inne­hålla föl­jande upp­gif­ter:
      a) Ort och datum för upp­rät­tande av frakt­se­deln.
      b) Avsän­da­rens namn och adress.
      c) Namn och adress avse­ende den trans­por­tör som slu­tit trans­portav­ta­let.
      d) Namn och adress avse­ende den per­son som god­set verk­li­gen över­läm­nats till, om denne inte är den trans­por­tör som avses i led c.
      e) Ort och datum för mot­ta­gan­det av god­set.
      f) Utläm­nings­ort.
      g) Mot­ta­ga­rens namn och adress.
      h) Beskriv­ning av godsets art och för­pack­nings­sät­tet samt, för far­ligt gods, den beskriv­ning som före­skrivs i reg­le­men­tet om inter­na­tio­nell järn­vägs­trans­port av far­ligt gods (RID).
      i) Antal kol­lin och de sär­skilda mär­ken och num­mer som är nöd­vän­diga för iden­ti­fi­e­ring av styc­ke­gods.
      j) Vagns­num­mer vid trans­port av hel vagns­last.
      k) Num­ret på det järn­vägs­for­don som rul­lar på egna hjul och som över­läm­nas för trans­port som gods.
      l) Dess­utom, för inter­mo­dal last­bä­rare, upp­gift om kate­gori, num­mer eller andra utmär­kande egen­ska­per som är nöd­vän­diga för iden­ti­fi­e­ring av dessa.
      m) Godsets brut­to­vikt eller godsets kvan­ti­tet uttryckt på annat sätt.
      n) En nog­grann för­teck­ning över sådana hand­lingar som krävs av tull­myn­dig­he­ter eller andra för­valt­nings­myn­dig­he­ter och som har fogats till frakt­se­deln eller ställts till trans­por­tö­rens för­fo­gande hos en i veder­bör­lig ord­ning utsedd myn­dig­het eller hos ett organ som utsetts i avta­let.
      o) Kost­na­der som är hän­för­liga till trans­por­ten (frakt, tilläggs­av­gif­ter, tull­av­gif­ter och andra kost­na­der som upp­kom­mer från det att avta­let slu­tits tills utläm­ning sker), i den mån de ska beta­las av mot­ta­ga­ren eller varje annan upp­gift om att kost­na­derna ska beta­las av mot­ta­ga­ren.
      p) Upp­gift om att dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på trans­por­ten, utan hin­der av even­tu­ella klau­su­ler med mot­satt inne­börd.

§ 2 Frakt­se­deln ska i före­kom­mande fall dess­utom inne­hålla föl­jande upp­gif­ter:
      a) Vid trans­port med efter­föl­jande trans­por­tö­rer, den trans­por­tör som ska lämna ut god­set, när denne har givit sitt sam­tycke till att föras upp på frakt­se­deln.
      b) De kost­na­der som avsän­da­ren för­bin­der sig att betala.
      c) Belop­pet för det efter­krav som ska upp­bä­ras vid utläm­ning av god­set.
      d) Godsets dekla­re­rade värde och det belopp som utgör sär­skilt leve­ransin­tresse.
      e) Den över­enskomna leve­rans­fris­ten.
      f) Den över­enskomna trans­port­vä­gen.
      g) En för­teck­ning över hand­lingar som inte nämns i § 1 n och som över­läm­nats till trans­por­tö­ren.
      h) Avsän­da­rens upp­gif­ter om anta­let plom­be­ringar har fästs vid vag­nen och en beskriv­ning av dessa.

§ 3 Avtals­par­terna får skriva in andra upp­gif­ter som de anser använd­bara på frakt­se­deln.

Arti­kel 8

Ansvar för upp­gif­terna i frakt­se­deln

§ 1 Avsän­da­ren ska ansvara för alla kost­na­der och ska­dor som trans­por­tö­ren åsam­kas på grund av att
      a) avsän­da­rens upp­gif­ter på frakt­se­deln är orik­tiga, otyd­liga, ofull­stän­diga eller har förts in på fel ställe på frakt­se­deln, eller
      b) avsän­da­ren har under­lå­tit att föra in de upp­gif­ter som före­skrivs i RID.

§ 2 Om trans­por­tö­ren för in upp­gif­ter på frakt­se­deln på begä­ran av avsän­da­ren ska han anses handla på avsän­da­rens väg­nar, tills mot­sat­sen bevi­sats.

§ 3 Om frakt­se­deln inte inne­hål­ler den upp­gift som anges i arti­kel 7 § 1 p, ska trans­por­tö­ren vara ansva­rig för alla kost­na­der och ska­dor som den som har rätt till god­set åsam­kas på grund av denna under­lå­ten­het.

Arti­kel 9

Far­ligt gods

Om avsän­da­ren har under­lå­tit att föra in de upp­gif­ter som före­skrivs i RID får trans­por­tö­ren, när som helst om omstän­dig­he­terna så krä­ver, lossa eller för­störa god­set eller oskad­lig­göra det utan att betala ersätt­ning, utom om trans­por­tö­ren vid mot­ta­gan­det hade kän­ne­dom om att god­set var far­ligt.

Arti­kel 10

Betal­ning av kost­na­der

§ 1 Om inte annat över­ens­kom­mits mel­lan avsän­da­ren och trans­por­tö­ren, ska kost­na­derna (frakt, tilläggs­av­gif­ter, tull­av­gif­ter och andra kost­na­der som upp­kom­mer från det att avta­let sluts till dess att det läm­nas ut) beta­las av avsän­da­ren.

§ 2 När kost­na­derna, på grund av en över­ens­kom­melse mel­lan avsän­da­ren och trans­por­tö­ren, ska beta­las av mot­ta­ga­ren och mot­ta­ga­ren var­ken har över­ta­git frakt­se­deln, gjort sina rät­tig­he­ter gäl­lande enligt arti­kel 17 § 3 eller änd­rat fraktav­ta­let enligt arti­kel 18, ska avsän­da­ren vara skyl­dig att betala kost­na­derna.

Arti­kel 11

Under­sök­ning

§ 1 Trans­por­tö­ren ska ha rätt att när som helst under­söka om trans­portvill­ko­ren är upp­fyllda och om sänd­ningen sva­rar mot de upp­gif­ter som avsän­da­ren har fört in på frakt­se­deln. När under­sök­ningen avser sänd­ning­ens inne­håll, ska den om möj­ligt ske i när­varo av den som har rätt till god­set; i de fall detta inte är möj­ligt ska trans­por­tö­ren till­kalla två obe­ro­ende vitt­nen, om det inte finns några andra bestäm­mel­ser i den stat där under­sök­ningen äger rum.

§ 2 Om sänd­ningen inte sva­rar mot de upp­gif­ter som förts in på frakt­se­deln eller om bestäm­mel­serna om trans­port av gods som tas emot på vissa vill­kor inte har följts, ska resul­ta­tet av under­sök­ningen anteck­nas på det exem­plar av frakt­se­deln som åtföl­jer god­set och, om trans­por­tö­ren har kvar frakt­se­dels­dub­blet­ten, även på denna. I så fall ska kost­na­derna för under­sök­ningen påfö­ras god­set, om de inte beta­las ome­del­bart.

§ 3 När avsän­da­ren las­tar god­set, har han rätt att kräva att trans­por­tö­ren under­sö­ker godsets skick och för­pack­ning samt rik­tig­he­ten av upp­gif­terna i frakt­se­deln i fråga om antal kol­lin, märk­ning och num­mer samt brut­to­vikt eller kvan­ti­tet som angi­vits på annat sätt. Trans­por­tö­ren är endast skyl­dig att utföra under­sök­ningen om den har möj­lig­het att göra det på lämp­ligt sätt. Trans­por­tö­ren får kräva betal­ning för under­sök­nings­kost­na­derna. Resul­ta­tet av under­sök­ning­arna ska note­ras på frakt­se­deln.

Arti­kel 12

Frakt­se­delns bevis­värde

§ 1 Frakt­se­deln ska tills mot­sat­sen visats gälla som bevis för att trans­portav­ta­let har ingåtts och för vill­ko­ren i trans­portav­ta­let samt för trans­por­tö­rens mot­ta­gande av god­set.

§ 2 När trans­por­tö­ren har las­tat god­set ska frakt­se­deln tills mot­sat­sen visats gälla som bevis för att god­set är i det skick och har den för­pack­ning som upp­gi­vits på frakt­se­deln, eller, om det inte finns några sådana upp­gif­ter, för att god­set såg ut att vara i gott skick när trans­por­tö­ren tog emot det och för att upp­gif­terna i frakt­se­deln om antal kol­lin, märk­ning och num­mer samt brut­to­vikt eller på annat sätt angi­ven kvan­ti­tet är rik­tiga.

§ 3 När avsän­da­ren har las­tat god­set ska frakt­se­deln, i de fall trans­por­tö­ren har kon­trol­le­rat godsets och för­pack­ning­ens skick och rik­tig­he­ten av de upp­gif­ter som angi­vits i enlig­het med 2 § och bekräf­tat rik­tig­he­ten på frakt­se­deln, gälla som bevis tills annat visats för att god­set och dess för­pack­ning var i det skick som anges på frakt­se­deln eller, om inget har angi­vits på frakt­se­deln, såg ut att vara i gott skick.

§ 4 Frakt­se­deln ska dock inte räcka som bevis om den inne­hål­ler ett moti­ve­rat för­be­håll. Ett skäl för för­be­håll kan vara att trans­por­tö­ren inte har möj­lig­het att på lämp­ligt sätt under­söka om sänd­ningen sva­rar mot upp­gif­terna i frakt­se­deln.

Arti­kel 13

Last­ning och loss­ning av god­set

§ 1 Avsän­da­ren och trans­por­tö­ren ska komma över­ens om vem som ska lasta och lossa god­set. Om det inte finns någon sådan över­ens­kom­melse ska last­ningen och loss­ningen åligga trans­por­tö­ren när det gäl­ler styc­ke­gods. För hela vagns­las­ter ska dock last­ningen åligga avsän­da­ren medan loss­ningen efter utläm­ningen ska åligga mot­ta­ga­ren.

§ 2 Avsän­da­ren ska vara ansva­rig för alla följ­der av en brist­fäl­lig last­ning som har utförts av honom och ska sär­skilt ersätta den skada som trans­por­tö­ren åsam­kats på grund av detta. Det ankom­mer på trans­por­tö­ren att visa att last­ningen har varit brist­fäl­lig.

Arti­kel 14

För­pack­ning

Avsän­da­ren ska vara ansva­rig gente­mot trans­por­tö­ren för alla ska­dor och kost­na­der på grund av att god­set sak­nar för­pack­ning eller att för­pack­ningen är brist­fäl­lig, om inte brist­fäl­lig­he­ten var uppen­bar eller känd av trans­por­tö­ren när han tog emot god­set och han inte har gjort för­be­håll om detta.

Arti­kel 15

Full­gö­rande av för­valt­nings­myn­dig­he­ters före­skrif­ter

§ 1 För att full­göra de åtgär­der som krävs av tull­myn­dig­he­ter eller andra för­valt­nings­myn­dig­he­ter innan god­set läm­nas ut ska avsän­da­ren till frakt­se­deln foga de hand­lingar som behövs eller ställa dem till trans­por­tö­rens för­fo­gande och ge honom alla erfor­der­liga upp­lys­ningar.

§ 2 Trans­por­tö­ren ska inte vara skyl­dig att under­söka om dessa hand­lingar och upp­lys­ningar är rik­tiga eller full­stän­diga. Avsän­da­ren ska vara ansva­rig gente­mot trans­por­tö­ren för alla ska­dor som kan upp­stå till följd av att dessa hand­lingar och upp­lys­ningar sak­nas, är ofull­stän­diga eller orik­tiga, om felet inte beror på trans­por­tö­ren.

§ 3 Trans­por­tö­ren ska vara ansva­rig för följ­derna av att de hand­lingar som nämns i frakt­se­deln och åtföl­jer denna eller som har anför­trotts honom går för­lo­rade eller används på ett orik­tigt sätt, om inte för­lus­ten eller den skada som upp­kom­mit genom att dessa hand­lingar använts på ett orik­tigt sätt beror på omstän­dig­he­ter som trans­por­tö­ren inte kun­nat und­vika eller före­bygga följ­derna av. Ett even­tu­ellt ska­de­stånd får dock inte över­stiga vad som skulle ha beta­lats vid för­lust av god­set.

§ 4 Avsän­da­ren kan genom en anteck­ning i frakt­se­deln, eller mot­ta­ga­ren kan genom en anvis­ning enligt arti­kel 18 § 3, begära att
      a) själv eller genom ombud få när­vara för att lämna upp­lys­ningar och göra påpe­kan­den, när de åtgär­der vid­tas som krävs av tull­myn­dig­he­ter eller andra för­valt­nings­myn­dig­he­ter,
      b) själv eller genom ombud få vidta de åtgär­der som krävs av tull­myn­dig­he­ter eller andra för­valt­nings­myn­dig­he­ter, i den mån detta är tillå­tet enligt lagar och bestäm­mel­ser i den stat där åtgär­derna ska vid­tas,
      c) få betala tull­av­gif­ter och andra kost­na­der, om han eller hans ombud är när­va­rande vid de åtgär­der som krävs av tull­myn­dig­he­ter eller andra för­valt­nings­myn­dig­he­ter eller om han själv vid­tar dem, i den mån betal­ningen är tillå­ten enligt lagar och bestäm­mel­ser i den stat där åtgär­derna ska vid­tas.

I sådana fall får var­ken avsän­da­ren eller den mot­ta­gare som har rätt att för­foga över god­set, eller deras ombud, ta god­set i besitt­ning.

§ 5 Om avsän­da­ren har angett en plats där de åtgär­der som krävs av tull­myn­dig­he­ter eller andra för­valt­nings­myn­dig­he­ter ska vid­tas, och de före­skrif­ter som gäl­ler på den plat­sen inte med­ger att åtgär­derna vid­tas där, eller om avsän­da­ren för dessa åtgär­der har läm­nat andra anvis­ningar som inte kan föl­jas, ska trans­por­tö­ren för­fara på det sätt som den anser vara för­mån­li­gast för den som har rätt till god­set samt under­rätta avsän­da­ren om de vid­tagna åtgär­derna.

§ 6 Om avsän­da­ren har åta­git sig att betala tull­av­gif­terna kan trans­por­tö­ren efter eget val ombe­sörja tull­kla­re­ringen under trans­por­ten eller på bestäm­mel­se­plat­sen.

§ 7 Trans­por­tö­ren kan dock för­fara enligt § 5 om mot­ta­ga­ren inte har över­ta­git frakt­se­deln inom den tids­frist som anges i de före­skrif­ter som gäl­ler på bestäm­mel­se­plat­sen.

§ 8 Avsän­da­ren är skyl­dig att följa de före­skrif­ter som med­de­las av tull­myn­dig­he­ter eller andra för­valt­nings­myn­dig­he­ter om godsets för­pack­ning och om täck­ning med pre­sen­ning. Om avsän­da­ren inte har för­pac­kat god­set eller täckt det med pre­sen­ning enligt dessa före­skrif­ter, får trans­por­tö­ren ombe­sörja detta; kost­na­derna i sam­band här­med ska påfö­ras god­set.

Arti­kel 16

Leve­rans­fris­ter

§ 1 Avsän­da­ren och trans­por­tö­ren ska komma över­ens om leve­rans­fris­ten. Om det inte finns någon över­ens­kom­melse får denna frist inte vara längre än den som anges i §§ 2-4.

§ 2 Om inte annat föl­jer av §§ 3 och 4, ska de längsta leve­rans­fris­terna vara enligt föl­jande:
      a) För hela vagns­las­ter
   - expe­di­e­rings­frist 12 tim­mar,
   - trans­port­frist, för varje påbör­jad sträcka av 400 km 24 tim­mar,
      b) för styc­ke­gods­sänd­ningar
   - expe­di­e­rings­frist 24 tim­mar,
   - trans­port­frist, för varje påbör­jad sträcka av 200 km 24 tim­mar.

Avstån­den ska avse den över­enskomna trans­port­sträc­kan eller, om sådan över­ens­kom­melse sak­nas, den kor­taste möj­liga trans­port­sträc­kan.

§ 3 Trans­por­tö­ren får fast­ställa tilläggs­fris­ter av viss bestämd längd i föl­jande fall:
      a) Sänd­ningar som trans­por­te­ras
   - över lin­jer med olika spår­vidd,
   - till sjöss eller på inre vat­ten­vä­gar,
   - på väg, om det inte finns någon järn­vägs­för­bin­delse,
      b) under osed­van­liga för­hål­lan­den som för­or­sa­kar en ovan­lig ökning av tra­fi­ken eller ovan­liga drift­svå­rig­he­ter.

Läng­den på tilläggs­fris­terna ska anges i de all­männa trans­portvill­ko­ren.

§ 4 Leve­rans­fris­ten ska börja löpa efter det att god­set har tagits emot; den ska för­längas med den för­dröj­ning som för­or­sa­kats utan fel eller för­sum­melse från trans­por­tö­rens sida. Leve­rans­fris­ten ska avbry­tas på sön­da­gar och all­männa helg­da­gar.

Arti­kel 17

Utläm­ning av gods

§ 1 Trans­por­tö­ren ska på den avta­lade utläm­nings­or­ten lämna ut frakt­se­deln och god­set till mot­ta­ga­ren mot kvitto på mot­ta­gan­det och mot betal­ning av de belopp som ska erläg­gas enligt trans­portav­ta­let.

§ 2 Om föl­jande åtgär­der vid­tas enligt de före­skrif­ter som gäl­ler på utläm­nings­or­ten, ska de jäm­stäl­las med utläm­ning till mot­ta­ga­ren:
      a) god­set över­läm­nas till en tull- eller skatte­myn­dig­het i en tjänste-​ eller lager­lo­kal som används av myn­dig­he­ten och som inte står under tran­por­tö­rens upp­sikt,
      b) god­set läggs upp till för­va­ring hos trans­por­tö­ren eller läm­nas till en spe­di­tör eller ett all­mänt lager för för­va­ring.

§ 3 Sedan god­set har kom­mit fram till utläm­nings­or­ten kan mot­ta­ga­ren fordra att trans­por­tö­ren läm­nar ut frakt­se­deln och god­set till honom. Om för­lust av god­set har fast­ställts eller om god­set inte har kom­mit fram vid utgången av den frist som avses i arti­kel 29 § 1, kan mot­ta­ga­ren i eget namn göra sina rät­tig­he­ter på grund av trans­portav­ta­let gäl­lande gente­mot trans­por­tö­ren.

§ 4 Den som har rätt till god­set får vägra att ta emot det, även efter det att han har erhål­lit frakt­se­deln och beta­lat kost­na­derna enligt trans­portav­ta­let, så länge en under­sök­ning som han har begärt för att fast­ställa en påstådd skada inte har utförts.

§ 5 I övrigt ska utläm­ningen av gods ske enligt de före­skrif­ter som gäl­ler på utläm­nings­or­ten.

§ 6 Om god­set har leve­re­rats utan att efter­kravs­be­lop­pet dess­förin­nan har beta­lats, ska trans­por­tö­ren vara skyl­dig att ersätta avsän­da­ren, dock högst med efter­kra­vets belopp, men utan inskränk­ning i hans rätt till åter­krav gente­mot mot­ta­ga­ren.

Arti­kel 18

Rätt att för­foga över god­set

§ 1 Avsän­da­ren har rätt att för­foga över god­set och att i efter­hand ändra trans­portav­ta­let. Han får bland annat begära att trans­por­tö­ren ska
      a) stoppa trans­por­ten av god­set,
      b) skjuta upp utläm­ningen av god­set,
      c) lämna ut god­set till en annan mot­ta­gare än den som anges i frakt­se­deln,
      d) lämna ut god­set på en annan plats än den som anges i frakt­se­deln.

§ 2 Avsän­da­rens rätt att ändra trans­portav­ta­let upp­hör, även om han inne­har frakt­se­dels­dub­blet­ten, när mot­ta­ga­ren har
      a) över­ta­git frakt­se­deln,
      b) tagit emot god­set,
      c) gjort sina rät­tig­he­ter gäl­lande enligt arti­kel 17 § 3,
      d) bli­vit berät­ti­gad, enligt § 3, att ändra trans­portav­ta­let; från denna tid­punkt ålig­ger det trans­por­tö­ren att följa mot­ta­ga­rens anvis­ningar.

§ 3 Mot­ta­ga­ren har rätt att ändra trans­portav­ta­let så snart frakt­se­deln har upp­rät­tats, om inte avsän­da­ren har angett något annat i frakt­se­deln.

§ 4 Mot­ta­ga­rens rätt att ändra trans­portav­ta­let upp­hör när han har
      a) över­ta­git frakt­se­deln,
      b) tagit emot god­set,
      c) gjort sina rät­tig­he­ter gäl­lande enligt arti­kel 17 § 3,
      d) givit anvis­ningar enligt § 5 om att god­set ska läm­nas ut till en annan per­son och denna per­son har gjort sina rät­tig­he­ter gäl­lande enligt arti­kel 17 § 3.

§ 5 Om mot­ta­ga­ren har givit anvis­ningar om att god­set ska läm­nas ut till en annan per­son, har denna per­son inte rätt att ändra trans­portav­ta­let.

Arti­kel 19

Utö­vande av för­fo­gan­de­rät­ten

§ 1 När avsän­da­ren eller, i det fall som avses i arti­kel 18 § 3, mot­ta­ga­ren vill ändra trans­portav­ta­let i efter­hand, ska han för trans­por­tö­ren lägga fram den frakt­se­dels­dub­blett i vil­ken änd­ring­arna ska göras.

§ 2 Avsän­da­ren eller, i det fall som avses i arti­kel 18 § 3, mot­ta­ga­ren ska gott­göra trans­por­tö­ren för de kost­na­der och den skada som det inne­bär att göra änd­ring­arna i efter­hand.

§ 3 De änd­ringar som görs i efter­hand måste, när anvis­ningen når den som ska göra änd­ring­arna, vara möj­liga, tillåt­liga och rim­liga att göra, och de får var­ken hindra den nor­mala verk­sam­he­ten i trans­por­tö­rens före­tag eller skada avsän­darna eller mot­ta­garna av andra sänd­ningar.

§ 4 Änd­ringar i efter­hand får inte inne­bära att sänd­ningen delas upp.

§ 5 När trans­por­tö­ren på grund av vad som sägs i § 3 inte kan utföra de anvis­ningar han får, ska han ome­del­bart under­rätta den per­son som givit anvis­ning­arna.

§ 6 Vid fel eller för­sum­melse från trans­por­tö­rens sida ska denne vara ansva­rig för följ­derna av att en änd­ring i efter­hand inte görs eller görs brist­fäl­ligt. Even­tu­ellt ska­de­stånd får dock inte över­stiga vad som skulle ha beta­lats vid för­lust av god­set.

§ 7 Om trans­por­tö­ren genom­för avsän­da­rens änd­ringar i efter­hand utan att kräva att frakt­se­dels­dub­blet­ten visas upp, ska han vara ansva­rig för den skada som mot­ta­ga­ren lider om frakt­se­dels­dub­blet­ten har över­läm­nats till denne. Even­tu­ellt ska­de­stånd får dock inte över­stiga vad som skulle ha beta­lats vid för­lust av god­set.

Arti­kel 20

Trans­port­hin­der

§ 1 Vid trans­port­hin­der ska trans­por­tö­ren bestämma om det är lämp­ligt att han själv väl­jer en annan trans­port­väg för god­set eller om det lig­ger i den per­sons intresse som har rätt till god­set att anvis­ningar begärs från denne, och där­vid ge honom alla använd­bara upp­lys­ningar som trans­por­tö­ren har till­gång till.

§ 2 Om det inte är möj­ligt att fort­sätta trans­por­ten, ska trans­por­tö­ren begära anvis­ningar av den som har rätt att för­foga över god­set. Om trans­por­tö­ren inte kan få anvis­ning­arna i tid, ska han vidta de åtgär­der som han anser vara mest för­del­ak­tiga för den som har rätt att för­foga över god­set.

Arti­kel 21

Utläm­nings­hin­der

§ 1 Om det före­lig­ger hin­der för godsets utläm­ning, ska trans­por­tö­ren ome­del­bart under­rätta avsän­da­ren och begära anvis­ningar från denne, utom om avsän­da­ren i frakt­se­deln har begärt att god­set utan vidare ska åter­sän­das till honom ifall hin­der för utläm­ning upp­står.

§ 2 Om hind­ret för utläm­ningen upp­hör innan avsän­da­rens anvis­ningar har nått trans­por­tö­ren, ska god­set läm­nas ut till mot­ta­ga­ren. Avsän­da­ren ska ome­del­bart under­rät­tas om detta.

§ 3 Om mot­ta­ga­ren väg­rar att ta emot god­set, ska avsän­da­ren ha rätt att ge anvis­ningar, även om han inte kan visa upp frakt­se­dels­dub­blet­ten.

§ 4 Om utläm­nings­hind­ret upp­står efter det att mot­ta­ga­ren har änd­rat trans­portav­ta­let enligt arti­kel 18 §§ 3-5, ska trans­por­tö­ren under­rätta mot­ta­ga­ren.

Arti­kel 22

Följ­der av trans­port­hin­der och utläm­nings­hin­der

§ 1 Trans­por­tö­ren ska ha rätt till åter­be­tal­ning av kost­na­der som upp­kom­mit på grund av
      a) att han begärt anvis­ningar,
      b) att han genom­fört erhållna anvis­ningar,
      c) att de begärda anvis­ning­arna inte når honom eller inte når honom i tid,
      d) att han fat­tat ett beslut enligt arti­kel 20 § 1 utan att ha begärt anvis­ningar,

om inte dessa kost­na­der beror på fel eller för­sum­melse från hans sida. Han får i syn­ner­het upp­bära den frakt som är tillämp­lig för den till­ryg­ga­lagda trans­port­sträc­kan och ska ha rätt till de leve­rans­fris­ter som gäl­ler för denna sträcka.

§ 2 I de fall som avses i arti­kel 20 § 2 och i arti­kel 21 § 1 får trans­por­tö­ren ome­del­bart lossa god­set vil­ket ska bekostas av den som har rätt till det. Efter denna loss­ning ska trans­por­ten anses vara avslu­tad. Trans­por­tö­ren ska då ta hand om god­set för den berät­ti­ga­des räk­ning. Han får dock anför­tro god­set till en annan per­son och ska då endast ansvara för att vara omdö­mes­gill i sitt val av denna per­son. Kost­na­derna som upp­kom­mit till följd av trans­portav­ta­let och alla andra kost­na­der ska bestå.

§ 3 Trans­por­tö­ren får låta god­set gå till för­sälj­ning utan att vänta på anvis­ningar från den som har rätt till god­set, när detta är moti­ve­rat på grund av godsets begrän­sade håll­bar­het eller skick eller när lag­rings­kost­na­derna inte står i pro­por­tion till godsets värde. I andra fall får han även låta god­set gå till för­sälj­ning om han inte inom skä­lig tid från den som har rätt till god­set har fått andra anvis­ningar som det är skä­ligt att kräva att han ska följa.

