Lag (2010:510) om luft­trans­por­ter

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 2010:510
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L3
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2016:225
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

2010:510
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L3
Utfär­dad: 2010-​06-03
Änd­rad: t.o.m. SFS

2016:225
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag inne­hål­ler bestäm­mel­ser om luft­trans­por­ter.

2 §   Bestäm­mel­ser om ansva­ret för ska­dor som upp­kom­mer genom luft­fart finns i lagen (1922:382) angå­ende ansva­rig­het för skada i följd av luft­fart och luft­fartsla­gen (2010:500).

EU-​rättsliga bestäm­mel­ser

3 §   Bestäm­mel­ser om luft­trans­por­ter finns i
   1. rådets för­ord­ning (EG) nr 2027/97 av den 9 okto­ber 1997 om luft­tra­fik­fö­re­tags ska­de­stånds­an­svar avse­ende luft­trans­port av pas­sa­ge­rare och deras bagage,
   2. Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 261/2004 av den 11 feb­ru­ari 2004 om fast­stäl­lande av gemen­samma reg­ler om kom­pen­sa­tion och assi­stans till pas­sa­ge­rare vid nekad ombord­stig­ning och inställda eller kraf­tigt för­se­nade flyg­ningar och om upp­hä­vande av för­ord­ning (EEG) nr 295/91,
   3. Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 785/2004 av den 21 april 2004 om för­säk­ringskrav för luft­tra­fik­fö­re­tag och luft­far­tygso­pe­ra­tö­rer,
   4. Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 2111/2005 av den 14 decem­ber 2005 om upp­rät­tande av en gemen­skaps­för­teck­ning över alla luft­tra­fik­fö­re­tag som för­bju­dits att bedriva verk­sam­het inom gemen­ska­pen och om infor­ma­tion till flyg­pas­sa­ge­rare om vil­ket luft­tra­fik­fö­re­tag som utför en viss flyg­ning, samt om upp­hä­vande av arti­kel 9 i direk­tiv 2004/36/EG,
   5. Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 1107/2006 av den 5 juli 2006 om rät­tig­he­ter i sam­band med flyg­re­sor för per­so­ner med funk­tions­hin­der och per­so­ner med ned­satt rör­lig­het,
   6. Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 1008/2008 av den 24 sep­tem­ber 2008 om gemen­samma reg­ler för till­han­da­hål­lande av luft­tra­fik i gemen­ska­pen (omar­bet­ning).

I den utsträck­ning en fråga regle­ras av dessa för­ord­ningar, tilläm­pas inte svensk lag.

Bestäm­mel­ser som kom­plet­te­rar för­ord­ning­arna i första styc­ket 1-5 finns i 12-17 §§.

Bestäm­mel­ser om Montre­al­kon­ven­tio­nen

Luft­trans­por­ter som omfat­tas av Montre­al­kon­ven­tio­nen

4 §   Artik­larna 1-22, arti­kel 23.1 första, andra och tredje mening­arna, artik­larna 25-27, artik­larna 29-49 samt artik­larna 51 och 52 i kon­ven­tio­nen den 28 maj 1999 om vissa enhet­liga reg­ler för inter­na­tio­nella luft­trans­por­ter (Montre­al­kon­ven­tio­nen) ska gälla som lag här i lan­det.

De eng­elska, franska, ara­biska, kine­siska, ryska och spanska tex­terna av Montre­al­kon­ven­tio­nen har lika gil­tig­het.

De eng­elska och franska tex­terna av kon­ven­tio­nen samt en över­sätt­ning av den till svenska finns intagna som en bilaga till denna lag.

Luft­trans­por­ter som inte omfat­tas av Montre­al­kon­ven­tio­nen

5 §   För luft­trans­por­ter mot ersätt­ning inom ett land utan mel­lan­land­ning utan­för lan­det och för andra luft­trans­por­ter mot ersätt­ning som inte omfat­tas av Montre­al­kon­ven­tio­nen ska kon­ven­tio­nens bestäm­mel­ser ändå tilläm­pas så som det anges i 4 §. Detta gäl­ler även när sådana luft­trans­por­ter utförs av ett luft­tra­fik­fö­re­tag utan ersätt­ning.

I fråga om jämk­ning av ska­de­stånd för per­son­skada ska 6 kap. 1 § ska­de­stånds­la­gen (1972:207) tilläm­pas i stäl­let för arti­kel 20 i kon­ven­tio­nen.

I fråga om begräns­ning av trans­por­tö­rens ansvar vid trans­port av bagage eller gods ska bestäm­mel­sen i arti­kel 22.2 i kon­ven­tio­nen tilläm­pas som om den enbart avser inchec­kat bagage och bestäm­mel­sen i arti­kel 22.5 som om den avser punk­terna 1-3.

Infla­tionsju­ste­ring

6 §   Om de belopps­grän­ser som gäl­ler enligt artik­larna 21 och 22 i Montre­al­kon­ven­tio­nen änd­ras med tillämp­ning av arti­kel 24, ska de nya belopps­grän­serna vid tillämp­ning av 4 eller 5 § tilläm­pas på trans­portav­tal som ingås tidi­gast den dag då änd­ringen trä­der i kraft enligt kon­ven­tio­nen.

Rege­ringen ska i Svensk för­fatt­nings­sam­ling ge till känna sådana änd­ringar av belopps­grän­serna.

Behö­rig dom­stol

7 §   Talan om ersätt­ning som får föras i Sve­rige med stöd av arti­kel 33.2 i Montre­al­kon­ven­tio­nen ska, om den inte väcks vid någon av de dom­sto­lar som anges i arti­kel 33.1, väc­kas vid dom­sto­len i den ort där pas­sa­ge­ra­ren vid olycks­till­fäl­let hade sitt hem­vist.

För­säk­rings­plikt

8 §   En svensk trans­por­tör ska ha en ansvars­för­säk­ring som täc­ker det ansvar som föl­jer av 4 eller 5 §.

Ansvars­för­säk­ringen ska täcka sådan för­skotts­be­tal­ning som avses i arti­kel 5 i rådets för­ord­ning (EG) nr 2027/97.

9 §   En utländsk trans­por­tör som utför luft­trans­port av pas­sa­ge­rare, bagage eller gods till eller från Sve­rige eller mel­lan orter i Sve­rige ska ha en ansvars­för­säk­ring som täc­ker det ansvar som föl­jer av 4 eller 5 §.

10 §   Trans­port­sty­rel­sen ska utöva till­syn över att trans­por­tö­rer full­gör de skyl­dig­he­ter som föl­jer av 8 och 9 §§.

Rege­ringen eller den myn­dig­het rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om för­säk­rings­plik­ten enligt 8 och 9 §§.

Utländska stats-​ och mili­tär­trans­por­ter

11 §   Bestäm­mel­serna i 4-10 §§ ska inte tilläm­pas på trans­por­ter som omfat­tas av en främ­mande stats för­be­håll enligt arti­kel 57 i Montre­al­kon­ven­tio­nen.

Bestäm­mel­ser i anled­ning av för­ord­ning (EG) nr 2027/97

12 §   Bestäm­mel­serna i arti­kel 3a i för­ord­ning (EG) nr 2027/97 ska tilläm­pas även på andra luft­tra­fik­fö­re­tag än EG- luft­tra­fik­fö­re­tag.

Bestäm­mel­serna i arti­kel 5 i för­ord­ning (EG) nr 2027/97 ska tilläm­pas även på andra svenska trans­por­tö­rer än sådana som utgör EG-​lufttrafikföretag.

Bestäm­mel­serna i arti­kel 6 i för­ord­ning (EG) nr 2027/97 ska tilläm­pas även på den som annat än till­fäl­ligt­vis och utan att vara ett luft­tra­fik­fö­re­tag säl­jer luft­trans­por­ter i eget namn.

13 §   Kon­su­ment­ver­ket ska utöva till­syn över att trans­por­tö­rer full­gör de skyl­dig­he­ter som föl­jer av artik­larna 3a och 6 i för­ord­ning (EG) nr 2027/97.

Om dessa skyl­dig­he­ter inte upp­fylls ska mark­nads­fö­rings­la­gen (2008:486) tilläm­pas med undan­tag av bestäm­mel­serna i 29-36 §§ om mark­nads­stör­nings­s­av­gift. Infor­ma­tion enligt artik­larna 3a och 6 nämnda för­ord­ning ska anses vara väsent­lig enligt 10 § tredje styc­ket mark­nads­fö­rings­la­gen.

Bestäm­mel­ser med anled­ning av för­ord­ning (EG) nr 261/2004, för­ord­ning (EG) nr 2111/2005, för­ord­ning (EG) nr 1107/2006 och för­ord­ning (EG) nr 1008/2008

14 §   Kon­su­ment­ver­ket ska utöva till­syn över att luft­tra­fik­fö­re­tag, deras agen­ter, rese­ar­ran­gö­rer och bil­jett­för­säl­jare full­gör de skyl­dig­he­ter som föl­jer av
   1. för­ord­ning (EG) nr 261/2004,
   2. artik­larna 11 och 12 i för­ord­ning (EG) nr 2111/2005,
   3. artik­larna 3 och 4 i för­ord­ning (EG) nr 1107/2006, och
   4. arti­kel 23 i för­ord­ning (EG) nr 1008/2008.
Lag (2014:1349).

15 §   Skyl­dig­het att lämna infor­ma­tion före­skrivs för luft­tra­fik­fö­re­tag, deras agen­ter, rese­ar­ran­gö­rer och bil­jett­för­säl­jare i
   1. arti­kel 14 i för­ord­ning (EG) nr 261/2004,
   2. arti­kel 11 i för­ord­ning (EG) nr 2111/2005,
   3. artik­larna 4.3 och 4.4 i för­ord­ning (EG) nr 1107/2006, och
   4. arti­kel 23.1 i för­ord­ning (EG) nr 1008/2008.

Om infor­ma­tion inte läm­nas enligt någon av de bestäm­mel­ser som anges i första styc­ket, ska mark­nads­fö­rings­la­gen (2008:486) tilläm­pas, med undan­tag av 29-36 §§ om mark­nads­stör­nings­av­gift. Sådan infor­ma­tion ska anses vara väsent­lig enligt 10 § tredje styc­ket den lagen.
Lag (2014:1349).

16 §   Ett luft­tra­fik­fö­re­tag, dess agent eller en rese­ar­ran­gör som väg­rar per­so­ner med funk­tions­ned­sätt­ning eller ned­satt rör­lig­het trans­port i strid med artik­larna 3-4.2 i för­ord­ning (EG) nr 1107/2006 får åläg­gas att erbjuda trans­por­terna i fråga. Åläg­gan­det får för­e­nas med vite.

Ett luft­tra­fik­fö­re­tag, dess agent eller en rese­ar­ran­gör som erbju­der pri­ser på ett dis­kri­mi­ne­rande sätt i strid med arti­kel 23.2 i för­ord­ning (EG) nr 1008/2008 får för­bju­das att göra det. För­bu­det får för­e­nas med vite.

En talan om åläg­gande enligt första styc­ket och för­bud enligt andra styc­ket väcks vid Patent-​ och mark­nads­dom­sto­len av Kon­su­ment­om­buds­man­nen. Lag (2016:225).

17 §   I ett fall som inte är av större vikt får Kon­su­ment­om­buds­man­nen med­dela ett före­läg­gande om ett sådant åläg­gande eller för­bud som avses i 16 §. Bestäm­mel­serna i 28 § mark­nads­fö­rings­la­gen (2008:486) ska då tilläm­pas.
Lag (2014:1349).

Bestäm­mel­ser i anled­ning av för­ord­ning (EG) nr 785/2004

18 §   Trans­port­sty­rel­sen ska utöva till­syn över att luft­tra­fik­fö­re­tag och luft­far­tygso­pe­ra­tö­rer full­gör de skyl­dig­he­ter som föl­jer av för­ord­ning (EG) nr 785/2004 i fråga om för­säk­ring för ska­de­stånds­an­svar gente­mot pas­sa­ge­rare och för bagage och gods.

Ett sådant bevis som avses i arti­kel 5.1 i för­ord­ningen ska ges in till Trans­port­sty­rel­sen.


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2010:510
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 2010.
   2. Så länge kon­ven­tio­nen den 12 okto­ber 1929 rörande fast­stäl­lande av vissa gemen­samma bestäm­mel­ser i fråga om inter­na­tio­nell luft­be­ford­ran (Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen) i dess ursprung­liga lydelse är i kraft mel­lan Sve­rige och någon främ­mande stat, ska lagen (1937:73) om beford­ran med luft­far­tyg gälla i stäl­let för denna lag för sådana luft­trans­por­ter som kon­ven­tio­nen i den lydel­sen är tillämp­lig på. Dock ska 8 och 9 §§ i deras lydelse enligt denna lag tilläm­pas. Hän­vis­ningen till trans­por­tö­rens ansvar ska där­vid avse trans­por­tö­rens ansvar enligt lagen om beford­ran med luft­far­tyg. Vidare ska 12 och 13 §§ i deras lydelse enligt denna lag tilläm­pas.
   3. Så länge Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen i dess lydelse enligt pro­to­kol­let den 28 sep­tem­ber 1955 med änd­ring av Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen (Haag­pro­to­kol­let) är i kraft mel­lan Sve­rige och någon främ­mande stat ska 9 kap. luft­fartsla­gen (1957:297) i dess lydelse när­mast före lagen (1986:619) om änd­ring i luft­fartsla­gen (1957:297) gälla i stäl­let för denna lag för sådana luft­trans­por­ter som kon­ven­tio­nen i den lydel­sen är tillämp­lig på. Dock ska 8 och 9 §§ i deras lydelse enligt denna lag tilläm­pas. Hän­vis­ningen till trans­por­tö­rens ansvar ska där­vid avse trans­por­tö­rens ansvar enligt lagen (1937:73) om beford­ran med luft­far­tyg. Vidare ska 12 och 13 §§ i deras lydelse enligt denna lag tilläm­pas.
   4. Så länge Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen i dess lydelse enligt Montre­al­pro­to­koll nr 4 den 25 sep­tem­ber 1975 med änd­ring av Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen i dess lydelse enligt Haag­pro­to­kol­let är i kraft mel­lan Sve­rige och någon främ­mande stat ska beträf­fande trans­port av gods 9 kap. luft­fartsla­gen (1957:297) i dess lydelse när­mast före lagen (2002:1130) om änd­ring i luft­fartsla­gen (1957:297) gälla i stäl­let för denna lag för sådana luft­trans­por­ter som kon­ven­tio­nen i den lydel­sen är tillämp­lig på. Dock ska 8 och 9 §§ i deras lydelse enligt denna lag tilläm­pas. Hän­vis­ningen till trans­por­tö­rens ansvar ska där­vid avse trans­por­tö­rens ansvar enligt 9 kap. luft­fartsla­gen (1957:297) i dess lydelse när­mast före lagen (2002:1130) om änd­ring i luft­fartsla­gen (1957:297).

Bilaga

CON­VEN­TION FOR THE UNI­FI­CA­TION OF CER­TAIN RULES FOR INTER­NA­TIO­NAL CAR­RI­AGE BY AIR

THE STA­TES PAR­TIES TO THIS CON­VEN­TION,
RECOG­NI­ZING the sig­ni­fi­cant con­tri­bu­tion of the Con­ven­tion for the Uni­fi­ca­tion of Cer­tain Rules to Inter­na­tio­nal Car­ri­age by Air sig­ned in Warsaw on 12 Octo­ber 1929, here­inaf­ter refer­red to as the "Warsaw Con­ven­tion", and other rela­ted instru­ments to the har­mo­ni­za­tion of pri­vate inter­na­tio­nal air law;

RECOG­NI­ZING the need to moder­nize and con­so­li­date the Warsaw Con­ven­tion and rela­ted instru­ments;

RECOG­NI­ZING the impor­tance of ensu­ring pro­tec­tion of the inte­rests of con­su­mers in inter­na­tio­nal car­ri­age by air and the need for equi­table com­pen­sa­tion based on the prin­ciple of resti­tu­tion;

REAF­FIR­MING the desi­ra­bi­lity of an orderly deve­lop­ment of inter­na­tio­nal air trans­port ope­ra­tions and the smooth flow of pas­seng­ers, bag­gage and cargo in accor­dance with the prin­ciples and objecti­ves of the Con­ven­tion on Inter­na­tio­nal Civil Avi­a­tion, done at Chi­cago on 7 Decem­ber 1944;

CON­VIN­CED that col­lective State action for furt­her har­mo­ni­za­tion and codi­fi­ca­tion of cer­tain rules gover­ning inter­na­tio­nal car­ri­age by air through a new Con­ven­tion is the most adequate means of achi­e­ving an equi­table balance of inte­rests,
HAVE AGREED AS FOLLOWS:

CHAP­TER I

GENE­RAL PRO­VI­SIONS

Article 1

Scope of appli­ca­tion
   1. This Con­ven­tion applies to all inter­na­tio­nal car­ri­age of per­sons, bag­gage or cargo per­for­med by aircraft for reward.
It applies equally to gra­tui­tous car­ri­age by aircraft per­for­med by an air trans­port under­ta­king.
   2. For the pur­po­ses of this Con­ven­tion, the expres­sion inter­na­tio­nal car­ri­age means any car­ri­age in which, accor­ding to the agre­e­ment between the par­ties, the place of departure and the place of des­ti­na­tion, whet­her or not there be a break in the car­ri­age or a trans­hip­ment, are situ­a­ted eit­her wit­hin the ter­ri­to­ries of two Sta­tes Par­ties, or wit­hin the ter­ri­tory of a single State Party if there is an agreed stop­ping place wit­hin the ter­ri­tory of anot­her State, even if that State is not a State Party. Car­ri­age between two points wit­hin the ter­ri­tory of a single State Party wit­hout an agreed stop­ping place wit­hin the ter­ri­tory of anot­her State is not inter­na­tio­nal car­ri­age for the pur­po­ses of this Con­ven­tion.
   3. Car­ri­age to be per­for­med by seve­ral suc­ces­sive car­ri­ers is dee­med, for the pur­po­ses of this Con­ven­tion, to be one undi­vi­ded car­ri­age if it has been regar­ded by the par­ties as a single ope­ra­tion, whet­her it has been agreed upon under the form of a single contract or of a series of contracts, and it does not lose its inter­na­tio­nal cha­rac­ter merely because one contract or a series of contracts is to be per­for­med enti­rely wit­hin the ter­ri­tory of the same State.
   4. This Con­ven­tion applies also to car­ri­age as set out in Chap­ter V, sub­ject to the terms con­tai­ned the­rein.

Article 2

Car­ri­age per­for­med by State and car­ri­age of postal items
   1. This Con­ven­tion applies to car­ri­age per­for­med by the State or by legally con­sti­tu­ted pub­lic bodies pro­vi­ded it falls wit­hin the con­di­tions laid down in Article 1.
   2. In the car­ri­age of postal items, the car­rier shall be liable only to the rele­vant postal admi­nist­ra­tion in accor­dance with the rules appli­cable to the rela­tions­hip between the car­ri­ers and the postal admi­nist­ra­tions.
   3. Except as pro­vi­ded in paragraph 2 of this Article, the pro­vi­sions of this Con­ven­tion shall not apply to the car­ri­age of postal items.