§ 4 Om god­set har sålts ska för­sälj­nings­be­lop­pet efter avdrag för de kost­na­der som belas­tar god­set stäl­las till den berät­ti­ga­des för­fo­gande. Om för­sälj­nings­be­lop­pet under­sti­ger dessa avgif­ter, ska avsän­da­ren betala mel­lan­skill­na­den.

§ 5 I hän­delse av för­sälj­ning ska för­fa­ran­det bestäm­mas av de lagar och bestäm­mel­ser som gäl­ler på den plats där god­set finns, eller av praxis på denna plats.

§ 6 Om avsän­da­ren vid trans­port­hin­der eller utläm­nings­hin­der inte läm­nar anvis­ningar inom rim­lig tid och om trans­port­hind­ret eller utläm­nings­hind­ret inte kan undan­rö­jas enligt §§ 2 och 3, får trans­por­tö­ren åter­sända god­set till avsän­da­ren eller, om det är berät­ti­gat, för­störa det på den­nes bekost­nad.

Avdel­ning III

Ansvar

Arti­kel 23

För­ut­sätt­ningar för ansvar

§ 1 Trans­por­tö­ren ska vara ansva­rig för skada som upp­kom­mer till följd av att god­set helt eller del­vis går för­lo­rat eller ska­das under tiden från det att god­set tas emot till dess att det läm­nas ut samt för skada som upp­kom­mer till följd av att leve­rans­fris­ten över­skrids, oav­sett vil­ken järn­vägs­in­fra­struk­tur som används.

§ 2 Trans­por­tö­ren ska vara fri från detta ansvar i den mån för­lus­ten, ska­dan eller över­skri­dan­det av leve­rans­fris­ten beror på fel eller för­sum­melse av den ska­de­li­dande, på en anvis­ning av denne som inte har för­an­letts av fel eller för­sum­melse från trans­por­tö­rens sida, på fel i själva god­set (inre för­stö­ring, avdunst­ning, osv.) eller på omstän­dig­he­ter som trans­por­tö­ren inte hade kun­nat undgå och vars följ­der han inte kun­nat före­bygga.

§ 3 Trans­por­tö­ren ska vara fri från detta ansvar i den mån för­lus­ten eller ska­dan här­rör från en sådan sär­skild risk som är för­bun­den med ett eller flera av föl­jande för­hål­lan­den:
      a) God­set har trans­por­te­rats i öppen vagn enligt de all­männa trans­portvill­ko­ren eller när detta har avta­lats sär­skilt och anteck­nats i frakt­se­deln. Med undan­tag för ska­dor som upp­kom­mer på god­set till följd av atmo­sfä­risk inver­kan ska gods som las­tats på inter­mo­dal last­bä­rare och slutna väg­for­don som trans­por­te­ras på vag­nar inte anses vara trans­por­te­rade i öppna vag­nar. Om avsän­da­ren för trans­port av gods i öppna vag­nar använ­der pre­sen­ning som täck­ning, ska trans­por­tö­ren ha samma ansvar som det som ålig­ger honom vid trans­port i öppna vag­nar som inte är täckta med pre­sen­ning, även om det är fråga om gods som enligt de all­männa trans­port­reg­lerna inte trans­por­te­ras i öppna vag­nar.
      b) God­set är inte för­pac­kat eller är brist­fäl­ligt för­pac­kat, om godsets beskaf­fen­het gör det utsatt för svinn eller skada när för­pack­ningen är brist­fäl­lig eller sak­nas.
      c) God­set har las­tats av avsän­da­ren eller los­sats av mot­ta­ga­ren.
      d) Godsets beskaf­fen­het gör det utsatt för fara att helt eller del­vis gå för­lo­rat eller ska­das, sär­skilt genom bräck­ning, rost, inre själv­för­stö­ring, uttork­ning eller svinn.
      e) God­set har beteck­nats eller num­re­rats på ett otyd­ligt, orik­tigt eller ofull­stän­digt sätt.
      f) Trans­por­ten gäl­ler levande djur.
      g) Det är fråga om en trans­port som enligt tillämp­liga bestäm­mel­ser eller enligt en över­ens­kom­melse mel­lan avsän­da­ren och trans­por­tö­ren som har tagits in i frakt­se­deln ska åtföl­jas av en till­syns­man, om för­lus­ten eller ska­dan har upp­kom­mit som en följd av en sådan fara som skulle avvär­jas genom att till­syns­man­nen följde med.

Arti­kel 24

Ansvar vid trans­port av järn­vägs­for­don som gods

§ 1 Vid trans­port av järn­vägs­for­don som rul­lar på egna hjul och som läm­nas till trans­port som gods ska trans­por­tö­ren vara ansva­rig för skada som upp­kom­mer till följd av att for­do­net eller dess lösa delar för­lo­ras eller ska­das under tiden från det att god­set tas emot till dess att det läm­nas ut samt skada som upp­kom­mer till följd av att leve­rans­fris­ten över­skrids, om trans­por­tö­ren inte kan visa att ska­dan inte har upp­kom­mit genom fel eller för­sum­melse från hans sida.

§ 2 Trans­por­tö­ren ska inte vara ansva­rig för skada som upp­kom­mer till följd av för­lust av till­be­hör som inte finns angivna på for­do­nets båda lång­sidor eller på den inven­ta­ri­e­för­teck­ning som åtföl­jer for­do­net.

Arti­kel 25

Bevis­skyl­dig­het

§ 1 Det ska ankomma på trans­por­tö­ren att visa att för­lus­ten, ska­dan eller leve­rans­fris­tens över­skri­dande har orsa­kats av något sådant för­hål­lande som avses i arti­kel 23 § 2.

§ 2 Om trans­por­tö­ren visar att för­lus­ten eller ska­dan med hän­syn till de före­lig­gande omstän­dig­he­terna kan vara en följd av en eller flera av de sär­skilda ris­ker som anges i arti­kel 23 § 3, ska det antas att så är fal­let. Den som har rätt till god­set får dock styrka att för­lus­ten eller ska­dan inte alls eller inte ute­slu­tande är en följd av en sådan risk.

§ 3 Anta­gan­det enligt § 2 får inte göras i det fall som avses i arti­kel 23 § 3 a, när det är fråga om en onor­malt stor för­lust eller om för­lust av hela kol­lin.

Arti­kel 26

Efter­föl­jande trans­por­tö­rer

När en trans­port som omfat­tas av ett enda trans­portav­tal utförs av flera efter­föl­jande trans­por­tö­rer, ska varje trans­por­tör genom att ta emot god­set med frakt­se­deln bli part i trans­portav­ta­let i enlig­het med vill­ko­ren i frakt­se­deln och ta på sig de skyl­dig­he­ter som föl­jer av detta. I ett sådant fall ska varje trans­por­tör vara ansva­rig för trans­por­ten under hela trans­port­sträc­kan till dess att god­set har läm­nats ut.

Arti­kel 27

Fak­tisk trans­por­tör

§ 1 När en trans­por­tör helt eller del­vis har anför­trott trans­por­ten till en fak­tisk trans­por­tör, oav­sett om det sker i enlig­het med en möj­lig­het som med­ges i trans­portav­ta­let eller ej, ska trans­por­tö­ren ändå vara ansva­rig för hela trans­por­ten.

§ 2 Alla bestäm­mel­ser i dessa enhet­liga rätts­reg­ler som rör trans­por­tö­rens ansvar gäl­ler också den fak­tiska trans­por­tö­rens ansvar för den trans­port denne utför. Artik­larna 36 och 41 ska tilläm­pas när talan förs mot de anställda eller andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter den fak­tiska trans­por­tö­ren anli­tar för att utföra trans­por­ten.

§ 3 Sär­skilda över­ens­kom­mel­ser genom vilka trans­por­tö­ren åtar sig för­plik­tel­ser som inte krävs enligt dessa enhet­liga rätts­reg­ler eller avstår från rät­tig­he­ter som föl­jer av dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska inte gälla gente­mot en fak­tisk trans­por­tör som inte uttryck­li­gen och skrift­li­gen har god­ta­git dem. Oav­sett om den fak­tiska trans­por­tö­ren har god­ta­git en sär­skild över­ens­kom­melse eller ej, ska trans­por­tö­ren vara bun­den av de skyl­dig­he­ter eller avstå­en­den som föl­jer av den.

§ 4 När och i den mån både trans­por­tö­ren och den fak­tiska trans­por­tö­ren är ansva­riga ska ansva­ret vara soli­da­riskt.

§ 5 Det sam­man­lagda ersätt­nings­be­lopp som ska beta­las av trans­por­tö­ren, den fak­tiska trans­por­tö­ren samt deras anställda och andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter de anli­tar för att utföra trans­por­ten, ska inte över­stiga de grän­ser som anges i dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

§ 6 Denna arti­kel ska inte påverka den rätt till åter­krav som kan före­ligga mel­lan trans­por­tö­ren och den fak­tiska trans­por­tö­ren.

Arti­kel 28

Anta­gande om skada vid nyin­läm­ning

§ 1 När en för­sän­delse som har trans­por­te­rats enligt dessa enhet­liga rätts­reg­ler har nyin­läm­nats enligt samma rätts­reg­ler och en par­ti­ell för­lust eller en skada har fast­ställts efter nyin­läm­ningen, ska det antas att för­lus­ten eller ska­dan har upp­stått under den tid då det senaste trans­portav­ta­let full­gjor­des, om för­sän­del­sen hela tiden har varit i trans­por­tö­rens vård och den har nyin­läm­nats sådan den kom fram till nyin­läm­nings­plat­sen.

§ 2 Ett sådant anta­gande ska även gälla när trans­portav­ta­let före nyin­läm­ningen inte omfat­ta­des av dessa enhet­liga rätts­reg­ler, om reg­lerna hade varit tillämp­liga vid en genom­gå­ende trans­port mel­lan den första avsänd­nings­plat­sen och den slut­liga bestäm­mel­se­plat­sen.

§ 3 Ett sådant anta­gande ska vidare gälla när trans­portav­ta­let före nyin­läm­ningen omfat­ta­des av en kon­ven­tion om genom­gå­ende inter­na­tio­nell järn­vägs­trans­port av gods som är jäm­för­lig med dessa enhet­liga rätts­reg­ler och när den kon­ven­tio­nen inne­hål­ler samma rätts­liga anta­gande till för­mån för sänd­ningar som görs enligt dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

Arti­kel 29

Anta­gande att gods har gått för­lo­rat

§ 1 Utan att behöva lägga fram ytter­li­gare bevis­ning får den som har rätt till god­set anse god­set som för­lo­rat om det inte har läm­nats ut till mot­ta­ga­ren eller hål­lits till­gäng­ligt för honom inom 30 dagar efter leve­rans­fris­tens utgång.

§ 2 När en ska­de­li­dande tar emot ersätt­ning för för­lo­rat gods, får han skrift­li­gen begära att han ska under­rät­tas ome­del­bart om god­set kom­mer till rätta inom ett år efter det att ersätt­ning har utbe­ta­lats. Trans­por­tö­ren ska skrift­li­gen bekräfta en sådan begä­ran.

§ 3 Inom 30 dagar efter det att den berät­ti­gade har fått den under­rät­telse som avses i § 2 får han begära att god­set läm­nas ut till honom mot betal­ning av kost­na­derna enligt trans­portav­ta­let och mot åter­be­tal­ning av den ersätt­ning som han har fått, i före­kom­mande fall med avdrag för de kost­na­der som kan ha räk­nats in i ersätt­ningen. Han ska dock behålla rät­ten till ersätt­ning för att leve­rans­fris­ten har över­skri­dits enligt artik­larna 33 och 35.

§ 4 Om någon begä­ran inte fram­ställs enligt § 2 eller anvis­ningar inte ges inom den frist som anges i § 3, eller om god­set kom­mer till rätta senare än ett år efter den dag då ersätt­ningen beta­la­des ut, får trans­por­tö­ren för­foga över god­set enligt gäl­lande lagar och bestäm­mel­ser på den plats där god­set finns.

Arti­kel 30

Ersätt­ning vid för­lust

§ 1 För gods som har gått helt eller del­vis för­lo­rat ska trans­por­tö­ren betala ersätt­ning med ett belopp som beräk­nas efter börs­pri­set eller, om börs­pris sak­nas, efter mark­nads­pri­set, eller om båda dessa vär­den sak­nas, efter det gängse vär­det av gods av samma slag och kva­li­tet på avsänd­nings­or­ten vid den tid­punkt då god­set togs emot. Någon ytter­li­gare ersätt­ning utgår inte.

§ 2 Ersätt­ningen får inte över­stiga 17 beräk­nings­en­he­ter per kilo­gram av för­lus­ten i brut­to­vikt.

§ 3 Vid för­lust av ett järn­vägs­for­don som rul­lar på egna hjul och som läm­nas till trans­port som gods, eller av en inter­mo­dal last­bä­rare, eller lösa delar till dessa, ska ersätt­ningen vara begrän­sad till for­do­nets eller den inter­mo­dal last­bä­ra­rens eller deras lösa delars gängse värde vid den tid­punkt och på den plats där för­lus­ten skedde, och inget ytter­li­gare ska­de­stånd ska beta­las. Om det är omöj­ligt att fast­ställa tid­punkt och plats för för­lus­ten, ska ersätt­ningen vara begrän­sad till det gängse vär­det på avsänd­nings­or­ten vid den tid­punkt då for­do­net togs emot.

§ 4 Trans­por­tö­ren ska dess­utom betala till­baka trans­port­av­gif­ten, erlagda tull­av­gif­ter och andra utlägg i sam­band med trans­por­ten av det gods som har gått för­lo­rat, med undan­tag av punkt­skat­ter på varor som trans­por­te­ras inom ramen för sus­pen­siva tull­för­fa­ran­den.

Arti­kel 31

Ansvar för vikt­för­lust vid trans­port

§ 1 I fråga om gods som till följd av sin beskaf­fen­het van­li­gen för­lo­rar vikt på grund av själva trans­por­ten ska trans­por­tö­ren, obe­ro­ende av den till­ryg­ga­lagda trans­port­sträc­kan, endast ansvara för den del av vikt­för­lus­ten som över­sti­ger föl­jande pro­cent­sat­ser:
      a) Två pro­cent av vik­ten för fly­tande varor eller för gods som har läm­nats in till trans­port i fuk­tigt till­stånd.
      b) En pro­cent av vik­ten för torra gods­slag.

§ 2 Trans­por­tö­ren får inte åbe­ropa den inskränk­ning i ansva­ret som anges i § 1, om det visas att vikt­för­lus­ten med hän­syn till omstän­dig­he­terna inte kan hän­fö­ras till de orsa­ker som gör att en viss vikt­för­lust god­tas.

§ 3 När flera kol­lin trans­por­te­ras enligt samma frakt­se­del ska vikt­för­lus­ten vid trans­port beräk­nas för varje kolli för sig, om dess vikt vid avsänd­ningen har angetts sär­skilt i frakt­se­deln eller kan fast­stäl­las på något annat sätt.

§ 4 Om god­set har gått helt för­lo­rat, eller om kol­lin har gått för­lo­rade, ska avdrag inte göras för vikt­för­lust vid beräk­ning av ersätt­ningen.

§ 5 Denna arti­kel inne­bär inte någon inskränk­ning i tillämp­ningen av artik­larna 23 och 25.

Arti­kel 32

Ersätt­ning vid skada

§ 1 När gods har ska­dats ska trans­por­tö­ren betala ett belopp som sva­rar mot minsk­ningen av godsets värde, men inte ytter­li­gare ska­de­stånd. Belop­pet ska beräk­nas genom att den pro­cent­sats var­med god­set har mins­kat i värde på bestäm­mel­se­or­ten tilläm­pas på godsets värde fast­ställt på det sätt som anges i arti­kel 30.

§ 2 Ersätt­ningen ska inte över­stiga
      a) det belopp som skulle ha beta­lats om för­sän­del­sen hade gått helt för­lo­rad,
      b) om endast en del av för­sän­del­sen har för­lo­rat i värde genom ska­dan, det belopp som skulle ha beta­lats om den del av för­sän­del­sen som mins­kat i värde hade gått för­lo­rad.

§ 3 Vid skada på ett järn­vägs­for­don som rul­lar på egna hjul och som läm­nas till trans­port som gods, eller av en inter­mo­dal last­bä­rare, eller lösa delar till dessa, ska ersätt­ning endast beta­las för repa­ra­tions­kost­na­den, men inget ytter­li­gare ska­de­stånd. Ersätt­ningen ska inte över­stiga det belopp som skulle ha beta­lats om varan gått för­lo­rad.

§ 4 Trans­por­tö­ren ska dess­utom, efter den pro­cent­sats som fast­ställs i § 1, betala till­baka de kost­na­der som anges i arti­kel 30 § 4.

Arti­kel 33

Ersätt­ning när leve­rans­fris­ten över­skrids

§ 1 Om skada har upp­stått till följd av att leve­rans­fris­ten har över­skri­dits, däri inbe­gri­pet skada på god­set, ska trans­por­tö­ren betala ska­de­stånd, som inte får över­skrida ett belopp som mot­sva­rar fyra gånger trans­port­av­gif­ten.

§ 2 Om god­set har gått helt för­lo­rat, ska ersätt­ning inte beta­las enligt § 1 utö­ver ersätt­ning enligt arti­kel 30.

§ 3 Om god­set har gått för­lo­rat del­vis, får den ersätt­ning som anges i § 1 inte över­stiga ett belopp som mot­sva­rar fyra gånger trans­port­av­gif­ten för den del av för­sän­del­sen som inte har gått för­lo­rad.

§ 4 Om ska­dan på god­set inte har orsa­kats av att leve­rans­fris­ten har över­skri­dits, ska ersätt­ning enligt § 1 i före­kom­mande fall beta­las utö­ver ersätt­ning enligt arti­kel 32.

§ 5 Den sam­man­lagda ersätt­ningen enligt § 1 och artik­larna 30 och 32 får inte i något fall över­stiga den ersätt­ning som skulle ha beta­lats om god­set hade gått helt för­lo­rat.

§ 6 Om leve­rans­fris­ten enligt arti­kel 16 § 1 har fast­ställts genom över­ens­kom­melse, kan andra for­mer av ersätt­ning än dem som anges i § 1 över­ens­kom­mas. Om de leve­rans­fris­ter som anges i arti­kel 16 §§ 2-4 i ett sådant fall har över­skri­dits, kan den som har rätt till god­set begära ersätt­ning antingen enligt den ovan­nämnda över­ens­kom­mel­sen eller enligt §§ 1-5.

Arti­kel 34

Ersätt­ning när det finns en vär­de­de­kla­ra­tion

Avsän­da­ren och trans­por­tö­ren kan komma över­ens om att avsän­da­ren i frakt­se­deln ska dekla­rera ett värde på god­set som över­sti­ger den gräns som anges i arti­kel 30 § 2. I så fall ska det dekla­re­rade vär­det ersätta denna gräns.

Arti­kel 35

Ersätt­ning vid leve­ransin­tresse

Avsän­da­ren och trans­por­tö­ren kan komma över­ens om att avsän­da­ren i frakt­se­deln ska ange ett belopp i siff­ror för ett sär­skilt leve­ransin­tresse, i hän­delse av att god­set går för­lo­rat eller ska­das eller att leve­rans­fris­ten över­skrids. Om leve­ransin­tresse har dekla­re­rats, får ersätt­ning begä­ras för visad ytter­li­gare skada utö­ver vad som anges i artik­larna 30, 32 och 33 upp till det dekla­re­rade belop­pet.

Arti­kel 36

För­lust av rätt att åbe­ropa begräns­ning av ska­de­stånds­an­svar

De begräns­ningar av ska­de­stånds­an­sva­ret som anges i arti­kel 15 § 3, arti­kel 19 §§ 6 och 7 samt artik­larna 30 och 32-35 ska inte tilläm­pas om det visas att trans­por­tö­ren orsa­kat ska­dan genom hand­ling eller under­lå­ten­het antingen i avsikt att vålla en sådan skada eller hän­syns­löst och med insikt att en sådan skada san­no­likt skulle upp­komma.

Arti­kel 37

Omräk­ning och ränta

§ 1 När beräk­ningen av ersätt­ning med­för omräk­ning av belopp i utländsk valuta ska beräk­ningen göras enligt kur­sen på den plats där och vid den tid­punkt då ersätt­ningen beta­las.

§ 2 Den berät­ti­gade får kräva ränta på ersätt­nings­be­lop­pet med fem pro­cent per år från och med den dag då krav fram­ställ­des enligt arti­kel 43 eller, om något krav inte fram­ställts, från och med den dag då talan väcks vid dom­stol.

§ 3 Om den berät­ti­gade inte inom en skä­lig frist som har fast­ställts för honom till trans­por­tö­ren över­läm­nar den doku­men­ta­tion som denne behö­ver för att kunna slut­föra behand­lingen av kra­ven, utgår inte ränta för tiden från det att fris­ten går ut till dess att doku­men­ta­tio­nen över­läm­nas.

Arti­kel 38

Ansvar vid järnvägs-​ och sjö­tra­fik

§ 1 Vid trans­port i kom­bi­ne­rad järnvägs-​ och sjö­tra­fik på de lin­jer som avses i arti­kel 24 § 1 i grund­för­dra­get får varje stat, genom att begära att en upp­gift om detta ska tas med i lis­tan över lin­jer som omfat­tas av de enhet­liga rätts­reg­lerna, till de grun­der för befri­else från ansvar som anges i arti­kel 23 lägga samt­liga nedan angivna grun­der:
      a) Brand, om trans­por­tö­ren visar att den inte har orsa­kats av fel eller för­sum­melse av honom, befäl­ha­va­ren, besätt­ningen, lot­sen eller någon per­son i hans tjänst.
      b) Rädd­ning av eller för­sök till rädd­ning av liv eller egen­dom till sjöss.
      c) Last­ning av god­set på däck, om last­ningen har skett enligt ett med­gi­vande av avsän­da­ren i frakt­se­deln och god­set inte trans­por­te­ras i järn­vägs­vagn.
      d) Fara, våda eller olycka till sjöss eller i andra far­vat­ten.

§ 2 Trans­por­tö­ren får åbe­ropa de grun­der för befri­else från ansvar som anges i § 1 endast om han visar att för­lus­ten, ska­dan eller över­skri­dan­det av leve­rans­fris­ten har inträf­fat på sjö­sträc­kan under tiden från och med godsets last­ning ombord på far­ty­get till och med loss­ningen.

§ 3 När trans­por­tö­ren åbe­ro­par de grun­der för befri­else från ansvar som anges i § 1, ska han dock vara ansva­rig om den ska­de­li­dande visar att för­lus­ten, ska­dan eller över­skri­dan­det av leve­rans­fris­ten beror på fel eller för­sum­melse av trans­por­tö­ren, befäl­ha­va­ren, besätt­ningen, lot­sen eller någon per­son i trans­por­tö­rens tjänst.

§ 4 När en och samma sjö­sträcka tra­fi­ke­ras av flera före­tag som är införda i den lista som avses i 24 § 1 i grund­för­dra­get, ska samma ansvars­reg­ler gälla för den sträc­kan för alla före­ta­gen. När dessa före­tag har införts i lis­tan på begä­ran av flera med­lems­sta­ter, ska frå­gan om vilka ansvars­reg­ler som ska gälla dess­förin­nan ha regle­rats i en över­ens­kom­melse mel­lan dessa sta­ter.

§ 5 Gene­ral­sek­re­te­ra­ren ska under­rät­tas om de åtgär­der som vid­tas i enlig­het med §§ 1 och 4. Åtgär­derna får rätts­ver­kan tidi­gast efter 30 dagar räk­nat från den dag då gene­ral­sek­re­te­ra­ren under­rät­tade övriga sta­ter om åtgär­derna.

Arti­kel 39

Ansvar vid ato­mo­lycka

Trans­por­tö­ren ska vara fri från det ansvar som före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler, om ska­dan har orsa­kats av en ato­mo­lycka och inne­ha­va­ren av en ato­man­lägg­ning eller någon annan per­son i hans ställe är ansva­rig för ska­dan enligt en stats lagar och bestäm­mel­ser om ansva­rig­het på ato­me­ner­gins område.

Arti­kel 40

Per­so­ner som trans­por­tö­ren ansva­rar för

Trans­por­tö­ren ska vara ansva­rig för sin per­so­nal och för andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter han anli­tar för utfö­ran­det av trans­por­ten när denna per­so­nal eller dessa andra per­so­ner hand­lar under full­gö­rande av sina upp­gif­ter. För­val­tarna av den järn­vägs­in­fra­struk­tur på vil­ken trans­por­ten utförs ska anses som per­so­ner som trans­por­tö­ren anli­tar för utfö­ran­det av trans­por­ten.

Arti­kel 41

Andra grun­der för anspråk

§ 1 I alla fall där dessa enhet­liga rätts­reg­ler är tillämp­liga får anspråk på ersätt­ning, oav­sett vil­ken grund som åbe­ro­pas, göras gäl­lande mot trans­por­tö­ren endast under de för­ut­sätt­ningar och med de begräns­ningar som före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

§ 2 Det­samma ska även gälla i fråga om anspråk mot per­so­nal och andra per­so­ner som trans­por­tö­ren ansva­rar för enligt arti­kel 40.

Avdel­ning IV

Fram­stäl­lande av anspråk

Arti­kel 42

Rap­port om fast­stäl­lelse av skada

§ 1 Om trans­por­tö­ren upp­täc­ker eller får anled­ning att anta att gods har ska­dats eller del­vis gått för­lo­rat eller om den som har rätt till god­set påstår att så är fal­let, ska trans­por­tö­ren genast och om möj­ligt i den­nes när­varo upp­rätta en rap­port som allt­ef­ter ska­dans art redo­vi­sar godsets till­stånd och vikt och så noga som möj­ligt anger ska­dans omfatt­ning, dess orsak och tid­punk­ten då den inträf­fade.

§ 2 En kopia av rap­por­ten ska kost­nads­fritt till­stäl­las den som har rätt till god­set.

§ 3 Om den som har rätt till god­set inte god­tar upp­gif­terna i rap­por­ten, kan han begära att godsets till­stånd och vikt samt ska­dans orsak och omfatt­ning ska fast­stäl­las av en sak­kun­nig, som utses av avtals­par­terna eller på rätts­lig väg. För­fa­ran­det ska genom­fö­ras i enlig­het med bestäm­mel­serna i den stat där utred­ningen äger rum.

Arti­kel 43

Ersätt­nings­an­språk

§ 1 Ersätt­nings­an­språk med anled­ning av ett trans­portav­tal ska fram­stäl­las skrift­li­gen till den trans­por­tör mot vil­ken talan kan väc­kas.

§ 2 Behö­rig­het att fram­ställa ersätt­nings­an­språk ska den ha som är behö­rig att föra talan mot trans­por­tö­ren.

§ 3 När avsän­da­ren fram­stäl­ler ersätt­nings­an­språk ska han visa upp frakt­se­dels­dub­blet­ten. Kan han inte det ska han visa att mot­ta­ga­ren har läm­nat sitt med­gi­vande eller att denne har väg­rat att ta emot god­set.

§ 4 När mot­ta­ga­ren fram­stäl­ler ersätt­nings­an­språk ska han visa upp frakt­se­deln, om den har läm­nats ut till honom.

§ 5 Frakt­se­deln, frakt­se­dels­dub­blet­ten och andra hand­lingar som den som har rätt till god­set öns­kar foga till fram­ställ­ningen ska inges i ori­gi­nal eller i kopia, som om trans­por­tö­ren så begär ska vara veder­bör­li­gen bestyrkt.

§ 6 Vid slut­lig upp­gö­relse i fråga om ett ersätt­nings­an­språk får trans­por­tö­ren fordra att frakt­se­deln, frakt­se­dels­dub­blet­ten eller efter­kravs­be­vi­set inges i ori­gi­nal för att för­ses med påskrift om upp­gö­rel­sen.

Arti­kel 44

Behö­rig­het att föra talan mot en trans­por­tör

§ 1 Om inte annat sägs i §§ 3 och 4 får talan som grun­das på trans­portav­ta­let föras av
      a) avsän­da­ren, till dess mot­ta­ga­ren har
   1. över­ta­git frakt­se­deln,
   2. tagit emot god­set, eller
   3. gjort sina rät­tig­he­ter gäl­lande enligt arti­kel 17 § 3 eller arti­kel 18 § 3,
      b) mot­ta­ga­ren, från det att han har
   1. över­ta­git frakt­se­deln,
   2. tagit emot god­set, eller
   3. gjort sina rät­tig­he­ter gäl­lande enligt arti­kel 17 § 3 eller arti­kel 18 § 3.

§ 2 Mot­ta­ga­rens rätt att föra talan ska upp­höra när den per­son som mot­ta­ga­ren har utsett enligt arti­kel 18 § 5 har över­ta­git frakt­se­deln, tagit emot god­set eller gjort sina rät­tig­he­ter gäl­lande enligt arti­kel 17 § 3.

§ 3 Talan om åter­be­tal­ning av ett belopp som har beta­lats på grund av trans­portav­ta­let får endast föras av den som har erlagt betal­ningen.

§ 4 Talan om efter­krav får endast föras av avsän­da­ren.

§ 5 För att få föra talan ska avsän­da­ren vara skyl­dig att visa upp frakt­se­dels­dub­blet­ten. Om han inte gör det, ska han visa att mot­ta­ga­ren har läm­nat sitt med­gi­vande eller att denne har väg­rat att ta emot god­set. Avsän­da­ren ska vid behov kunna visa att frakt­se­deln sak­nas eller har gått för­lo­rad.

§ 6 För att få föra talan ska mot­ta­ga­ren vara skyl­dig att visa upp frakt­se­deln, om den har läm­nats till honom.

Arti­kel 45

Trans­por­tö­rer mot vilka talan får föras

§ 1 Om inte annat sägs i §§ 3 och 4 får talan som grun­das på trans­portav­ta­let föras endast mot den första eller sista trans­por­tö­ren eller mot den trans­por­tör som utförde den del av trans­por­ten under vil­ken den omstän­dig­het inträf­fade som talan grun­das på.

§ 2 I fråga om trans­port som utförts av efter­föl­jande trans­por­tö­rer får talan föras enligt § 1 mot den trans­por­tör som ska lämna ut god­set, om denne med sitt med­gi­vande är inskri­ven i frakt­se­deln, även om trans­por­tö­ren var­ken har mot­ta­git god­set eller frakt­se­deln.

§ 3 Talan om åter­be­tal­ning av ett belopp som har beta­lats i enlig­het med trans­portav­ta­let får föras mot den trans­por­tör som har tagit emot detta belopp eller mot den trans­por­tör för vars räk­ning det har tagits emot.

§ 4 Talan som gäl­ler efter­krav får föras ute­slu­tande mot den trans­por­tör som har tagit emot god­set på avsänd­nings­plat­sen.

§ 5 Som gen­käro­mål eller kvitt­nings­in­vänd­ning får talan föras mot en annan trans­por­tör än dem som avses i §§ 1-4, om talan grun­das på samma trans­portav­tal som huvudyr­kan­det i målet.

§ 6 I den mån dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på den fak­tiska trans­por­tö­ren, får talan föras även mot denne.

§ 7 Om käran­den har rätt att välja mel­lan flera trans­por­tö­rer, ska hans val­rätt upp­höra när talan väcks mot någon av dessa; detta ska också gälla om käran­den har rätt att välja mel­lan en eller flera trans­por­tö­rer och en fak­tisk trans­por­tör.

Arti­kel 46

Behö­rig dom­stol

§ 1 Talan som grun­das på dessa enhet­liga rätts­reg­ler får föras vid dom­sto­lar i de med­lems­sta­ter som har utsetts av par­terna genom över­ens­kom­melse eller vid dom­stol i den stat på vars ter­ri­to­rium
      a) sva­ran­den har sitt hem­vist eller van­liga uppe­hållsort, sitt huvud­kon­tor eller den filial eller agen­tur som har ingått trans­portav­ta­let, eller
      b) den plats är belä­gen där god­set togs emot eller där god­set skulle ha läm­nats ut.

Talan får inte föras vid andra dom­sto­lar.

§ 2 När en talan som grun­das på dessa enhet­liga rätts­reg­ler pågår vid en dom­stol som är behö­rig enligt § 1, eller när en dom har med­de­lats i ett sådant mål vid en sådan dom­stol, får samma par­ter inte väcka talan på samma grund, annat än om avgö­ran­det från den dom­stol där den första talan för­des inte kan verk­stäl­las i den stat där den nya talan väcks.

Arti­kel 47

För­lust av rät­ten att föra talan

§ 1 När den som har rätt till ersätt­ning tar emot god­set, ska rät­ten upp­höra att på grund av trans­portav­ta­let föra talan mot trans­por­tö­ren med anled­ning av att god­set har gått del­vis för­lo­rat eller bli­vit ska­dat eller att leve­rans­fris­ten har över­skri­dits.

§ 2 Tale­rät­ten ska dock inte upp­höra
      a) vid del­för­lust eller skada, om
   1. för­lus­ten eller ska­dan har fast­ställts enligt arti­kel 42 innan den som har rätt till god­set tog emot det,
   2. den fast­stäl­lelse som borde ha gjorts enligt arti­kel 42 inte har gjorts, och detta enbart beror på fel eller för­sum­melse från trans­por­tö­rens sida,
      b) vid skada som inte kan upp­täc­kas uti­från och som fast­ställs först efter det att den som har rätt till god­set tagit emot det, om han
   1. begär fast­stäl­lelse enligt arti­kel 42 genast efter det att ska­dan upp­täcks och senast sju dagar efter det att god­set togs emot, och
   2. dess­utom styr­ker att ska­dan har upp­kom­mit under tiden från det att god­set togs emot och till dess att det läm­na­des ut,
      c) vid över­skri­dande av leve­rans­fris­ten, om den som har rätt till god­set, inom 60 dagar har gjort sin rätt gäl­lande hos någon av de trans­por­tö­rer som anges i arti­kel 45 § 1,
      d) om den berät­ti­gade visar att trans­por­tö­ren orsa­kat ska­dan genom hand­ling eller under­lå­ten­het antingen i avsikt att vålla en sådan skada eller hän­syns­löst och med insikt att en sådan skada san­no­likt skulle upp­komma.

§ 3 Om god­set har nyin­läm­nats i enlig­het med arti­kel 28 ska tale­rät­ten vid del­för­lust eller skada med anled­ning av de före­gå­ende trans­portav­ta­len upp­höra som om det gällde ett enda avtal.

Arti­kel 48

Pre­skrip­tion

§ 1 Ford­ringar på grund av ett trans­portav­tal ska pre­skri­be­ras efter ett år. Pre­skrip­tions­ti­den ska dock vara två år i fråga om en ford­ran som
      a) avser betal­ning av efter­krav som trans­por­tö­ren har upp­bu­rit av mot­ta­ga­ren,
      b) avser betal­ning av över­skott från en för­sälj­ning som har verk­ställts av trans­por­tö­ren,
      c) fram­ställs på grund av en skada som trans­por­tö­ren orsa­kat genom hand­ling eller under­lå­ten­het antingen i avsikt att vålla en sådan skada eller hän­syns­löst och med insikt att en sådan skada san­no­likt skulle upp­komma,
      d) grun­das på något av de trans­portav­tal som har före­gått nyin­läm­ningen enligt arti­kel 28.

§ 2 Pre­skrip­tions­ti­den ska räk­nas ifråga om
      b) ford­ran på ersätt­ning för total­för­lust: från den tret­tionde dagen efter utgången av leve­rans­fris­ten,
      c) ford­ran på ersätt­ning för del­för­lust, skada eller över­skri­dande av leve­rans­fris­ten: från dagen för utläm­ningen,
      d) ford­ran i andra fall: från den dag då ford­ringen kan göras gäl­lande.
      d) I pre­skrip­tions­ti­den ska inte den dag som anges som begyn­nel­se­dag inräk­nas.

§ 3 Om ett ersätt­nings­an­språk fram­ställs skrift­li­gen enligt arti­kel 43, ska det göras uppe­håll i pre­skrip­tions­ti­den till den dag då trans­por­tö­ren skrift­li­gen avslår ersätt­nings­an­språ­ket och åter­stäl­ler de bifo­gade hand­ling­arna. Med­ges ersätt­nings­an­språ­ket del­vis, ska pre­skrip­tions­ti­den åter börja löpa för den del av ersätt­nings­an­språ­ket som fort­fa­rande är tvis­tig. Skyl­dig­he­ten att bevisa att ersätt­nings­an­språk eller svar på dessa har tagits emot eller att hand­ling­arna har läm­nats till­baka ska åvila den part som påstår att så har skett. Ett för­nyat ersätt­nings­an­språk som avser samma sak ska inte med­föra uppe­håll i pre­skrip­tions­ti­den.

§ 4 En pre­skri­be­rad ford­ran får inte göras gäl­lande ens genom gen­käro­mål eller yrkande om kvitt­ning.

§ 5 I övrigt ska för­läng­ning av pre­skrip­tions­ti­den och pre­skrip­tions­av­brott regle­ras enligt natio­nell rätt.

Avdel­ning V

Trans­por­tö­rer­nas inbör­des för­hål­lan­den

Arti­kel 49

Avräk­ning

§ 1 Varje trans­por­tör som vid inläm­ning eller utläm­ning av gods har erhål­lit betal­ning för avgif­ter eller andra ford­ringar enligt trans­portav­ta­let, eller som borde ha erhål­lit betal­ning för dessa avgif­ter eller andra ford­ringar, ska vara skyl­dig att till de berörda trans­por­tö­rerna betala de ande­lar som till­kom­mer dem. Betal­nings­sät­tet ska bestäm­mas genom över­ens­kom­melse mel­lan trans­por­tö­rerna.

§ 2 Arti­kel 12 ska även tilläm­pas på för­hål­lan­dena mel­lan efter­föl­jande trans­por­tö­rer.

Arti­kel 50

Rätt till åter­krav

§ 1 Om en trans­por­tör har beta­lat ersätt­ning enligt dessa enhet­liga rätts­reg­ler, ska den gente­mot de trans­por­tö­rer som har del­ta­git i trans­por­ten ha rätt till åter­krav enligt föl­jande bestäm­mel­ser:
      a) Den trans­por­tör som har orsa­kat ska­dan ska vara ensam ansva­rig för den.
      b) Om ska­dan har orsa­kats av flera trans­por­tö­rer ska var och en av dem svara för den del av ska­dan som den har orsa­kat. Om en sådan upp­del­ning inte är möj­lig, ska ersätt­nings­skyl­dig­he­ten för­de­las mel­lan trans­por­tö­rerna enligt c.
      c) Om det inte kan visas vil­ken av trans­por­tö­rerna som har orsa­kat ska­dan ska ersätt­nings­skyl­dig­he­ten för­de­las mel­lan alla trans­por­tö­rer som har del­ta­git i trans­por­ten, med undan­tag av dem som visar att ska­dan inte har orsa­kats av dem. För­del­ningen ska ske i för­hål­lande till deras respek­tive ande­lar av trans­port­av­gif­ten.

§ 2 Om någon av trans­por­tö­rerna är på obe­stånd, ska den obe­talda delen av trans­por­tö­rens andel för­de­las mel­lan övriga trans­por­tö­rer som har del­ta­git i trans­por­ten i för­hål­lande till deras respek­tive ande­lar av trans­port­av­gif­ten.

Arti­kel 51

För­fa­ran­det i mål om åter­krav

§ 1 En trans­por­tör mot vil­ken åter­krav rik­tas enligt arti­kel 50 får inte bestrida det befo­gade i en betal­ning som den åter­kravs­sö­kande trans­por­tö­ren har gjort, om ersätt­nings­be­lop­pet har fast­ställts av dom­stol och den trans­por­tör mot vil­ken åter­kra­vet rik­tas har bli­vit veder­bör­li­gen under­rät­tad om stäm­nings­an­sö­kan och beretts till­fälle att inträda som inter­ve­ni­ent i målet. Dom­sto­len i huvud­må­let ska fast­ställa de fris­ter inom vilka under­rät­tel­sen och ansö­kan om inter­ven­tion ska göras.

§ 2 Den trans­por­tör som utö­var sin rätt till åter­krav ska i en och samma rät­te­gång fram­föra sina anspråk mot samt­liga trans­por­tö­rer med vilka den inte har gjort upp i godo. I annat fall ska trans­por­tö­ren för­lora rät­ten till åter­krav mot de trans­por­tö­rer som inte har stämts in.

§ 3 Dom­sto­len ska med­dela en enda dom i fråga om alla åter­krav som den hand­läg­ger.

§ 4 Den trans­por­tör som öns­kar göra sin rätt till åter­krav gäl­lande får föra talan vid dom­sto­larna i den stat på vars ter­ri­to­rium någon av de trans­por­tö­rer som del­ta­git i trans­por­ten har sitt huvud­kon­tor eller den filial eller agen­tur som ingått trans­portav­ta­let.

§ 5 Om käro­må­let avser flera trans­por­tö­rer får den trans­por­tör som utö­var rät­ten till åter­krav välja mel­lan de dom­sto­lar som är behö­riga enligt § 4.

§ 6 Talan om åter­krav får inte tas upp i en rät­te­gång där någon yrkar ska­de­stånd på grund av sin rätt enligt trans­portav­ta­let.

Arti­kel 52

Över­ens­kom­mel­ser i fråga om åter­krav

Trans­por­tö­rerna ska vara fria att sinse­mel­lan komma över­ens om bestäm­mel­ser som avvi­ker från artik­larna 49 och 50.

Règles uni­for­mes con­cer­nant les contrats d'uti­li­sa­tion de véhicu­les en tra­fic inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire (CUV, appen­dice D à la Con­ven­tion)

Article pre­mier

Champ d'appli­ca­tion

Les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent aux contrats bi- ou mul­ti­la­té­raux con­cer­nant l'uti­li­sa­tion de véhicu­les fer­ro­vi­aires en tant que moyen de trans­port pour effectuer des trans­ports selon les Règles uni­for­mes CIV et selon les Règles uni­for­mes CIM.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 1er bis

Champ de rég­le­men­ta­tion

Les pré­sen­tes Règles uni­for­mes régis­sent exclu­si­ve­ment les dro­its et obli­ga­tions des par­ties résul­tant du cont­rat con­cer­nant l'uti­li­sa­tion de véhicu­les fer­ro­vi­aires en tant que moyen de trans­port pour effec­teur des trans­ports selon les Règles uni­for­mes CIV et selon les Rég­les uni­for­mes CIM. Il n'est pas porté atteinte aux pre­scrip­tions de droit pub­lic, notam­ment aux pre­scrip­tions rela­ti­ves à l'admis­sion tech­ni­que des véhicu­les, à la main­te­nance et à la sécu­rité d'explo­i­ta­tion.

Article 2

Défi­ni­tions

Aux fins des pré­sen­tes Règles uni­for­mes le terme:
      a) "ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire" désigne toute ent­re­prise à sta­tut privé ou pub­lic qui est auto­risée à trans­por­ter des per­son­nes ou des mar­chan­di­ses, la trac­tion étant assurée par celle-​ci;
      b) "véhicule" désigne tout véhicule, apte à cir­cu­ler sur ses pro­pres roues sur des voies fer­rées, non pourvu de moyen de trac­tion;
      c) "déten­teur" désigne la per­sonne ou l'entité pro­prié­taire du véhicule ou dis­po­sant d'un droit de dis­po­si­tion sur celui-​ci, qui explo­ite ledit véhicule à titre de moyen de trans­port;
      d) "gare d'atta­che" désigne le lieu qui est inscrit sur le véhicule et auquel ce véhicule peut ou doit être ren­voyé con­for­mé­ment aux con­di­tions du cont­rat d'uti­li­sa­tion.

Article 3

Sig­nes et inscrip­tions sur les véhicu­les

§ 1 Nonob­stant les pre­scrip­tions rela­ti­ves à l'admis­sion tech­ni­que des véhicu­les à la cir­cu­la­tion en tra­fic inter­na­tio­nal, celui qui, en vertu d'un cont­rat visé à l'article pre­mier, con­fie un véhicule doit s'assu­rer que sont inscrits sur le véhicule:
      a) l'indi­ca­tion du déten­teur;
      b) le cas échéant, l'indi­ca­tion de l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire au parc de véhicu­les de laquelle le véhicule est incor­poré;
      c) le cas échéant, l'indi­ca­tion de la gare d'atta­che;
      d) d'aut­res sig­nes et inscrip­tions con­ve­nus dans le cont­rat d'uti­li­sa­tion.

§ 2 Les sig­nes et les inscrip­tions prévus au § 1 peu­vent être com­p­lé­tés par des moyens d'iden­ti­fi­ca­tion électro­ni­que.

Article 4

Respon­sa­bi­lité en cas de perte ou d'ava­rie d'un véhicule

§ 1 A moins qu'elle ne prouve que le dom­mage ne résulte pas de sa faute, l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire à qui le véhicule a été con­fié pour uti­li­sa­tion en tant que moyen de trans­port répond du dom­mage résul­tant de la perte ou de l'ava­rie du véhicule ou de ses acces­so­ires.

§ 2 L'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire ne répond pas du dom­mage résul­tant de la perte des acces­so­ires qui ne sont pas inscrits sur les deux côtés du véhicule ou qui ne sont pas men­tionnés sur l'inven­taire qui l'accom­pagne.

§ 3 En cas de perte du véhicule ou de ses acces­so­ires, l'indem­nité est limi­tée, à l'exclu­sion de tous aut­res dommages-​intérêts, à la valeur usu­elle du véhicule ou de ses acces­so­ires au lieu et au moment de la perte. S'il est impossible de con­sta­ter le jour ou le lieu de la perte, l'indem­nité est limi­tée à la valeur usu­elle aux jour et lieu où le véhicule a été con­fié pour uti­li­sa­tion.

§ 4 En cas d'ava­rie du véhicule ou de ses acces­so­ires, l'indem­nité est limi­tée, à l'exclu­sion de tous aut­res dommages-​intérêts, aux frais de mise en état. L'indem­nité n'excède pas le mon­tant dû en cas de perte.

§ 5 Les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir des dis­po­si­tions déro­geant aux §§ 1 à 4.

Article 5

Déchéance du droit d'invo­quer les limi­tes de respon­sa­bi­lité

Les limi­tes de respon­sa­bi­lité prévues à l'article 4, §§ 3 et 4 ne s'appli­quent pas, s'il est prouvé que le dom­mage résulte d'un acte ou d'une omis­sion que l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire a com­mis, soit avec l'inten­tion de pro­vo­quer un tel dom­mage, soit témé­rai­re­ment et avec cons­ci­ence qu'un tel dom­mage en résul­tera pro­bable­ment.

Article 6

Présomp­tion de perte d'un véhicule

§ 1 L'ayant droit peut, sans avoir à four­nir d'aut­res preu­ves, con­sidérer un véhicule comme perdu lorsqu'il a demandé à l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire à laquelle il a con­fié le véhicule pour uti­li­sa­tion en tant que moyen de trans­port, de faire recher­cher ce véhicule et si ce véhicule n'a pas été mis à sa dis­po­si­tion dans les trois mois qui sui­vent le jour de l'arrivée de sa demande ou bien lorsqu'il n'a reçu aucune indi­ca­tion sur le lieu où se trouve le véhicule. Ce délai est aug­menté de la durée d'immo­bi­li­sa­tion du véhicule pour toute cause non impu­table à l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire ou pour ava­rie.

§ 2 Si le véhicule con­sidéré comme perdu est ret­rouvé après le pai­e­ment de l'indem­nité, l'ayant droit peut, dans un délai de six mois à comp­ter de la récep­tion de l'avis l'en infor­mant, exi­ger de l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire à laquelle il a con­fié le véhicule pour uti­li­sa­tion en tant que moyen de trans­port, que le véhicule lui soit remis, sans frais et contre resti­tu­tion de l'indem­nité, à la gare d'atta­che ou à un autre lieu con­venu.

§ 3 Si la demande visée au § 2 n'est pas for­mu­lée ou si le véhicule est ret­rouvé plus d'un an après le pai­e­ment de l'indem­nité, l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire à laquelle l'ayant droit a con­fié le véhicule pour uti­li­sa­tion en tant que moyen de trans­port en dis­pose con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions en vigueur au lieu où se trouve le véhicule.

§ 4 Les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir des dis­po­si­tions déro­geant aux §§ 1 à 3.

Article 7

Respon­sa­bi­lité des dom­ma­ges causés par un véhicule

§ 1 Celui qui, en vertu d'un cont­rat visé à l'article pre­mier, a con­fié le véhicule pour uti­li­sa­tion en tant que moyen de trans­port répond du dom­mage causé par le véhicule lorsqu'une faute lui est impu­table.

§ 2 Les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir des dis­po­si­tions déro­geant au § 1.

Article 8

Subro­ga­tion

Lors­que le cont­rat d'uti­li­sa­tion de véhicu­les pré­voit que l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire peut con­fier le véhicule à d'aut­res ent­re­pri­ses de trans­port fer­ro­vi­aire pour uti­li­sa­tion en tant que moyen de trans­port, l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire peut, avec l'accord du déten­teur, con­ve­nir avec les aut­res ent­re­pri­ses de trans­port fer­ro­vi­aire:
      a) que, sous réserve de son droit de recours, elle leur est subro­gée en ce qui con­cerne leur respon­sa­bi­lité, envers le déten­teur, en cas de perte ou d'ava­rie du véhicule ou de ses acces­so­ires;
      b) que seul le déten­teur est respon­sable, envers les aut­res ent­re­pri­ses de trans­port fer­ro­vi­aire, des dom­ma­ges causés par le véhicule, mais que seule l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire qui est le par­te­naire contractuel du déten­teur est auto­risée à faire valoir les dro­its des aut­res ent­re­pri­ses de trans­port fer­ro­vi­aire.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 9

Respon­sa­bi­lité pour les agents et aut­res per­son­nes

§ 1 Les par­ties au cont­rat sont respon­sa­bles de leurs agents et des aut­res per­son­nes au ser­vice des­quel­les elles recou­rent pour l'exécu­tion du cont­rat, lors­que ces agents ou ces aut­res per­son­nes agis­sent dans l'exer­cice de leurs fon­c­tions.

§ 2 Sauf con­ven­tion contraire entre les par­ties au cont­rat, les ges­tionnaires de l'infrastructure, sur laquelle l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire uti­lise le véhicule en tant que moyen de trans­port, sont con­sidérés comme des per­son­nes au ser­vice des­quel­les l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire recourt.

§ 3 Les §§ 1 et 2 s'appli­quent éga­le­ment en cas de subro­ga­tion con­for­mé­ment à l'article 8.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 9

Respon­sa­bi­lité pour les agents et aut­res per­son­nes

§ 1 Les par­ties au cont­rat sont respon­sa­bles de leurs agents et des aut­res per­son­nes au ser­vice des­quel­les elles recou­rent pour l'exécu­tion du cont­rat, lors­que ces agents ou ces aut­res per­son­nes agis­sent dans l'exer­cice de leurs fon­c­tions.

§ 2 Sauf con­ven­tion contraire entre les par­ties au cont­rat, les ges­tionnaires de l'infrastructure, sur laquelle l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire uti­lise le véhicule en tant que moyen de trans­port, sont con­sidérés comme des per­son­nes au ser­vice des­quel­les l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire recourt.

§ 3 L'entité char­gée de l'entre­tien (ECE) défi­nie à l'article 15, § 2, des Règles uni­for­mes ATMF est con­sidérée comme une per­sonne au ser­vice de laquelle le déten­teur recourt.

Le cont­rat visé à l'article pre­mier doit indi­quer les dis­po­si­tions néces­sa­ires pour garan­tir l'échange d'infor­ma­tions au sens de l'article 15, § 3, des Règles uni­for­mes ATMF entre l'ECE et l'ent­re­prise fer­ro­vi­aire.

§ 4 Les §§ 1, 2 et 3 s'appli­quent éga­le­ment en cas de subro­ga­tion con­for­mé­ment à l'article 8.

Article 10

Aut­res actions

§ 1 Dans tous les cas où les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent, toute action en respon­sa­bi­lité pour perte ou ava­rie du véhicule ou de ses acces­so­ires, à quel­que titre que ce soit, ne peut être exer­cée contre l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire à laquelle le véhicule a été con­fié pour uti­li­sa­tion en tant que moyen de trans­port que dans les con­di­tions et limi­ta­tions de ces Règles uni­for­mes et de cel­les du cont­rat d'uti­li­sa­tion.

§ 2 Le § 1 s'appli­que éga­le­ment en cas de subro­ga­tion con­for­mé­ment à l'article 8.

§ 3 Il en est de même pour toute action exer­cée contre les agents et les aut­res per­son­nes dont répond l'ent­re­prise de trans­port fer­ro­vi­aire à laquelle le véhicule a été con­fié pour uti­li­sa­tion en tant que moyen de trans­port.

Article 11

For

§ 1 Les actions judi­ci­aires nées d'un cont­rat con­clu en vertu des pré­sen­tes Règles uni­for­mes peu­vent être exer­cées devant la juri­dic­tion désig­née d'un com­mun accord entre les par­ties au cont­rat.

§ 2 Sauf con­ven­tion contraire entre les par­ties, la juri­dic­tion com­pé­tente est celle de l'Etat mem­bre où le défen­deur a son siège. Si le défen­deur n'a pas de siège dans un Etat mem­bre, la juri­dic­tion com­pé­tente est celle de l'Etat mem­bre où le dom­mage s'est pro­duit.
   -​-----------------------------------------------------------

Article 12

Pre­scrip­tion

§ 1 Les actions fon­dées sur les articles 4 et 7 sont pre­scri­tes par trois ans.