CHAP­TER II

DOCU­MEN­TA­TION AND DUTIES OF THE PAR­TIES RELA­TING TO THE CAR­RI­AGE OF PAS­SENG­ERS, BAG­GAGE AND CARGO

Article 3

Pas­seng­ers and bag­gage
   1. In respect of car­ri­age of pas­seng­ers, an indi­vi­dual or col­lective docu­ment of car­ri­age shall be deli­ve­red con­tai­ning

(a) an indi­ca­tion of the pla­ces of departure and des­ti­na­tion;

(b) if the pla­ces of departure and des­ti­na­tion are wit­hin the ter­ri­tory of a single State Party, one or more agreed stop­ping pla­ces being wit­hin the ter­ri­tory of anot­her State, an indi­ca­tion of at least one such stop­ping place.
   2. Any other means which pre­ser­ves the infor­ma­tion indi­ca­ted in paragraph 1 may be sub­sti­tu­ted for the deli­very of the docu­ment refer­red to in that paragraph. If any such other means is used, the car­rier shall offer to deli­ver to the pas­senger a writ­ten sta­te­ment of the infor­ma­tion so pre­ser­ved.
   3. The car­rier shall deli­ver to the pas­senger a bag­gage iden­ti­fi­ca­tion tag for each piece of chec­ked bag­gage.
   4. The pas­senger shall be given writ­ten notice to the effect that where this Con­ven­tion is appli­cable it governs and may limit the lia­bi­lity of car­ri­ers in respect of death or injury and for destruc­tion or loss of, or damage to, bag­gage, and for delay.
   5. Non-​compliance with the pro­vi­sions of the fore­go­ing paragraphs shall not affect the existence or the vali­dity of the contract of car­ri­age, which shall, nonet­he­less, be sub­ject to the rules of this Con­ven­tion inclu­ding those rela­ting to limi­ta­tion of lia­bi­lity.

Article 4

Cargo
   1. In respect of the car­ri­age of cargo, an air way­bill shall be deli­ve­red.
   2. Any other means which pre­ser­ves a record of the car­ri­age to be per­for­med may be sub­sti­tu­ted for the deli­very of an air way­bill. If such other means are used, the car­rier shall, if so reques­ted by the con­sig­nor, deli­ver to the con­sig­nor a cargo receipt per­mit­ting iden­ti­fi­ca­tion of the con­sign­ment and access to the infor­ma­tion con­tai­ned in the record pre­ser­ved by such other means.

Article 5

Con­tents of air way­bill or cargo receipt

The air way­bill or the cargo receipt shall include:

(a) an indi­ca­tion of the pla­ces of departure and des­ti­na­tion;

(b) if the pla­ces of departure and des­ti­na­tion are wit­hin the ter­ri­tory of a single State Party, one or more agreed stop­ping pla­ces being wit­hin the ter­ri­tory of anot­her State, an indi­ca­tion of at least one such stop­ping place; and

(c) an indi­ca­tion of the weight of the con­sign­ment.

Article 6

Docu­ment rela­ting to the nature of the cargo

The con­sig­nor may be requi­red, if neces­sary, to meet the for­ma­li­ties of customs, police and simi­lar pub­lic aut­ho­ri­ties to deli­ver a docu­ment indi­ca­ting the nature of the cargo.
This pro­vi­sion cre­a­tes for the car­rier no duty, obli­ga­tion or lia­bi­lity resul­ting the­re­from.

Article 7

Descrip­tion of air way­bill
   1. The air way­bill shall be made out by the con­sig­nor in three ori­gi­nal parts.
   2. The first part shall be marked "for the car­rier"; it shall be sig­ned by the con­sig­nor. The second part shall be marked "for the con­sig­nee"; it shall be sig­ned by the con­sig­nor and by the car­rier. The third part shall be sig­ned by the car­rier who shall hand it to the con­sig­nor after the cargo has been accep­ted.
   3. The sig­na­ture of the car­rier and that of the con­sig­nor may be prin­ted or stam­ped.
   4. If, at the request of the con­sig­nor, the car­rier makes out the air way­bill, the car­rier shall be dee­med, sub­ject to proof to the cont­rary, to have done so on behalf of the con­sig­nor.

Article 8

Docu­men­ta­tion for mul­tiple pac­ka­ges

When there is more than one pac­kage:

(a) the car­rier of cargo has the right to require the con­sig­nor to make out sepa­rate air way­bills;

(b) the con­sig­nor has the right to require the car­rier to deli­ver sepa­rate cargo receipts when the other means refer­red to in paragraph 2 of Article 4 are used.

Article 9

Non-​compliance with docu­men­tary requi­re­ments

Non-​compliance with the pro­vi­sions of Articles 4 to 8 shall not affect the existence or the vali­dity of the contract of car­ri­age, which shall, nonet­he­less, be sub­ject to the rules of this Con­ven­tion inclu­ding those rela­ting to limi­ta­tion of lia­bi­lity.

Article 10

Respon­si­bi­lity for par­ticu­lars of docu­men­ta­tion
   1. The con­sig­nor is respon­sible for the correct­ness of the par­ticu­lars and sta­te­ments rela­ting to the cargo inser­ted by it or on its behalf in the air way­bill or fur­nished by it or on its behalf to the car­rier for inser­tion in the cargo receipt or for inser­tion in the record pre­ser­ved by the other means refer­red to in paragraph 2 of Article 4. The fore­go­ing shall also apply where the per­son acting on behalf of the con­sig­nor is also the agent of the car­rier.
   2. The con­sig­nor shall indem­nify the car­rier against all damage suf­fe­red by it, or by any other per­son to whom the car­rier is liable, by rea­son of the irre­gu­la­rity, incorrect­ness or incom­ple­te­ness of the par­ticu­lars and sta­te­ments fur­nished by the con­sig­nor or on its behalf.
   3. Sub­ject to the pro­vi­sions of paragraphs 1 and 2 of this Article, the car­rier shall indem­nify the con­sig­nor against all damage suf­fe­red by it, or by any other per­son to whom the con­sig­nor is liable, by rea­son of the irre­gu­la­rity, incorrect­ness or incom­ple­te­ness of the par­ticu­lars and sta­te­ments inser­ted by the car­rier or on its behalf in the cargo receipt or in the record pre­ser­ved by the other means refer­red to in paragraph 2 of Article 4.

Article 11

Evi­den­ti­ary value of docu­men­ta­tion
   1. The air way­bill or the cargo receipt is prima facie evi­dence of the con­clu­sion of the contract, of the accep­tance of the cargo and of the con­di­tions of car­ri­age men­tio­ned the­rein.
   2. Any sta­te­ments in the air way­bill or the cargo receipt rela­ting to the weight, dimen­sions and pac­king of the cargo, as well as those rela­ting to the num­ber of pac­ka­ges, are prima facie evi­dence of the facts sta­ted; those rela­ting to the quan­tity, volume and con­di­tion of the cargo do not con­sti­tute evi­dence against the car­rier except so far as they both have been, and are sta­ted in the air way­bill or the cargo receipt to have been, chec­ked by it in the pre­sence of the con­sig­nor, or relate to the appa­rent con­di­tion of the cargo.

Article 12

Right of dis­po­si­tion of cargo
   1. Sub­ject to its lia­bi­lity to carry out all its obli­ga­tions under the contract of car­ri­age, the con­sig­nor has the right to dis­pose of the cargo by withdrawing it at the air­port of departure or des­ti­na­tion, or by stop­ping it in the course of the jour­ney on any landing, or by cal­ling for it to be deli­ve­red at the place of des­ti­na­tion or in the course of the jour­ney to a per­son other than the con­sig­nee ori­gi­nally desig­na­ted, or by requi­ring it to be retur­ned to the air­port of departure. The con­sig­nor must not exer­cise this right of dis­po­si­tion in such a way as to pre­ju­dice the car­rier or other con­sig­nors and must reim­burse any expen­ses occa­sio­ned by the exer­cise of this right.
   2. If it is impossible to carry out the instruc­tions of the con­sig­nor, the car­rier must so inform the con­sig­nor fort­hwith.
   3. If the car­rier car­ries out the instruc­tions of the con­sig­nor for the dis­po­si­tion of the cargo wit­hout requi­ring the pro­duc­tion of the part of the air way­bill or the cargo receipt deli­ve­red to the lat­ter, the car­rier will be liable, wit­hout pre­ju­dice to its right of reco­very from the con­sig­nor, for any damage which may be cau­sed the­reby to any per­son who is law­fully in pos­ses­sion of that part of the air way­bill or the cargo receipt.
   4. The right con­fer­red on the con­sig­nor cea­ses at the moment when that of the con­sig­nee begins in accor­dance with Article 13. Nevert­he­less, if the con­sig­nee decli­nes to accept the cargo, or can­not be com­mu­ni­ca­ted with, the con­sig­nor resu­mes its right of dis­po­si­tion.

Article 13

Deli­very of the cargo
   1. Except when the con­sig­nor has exer­ci­sed its right under Article 12, the con­sig­nee is entit­led, on arri­val of the cargo at the place of des­ti­na­tion, to require the car­rier to deli­ver the cargo to it, on pay­ment of the char­ges due and on com­ply­ing with the con­di­tions of car­ri­age.
   2. Unless it is other­wise agreed, it is the duty of the car­rier to give notice to the con­sig­nee as soon as the cargo arri­ves.
   3. If the car­rier admits the loss of the cargo, or if the cargo has not arri­ved at the expi­ra­tion of seven days after the date on which it ought to have arri­ved, the con­sig­nee is entit­led to enforce against the car­rier the rights which flow from the contract of car­ri­age.

Article 14

Enfor­ce­ment of the rights of con­sig­nor and con­sig­nee

The con­sig­nor and the con­sig­nee can respecti­vely enforce all the rights given to them by Articles 12 and 13, each in its own name, whet­her it is acting in its own inte­rest or in the inte­rests of anot­her, pro­vi­ded that it car­ries out the obli­ga­tions impo­sed by the contract of car­ri­age.

Article 15

Rela­tions of con­sig­nor and con­sig­nee or mutual rela­tions of third par­ties
   1. Articles 12, 13 and 14 do not affect eit­her the rela­tions of the con­sig­nor and the con­sig­nee with each other or the mutual rela­tions of third par­ties, whose rights are deri­ved eit­her from the con­sig­nor or from the con­sig­nee.
   2. The pro­vi­sions of Articles 12, 13 and 14 can only be varied by express pro­vi­sion in the air way­bill or the cargo receipt.

Article 16

For­ma­li­ties of customs, police or other pub­lic aut­ho­ri­ties
   1. The con­sig­nor must fur­nish such infor­ma­tion and such docu­ments as are neces­sary to meet the for­ma­li­ties of customs, police and any other pub­lic aut­ho­ri­ties before the cargo can be deli­ve­red to the con­sig­nee. The con­sig­nor is liable to the car­rier for any damage occa­sio­ned by the absence, insuf­fi­ci­ency or irre­gu­la­rity of any such infor­ma­tion or docu­ments, unless the damage is due to the fault of the car­rier, its ser­vants or agents.
   2. The car­rier is under no obli­ga­tion to enquire into the correct­ness or suf­fi­ci­ency of such infor­ma­tion or docu­ments

CHAP­TER III

LIA­BI­LITY OF THE CAR­RIER AND EXTENT OF COM­PEN­SA­TION FOR DAMAGE

Article 17

Death and injury of pas­seng­ers - damage to bag­gage
   1. The car­rier is liable for damage sustai­ned in case of death or bodily injury of a pas­senger upon con­di­tion only that the acci­dent which cau­sed the death or injury took place on board the aircraft or in the course of any of the ope­ra­tions of embar­king or disem­bar­king.
   2. The car­rier is liable for damage sustai­ned in case of destruc­tion or loss of, or of damage to, chec­ked bag­gage upon con­di­tion only that the event which cau­sed the destruc­tion, loss or damage took place on board the aircraft or during any period wit­hin which the chec­ked bag­gage was in the charge of the car­rier. However, the car­rier is not liable if and to the extent that the damage resul­ted from the inhe­rent defect, qua­lity or vice of the bag­gage. In the case of unchec­ked bag­gage, inclu­ding per­so­nal items, the car­rier is liable if the damage resul­ted from its fault or that of its ser­vants or agents.
   3. If the car­rier admits the loss of the chec­ked bag­gage, or if the chec­ked bag­gage has not arri­ved at the expi­ra­tion of 21 days after the date on which it ought to have arri­ved, the pas­senger is entit­led to enforce against the car­rier the rights which flow from the contract of car­ri­age.
   4. Unless other­wise spe­ci­fied, in this Con­ven­tion the term "bag­gage" means both chec­ked bag­gage and unchec­ked bag­gage.

Article 18

Damage to cargo
   1. The car­rier is liable for damage sustai­ned in the event of the destruc­tion or loss of, or damage to, cargo upon con­di­tion only that the event which cau­sed the damage so sustai­ned took place during the car­ri­age by air.
   2. However, the car­rier is not liable if and to the extent it pro­ves that the destruc­tion, or loss of, or damage to, the cargo resul­ted from one or more of the following:

(a) inhe­rent defect, qua­lity or vice of that cargo;

(b) defective pac­king of that cargo per­for­med by a per­son other than the car­rier or its ser­vants or agents;

(c) an act of war or an armed con­flict;

(d) an act of pub­lic aut­ho­rity car­ried out in con­nec­tion with the entry, exit or tran­sit of the cargo.
   3. The car­ri­age by air wit­hin the mea­ning of paragraph 1 of this Article com­pri­ses the period during which the cargo is in the charge of the car­rier.
   4. The period of the car­ri­age by air does not extend to any car­ri­age by land, by sea or by inland water­way per­for­med out­side an air­port. If, however, such car­ri­age takes place in the per­for­mance of a contract for car­ri­age by air, for the pur­pose of loa­ding, deli­very or trans­hip­ment, any damage is pre­su­med, sub­ject to proof to the cont­rary, to have been the result of an event which took place during the car­ri­age by air. If a car­rier, wit­hout the con­sent of the con­sig­nor, sub­sti­tu­tes car­ri­age by anot­her mode of trans­port for the whole or part of a car­ri­age inten­ded by the agre­e­ment between the par­ties to be car­ri­age by air, such car­ri­age by anot­her mode of trans­port is dee­med to be wit­hin the period of car­ri­age by air.

Article 19

Delay

The car­rier is liable for damage occa­sio­ned by delay in the car­ri­age by air of pas­seng­ers, bag­gage or cargo.
Nevert­he­less, the car­rier shall not be liable for damage occa­sio­ned by delay if it pro­ves that it and its ser­vants and agents took all mea­su­res that could rea­so­nably be requi­red to avoid the damage or that it was impossible for it or them to take such mea­su­res.

Article 20

Exo­ne­ra­tion

If the car­rier pro­ves that the damage was cau­sed or con­tri­bu­ted to by the neg­li­gence or other wrong­ful act or omis­sion of the per­son clai­ming com­pen­sa­tion, or the per­son from whom he or she deri­ves his or her rights, the car­rier shall be wholly or partly exo­ne­ra­ted from its lia­bi­lity to the clai­mant to the extent that such neg­li­gence or wrong­ful act or omis­sion cau­sed or con­tri­bu­ted to the damage. When by rea­son of death or injury of a pas­senger com­pen­sa­tion is clai­med by a per­son other than the pas­senger, the car­rier shall likewise be wholly or partly exo­ne­ra­ted from its lia­bi­lity to the extent that it pro­ves that the damage was cau­sed or con­tri­bu­ted to by the neg­li­gence or other wrong­ful act or omis­sion of that pas­senger. This Article applies to all the lia­bi­lity pro­vi­sions in this Con­ven­tion, inclu­ding paragraph 1 of Article 21.

Article 21

Com­pen­sa­tion in case of death or injury of pas­seng­ers
   1. For dama­ges ari­sing under paragraph 1 of Article 17 not excee­ding 100 000 Spe­cial Drawing Rights for each pas­senger, the car­rier shall not be able to exclude or limit its lia­bi­lity.
   2. The car­rier shall not be liable for dama­ges ari­sing under paragraph 1 of Article 17 to the extent that they exceed for each pas­senger 100 000 Spe­cial Drawing Rights if the car­rier pro­ves that:

(a) such damage was not due to the neg­li­gence or other wrong­ful act or omis­sion of the car­rier or its ser­vants or agents; or

(b) such damage was solely due to the neg­li­gence or other wrong­ful act or omis­sion of a third party.

Article 22

Limits of lia­bi­lity in rela­tion to delay, bag­gage and cargo
   1. In the case of damage cau­sed by delay as spe­ci­fied in Article 19 in the car­ri­age of per­sons, the lia­bi­lity of the car­rier for each pas­senger is limi­ted to 4 150 Spe­cial Drawing Rights.
   2. In the car­ri­age of bag­gage, the lia­bi­lity of the car­rier in the case of destruc­tion, loss, damage or delay is limi­ted to 1 000 Spe­cial Drawing Rights for each pas­senger unless the pas­senger has made, at the time when the chec­ked bag­gage was han­ded over to the car­rier, a spe­cial decla­ra­tion of inte­rest in deli­very at des­ti­na­tion and has paid a sup­ple­men­tary sum if the case so requires. In that case the car­rier will be liable to pay a sum not excee­ding the decla­red sum, unless it pro­ves that the sum is gre­a­ter than the pas­senger's actual inte­rest in deli­very at des­ti­na­tion.
   3. In the car­ri­age of cargo, the lia­bi­lity of the car­rier in the case of destruc­tion, loss, damage or delay is limi­ted to a sum of 17 Spe­cial Drawing Rights per kilo­gram, unless the con­sig­nor has made, at the when the pac­kage was han­ded over to the car­rier, a spe­cial decla­ra­tion of inte­rest in deli­very at des­ti­na­tion and has paid a sup­ple­men­tary sum if the case so requires. In that case the car­rier will be liable to pay a sum not excee­ding the decla­red sum, unless it pro­ves that the sum is gre­a­ter than the con­sig­nor's actual inte­rest in deli­very at des­ti­na­tion.
   4. In the case of destruc­tion, loss, damage or delay of part of the cargo, or of any object con­tai­ned the­rein, the weight to be taken into con­si­de­ra­tion in deter­mi­ning the amount to which the car­rier's lia­bi­lity is limi­ted shall be only the total weight of the pac­kage or pac­ka­ges con­cer­ned.
Nevert­he­less, when the destruc­tion, loss, damage or delay of a part of the cargo, or of an object con­tai­ned the­rein, affects the value of other pac­ka­ges cove­red by the same air way­bill, or the same receipt or, if they were not issued, by the same record pre­ser­ved by the other means refer­red to in paragraph 2 of Article 4, the total weight of such pac­kage or pac­ka­ges shall also be taken into con­si­de­ra­tion in deter­mi­ning the limit of lia­bi­lity.
   5. The fore­go­ing pro­vi­sions of paragraphs 1 and 2 of this Article shall not apply if it is pro­ved that the damage resul­ted from an act or omis­sion of the car­rier, its ser­vants or agents, done with intent to cause damage or reck­lessly and with know­ledge that damage would pro­bably result; pro­vi­ded that, in the case of such act or omis­sion of a ser­vant or agent, it is also pro­ved that such ser­vant or agent was acting wit­hin the scope of its employment.
   6. The limits pre­scri­bed in Article 21 and in this Article shall not pre­vent the court from awar­ding, in accor­dance with its own law, in addi­tion, the whole or part of the court costs and of the other expen­ses of the liti­ga­tion incur­red by the plain­tiff, inclu­ding inte­rest. The fore­go­ing pro­vi­sion shall not apply if the amount of the dama­ges awar­ded, exclu­ding court costs and other expen­ses of the liti­ga­tion, does not exceed the sum which the car­rier has offe­red in wri­ting to the plain­tiff wit­hin a period of six months from the date of the occur­rence cau­sing the damage, or before the com­mence­ment of the action, if that is later.