§ 2 La pre­scrip­tion court:
      a) pour les actions fon­dées sur l'article 4, du jour où la perte ou l'ava­rie du véhicule a été consta­tée ou du jour où l'ayant droit pou­vait con­sidérer le véhicule comme perdu con­for­mé­ment à l'article 6, § 1 ou § 4;
      b) pour les actions fon­dées sur l'article 7, du jour où le dom­mage s'est pro­duit.

Uni­form Rules con­cer­ning Contracts of Use of Vehicles in Inter­na­tio­nal Rail Traf­fic (CUV, appen­dix D to the Con­ven­tion)

Article 1

Scope

These Uni­form Rules shall apply to bi- or mul­ti­la­te­ral contracts con­cer­ning the use of rail­way vehicles as means of trans­port for car­ri­age in accor­dance with the CIV Uni­form Rules and in accor­dance with the CIM Uni­form Rules.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 1a

Areas gover­ned

These Uni­form Rules govern only the rights and obli­ga­tions of the par­ties which arise from a contract con­cer­ning the use of rail­way vehicles as means of trans­port for car­ri­age in accor­dance with the CIV Uni­form Rules and in accor­dance with the CIM Uni­form Rules. Pub­lic law pre­scrip­tions appli­cable to the use of rail­way vehicles, in par­ticu­lar those pre­scrip­tions rela­ting to the tech­ni­cal admis­sion of vehicles, to main­te­nance and to ope­ra­tio­nal safety, shall remain unaf­fec­ted.

Article 2

Defi­ni­tions

For the pur­po­ses of these Uni­form Rules the term
      a) "rail trans­port under-​taking" means a pri­vate or pub­lic under­ta­king which is aut­ho­ri­sed to carry per­sons or goods and which ensu­res trac­tion;
      b) "vehicle" means a vehicle, sui­table to cir­cu­late on its own whe­els on rail­way lines, not pro­vi­ded with a means of trac­tion;
      c) "kee­per" means the per­son or entity that, being the owner of a vehicle or having the right to use it, explo­its the vehicle as a means of trans­port;
      d) "home sta­tion" means the place men­tio­ned on the vehicle and to which the vehicle may or must be sent back in accor­dance with the con­di­tions of the contract of use.

Article 3

Signs and inscrip­tions on the vehicles

§ 1 Notwit­h­stan­ding the pre­scrip­tions rela­ting to the tech­ni­cal admis­sion of vehicles to cir­cu­late in inter­na­tio­nal traf­fic, the per­son who pro­vi­des a vehicle, pur­su­ant to a contract refer­red to in Article 1, must ensure that there appe­ars on the vehicle:
      a) a sta­te­ment of the kee­per;
      b) when appli­cable, a sta­te­ment of the rail trans­port under­ta­king to whose vehicle park the vehicle belongs;
      c) when appli­cable, a sta­te­ment of the home sta­tion;
      d) other signs and inscrip­tions agreed in the contract of use.

§ 2 The signs and inscrip­tions pro­vi­ded for in § 1 may be com­ple­ted by means of electro­nic iden­ti­fi­ca­tion.

Article 4

Lia­bi­lity in case of loss of or damage to a vehicle

§ 1 The rail trans­port under­ta­king to which the vehicle has been pro­vi­ded for use as a means of trans­port shall be liable for the loss or damage resul­ting from loss of or damage to the vehicle or its acces­so­ries, unless it pro­ves that the loss or damage was not cau­sed by fault on its part.

§ 2 The rail trans­port under­ta­king shall not be liable for loss or damage resul­ting from loss of acces­so­ries which are not men­tio­ned on both sides of the vehicle or in the inven­tory which accom­pa­nies it.

§ 3 In case of loss of the vehicle or its acces­so­ries, the com­pen­sa­tion shall be limi­ted, to the exclu­sion of all other dama­ges, to the usual value of the vehicle or of its acces­so­ries at the place and time of loss. When it is impossible to ascer­tain the day or the place of loss, the com­pen­sa­tion shall be limi­ted to the usual value on the day and at the place where the vehicle has been pro­vi­ded for use.

§ 4 In case of damage to the vehicle or its acces­so­ries, the com­pen­sa­tion shall be limi­ted, to the exclu­sion of all other dama­ges, to the cost of repair. The com­pen­sa­tion shall not exceed the amount due in case of loss.

§ 5 The contracting par­ties may agree pro­vi­sions dero­ga­ting from §§ 1 to 4.

Article 5

Loss of right to invoke the limits of lia­bi­lity

The limits of lia­bi­lity pro­vi­ded for in Article 4 §§ 3 and 4 shall not apply, if it is pro­ved that the loss or damage results from an act or omis­sion, which the rail trans­port under­ta­king has com­mitted eit­her with intent to cause such loss or damage, or reck­lessly and with know­ledge that such loss or damage would pro­bably result.

Article 6

Pre­sump­tion of loss of a vehicle

§ 1 The per­son entit­led may, wit­hout being requi­red to fur­nish other proof, con­si­der a vehicle as lost when he has asked the rail trans­port under­ta­king to which he pro­vi­ded the vehicle for use as a means of trans­port, to have a search for the vehicle car­ried out and if the vehicle has not been put at his dis­po­sal wit­hin three months following the day of receipt of his request or else when he has not recei­ved any indi­ca­tion of the place where the vehicle is situ­a­ted. This period shall be incre­a­sed by the time the vehicle is immo­bi­li­sed for any rea­son not attri­bu­table to the rail trans­port under­ta­king or owing to damage.

§ 2 If the vehicle con­si­de­red as lost is reco­ve­red after the pay­ment of the com­pen­sa­tion, the per­son entit­led may require the rail trans­port under­ta­king to which he pro­vi­ded the vehicle for its use as a means of trans­port, wit­hin a period of six months after receiving notice of it, that the vehicle be retur­ned to him, wit­hout charge and against resti­tu­tion of the com­pen­sa­tion, at the home sta­tion or at anot­her agreed place.

§ 3 In the absence of the request refer­red to in § 2, or alter­na­ti­vely if the vehicle is reco­ve­red more than a year after the pay­ment of the com­pen­sa­tion, the rail trans­port under­ta­king to which the per­son entit­led pro­vi­ded the vehicle for use as a means of trans­port, shall dis­pose of the vehicle in accor­dance with the laws and pre­scrip­tions in force at the place where the vehicle is situ­a­ted.

§ 4 The contracting par­ties may agree pro­vi­sions dero­ga­ting from §§ 1 to 3.

Article 7

Lia­bi­lity for loss or damage cau­sed by a vehicle

§ 1 The per­son who, pur­su­ant to a contract refer­red to in Article 1, has pro­vi­ded the vehicle for use as a means of trans­port shall be liable for the loss or damage cau­sed by the vehicle when he is at fault.

§ 2 The contracting par­ties may agree pro­vi­sions dero­ga­ting from § 1.

Article 8

Subro­ga­tion

When the contract of use of vehicles pro­vi­des that the rail trans­port under­ta­king may pro­vide the vehicle to other rail trans­port under­ta­kings for use as a means of trans­port, the rail trans­port under­ta­king may, with the agre­e­ment of the kee­per, agree with the other rail trans­port under­ta­kings
      a) that, sub­ject to its right of recourse, it shall be subro­ga­ted to them, in respect of their lia­bi­lity to the kee­per for loss of or damage to the vehicle or its acces­so­ries;
      b) that only the kee­per shall be liable to the other rail trans­port under­ta­kings, for loss or damage cau­sed by the vehicle, but that only the rail trans­port under­ta­king which is the contractual part­ner of the kee­per shall be aut­ho­ri­sed to assert the rights of the other rail trans­port under­ta­kings.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 9

Lia­bi­lity for ser­vants and other per­sons

§ 1 The contracting par­ties shall be liable for their ser­vants and other per­sons whose ser­vices they make use of for the per­for­mance of the contract, when these ser­vants and other per­sons are acting wit­hin the scope of their fun­c­tions.

§ 2 Unless the contracting par­ties other­wise agree, the mana­gers of the infrastructure on which the rail trans­port under­ta­kings use the vehicle as a means of trans­port, shall be regar­ded as per­sons whose ser­vices the rail trans­port under­ta­king makes use of.

§ 3 §§ 1 and 2 shall also apply in the case of subro­ga­tion in accor­dance with Article 8.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 9

Lia­bi­lity for ser­vants and other per­sons

§ 1 The contracting par­ties shall be liable for their ser­vants and other per­sons whose ser­vices they make use of for the per­for­mance of the contract, when these ser­vants and other per­sons are acting wit­hin the scope of their fun­c­tions.

§ 2 Unless the contracting par­ties other­wise agree, the mana­gers of the infrastructure on which the rail trans­port under­ta­kings use the vehicle as a means of trans­port, shall be regar­ded as per­sons whose ser­vices the rail trans­port under­ta­king makes use of.

§ 3 The entity in charge of main­te­nance (ECM) as defi­ned in Article 15 § 2 of the ATMF Uni­form Rules shall be con­si­de­red as a per­son whose ser­vices the kee­per makes use of.

The contract defi­ned in Article 1 shall con­tain the rele­vant pro­vi­sions to ensure the exchange of infor­ma­tion as defi­ned in Article 15 § 3 of the ATMF Uni­form Rules between the ECM and the rail­way under­ta­king.

§ 4 §§ 1, 2 and 3 shall also apply in the case of subro­ga­tion in accor­dance with Article 8.

Article 10

Other actions

§ 1 In all cases where these Uni­form Rules shall apply, an action in respect of lia­bi­lity, for loss of or damage to the vehicle or its acces­so­ries, on wha­te­ver grounds, may be brought against the rail trans­port under­ta­king to which the vehicle was pro­vi­ded for use as a means of trans­port only sub­ject to the con­di­tions and limi­ta­tions laid down in these Uni­form Rules and the contract of use.

§ 2 § 1 shall apply also in the case of subro­ga­tion in accor­dance with Article 8.

§ 3 The same shall apply to an action brought against the ser­vants or other per­sons for whom the rail trans­port under­ta­king to which the vehicle was pro­vi­ded for use as a means of trans­port, is liable.

Article 11

Forum

§ 1 Actions based on a contract con­clu­ded in accor­dance with these Uni­form Rules may be brought before the courts or tri­bu­nals desig­na­ted by agre­e­ment between the par­ties to the contract.

§ 2 Unless the par­ties other­wise agree, the com­pe­tent courts or tri­bu­nals shall be those of the Mem­ber State where the defen­dant has his place of busi­ness. If the defen­dant has no place of busi­ness in a Mem­ber State, the com­pe­tent courts or tri­bu­nals shall be those of the Mem­ber State where the loss or damage occur­red.

Article 12

Limi­ta­tion of actions

§ 1 The period of limi­ta­tion for actions based on Articles 4 and 7 shall be three years.

§ 2 The period of limi­ta­tion shall run:
      a) for actions based on Article 4, from the day when the loss of or damage to the vehicle was disco­ve­red or the per­son entit­led could con­si­der the vehicle lost in accor­dance with Article 6 § 1 or § 4;
      b) for actions based on Article 7, from the day when the loss or damage occur­red.

Enhet­liga rätts­reg­ler för avtal om nytt­jande av vag­nar i inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik (CUV, bihang D till för­dra­get)

Arti­kel 1

Tillämp­nings­om­råde

Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på bila­te­rala eller mul­ti­la­te­rala avtal om nytt­jande av järn­vägs­vag­nar för att utföra trans­port i enlig­het med de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV och de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 1a

Bestäm­mel­ser­nas omfatt­ning

Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska endast tilläm­pas i fråga om de rät­tig­he­ter och för­plik­tel­ser för par­terna som här­rör ur ett avtal rörande nytt­jande av järn­vägs­vag­nar för att utföra trans­port i enlig­het med de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV och de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM. Tillämp­liga offent­li­grätts­liga före­skrif­ter avse­ende använd­ningen av järn­vägs­vag­nar, sär­skilt sådana före­skrif­ter som avser tek­niskt god­kän­nande, under­håll samt drift­sä­ker­het, berörs inte.

Arti­kel 2

Defi­ni­tio­ner

I dessa enhet­liga rätts­reg­ler avses med
      a) järn­vägs­fö­re­tag: ett pri­vat eller offent­ligt före­tag som har till­stånd att trans­por­tera per­so­ner eller gods och som ansva­rar för drag­kraf­ten,
      b) vagn: ett for­don som kan rulla på egna hjul på räls men som inte är för­sett med egen drag­kraft,
      c) inne­ha­vare: den som i egen­skap av ägare eller nytt­jan­de­rätts­ha­vare använ­der vag­nen som trans­port­me­del,
      d) hemsta­tion: den plats som anges på vag­nen och dit vag­nen får eller ska sän­das åter enligt vill­ko­ren i nytt­jan­de­av­ta­let.

Arti­kel 3

Tec­ken och tex­ter på vag­narna

§ 1 Utan hin­der av före­skrif­terna avse­ende tek­niskt god­kän­nande av vag­nar för nytt­jande i inter­na­tio­nell tra­fik ska den som till­han­da­hål­ler en vagn enligt det avtal som avses i arti­kel 1 se till att det på vag­nen anges
      a) en upp­gift om inne­ha­va­ren,
      b) i före­kom­mande fall, en upp­gift om det järn­vägs­fö­re­tag i vars vagn­park vag­nen ingår,
      c) i före­kom­mande fall, en upp­gift om hemsta­tion,
      d) andra tec­ken och tex­ter som över­ens­kom­mits i nytt­jan­de­av­ta­let.

§ 2 De tec­ken och tex­ter som anges i § 1 får kom­plet­te­ras med elektro­nisk märk­ning.

Arti­kel 4

Ansvar vid för­lust av eller skada på en vagn

§ 1 Det järn­vägs­fö­re­tag som till­han­da­hål­lits en vagn att nytt­jas som trans­port­me­del ska vara ansva­rigt för skada till följd av för­lust av eller skada på vag­nen eller dess till­be­hör, om inte järn­vägs­fö­re­ta­get visar att ska­dan eller för­lus­ten inte har orsa­kats genom fel eller för­sum­melse från dess sida.

§ 2 Järn­vägs­fö­re­ta­get ska inte vara ansva­rigt för skada till följd av för­lust av till­be­hör som inte finns angivna på vag­nens båda lång­sidor eller i den inven­ta­ri­e­för­teck­ning som åtföl­jer vag­nen.

§ 3 Vid för­lust av en vagn eller dess till­be­hör ska ersätt­ningen begrän­sas till bruks­vär­det på vag­nen eller till­be­hö­ren vid tiden och plat­sen för för­lus­ten; inget ytter­li­gare ska­de­stånd ska beta­las. Om det inte går att fast­ställa tid och plats för för­lus­ten, ska ersätt­ningen begrän­sas till bruks­vär­det vid den tid­punkt och på den plats där vag­nen ställ­des till för­fo­gande.

§ 4 Vid skada på en vagn eller dess till­be­hör ska ersätt­ningen begrän­sas till repa­ra­tions­kost­na­derna; inget ytter­li­gare ska­de­stånd ska beta­las. Ersätt­ningen ska inte över­stiga det belopp som skulle beta­las vid en för­lust.

§ 5 Avtals­par­terna får komma över­ens om bestäm­mel­ser som avvi­ker från §§ 1-4.

Arti­kel 5

För­lust av rätt att åbe­ropa begräns­ning av ska­de­stånds­an­svar

De begräns­ningar av ska­de­stånds­an­sva­ret som anges i arti­kel 4 §§ 2 och 4 ska inte gälla om det visas att järn­vägs­fö­re­ta­get orsa­kat ska­dan genom hand­ling eller under­lå­ten­het antingen i avsikt att vålla en sådan skada eller hän­syns­löst och med insikt att en sådan skada san­no­likt skulle upp­komma.

Arti­kel 6

Anta­gande om för­lust av vagn

§ 1 Utan att behöva lägga fram ytter­li­gare bevis­ning får den berät­ti­gade anse att en vagn har gått för­lo­rad sedan han hos det järn­vägs­fö­re­tag som han till­han­da­hål­lit vag­nen att nytt­jas som trans­port­me­del gjort en fram­ställ­ning om att få en efter­forsk­ning av vag­nen utförd och vag­nen inte har ställts till hans för­fo­gande inom tre måna­der efter den dag då hans fram­ställ­ning nådde järn­vägs­fö­re­ta­get eller han inte fått någon upp­gift om var vag­nen befin­ner sig. Denna frist ska för­längas med den tid vag­nen stått stilla på grund av någon omstän­dig­het som inte beror på järn­vägs­fö­re­ta­get eller på grund av skada.

§ 2 Om den vagn som har ansetts för­lo­rad kom­mer till rätta efter det att ersätt­ning beta­lats ut, får den som har rätt till vag­nen, inom sex måna­der från det att han fick med­de­lande om detta begära att det järn­vägs­fö­re­tag som han till­han­da­hål­lit vag­nen att nytt­jas som trans­port­me­del åter­stäl­ler vag­nen till honom på dess hemsta­tion eller på annan över­ens­kom­men plats utan kost­nad men mot åter­be­tal­ning av ersätt­ningen.

§ 3 Om det inte görs någon sådan fram­ställ­ning som avses i § 2 eller om vag­nen kom­mer till rätta mer än ett år efter det att ersätt­ning beta­lats ut, får det järn­vägs­fö­re­tag som till­han­da­hål­lits vag­nen att nytt­jas som trans­port­me­del för­foga över vag­nen enligt de bestäm­mel­ser som gäl­ler på den plats där vag­nen finns.

§ 4 Avtals­par­terna får komma över­ens om bestäm­mel­ser som avvi­ker från §§ 1-3.

Arti­kel 7

Ansvar för skada som orsa­kats av vagn

§ 1 Den per­son som enligt ett avtal som avses i arti­kel 1 har till­han­da­hål­lit vag­nen att nytt­jas som trans­port­me­del ska vara ansva­rig för skada som orsa­kats av vag­nen genom hans fel eller för­sum­melse.

§ 2 Avtals­par­terna får komma över­ens om bestäm­mel­ser som avvi­ker från § 1.

Arti­kel 8

Över­ta­gande av ansvar

Om nytt­jan­de­av­ta­let med­ger att järn­vägs­fö­re­ta­get får låta andra järn­vägs­fö­re­tag nyttja vag­nen som trans­port­me­del, får järn­vägs­fö­re­ta­get med inne­ha­va­rens med­gi­vande komma över­ens med de andra järn­vägs­fö­re­ta­gen om att
      a) järn­vägs­fö­re­ta­get, utan det påver­kar dess rätt till åter­krav, ska överta ansva­ret gente­mot inne­ha­va­ren vid för­lust av eller skada på vag­nen eller dess till­be­hör,
      b) endast inne­ha­va­ren ska vara ansva­rig gente­mot de andra järn­vägs­fö­re­ta­gen för skada som orsa­kats av vag­nen, men att endast det järn­vägs­fö­re­tag som är inne­ha­va­rens avtals­part ska ha rätt att göra de andra järn­vägs­fö­re­ta­gens rät­tig­he­ter gäl­lande.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 9

Ansvar för anställda och andra per­so­ner

§ 1 Avtals­par­terna ska vara ansva­riga för sina anställda och andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter de anli­tar för att full­göra sina avtals­för­plik­tel­ser, när dessa anställda och andra per­so­ner hand­lar under full­gö­rande av sina upp­gif­ter.

§ 2 Om inte avtals­par­terna kom­mer över­ens om något annat, ska för­val­tarna av den infra­struk­tur på vil­ken järn­vägs­fö­re­ta­get nytt­jar vag­nen som trans­port­me­del anses som per­so­ner vil­kas tjäns­ter järn­vägs­fö­re­ta­get anli­tar.

§ 3 §§ 1 och 2 ska även tilläm­pas vid fall av över­ta­gande av ansvar enligt arti­kel 8.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 9

Ansvar för anställda och andra per­so­ner

§ 1 Avtals­par­terna ska vara ansva­riga för sina anställda och andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter de anli­tar för att full­göra sina avtals­för­plik­tel­ser, när dessa anställda och andra per­so­ner hand­lar under full­gö­rande av sina upp­gif­ter.

§ 2 Om inte avtals­par­terna kom­mer över­ens om något annat, ska för­val­tarna av den infra­struk­tur på vil­ken järn­vägs­fö­re­ta­get nytt­jar vag­nen som trans­port­me­del anses som per­so­ner vil­kas tjäns­ter järn­vägs­fö­re­ta­get anli­tar.

§ 3 Den under­hålls­an­sva­riga enhe­ten (ECM) som anges i arti­kel 15 § 2 i de enhet­liga rätts­reg­lerna ATMF ska anses som en per­son vars tjäns­ter inne­ha­va­ren anli­tar.

Avta­let som avses i arti­kel 1 ska inne­hålla nöd­vän­diga bestäm­mel­ser för att till­för­säkra utväx­ling av sådan infor­ma­tion som anges i arti­kel 15 § 3 i de enhet­liga rätts­reg­lerna ATMF mel­lan ECM och järn­vägs­fö­re­ta­get.

§ 4 Vad som sägs i §§ 1, 2 och 3 ska även tilläm­pas vid fall av över­ta­gande av ansvar enligt arti­kel 8.

Arti­kel 10

Andra grun­der för anspråk

§ 1 I de fall där dessa enhet­liga rätts­reg­ler är tillämp­liga får anspråk på ersätt­ning för för­lust av eller skada på vag­nen eller dess till­be­hör, göras gäl­lande mot det järn­vägs­fö­re­tag som till­han­da­hål­lits vag­nen som trans­port­me­del endast under de för­ut­sätt­ningar och med de begräns­ningar som före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler och i nytt­jan­de­av­ta­let, oav­sett vil­ken grund som åbe­ro­pas.

§ 2 Vad som sägs i § 1 ska även tilläm­pas vid över­ta­gande av ansvar enligt arti­kel 8.

§ 3 Det­samma ska gälla i fråga om talan som väcks mot anställda och andra per­so­ner som det järn­vägs­fö­re­tag som till­han­da­hål­lits vag­nen att nytt­jas som trans­port­me­del är ansva­rig för.

Arti­kel 11

Behö­rig dom­stol

§ 1 Talan som grun­das på ett avtal som har ingåtts enligt dessa enhet­liga rätts­reg­ler får föras vid den dom­stol som har utsetts genom över­ens­kom­melse mel­lan avtals­par­terna.

§ 2 Om inte par­terna kom­mit över­ens om något annat, ska dom­sto­len i den med­lems­stat där sva­ran­den har sitt säte vara behö­rig. Om sva­ran­den inte har säte i någon med­lems­stat, ska dom­sto­len i den med­lems­stat där ska­dan upp­kom vara behö­rig.

Arti­kel 12

Pre­skrip­tion

§ 1 Ford­ringar som grun­das på artik­larna 4 och 7 ska pre­skri­be­ras efter tre år.

§ 2 Pre­skrip­tions­ti­den ska löpa från föl­jande tid­punk­ter:
      a) Ford­ringar som grun­das på arti­kel 4, från den dag då för­lus­ten av eller ska­dan på vag­nen upp­täck­tes eller den dag då den berät­ti­gade per­so­nen kunde anse vag­nen för­lo­rad enligt arti­kel 6 § 1 eller § 4.
      b) Ford­ringar som grun­das på arti­kel 7, från den dag då ska­dan upp­kom.

Règles uni­for­mes con­cer­nant le cont­rat d'uti­li­sa­tion de l'infrastructure en tra­fic inter­na­tio­nal fer­ro­vi­aire (CUI, appen­dice E à la Con­ven­tion)

Titre pre­mier

Géné­ra­li­tés

Article pre­mier

Champ d'appli­ca­tion

§ 1 Les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent à tout cont­rat d'uti­li­sa­tion d'une infrastructure fer­ro­vi­aire aux fins de trans­ports inter­na­tio­naux au sens des Règles uni­for­mes CIV et des Règles uni­for­mes CIM. Il en est ainsi quels que soi­ent le siège et la natio­na­lité des par­ties au cont­rat. Les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent même lors­que l'infrastructure fer­ro­vi­aire est gérée ou uti­lisée par des Etats ou par des insti­tu­tions ou orga­ni­sa­tions gou­ver­ne­men­ta­les.

§ 2 Sous réserve de l'article 21, les pré­sen­tes Règles uni­for­mes ne s'appli­quent pas à d'aut­res rela­tions de droit, comme notam­ment:
      a) la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur ou du ges­tionnaire envers leurs agents ou d'aut­res per­son­nes au ser­vice des­quel­les ils recou­rent pour l'exécu­tion de leurs tâches;
      b) la respon­sa­bi­lité entre le trans­por­teur ou le ges­tionnaire d'une part et des tiers d'autre part.

Article 2

Décla­ra­tion rela­tive à la respon­sa­bi­lité en cas de dom­ma­ges cor­po­rels

§ 1 Cha­que Etat peut, à tout moment, décla­rer qu'il n'appli­quera pas aux vic­ti­mes d'acci­dents sur­ve­nus sur son ter­ri­to­ire l'ensemble des dis­po­si­tions rela­ti­ves à la respon­sa­bi­lité en cas de dom­ma­ges cor­po­rels, lors­que les vic­ti­mes sont ses res­sor­tis­sants ou des per­son­nes ayant leur rési­dence habi­tu­elle dans cet Etat.

§ 2 L'Etat qui a fait une décla­ra­tion con­for­mé­ment au § 1 peut y renon­cer à tout moment en infor­mant le dépo­si­taire. Cette renon­ci­a­tion prend effet un mois après la date à laquelle le dépo­si­taire en donne con­nais­sance aux Etats mem­bres.