Article 23

Con­ver­sion of mone­tary units
   1. The sums men­tio­ned in terms of Spe­cial Drawing Right in this Con­ven­tion shall be dee­med to refer to the Spe­cial Drawing Right as defi­ned by the Inter­na­tio­nal Mone­tary Fund.
Con­ver­sion of the sums into natio­nal cur­ren­cies shall, in case of judi­cial pro­cee­dings, be made accor­ding to the value of such cur­ren­cies in terms of the Spe­cial Drawing Right at the date of the jud­ge­ment. The value of a natio­nal cur­rency, in terms of the Spe­cial Drawing Right, of a State Party which is a Mem­ber of the Inter­na­tio­nal Mone­tary Fund, shall be cal­cu­la­ted in accor­dance with the met­hod of valu­a­tion applied by the Inter­na­tio­nal Mone­tary Fund, in effect at the date of the jud­ge­ment, for its ope­ra­tions and trans­ac­tions. The value of a natio­nal cur­rency, in terms of the Spe­cial Drawing Right, of a State Party which is not a Mem­ber of the Inter­na­tio­nal Mone­tary Fund, shall be cal­cu­la­ted in a man­ner deter­mi­ned by that State.
   2. Nevert­he­less, those Sta­tes which are not Mem­bers of the Inter­na­tio­nal Mone­tary Fund and whose law does not per­mit the appli­ca­tion of the pro­vi­sions of paragraph 1 of this Article may, at the time of rati­fi­ca­tion or acces­sion or at any time the­re­af­ter, declare that the limit of lia­bi­lity of the car­rier pre­scri­bed in Article 21 is fixed at a sum of 1 500 000 mone­tary units per pas­senger in judi­cial pro­cee­dings in their ter­ri­to­ries; 62 500 mone­tary units per pas­senger with respect to paragraph 1 of Article 22; 15 000 mone­tary units per pas­senger with respect to paragraph 2 of Article 22; and 250 mone­tary units per kilo­gram with respect to paragraph 3 of Article 22. This mone­tary unit cor­re­sponds to 65,5 mil­li­grams of gold of mil­le­si­mal fine­ness nine hund­red. These sums may be con­ver­ted into the natio­nal cur­rency con­cer­ned in round figu­res. The con­ver­sion of these sums into natio­nal cur­rency shall be made accor­ding to the law of the State con­cer­ned.
   3. The cal­cu­la­tion men­tio­ned in the last sen­tence of paragraph 1 of this Article and the con­ver­sion met­hod men­tio­ned in paragraph 2 of this Article shall be made in such man­ner as to express in the natio­nal cur­rency of the State Party as far as pos­sible the same real value for the amounts in Articles 21 and 22 as would result from the appli­ca­tion of the first three sen­tences of paragraph 1 of this Article. State Par­ties shall com­mu­ni­cate to the depo­si­tary the man­ner of cal­cu­la­tion pur­su­ant to paragraph 1 of this Article, or the result of the con­ver­sion in paragraph 2 of this Article as the case may be, when depo­si­ting an instru­ment of rati­fi­ca­tion, accep­tance, appro­val of or acces­sion to this Con­ven­tion and whe­ne­ver there is a change in eit­her.

Article 24

Review of limits
   1. Wit­hout pre­ju­dice to the pro­vi­sions of Article 25 of this Con­ven­tion and sub­ject to paragraph 2 below, the limits of lia­bi­lity pre­scri­bed in Articles 21, 22 and 23 shall be revi­ewed by the Depo­si­tary at five-​year inter­vals, the first such review to take place at the end of the fifth year following the date of entry into force of this Con­ven­tion, or if the Con­ven­tion does not enter into force wit­hin five years of the date it is first open for sig­na­ture, wit­hin the first year of its entry into force, by refe­rence to an infla­tion factor which cor­re­sponds to the accu­mu­la­ted rate of infla­tion since the pre­vious revi­sion or in the first instance since the date of entry into force of the Con­ven­tion. The mea­sure of the rate of infla­tion to be used in deter­mi­ning the infla­tion factor shall be the weighted ave­rage of the annual rates of incre­ase or decre­ase in the Con­su­mer Price Indi­ces of the Sta­tes whose cur­ren­cies com­prise the Spe­cial Drawing Right men­tio­ned in paragraph 1 of Article 23.
   2. If the review refer­red to in the pre­ce­ding paragraph con­clu­des that the infla­tion factor has excee­ded 10 per cent, the Depo­si­tary shall notify Sta­tes Par­ties of a revi­sion of the limits of lia­bi­lity. Any such revi­sion shall become effective six months after its noti­fi­ca­tion to the Sta­tes Par­ties. If wit­hin three months after its noti­fi­ca­tion to the Sta­tes Par­ties a majo­rity of the Sta­tes Par­ties regis­ter their disap­pro­val, the revi­sion shall not become effective and the Depo­si­tary shall refer the mat­ter to a mee­ting of the Sta­tes Par­ties. The Depo­si­tary shall imme­di­a­tely notify all Sta­tes Par­ties of the coming into force of any revi­sion.
   3. Notwit­h­stan­ding paragraph 1 of this Article, the pro­ce­dure refer­red to in paragraph 2 of this Article shall be applied at any time pro­vi­ded that one-​third of the Sta­tes Par­ties express a desire to that effect and upon con­di­tion that the infla­tion factor refer­red to in paragraph 1 has excee­ded 30 per cent since the pre­vious revi­sion or since the date of entry into force of this Con­ven­tion if there has been no pre­vious revi­sion. Sub­se­quent revi­ews using the pro­ce­dure descri­bed in paragraph 1 of this Article will take place at five-​year inter­vals star­ting at the end of the fifth year following the date of the revi­ews under the pre­sent paragraph.

Article 25

Sti­pu­la­tion on limits

A car­rier may sti­pu­late that the contract of car­ri­age shall be sub­ject to hig­her limits of lia­bi­lity than those pro­vi­ded for in this Con­ven­tion or to no limits of lia­bi­lity whatso­e­ver.

Article 26

Inva­li­dity of contractual pro­vi­sions

Any pro­vi­sion ten­ding to reli­eve the car­rier of lia­bi­lity or to fix a lower limit than that which is laid down in this Con­ven­tion shall be null and void, but the nul­lity of any such pro­vi­sion does not involve the nul­lity of the whole contract, which shall remain sub­ject to the pro­vi­sions of this Con­ven­tion.

Article 27

Free­dom to contract

Not­hing con­tai­ned in this Con­ven­tion shall pre­vent the car­rier from refu­sing to enter into any contract of car­ri­age, from waiving any defences avai­lable under the Con­ven­tion, or from lay­ing down con­di­tions which do not con­flict with the pro­vi­sions of this Con­ven­tion.

Article 28

Advance pay­ments

In the case of aircraft acci­dents resul­ting in death or injury of pas­seng­ers, the car­rier shall, if requi­red by its natio­nal law, make advance pay­ments wit­hout delay to a natu­ral per­son or per­sons who are entit­led to claim com­pen­sa­tion in order to meet the imme­di­ate eco­no­mic needs of such per­sons. Such advance pay­ments shall not con­sti­tute a recog­ni­tion of lia­bi­lity and may be off­set against any amounts sub­se­quently paid as dama­ges by the car­rier.

Article 29

Basis of claims

In the car­ri­age of pas­seng­ers, bag­gage and cargo, any action for dama­ges, however foun­ded, whet­her under this or in contract or in tort or other­wise, can only be brought sub­ject to the con­di­tions and such limits of lia­bi­lity as are set out in this Con­ven­tion wit­hout pre­ju­dice to the ques­tion as to who are the per­sons who have the right to bring suit and what are their respective rights. In any such action, puni­tive, exem­plary or any other non-​compensatory dama­ges shall not be reco­ve­rable.

Article 30

Ser­vants, agents - aggre­ga­tion of claims
   1. If an action is brought against a ser­vant or agent of the car­rier ari­sing out of damage to which the Con­ven­tion rela­tes, such ser­vant or agent, if they prove that they acted wit­hin the scope of their employment, shall be entit­led to avail them­sel­ves of the con­di­tions and limits of lia­bi­lity which the car­rier itself is entit­led to invoke under this Con­ven­tion.
   2. The aggre­gate of the amounts reco­ve­rable from the car­rier, its ser­vants and agents, in that case, shall not exceed the said limits.
   3. Save in respect of the car­ri­age of cargo, the pro­vi­sions of paragraphs 1 and 2 of this Article shall not apply if it is pro­ved that the damage resul­ted from an act or omis­sion of the ser­vant or agent done with intent to cause damage or reck­lessly and with know-​ledge that damage would pro­bably result.

Article 31

Timely notice of com­plaints
   1. Receipt by the per­son entit­led to deli­very of chec­ked bag­gage or cargo wit­hout com­plaint is prima facie evi­dence that the same has been deli­ve­red in good con­di­tion and in accor­dance with the docu­ment of car­ri­age or with the record pre­ser­ved by the other means refer­red to in paragraph 2 of Article 3 and paragraph 2 of Article 4.
   2. In the case of damage, the per­son entit­led to deli­very must com­plain to the car­rier fort­hwith after the disco­very of the damage, and, at the latest, wit­hin seven days from the date of receipt in the case of chec­ked bag­gage and 14 days from the date of receipt in the case of cargo. In the case of delay, the com­plaint must be made at the latest wit­hin 21 days from the date on which the bag­gage or cargo have been pla­ced at his or her dis­po­sal.
   3. Every com­plaint must be made in wri­ting and given or dis­pat­ched wit­hin the times afo­re­said.
   4. If no com­plaint is made wit­hin the times afo­re­said, no action shall lie against the car­rier, save in the case of fraud on its part.

Article 32

Death of per­son liable

In the case of the death of the per­son liable, an action for dama­ges lies in accor­dance with the terms of this Con­ven­tion against those legally repre­sen­ting his or her estate.

Article 33

Juris­dic­tion
   1. An action for dama­ges must be brought, at the option of the plain­tiff, in the ter­ri­tory of one of the Sta­tes Par­ties, eit­her before the court of the domi­cile of the car­rier or of its prin­ci­pal place of busi­ness, or where it has a place of busi­ness through which the contract has been made or before the court at the place of des­ti­na­tion.
   2. In respect of damage resul­ting from the death or injury of a pas­senger, an action may be brought before one of the courts men­tio­ned in paragraph 1 of this Article, or in the ter­ri­tory of a State Party in which at the time of the acci­dent the pas­senger has his or her prin­ci­pal and per­ma­nent resi­dence and to or from which the car­rier ope­ra­tes servi-​ces for the car­ri­age of pas­seng­ers by air, eit­her on its own aircraft, or on anot­her car­rier's aircraft pur­su­ant to a com­mer­cial agre­e­ment, and in which that car­rier con­ducts its busi­ness of car­ri­age of pas­seng­ers by air from pre­mi­ses lea­sed or owned by the car­rier itself or by anot­her car­rier with which it has a com­mer­cial agre­e­ment.
   3. For the pur­po­ses of paragraph 2,

(a) "com­mer­cial agre­e­ment" means an agre­e­ment, other than an agency agre­e­ment, made between car­ri­ers and rela­ting to the pro­vi­sion of their joint ser­vices for car­ri­age of pas­seng­ers by air;

(b) "prin­ci­pal and per­ma­nent resi­dence" means the one fixed and per­ma­nent abode of the pas­senger at the time of the acci­dent. The natio­na­lity of the pas­senger shall not be the deter­mi­ning factor in this regard.
   4. Ques­tions of pro­ce­dure shall be gover­ned by the law of the court sei­sed of the case.

Article 34

Arbitra­tion
   1. Sub­ject to the pro­vi­sions of this Article, the par­ties to the contract of car­ri­age for cargo may sti­pu­late that any dis­pute rela­ting to the lia­bi­lity of the car­rier under this Con­ven­tion shall be sett­led by arbitra­tion. Such agre­e­ment shall be in wri­ting.
   2. The arbitra­tion pro­cee­dings shall, at the option of the clai­mant, take place wit­hin one of the juris­dic­tions refer­red to in Article 33.
   3. The arbitra­tor or arbitra­tion tri­bu­nal shall apply the pro­vi­sions of this Con­ven­tion.
   4. The pro­vi­sions of paragraphs 2 and 3 of this Article shall be dee­med to be part of every arbitra­tion clause or agre­e­ment, and any term of such clause or agre­e­ment which is incon­si­stent the­rewith shall be null and void.

Article 35

Limi­ta­tion of actions
   1. The right to dama­ges shall be extin­gu­ished if an action is not brought wit­hin a period of two years, rec­ko­ned from the date of arri­val at the des­ti­na­tion, or from the date on which the aircraft ought to have arri­ved, or from the date on which the car­ri­age stop­ped.
   2. The met­hod of cal­cu­la­ting that period shall be deter­mi­ned by the law of the court sei­sed of the case.

Article 36

Suc­ces­sive car­ri­age
   1. In the case of car­ri­age to be per­for­med by vari­ous suc­ces­sive car­ri­ers and fal­ling wit­hin the defi­ni­tion set out in paragraph 3 of Article 1, each car­rier which accepts pas­seng­ers, bag­gage or cargo is sub­ject to the rules set out in this Con­ven­tion and is dee­med to be one of the par­ties to the contract of car­ri­age in so far as the contract deals with that part of the car­ri­age which is per­for­med under its super­vi­sion.
   2. In the case of car­ri­age of this nature, the pas­senger or any per­son entit­led to com­pen­sa­tion in respect of him or her can take action only against the car­rier which per­for­med the car­ri­age during which the acci­dent or the delay occur­red, save in the case where, by express agre­e­ment, the first car­rier has assu­med lia­bi­lity for the whole jour­ney.
   3. As regards bag­gage or cargo, the pas­senger or con­sig­nor will have a right of action against the first car­rier, and the pas­senger or con­sig­nee who is entit­led to deli­very will have a right of action against the last car­rier, and furt­her, each may take action against the car­rier which per­for­med the car­ri­age during which the destruc­tion, loss, damage or delay took place. These car­ri­ers will be jointly and seve­rally liable to the pas­senger or to the con­sig­nor or con­sig­nee.

Article 37

Right of recourse against third par­ties

Not­hing in this Con­ven­tion shall pre­ju­dice the ques­tion whet­her a per­son liable for damage in accor­dance with its pro­vi­sions has a right of recourse against any other per­son.

CHAP­TER IV

COM­BI­NED CAR­RI­AGE

Article 38

Com­bi­ned car­ri­age
   1. In the case of com­bi­ned car­ri­age per­for­med partly by air and partly by any other mode of car­ri­age, the pro­vi­sions of this Con­ven­tion shall, sub­ject to paragraph 4 of Article 18, apply only to the car­ri­age by air, pro­vi­ded that the car­ri­age by air falls wit­hin the terms of Article 1.
   2. Not­hing in this Con­ven­tion shall pre­vent the par­ties in the case of com­bi­ned car­ri­age from inser­ting in the docu­ment of air car­ri­age con­di­tions rela­ting to other modes of car­ri­age, pro­vi­ded that the pro­vi­sions of this Con­ven­tion are obser­ved as regards the car­ri­age by air.

CHAP­TER V

CAR­RI­AGE BY AIR PER­FOR­MED BY A PER­SON OTHER THAN THE CONTRACTING CAR­RIER

Article 39

Contracting car­rier actual car­rier

The pro­vi­sions of this Chap­ter apply when a per­son (here­inaf­ter refer­red to as "the contracting car­rier") as a prin­ci­pal makes a contract of car­ri­age gover­ned by this Con­ven­tion with a pas­senger or con­sig­nor or with a per­son acting on behalf of the pas­senger or con­sig­nor, and anot­her per­son (here­inaf­ter refer­red to as "the actual car­rier") per­forms, by vir­tue of aut­ho­rity from the contracting car­rier, the whole or part of the car­ri­age, but is not with respect to such part a suc­ces­sive car­rier wit­hin the mea­ning of this Con­ven­tion. Such aut­ho­rity shall be pre­su­med in the absence of proof to the cont­rary.

Article 40

Respective lia­bi­lity of contracting and actual car­ri­ers

If an actual car­rier per­forms the whole or part of car­ri­age which, accor­ding to the contract refer­red to in Article 39, is gover­ned by this Con­ven­tion, both the contracting car­rier and the actual car­rier shall, except as other­wise pro­vi­ded in this Chap­ter, be sub­ject to the rules of this Con­ven­tion, the for­mer for the whole of the car­ri­age con­temp­la­ted in the contract, the lat­ter solely for the car­ri­age which it per­forms.

Article 41

Mutual lia­bi­lity
   1. The acts and omis­sions of the actual car­rier and of its ser­vants and agents acting wit­hin the scope of their employment shall, in rela­tion to the car­ri­age per­for­med by the actual car­rier, be dee­med to be also those of the contracting car­rier.
   2. The acts and omis­sions of the contracting car­rier and of its ser­vants and agents acting wit­hin the scope of their employment shall, in rela­tion to the car­ri­age per­for­med by the actual car­rier, be dee­med to be also those of the actual car­rier. Nevert­he­less, no such act or omis­sion shall sub­ject the actual car­rier to lia­bi­lity excee­ding the amounts refer­red to in Articles 21, 22, 23 and 24. Any spe­cial agre­e­ment under which the contracting car­rier assu­mes obli­ga­tions not impo­sed by this Con­ven­tion or any wai­ver of rights or defences con­fer­red by this Con­ven­tion or any spe­cial decla­ra­tion of inte­rest in deli­very at des­ti­na­tion con­temp­la­ted in Article 22 shall not affect the actual car­rier unless agreed to by it.

Article 42

Add­res­see of com­plaints and instruc­tions

Any com­plaint to be made or instruc­tion to be given under this Con­ven­tion to the car­rier shall have the same effect whet­her add­res­sed to the contracting car­rier or to the actual car­rier. Nevert­he­less, instruc­tions refer­red to in Article 12 shall only be effective if add­res­sed to the contracting car­rier.

Article 43

Ser­vants and agents

In rela­tion to the car­ri­age per­for­med by the actual car­rier, any ser­vant or agent of that car­rier or of the contracting car­rier shall, if they prove that they acted wit­hin the scope of their employment, be entit­led to avail them­sel­ves of the con­di­tions and limits of lia­bi­lity which are appli­cable under this Con­ven­tion to the car­rier whose ser­vant or agent they are, unless it is pro­ved that they acted in a man­ner that pre­vents the limits of lia­bi­lity from being invoked in accor­dance with this Con­ven­tion.

Article 44

Aggre­ga­tion of dama­ges

In rela­tion to the car­ri­age per­for­med by the actual car­rier, the aggre­gate of the amounts reco­ve­rable from that car­rier and the contracting car­rier, and from their ser­vants and agents acting wit­hin the scope of their employment, shall not exceed the hig­hest amount which could be awar­ded against eit­her the contracting car­rier or the actual car­rier under this Con­ven­tion, but none of the per­sons men­tio­ned shall be liable for a sum in excess of the limit appli­cable to that per­son.

Article 45

Add­res­see of claims

In rela­tion to the car­ri­age per­for­med by the actual car­rier, an action for dama­ges may be brought, at the option of the plain­tiff, against that car­rier or the contracting car­rier, or against both toget­her or sepa­ra­tely. If the action is brought against only one of those car­ri­ers, that car­rier shall have the right to require the other car­rier to be joi­ned in the pro­cee­dings, the pro­ce­dure and effects being gover­ned by the law of the court sei­sed of the case.

Article 46

Addi­tio­nal juris­dic­tion

Any action for dama­ges con­temp­la­ted in Article 45 must be brought, at the option of the plain­tiff, in the ter­ri­tory of one of the Sta­tes Par­ties, eit­her before a court in which an action may be brought against the contracting car­rier, as pro­vi­ded in Article 33, or before the court having juris­dic­tion at the place where the actual car­rier has its domi­cile or its prin­ci­pal place of busi­ness.

Article 47

Inva­li­dity of contractual pro­vi­sions

Any contractual pro­vi­sion ten­ding to reli­eve the contracting car­rier or the actual car­rier of lia­bi­lity under this Chap­ter or to fix a lower limit than that which is appli­cable accor­ding to this Chap­ter shall be null and void, but the nul­lity of any such pro­vi­sion does not involve the nul­lity of the whole contract, which shall remain sub­ject to the pro­vi­sions of this Chap­ter.

Article 48

Mutual rela­tions of contracting and actual car­ri­ers

Except as pro­vi­ded in Article 45, not­hing in this Chap­ter shall affect the rights and obli­ga­tions of the car­ri­ers between them­sel­ves, inclu­ding any right of recourse or indem­ni­fi­ca­tion.

CHAP­TER VI

OTHER PRO­VI­SIONS

Article 49

Man­da­tory appli­ca­tion

Any clause con­tai­ned in the contract of car­ri­age and all spe­cial agre­e­ments ente­red into before the damage occur­red by which the par­ties pur­port to infringe the rules laid down by this Con­ven­tion, whet­her by deci­ding the law to be applied, or by alte­ring the rules as to juris­dic­tion, shall be null and void.

Article 50

Insu­rance

Sta­tes Par­ties shall require their car­ri­ers to main­tain adequate insu­rance cove­ring their lia­bi­lity under this Con­ven­tion. A car­rier may be requi­red by the State Party into which it ope­ra­tes to fur­nish evi­dence that it main­tains adequate insu­rance cove­ring its lia­bi­lity under this Con­ven­tion.

Article 51

Car­ri­age Per­for­med in Extra­or­di­nary Cir­cumstan­ces

The pro­vi­sions of Articles 3 to 5, 7 and 8 rela­ting to the docu­men­ta­tion of car­ri­age shall not apply in the case of car­ri­age per­for­med in extra­or­di­nary cir­cumstan­ces out­side the nor­mal scope of a car­rier's busi­ness.

Article 52

Defi­ni­tion of days

The expres­sion "days" when used in this Con­ven­tion means calen­dar days, not wor­king days.

CHAP­TER VII

FINAL CLAU­SES

Article 53

Sig­na­ture, rati­fi­ca­tion and entry into force
   1. This Con­ven­tion shall be open for sig­na­ture in Montreal on 28 May 1999 by Sta­tes par­ti­ci­pa­ting in the Inter­na­tio­nal Con­fe­rence on Air Law held at Montreal from 10 to 28 May 1999. After 28 May 1999, the Con­ven­tion shall be open to all Sta­tes for sig­na­ture at the Hea­dquar­ters of the Inter­na­tio­nal Civil Avi­a­tion Orga­ni­za­tion in Montreal until it enters into force in accor­dance with paragraph 6 of this Article.
   2. This Con­ven­tion shall simi­larly be open for sig­na­ture by Regi­o­nal Eco­no­mic Integ­ra­tion Orga­ni­sa­tions. For the pur­pose of this Con­ven­tion, a "Regi­o­nal Eco­no­mic Integ­ra­tion Orga­ni­sa­tion" means any orga­ni­sa­tion which is con­sti­tu­ted by sove­reign Sta­tes of a given region which has com­pe­tence in respect of cer­tain mat­ters gover­ned by this Con­ven­tion and has been duly aut­ho­ri­zed to sign and to ratify, accept, approve or accede to this Con­ven­tion. A refe­rence to a "State Party" or "Sta­tes Par­ties" in this Con­ven­tion, other­wise than in paragraph 2 of Article 1, paragraph 1(b) of Article 3, paragraph (b) of Article 5, Articles 23, 33, 46 and paragraph (b) of Article 57, applies equally to a Regi­o­nal Eco­no­mic Integ­ra­tion Orga­ni­sa­tion. For the pur­pose of Article 24, the refe­rences to "a majo­rity of the Sta­tes Par­ties" and "one- third of the Sta­tes Par­ties" shall not apply to a Regi­o­nal Eco­no­mic Integ­ra­tion Orga­ni­sa­tion.
   3. This Con­ven­tion shall be sub­ject to rati­fi­ca­tion by Sta­tes and by Regi­o­nal Eco­no­mic Integ­ra­tion Orga­ni­sa­tions which have sig­ned it.
   4. Any State or Regi­o­nal Eco­no­mic Integ­ra­tion Orga­ni­sa­tion which does not sign this Con­ven­tion may accept, approve or accede to it at any time.
   5. Instru­ments of rati­fi­ca­tion, accep­tance, appro­val or acces­sion shall be depo­si­ted with the Inter­na­tio­nal Civil Avi­a­tion Orga­ni­za­tion, which is hereby desig­na­ted the Depo­si­tary.
   6. This Con­ven­tion shall enter into force on the sixtieth day following the date of depo­sit of the thir­ti­eth instru­ment of rati­fi­ca­tion, accep­tance, appro­val or acces­sion with the Depo­si­tary between the Sta­tes which have depo­si­ted such instru­ment. An instru­ment depo­si­ted by a Regi­o­nal Eco­no­mic Integ­ra­tion Orga­ni­sa­tion shall not be counted for the pur­pose of this paragraph.
   7. For other Sta­tes and for other Regi­o­nal Eco­no­mic Integ­ra­tion Orga­ni­sa­tions, this Con­ven­tion shall take effect 60 days following the date of depo­sit of the instru­ment of rati­fi­ca­tion, accep­tance, appro­val or acces­sion.
   8. The Depo­si­tary shall promptly notify all sig­na­to­ries and Sta­tes Par­ties of:

(a) each sig­na­ture of this Con­ven­tion and date the­reof;

(b) each depo­sit of an instru­ment of rati­fi­ca­tion, accep­tance, appro­val or acces­sion and date the­reof;

(c) the date of entry into force of this Con­ven­tion;

(d) the date of the coming into force of any revi­sion of the limits of lia­bi­lity established under this Con­ven­tion;

(e) any denun­ci­a­tion under Article 54.

Article 54

Denun­ci­a­tion
   1. Any State Party may denounce this Con­ven­tion by writ­ten noti­fi­ca­tion to the Depo­si­tary.
   2. Denun­ci­a­tion shall take effect 180 days following the date on which noti­fi­ca­tion is recei­ved by the Depo­si­tary.

Article 55

Rela­tions­hip with other Warsaw Con­ven­tion Instru­ments

This Con­ven­tion shall pre­vail over any rules which apply to inter­na­tio­nal car­ri­age by air:
   1. between Sta­tes Par­ties to this Con­ven­tion by vir­tue of those Sta­tes com­monly being Party to

(a) the Con­ven­tion for the Uni­fi­ca­tion of Cer­tain Rules Rela­ting to Inter­na­tio­nal Car­ri­age by Air sig­ned at Warsaw on 12 Octo­ber 1929 (here­inaf­ter cal­led the "Warsaw Con­ven­tion");

(b) the Pro­tocol to Amend the Con­ven­tion for the Uni­fi­ca­tion of Cer­tain Rules Rela­ting to Inter­na­tio­nal Car­ri­age by Air Sig­ned at Warsaw on 12 Octo­ber 1929, done at The Hague on 28 Sep­tem­ber 1955 (here­inaf­ter cal­led The Hague Pro­tocol);

(c) the Con­ven­tion, Sup­ple­men­tary to the Warsaw Con­ven­tion, for the Uni­fi­ca­tion of Cer­tain Rules Rela­ting to Inter­na­tio­nal Car­ri­age by Air Per­for­med by a Per­son Other than the Contracting Car­rier, sig­ned at Gua­da­la­jara on 18 Sep­tem­ber 1961 (here­inaf­ter cal­led the Gua­da­la­jara Con­ven­tion);

(d) the Pro­tocol to Amend the Con­ven­tion for the Uni­fi­ca­tion of Cer­tain Rules Rela­ting to Inter­na­tio­nal Car­ri­age by Air Sig­ned at Warsaw on 12 Octo­ber 1929 as Amen­ded by the Pro­tocol Done at The Hague on 28 Sep­tem­ber 1955 sig­ned at Gua­te­mala City on 8 March 1971 (here­inaf­ter cal­led the Gua­te­mala City Pro­tocol);

(e) Addi­tio­nal Pro­tocol Nos 1 to 3 and Montreal Pro­tocol No 4 to amend the Warsaw Con­ven­tion as amen­ded by The Hague Pro­tocol or the Warsaw Con­ven­tion as amen­ded by both The Hague Pro­tocol and the Gua­te­mala City Pro­tocol sig­ned at Montreal on 25 Sep­tem­ber 1975 (here­inaf­ter cal­led the Montreal Pro­tocols); or
   2. wit­hin the ter­ri­tory of any single State Party to this Con­ven­tion by vir­tue of that State being Party to one or more of the instru­ments refer­red to in sub­pa­ragraphs (a) to (e) above.

Article 56

Sta­tes with more than one system of law
   1. If a State has two or more ter­ri­to­rial units in which dif­fe­rent systems of law are appli­cable in rela­tion to mat­ters dealt with in this Con­ven­tion, it may at the time of sig­na­ture, rati­fi­ca­tion, accep­tance, appro­val or acces­sion declare that this Con­ven­tion shall extend to all its ter­ri­to­rial units or only to one or more of them and may modify this decla­ra­tion by sub­mit­ting anot­her decla­ra­tion at any time.
   2. Any such decla­ra­tion shall be noti­fied to the Depo­si­tary and shall state expressly the ter­ri­to­rial units to which the Con­ven­tion applies.
   3. In rela­tion to a State Party which has made such a decla­ra­tion:

(a) refe­rences in Article 23 to "natio­nal cur­rency" shall be con­strued as refer­ring to the cur­rency of the rele­vant ter­ri­to­rial unit of that State; and

(b) the refe­rence in Article 28 to "natio­nal law" shall be con­strued as refer­ring to the law of the rele­vant ter­ri­to­rial unit of that State.

Article 57

Reser­va­tions

No reser­va­tion may be made to this Con­ven­tion except that a State Party may at any time declare by a noti­fi­ca­tion add­res­sed to the Depo­si­tary that this Con­ven­tion shall not apply to:

(a) inter­na­tio­nal car­ri­age by air per­for­med and ope­ra­ted directly by that State Party for non-​commercial pur­po­ses in respect to its fun­c­tions and duties as a sove­reign State; and/or

(b) the car­ri­age of per­sons, cargo and bag­gage for its mili­tary aut­ho­ri­ties on aircraft regis­te­red in or lea­sed by that State Party, the whole capa­city of which has been reser­ved by or on behalf of such aut­ho­ri­ties.

IN WIT­NESS WHE­REOF the under­sig­ned Pleni­po­ten­ti­a­ries, having been duly aut­ho­ri­zed, have sig­ned this Con­ven­tion.

DONE at Montreal on the 28th day of May of the year one thousand nine hund­red and ninety-​nine in the Eng­lish, Ara­bic, Chi­nese, French, Rus­sian and Spa­nish lan­gu­a­ges, all texts being equally authen­tic. This Con­ven­tion shall remain depo­si­ted in the archi­ves of the Inter­na­tio­nal Civil Avi­a­tion Orga­ni­za­tion, and cer­ti­fied copies the­reof shall be trans­mitted by the Depo­si­tary to all Sta­tes Par­ties to this Con­ven­tion, as well as to all Sta­tes Par­ties to the Warsaw Con­ven­tion, The Hague Pro­tocol, the Gua­da­la­jara Con­ven­tion, the Gua­te­mala City Pro­tocol, and the Montreal Pro­tocols

CON­VEN­TION POUR L'UNI­FI­CA­TION DE CER­TAI­NES RÈGLES RELA­TI­VES AU TRANS­PORT AÉRIEN INTER­NA­TIO­NAL

LES ÉTATS PAR­TIES À LA PRÉ­SENTE CON­VEN­TION,
RECON­NAIS­SANT l'impor­tante con­tri­bu­tion de la Con­ven­tion pour l'uni­fi­ca­tion de cer­tai­nes règles rela­ti­ves au trans­port aérien inter­na­tio­nal, sig­née à Varso­vie le 12 octobre 1929, ci-​après appe­lée la "Con­ven­tion de Varso­vie" et celle d'aut­res instru­ments con­nexes à l'har­mo­ni­sa­tion du droit aérien inter­na­tio­nal privé,
RECON­NAIS­SANT la néces­sité de moder­ni­ser et de refondre la Con­ven­tion de Varso­vie et les instru­ments con­nexes,
RECON­NAIS­SANT l'impor­tance d'assu­rer la pro­tec­tion des intérêts des con­som­ma­teurs dans le trans­port aérien inter­na­tio­nal et la néces­sité d'une indem­ni­sa­tion équi­table fon­dée sur le prin­cipe de répa­ra­tion,
RÉAF­FIR­MANT l'intérêt d'assu­rer le déve­loppe­ment d'une explo­i­ta­tion ordon­née du trans­port aérien inter­na­tio­nal et un ache­mi­ne­ment sans heurt des pas­sa­gers, des baga­ges et des mar­chan­di­ses, con­for­mé­ment aux prin­ci­pes et aux objectifs de la Con­ven­tion rela­tive à l'avi­a­tion civile inter­na­tio­nale faite à Chi­cago le 7 décem­bre 1944,
CON­VAIN­CUS que l'adop­tion de mesu­res col­lecti­ves par les États en vue d'har­mo­ni­ser davan­tage et de codi­fier cer­tai­nes règles régis­sant le trans­port aérien inter­na­tio­nal est le meil­leur moyen de réa­li­ser un équi­li­bre équi­table des intérêts,
SONT CON­VE­NUS DE CE QUI SUIT:

CHA­PI­TRE I

GÉNÉ­RA­LI­TÉS

Article 1

Champ d'appli­ca­tion
   1. La pré­sente con­ven­tion s'appli­que à tout trans­port inter­na­tio­nal de per­son­nes, baga­ges ou mar­chan­di­ses, effectué par aéro­nef contre rémuné­ra­tion. Elle s'appli­que éga­le­ment aux trans­ports gra­tuits effectués par aéro­nef par une ent­re­prise de trans­port aérien.
   2. Au sens de la pré­sente con­ven­tion, l'expres­sion trans­port inter­na­tio­nal s'entend de tout trans­port dans lequel, d'après les sti­pu­la­tions des par­ties, le point de départ et le point de des­ti­na­tion, qu'il y ait ou non inter­rup­tion de trans­port ou trans­bor­de­ment, sont situés soit sur le ter­ri­to­ire de deux États par­ties, soit sur le ter­ri­to­ire d'un seul État par­tie si une escale est prévue sur le ter­ri­to­ire d'un autre État, même si cet État n'est pas un État par­tie. Le trans­port sans une telle escale entre deux points du ter­ri­to­ire d'un seul État par­tie n'est pas con­sidéré comme inter­na­tio­nal au sens de la pré­sente con­ven­tion.
   3. Le trans­port à exécu­ter par plu­sieurs trans­por­teurs suc­ces­sifs est censé con­sti­tuer pour l'appli­ca­tion de la pré­sente con­ven­tion un trans­port uni­que lorsqu'il a été envi­sagé par les par­ties comme une seule opé­ra­tion, qu'il ait été con­clu sous la forme d'un seul cont­rat ou d'une série de contrats, et il ne perd pas son caractère inter­na­tio­nal par le fait qu'un seul cont­rat ou une série de contrats doi­vent être exécu­tés inté­gra­le­ment dans le ter­ri­to­ire d'un même État.
   4. La pré­sente con­ven­tion s'appli­que aussi aux trans­ports visés au cha­pi­tre V, sous réserve des dis­po­si­tions dudit cha­pi­tre.

Article 2

Trans­port effectué par l'État et trans­port d'envois postaux
   1. La pré­sente con­ven­tion s'appli­que aux trans­ports effectués par l'État ou les aut­res per­son­nes juri­di­ques de droit pub­lic, dans les con­di­tions prévues à l'article 1.
   2. Dans le trans­port des envois postaux, le trans­por­teur n'est respon­sable qu'envers l'admi­nist­ra­tion postale com­pé­tente con­for­mé­ment aux règles appli­ca­bles dans les rap­ports entre les trans­por­teurs et les admi­nist­ra­tions posta­les.
   3. Les dis­po­si­tions de la pré­sente con­ven­tion aut­res que cel­les du paragraphe 2 ci-​dessus ne s'appli­quent pas au trans­port des envois postaux.

CHA­PI­TRE II

DOCU­MENTS ET OBLI­GA­TIONS DES PAR­TIES RELA­TIFS AU TRANS­PORT DES PAS­SA­GERS, DES BAGA­GES ET DES MAR­CHAN­DI­SES

Article 3

Pas­sa­gers et baga­ges
   1. Dans le trans­port des pas­sa­gers, un titre de trans­port indi­vi­duel ou col­lectif doit être délivré, con­te­nant:
      a) l'indi­ca­tion des points de départ et de des­ti­na­tion;
      b) si les points de départ et de des­ti­na­tion sont situés sur le ter­ri­to­ire d'un même État par­tie et si une ou plu­sieurs esca­les sont prévues sur le ter­ri­to­ire d'un autre État, l'indi­ca­tion d'une de ces esca­les.
   2. L'emploi de tout autre moyen constatant les indi­ca­tions qui figu­rent au paragraphe 1 peut se sub­sti­tuer à la déliv­rance du titre de trans­port men­tionné dans ce paragraphe. Si un tel autre moyen est uti­lisé, le trans­por­teur off­rira de déliv­rer au pas­sa­ger un docu­ment écrit constatant les indi­ca­tions qui y sont con­sig­nées.
   3. Le trans­por­teur déli­v­rera au pas­sa­ger une fiche d'iden­ti­fi­ca­tion pour cha­que article de bagage enre­gis­tré.
   4. Il sera donné au pas­sa­ger un avis écrit indiquant que, lors­que la pré­sente con­ven­tion s'appli­que, elle régit la respon­sa­bi­lité des trans­por­teurs en cas de mort ou de lésion ainsi qu'en cas de destruc­tion, de perte ou d'ava­rie des baga­ges, ou de retard.
   5. L'inob­ser­va­tion des dis­po­si­tions des paragrap­hes précé­dents n'affecte ni l'existence ni la vali­dité du cont­rat de trans­port, qui n'en sera pas moins sou­mis aux règles de la pré­sente con­ven­tion, y com­pris cel­les qui por­tent sur la limi­ta­tion de la respon­sa­bi­lité.

Article 4

Mar­chan­di­ses
   1. Pour le trans­port de mar­chan­di­ses, une lettre de trans­port aérien est émise.
   2. L'emploi de tout autre moyen constatant les indi­ca­tions rela­ti­ves au trans­port à exécu­ter peut se sub­sti­tuer à l'émis­sion de la lettre de trans­port aérien. Si de tels aut­res moyens sont uti­lisés, le trans­por­teur délivre à l'expé­di­teur, à la demande de ce der­nier, un récépissé de mar­chan­di­ses per­met­tant l'iden­ti­fi­ca­tion de l'expé­di­tion et l'accès aux indi­ca­tions enre­gis­trées par ces aut­res moyens.

Article 5

Con­tenu de la lettre de trans­port aérien ou du récépissé de mar­chan­di­ses

La lettre de trans­port aérien ou le récépissé de mar­chan­di­ses con­ti­en­nent:
      a) l'indi­ca­tion des points de départ et de des­ti­na­tion;
      b) si les points de départ et de des­ti­na­tion sont situés sur le ter­ri­to­ire d'un même État par­tie et qu'une ou plu­sieurs esca­les sont prévues sur le ter­ri­to­ire d'un autre État, l'indi­ca­tion d'une de ces esca­les;
      c) la men­tion du poids de l'expé­di­tion.

Article 6

Docu­ment rela­tif à la nature de la mar­chan­dise

L'expé­di­teur peut être tenu pour accom­plir les for­ma­li­tés néces­sa­ires de dou­ane, de police et d'aut­res auto­ri­tés publi­ques d'émettre un docu­ment indiquant la nature de la mar­chan­dise. Cette dis­po­si­tion ne crée pour le trans­por­teur aucun devoir, obli­ga­tion ni respon­sa­bi­lité.

Article 7

Descrip­tion de la lettre de trans­port aérien
   1. La lettre de trans­port aérien est établie par l'expé­di­teur en trois exem­plaires ori­ginaux.
   2. Le pre­mier exem­plaire porte la men­tion "pour le trans­por­teur"; il est signé par l'expé­di­teur. Le deuxième exem­plaire porte la men­tion "pour le des­ti­na­taire"; il est signé par l'expé­di­teur et le trans­por­teur. Le tro­isième exem­plaire est signé par le trans­por­teur et remis par lui à l'expé­di­teur après accep­ta­tion de la mar­chan­dise.
   3. La sig­na­ture du trans­por­teur et celle de l'expé­di­teur peu­vent être imprimées ou rem­placées par un timbre.
   4. Si, à la demande de l'expé­di­teur, le trans­por­teur établit la lettre de trans­port aérien, ce der­nier est con­sidéré, jusqu'à preuve du contraire, comme agis­sant au nom de l'expé­di­teur.