Article 3

Défi­ni­tions

Aux fins des pré­sen­tes Règles uni­for­mes, le terme:
      a) "infrastructure fer­ro­vi­aire" désigne tou­tes les voies fer­rées et instal­la­tions fixes dans la mesure où elles sont néces­sa­ires à la cir­cu­la­tion des véhicu­les fer­ro­vi­aires et à la sécu­rité du tra­fic;
      b) "ges­tionnaire" désigne celui qui met à dis­po­si­tion une infrastructure fer­ro­vi­aire et qui a des respon­sa­bi­li­tés con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions en vigueur dans l'Etat dans lequel se situe l'infrastructure;
      c) "trans­por­teur" désigne celui qui trans­porte par rail des per­son­nes ou des mar­chan­di­ses en tra­fic inter­na­tio­nal sous le régime des Règles uni­for­mes CIV ou des Règles uni­for­mes CIM et qui déti­ent une licence con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions rela­ti­ves à l'octroi et à la recon­nais­sance des licences en vigueur dans l'Etat dans lequel la per­sonne exerce cette acti­vité;
      d) "aux­i­li­aire" désigne les agents ou les aut­res per­son­nes au ser­vice des­quel­les le trans­por­teur ou le ges­tionnaire recou­rent pour l'exécu­tion du cont­rat lors­que ces agents ou ces aut­res per­son­nes agis­sent dans l'exer­cice de leurs fon­c­tions;
      e) "tiers" désigne toute autre per­sonne que le ges­tionnaire, le trans­por­teur et leurs aux­i­li­aires;
      f) "licence" désigne l'auto­ri­sa­tion déliv­rée par un Etat à une ent­re­prise fer­ro­vi­aire, con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions en vigueur dans cet Etat, par laquelle sa capa­cité de trans­por­teur est recon­nue;
      g) "cer­ti­fi­cat de sécu­rité" désigne le docu­ment atte­stant, con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions de l'Etat­dans lequel se situe l'infrastructure, qu'en ce qui con­cerne le trans­por­teur,
   - l'orga­ni­sa­tion interne de l'ent­re­prise ainsi que
   - le per­son­nel à employer et les véhicu­les à uti­li­ser sur l'infrastructure emprun­tée,

répon­dent aux exi­gences imposées en matière de sécu­rité en vue d'assu­rer un ser­vice sans danger sur cette infrastructure.
   -​-----------------------------------------------------------

Article 4

Droit contraig­nant

Sauf clause contraire dans les pré­sen­tes Règles uni­for­mes, est nulle et de nul effet toute sti­pu­la­tion qui, direc­te­ment ou indirec­te­ment, déro­ge­rait à ces Règles uni­for­mes. La nul­lité de tel­les sti­pu­la­tions n'entraîne pas la nul­lité des aut­res dis­po­si­tions du cont­rat. Nonob­stant cela, les par­ties au cont­rat peu­vent assu­mer une respon­sa­bi­lité et des obli­ga­tions plus lour­des que cel­les qui sont prévues par les pré­sen­tes Règles uni­for­mes ou fixer un mon­tant max­i­mal d'indem­nité pour les dom­ma­ges matéri­els.

Titre II

Cont­rat d'uti­li­sa­tion

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 5

Con­tenu et forme

§ 1 Les rela­tions entre le ges­tionnaire et le trans­por­teur ou toute autre per­sonne auto­risée à con­clure un cont­rat de cette nature con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions en vigueur dans l'Etat dans lequel se situe l'infrastructure sont rég­lées dans un cont­rat d'uti­li­sa­tion.

§ 2 Le cont­rat règle les détails néces­sa­ires pour déter­mi­ner les con­di­tions admi­nist­ra­ti­ves, tech­ni­ques et financières de l'uti­li­sa­tion.

§ 3 Le cont­rat doit être constaté par écrit ou sous une forme équi­va­lente. L'absence ou l'irré­gu­la­rité d'une consta­ta­tion par écrit ou sous une forme équi­va­lente ou l'absence d'une des indi­ca­tions prévues au § 2 n'affec­tent ni l'existence ni la vali­dité du cont­rat qui reste sou­mis aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 5

Con­tenu et forme

§ 1 Les rela­tions entre le ges­tionnaire et le trans­por­teur ou toute autre per­sonne auto­risée á con­clure un cont­rat de cette nature con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions en vigueur dans l'Etat dans lequel se situe l'infrastructure fer­ro­vi­aire sont re´gle´es par un cont­rat d'uti­li­sa­tion.

§ 2 Le cont­rat règle les détails néces­sa­ires pour déter­mi­ner les con­di­tions admi­nist­ra­ti­ves, tech­ni­ques et financières de l'uti­li­sa­tion.

§ 3 Le cont­rat doit être constaté par écrit ou sous une forme équi­va­lente. L'absence ou l'irré­gu­la­rité d'une consta­ta­tion par écrit ou sous une forme équi­va­lente ou l'absence d'une des indi­ca­tions prévues au § 2 n'affec­tent ni l'existence ni la vali­dité du cont­rat qui reste sou­mis aux pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 5bis

Droit non affecté

§ 1 Les dis­po­si­tions de l'article 5 tout comme cel­les des articles 6, 7 et 22 n'affec­tent pas les obli­ga­tions que les par­ties au cont­rat d'uti­li­sa­tion de l'infrastructure sont tenues de rem­plir con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions en vigueur dans l'Etat dans lequel se situe l'infrastructure, y com­pris, le cas échéant, le droit de l'Union euro­pé­enne.

§ 2 Les dis­po­si­tions des articles 8 et 9 n'affec­tent pas les obli­ga­tions que les par­ties au cont­rat d'uti­li­sa­tion de l'infrastructure sont tenues de rem­plir dans un Etat mem­bre de l'UE ou dans un Etat où la légis­la­tion de l'Union euro­pé­enne s'appli­que par suite d'accords inter­na­tio­naux con­clus avec l'Union euro­pé­enne.

§ 3 Les dis­po­si­tions des §§ 1 et 2 con­cer­nent en par­ticu­lier:
   - les accords à con­clure entre les ent­re­pri­ses fer­ro­vi­aires ou les can­di­dats auto­risés et les ges­tionnaires d'infrastructure,
   - l'octroi des licences,
   - la cer­ti­fi­ca­tion en matière de sécu­rité,
   - l'assu­rance,
   - la tari­fi­ca­tion, y com­pris les systèmes d'amé­lio­ra­tion des per­for­man­ces afin de réduire au mini­mum les retards et per­tur­ba­tions d'explo­i­ta­tion et d'amé­li­o­rer les per­for­man­ces du réseau fer­ro­vi­aire,
   - les mesu­res d'indem­ni­sa­tion en faveur des cli­ents et
   - le règle­ment des liti­ges.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 5bis

Droit non affecté

§ 1 Les dis­po­si­tions de l'article 5 tout comme cel­les des articles 6, 7 et 22 n'affec­tent pas les obli­ga­tions que les par­ties au cont­rat d'uti­li­sa­tion sont tenues de rem­plir con­for­mé­ment aux lois et pre­scrip­tions en vigueur dans l'Etat dans lequel se situe l'infrastructure fer­ro­vi­aire, y com­pris, le cas échéant, le droit de l'Union euro­pé­enne.

§ 2 Les dis­po­si­tions des articles 8 et 9 n'affec­tent pas les obli­ga­tions que les par­ties au cont­rat d'uti­li­sa­tion sont tenues de rem­plir dans un Etat mem­bre de l'UE ou dans un Etat où la é´gis­la­tion de l'Union euro­pé­enne s'appli­que par suite d'accords inter­na­tio­naux con­clus avec l'Union euro­pé­enne.

§ 3 Les dis­po­si­tions des §§ 1 et 2 con­cer­nent en par­ticu­lier:
   - les accords à con­clure entre les ent­re­pri­ses fer­ro­vi­aires ou les can­di­dats auto­risés et les ges­tionnaires d'infrastructure,
   - l'octroi des licences,
   - la cer­ti­fi­ca­tion en matière de sécu­rité,
   - l'assu­rance,
   - la tari­fi­ca­tion, y com­pris les systèmes d'amé­lio­ra­tion des per­for­man­ces afin de réduire au mini­mum les retards et per­tur­ba­tions d'explo­i­ta­tion et d'amé­li­o­rer les per­for­man­ces du réseau fer­ro­vi­aire,
   - les mesu­res d'indem­ni­sa­tion en faveur des cli­ents et
   - le règle­ment des liti­ges.

Article 6

Obli­ga­tions par­ticulières du trans­por­teur et du ges­tionnaire

§ 1 Le trans­por­teur doit être auto­risé à exer­cer l'acti­vité de trans­por­teur fer­ro­vi­aire. Le per­son­nel à employer et les véhicu­les à uti­li­ser doi­vent répondre aux exi­gences de sécu­rité. Le ges­tionnaire peut exi­ger que le trans­por­teur prouve, par la pré­sen­ta­tion d'une licence et d'un cer­ti­fi­cat de sécu­rité vala­bles ou de copies cer­ti­fiées con­for­mes ou de toute autre manière, que ces con­di­tions sont rem­plies.

§ 2 Le trans­por­teur doit faire connaître au ges­tionnaire tout évé­ne­ment suscep­tible d'affec­ter la vali­dité de sa licence, de ses cer­ti­fi­cats de sécu­rité, ou des aut­res élé­ments de preuve.

§ 3 Le ges­tionnaire peut exi­ger que le trans­por­teur prouve qu'il a con­clu une assurance-​responsabilité suf­fi­sante ou qu'il a pris des dis­po­si­tions équi­va­len­tes pour couvrir tou­tes les actions, à quel­que titre que ce soit, visées aux articles 9 à 21. Le trans­por­teur doit prou­ver annu­el­le­ment par une attesta­tion en bonne et due forme que l'assurance-​responsabilité ou les dis­po­si­tions équi­va­len­tes exi­stent tou­jours; il doit noti­fier au ges­tionnaire toute modi­fi­ca­tion y rela­tive avant que celle-​ci ne pro­du­ise ses effets.

§ 4 Les par­ties au cont­rat doi­vent s'infor­mer réci­pro­que­ment de tout évé­ne­ment suscep­tible d'empêcher l'exécu­tion du cont­rat qu'elles ont con­clu.
   -​-----------------------------------------------------------

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 7

Fin du cont­rat

§ 1 Le ges­tionnaire peut dénon­cer le cont­rat d'uti­li­sa­tion sans délai lors­que:
      a) le trans­por­teur n'est plus auto­risé à exer­cer l'acti­vité de trans­por­teur fer­ro­vi­aire;
      b) le per­son­nel à employer et les véhicu­les à uti­li­ser ne répon­dent plus aux exi­gences de sécu­rité;
      c) le trans­por­teur est en retard de pai­e­ment, à savoir
   1. pour deux échéan­ces suc­ces­si­ves et avec un mon­tant qui dépasse une contre-​valeur d'usage pour un mois ou
   2. pour un délai couvrant plus de deux échéan­ces et avec un mon­tant égal à la contre-​valeur d'usage pour deux mois;
      d) le trans­por­teur a violé d'une manière carac­térisée l'une des obli­ga­tions par­ticulières prévues à l'article 6, §§ 2 et 3.

§ 2 Le trans­por­teur peut dénon­cer le cont­rat d'uti­li­sa­tion sans délai lors­que le ges­tionnaire perd son droit de gérer l'infrastructure.

§ 3 Cha­que par­tie au cont­rat d'uti­li­sa­tion peut le dénon­cer sans délai en cas de vio­la­tion carac­térisée d'une des obli­ga­tions essen­ti­el­les par l'autre par­tie au cont­rat, lors­que cette obli­ga­tion con­cerne la sécu­rité des per­son­nes et des biens; les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir des moda­li­tés de l'exer­cice de ce droit.

§ 4 La par­tie au cont­rat qui est à l'ori­gine de sa dénon­ci­a­tion répond envers l'autre par­tie du dom­mage qui en résulte, à moins qu'elle ne prouve que le dom­mage ne résulte pas de sa faute.

§ 5 Les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir de con­di­tions déro­geant aux dis­po­si­tions du § 1, lett­res c) et d) et du § 4.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 7

Fin du cont­rat

§ 1 Le ges­tionnaire peut dénon­cer le cont­rat d'uti­li­sa­tion sans délai lors­que:

a)    le transporteur n'est plus autorisé à exercer 
l'acti­vité de trans­por­teur fer­ro­vi­aire;

b)    le personnel à employer et les véhicules à utiliser 
ne répon­dent plus aux exi­gences de sécu­rité;

c)    le transporteur est en retard de paiement, à savoir
1.     pour deux échéances successives et avec un montant 
qui dépasse une contre-​valeur d'usage pour un mois ou

2.     pour un délai couvrant plus de deux échéances et avec 
un mon­tant égal à la contre-​valeur d'usage pour deux mois;

d)    le transporteur a violé d'une manière caractérisée 
l'une des obli­ga­tions par­ticulières prévues à l'article 6, §§ 2 et 3.

§ 2 Le trans­por­teur peut de´non­cer le cont­rat d'uti­li­sa­tion sans de´lai lors­que le ges­tionnaire perd son droit de ge´rer l'infrastructure fer­ro­vi­aire.

§ 3 Cha­que par­tie au cont­rat d'uti­li­sa­tion peut le dénon­cer sans délai en cas de vio­la­tion carac­térisée d'une des obli­ga­tions essen­ti­el­les par l'autre par­tie au cont­rat, lors­que cette obli­ga­tion con­cerne la sécu­rité des per­son­nes et des biens; les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir des moda­li­tés de l'exer­cice de ce droit.

§ 4 La par­tie au cont­rat qui est à l'ori­gine de sa dénon­ci­a­tion répond envers l'autre par­tie du dom­mage qui en résulte, à moins qu'elle ne prouve que le dom­mage ne résulte pas de sa faute.

§ 5 Les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir de con­di­tions déro­geant aux dis­po­si­tions du § 1, lett­res c) et d) et du § 4.

Titre III

Respon­sa­bi­lité

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 8

Respon­sa­bi­lité du ges­tionnaire

§ 1 Le ges­tionnaire est respon­sable;
      a) des dom­ma­ges cor­po­rels (mort, bles­su­res ou toute autre atteinte à l'intégrité phy­si­que ou psychi­que),
      b) des dom­ma­ges matéri­els (destruc­tion ou ava­rie des biens mobi­li­ers et immo­bi­li­ers),
      c) des dom­ma­ges pécu­ni­aires résul­tant des dommages-​intérêts dus par le trans­por­teur en vertu des Règles uni­for­mes CIV et des Règles uni­for­mes CIM,

causés au trans­por­teur ou à ses aux­i­li­aires durant l'uti­li­sa­tion de l'infrastructure et ayant leur ori­gine dans l'infrastructure.

§ 2 Le ges­tionnaire est déchargé de cette respon­sa­bi­lité:
      a) en cas de dom­ma­ges cor­po­rels et de dom­ma­ges pécu­ni­aires résul­tant des dommages-​intérêts dus par le trans­por­teur en vertu des Règles uni­for­mes CIV
   1. si l'évé­ne­ment dommage-​able a été causé par des cir­constan­ces extérieu­res à l'explo­i­ta­tion que le ges­tionnaire, en dépit de la dili­gence requise d'après les par­ticu­la­ri­tés de l'espèce, ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier,
   2. dans la mesure où l'évé­ne­ment dom­ma­geable est dû à une faute de la per­sonne ayant subi le dom­mage,
   3. si l'évé­ne­ment dommage-​able est dû au com­por­te­ment d'un tiers que le ges­tionnaire, en dépit de la dili­gence requise d'après les par­ticu­la­ri­tés de l'espèce, ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences duquel il ne pou­vait pas obvier;
      b) en cas de dom­ma­ges matéri­els et de dom­ma­ges pécu­ni­aires résul­tant des dommages-​intérêts dus par le trans­por­teur en vertu des Règles uni­for­mes CIM, lors­que le dom­mage est causé par la faute du trans­por­teur ou par un ordre du trans­por­teur qui n'est pas impu­table au ges­tionnaire ou en rai­son de cir­constan­ces que le ges­tionnaire ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier.

§ 3 Si l'évé­ne­ment dommage-​able est dû au com­por­te­ment d'un tiers et si, en dépit de cela, le ges­tionnaire n'est pas entièrement déchargé de sa respon­sa­bi­lité con­for­mé­ment au § 2, lettre a), il répond pour le tout dans les limi­tes des pré­sen­tes Règles uni­for­mes et sans préju­dice de son recours éven­tuel contre le tiers.

§ 4 Les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir si, et dans quelle mesure, le ges­tionnaire est respon­sable des dom­ma­ges causés au trans­por­teur par un retard ou par une per­tur­ba­tion dans l'explo­i­ta­tion.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 8

Respon­sa­bi­lité du ges­tionnaire

§ 1 Le ges­tionnaire est respon­sable:

a)     des dommages corporels (mort, blessures ou toute 
autre atteinte à l'intégrité phy­si­que ou psychi­que),

b)     des dommages matériels (destruction ou avarie des 
biens mobi­li­ers et immo­bi­li­ers),
cause´s au trans­por­teur ou a` ses aux­i­li­aires durant l'uti­li­sa­tion de l'infrastructure fer­ro­vi­aire et ayant leur ori­gine dans l'infrastructure fer­ro­vi­aire.

Le ges­tionnaire est e´gale­ment respon­sable des dom­ma­ges pe´cuni­aires re´sul­tant des dommages-​inte´rêts dus par le trans­por­teur en vertu des Re`gles uni­for­mes CIV et CIM lors­que ces dom­ma­ges ont leur ori­gine dans l'infrastructure fer­ro­vi­aire dans le cadre de son uti­li­sa­tion.

§ 2 Le ges­tionnaire est déchargé de cette respon­sa­bi­lité:

a)    en cas de dommages corporels et de dommages 
pécu­ni­aires résul­tant des dommages-​intérêts dus par le trans­por­teur en vertu des Règles uni­for­mes CIV

1.     si l'événement dommageable a e´te´ cause´ par des 
cir­constan­ces exte´rieu­res a` la ges­tion de l'infrastructure fer­ro­vi­aire que le ges­tionnaire, en de´pit de la dili­gence requise d'apre`s les par­ticu­la­rite´s de l'espe`ce, ne pou­vait pas e´viter et aux conse´quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier,
   2.     dans la mesure où l'événement dommageable est dû à 
une faute de la per­sonne ayant subi le dom­mage,
   3.     si l'événement dommageable est dû au comportement 
d'un tiers que le ges­tionnaire, en dépit de la dili­gence requise d'après les par­ticu­la­ri­tés de l'espèce, ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences duquel il ne pou­vait pas obvier;

b)     en cas de dommages matériels et de dommages 
pécu­ni­aires résul­tant des dommages-​intérêts dus par le trans­por­teur en vertu des Règles uni­for­mes CIM, lors­que le dom­mage est causé par la faute du trans­por­teur ou par un ordre du trans­por­teur qui n'est pas impu­table au ges­tionnaire ou en rai­son de cir­constan­ces que le ges­tionnaire ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier.

§ 3 Si l'évé­ne­ment dom­ma­geable est dû au com­por­te­ment d'un tiers et si, en dépit de cela, le ges­tionnaire n'est pas entièrement déchargé de sa respon­sa­bi­lité con­for­mé­ment au § 2, lettre a), il répond pour le tout dans les limi­tes des pré­sen­tes Règles uni­for­mes et sans préju­dice de son recours éven­tuel contre le tiers.

§ 4 Les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir si, et dans quelle mesure, le ges­tionnaire est respon­sable des dom­ma­ges causés au trans­por­teur par un retard ou par une per­tur­ba­tion dans l'explo­i­ta­tion.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 9

Respon­sa­bi­lité du trans­por­teur

§ 1 Le trans­por­teur est respon­sable:
      a) des dom­ma­ges cor­po­rels (mort, bles­su­res ou toute autre atteinte à l'intégrité phy­si­que ou psychi­que),
      b) des dom­ma­ges matéri­els (destruc­tion ou ava­rie des biens mobi­li­ers et immo­bi­li­ers),

causés au ges­tionnaire ou à ses aux­i­li­aires, durant l'uti­li­sa­tion de l'infrastructure, par les moyens de trans­port uti­lisés ou par les per­son­nes ou par les mar­chan­di­ses trans­por­tées.

§ 2 Le trans­por­teur est déchargé de cette respon­sa­bi­lité:
      a) en cas de dom­ma­ges cor­po­rels
   1. si l'évé­ne­ment dommage-​able a été causé par des cir­constan­ces extérieu­res à l'explo­i­ta­tion que le trans­por­teur, en dépit de la dili­gence requise d'après les par­ticu­la­ri­tés de l'espèce, ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier,
   2. dans la mesure où l'évé­ne­ment dom­ma­geable est dû à une faute de la per­sonne ayant subi le dom­mage,
   3. si l'évé­ne­ment dom­ma­geable est dû au com­por­te­ment d'un tiers que le trans­por­teur, en dépit de la dili­gence requise d'après les par­ticu­la­ri­tés de l'espèce, ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences duquel il ne pou­vait pas obvier;
      b) en cas de dom­ma­ges matéri­els lors­que le dom­mage est causé par la faute du ges­tionnaire ou par un ordre du ges­tionnaire qui n'est pas impu­table au trans­por­teur ou en rai­son de cir­constan­ces que le trans­por­teur ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier.

§ 3 Si l'évé­ne­ment dom­ma­geable est dû au com­por­te­ment d'un tiers et si, en dépit de cela, le trans­por­teur n'est pas entièrement déchargé de sa respon­sa­bi­lité con­for­mé­ment au § 2, lettre a), il répond pour le tout dans les limi­tes des pré­sen­tes Règles uni­for­mes et sans préju­dice de son recours éven­tuel contre le tiers.

§ 4 Les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir si, et dans quelle mesure, le trans­por­teur est respon­sable des dom­ma­ges causés au ges­tionnaire par une per­tur­ba­tion dans l'explo­i­ta­tion.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 9

Respon­sa­bi­lité du trans­por­teur

§ 1 Le trans­por­teur est respon­sable:

a)    des dommages corporels (mort, blessures ou toute 
autre atteinte à l'intégrité phy­si­que ou psychi­que),

b)    des dommages matériels (destruction ou avarie des 
biens mobi­li­ers et immo­bi­li­ers),
causés au ges­tionnaire ou à ses aux­i­li­aires, durant l'uti­li­sa­tion de l'infrastructure fer­ro­vi­aire, par les moyens de trans­port uti­lisés ou par les per­son­nes ou par les mar­chan­di­ses trans­porté´es.

§ 2 Le trans­por­teur est déchargé de cette respon­sa­bi­lité:

a)     en cas de dommages corporels
1.     si l'événement dommageable a été causé par des 
cir­constan­ces extérieu­res à l'explo­i­ta­tion que le trans­por­teur, en dépit de la dili­gence requise d'après les par­ticu­la­ri­tés de l'espèce, ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier,
   2.     dans la mesure où l'événement dommageable est dû à 
une faute de la per­sonne ayant subi le dom­mage,
   3.     si l'événement dommageable est dû au comportement 
d'un tiers que le trans­por­teur, en dépit de la dili­gence requise d'après les par­ticu­la­ri­tés de l'espèce, ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences duquel il ne pou­vait pas obvier;

b)    en cas de dommages matériels lorsque le dommage est 
causé par la faute du ges­tionnaire ou par un ordre du ges­tionnaire qui n'est pas impu­table au trans­por­teur ou en rai­son de cir­constan­ces que le trans­por­teur ne pou­vait pas évi­ter et aux consé­quences des­quel­les il ne pou­vait pas obvier.

§ 3 Si l'évé­ne­ment dom­ma­geable est dû au com­por­te­ment d'un tiers et si, en dépit de cela, le trans­por­teur n'est pas entièrement déchargé de sa respon­sa­bi­lité con­for­mé­ment au § 2, lettre a), il répond pour le tout dans les limi­tes des pré­sen­tes Règles uni­for­mes et sans préju­dice de son recours éven­tuel contre le tiers.

§ 4 Les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir si, et dans quelle mesure, le trans­por­teur est respon­sable des dom­ma­ges causés au ges­tionnaire par une per­tur­ba­tion dans l'explo­i­ta­tion.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 10

Cau­ses con­comi­tants

§ 1 Lors­que des cau­ses impu­ta­bles au ges­tionnaire et des cau­ses impu­ta­bles au trans­por­teur ont con­tri­bué au dom­mage, cha­que par­tie au cont­rat ne répond que dans la mesure où les cau­ses qui lui sont impu­ta­bles en vertu des articles 8 et 9 ont con­tri­bué au dom­mage. S'il est impossible de con­sta­ter dans quelle mesure les cau­ses respecti­ves ont con­tri­bué au dom­mage, cha­que par­tie sup­porte le dom­mage qu'elle a subi.

§ 2 Le § 1 est appli­cable par ana­lo­gie lors­que des cau­ses impu­ta­bles au ges­tionnaire et des cau­ses impu­ta­bles à plu­sieurs trans­por­teurs emprun­tant la même infrastructure fer­ro­vi­aire ont con­tri­bué au dom­mage.

§ 3 En cas de dom­ma­ges visés à l'article 9, le § 1, première phrase, est appli­cable par ana­lo­gie lors­que des cau­ses impu­ta­bles à plu­sieurs trans­por­teurs uti­li­sant la même infrastructure ont con­tri­bué au dom­mage. S'il est impossible de con­sta­ter dans quelle mesure les cau­ses respecti­ves ont con­tri­bué au dom­mage, les trans­por­teurs sont respon­sa­bles à parts éga­les envers le ges­tionnaire.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 10

Cau­ses con­comi­tants

§ 1 Lors­que des cau­ses impu­ta­bles au ges­tionnaire et des cau­ses impu­ta­bles au trans­por­teur ont con­tri­bué au dom­mage, cha­que par­tie au cont­rat ne répond que dans la mesure où les cau­ses qui lui sont impu­ta­bles en vertu des articles 8 et 9 ont con­tri­bué au dom­mage. S'il est impossible de con­sta­ter dans quelle mesure les cau­ses respecti­ves ont con­tri­bué au dom­mage, cha­que par­tie sup­porte le dom­mage qu'elle a subi.

§ 2 Le § 1 est appli­cable par ana­lo­gie lors­que des cau­ses impu­ta­bles au ges­tionnaire et des cau­ses impu­ta­bles à plu­sieurs trans­por­teurs emprun­tant la même infrastructure fer­ro­vi­aire ont con­tri­bué au dom­mage.

§ 3 En cas de dom­ma­ges vise´s a` l'article 9, le § 1, pre­mie`re phrase, est appli­cable par ana­lo­gie lors­que des cau­ses impu­ta­bles a` plu­sieurs trans­por­teurs uti­li­sant la me^me infrastructure fer­ro­vi­aire ont con­tri­bue´ au dom­mage. S'il est impossible de con­sta­ter dans quelle mesure les cau­ses respecti­ves ont con­tri­bue´ au dom­mage, les trans­por­teurs sont respon­sa­bles a` parts e´gales envers le ges­tionnaire.

Article 11

Dommages-​intérêts en cas de mort

§ 1 En cas de mort, les dommages-​intérêts com­pren­nent:
      a) les frais néces­sa­ires con-​sécutifs au décès, notam­ment ceux du trans­port du corps et des obsèques;
      b) si la mort n'est pas sur­venue immé­di­a­te­ment, les dommages-​intérêts prévus à l'article 12.

§ 2 Si, par la mort, des per­son­nes envers les­quel­les la per­sonne décé­dée avait ou aurait eu à l'ave­nir une obli­ga­tion ali­men­taire, en vertu de la loi, sont privées de leur sou­tien, il y a éga­le­ment lieu de les indem­ni­ser de cette perte. L'action en dommages-​intérêts des per­son­nes dont la per­sonne décé­dée assu­mait l'entre­tien sans y être tenue par la loi reste sou­mise au droit natio­nal.
   -​-----------------------------------------------------------

Article 12

Dommages-​intérêts en cas de bles­su­res

En cas de bles­su­res ou de toute autre atteinte à l'intégrité phy­si­que ou psychi­que, les dommages-​intérêts com­pren­nent:
      a) les frais néces­sa­ires, notam­ment ceux de trai­te­ment et de trans­port;
      b) la répa­ra­tion du préju­dice causé, soit par l'inca­pa­cité de tra­vail totale ou par­ti­elle, soit par l'accro­is­se­ment des beso­ins.