Article 8

Docu­ments rela­tifs à plu­sieurs colis

Lorsqu'il y a plu­sieurs colis:
      a) le trans­por­teur de mar­chan­di­ses a le droit de deman­der à l'expé­di­teur l'établis­se­ment de lett­res de trans­port aérien distin­c­tes;
      b) l'expé­di­teur a le droit de deman­der au trans­por­teur la remise de récépis­sés de mar­chan­di­ses distin­cts, lors­que les aut­res moyens visés au paragraphe 2 de l'article 4 sont uti­lisés.

Article 9

Inob­ser­va­tion des dis­po­si­tions rela­ti­ves aux docu­ments obli­ga­to­ires

L'inob­ser­va­tion des dis­po­si­tions des articles 4 à 8 n'affecte ni l'existence ni la vali­dité du cont­rat de trans­port, qui n'en sera pas moins sou­mis aux règles de la pré­sente con­ven­tion, y com­pris cel­les qui por­tent sur la limi­ta­tion de respon­sa­bi­lité.

Article 10

Respon­sa­bi­lité pour les indi­ca­tions por­tées dans les docu­ments
   1. L'expé­di­teur est respon­sable de l'exacti­tude des indi­ca­tions et décla­ra­tions con­cer­nant la mar­chan­dise inscri­tes par lui ou en son nom dans la lettre de trans­port aérien, ainsi que de cel­les four­nies et fai­tes par lui ou en son nom au trans­por­teur en vue d'être insérées dans le récépissé de mar­chan­di­ses ou pour inser­tion dans les don­nées enre­gis­trées par les aut­res moyens prévus au paragraphe 2 de l'article 4. Ces dis­po­si­tions s'appli­quent aussi au cas où la per­sonne agis­sant au nom de l'expé­di­teur est éga­le­ment l'agent du trans­por­teur.
   2. L'expé­di­teur assume la respon­sa­bi­lité de tout dom­mage subi par le trans­por­teur ou par toute autre per­sonne à l'égard de laquelle la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur est engagée, en rai­son d'indi­ca­tions et de décla­ra­tions irré­gulières, inex­ac­tes ou incomplètes four­nies et fai­tes par lui ou en son nom.
   3. Sous réserve des dis­po­si­tions des paragrap­hes 1 et 2 du pré­sent article, le trans­por­teur assume la respon­sa­bi­lité de tout dom­mage subi par l'expé­di­teur ou par toute autre per­sonne à l'égard de laquelle la respon­sa­bi­lité de l'expé­di­teur est engagée, en rai­son d'indi­ca­tions et de décla­ra­tions irré­gulières, inex­ac­tes ou incomplètes insérées par lui ou en son nom dans le récépissé de mar­chan­di­ses ou dans les don­nées enre­gis­trées par les aut­res moyens prévus au paragraphe 2 de l'article 4.

Article 11

Valeur pro­bante des docu­ments
   1. La lettre de trans­port aérien et le récépissé de mar­chan­di­ses font foi, jusqu'à preuve du contraire, de la con­clu­sion du cont­rat, de la récep­tion de la mar­chan­dise et des con­di­tions du trans­port qui y figu­rent.
   2. Les énon­ci­a­tions de la lettre de trans­port aérien et du récépissé de mar­chan­di­ses, rela­ti­ves au poids, aux dimen­sions et à l'embal­lage de la mar­chan­dise ainsi qu'au nom­bre des colis, font foi jusqu'à preuve du contraire; cel­les rela­ti­ves à la quan­tité, au volume et à l'état de la mar­chan­dise ne font preuve contre le trans­por­teur que si la véri­fi­ca­tion en a été faite par lui en pré­sence de l'expé­di­teur, et consta­tée sur la lettre de trans­port aérien, ou s'il s'agit d'énon­ci­a­tions rela­ti­ves à l'état appa­rent de la mar­chan­dise.

Article 12

Droit de dis­po­ser de la mar­chan­dise
   1. L'expé­di­teur a le droit, à la con­di­tion d'exécu­ter tou­tes les obli­ga­tions résul­tant du cont­rat de trans­port, de dis­po­ser de la mar­chan­dise, soit en la reti­rant à l'aéro­port de départ ou de des­ti­na­tion, soit en l'arrêtant en cours de route lors d'un atter­ris­sage, soit en la fai­sant liv­rer au lieu de des­ti­na­tion ou en cours de route à une per­sonne autre que le des­ti­na­taire ini­ti­a­le­ment désigné, soit en deman­dant son retour à l'aéro­port de départ, pour aut­ant que l'exer­cice de ce droit ne porte préju­dice ni au trans­por­teur, ni aux aut­res expé­di­teurs et avec l'obli­ga­tion de rem­bour­ser les frais qui en résul­tent.
   2. Dans le cas où l'exécu­tion des instruc­tions de l'expé­di­teur est impossible, le trans­por­teur doit l'en avi­ser immé­di­a­te­ment.
   3. Si le trans­por­teur exécute les instruc­tions de dis­po­si­tion de l'expé­di­teur, sans exi­ger la pro­duc­tion de l'exem­plaire de la lettre de trans­port aérien ou du récépissé de la mar­chan­dise délivré à celui-​ci, il sera respon­sable, sauf son recours contre l'expé­di­teur, du préju­dice qui pourra être causé par ce fait à celui qui est régulièrement en pos­ses­sion de la lettre de trans­port aérien ou du récépissé de la mar­chan­dise.
   4. Le droit de l'expé­di­teur cesse au moment où celui du des­ti­na­taire com­mence, con­for­mé­ment à l'article 13.
Toute­fois, si le des­ti­na­taire refuse la mar­chan­dise, ou s'il ne peut être joint, l'expé­di­teur reprend son droit de dis­po­si­tion.

Article 13

Liv­ra­i­son de la mar­chan­dise
   1. Sauf lors­que l'expé­di­teur a exercé le droit qu'il tient de l'article 12, le des­ti­na­taire a le droit, dès l'arrivée de la mar­chan­dise au point de des­ti­na­tion, de deman­der au trans­por­teur de lui liv­rer la mar­chan­dise contre le pai­e­ment du mon­tant des créan­ces et contre l'exécu­tion des con­di­tions de trans­port.
   2. Sauf sti­pu­la­tion contraire, le trans­por­teur doit avi­ser le des­ti­na­taire dès l'arrivée de la mar­chan­dise.
   3. Si la perte de la mar­chan­dise est recon­nue par le trans­por­teur ou si, à l'expi­ra­tion d'un délai de sept jours après qu'elle aurait dû arri­ver, la mar­chan­dise n'est pas arrivée, le des­ti­na­taire est auto­risé à faire valoir vis-à- vis du trans­por­teur les dro­its résul­tant du cont­rat de trans­port.

Article 14

Pos­si­bi­lité de faire valoir les dro­its de l'expé­di­teur et du des­ti­na­taire

L'expé­di­teur et le des­ti­na­taire peu­vent faire valoir tous les dro­its qui leur sont respecti­ve­ment con­férés par les articles 12 et 13, chacun en son nom propre, qu'il agisse dans son propre intérêt ou dans l'intérêt d'aut­rui, à con­di­tion d'exécu­ter les obli­ga­tions que le cont­rat de trans­port impose.

Article 15

Rap­ports entre l'expé­di­teur et le des­ti­na­taire ou rap­ports entre les tier­ces par­ties
   1. Les articles 12, 13 et 14 ne por­tent préju­dice ni aux rap­ports entre l'expé­di­teur et le des­ti­na­taire, ni aux rap­ports mutu­els des tier­ces par­ties dont les dro­its pro­vi­en­nent de l'expé­di­teur ou du des­ti­na­taire.
   2. Toute clause déro­geant aux dis­po­si­tions des articles 12, 13 et 14 doit être inscrite dans la lettre de trans­port aérien ou dans le récépissé de mar­chan­di­ses.

Article 16

For­ma­li­tés de dou­ane, de police ou d'aut­res auto­ri­tés publi­ques
   1. L'expé­di­teur est tenu de four­nir les ren­sei­gne­ments et les docu­ments qui, avant la remise de la mar­chan­dise au des­ti­na­taire, sont néces­sa­ires à l'accom­plis­se­ment des for­ma­li­tés de dou­ane, de police ou d'aut­res auto­ri­tés publi­ques. L'expé­di­teur est respon­sable envers le trans­por­teur de tous dom­ma­ges qui pour­rai­ent résul­ter de l'absence, de l'insuf­fi­sance ou de l'irré­gu­la­rité de ces ren­sei­gne­ments et pièces, sauf le cas de faute de la part du trans­por­teur ou de ses pré­posés ou man­da­taires.
   2. Le trans­por­teur n'est pas tenu d'exa­mi­ner si ces ren­sei­gne­ments et docu­ments sont exacts ou suf­fi­sants.

CHA­PI­TRE III

RESPON­SA­BI­LITÉ DU TRANS­POR­TEUR ET ÉTEN­DUE DE L'INDEM­NI­SA­TION DU PRÉJU­DICE

Article 17

Mort ou lésion subie par le pas­sa­ger - Dom­mage causé aux baga­ges
   1. Le trans­por­teur est respon­sable du préju­dice sur­venu en cas de mort ou de lésion cor­po­relle subie par un pas­sa­ger, par cela seul que l'acci­dent qui a causé la mort ou la lésion s'est pro­duit à bord de l'aéro­nef ou au cours de tou­tes opé­ra­tions d'embar­que­ment ou de débar­que­ment.
   2. Le trans­por­teur est respon­sable du dom­mage sur­venu en cas de destruc­tion, perte ou ava­rie de baga­ges enre­gis­trés, par cela seul que le fait qui a causé la destruc­tion, la perte ou l'ava­rie s'est pro­duit à bord de l'aéro­nef ou au cours de toute péri­ode durant laquelle le trans­por­teur avait la garde des baga­ges enre­gis­trés. Toute­fois, le trans­por­teur n'est pas respon­sable si et dans la mesure où le dom­mage résulte de la nature ou du vice propre des baga­ges. Dans le cas des baga­ges non enre­gis­trés, notam­ment des effets per­son­nels, le trans­por­teur est respon­sable si le dom­mage résulte de sa faute ou de celle de ses pré­posés ou man­da­taires.
   3. Si le trans­por­teur admet la perte des baga­ges enre­gis­trés ou si les baga­ges enre­gis­trés ne sont pas arrivés à des­ti­na­tion dans les vingt et un jours qui sui­vent la date à laquelle ils aurai­ent dû arri­ver, le pas­sa­ger est auto­risé à faire valoir contre le trans­por­teur les dro­its qui décou­lent du cont­rat de trans­port.
   4. Sous réserve de dis­po­si­tions contraires, dans la pré­sente con­ven­tion le terme "baga­ges" désigne les baga­ges enre­gis­trés aussi bien que les baga­ges non enre­gis­trés.

Article 18

Dom­mage causé à la mar­chan­dise
   1. Le trans­por­teur est respon­sable du dom­mage sur­venu en cas de destruc­tion, perte ou ava­rie de la mar­chan­dise par cela seul que le fait qui a causé le dom­mage s'est pro­duit pen­dant le trans­port aérien.
   2. Toute­fois, le trans­por­teur n'est pas respon­sable s'il établit, et dans la mesure où il établit, que la destruc­tion, la perte ou l'ava­rie de la mar­chan­dise résulte de l'un ou de plu­sieurs des faits sui­vants:
      a) la nature ou le vice propre de la mar­chan­dise;
      b) l'embal­lage défectu­eux de la mar­chan­dise par une per­sonne autre que le trans­por­teur ou ses pré­posés ou man­da­taires;
      c) un fait de guerre ou un con­flit armé;
      d) un acte de l'auto­rité publi­que accom­pli en rela­tion avec l'entrée, la sor­tie ou le tran­sit de la mar­chan­dise.
   3. Le trans­port aérien, au sens du paragraphe 1 du pré­sent article, com­prend la péri­ode pen­dant laquelle la mar­chan­dise se trouve sous la garde du trans­por­teur.
   4. La péri­ode du trans­port aérien ne couvre aucun trans­port ter­restre, mari­time ou par voie d'eau intérieure effectué en dehors d'un aéro­port. Toute­fois, lorsqu'un tel trans­port est effectué dans l'exécu­tion du cont­rat de trans­port aérien en vue du char­ge­ment, de la liv­ra­i­son ou du trans­bor­de­ment, tout dom­mage est pré­sumé, sauf preuve du contraire, résul­ter d'un fait sur­venu pen­dant le trans­port aérien. Si, sans le con­sen­te­ment de l'expé­di­teur, le trans­por­teur rem­place en tota­lité ou en par­tie le trans­port con­venu dans l'entente con­clue entre les par­ties comme étant le trans­port par voie aéri­enne, par un autre mode de trans­port, ce trans­port par un autre mode sera con­sidéré comme fai­sant par­tie de la péri­ode du trans­port aérien.

Article 19

Retard

Le trans­por­teur est respon­sable du dom­mage résul­tant d'un retard dans le trans­port aérien de pas­sa­gers, de baga­ges ou de mar­chan­di­ses. Cepen­dant, le trans­por­teur n'est pas respon­sable du dom­mage causé par un retard s'il prouve que lui, ses pré­posés et man­da­taires ont pris tou­tes les mesu­res qui pou­vai­ent rai­son­nable­ment s'impo­ser pour évi­ter le dom­mage, ou qu'il leur était impossible de les prendre.

Article 20

Exoné­ra­tion

Dans le cas où il fait la preuve que la nég­li­gence ou un autre acte ou omis­sion préju­di­ci­able de la per­sonne qui demande répa­ra­tion ou de la per­sonne dont elle tient ses dro­its a causé le dom­mage ou y a con­tri­bué, le trans­por­teur est exonéré en tout ou en par­tie de sa respon­sa­bi­lité à l'égard de cette per­sonne, dans la mesure où cette nég­li­gence ou cet autre acte ou omis­sion préju­di­ci­able a causé le dom­mage ou y a con­tri­bué. Lorsqu'une demande en répa­ra­tion est intro­duite par une per­sonne autre que le pas­sa­ger, en rai­son de la mort ou d'une lésion subie par ce der­nier, le trans­por­teur est éga­le­ment exonéré en tout ou en par­tie de sa respon­sa­bi­lité dans la mesure où il prouve que la nég­li­gence ou un autre acte ou omis­sion préju­di­ci­able de ce pas­sa­ger a causé le dom­mage ou y a con­tri­bué. Le pré­sent article s'appli­que à tou­tes les dis­po­si­tions de la con­ven­tion en matière de respon­sa­bi­lité, y com­pris le paragraphe 1 de l'article 21.

Article 21

Indem­ni­sa­tion en cas de mort ou de lésion subie par le pas­sa­ger
   1. Pour les dom­ma­ges visés au paragraphe 1 de l'article 17 et ne dépas­sant pas 100 000 dro­its de tirage spé­ciaux par pas­sa­ger, le trans­por­teur ne peut exclure ou limi­ter sa respon­sa­bi­lité.
   2. Le trans­por­teur n'est pas respon­sable des dom­ma­ges visés au paragraphe 1 de l'article 17 dans la mesure où ils dépas­sent 100 000 dro­its de tirage spé­ciaux par pas­sa­ger, s'il prouve:
      a) que le dom­mage n'est pas dû à la nég­li­gence ou à un autre acte ou omis­sion préju­di­ci­able du trans­por­teur, de ses pré­posés ou de ses man­da­taires, ou
      b) que ces dom­ma­ges résul­tent uni­que­ment de la nég­li­gence ou d'un autre acte ou omis­sion préju­di­ci­able d'un tiers.

Article 22

Limi­tes de respon­sa­bi­lité rela­ti­ves aux retards, aux baga­ges et aux mar­chan­di­ses
   1. En cas de dom­mage subi par des pas­sa­gers résul­tant d'un retard, aux ter­mes de l'article 19, la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur est limi­tée à la somme de 4 150 dro­its de tirage spé­ciaux par pas­sa­ger.
   2. Dans le trans­port de baga­ges, la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur en cas de destruc­tion, perte, ava­rie ou retard est limi­tée à la somme de 1 000 dro­its de tirage spé­ciaux par pas­sa­ger, sauf décla­ra­tion spé­ci­ale d'intérêt à la liv­ra­i­son faite par le pas­sa­ger au moment de la remise des baga­ges enre­gis­trés au trans­por­teur et moyen­nant le pai­e­ment éven­tuel d'une somme sup­p­lé­men­taire. Dans ce cas, le trans­por­teur sera tenu de payer jusqu'à con­cur­rence de la somme déclarée, à moins qu'il prouve qu'elle est supérieure à l'intérêt réel du pas­sa­ger à la liv­ra­i­son.
   3. Dans le trans­port de mar­chan­di­ses, la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur, en cas de destruc­tion, de perte, d'ava­rie ou de retard, est limi­tée à la somme de 17 dro­its de tirage spé­ciaux par kilo­gramme, sauf décla­ra­tion spé­ci­ale d'intérêt à la liv­ra­i­son faite par l'expé­di­teur au moment de la remise du colis au trans­por­teur et moyen­nant le pai­e­ment d'une somme sup­p­lé­men­taire éven­tu­elle. Dans ce cas, le trans­por­teur sera tenu de payer jusqu'à con­cur­rence de la somme déclarée, à moins qu'il prouve qu'elle est supérieure à l'intérêt réel de l'expé­di­teur à la liv­ra­i­son.
   4. En cas de destruc­tion, de perte, d'ava­rie ou de retard d'une par­tie des mar­chan­di­ses, ou de tout objet qui y est con­tenu, seul le poids total du ou des colis dont il s'agit est pris en con­sidéra­tion pour déter­mi­ner la limite de respon­sa­bi­lité du trans­por­teur. Toute­fois, lors­que la destruc­tion, la perte, l'ava­rie ou le retard d'une par­tie des mar­chan­di­ses, ou d'un objet qui y est con­tenu, affecte la valeur d'aut­res colis cou­verts par la même lettre de trans­port aérien ou par le même récépissé ou, en l'absence de ces docu­ments, par les mêmes indi­ca­tions con­sig­nées par les aut­res moyens visés à l'article 4, paragraphe 2, le poids total de ces colis doit être pris en con­sidéra­tion pour déter­mi­ner la limite de respon­sa­bi­lité.
   5. Les dis­po­si­tions des paragrap­hes 1 et 2 du pré­sent article ne s'appli­quent pas s'il est prouvé que le dom­mage résulte d'un acte ou d'une omis­sion du trans­por­teur, de ses pré­posés ou de ses man­da­taires, fait soit avec l'inten­tion de pro­vo­quer un dom­mage, soit témé­rai­re­ment et avec cons­ci­ence qu'un dom­mage en résul­tera pro­bable­ment, pour aut­ant que, dans le cas d'un acte ou d'une omis­sion de pré­posés ou de man­da­taires, la preuve soit éga­le­ment appor­tée que ceuxci ont agi dans l'exer­cice de leurs fon­c­tions.
   6. Les limi­tes fix­ées par l'article 21 et par le pré­sent article n'ont pas pour effet d'enle­ver au tri­bu­nal la faculté d'allouer en outre, con­for­mé­ment à sa loi, une somme cor­re­spon­dant à tout ou par­tie des dépens et aut­res frais de procès exposés par le deman­deur, intérêts com­pris. La dis­po­si­tion précé­dente ne s'appli­que pas lors­que le mon­tant de l'indem­nité allouée, non com­pris les dépens et aut­res frais de procès, ne dépasse pas la somme que le trans­por­teur a offerte par écrit au deman­deur dans un délai de six mois à dater du fait qui a causé le dom­mage ou avant l'intro­duc­tion de l'instance si celle-​ci est pos­térieure à ce délai.

Article 23

Con­ver­sion des uni­tés moné­taires
   1. Les som­mes indiquées en dro­its de tirage spé­ciaux dans la pré­sente con­ven­tion sont con­sidérées comme se rap­por­tant au droit de tirage spé­cial tel que défini par le Fonds moné­taire inter­na­tio­nal. La con­ver­sion de ces som­mes en mon­naies natio­na­les s'effectu­era, en cas d'instance judi­ci­aire, sui­vant la valeur de ces mon­naies en droit de tirage spé­cial à la date du juge­ment. La valeur, en droit de tirage spé­cial, d'une mon­naie natio­nale d'un État par­tie qui est mem­bre du Fonds moné­taire inter­na­tio­nal, est cal­cu­lée selon la mét­hode d'éva­lu­a­tion appliquée par le Fonds moné­taire inter­na­tio­nal à la date du juge­ment pour ses pro­pres opé­ra­tions et trans­ac­tions. La valeur, en droit de tirage spé­cial, d'une mon­naie natio­nale d'un État par­tie qui n'est pas mem­bre du Fonds moné­taire inter­na­tio­nal, est cal­cu­lée de la façon déter­minée par cet État.
   2. Toute­fois, les États qui ne sont pas mem­bres du Fonds moné­taire inter­na­tio­nal et dont la légis­la­tion ne per­met pas d'appli­quer les dis­po­si­tions du paragraphe 1 du pré­sent article, peu­vent, au moment de la rati­fi­ca­tion ou de l'adhé­sion, ou à tout moment par la suite, décla­rer que la limite de respon­sa­bi­lité du trans­por­teur pre­scrite à l'article 21 est fixée, dans les procé­du­res judi­ci­aires sur leur ter­ri­to­ire, à la somme de 1 500 000 uni­tés moné­taires par pas­sa­ger; 62 500 uni­tés moné­taires par pas­sa­ger pour ce qui con­cerne le paragraphe 1 de l'article 22; 15 000 uni­tés moné­taires par pas­sa­ger pour ce qui con­cerne le paragraphe 2 de l'article 22; et 250 uni­tés moné­taires par kilo­gramme pour ce qui con­cerne le paragraphe 3 de l'article 22. Cette unité moné­taire cor­re­spond à soixante-​cinq mil­li­gram­mes et demi d'or au titre de neuf cents millièmes de fin. Les som­mes peu­vent être con­ver­ties dans la mon­naie natio­nale con­cer­née en chiff­res ronds. La con­ver­sion de ces som­mes en mon­naie natio­nale s'effectu­era con­for­mé­ment à la légis­la­tion de l'État en cause.
   3. Le cal­cul men­tionné dans la dernière phrase du paragraphe 1 du pré­sent article et la con­ver­sion men­tionnée au paragraphe 2 du pré­sent article sont effectués de façon à expri­mer en mon­naie natio­nale de l'État par­tie la même valeur réelle, dans la mesure du pos­sible, pour les mon­tants prévus aux articles 21 et 22, que celle qui décou­le­rait de l'appli­ca­tion des trois premières phra­ses du paragraphe 1 du pré­sent article. Les États par­ties com­mu­ni­quent au dépo­si­taire leur mét­hode de cal­cul con­for­mé­ment au paragraphe 1 du pré­sent article ou les résul­tats de la con­ver­sion con­for­mé­ment au paragraphe 2 du pré­sent article, selon le cas, lors du dépôt de leur instru­ment de rati­fi­ca­tion, d'accep­ta­tion ou d'appro­ba­tion de la pré­sente con­ven­tion ou d'adhé­sion à celle-​ci et cha­que fois qu'un change­ment se pro­duit dans cette mét­hode de cal­cul ou dans ces résul­tats.

Article 24

Révi­sion des limi­tes
   1. Sans préju­dice des dis­po­si­tions de l'article 25 de la pré­sente con­ven­tion et sous réserve du paragraphe 2 ci- des­sous, les limi­tes de respon­sa­bi­lité pre­scri­tes aux articles 21, 22 et 23 sont révisées par le dépo­si­taire tous les cinq ans, la première révi­sion inter­ve­nant à la fin de la cinquième année sui­vant la date d'entrée en vigueur de la pré­sente con­ven­tion, ou si la con­ven­tion n'entre pas en vigueur dans les cinq ans qui sui­vent la date à laquelle elle est pour la première fois ouverte à la sig­na­ture, dans l'année de son entrée en vigueur, moyen­nant l'appli­ca­tion d'un coef­fi­ci­ent pour infla­tion cor­re­spon­dant au taux cumu­la­tif de l'infla­tion depuis la révi­sion précé­dente ou, dans le cas d'une première révi­sion, depuis la date d'entrée en vigueur de la con­ven­tion. La mesure du taux d'infla­tion à uti­li­ser pour déter­mi­ner le coef­fi­ci­ent pour infla­tion est la moyenne pon­dérée des taux annu­els de la hausse ou de la baisse des indi­ces de prix à la con­som­ma­tion des États dont les mon­naies com­po­sent le droit de tirage spé­cial cité au paragraphe 1 de l'article 23.
   2. Si la révi­sion men­tionnée au paragraphe précé­dent con­clut que le coef­fi­ci­ent pour infla­tion a dépassé 10 %, le dépo­si­taire noti­fie aux États par­ties une révi­sion des limi­tes de respon­sa­bi­lité. Toute révi­sion ainsi adop­tée prend effet six mois après sa noti­fi­ca­tion aux États par­ties. Si, dans les trois mois qui sui­vent cette noti­fi­ca­tion aux États par­ties, une majo­rité des États par­ties noti­fie sa désap­pro­ba­tion, la révi­sion ne prend pas effet et le dépo­si­taire ren­voie la ques­tion à une réu­nion des États par­ties. Le dépo­si­taire noti­fie immé­di­a­te­ment à tous les États par­ties l'entrée en vigueur de toute révi­sion.
   3. Nonob­stant le paragraphe 1 du pré­sent article, la procé­dure évo­quée au paragraphe 2 du pré­sent article est appli­cable à tout moment, à con­di­tion qu'un tiers des États par­ties exprime un sou­hait dans ce sens et à con­di­tion que le coef­fi­ci­ent pour infla­tion visé au paragraphe 1 soit supérieur à 30 % de ce qu'il était à la date de la révi­sion précé­dente ou à la date d'entrée en vigueur de la pré­sente con­ven­tion s'il n'y a pas eu de révi­sion antérieure. Les révi­sions ultérieu­res selon la procé­dure décrite au paragraphe 1 du pré­sent article inter­vi­en­nent tous les cinq ans à par­tir de la fin de la cinquième année sui­vant la date de la révi­sion inter­venue en vertu du pré­sent paragraphe.

Article 25

Sti­pu­la­tion de limi­tes

Un trans­por­teur peut sti­pu­ler que le cont­rat de trans­port peut fixer des limi­tes de respon­sa­bi­lité plus éle­vées que cel­les qui sont prévues dans la pré­sente con­ven­tion, ou ne com­por­ter aucune limite de respon­sa­bi­lité.

Article 26

Nul­lité des dis­po­si­tions contractu­el­les

Toute clause ten­dant à exoné­rer le trans­por­teur de sa respon­sa­bi­lité ou à établir une limite inférieure à celle qui est fixée dans la pré­sente con­ven­tion est nulle et de nul effet, mais la nul­lité de cette clause n'entraîne pas la nul­lité du cont­rat qui reste sou­mis aux dis­po­si­tions de la pré­sente con­ven­tion.

Article 27

Liberté de contrac­ter

Rien dans la pré­sente con­ven­tion ne peut empêcher un trans­por­teur de refu­ser la con­clu­sion d'un cont­rat de trans­port, de renon­cer aux moyens de défense qui lui sont don­nés en vertu de la pré­sente con­ven­tion ou d'établir des con­di­tions qui ne sont pas en cont­ra­dic­tion avec les dis­po­si­tions de la pré­sente con­ven­tion.

Article 28

Pai­e­ments anti­ci­pés

En cas d'acci­dent d'avi­a­tion entraînant la mort ou la lésion de pas­sa­gers, le trans­por­teur, s'il y est tenu par la légis­la­tion de son pays, ver­sera sans retard des avan­ces aux per­son­nes phy­si­ques qui ont droit à un dédom­ma­ge­ment pour leur per­mettre de sub­ve­nir à leurs beso­ins éco­no­mi­ques immé­di­ats. Ces avan­ces ne con­sti­tu­ent pas une recon­nais­sance de respon­sa­bi­lité et elles peu­vent être dédui­tes des mon­tants versés ultérieu­re­ment par le trans­por­teur à titre de dédom­ma­ge­ment.

Article 29

Prin­cipe des recours

Dans le trans­port de pas­sa­gers, de baga­ges et de mar­chan­di­ses, toute action en dommages-​intérêts, à quel­que titre que ce soit, en vertu de la pré­sente con­ven­tion, en rai­son d'un cont­rat ou d'un acte illi­cite ou pour toute autre cause, ne peut être exer­cée que dans les con­di­tions et limi­tes de respon­sa­bi­lité prévues par la pré­sente con­ven­tion, sans préju­dice de la déter­mi­na­tion des per­son­nes qui ont le droit d'agir et de leurs dro­its respectifs. Dans toute action de ce genre, on ne pourra pas obte­nir de dommages-​intérêts puni­tifs ou exem­plaires ni de dom­ma­ges à un titre autre que la répa­ra­tion.

Article 30

Pré­posés, man­da­taires Mon­tant total de la répa­ra­tion
   1. Si une action est inten­tée contre un pré­posé ou un man­da­taire du trans­por­teur à la suite d'un dom­mage visé par la pré­sente con­ven­tion, ce pré­posé ou man­da­taire, s'il prouve qu'il a agi dans l'exer­cice de ses fon­c­tions, pourra se préva­loir des con­di­tions et des limi­tes de respon­sa­bi­lité que peut invo­quer le trans­por­teur en vertu de la pré­sente con­ven­tion.
   2. Le mon­tant total de la répa­ra­tion qui, dans ce cas, peut être obtenu du trans­por­teur, de ses pré­posés et de ses man­da­taires, ne doit pas dépas­ser les­di­tes limi­tes.
   3. Sauf pour le trans­port de mar­chan­di­ses, les dis­po­si­tions des paragrap­hes 1 et 2 du pré­sent article ne s'appli­quent pas s'il est prouvé que le dom­mage résulte d'un acte ou d'une omis­sion du pré­posé ou du man­da­taire, fait soit avec l'inten­tion de pro­vo­quer un dom­mage, soit témé­rai­re­ment et avec cons­ci­ence qu'un dom­mage en résul­tera pro­bable­ment.

Article 31

Délais de pro­testa­tion
   1. La récep­tion des baga­ges enre­gis­trés et des mar­chan­di­ses sans pro­testa­tion par le des­ti­na­taire con­sti­tu­era présomp­tion, sauf preuve du contraire, que les baga­ges et mar­chan­di­ses ont été liv­rés en bon état et con­for­mé­ment au titre de trans­port ou aux indi­ca­tions con­sig­nées par les aut­res moyens visés à l'article 3, paragraphe 2, et à l'article 4, paragraphe 2.
   2. En cas d'ava­rie, le des­ti­na­taire doit adres­ser au trans­por­teur une pro­testa­tion immé­di­a­te­ment après la décou­verte de l'ava­rie et, au plus tard, dans un délai de sept jours pour les baga­ges enre­gis­trés et de qua­torze jours pour les mar­chan­di­ses à dater de leur récep­tion. En cas de retard, la pro­testa­tion devra être faite au plus tard dans les vingt et un jours à dater du jour où le bagage ou la mar­chan­dise auront été mis à sa dis­po­si­tion.
   3. Toute pro­testa­tion doit être faite par réserve écrite et remise ou expé­diée dans le délai prévu pour cette pro­testa­tion.
   4. À défaut de pro­testa­tion dans les délais prévus, tou­tes actions contre le trans­por­teur sont irre­ce­va­bles, sauf le cas de fraude de celui-​ci.

Article 32

Décès de la per­sonne respon­sable

En cas de décès de la per­sonne respon­sable, une action en respon­sa­bi­lité est rece­vable, con­for­mé­ment aux dis­po­si­tions de la pré­sente con­ven­tion, à l'encontre de ceux qui repré­sen­tent juri­di­que­ment sa suc­ces­sion.

Article 33

Juri­dic­tion com­pé­tente
   1. L'action en respon­sa­bi­lité devra être por­tée, au choix du deman­deur, dans le ter­ri­to­ire d'un des États par­ties, soit devant le tri­bu­nal du domi­cile du trans­por­teur, du siège prin­ci­pal de son explo­i­ta­tion ou du lieu où il possède un établis­se­ment par le soin duquel le cont­rat a été con­clu, soit devant le tri­bu­nal du lieu de des­ti­na­tion.
   2. En ce qui con­cerne le dom­mage résul­tant de la mort ou d'une lésion cor­po­relle subie par un pas­sa­ger, l'action en respon­sa­bi­lité peut être inten­tée devant l'un des tri­bu­naux men­tionnés au paragraphe 1 du pré­sent article ou, eu égard aux spé­ci­fi­ci­tés du trans­port aérien, sur le ter­ri­to­ire d'un État par­tie où le pas­sa­ger a sa rési­dence prin­ci­pale et per­ma­nente au moment de l'acci­dent et vers lequel ou à par­tir duquel le trans­por­teur explo­ite des ser­vices de trans­port aérien, soit avec ses pro­pres aéro­nefs, soit avec les aéro­nefs d'un autre trans­por­teur en vertu d'un accord com­mer­cial, et dans lequel ce trans­por­teur mène ses acti­vi­tés de trans­port aérien à par­tir de locaux que lui-même ou un autre trans­por­teur avec lequel il a con­clu un accord com­mer­cial loue ou possède.
   3. Aux fins du paragraphe 2:
      a) "accord com­mer­cial" sig­ni­fie un accord autre qu'un accord d'agence con­clu entre des trans­por­teurs et por­tant sur la pre­sta­tion de ser­vices com­muns de trans­port aérien de pas­sa­gers;
      b) "rési­dence prin­ci­pale et per­ma­nente" désigne le lieu uni­que de séjour fixe et per­ma­nent du pas­sa­ger au moment de l'acci­dent. La natio­na­lité du pas­sa­ger ne sera pas le facteur déter­mi­nant à cet égard.
   4. La procé­dure sera régie selon le droit du tri­bu­nal saisi de l'affaire.

Article 34

Arbitrage
   1. Sous réserve des dis­po­si­tions du pré­sent article, les par­ties au cont­rat de trans­port de fret peu­vent sti­pu­ler que tout diffé­rend rela­tif à la respon­sa­bi­lité du trans­por­teur en vertu de la pré­sente con­ven­tion sera réglé par arbitrage.
Cette entente sera con­sig­née par écrit.
   2. La procé­dure d'arbitrage se dérou­lera, au choix du deman­deur, dans l'un des lieux de com­pé­tence des tri­bu­naux prévus à l'article 33.
   3. L'arbi­tre ou le tri­bu­nal arbi­tral appli­quera les dis­po­si­tions de la pré­sente con­ven­tion.
   4. Les dis­po­si­tions des paragrap­hes 2 et 3 du pré­sent article seront répu­tées faire par­tie de toute clause ou de tout accord arbi­tral, et toute dis­po­si­tion contraire à telle clause ou à tel accord arbi­tral sera nulle et de nul effet.

Article 35

Délai de recours
   1. L'action en respon­sa­bi­lité doit être inten­tée, sous peine de déchéance, dans le délai de deux ans à comp­ter de l'arrivée à des­ti­na­tion, ou du jour où l'aéro­nef aurait dû arri­ver, ou de l'arrêt du trans­port.
   2. Le mode du cal­cul du délai est déter­miné par la loi du tri­bu­nal saisi.

Article 36

Trans­por­teurs suc­ces­sifs
   1. Dans les cas de trans­port régis par la défi­ni­tion du paragraphe 3 de l'article 1, à exécu­ter par divers trans­por­teurs suc­ces­sifs, cha­que trans­por­teur accep­tant des voya­geurs, des baga­ges ou des mar­chan­di­ses est sou­mis aux règles établies par la pré­sente con­ven­tion, et est censé être une des par­ties du cont­rat de trans­port, pour aut­ant que ce cont­rat ait trait à la par­tie du trans­port effectuée sous son contrôle.
   2. Au cas d'un tel trans­port, le pas­sa­ger ou ses ayants droit ne pour­ront recou­rir que contre le trans­por­teur ayant effectué le trans­port au cours duquel l'acci­dent ou le retard s'est pro­duit, sauf dans le cas où, par sti­pu­la­tion expresse, le pre­mier trans­por­teur aura assuré la respon­sa­bi­lité pour tout le voyage.
   3. S'il s'agit de baga­ges ou de mar­chan­di­ses, le pas­sa­ger ou l'expé­di­teur aura recours contre le pre­mier trans­por­teur, et le des­ti­na­taire ou le pas­sa­ger qui a le droit à la déliv­rance contre le der­nier, et l'un et l'autre pour­ront, en outre, agir contre le trans­por­teur ayant effectué le trans­port au cours duquel la destruc­tion, la perte, l'ava­rie ou le retard se sont pro­duits. Ces trans­por­teurs seront soli­dai­re­ment respon­sa­bles envers le pas­sa­ger, ou l'expé­di­teur ou le des­ti­na­taire.

Article 37

Droit de recours contre des tiers

La pré­sente con­ven­tion ne préjuge en aucune manière la ques­tion de savoir si la per­sonne tenue pour respon­sable en vertu de ses dis­po­si­tions a ou non un recours contre toute autre per­sonne.

CHA­PI­TRE IV

TRANS­PORT INTER­MO­DAL

Article 38

Trans­port inter­mo­dal
   1. Dans le cas de trans­port inter­mo­dal effectué en par­tie par air et en par­tie par tout autre moyen de trans­port, les dis­po­si­tions de la pré­sente con­ven­tion ne s'appli­quent, sous réserve du paragraphe 4 de l'article 18, qu'au trans­port aérien et si celui-​ci répond aux con­di­tions de l'article 1.
   2. Rien dans la pré­sente con­ven­tion n'empêche les par­ties, dans le cas de trans­port inter­mo­dal, d'insé­rer dans le titre de trans­port aérien des con­di­tions rela­ti­ves à d'aut­res modes de trans­port, à con­di­tion que les sti­pu­la­tions de la pré­sente con­ven­tion soi­ent respec­tées en ce qui con­cerne le trans­port par air.

CHA­PI­TRE V

TRANS­PORT AÉRIEN EFFECTUÉ PAR UNE PER­SONNE AUTRE QUE LE TRANS­POR­TEUR CONTRACTUEL

Article 39

Trans­por­teur contractuel Trans­por­teur de fait

Les dis­po­si­tions du pré­sent cha­pi­tre s'appli­quent lorsqu'une per­sonne (ci-​après dénom­mée "trans­por­teur contractuel") con­clut un cont­rat de trans­port régi par la pré­sente con­ven­tion avec un pas­sa­ger ou un expé­di­teur ou avec une per­sonne agis­sant pour le compte du pas­sa­ger ou de l'expé­di­teur, et qu'une autre per­sonne (ci-​après dénom­mée "trans­por­teur de fait") effectue, en vertu d'une auto­ri­sa­tion don­née par le trans­por­teur contractuel, tout ou par­tie du trans­port, mais n'est pas, en ce qui con­cerne cette par­tie, un trans­por­teur suc­ces­sif au sens de la pré­sente con­ven­tion.
Cette auto­ri­sa­tion est pré­sumée, sauf preuve contraire.

Article 40

Respon­sa­bi­lité respective du trans­por­teur contractuel et du trans­por­teur de fait

Sauf dis­po­si­tion contraire du pré­sent cha­pi­tre, si un trans­por­teur de fait effectue tout ou par­tie du trans­port qui, con­for­mé­ment au cont­rat visé à l'article 39, est régi par la pré­sente con­ven­tion, le trans­por­teur contractuel et le trans­por­teur de fait sont sou­mis aux règles de la pré­sente con­ven­tion, le pre­mier pour la tota­lité du trans­port envi­sagé dans le cont­rat, le second seu­le­ment pour le trans­port qu'il effectue.