Article 13

Répa­ra­tion d'aut­res préju­di­ces cor­po­rels

Le droit natio­nal déter­mine, si et dans quelle mesure le ges­tionnaire ou le trans­por­teur doi­vent ver­ser des dommages-​intérêts pour des préju­di­ces cor­po­rels aut­res que ceux prévus aux articles 11 et 12.

Article 14

Forme et mon­tant des dommages-​intérêts en cas de mort et de bles­su­res

§ 1 Les dommages-​intérêts prévus à l'article 11, § 2 et à l'article 12, lettre b) doi­vent être alloués sous forme de capi­tal. Toute­fois, si le droit natio­nal per­met l'alloca­tion d'une rente, ils sont alloués sous cette forme lors­que la per­sonne lésée ou les ayants droit visés à l'article 11, § 2, le deman­dent.

§ 2 Le mon­tant des dommages-​intérêts à allouer en vertu du § 1 est déter­miné selon le droit natio­nal. Toute­fois, pour l'appli­ca­tion des pré­sen­tes Règles uni­for­mes, il est fixé une limite max­i­male de 175 000 uni­tés de compte en capi­tal ou en rente annu­elle cor­re­spon­dant à ce capi­tal, pour cha­que per­sonne, dans le cas où le droit natio­nal pré­voit une limite max­i­male d'un mon­tant inférieur.

Article 15

Déchéance du droit d'invo­quer les limi­tes de respon­sa­bi­lité

Les limi­tes de respon­sa­bi­lité prévues dans les pré­sen­tes Règles uni­for­mes ainsi que les dis­po­si­tions du droit natio­nal, qui limi­tent les indem­ni­tés à un mon­tant déter­miné, ne s'appli­quent pas s'il est prouvé que le dom­mage résulte d'un acte ou d'une omis­sion que l'auteur du dom­mage a com­mis, soit avec l'inten­tion de pro­vo­quer un tel dom­mage, soit témé­rai­re­ment et avec cons­ci­ence qu'un tel dom­mage en résul­tera pro­bable­ment.

Article 16

Con­ver­sion et intérêts

§ 1 Lors­que le cal­cul de l'indem­nité impli­que la con­ver­sion des som­mes exprimées en uni­tés moné­taires étrangères, celle-​ci est faite d'après le cours aux jour et lieu du pai­e­ment de l'indem­nité.

§ 2 L'ayant droit peut deman­der des intérêts de l'indem­nité, cal­cu­lés à rai­son de cinq pour cent l'an, à par­tir du jour de l'ouver­ture d'une procé­dure de con­ci­li­a­tion, du recours au tri­bu­nal arbi­tral prévu au Titre V de la Con­ven­tion ou de la demande en justice.

Article 17

Respon­sa­bi­lité en cas d'acci­dent nuc­léaire

Le ges­tionnaire et le trans­por­teur sont déchar­gés de la respon­sa­bi­lité qui leur incombe en vertu des pré­sen­tes Règles uni­for­mes lors­que le dom­mage a été causé par un acci­dent nuc­léaire et qu'en appli­ca­tion des lois et pre­scrip­tions d'un Etat réglant la respon­sa­bi­lité dans le domaine de l'éner­gie nuc­léaire, l'explo­i­tant d'une instal­la­tion nuc­léaire ou une autre per­sonne qui lui est sub­sti­tuée est respon­sable de ce dom­mage.

Article 18

Respon­sa­bi­lité pour les aux­i­li­a­ries

Le ges­tionnaire et le trans­por­teur répon­dent de leurs aux­i­li­aires.

Article 19

Aut­res actions

§ 1 Dans tous les cas où les pré­sen­tes Règles uni­for­mes s'appli­quent, toute action en respon­sa­bi­lité, à quel­que titre que ce soit, ne peut être exer­cée contre le ges­tionnaire ou contre le trans­por­teur que dans les con­di­tions et limi­ta­tions de ces Règles uni­for­mes.

§ 2 Il en est de même pour toute action exer­cée contre les aux­i­li­aires dont le ges­tionnaire ou le trans­por­teur répon­dent en vertu de l'article 18.

Article 20

Accords-​litiges

Les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir des con­di­tions dans les­quel­les elles font valoir ou renon­cent à faire valoir leurs dro­its aux dommages-​intérêts à l'égard de l'autre par­tie au cont­rat.

Titre IV

Actions des aux­i­li­a­ries

Article 21

Actions contre le ges­tionnaire ou contre le trans­por­teur

§ 1 Toute action en respon­sa­bi­lité des aux­i­li­aires du trans­por­teur contre le ges­tionnaire pour des dom­ma­ges causés par celui-​ci, à quel­que titre que ce soit, ne peut être exer­cée que dans les con­di­tions et limi­ta­tions des pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

§ 2 Toute action en respon­sa­bi­lité des aux­i­li­aires du ges­tionnaire contre le trans­por­teur pour des dom­ma­ges causés par celui-​ci, à quel­que titre que ce soit, ne peut être exer­cée que dans les con­di­tions et limi­ta­tions des pré­sen­tes Règles uni­for­mes.

Titre V

Exer­cice des dro­its

Article 22

Procé­dure de con­ci­li­a­tion

Les par­ties au cont­rat peu­vent con­ve­nir de procé­du­res de con­ci­li­a­tion ou faire appel au tri­bu­nal arbi­tral prévu au Titre V de la Con­ven­tion.

Article 23

Recours

Le bien-​fondé du pai­e­ment effectué par le trans­por­teur sur la base des Règles uni­for­mes CIV ou des Règles uni­for­mes CIM ne peut être con­testé, lors­que l'indem­nité a été fixée judi­ci­ai­re­ment et que le ges­tionnaire, dûment assigné, a été mis à même d'inter­ve­nir au procès.

Article 24

For

§ 1 Les actions judi­ci­aires fon­dées sur les pré­sen­tes Règles uni­for­mes peu­vent être inten­tées devant les juri­dic­tions des Etats mem­bres désig­nées d'un com­mun accord par les par­ties au cont­rat.

§ 2 Sauf con­ven­tion contraire entre les par­ties, la juri­dic­tion com­pé­tente est celle de l'Etat mem­bre où le ges­tionnaire a son siège.

Article 25

Pre­scrip­tion

§ 1 Les actions fon­dées sur les pré­sen­tes Règles uni­for­mes sont pre­scri­tes par trois ans.

§ 2 La pre­scrip­tion court à comp­ter du jour où le dom­mage s'est pro­duit.

§ 3 En cas de mort de per­son­nes, les actions sont pre­scri­tes par trois ans à comp­ter du len­de­main du décès, sans que ce délai puisse toute­fois dépas­ser cinq ans à comp­ter du len­de­main de l'évé­ne­ment dom­ma­geable.

§ 4 Une action récur­so­ire d'une per­sonne tenue respon­sable pourra être exer­cée même après l'expi­ra­tion du délai de pre­scrip­tion prévu au § 1, si elle l'est dans le délai déter­miné par la loi de l'Etat où les pour­su­i­tes sont engagées. Toute­fois, ce délai ne pourra être inférieur à quatre-​vingt-dix jours à comp­ter de la date à laquelle la per­sonne qui exerce l'action récur­so­ire a réglé la récla­ma­tion ou a elle-​même reçu sig­ni­fi­ca­tion de l'assig­na­tion.

§ 5 La pre­scrip­tion est sus­pen­due lors­que les par­ties au litige con­vi­en­nent d'une procé­dure de con­ci­li­a­tion ou lorsqu'elles sai­sis­sent le tri­bu­nal arbi­tral prévu au Titre V de la Con­ven­tion.

§ 6 Par ail­leurs, la sus­pen­sion et l'inter­rup­tion de la pre­scrip­tion sont rég­lées par le droit natio­nal.

Uni­form Rules con­cer­ning the Contract of Use of Infrastructure in Inter­na­tio­nal Rail Traf­fic (CUI, appen­dix E to the Con­ven­tion)
   -​-----------------------------------------------------------

Title I

Gene­ral Pro­vi­sions

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 1

Scope

§ 1 These Uni­form Rules shall apply to any contract of use of rail­way infrastructure for the pur­po­ses of inter­na­tio­nal car­ri­age wit­hin the mea­ning of the CIV Uni­form Rules and the CIM Uni­form Rules. They shall apply regard­less of the place of busi­ness and the natio­na­lity of the contracting par­ties. These Uni­form Rules shall apply even when the rail­way infrastructure is mana­ged or used by Sta­tes or by govern­men­tal insti­tu­tions or orga­ni­sa­tions.

§ 2 Sub­ject to Article 21, these Uni­form Rules shall not apply to other legal rela­tions, such as in par­ticu­lar
      a) the lia­bi­lity of the car­rier or the mana­ger to their ser­vants or other per­sons whose ser­vices they make use of to accom­plish their tasks;
      b) the lia­bi­lity to each other of the car­rier or the mana­ger of the one part and third par­ties of the other part.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 1

Scope

§ 1 These Uni­form Rules shall apply to any contract of use of rail­way infrastructure (contract of use) in a Mem­ber State in inter­na­tio­nal rail­way traf­fic for the pur­po­ses of inter­na­tio­nal car­ri­age wit­hin the mea­ning of the CIV Uni­form Rules and the CIM Uni­form Rules.

§ 2 These Uni­form Rules shall apply irre­spective of the place of busi­ness or the natio­na­lity of the contracting par­ties and even when the rail­way infrastructure is mana­ged or used by Sta­tes or by govern­men­tal insti­tu­tions or orga­ni­sa­tions.

§ 3 Sub­ject to Article 21, these Uni­form Rules shall not apply to other legal rela­tions, such as in par­ticu­lar

a)    the liability of the carrier or the manager 
to their ser­vants or other per­sons whose ser­vices they make
use of to accomplish their tasks;    a)    transportörens 
eller för­val­ta­rens ansvar gente­mot sina anställda eller andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter de anli­tar för att genom­föra sina upp­gif­ter,

b)      the liability to each other of the carrier or the 
mana­ger of the one part and third par­ties of the other part.

Article 2

Decla­ra­tion con­cer­ning lia­bi­lity in case of bodily loss or damage

§ 1 Any State may, at any time, declare that it will not apply to victims of acci­dents occu­ring in its ter­ri­tory the whole of the pro­vi­sions con­cer­ning lia­bi­lity in case of bodily loss or damage (death, injury or any other phy­si­cal or men­tal harm), when the victims are natio­nals of, or have their usual place of resi­dence in, that State.

§ 2 A State which has made a decla­ra­tion in accor­dance with § 1 may withdraw it at any time by noti­fi­ca­tion to the Depo­si­tary. This withdra­wal shall take effect one month after the day on which the Depo­si­tary noti­fies it to the Mem­ber Sta­tes.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 3

Defi­ni­tions

For the pur­po­ses of these Uni­form Rules, the term
      a) "rail­way infrastructure" means all the rail­way lines and fixed instal­la­tions, so far as these are neces­sary for the cir­cu­la­tion of rail­way vehicles and the safety of traf­fic;
      b) "mana­ger" means the per­son who makes rail­way infrastructure avai­lable and who has respon­si­bi­li­ties in accor­dance with the laws and pre­scrip­tions in force in the State in which the infrastructure is loca­ted;
      c) "car­rier" means the per­son who car­ries per­sons or goods by rail in inter­na­tio­nal traf­fic under the CIV Uni­form Rules or the CIM Uni­form Rules and who is licen­sed in accor­dance with the laws and pre­scrip­tions rela­ting to licen­sing and recog­ni­tion of licen­ses in force in the State in which the per­son under­ta­kes this acti­vity;
      d) "aux­i­li­ary" means the ser­vants or other per­sons whose ser­vices the car­rier or the mana­ger makes use of for the per­for­mance of the contract when these ser­vants or other per­sons are acting wit­hin the scope of their fun­c­tions;
      e) "third party" means any per­son other than the mana­ger, the car­rier and their aux­i­li­a­ries;
      f) "licence" means the aut­ho­ri­sa­tion issued by a State to a rail­way under­ta­king, in accor­dance with the laws and pre­scrip­tions in force in that State, by which its capa­city as a car­rier is recog­ni­zed;
      g) "safety cer­ti­fi­cate" means the docu­ment attesting, in accor­dance with the laws and pre­scrip­tions of the State in which the infrastructure isloca­ted, that so far as con­cerns the car­rier,
   - the inter­nal orga­ni­sa­tion of the under­ta­king as well as
   - the per­son­nel to be employed and the vehicles to be used on the infrastructure,

meet the requi­re­ments impo­sed in respect of safety in order to ensure a ser­vice wit­hout danger on that infrastructure.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 3

Defi­ni­tions

For the pur­po­ses of these Uni­form Rules, the term

a)"rail­way infrastructure" means all the rail­way lines and fixed instal­la­tions, so far as these are neces­sary for the cir­cu­la­tion of rail­way vehicles and the safety of traf­fic;

aa)"inter­na­tio­nal rail­way traf­fic" means traf­fic which requires the use of an inter­na­tio­nal train path or seve­ral suc­ces­sive natio­nal train paths situ­a­ted in at least two Sta­tes and coor­di­na­ted by the infrastructure mana­gers or the bodies in charge of alloca­tion of train paths that are con­cer­ned;

b)"mana­ger" means the per­son who makes rail­way infrastructure avai­lable and who has respon­si­bi­li­ties in accor­dance with the laws and pre­scrip­tions in force in the State in which the rail­way infrastructure is loca­ted;

c)"car­rier" means the natu­ral or legal per­son which car­ries per­sons and/or goods by rail in inter­na­tio­nal rail­way traf­fic and which is licen­sed in accor­dance with the laws and pre­scrip­tions rela­ting to licen­sing and recog­ni­tion of licen­ses in force in the State in which the per­son under­ta­kes this acti­vity;

d)"aux­i­li­ary" means the ser­vants or other per­sons whose ser­vices the car­rier or the mana­ger makes use of for the per­for­mance of the contract when these ser­vants or other per­sons are acting wit­hin the scope of their fun­c­tions;

e)"third party" means any per­son other than the mana­ger, the car­rier and their aux­i­li­a­ries;

f)"licence" means the aut­ho­ri­sa­tion issued by a State to a rail­way under­ta­king, in accor­dance with the laws and pre­scrip­tions in force in that State, by which its capa­city as a car­rier is recog­ni­zed;

g)"safety cer­ti­fycate" means the docu­ment attesting, in accor­dance with the laws and pre­scrip­tions in force in the State in which the rail­way infrastructure is loca­ted, that so far as con­cerns the car­rier,
   -the inter­nal orga­ni­sa­tion of the under­ta­king as well as
   - the per­son­nel to be employed and the vehicles to be used on the rail­way infrastructure,
meet the requi­re­ments impo­sed in respect of safety in order to ensure a ser­vice wit­hout danger on that rail­way infrastructure.

Article 4

Man­da­tory law

Unless pro­vi­ded other­wise in these Uni­form Rules, any sti­pu­la­tion which, directly or indirectly, would dero­gate from these Uni­form Rules, shall be null and void. The nul­lity of such a sti­pu­la­tion shall not involve the nul­lity of other pro­vi­sions of the contract. Nevert­he­less, the par­ties to the contract may assume a lia­bi­lity gre­a­ter and obli­ga­tions more bur­densome than those pro­vi­ded for in these Uni­form Rules or fix a max­i­mum amount of com­pen­sa­tion for loss of or damage to pro­perty.

Title II

Contract of Use

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 5

Con­tents and form

§ 1 Rela­tions between the mana­ger and the car­rier or any other per­son entit­led to enter into such a contract under the laws and pre­scrip­tions in force in the State in which the infrastructure is loca­ted shall be regu­la­ted in a contract of use.

§ 2 The contract shall regu­late the neces­sary details for the deter­mi­na­tion of the admi­nist­ra­tive, tech­ni­cal and finan­cial con­di­tions of use.

§ 3 The contract must be con­clu­ded in wri­ting or in an equi­va­lent form. The absence or irre­gu­la­rity of a writ­ten form or equi­va­lent form of contract or the absence of one of the mat­ters spe­ci­fied in § 2 shall not affect the existence or the vali­dity of the contract which shall remain sub­ject to these Uni­form Rules.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 5

Con­tents and form

§ 1 Rela­tions between the mana­ger and the car­rier or any other per­son entit­led to enter into such a contract under the laws and pre­script­tions in force in the State in which the rail­way infrastructure is loca­ted shall be regu­la­ted in a contract of use.

§ 2 The contract shall regu­late the neces­sary details for the deter­mi­na­tion of the admi­nist­ra­tive, tech­ni­cal and finan­cial con­di­tions of use.

§ 3 The contract must be con­clu­ded in wri­ting or in an equi­va­lent form. The absence or irre­gu­la­rity of a writ­ten form or equi­va­lent form of contract or the absence of one of the mat­ters spe­ci­fied in § 2 shall not affect the existence or the vali­dity of the contract which shall remain sub­ject to these Uni­form Rules.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 5bis

Law remai­ning unaf­fec­ted

§ 1 The pro­vi­sions of Article 5 as well as those of Articles 6, 7 and 22 shall not affect the obli­ga­tions which the par­ties to the contract of use of infrastructure have to meet under the laws and pre­scrip­tions in force in the State in which the infrastructure is loca­ted inclu­ding, where appro­pri­ate, the law of the Euro­pean Union.

§ 2 The pro­vi­sions of Articles 8 and 9 shall not affect the obli­ga­tions which the par­ties to the contract of use of infrastructure have to meet in an EU Mem­ber State or in a State where legis­la­tion of the Euro­pean Union applies as a result of inter­na­tio­nal agre­e­ments with the Euro­pean Union.

§ 3 The pro­vi­sions of §§ 1 and 2 con­cern in par­ticu­lar:
   - agre­e­ments to be con­clu­ded between rail­way under­ta­kings or aut­ho­ri­sed appli­cants and infrastructure mana­gers,
   - licen­sing,
   - safety cer­ti­fi­ca­tion,
   - insu­rance,
   - char­ging invol­ving per­for­mance sche­mes to mini­mise delays and dis­rup­tions and improve the per­for­mance of the rail­way network,
   - com­pen­sa­tion arrange­ments in favour of custo­mers and
   - dis­pute reso­lu­tion.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 5bis

Law remai­ning unaf­fec­ted

§ 1 The pro­vi­sions of Article 5 as well as those of Articles 6, 7 and 22 shall not affect the obli­ga­tions which the par­ties to the contract of use have to meet under the laws and pre­script­tions in force in the State in which the rail­way infrastructure is loca­ted inclu­ding, where appro­pri­ate, the law of the Euro­pean Union.

§ 2 The pro­vi­sions of Articles 8 and 9 shall not affect the obli­ga­tions which the par­ties to the contract of use have to meet in an EU Mem­ber State or in a State where legis­la­tion of the Euro­pean Union applies as a result of inter­na­tio­nal agre­e­ments with the Euro­pean Union.

§ 3 The pro­vi­sions of §§ 1 and 2 con­cern in par­ticu­lar:
   - agre­e­ments to be con­clu­ded between rail­way under­ta­kings or aut­ho­ri­sed appli­cants and infrastructure mana­gers,
   - licen­sing,
   - safety cer­ti­fi­ca­tion,
   - insu­rance,
   - char­ging invol­ving per­for­mance sche­mes to mini­mise delays and dis­rup­tions and improve the per­for­mance of the rail­way network,
   - com­pen­sa­tion arrange­ments in favour of custo­mers and
   - dis­pute reso­lu­tion.

Article 6

Spe­cial obli­ga­tions of the car­rier and the mana­ger

§ 1 The car­rier must be aut­ho­ri­sed to under­take the acti­vity of a car­rier by rail. The per­son­nel to be employed and the vehicles to be used must satisfy the safety requi­re­ments. The mana­ger may require the car­rier to prove, by the pre­sen­ta­tion of a valid licence and safety cer­ti­fi­cate or cer­ti­fied copies, or in any other man­ner, that these con­di­tions are ful­fil­led.

§ 2 The car­rier must notify the mana­ger of any event which might affect the vali­dity of his licence, his safety cer­ti­fi­ca­tes or other ele­ments of proof.

§ 3 The mana­ger may require the car­rier to prove that he has taken out a suf­fi­ci­ent lia­bi­lity insu­rance or taken equi­va­lent mea­su­res to cover any claims, on wha­te­ver grounds, refer­red to in Articles 9 to 21. Each year, the car­rier must prove, by an attesta­tion in due form, that the lia­bi­lity insu­rance or the equi­va­lent pro­vi­sions still exist; he must notify the mana­ger of any modi­fi­ca­tion rela­ting to them before it takes effect.

§ 4 The par­ties to the contract must inform each other of any event which might impede the execu­tion of the contract they have con­clu­ded.
   -​----------------------------------------------------------- /Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 7

Ter­mi­na­tion of the contract

§ 1 The mana­ger may rescind the contract fort­hwith when
      a) the car­rier is no longer aut­ho­ri­sed to carry on the acti­vity of car­rier by rail;
      b) the per­son­nel to be employed and the vehicles to be used no longer meet the safety requi­re­ments;
      c) the car­rier is in arrear with pay­ment, that is to say
   1. for two suc­ces­sive pay­ment peri­ods and for an amount in excess of the equi­va­lent of one month's use, or
   2. for a period cove­ring more than two pay­ment peri­ods and for an amount equal to the value of two months' use;
      d) the car­rier is in clear bre­ach of one of the spe­cial obli­ga­tions spe­ci­fied in Article 6 §§ 2 and 3.

§ 2 The car­rier may rescind the contract of use fort­hwith when the mana­ger loses his right to manage the infrastructure.

§ 3 Each party to the contract may rescind the contract of use fort­hwith in the case of a clear bre­ach of one of the essen­tial obli­ga­tions by the other party to the contract, when that obli­ga­tion con­cerns the safety of per­sons or goods; the par­ties to the contract may agree the moda­li­ties for the exer­cise of this right.

§ 4 The party to the contract who is the cause of its rescis­sion shall be liable to the other party for the loss or damage resul­ting from it, unless he pro­ves that the loss or damage was not cau­sed by his fault.

§ 5 The par­ties to the contract may agree con­di­tions dero­ga­ting from the pro­vi­sions of § 1 let­ters c) and d) and § 4.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 7

Ter­mi­na­tion of the contract

§ 1 The mana­ger may rescind the contract fort­hwith when
      a) the car­rier is no longer aut­ho­ri­sed to carry on the acti­vity of car­rier by rail;
      b) the per­son­nel to be employed and the vehicles to be used no longer meet the safety requi­re­ments;
      c) the car­rier is in arrear with pay­ment, that is to say
   1. for two suc­ces­sive pay­ment peri­ods and for an amount in excess of the equi­va­lent of one month's use, or
   2. for a period cove­ring more than two pay­ment peri­ods and for an amount equal to the value of two months' use;
      d) the car­rier is in clear bre­ach of one of the spe­cial obli­ga­tions spe­ci­fied in Article 6 §§ 2 and 3.

§ 2 The car­rier may rescind the contract of use fort­hwith when the mana­ger loses his right to manage the rail­way infrastructure.

§ 3 Each party to the contract may rescind the contract of use fort­hwith in the case of a clear bre­ach of one of the essen­tial obli­ga­tions by the other party to the contract, when that obli­ga­tion con­cerns the safety of per­sons or goods; the par­ties to the contract may agree the moda­li­ties for the exer­cise of this right.

§ 4 The party to the contract who is the cause of its rescis­sion shall be liable to the other party for the loss or damage resul­ting from it, unless he pro­ves that the loss or damage was not cau­sed by his fault.

§ 5 The par­ties to the contract may agree con­di­tions dero­ga­ting from the pro­vi­sions of § 1 let­ters c) and d) and § 4.

Title III

Lia­bi­lity

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 8

Lia­bi­lity of the mana­ger

§ 1 The mana­ger shall be liable
      a) for bodily loss or damage (death, injury or any other phy­si­cal or men­tal harm),
      b) for loss of or damage to pro­perty (destruc­tion of, or damage to, movable or immo­vable pro­perty),
      c) for pecu­ni­ary loss resul­ting from dama­ges pay­able by the car­rier under the CIV Uni­form Rules and the CIM Uni­form Rules,

cau­sed to the car­rier or to his aux­i­li­a­ries during the use of the infrastructure and having its ori­gin in the infrastructure.

§ 2 The mana­ger shall be reli­e­ved of this lia­bi­lity
      a) in case of bodily loss or damage and pecu­ni­ary loss resul­ting from dama­ges pay­able by the car­rier under the CIV Uni­form Rules
   1. if the inci­dent giving rise to the loss or damage has been cau­sed by cir­cumstan­ces not con­nec­ted with the mana­ge­ment of the infrastructure which the mana­ger, in spite of having taken the care requi­red in the par­ticu­lar cir­cumstan­ces of the case, could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent,
   2. to the extent that the inci­dent giving rise to the loss or damage is due to the fault of the per­son suf­fe­ring the loss or damage,
   3. if the inci­dent giving rise to the loss or damage is due to the beha­viour of a third party which the mana­ger, in spite of having taken the care requi­red in the par­ticu­lar cir­cumstan­ces of the case, could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent;
      b) in case of loss of or damage to pro­perty and pecu­ni­ary loss resul­ting from dama­ges pay­able by the car­rier under the CIM Uni­form Rules, when the loss or damage was cau­sed by the fault of the car­rier or by an order given by the car­rier which is not attri­bu­table to the mana­ger or by cir­cumstan­ces which the mana­ger could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent.

§ 3 If the inci­dent giving rise to the loss or damage is due to the beha­viour of a third party and if, in spite of that, the mana­ger is not enti­rely reli­e­ved of lia­bi­lity in accor­dance with § 2, let­ter a), he shall be liable in full up to the limits laid down in these Uni­form Rules but wit­hout pre­ju­dice to any right of recourse against the third party.

§ 4 The par­ties to the contract may agree whet­her and to what extent the mana­ger shall be liable for the loss or damage cau­sed to the car­rier by delay or dis­rup­tion to his ope­ra­tions.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 8

Lia­bi­lity of the mana­ger

§ 1 The mana­ger shall be liable


a) for bodily loss or damage (death, injury or any other  phy­si­cal or men­tal harm),
      b) for loss of or damage to pro­perty (destruct­tion of, or damage to, movable or immo­vable pro­perty),
cau­sed to the car­rier or to his aux­i­li­a­ries during the use of the rail­way infrastructure and having its ori­gin in the
railway infrastructure.    
The mana­ger shall also be liable for pecu­ni­ary loss resul­ting from dama­ges pay­able by the car­rier under the CIV Uni­form Rules and the CIM Uni­form Rules when such loss has its ori­gin in the rail­way infrastructure while it is being used.