Article 41

Attri­bu­tion mutu­elle
   1. Les actes et omis­sions du trans­por­teur de fait ou de ses pré­posés et man­da­taires agis­sant dans l'exer­cice de leurs fon­c­tions, rela­tifs au trans­port effectué par le trans­por­teur de fait, sont répu­tés être éga­le­ment ceux du trans­por­teur contractuel.
   2. Les actes et omis­sions du trans­por­teur contractuel ou de ses pré­posés et man­da­taires agis­sant dans l'exer­cice de leurs fon­c­tions, rela­tifs au trans­port effectué par le trans­por­teur de fait, sont répu­tés être éga­le­ment ceux du trans­por­teur de fait. Toute­fois, aucun de ces actes ou omis­sions ne pourra sou­mettre le trans­por­teur de fait à une respon­sa­bi­lité dépas­sant les mon­tants prévus aux articles 21, 22, 23 et 24.
Aucun accord spé­cial aux ter­mes duquel le trans­por­teur contractuel assume des obli­ga­tions que n'impose pas la pré­sente con­ven­tion, aucune renon­ci­a­tion à des dro­its ou moyens de défense prévus par la pré­sente con­ven­tion ou aucune décla­ra­tion spé­ci­ale d'intérêt à la liv­ra­i­son, visée à l'article 22 de la pré­sente con­ven­tion, n'auront d'effet à l'égard du trans­por­teur de fait, sauf con­sen­te­ment de ce der­nier.

Article 42

Noti­fi­ca­tion des ordres et pro­testa­tions

Les instruc­tions ou pro­testa­tions à noti­fier au trans­por­teur, en appli­ca­tion de la pré­sente con­ven­tion, ont le même effet qu'elles soi­ent adres­sées au trans­por­teur contractuel ou au trans­por­teur de fait. Toute­fois, les instruc­tions visées à l'article 12 n'ont d'effet que si elles sont adres­sées au trans­por­teur contractuel.

Article 43

Pré­posés et man­da­taires

En ce qui con­cerne le trans­port effectué par le trans­por­teur de fait, tout pré­posé ou man­da­taire de ce trans­por­teur ou du trans­por­teur contractuel, s'il prouve qu'il a agi dans l'exer­cice de ses fon­c­tions, peut se préva­loir des con­di­tions et des limi­tes de respon­sa­bi­lité appli­ca­bles, en vertu de la pré­sente con­ven­tion, au trans­por­teur dont il est le pré­posé ou le man­da­taire, sauf s'il est prouvé qu'il a agi de telle façon que les limi­tes de respon­sa­bi­lité ne puis­sent être invo­quées con­for­mé­ment à la pré­sente con­ven­tion.

Article 44

Cumul de la répa­ra­tion

En ce qui con­cerne le trans­port effectué par le trans­por­teur de fait, le mon­tant total de la répa­ra­tion qui peut être obtenu de ce trans­por­teur, du trans­por­teur contractuel et de leurs pré­posés et man­da­taires quand ils ont agi dans l'exer­cice de leurs fon­c­tions, ne peut pas dépas­ser l'indem­nité la plus éle­vée qui peut être mise à charge soit du trans­por­teur contractuel, soit du trans­por­teur de fait, en vertu de la pré­sente con­ven­tion, sous réserve qu'aucune des per­son­nes men­tionnées dans le pré­sent article ne puisse être tenue pour respon­sable au-​delà de la limite appli­cable à cette per­sonne.

Article 45

Noti­fi­ca­tion des actions en respon­sa­bi­lité

Toute action en respon­sa­bi­lité, rela­tive au trans­port effectué par le trans­por­teur de fait, peut être inten­tée, au choix du deman­deur, contre ce trans­por­teur ou le trans­por­teur contractuel ou contre l'un et l'autre, con­jo­in­te­ment ou séparé­ment. Si l'action est inten­tée contre l'un seu­le­ment de ces trans­por­teurs, ledit trans­por­teur aura le droit d'appe­ler l'autre trans­por­teur en inter­ven­tion devant le tri­bu­nal saisi, les effets de cette inter­ven­tion ainsi que la procé­dure qui lui est appli­cable étant rég­lés par la loi de ce tri­bu­nal.

Article 46

Juri­dic­tion annexe

Toute action en respon­sa­bi­lité, prévue à l'article 45, doit être por­tée, au choix du deman­deur, sur le ter­ri­to­ire d'un des États par­ties, soit devant l'un des tri­bu­naux où une action peut être inten­tée contre le trans­por­teur contractuel, con­for­mé­ment à l'article 33, soit devant le tri­bu­nal du domi­cile du trans­por­teur de fait ou du siège prin­ci­pal de son explo­i­ta­tion.

Article 47

Nul­lité des dis­po­si­tions contractu­el­les

Toute clause ten­dant à exoné­rer le trans­por­teur contractuel ou le trans­por­teur de fait de leur respon­sa­bi­lité en vertu du pré­sent cha­pi­tre ou à établir une limite inférieure à celle qui est fixée dans le pré­sent cha­pi­tre est nulle et de nul effet, mais la nul­lité de cette clause n'entraîne pas la nul­lité du cont­rat qui reste sou­mis aux dis­po­si­tions du pré­sent cha­pi­tre.

Article 48

Rap­ports entre trans­por­teur contractuel et trans­por­teur de fait

Sous réserve de l'article 45, aucune dis­po­si­tion du pré­sent cha­pi­tre ne peut être inter­pré­tée comme affectant les dro­its et obli­ga­tions exi­stant entre les trans­por­teurs, y com­pris tous dro­its à un recours ou dédom­ma­ge­ment.

CHA­PI­TRE VI

AUT­RES DIS­PO­SI­TIONS

Article 49

Obli­ga­tion d'appli­ca­tion

Sont nul­les et de nul effet tou­tes clau­ses du cont­rat de trans­port et tou­tes con­ven­tions par­ticulières antérieu­res au dom­mage par les­quel­les les par­ties déro­ge­rai­ent aux règles de la pré­sente con­ven­tion soit par une déter­mi­na­tion de la loi appli­cable, soit par une modi­fi­ca­tion des règles de com­pé­tence.

Article 50

Assu­rance

Les États par­ties exi­gent que leurs trans­por­teurs contrac­tent une assu­rance suf­fi­sante pour couvrir la respon­sa­bi­lité qui leur incombe aux ter­mes de la pré­sente con­ven­tion. Un trans­por­teur peut être tenu, par l'État par­tie à des­ti­na­tion duquel il explo­ite des ser­vices, de four­nir la preuve qu'il main­ti­ent une assu­rance suf­fi­sante couvrant sa respon­sa­bi­lité au titre de la pré­sente con­ven­tion.

Article 51

Trans­port effectué dans des cir­constan­ces extra­or­di­naires

Les dis­po­si­tions des articles 3 à 5, 7 et 8 rela­ti­ves aux titres de trans­port ne sont pas appli­ca­bles au trans­port effectué dans des cir­constan­ces extra­or­di­naires en dehors de toute opé­ra­tion nor­male de l'explo­i­ta­tion d'un trans­por­teur.

Article 52

Défi­ni­tion du terme "jour"

Lors­que dans la pré­sente con­ven­tion il est ques­tion de jours, il s'agit de jours cou­rants et non de jours ouvra­bles.

CHA­PI­TRE VII

DIS­PO­SI­TIONS PRO­TOCO­LAIRES

Article 53

Sig­na­ture, rati­fi­ca­tion et entrée en vigueur
   1. La pré­sente con­ven­tion est ouverte à Mon­tréal le 28 mai 1999 à la sig­na­ture des États par­ti­ci­pant à la Con­fé­rence inter­na­tio­nale de droit aérien, tenue à Mon­tréal du 10 au 28 mai 1999. Après le 28 mai 1999, la con­ven­tion sera ouverte à la sig­na­ture de tous les États au siège de l'Orga­ni­sa­tion de l'avi­a­tion civile inter­na­tio­nale à Mon­tréal jusqu'à ce qu'elle entre en vigueur con­for­mé­ment au paragraphe 6 du pré­sent article.
   2. De même, la pré­sente con­ven­tion sera ouverte à la sig­na­ture des orga­ni­sa­tions régi­o­na­les d'intégra­tion éco­no­mi­que. Pour l'appli­ca­tion de la pré­sente con­ven­tion, une "orga­ni­sa­tion régi­o­nale d'intégra­tion éco­no­mi­que" est une orga­ni­sa­tion con­sti­tuée d'États sou­ve­rains d'une région don­née qui a com­pé­tence sur cer­tai­nes matières régies par la con­ven­tion et qui a été dûment auto­risée à sig­ner et à rati­fier, accep­ter, approu­ver ou adhé­rer à la pré­sente con­ven­tion. Sauf au paragraphe 2 de l'article 1, au paragraphe 1, alinéa b), de l'article 3, à l'alinéa b) de l'article 5, aux articles 23, 33, 46 et à l'alinéa b) de l'article 57, toute men­tion faite d'un "État par­tie" ou "d'États par­ties" s'appli­que éga­le­ment aux orga­ni­sa­tions régi­o­na­les d'intégra­tion éco­no­mi­que. Pour l'appli­ca­tion de l'article 24, les men­tions fai­tes d'"une majo­rité des États par­ties" et d'"un tiers des États par­ties" ne s'appli­quent pas aux orga­ni­sa­tions régi­o­na­les d'intégra­tion éco­no­mi­que.
   3. La pré­sente con­ven­tion est sou­mise à la rati­fi­ca­tion des États et des orga­ni­sa­tions d'intégra­tion éco­no­mi­que qui l'ont sig­née.
   4. Tout État ou orga­ni­sa­tion régi­o­nale d'intégra­tion éco­no­mi­que qui ne signe pas la pré­sente con­ven­tion peut l'accep­ter, l'approu­ver ou y adhé­rer à tout moment.
   5. Les instru­ments de rati­fi­ca­tion d'accep­ta­tion, d'appro­ba­tion ou d'adhé­sion seront déposés auprès de l'Orga­ni­sa­tion de l'avi­a­tion civile inter­na­tio­nale, qui est désig­née par les pré­sen­tes comme dépo­si­taire.
   6. La pré­sente con­ven­tion entrera en vigueur le soix­antième jour après la date du dépôt auprès du dépo­si­taire du trentième instru­ment de rati­fi­ca­tion, d'accep­ta­tion, d'appro­ba­tion ou d'adhé­sion et entre les États qui ont déposé un tel instru­ment. Les instru­ments déposés par les orga­ni­sa­tions régi­o­na­les d'intégra­tion éco­no­mi­que ne seront pas comp­tées aux fins du pré­sent paragraphe.
   7. Pour les aut­res États et pour les aut­res orga­ni­sa­tions régi­o­na­les d'intégra­tion éco­no­mi­que, la pré­sente con­ven­tion prendra effet soix­ante jours après la date du dépôt d'un instru­ment de rati­fi­ca­tion, d'accep­ta­tion, d'appro­ba­tion ou d'adhé­sion.
   8. Le dépo­si­taire noti­fi­era rapi­de­ment à tous les sig­na­taires et à tous les États par­ties:
      a) cha­que sig­na­ture de la pré­sente con­ven­tion ainsi que sa date;
      b) cha­que dépôt d'un instru­ment de rati­fi­ca­tion, d'accep­ta­tion, d'appro­ba­tion ou d'adhé­sion ainsi que sa date;
      c) la date d'entrée en vigueur de la pré­sente con­ven­tion;
      d) la date d'entrée en vigueur de toute révi­sion des limi­tes de respon­sa­bi­lité établies en vertu de la pré­sente con­ven­tion;
      e) toute dénon­ci­a­tion au titre de l'article 54.

Article 54

Dénon­ci­a­tion
   1. Tout État par­tie peut dénon­cer la pré­sente con­ven­tion par noti­fi­ca­tion écrite adres­sée au dépo­si­taire.
   2. La dénon­ci­a­tion prendra effet cent quatre-​vingt jours après la date à laquelle le dépo­si­taire aura reçu la noti­fi­ca­tion.

Article 55

Rela­tion avec les aut­res instru­ments de la Con­ven­tion de Varso­vie

La pré­sente con­ven­tion l'emporte sur tou­tes règles s'appliquant au trans­port inter­na­tio­nal par voie aéri­enne:
      1) entre États par­ties à la pré­sente con­ven­tion du fait que ces États sont com­muné­ment par­ties aux instru­ments sui­vants:
      a) Con­ven­tion pour l'uni­fi­ca­tion de cer­tai­nes règles rela­ti­ves au trans­port aérien inter­na­tio­nal, sig­née à Varso­vie le 12 octobre 1929 (appe­lée ci-​après la Con­ven­tion de Varso­vie);
      b) Pro­tocole por­tant modi­fi­ca­tion de la Con­ven­tion pour l'uni­fi­ca­tion de cer­tai­nes règles rela­ti­ves au trans­port aérien inter­na­tio­nal sig­née à Varso­vie le 12 octobre 1929, fait à La Haye le 28 sep­tem­bre 1955 (appelé ci-​après le Pro­tocole de La Haye);
      c) Con­ven­tion com­p­lé­men­taire à la Con­ven­tion de Varso­vie, pour l'uni­fi­ca­tion de cer­tai­nes règles rela­ti­ves au trans­port aérien inter­na­tio­nal effectué par une per­sonne autre que le trans­por­teur contractuel, sig­née à Gua­da­la­jara le 18 sep­tem­bre 1961 (appe­lée ci-​après la Con­ven­tion de Gua­da­la­jara);
      d) Pro­tocole por­tant modi­fi­ca­tion de la Con­ven­tion pour l'uni­fi­ca­tion de cer­tai­nes règles rela­ti­ves au trans­port aérien inter­na­tio­nal sig­née à Varso­vie le 12 octobre 1929 amen­dée par le pro­tocole fait à La Haye le 28 sep­tem­bre 1955, signé à Gua­te­mala le 8 mars 1971 (appelé ci-​après le Pro­tocole de Gua­te­mala);
      e) Pro­toco­les addi­tion­nels nos 1 à 3 et Pro­tocole de Mon­tréal n° 4 por­tant modi­fi­ca­tion de la Con­ven­tion de Varso­vie amen­dée par le Pro­tocole de La Haye ou par la Con­ven­tion de Varso­vie amen­dée par le Pro­tocole de La Haye et par le Pro­tocole de Gua­te­mala, sig­nés à Mon­tréal le 25 sep­tem­bre 1975 (appe­lés ci-​après les Pro­toco­les de Mon­tréal); ou
      2) dans le ter­ri­to­ire de tout État par­tie à la pré­sente con­ven­tion du fait que cet État est par­tie à un ou plu­sieurs des instru­ments men­tionnés aux alinéas a) à e) ci-​dessus.

Article 56

États pos­sé­dant plus d'un régime juri­di­que
   1. Si un État com­prend deux uni­tés ter­ri­to­ri­a­les ou davan­tage dans les­quel­les des régi­mes juri­di­ques diffé­rents s'appli­quent aux ques­tions régies par la pré­sente con­ven­tion, il peut, au moment de la sig­na­ture, de la rati­fi­ca­tion, de l'accep­ta­tion, de l'appro­ba­tion ou de l'adhé­sion, décla­rer que ladite con­ven­tion s'appli­que à tou­tes ses uni­tés ter­ri­to­ri­a­les ou seu­le­ment à l'une ou plu­sieurs d'entre elles et il peut à tout moment modi­fier cette décla­ra­tion en en sou­met­tant une nou­velle.
   2. Toute décla­ra­tion de ce genre est com­mu­niquée au dépo­si­taire et indi­que expres­sé­ment les uni­tés ter­ri­to­ri­a­les aux­quel­les la con­ven­tion s'appli­que.
   3. Dans le cas d'un État par­tie qui a fait une telle décla­ra­tion:
      a) les réfé­rences, à l'article 23, à la "mon­naie natio­nale" sont inter­pré­tées comme sig­ni­fi­ant la mon­naie de l'unité ter­ri­to­ri­ale per­ti­nente dudit État;
      b) à l'article 28, la réfé­rence à la "loi natio­nale" est inter­pré­tée comme se rap­por­tant à la loi de l'unité ter­ri­to­ri­ale per­ti­nente dudit État.

Article 57

Réser­ves

Aucune réserve ne peut être admise à la pré­sente con­ven­tion, si ce n'est qu'un État par­tie peut à tout moment décla­rer, par noti­fi­ca­tion adres­sée au dépo­si­taire, que la pré­sente con­ven­tion ne s'appli­que pas:
      a) aux trans­ports aéri­ens inter­na­tio­naux effectués et explo­i­tés direc­te­ment par cet État à des finns non com­mer­ci­a­les rela­ti­ve­ment à ses fon­c­tions et devo­irs d'État sou­ve­rain;
      b) au trans­port de per­son­nes, de baga­ges et de mar­chan­di­ses effectué pour ses auto­ri­tés mili­taires à bord d'aéro­nefs imma­tricu­lés dans ou loués par ledit État par­tie et dont la capa­cité entière a été réser­vée par ces auto­ri­tés ou pour le compte de celles-​ci.

EN FOI DE QUOI les pléni­po­ten­ti­aires sous­sig­nés, dûment auto­risés, ont signé la pré­sente con­ven­tion.

FAIT à Mon­tréal le 28e jour du mois de mai de l'an mil neuf cent quatre-​vingt-dixneuf dans les lan­gues française, ang­laise, arabe, chi­no­ise, espagnole et russe, tous les tex­tes fai­sant éga­le­ment foi. La pré­sente con­ven­tion res­tera déposée aux archi­ves de l'Orga­ni­sa­tion de l'avi­a­tion civile inter­na­tio­nale, et le dépo­si­taire en trans­mettra des copies cer­ti­fiées con­for­mes à tous les États par­ties à la Con­ven­tion de Varso­vie, au Pro­tocole de La Haye, à la Con­ven­tion de Gua­da­la­jara, au Pro­tocole de Gua­te­mala et aux Pro­toco­les de Mon­tréal.

KON­VEN­TION OM VISSA ENHET­LIGA REG­LER FÖR INTER­NA­TIO­NELLA LUFT­TRANS­POR­TER

DE FÖR­DRAGS­SLU­TANDE STA­TERNA,
SOM ERKÄN­NER bety­del­sen av kon­ven­tio­nen rörande fast­stäl­lande av vissa gemen­samma bestäm­mel­ser i fråga om inter­na­tio­nell luft­be­ford­ran, under­teck­nad i Wars­zawa den 12 okto­ber 1929, nedan kal­lad "Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen", och av andra, där­med för­knip­pade instru­ment för har­mo­ni­se­ring av lag­stift­ningen om civil luft­fart,
SOM ERKÄN­NER beho­vet av att moder­ni­sera och kon­so­li­dera Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen och andra till den knutna doku­ment,
SOM ERKÄN­NER bety­del­sen av att skydda kon­su­men­ter­nas intres­sen i sam­band med inter­na­tio­nella luft­trans­por­ter och av att sörja för rätt­vis ersätt­ning enligt kom­pen­sa­tions­prin­ci­pen,
SOM ÅTER­I­GEN BEKRÄF­TAR att det är önsk­värt med en meto­disk utveck­ling av de inter­na­tio­nella luft­trans­por­terna och med en stör­nings­fri trans­port av pas­sa­ge­rare, bagage och gods i enlig­het med prin­ci­perna och målen i den kon­ven­tion angå­ende inter­na­tio­nell civil luft­fart som avslu­ta­des i Chi­cago den 7 decem­ber 1944,
SOM ÄR ÖVER­TY­GADE OM att det bästa sät­tet att uppnå en rätt­vis sam­man­väg­ning av alla intres­sen är att ytter­li­gare har­mo­ni­sera och kodi­fi­era vissa bestäm­mel­ser för inter­na­tio­nella luft­trans­por­ter genom att anta en ny kon­ven­tion,
HAR KOM­MIT ÖVER­ENS OM FÖL­JANDE.