§ 2 The mana­ger shall be reli­e­ved of this lia­bi­lity
      a) in case of bodily loss or damage and pecu­ni­ary loss resul­ting from dama­ges pay­able by the car­rier under the CIV Uni­form Rules
   1. if the inci­dent giving rise to the loss or damage has been cau­sed by cir­cumstan­ces not con­nec­ted with the mana­ge­ment of the rail­way infrastructure which the mana­ger, in spite of having taken the care requi­red in the par­ticu­lar cir­cumstan­ces of the case, could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent,
   2. to the extent that the inci­dent giving rise to the loss or damage is due to the fault of the per­son suf­fe­ring the loss or damage,
   3. if the inci­dent giving rise to the loss or damage is due to the beha­viour of a third party which the mana­ger, in spite of having taken the care requi­red in the par­ticu­lar cir­cumstan­ces of the case, could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent;
      b) in case of loss of or damage to pro­perty and pecu­ni­ary loss resul­ting from dama­ges pay­able by the car­rier under the CIM Uni­form Rules, when the loss or damage was cau­sed by the fault of the car­rier or by an order given by the car­rier which is not attri­bu­table to the mana­ger or by cir­cumstan­ces which the mana­ger could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent.

§ 3 If the inci­dent giving rise to the loss or damage is due to the beha­viour of a third party and if, in spite of that, the mana­ger is not enti­rely reli­e­ved of lia­bi­lity in accor­dance with § 2, let­ter a), he shall be liable in full up to the limits laid down in these Uni­form Rules but wit­hout pre­ju­dice to any right of recourse against the third party.

§ 4 The par­ties to the contract may agree whet­her and to what extent the mana­ger shall be liable for the loss or damage cau­sed to the car­rier by delay or dis­rup­tion to his ope­ra­tions.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 9

Lia­bi­lity of the car­rier

§ 1 The car­rier shall be liable
      a) for bodily loss or damage (death, injury or any other phy­si­cal or men­tal harm),
      b) for loss of or damage to pro­perty (destruct­tion of or damage to movable or immo­vable pro­perty),

cau­sed to the mana­ger or to his aux­i­li­a­ries, during the use of the infrastructure, by the means of trans­port used or by the per­sons or goods car­ried.

§ 2 The car­rier shall be reli­e­ved of this lia­bi­lity
      a) in case of bodily loss or damage
   1. if the inci­dent giving rise to the loss or damage has been cau­sed by cir­cumstan­ces not con­nec­ted with the ope­ra­tions of the car­rier which he, in spite of having taken the care requi­red in the par­ticu­lar cir­cumstan­ces of the case, could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent,
   2. to the extent that the inci­dent giving rise to the loss or damage is due to the fault of the per­son suf­fe­ring the loss or damage,
   3. if the inci­dent giving rise to the loss or damage is due to the beha­viour of a third party which the car­rier, in spite of having taken the care requi­red in the par­ticu­lar cir­cumstan­ces of the case, could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent;
      b) in case of loss of or damage to pro­perty when the loss or damage is cau­sed by a fault of the mana­ger or by an order given by the mana­ger which is not attri­bu­table to the car­rier or by cir­cumstan­ces which the car­rier could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent.

§ 3 If the inci­dent giving rise to the loss or damage is due to the beha­viour of a third party and if, in spite of that, the car­rier is not enti­rely reli­e­ved of lia­bi­lity in accor­dance with § 2, let­ter a), he shall be liable in full up to the limits laid down in these Uni­form Rules but wit­hout pre­ju­dice to any right of recourse against the third party.

§ 4 The par­ties to the contract may agree whet­her and to what extent the car­rier shall be liable for the loss or damage cau­sed to the mana­ger by dis­rup­tion to his ope­ra­tions.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 9

Lia­bi­lity of the car­rier

§ 1 The car­rier shall be liable


a) for bodily loss or damage (death, injury or any other  phy­si­cal or men­tal harm),
      b) for loss of or damage to pro­perty (destruct­tion of or damage to movable or immo­vable pro­perty),
cau­sed to the mana­ger or to his aux­i­li­a­ries, during the use of the rail­way infrastructure, by the means of trans­port used or by the per­sons or goods car­ried.

§ 2 The car­rier shall be reli­e­ved of this lia­bi­lity
      a) in case of bodily loss or damage
   1. if the inci­dent giving rise to the loss or damage has been cau­sed by cir­cumstan­ces not con­nec­ted with the ope­ra­tions of the car­rier which he, in spite of having taken the care requi­red in the par­ticu­lar cir­cumstan­ces of the case, could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent,
   2. to the extent that the inci­dent giving rise to the loss or damage is due to the fault of the per­son suf­fe­ring the loss or damage,
   3. if the inci­dent giving rise to the loss or damage is due to the beha­viour of a third party which the car­rier, in spite of having taken the care requi­red in the par­ticu­lar cir­cumstan­ces of the case, could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent;
      b) in case of loss of or damage to pro­perty when the loss or damage is cau­sed by a fault of the mana­ger or by an order given by the mana­ger which is not attri­bu­table to the car­rier or by cir­cumstan­ces which the car­rier could not avoid and the con­se­quences of which he was unable to pre­vent.

§ 3 If the inci­dent giving rise to the loss or damage is due to the beha­viour of a third party and if, in spite of that, the car­rier is not enti­rely reli­e­ved of lia­bi­lity in accor­dance with § 2, let­ter a), he shall be liable in full up to the limits laid down in these Uni­form Rules but wit­hout pre­ju­dice to any right of recourse against the third party.

§ 4 The par­ties to the contract may agree whet­her and to what extent the car­rier shall be liable for the loss or damage cau­sed to the mana­ger by dis­rup­tion to his ope­ra­tions.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 10

Con­comi­tant cau­ses

§ 1 If cau­ses attri­bu­table to the mana­ger and cau­ses attri­bu­table to the car­rier con­tri­bu­ted to the loss or damage, each party to the contract shall be liable only to the extent that the cau­ses attri­bu­table to him under Article 8 and 9 con­tri­bu­ted to the loss or damage. If it is impossible to assess to what extent the respective cau­ses con­tri­bu­ted to the loss or damage, each party shall bear the loss or damage he has sustai­ned.

§ 2 § 1 shall apply muta­tis mutan­dis if cau­ses attri­bu­table to the mana­ger and cau­ses attri­bu­table to seve­ral car­ri­ers using the same rail­way infrastructure con­tri­bu­ted to the loss or damage.

§ 3 § 1, first sen­tence, shall apply muta­tis mutan­dis in case of loss or damage refer­red to in Article 9 if cau­ses attri­bu­table to seve­ral car­ri­ers using the same infrastructure con­tri­bu­ted to the loss or damage. If it is impossible to assess to what extent the respective cau­ses con­tri­bu­ted to the loss or damage, the car­ri­ers shall be liable to the mana­ger in equal sha­res.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Article 10

Con­comi­tant cau­ses

§ 1 If cau­ses attri­bu­table to the mana­ger and cau­ses attri­bu­table to the car­rier con­tri­bu­ted to the loss or damage, each party to the contract shall be liable only to the extent that the cau­ses attri­bu­table to him under Article 8 and 9 con­tri­bu­ted to the loss or damage. If it is impossible to assess to what extent the respective cau­ses con­tri­bu­ted to the loss or damage, each party shall bear the loss or damage he has sustai­ned.

§ 2 § 1 shall apply muta­tis mutan­dis if cau­ses attri­bu­table to the mana­ger and cau­ses attri­bu­table to seve­ral car­ri­ers using the same rail­way infrastructure con­tri­bu­ted to the loss or damage.

§ 3 § 1, first sen­tence, shall apply muta­tis mutan­dis in case of loss or damage refer­red to in Article 9 if cau­ses attri­bu­table to seve­ral car­ri­ers using the same rail­way infrastructure con­tri­bu­ted to the loss or damage. If it is impossible to assess to what extent the respective cau­ses con­tri­bu­ted to the loss or damage, the car­ri­ers shall be liable to the mana­ger in equal sha­res.

Article 11

Dama­ges in case of death

§ 1 In case of death, the dama­ges shall com­prise:
      a) any neces­sary costs following the death, in par­ticu­lar those of trans­port of the body and the fune­ral expen­ses;
      b) if death does not occur at once, the dama­ges pro­vi­ded for in Article 12.

§ 2 If, through the death, per­sons whom the dece­a­sed had or would have had in the future a legal duty to main­tain, are depri­ved of their sup­port, they shall also be com­pen­sa­ted for that loss. Rights of action for dama­ges by per­sons whom the dece­a­sed was main­tai­ning wit­hout being legally bound to do so, shall be gover­ned by natio­nal law.

Article 12

Dama­ges in case of per­so­nal injury

In case of per­so­nal injury or any other phy­si­cal or men­tal harm, the dama­ges shall com­prise:
      a) any neces­sary costs, in par­ticu­lar those of tre­at­ment and of trans­port;
      b) com­pen­sa­tion for finan­cial loss, due to total or par­tial inca­pa­city to work, or to incre­a­sed needs.

Article 13

Com­pen­sa­tion for other bodily harm

Natio­nal law shall deter­mine whet­her and to what extent the mana­ger or the car­rier must pay dama­ges for bodily harm other than that pro­vi­ded for in Articles 11 and 12.

Article 14

Form and amount of dama­ges in case of death and per­so­nal injury

§ 1 The dama­ges pro­vi­ded for in Article 11 § 2 and in Article 12 let­ter b) must be awar­ded in the form of a lump sum. However, if natio­nal law per­mits the award of an annuity, the dama­ges shall be awar­ded in that form if so reques­ted by the inju­red per­son or by per­sons entit­led refer­red to in Article 11 § 2.

§ 2 The amount of dama­ges to be awar­ded pur­su­ant to § 1 shall be deter­mi­ned in accor­dance with natio­nal law. However, for the pur­po­ses of these Uni­form Rules, the upper limit per per­son shall be set at 175,000 units of account as a lump sum or as an annuity cor­re­spon­ding to that sum, where natio­nal law pro­vi­des for an upper limit of less than that amount.

Article 15

Loss of right to invoke the limits of lia­bi­lity

The limits of lia­bi­lity pro­vi­ded for in these Uni­form Rules as well as the pro­vi­sions of natio­nal law, which limit the com­pen­sa­tion to a cer­tain amount, shall not apply if it is pro­ved that the loss or damage results from an act or omis­sion, which the aut­hor of the loss or damage has com­mitted eit­her with the intent to cause such loss or damage, or reck­lessly and with know­ledge that such loss or damage would pro­bably result.

Article 16

Con­ver­sion and inte­rest

§ 1 Where the cal­cu­la­tion of com­pen­sa­tion requires the con­ver­sion of sums expres­sed in foreign cur­rency, con­ver­sion shall be at the exchange rate appli­cable on the day and at the place of pay­ment of the com­pen­sa­tion.

§ 2 The per­son entit­led may claim inte­rest on com­pen­sa­tion, cal­cu­la­ted at five per cent per annum, from the day of ini­ti­a­tion of a con­ci­li­a­tion pro­ce­dure, of sei­zure of the Arbitra­tion Tri­bu­nal pro­vi­ded for in Title V of the Con­ven­tion or from the day on which legal pro­cee­dings were insti­tu­ted.

Article 17

Lia­bi­lity in case of nuclear inci­dents

The mana­ger and the car­rier shall be reli­e­ved of lia­bi­lity pur­su­ant to these Uni­form Rules for loss or damage cau­sed by a nuclear inci­dent when the ope­ra­tor of a nuclear instal­la­tion or anot­her per­son who is sub­sti­tu­ted for him is liable for the loss or damage pur­su­ant to the laws and pre­scrip­tions of a State gover­ning lia­bi­lity in the field of nuclear energy.

Article 18

Lia­bi­lity for aux­i­li­a­ries

The mana­ger and the car­rier shall be liable for their aux­i­li­a­ries.

Article 19

Other actions

§ 1 In all cases where these Uni­form Rules shall apply, any action in respect of lia­bi­lity, on wha­te­ver grounds, may be brought against the mana­ger or against the car­rier only sub­ject to the con­di­tions and limi­ta­tions laid down in these Uni­form Rules.

§ 2 The same shall apply to any action brought against the aux­i­li­a­ries for whom the mana­ger or the car­rier is liable pur­su­ant to Article 18.

Article 20

Agre­e­ments to settle

The par­ties to the contract may agree con­di­tions in which they assert or renounce their rights to com­pen­sa­tion from the other party to the contract.

Title IV

Actions by Aux­i­li­a­ries

Article 21

Actions against the mana­ger or against the car­rier

§ 1 Any action in respect of lia­bi­lity brought by the aux­i­li­a­ries of the car­rier against the mana­ger on account of loss or damage cau­sed by him, on wha­te­ver grounds, may be brought only sub­ject to the con­di­tions and limi­ta­tions laid down in these Uni­form Rules.

§ 2 Any action in respect of lia­bi­lity brought by the aux­i­li­a­ries of the mana­ger against the car­rier on account of loss or damage cau­sed by him, on wha­te­ver grounds, may be brought only sub­ject to the con­di­tions and limi­ta­tions laid down in these Uni­form Rules.

Title V

Asser­tion of Rights

Article 22

Con­ci­li­a­tion pro­ce­du­res

The par­ties to the contract may agree con­ci­li­a­tion pro­ce­du­res or appeal to the Arbitra­tion Tri­bu­nal pro­vi­ded for in Title V of the Con­ven­tion.

Article 23

Recourse

The vali­dity of the pay­ment made by the car­rier on the basis of the CIV Uni­form Rules or the CIM Uni­form Rules may not be dis­pu­ted when com­pen­sa­tion has been deter­mi­ned by a court or tri­bu­nal and when the mana­ger, duly ser­ved with notice of the pro­cee­dings, has been affor­ded the oppor­tu­nity to inter­vene in the pro­cee­dings.

Article 24

Forum

§ 1 Actions based on these Uni­form Rules may be brought before the courts or tri­bu­nals of the Mem­ber Sta­tes desig­na­ted by agre­e­ment between the par­ties to the contract.

§ 2 Unless the par­ties to the contract other­wise agree, the com­pe­tent courts or tri­bu­nals shall be those of the Mem­ber State where the mana­ger has his place of busi­ness.

Article 25

Limi­ta­tion of actions

§ 1 The period of limi­ta­tion for actions based on these Uni­form Rules shall be three years.

§ 2 The period of limi­ta­tion shall run from the day when the loss or damage occur­red.

§ 3 In case of death of per­sons, the period of limi­ta­tion shall be three years from the day after the day the death occur­red, but not excee­ding five years from the day after the day of the acci­dent.

§ 4 A recourse action by a per­son held liable may be brought even after the expi­ra­tion of the limi­ta­tion period pro­vi­ded for in § 1, if it is brought wit­hin the period allo­wed by the law of the State where the pro­cee­dings are brought. However, the period allo­wed shall be not less than ninety days from the day when the per­son bringing the recourse action has sett­led the claim or has been ser­ved with notice of the pro­cee­dings against him­self.

§ 5 The period of limi­ta­tion shall be sus­pen­ded when the par­ties agree a con­ci­li­a­tion pro­ce­dure or when they seize the Arbitra­tion Tri­bu­nal pro­vi­ded for in Title V of the Con­ven­tion.

§ 6 Other­wise, sus­pen­sion and inter­rup­tion of the limi­ta­tion period shall be gover­ned by natio­nal law.

Enhet­liga rätts­reg­ler för avtal om nytt­jande av infra­struk­tur i inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik (CUI, bihang E till för­dra­get)

Avdel­ning I

All­männa bestäm­mel­ser

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 1

Tillämp­nings­om­råde

§ 1 Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på varje avtal om nytt­jande av järn­vägs­in­fra­struk­tur för inter­na­tio­nell trans­port i den mening som avses i de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV och i de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM, oav­sett var par­terna i trans­portav­ta­let har sitt säte och vil­ken natio­na­li­tet de har. Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska även tilläm­pas när järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren för­val­tas eller nytt­jas av sta­ter eller stat­liga insti­tu­tio­ner eller orga­ni­sa­tio­ner.

§ 2 Om inte annat föl­jer av arti­kel 21, ska dessa enhet­liga rätts­reg­ler inte tilläm­pas på andra rätts­för­hål­lan­den, såsom
      a) trans­por­tö­rens eller för­val­ta­rens ansvar gente­mot sina anställda eller andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter de anli­tar för att genom­föra sina upp­gif­ter,
      b) ansva­ret mel­lan trans­por­tö­ren eller för­val­ta­ren och tredje man.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 1

Tillämp­nings­om­råde

§ 1 Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas på varje avtal om nytt­jande av järn­vägs­in­fra­struk­tur (tra­fi­ke­rings­av­tal) i en med­lems­stat avse­ende inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik för inter­na­tio­nell trans­port i den mening som avses i de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV och i de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM.

§ 2 Dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska tilläm­pas oav­sett avtals­par­ter­nas natio­na­li­tet eller var de har sitt säte. Rätts­reg­lerna ska även tilläm­pas när järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren för­val­tas eller nytt­jas av sta­ter eller stat­liga insti­tu­tio­ner eller orga­ni­sa­tio­ner.

§ 3 Om inte annat föl­jer av arti­kel 21, ska dessa enhet­liga rätts­reg­ler inte tilläm­pas på andra rätts­för­hål­lan­den, såsom
      a) trans­por­tö­rens eller för­val­ta­rens ansvar gente­mot sina anställda eller andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter de anli­tar för att genom­föra sina upp­gif­ter,
      b) ansva­ret mel­lan trans­por­tö­ren eller för­val­ta­ren och tredje man.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 2

För­kla­ring om ansvar vid per­son­skada

§ 1 En stat får när som helst för­klara att den inte kom­mer att tillämpa samt­liga bestäm­mel­ser om ansvar vid per­son­skada vid olyc­kor som inträf­fat på dess ter­ri­to­rium, när de ska­dade är med­bor­gare i den sta­ten eller har hem­vist där.

§ 2 En stat som har avgett en för­kla­ring enligt § 1 får när som helst återta den genom med­de­lande till depo­si­ta­rien. Åter­ta­gan­det får ver­kan en månad efter den dag då depo­si­ta­rien under­rät­tade med­lems­sta­terna om det.
   -​----------------------------------------------------------- /Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 3

Defi­ni­tio­ner

I dessa enhet­liga rätts­reg­ler avses med
      a) järn­vägs­in­fra­struk­tur: alla järn­vägs­lin­jer och fasta instal­la­tio­ner om de är nöd­vän­diga för tra­fik med järn­vägs­for­don och för tra­fi­kens säker­het,
      b) för­val­tare: den som stäl­ler järn­vägs­in­fra­struk­tur till för­fo­gande och som är ansva­rig enligt gäl­lande lagar och före­skrif­ter i den stat där järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren är belä­gen,
      c) trans­por­tör: den som trans­por­te­rar per­so­ner eller gods med järn­väg i inter­na­tio­nell tra­fik enligt de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV eller de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM och som har en licens eller ett sär­skilt till­stånd i enlig­het med gäl­lande lagar och bestäm­mel­ser i den stat där trans­por­ten utförs avse­ende bevil­jande eller god­kän­nande av sådana licen­ser,
      d) järn­vägs­per­so­nal: anställda eller andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter trans­por­tö­ren eller för­val­ta­ren anli­tar för att genom­föra avta­let när dessa anställda eller andra per­so­ner hand­lar under full­gö­rande av sina upp­gif­ter,
      e) tredje man: varje annan per­son än för­val­ta­ren, trans­por­tö­ren eller deras järn­vägs­per­so­nal,
      f) till­stånd: till­stånd med­de­lat av en stat till ett järn­vägs­fö­re­tag, i enlig­het med gäl­lande lagar och bestäm­mel­ser i den stat där trans­por­tö­rens verk­sam­het är god­känd,
      g) säker­hets­in­tyg: doku­ment som enligt lagar och bestäm­mel­ser i den stat där infra­struk­tu­ren är belä­gen såvitt avser trans­por­tö­ren inty­gar att
   - före­ta­gets interna orga­ni­sa­tion och
   - den per­so­nal som ska anstäl­las och de for­don som ska nytt­jas på den tra­fi­ke­rade infra­struk­tu­ren

upp­fyl­ler de säker­hets­krav som fast­ställts i syfte att garan­tera säker tra­fik på denna infra­struk­tur.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 3

Defi­ni­tio­ner

I dessa enhet­liga rätts­reg­ler avses med
      a) järn­vägs­in­fra­struk­tur: alla järn­vägs­lin­jer och fasta instal­la­tio­ner om de är nöd­vän­diga för tra­fik med järn­vägs­for­don och för tra­fi­kens säker­het,
aa) inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik: tra­fik i vil­ken en inter­na­tio­nell linje eller flera natio­nella lin­jer belägna i minst två sta­ter nytt­jas och som koor­di­ne­ras av de infra­struk­tur­för­val­tare eller organ som sva­rar för till­del­ningen av berörda tåg­lä­gen,
      b) för­val­tare: den som stäl­ler järn­vägs­in­fra­struk­tur till för­fo­gande och som är ansva­rig enligt gäl­lande lagar och före­skrif­ter i den stat där järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren är belä­gen,
      c) trans­por­tör: den fysiska eller juri­diska per­son som trans­por­te­rar per­so­ner eller gods med järn­väg i inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik och som har en licens i enlig­het med gäl­lande lagar och bestäm­mel­ser rörande bevil­jande och god­kän­nande av licen­ser i den stat där verk­sam­he­ten utförs,
      d) järn­vägs­per­so­nal: anställda eller andra per­so­ner vil­kas tjäns­ter trans­por­tö­ren eller för­val­ta­ren anli­tar för att genom­föra avta­let när dessa anställda eller andra per­so­ner hand­lar under full­gö­rande av sina upp­gif­ter,
      e) tredje man: varje annan per­son än för­val­ta­ren, trans­por­tö­ren eller deras järn­vägs­per­so­nal,
      f) licens: till­stånd med­de­lat av en stat till ett järn­vägs­fö­re­tag, i enlig­het med gäl­lande lagar och bestäm­mel­ser i den stat där trans­por­tö­rens verk­sam­het är god­känd,
      g) säker­hets­in­tyg: doku­ment som enligt gäl­lande lagar och bestäm­mel­ser i den stat där järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren är belä­gen, såvitt avser trans­por­tö­ren, inty­gar att
   - före­ta­gets interna orga­ni­sa­tion och - den per­so­nal som ska anstäl­las och de for­don som ska använ­das i järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren

upp­fyl­ler de säker­hets­krav som fast­ställts i syfte att garan­tera säker tra­fik på denna järn­vägs­in­fra­struk­tur.

Arti­kel 4

Tving­ande rätt

Om inte annat före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska varje bestäm­melse som direkt eller indi­rekt avvi­ker från dessa enhet­liga rätts­reg­ler vara ogil­tig. En sådan bestäm­mel­ses ogil­tig­het ska inte med­föra att övriga bestäm­mel­ser i avta­let är ogil­tiga. Avtals­par­terna kan dock ta på sig större ansvar och för­plik­tel­ser än de som före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler eller fast­ställa ett högsta ersätt­nings­be­lopp för sakska­dor.

Avdel­ning II

Nytt­jan­de­av­tal

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 5

Inne­håll och form

§ 1 För­hål­lan­dena mel­lan för­val­ta­ren och trans­por­tö­ren eller någon annan per­son som har rätt att ingå ett sådant avtal enligt gäl­lande lagar och bestäm­mel­ser i den stat där infra­struk­tu­ren är belä­gen, ska regle­ras i ett nytt­jan­de­av­tal.

§ 2 Avta­let ska reglera de nöd­vän­diga detal­jerna för de admi­nist­ra­tiva, tek­niska och finan­si­ella vill­ko­ren för nytt­jan­det.

§ 3 Avta­let ska upp­rät­tas skrift­ligt eller i lik­vär­dig form. Om avtal i skrift­lig eller lik­vär­dig form sak­nas eller är fel­ak­tigt, eller om någon av de upp­gif­ter som anges i § 2 sak­nas, ska detta inte påverka avta­lets bestånd eller gil­tig­het, utan det ska fort­fa­rande lyda under dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 5

Inne­håll och form

§ 1 För­hål­lan­dena mel­lan för­val­ta­ren och trans­por­tö­ren eller någon annan per­son som har rätt att ingå ett sådant avtal enligt gäl­lande lagar och bestäm­mel­ser i den stat där järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren är belä­gen, ska regle­ras i ett nytt­jan­de­av­tal.

§ 2 Avta­let ska reglera de nöd­vän­diga detal­jerna för de admi­nist­ra­tiva, tek­niska och finan­si­ella vill­ko­ren för nytt­jan­det.

§ 3 Avta­let ska upp­rät­tas skrift­ligt eller i lik­vär­dig form.
Om avtal i skrift­lig eller lik­vär­dig form sak­nas eller är fel­ak­tigt, eller om någon av de upp­gif­ter som anges i § 2 sak­nas, ska detta inte påverka avta­lets bestånd eller gil­tig­het, utan det ska fort­fa­rande lyda under dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 5bis

Rätt som för­blir opå­ver­kad

§ 1 Bestäm­mel­serna i arti­kel 5, lik­som de i arti­kel 6, 7 och 22 ska inte påverka de skyl­dig­he­ter som par­terna till nytt­jan­de­av­ta­let har enligt gäl­lande lagar och bestäm­mel­ser i den stat där infra­struk­tu­ren är belä­gen, vil­ket i tillämp­liga fall inklu­de­rar uni­ons­rät­ten.

§ 2 Bestäm­mel­serna i arti­kel 8 och 9 ska inte påverka de skyl­dig­he­ter som par­terna till nytt­jan­de­av­ta­let har i en EU-​medlemsstat eller i en stat där uni­ons­rät­ten tilläm­pas som en följd av ett inter­na­tio­nellt avtal med den Euro­pe­iska uni­o­nen.

§ 3 Bestäm­mel­serna i § 1 och 2 avser i syn­ner­het:
   - avtal som träf­fas mel­lan järn­vägs­fö­re­tag eller auk­to­ri­se­rade sökan­den och infra­struk­tur­för­val­tare,
   - bevil­jande av licens,
   - säker­hets­in­tyg,
   - för­säk­ring,
   - avgif­ter, vil­ket inklu­de­rar verk­sam­hets­styr­ning för att mini­mera för­se­ningar och stör­ningar samt för­bättra järn­vägs­sy­ste­met,
   - ersätt­nings­sy­stem till för­mån för kun­derna och
   - tvist­lös­ning.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 5bis

Rätt som för­blir opå­ver­kad

§ 1 Bestäm­mel­serna i arti­kel 5, lik­som de i arti­kel 6, 7 och 22 ska inte påverka de skyl­dig­he­ter som par­terna till nytt­jan­de­av­ta­let har enligt gäl­lande lagar och bestäm­mel­ser i den stat där järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren är belä­gen, vil­ket i tillämp­liga fall inklu­de­rar uni­ons­rät­ten.

§ 2 Bestäm­mel­serna i arti­kel 8 och 9 ska inte påverka de skyl­dig­he­ter som par­terna till nytt­jan­de­av­ta­let har i en EU-​medlemsstat eller i en stat där uni­ons­rät­ten tilläm­pas till följd av ett inter­na­tio­nellt avtal med Euro­pe­iska uni­o­nen.

§ 3 Bestäm­mel­serna i §§ 1 och 2 avser i syn­ner­het:
   - avtal som träf­fas mel­lan järn­vägs­fö­re­tag eller auk­to­ri­se­rade sökan­den och infra­struk­tur­för­val­tare, - bevil­jande av licens, - säker­hets­in­tyg, - för­säk­ring, - avgif­ter, vil­ket inklu­de­rar verk­sam­hets­styr­ning för att mini­mera för­se­ningar och stör­ningar samt för­bättra järn­vägs­sy­ste­met, - ersätt­nings­sy­stem till för­mån för kun­derna och - tvist­lös­ning.

Arti­kel 6

Trans­por­tö­rens och för­val­ta­rens sär­skilda skyl­dig­he­ter

§ 1 Trans­por­tö­ren ska ha till­stånd att bedriva verk­sam­het som järn­vägs­trans­por­tör. Den per­so­nal som ska anstäl­las och de for­don som ska använ­das ska upp­fylla säker­hets­kra­ven. För­val­ta­ren får kräva att trans­por­tö­ren, genom att visa upp gil­tigt till­stånd och säker­hets­in­tyg eller bestyrkta kopior eller på annat sätt, visar att dessa vill­kor är upp­fyllda.

§ 2 Trans­por­tö­ren ska under­rätta för­val­ta­ren om varje hän­delse som kan inverka på till­stån­dets, säker­hets­in­ty­gens eller annan bevis­nings gil­tig­het.

§ 3 För­val­ta­ren får kräva att trans­por­tö­ren visar att den har teck­nat till­räck­lig ansvars­för­säk­ring eller att den har vid­ta­git mot­sva­rande åtgär­der för att täcka alla ersätt­nings­an­språk som avses i artik­larna 9-21, oav­sett vil­ken grund som åbe­ro­pas. Trans­por­tö­ren ska varje år genom ett regel­mäs­sigt intyg visa att ansvars­för­säk­ringen eller mot­sva­rande åtgär­der fort­fa­rande består; den ska under­rätta för­val­ta­ren om änd­ringar som rör dessa innan de trä­der i kraft.

§ 4 Avtals­par­terna ska infor­mera varandra om varje hän­delse som kan utgöra hin­der för full­gö­ran­det av det avtal de har ingått.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 7

Avta­lets upp­hö­rande

§ 1 För­val­ta­ren får häva avta­let ome­del­bart när
      a) trans­por­tö­ren inte längre har till­stånd att bedriva verk­sam­het som järn­vägs­trans­por­tör,
      b) den per­so­nal som ska anstäl­las och de for­don som ska använ­das inte längre upp­fyl­ler säker­hets­kra­ven,
      c) trans­por­tö­ren lig­ger efter med betal­ningen,
   1. om detta har skett vid två på varandra föl­jande för­fal­lo­da­gar och belop­pet mot­sva­rar minst en månads nytt­jande eller
   2. om för­fal­lo­da­garna inte föl­jer på varandra och belop­pet mot­sva­rar minst två måna­ders nytt­jande,
      d) trans­por­tö­ren uppen­bar­li­gen har åsi­do­satt någon av de sär­skilda skyl­dig­he­ter som anges i arti­kel 6 §§ 2 och 3.

§ 2 Trans­por­tö­ren får häva avta­let ome­del­bart när för­val­ta­ren för­lo­rar sin rätt att för­valta infra­struk­tu­ren.

§ 3 Varje part i nytt­jan­de­av­ta­let får häva detta ome­del­bart om någon av de väsent­liga skyl­dig­he­terna uppen­bar­li­gen åsi­do­sätts av den andra avtals­par­ten, när denna skyl­dig­het rör säker­het för per­so­ner och egen­dom; avtals­par­terna får komma över­ens om vill­ko­ren för att utöva denna rätt.

§ 4 Den avtals­part som har orsa­kat hävan­det ska vara ansva­rig gente­mot den andra par­ten för den skada som blir följ­den, om den inte visar att ska­dan inte är en följd av fel eller för­sum­melse från dess sida.

§ 5 Avtals­par­terna får komma över­ens om vill­kor som avvi­ker från bestäm­mel­serna i § 1 c och d samt i § 4.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 7

Avta­lets upp­hö­rande

§ 1 För­val­ta­ren får häva avta­let ome­del­bart när
      a) trans­por­tö­ren inte längre har till­stånd att bedriva verk­sam­het som järn­vägs­trans­por­tör,
      b) den per­so­nal som ska anstäl­las och de for­don som ska använ­das inte längre upp­fyl­ler säker­hets­kra­ven,
      c) trans­por­tö­ren lig­ger efter med betal­ningen,

1. om detta har skett vid två på varandra föl­jande  för­fal­lo­da­gar och belop­pet mot­sva­rar minst en månads nytt­jande  eller
   2. om för­fal­lo­da­garna inte föl­jer på varandra och belop­pet mot­sva­rar minst två måna­ders nytt­jande,
      d) trans­por­tö­ren uppen­bar­li­gen har åsi­do­satt någon av de sär­skilda skyl­dig­he­ter som anges i arti­kel 6 §§ 2 och 3.

§ 2 Trans­por­tö­ren får häva avta­let ome­del­bart när för­val­ta­ren för­lo­rar sin rätt att för­valta järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren.

§ 3 Varje part i nytt­jan­de­av­ta­let får häva detta ome­del­bart om någon av de väsent­liga skyl­dig­he­terna uppen­bar­li­gen åsi­do­sätts av den andra avtals­par­ten, när denna skyl­dig­het rör säker­het för per­so­ner och egen­dom; avtals­par­terna får komma över­ens om vill­ko­ren för att utöva denna rätt.

§ 4 Den avtals­part som har orsa­kat hävan­det ska vara ansva­rig gente­mot den andra par­ten för den skada som blir följ­den, om den inte visar att ska­dan inte är en följd av fel eller för­sum­melse från dess sida.

§ 5 Avtals­par­terna får komma över­ens om vill­kor som avvi­ker från bestäm­mel­serna i § 1 c och d samt i § 4.

Avdel­ning III

Ansvar

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 8

För­val­ta­rens ansvar

§ 1 För­val­ta­ren ska vara ansva­rig för
      a) per­son­skada (döds­fall, per­son­skada eller annan fysisk eller psy­kisk skada),
      b) sak­skada (för­stö­ring av eller skada på fast eller lös egen­dom),
      c) eko­no­misk skada till följd av ska­de­stånd som trans­por­tö­ren ska betala enligt de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV och de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM,

som orsa­kats trans­por­tö­ren eller den­nes järn­vägs­per­so­nal vid nytt­jan­det av infra­struk­tu­ren och som beror på infra­struk­tu­ren.

§ 2 För­val­ta­ren ska vara fri från detta ansvar
      a) vid per­son­skada och eko­no­misk skada till följd av ska­de­stånd som trans­por­tö­ren ska betala enligt de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV
   1. om den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan har orsa­kats av omstän­dig­he­ter som inte kan hän­fö­ras till själva järn­vägs­drif­ten och som för­val­ta­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av, även om den hade iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna påkal­lade,
   2. i den utsträck­ning som den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan beror på fel eller för­sum­melse av den per­son som lidit skada,
   3. om den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan beror på ett sådant bete­ende av tredje man som för­val­ta­ren inte hade kun­nat und­vika eller före­bygga följ­derna av, även om han hade iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna påkal­lade,
      b) i hän­delse av sak­skada och eko­no­misk skada till följd av ska­de­stånd som trans­por­tö­ren ska betala enligt de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM, när ska­dan har orsa­kats genom fel eller för­sum­melse från trans­por­tö­rens sida eller genom en order från trans­por­tö­ren som inte beror på för­val­ta­ren eller på grund av omstän­dig­he­ter som för­val­ta­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av.

§ 3 Om den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan beror på tredje mans bete­ende och om för­val­ta­ren trots detta inte är helt befriad från sitt ansvar enligt § 2 a, ska han vara helt ansva­rig inom de grän­ser som anges i dessa enhet­liga rätts­reg­ler men utan inskränk­ning i den rätt till åter­krav som han kan ha mot tredje man.

§ 4 Avtals­par­terna får komma över­ens om huruvida, och i vil­ken utsträck­ning, för­val­ta­ren ska vara ansva­rig för skada som orsa­kas trans­por­tö­ren genom för­se­ning eller drifts­stör­ning.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 8

För­val­ta­rens ansvar

§ 1 För­val­ta­ren ska vara ansva­rig för
      a) per­son­skada (döds­fall, per­son­skada eller annan fysisk eller psy­kisk skada),
      b) sak­skada (för­stö­ring av eller skada på fast eller lös egen­dom),

som har till­fo­gats trans­por­tö­ren eller den­nes järn­vägs­per­so­nal vid nytt­jan­det av järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren och som beror på  järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren.

För­val­ta­ren ska även vara ansva­rig för eko­no­misk skada till följd av ska­de­stånd som trans­por­tö­ren ska betala enligt de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV och de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM, när sådan skada beror på nytt­jan­det av järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren.

§ 2 För­val­ta­ren ska vara fri från detta ansvar
      a) vid per­son­skada och eko­no­misk skada till följd av ska­de­stånd som trans­por­tö­ren ska betala enligt de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV
   1. om den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan har orsa­kats av omstän­dig­he­ter som inte kan hän­fö­ras till själva för­valt­ningen av järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren och som för­val­ta­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av, även om den hade iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna påkal­lade,
   2. i den utsträck­ning som den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan beror på fel eller för­sum­melse av den per­son som lidit skada,
   3. om den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan beror på ett sådant bete­ende av tredje man som för­val­ta­ren inte hade kun­nat und­vika eller före­bygga följ­derna av, även om han hade iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna påkal­lade,
      b) i hän­delse av sak­skada och eko­no­misk skada till följd av ska­de­stånd som trans­por­tö­ren ska betala enligt de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM, när ska­dan har orsa­kats genom fel eller för­sum­melse från trans­por­tö­rens sida eller genom en order från trans­por­tö­ren som inte beror på för­val­ta­ren eller på grund av omstän­dig­he­ter som för­val­ta­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av.

§ 3 Om den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan beror på tredje mans bete­ende och om för­val­ta­ren trots detta inte är helt befriad från sitt ansvar enligt § 2 a, ska han vara helt ansva­rig inom de grän­ser som anges i dessa enhet­liga rätts­reg­ler men utan inskränk­ning i den rätt till åter­krav som han kan ha mot tredje man.

§ 4 Avtals­par­terna får komma över­ens om huruvida, och i vil­ken utsträck­ning, för­val­ta­ren ska vara ansva­rig för skada som orsa­kas trans­por­tö­ren genom för­se­ning eller drifts­stör­ning.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 9

Trans­por­tö­rens ansvar

§ 1 Trans­por­tö­ren ska vara ansva­rig för
      a) per­son­skada (döds­fall, per­son­skada eller annan fysisk eller psy­kisk skada),
      b) sak­skada (för­stö­ring av eller skada på fast eller lös egen­dom),

som vid nytt­jan­det av infra­struk­tu­ren har orsa­kats för­val­ta­ren eller den­nes järn­vägs­per­so­nal av de trans­port­me­del som använts eller de per­so­ner eller det gods som trans­por­te­rats.

§ 2 Trans­por­tö­ren ska vara fri från detta ansvar
      a) vid per­son­skada
   1. om den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan har orsa­kats av omstän­dig­he­ter som inte kan hän­fö­ras till själva järn­vägs­drif­ten och som trans­por­tö­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av, även om trans­por­tö­ren hade iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna påkal­lade,
   2. i den utsträck­ning som den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan beror på fel eller för­sum­melse av den per­son som lidit skada,
   3. om den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan beror på ett sådant bete­ende av tredje man som trans­por­tö­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av, även om han hade iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna påkal­lade,
      b) vid sak­skada när ska­dan har orsa­kats genom fel eller för­sum­melse från för­val­ta­rens sida eller genom en order från för­val­ta­ren som inte beror på trans­por­tö­ren eller av omstän­dig­he­ter som trans­por­tö­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av.

§ 3 Om den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan beror på tredje mans bete­ende och om trans­por­tö­ren trots detta inte är helt befriad från sitt ansvar enligt § 2 a, ska trans­por­tö­ren vara helt ansva­rig inom de grän­ser som anges i dessa enhet­liga rätts­reg­ler och utan inskränk­ning i den rätt till åter­krav som han kan ha mot tredje man.

§ 4 Avtals­par­terna får komma över­ens om huruvida, och i vil­ken utsträck­ning, trans­por­tö­ren ska vara ansva­rig för skada som orsa­kats för­val­ta­ren genom för­se­ning eller drifts­stör­ning.

/Träder i kraft I:den dag som regeringen bestämmer/
Arti­kel 9

Trans­por­tö­rens ansvar

§ 1 Trans­por­tö­ren ska vara ansva­rig för
      a) per­son­skada (döds­fall, per­son­skada eller annan fysisk eller psy­kisk skada),

b) sak­skada (för­stö­ring av eller skada på fast eller  lös egen­dom),
som vid nytt­jan­det av järn­vägs­in­fra­struk­tu­ren har orsa­kats för­val­ta­ren eller den­nes järn­vägs­per­so­nal av de trans­port­me­del som använts eller de per­so­ner eller det gods som trans­por­te­rats.

§ 2 Trans­por­tö­ren ska vara fri från detta ansvar

a) vid per­son­skada

1. om den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan har orsa­kats  av omstän­dig­he­ter som inte kan hän­fö­ras till själva  järn­vägs­drif­ten och som trans­por­tö­ren inte hade kun­nat undgå  eller före­bygga följ­derna av, även om trans­por­tö­ren hade  iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna påkal­lade,

2. i den utsträck­ning som den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan beror på fel eller för­sum­melse av den per­son som  lidit skada,
   3. om den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan beror på ett sådant bete­ende av tredje man som trans­por­tö­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av, även om han hade iakt­ta­git den omsorg som omstän­dig­he­terna påkal­lade,
      b) i hän­delse av sak­skada och eko­no­misk skada till följd av ska­de­stånd som trans­por­tö­ren ska betala enligt de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM, när ska­dan har orsa­kats genom fel eller för­sum­melse från trans­por­tö­rens sida eller genom en order från trans­por­tö­ren som inte beror på för­val­ta­ren eller på grund av omstän­dig­he­ter som för­val­ta­ren inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av.

§ 3 Om den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan beror på tredje mans bete­ende och om trans­por­tö­ren trots detta inte är helt befriad från sitt ansvar enligt § 2 a, ska trans­por­tö­ren vara helt ansva­rig inom de grän­ser som anges i dessa enhet­liga rätts­reg­ler och utan inskränk­ning i den rätt till åter­krav som han kan ha mot tredje man.

§ 4 Avtals­par­terna får komma över­ens om huruvida, och i vil­ken utsträck­ning, trans­por­tö­ren ska vara ansva­rig för skada som orsa­kats för­val­ta­ren genom för­se­ning eller drifts­stör­ning.

/Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 10

Sam­ver­kande ska­de­or­sa­ker

§ 1 När orsa­ker som kan hän­fö­ras till för­val­ta­ren och orsa­ker som kan hän­fö­ras till trans­por­tö­ren har med­ver­kat till ska­dan, ska varje avtals­part endast vara ansva­rig i den utsträck­ning de orsa­ker som enligt artik­larna 8 och 9 kan hän­fö­ras till par­ten har med­ver­kat till ska­dan. Om det inte går att fast­ställa i vil­ken utsträck­ning respek­tive omstän­dig­he­ter har med­ver­kat till ska­dan, ska varje part stå för den skada den har lidit.

§ 2 Vad som sägs i § 1 ska också tilläm­pas när de omstän­dig­he­ter för vilka för­val­ta­ren sva­rar och de omstän­dig­he­ter för vilka flera trans­por­tö­rer som tra­fi­ke­rar samma järn­vägs­in­fra­struk­tur sva­rar har med­ver­kat till ska­dan.

§ 3 Vid skada som avses i arti­kel 9 ska § 1 första meningen också tilläm­pas när omstän­dig­he­ter för vilka flera trans­por­tö­rer som använ­der samma infra­struk­tur sva­rar har med­ver­kat till ska­dan. Om det inte går att fast­ställa i vil­ken utsträck­ning respek­tive omstän­dig­he­ter har med­ver­kat till ska­dan, ska trans­por­tö­rerna vara ansva­riga gente­mot för­val­ta­ren till lika stora delar.

/Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/

Arti­kel 10

Sam­ver­kande ska­de­or­sa­ker

§ 1 När orsa­ker som kan hän­fö­ras till för­val­ta­ren och orsa­ker som kan hän­fö­ras till trans­por­tö­ren har med­ver­kat till ska­dan, ska varje avtals­part endast vara ansva­rig i den utsträck­ning de orsa­ker som enligt artik­larna 8 och 9 kan hän­fö­ras till par­ten har med­ver­kat till ska­dan. Om det inte går att fast­ställa i vil­ken utsträck­ning respek­tive omstän­dig­he­ter har med­ver­kat till ska­dan, ska varje part stå för den skada den har lidit.

§ 2 Vad som sägs i § 1 ska också tilläm­pas när de omstän­dig­he­ter för vilka för­val­ta­ren sva­rar och de omstän­dig­he­ter för vilka flera trans­por­tö­rer som tra­fi­ke­rar samma järn­vägs­in­fra­struk­tur sva­rar har med­ver­kat till ska­dan.

§ 3 Vid skada som avses i arti­kel 9 ska § 1 första meningen  också tilläm­pas när omstän­dig­he­ter för vilka flera  trans­por­tö­rer som använ­der samma järn­vägs­in­fra­struk­tur sva­rar  har med­ver­kat till ska­dan. Om det inte går att fast­ställa i  vil­ken utsträck­ning respek­tive omstän­dig­he­ter har med­ver­kat  till ska­dan, ska trans­por­tö­rerna vara ansva­riga gente­mot  för­val­ta­ren till lika stora delar.

Arti­kel 11

Ersätt­ning vid döds­fall

§ 1 Vid döds­fall ska ersätt­ningen omfatta
      a) de nöd­vän­diga kost­na­der som för­an­leds av döds­fal­let, sär­skilt kost­na­derna för trans­port av liket och begrav­nings­kost­na­derna,
      b) om döden inte har inträf­fat ome­del­bart, de ersätt­nings­pos­ter som anges i arti­kel 12.

§ 2 Om döds­fal­let med­för att en per­son mot vil­ken den avlidne var eller i fram­ti­den skulle ha bli­vit under­hålls­skyl­dig enligt lag, för­lo­rar sitt under­håll, ska ersätt­ning också läm­nas för denna för­lust. I fråga om ersätt­nings­krav från en per­son som den avlidne har åta­git sig att under­hålla utan att vara för­plik­tad till det enligt lag, ska natio­nell rätt tilläm­pas.

Arti­kel 12

Ersätt­ning vid per­son­skada

Vid per­son­skada eller annan fysisk eller psy­kisk skada ska ersätt­ningen täcka
      a) nöd­vän­diga kost­na­der, sär­skilt kost­na­der för vård och trans­port,
      b) inkomst­för­lust till följd av för­lo­rad eller ned­satt arbets­för­måga och ökade lev­nads­kost­na­der.

Arti­kel 13

Ersätt­ning för annan per­son­skada

Om och i vil­ken mån för­val­ta­ren eller trans­por­tö­ren är skyl­dig att betala ersätt­ning för andra ska­dor än dem som avses i artik­larna 11 och 12 ska avgö­ras enligt natio­nell rätt.

Arti­kel 14

Ersätt­ning­ens form och belopp vid döds­fall eller annan per­son­skada

§ 1 Den ersätt­ning som avses i arti­kel 11 § 2 och i arti­kel 12 b ska utges som engångs­be­lopp. Ersätt­ningen ska dock utgå som liv­ränta, om den natio­nella rät­ten tillå­ter det och den per­son som har lidit skada eller den rätts­in­ne­ha­vare som avses i arti­kel 11 § 2 begär det.

§ 2 Stor­le­ken på den ersätt­ning som ska utges enligt § 1 ska bestäm­mas enligt natio­nell rätt. Vid tillämp­ningen av dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska dock ett engångs­be­lopp, eller liv­ränta mot­sva­rande detta belopp, fast­stäl­las till högst 175 000 beräk­nings­en­he­ter per per­son, om det i den natio­nella rät­ten före­skrivs ett lägre max­i­mi­be­lopp.

Arti­kel 15

För­lust av rätt att åbe­ropa begräns­ning av ska­de­stånds­an­svar

Den begräns­ning av ska­de­stånds­an­sva­ret som anges i dessa enhet­liga rätts­reg­ler och i de bestäm­mel­ser i natio­nell rätt som begrän­sar ersätt­ningen till ett visst belopp, ska inte tilläm­pas om det visas att den ska­de­vål­lande orsa­kat ska­dan genom hand­ling eller under­lå­ten­het antingen i avsikt att vålla en sådan skada eller hän­syns­löst och med insikt att en sådan skada san­no­likt skulle upp­komma.

Arti­kel 16

Omräk­ning och ränta

§ 1 När beräk­ningen av ersätt­ningen med­för omräk­ning av belopp som uttryckts i utländsk valuta, ska denna omräk­ning göras enligt kur­sen den dag och på den plats där ersätt­ningen beta­las.

§ 2 Den ska­de­li­dande får kräva ränta på ersätt­nings­be­lop­pet med fem pro­cent per år från och med den dag då ett för­lik­nings­för­fa­rande inled­des, då ären­det hänsköts till den skil­je­nämnd som före­skrivs i avdel­ning V i för­dra­get eller då talan väck­tes vid dom­stol.

Arti­kel 17

Ansvar vid ato­mo­lycka

För­val­ta­ren och trans­por­tö­ren ska vara befri­ade från det ansvar som ålig­ger dem enligt dessa enhet­liga rätts­reg­ler, om ska­dan har orsa­kats av en ato­mo­lycka och äga­ren till en ato­man­lägg­ning eller någon annan per­son i den­nes ställe är ansva­rig för ska­dan enligt en stats lagar och bestäm­mel­ser om ansvar på ato­me­ner­gins område.

Arti­kel 18

Ansvar för järn­vägs­per­so­nal

För­val­ta­ren och trans­por­tö­ren ska vara ansva­riga för sin per­so­nal.

Arti­kel 19

Andra grun­der för anspråk

§ 1 I de fall där dessa enhet­liga rätts­reg­ler är tillämp­liga får anspråk på ersätt­ning, oav­sett vil­ken grund som åbe­ro­pas, väc­kas mot för­val­ta­ren eller trans­por­tö­ren endast under de för­ut­sätt­ningar och med de begräns­ningar som före­skrivs i dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

§ 2 Det­samma ska även gälla i fråga om talan mot järn­vägs­per­so­nal som för­val­ta­ren eller trans­por­tö­ren ansva­rar för enligt arti­kel 18.

Arti­kel 20

Avtal om tvis­ter

Avtals­par­terna får komma över­ens om vill­ko­ren för att göra gäl­lande eller avstå från att göra gäl­lande sina ska­de­stånds­an­språk mot den andra avtals­par­ten.

Avdel­ning IV

Anspråk från järn­vägs­per­so­nal

Arti­kel 21

Anspråk mot för­val­ta­ren eller trans­por­tö­ren

§ 1 Ersätt­nings­an­språk av trans­por­tö­rens järn­vägs­per­so­nal mot för­val­ta­ren för ska­dor som denne har orsa­kat får, oav­sett vil­ken grund som åbe­ro­pas, endast göras gäl­lande under de för­ut­sätt­ningar och med de begräns­ningar som anges i dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

§ 2 Ersätt­nings­an­språk av för­val­ta­rens järn­vägs­per­so­nal mot trans­por­tö­ren för ska­dor som denne har orsa­kat får, oav­sett vil­ken grund som åbe­ro­pas, endast göras gäl­lande under de för­ut­sätt­ningar och med de begräns­ningar som anges i dessa enhet­liga rätts­reg­ler.

Avdel­ning V

Fram­stäl­lande av anspråk

Arti­kel 22

För­lik­nings­för­fa­rande

Avtals­par­terna får komma över­ens om för­lik­nings­för­fa­ran­den eller över­lämna ären­det till den skil­je­nämnd som före­skrivs i avdel­ning V i för­dra­get.

Arti­kel 23

Rätt till åter­krav

Det befo­gade i en betal­ning som har gjorts av en trans­por­tör på grund­val av de enhet­liga rätts­reg­lerna CIV eller de enhet­liga rätts­reg­lerna CIM får inte bestri­das om ersätt­nings­be­lop­pet har fast­ställts av dom­stol och när för­val­ta­ren har bli­vit behö­ri­gen under­rät­tad om stäm­nings­an­sö­kan och beretts till­fälle att inträda som inter­ve­ni­ent i målet.

Arti­kel 24

Behö­rig dom­stol

§ 1 Talan som grun­das på dessa enhet­liga rätts­reg­ler får föras vid de dom­sto­lar i med­lems­sta­terna som har utsetts genom över­ens­kom­melse mel­lan avtals­par­terna.

§ 2 Om inte par­terna har avta­lat något annat, ska dom­sto­larna i den med­lems­stat där för­val­ta­ren har sitt säte vara behö­riga.

Arti­kel 25

Pre­skrip­tion

§ 1 Ford­ringar som grun­das på dessa enhet­liga rätts­reg­ler ska pre­skri­be­ras efter tre år.

§ 2 Pre­skrip­tions­ti­den ska löpa från den dag då ska­dan inträf­fade.

§ 3 Om en per­son har avli­dit, ska pre­skrip­tions­ti­den vara tre år från dagen efter döds­fal­let, men den får inte över­stiga fem år från dagen efter den hän­delse som givit upp­hov till ska­dan.

§ 4 En talan om åter­krav från en per­son som hålls ansva­rig får föras även efter att den pre­skrip­tions­tid som anges i § 1 har löpt ut, om den förs inom den tids­frist som har fast­ställts genom lag i den stat där talan förs. Denna tids­frist får dock inte under­stiga 90 dagar från den dag då den som för talan om åter­krav har beta­lat ford­ran eller själv del­gi­vits stäm­ning.

§ 5 Uppe­håll ska göras i pre­skrip­tions­ti­den när par­terna i tvis­ten kom­mer över­ens om ett för­lik­nings­för­fa­rande eller när de över­läm­nar ären­det till den skil­je­nämnd som före­skrivs i avdel­ning V i för­dra­get.

§ 6 I övrigt ska natio­nell rätt gälla i fråga om för­läng­ning av pre­skrip­tions­ti­den och pre­skrip­tions­av­brott.
Lag (2024:929).