KAPI­TEL I

ALL­MÄNNA BESTÄM­MEL­SER

Arti­kel 1

Tillämp­nings­om­råde
   1. Denna kon­ven­tion är tillämp­lig på varje inter­na­tio­nell trans­port av per­so­ner, bagage eller gods som utförs med luft­far­tyg mot ersätt­ning. Den är också tillämp­lig på trans­por­ter med luft­far­tyg som luft­trans­port­fö­re­tag utför utan ersätt­ning.
   2. I denna kon­ven­tion avses med "inter­na­tio­nell trans­port" varje trans­port där avgångs-​ och des­ti­na­tions­or­ten enligt par­ter­nas över­ens­kom­melse - oav­sett om trans­portav­brott eller byte av luft­far­tyg före­kom­mer - lig­ger antingen inom två för­drags­slu­tande sta­ters ter­ri­to­rier eller inom en och samma för­drags­slu­tande stats ter­ri­to­rium om en över­ens­kom­men mel­lan­land­ning görs inom en annan stats ter­ri­to­rium, även om den sta­ten inte till­trätt kon­ven­tio­nen. Trans­port mel­lan två plat­ser på en och samma för­drags­slu­tande stats ter­ri­to­rium utan över­ens­kom­men mel­lan­land­ning på en annan stats ter­ri­to­rium anses inte som inter­na­tio­nell trans­port enligt denna kon­ven­tion.
   3. I denna kon­ven­tion anses en trans­port som utförs av flera trans­por­tö­rer efter varandra vara en enda trans­port, oav­sett om det slu­tits ett eller flera avtal om denna, för­ut­satt att par­terna betrak­tar trans­por­ten som en enda trans­port; trans­por­ten för­lo­rar inte sin inter­na­tio­nella karak­tär enbart för att ett eller flera av avta­len helt skall full­gö­ras inom en och samma stats ter­ri­to­rium.
   4. Denna kon­ven­tion skall även tilläm­pas på sådana trans­por­ter som avses i kapi­tel V.

Arti­kel 2

Trans­por­ter som utförs av en stat och trans­por­ter av post
   1. Denna kon­ven­tion skall till­läm­pas på trans­por­ter som utförs av en stat, kom­mun eller annat offent­ligt organ och som upp­fyl­ler vill­ko­ren i arti­kel 1.
   2. Vid trans­port av post är trans­por­tö­ren ansva­rig enbart gente­mot post­be­ford­rings­fö­re­ta­get och i enlig­het med de reg­ler som gäl­ler för för­hål­lan­det mel­lan trans­por­tö­rer och post­be­ford­rings­fö­re­tag.
   3. Med undan­tag för vad som anges i punkt 2 skall kon­ven­tio­nen inte tilläm­pas på post­trans­por­ter.

KAPI­TEL II

DOKU­MEN­TA­TION SAMT PAR­TER­NAS SKYL­DIG­HE­TER VID TRANS­PORT AV PAS­SA­GE­RARE, BAGAGE OCH GODS

Arti­kel 3

Pas­sa­ge­rare och bagage
   1. För pas­sa­gerar­trans­por­ter skall indi­vi­du­ella eller kol­lek­tiva trans­port­hand­lingar till­han­da­hål­las som inne­hål­ler:
      a) upp­gift om avgångs-​ och des­ti­na­tions­ort;
      b) om avgångs-​ och des­ti­na­tions­or­ten lig­ger inom samma för­drags­slu­tande stats ter­ri­to­rium och en eller flera mel­lan­land­ningar enligt vad som har över­ens­kom­mits skall ske inom en annan stats ter­ri­to­rium, upp­gift om plat­sen för minst en sådan mel­lan­land­ning.
   2. Någon trans­port­hand­ling behö­ver dock inte till­han­da­hål­las, om upp­gif­terna som avses i punkt 1 regi­stre­ras på annat sätt.
I sådant fall skall trans­por­tö­ren erbjuda pas­sa­ge­ra­ren en utskrift av de regi­stre­rade upp­gif­terna.
   3. Trans­por­tö­ren skall ge pas­sa­ge­ra­ren ett baga­gekvitto för varje inchec­kad baga­ge­en­het.
   4. Pas­sa­ge­ra­ren skall skrift­li­gen upp­ly­sas om att denna kon­ven­tion, när den är tillämp­lig, regle­rar och even­tu­ellt begrän­sar trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar för döds­fall eller skada, för bagage som för­störts, för­lo­rats eller ska­dats och för för­se­ningar.
   5. Trans­portav­ta­lets befint­lig­het eller gil­tig­het påver­kas inte av att de före­gå­ende punk­terna åsi­do­sätts; också i sådant fall omfat­tas avta­let av bestäm­mel­serna i denna kon­ven­tion, inbe­gri­pet bestäm­mel­serna om ansvars­be­gräns­ning.

Arti­kel 4

Gods
   1. För varje gods­trans­port skall en flyg­frakt­se­del till­han­da­hål­las.
   2. Någon flyg­frakt­se­del behö­ver dock inte till­han­da­hål­las, om upp­gif­terna angå­ende trans­por­ten regi­stre­ras på annat sätt. I sådant fall skall trans­por­tö­ren om avsän­da­ren begär det till­han­da­hålla avsän­da­ren ett godskvitto som gör det möj­ligt att iden­ti­fi­era för­sän­del­sen och ger till­gång till de upp­gif­ter om trans­por­ten som regi­stre­rats.

Arti­kel 5

Flyg­frakt­se­delns och godskvit­tots inne­håll

Flyg­frakt­se­deln eller godskvit­tot skall inne­hålla:
      a) upp­gift om avgångs­ort och des­ti­na­tions­ort;
      b) om avgångs-​ och des­ti­na­tions­or­ten lig­ger inom samma för­drags­slu­tande stats ter­ri­to­rium och en eller flera mel­lan­land­ningar enligt vad som har över­ens­kom­mits skall ske inom en annan stats ter­ri­to­rium, upp­gift om plat­sen för minst en sådan mel­lan­land­ning;
      c) upp­gift om för­sän­del­sens vikt.

Arti­kel 6

Hand­ling med upp­gif­ter om godsets art

Om det behövs för att skyl­dig­he­ter enligt tull­lens, poli­sens eller någon annan myn­dig­hets före­skrif­ter skall kunna full­gö­ras, får det begä­ras av avsän­da­ren att denne skall till­han­da­hålla en skrift­lig hand­ling med upp­lys­ningar om godsets art. Denna bestäm­melse med­för inte någon skyl­dig­het eller något ska­de­stånds­an­svar för trans­por­tö­ren.

Arti­kel 7

Beskriv­ning av flyg­frakt­se­deln
   1. Flyg­frakt­se­deln skall upp­rät­tas av avsän­da­ren i tre ori­gi­nalex­em­plar.
   2. Det första exem­pla­ret skall för­ses med beteck­ningen "för trans­por­tö­ren" och under­teck­nas av avsän­da­ren. Det andra exem­pla­ret skall för­ses med beteck­ningen "för mot­ta­ga­ren" och under­teck­nas av avsän­da­ren och trans­por­tö­ren. Det tredje exem­pla­ret skall under­teck­nas av trans­por­tö­ren och över­läm­nas till avsän­da­ren när god­set har tagits emot.
   3. Avsän­da­rens och trans­por­tö­rens under­skrif­ter får vara tryckta eller stämp­lade.
   4. Om inte annat visas, skall trans­por­tö­ren anses ha hand­lat på avsän­da­rens upp­drag om trans­por­tö­ren upp­rät­tat flyg­frakt­se­deln på den­nes begä­ran.

Arti­kel 8

Trans­port­hand­ling för flera gods­en­he­ter

När trans­por­ten avser flera gods­en­he­ter
      a) har trans­por­tö­ren rätt att begära att avsän­da­ren upp­rät­tar sepa­rata flyg­frakt­sed­lar;
      b) har avsän­da­ren rätt att begära att trans­por­tö­ren läm­nar över sepa­rata godskvit­ton, om upp­gif­terna i enlig­het med arti­kel 4, andra styc­ket, regi­stre­rats på annat sätt.

Arti­kel 9

Brist­fäl­liga hand­lingar

Trans­portav­ta­lets befint­lig­het eller gil­tig­het påver­kas inte av att artik­larna 4-8 åsi­do­sätts, och avta­let omfat­tas även i sådant fall av bestäm­mel­serna i denna kon­ven­tion, inbe­gri­pet bestäm­mel­serna om ansvars­be­gräns­ning.

Arti­kel 10

Ansvar för upp­gif­terna i hand­ling­arna
   1. Avsän­da­ren ansva­rar för rik­tig­he­ten hos upp­gif­ter och upp­lys­ningar om god­set som denne eller någon som har hand­lat på den­nes upp­drag har läm­nat på flyg­frakt­se­deln eller på godskvit­tot eller regi­stre­rat på annat sätt i enlig­het med arti­kel 4.2. Detta gäl­ler också, om den som hand­lar på avsän­da­rens upp­drag sam­ti­digt är ombud för trans­por­tö­ren.
   2. Avsän­da­ren skall ersätta trans­por­tö­ren för de ska­dor som trans­por­tö­ren eller någon som trans­por­tö­ren ansva­rar för orsa­kats på grund av att de upp­gif­ter eller upp­lys­ningar som har läm­nats av avsän­da­ren eller på den­nes upp­drag är orik­tiga eller ofull­stän­diga.
   3. Om inte annat föl­jer av punk­terna 1 och 2 skall trans­por­tö­ren ersätta avsän­da­ren för de ska­dor som avsän­da­ren eller någon som avsän­da­ren ansva­rar för lidit på grund av att de upp­gif­ter eller upp­lys­ningar som läm­nats av trans­por­tö­ren eller på den­nes upp­drag och förts in på godskvit­tot eller regi­stre­rats på annat sätt i enlig­het med arti­kel 4.2, är orik­tiga eller ofull­stän­diga.

Arti­kel 11

Hand­ling­ar­nas bevis­värde
   1. Flyg­frakt­se­deln eller godskvit­tot skall, om inte annat visas, anses styrka att ett trans­portav­tal ingåtts, att god­set accep­te­rats samt att de vill­kor som anges på flyg­frakt­se­deln eller godskvit­tot har god­ta­gits.
   2. Om inte annat visas, skall upp­gif­terna på flyg­frakt­se­deln eller godskvit­tot om godsets vikt, mått eller för­pack­ning eller om anta­let gods­en­he­ter anses styrkta; upp­gif­terna på flyg­frakt­se­deln eller godskvit­tot om godsets mängd, volym eller skick skall anses ha bevis­värde endast under för­ut­sätt­ning att trans­por­tö­ren i avsän­da­rens när­varo har kon­trol­le­rat dem och på flyg­frakt­se­deln eller godskvit­tot inty­gat detta, eller om upp­gif­terna avser godsets syn­liga skick.

Arti­kel 12

Rätt att för­foga över god­set
   1. Utan att det påver­kar avsän­da­rens skyl­dig­he­ter enligt trans­portav­ta­let, har denne rätt att för­foga över god­set genom att återta det på avgångs-​ eller des­ti­na­tions­flyg­plat­sen eller stoppa det vid land­ning under resan eller bestämma att god­set på des­ti­na­tions­or­ten eller under resan skall avläm­nas till någon annan än den som ursprung­li­gen har angetts som mot­ta­gare eller begära att det skall skic­kas till­baka till avgångs­flyg­plat­sen. Avsän­da­ren får dock inte utöva sin rätt att för­foga över god­set på ett sådant sätt att det med­för skada för trans­por­tö­ren eller för någon annan avsän­dare, och avsän­da­ren måste ersätta de extra kost­na­der som upp­kom­mer genom utö­van­det av denna rätt.
   2. Om avsän­da­rens anvis­ningar inte kan verk­stäl­las, skall trans­por­tö­ren ome­del­bart under­rätta avsän­da­ren om detta.
   3. Om trans­por­tö­ren föl­jer avsän­da­rens anvis­ningar utan att begära att den­nes exem­plar av flyg­frakt­se­deln eller godskvit­tot skall visas upp, ansva­rar trans­por­tö­ren med bibe­hål­len regress­rätt mot avsän­da­ren för de ska­dor som där­i­ge­nom upp­står för den rätt­mä­tige inne­ha­va­ren av nämnda exem­plar.
   4. Avsän­da­rens rätt upp­hör när mot­ta­ga­rens rätt inträ­der i enlig­het med arti­kel 13. Om mot­ta­ga­ren väg­rar att ta emot god­set eller om denne inte är anträff­bar, får dock avsän­da­ren åter rätt att för­foga över god­set.

Arti­kel 13

Avläm­nande av gods
   1. Utom i de fall då avsän­da­ren har utö­vat sin rätt enligt arti­kel 12, har mot­ta­ga­ren rätt att begära att få ut god­set av trans­por­tö­ren när detta har kom­mit fram till des­ti­na­tions­or­ten, för­ut­satt att mot­ta­ga­ren beta­lar vad trans­por­tö­ren har rätt att fordra samt upp­fyl­ler trans­portvill­ko­ren.
   2. Om inte annat har avta­lats, skall trans­por­tö­ren genast under­rätta mot­ta­ga­ren när god­set har kom­mit fram.
   3. Om trans­por­tö­ren erkän­ner att god­set har för­lo­rats, eller om god­set inte har kom­mit fram inom sju dagar efter den dag då det borde ha anlänt, får mot­ta­ga­ren göra sina rät­tig­he­ter enligt trans­portav­ta­let gäl­lande mot trans­por­tö­ren.

Arti­kel 14

Avsän­da­rens och mot­ta­ga­rens utö­vande av sina rät­tig­he­ter

Såväl avsän­da­ren som mot­ta­ga­ren får göra gäl­lande sina rät­tig­he­ter enligt artik­larna 12 och 13 i eget namn, under för­ut­sätt­ning att de upp­fyl­ler sina för­plik­tel­ser enligt trans­portav­ta­let, oav­sett om de hand­lar för egen räk­ning eller på någon annans upp­drag.

Arti­kel 15

För­hål­lan­det mel­lan avsän­dare och mot­ta­gare och gente­mot tredje män
   1. Artik­larna 12-14 inver­kar var­ken på avsän­da­rens eller mot­ta­ga­rens inbör­des för­hål­lande eller det inbör­des för­hål­lan­det mel­lan tredje män vars rätt här­le­der sig från avsän­da­ren eller mot­ta­ga­ren.
   2. Avvi­kel­ser från bestäm­mel­serna i artik­larna 12-14 gäl­ler endast om de uttryck­li­gen är införda på flyg­frakt­se­deln eller godskvit­tot.

Arti­kel 16

Skyl­dig­he­ter enligt tul­lens, ord­nings­mak­tens och andra myn­dig­he­ters före­skrif­ter
   1. Avsän­da­ren skall lämna de upp­lys­ningar och skrift­liga hand­lingar som behövs för att upp­fylla tul­lens, poli­sens och andra myn­dig­he­ters form­fö­re­skrif­ter innan god­set får läm­nas till mot­ta­ga­ren. Avsän­da­ren skall ersätta trans­por­tö­ren för den skada som upp­står för trans­por­tö­ren på grund av att sådana upp­lys­ningar eller hand­lingar sak­nas eller är ofull­stän­diga eller orik­tiga, om inte trans­por­tö­ren eller någon av trans­por­tö­rens anställda eller upp­drags­ta­gare har orsa­kat ska­dan genom fel eller för­sum­melse.
   2. Trans­por­tö­ren är inte skyl­dig att under­söka upp­lys­ning­ar­nas eller hand­ling­ar­nas rik­tig­het eller full­stän­dig­het.

KAPI­TEL III

FRAKT­FÖ­RA­RENS SKA­DE­STÅNDS­AN­SVAR OCH ERSÄTT­NING­ENS OMFATT­NING

Arti­kel 17

Pas­sa­ge­ra­res döds­fall eller skada - Skada på bagage
   1. Trans­por­tö­ren ansva­rar för döds­fall eller kropps­skada som till­fo­gats pas­sa­ge­rare under för­ut­sätt­ning att den ska­debring­ande hän­del­sen inträf­fat ombord på luft­far­ty­get eller vid ombord­stig­ningen eller avstig­ningen.
   2. Trans­por­tö­ren ansva­rar om inchec­kat bagage för­störts, för­lo­rats eller ska­dats under för­ut­sätt­ning att den ska­debring­ande hän­del­sen inträf­fat ombord på luft­far­ty­get eller under den tid då baga­get var i trans­por­tö­rens vård.
Trans­por­tö­ren ansva­rar dock inte i den mån ska­dan orsa­kas av baga­gets egen­ska­per eller av en inne­bo­ende defekt eller svag­het hos det. När det gäl­ler hand­ba­gage, inbe­gri­pet per­son­liga till­hö­rig­he­ter, ansva­rar trans­por­tö­ren för ska­dor, om trans­por­tö­ren eller den­nes anställda eller upp­drags­ta­gare har orsa­kat ska­dan genom fel eller för­sum­melse.
   3. Om trans­por­tö­ren erkän­ner att inchec­kat bagage har för­lo­rats eller om det inchec­kade baga­get inte har kom­mit fram inom tju­goen dagar efter den dag då det skulle ha anlänt, har pas­sa­ge­ra­ren rätt att göra sina rät­tig­he­ter enligt trans­portav­ta­let gäl­lande mot trans­por­tö­ren.
   4. Om inget annat anges, avses i denna kon­ven­tion med "bagage" både inchec­kat bagage och hand­ba­gage.

Arti­kel 18

Skada på gods
   1. Trans­por­tö­ren ansva­rar om gods för­störts, för­lo­rats eller ska­dats under för­ut­sätt­ning att den ska­debring­ande hän­del­sen inträf­fat under luft­trans­por­ten.
   2. Trans­por­tö­ren ansva­rar dock inte i den mån ska­dan enligt vad trans­por­tö­ren visar orsa­kats av:
      a) godsets egen­ska­per eller av en inne­bo­ende defekt eller svag­het hos det;
      b) brist­fäl­lig för­pack­ning av god­set som har utförts av någon annan än trans­por­tö­ren eller trans­por­tö­rens anställda eller upp­drags­ta­gare;
      c) krigs­hand­ling eller väp­nad kon­flikt; eller
      d) myn­dig­hets­ut­öv­ning i sam­band med att god­set förs in i eller ut ur en stat eller tran­si­te­ras.
   3. Med "luft­trans­port" i första styc­ket avses den tid under vil­ken god­set är i trans­por­tö­rens vård.
   4. Luft­trans­por­ten omfat­tar dock inte sådana trans­por­ter till lands, till sjöss eller på en inre vat­ten­väg som sker utan­för en flyg­plats. När en sådan trans­port utförs för last­ning, avläm­nande eller omlast­ning på grund av trans­portav­ta­let, skall dock varje skada anses ha upp­kom­mit till följd av en hän­delse under luft­trans­por­ten, om inte annat visas. Om trans­por­tö­ren utan avsän­da­rens sam­tycke ersät­ter hela eller delar av en trans­port som enligt avta­let mel­lan par­terna skall ske i form av en luft­trans­port med ett annat trans­portslag, skall luft­trans­por­ten anses omfatta även denna del av trans­por­ten.

Arti­kel 19

För­se­ning

Trans­por­tö­ren ansva­rar för ska­dor till följd av för­se­ning vid luft­trans­por­ter av pas­sa­ge­rare, bagage och gods.
Trans­por­tö­ren ansva­rar dock inte för sådana ska­dor om trans­por­tö­ren visar att denne och den­nes anställda eller upp­drags­ta­gare har vid­ta­git alla de åtgär­der som rim­li­gen kan begä­ras för att und­vika ska­dorna eller att det var omöj­ligt att vidta sådana åtgär­der.

Arti­kel 20

Jämk­ning

Om trans­por­tö­ren visar att en skada orsa­kats helt eller del­vis av vårds­lös­het eller under­lå­ten­het eller annan orik­tig hand­ling av den som begär ersätt­ning eller av någon från vil­ken den som begär ersätt­ning här­le­der sin rätt, skall trans­por­tö­ren helt eller del­vis vara befriad från ska­de­stånds­an­svar gente­mot den som begär ersätt­ning i den utsträck­ning som vårds­lös­he­ten eller under­lå­ten­he­ten helt eller del­vis orsa­kat ska­dan. Om en pas­sa­ge­rare har dödats eller ska­dats och om någon annan än pas­sa­ge­ra­ren begär ersätt­ning med anled­ning därav, skall trans­por­tö­ren också vara helt eller del­vis befriad från ska­de­stånds­an­svar om pas­sa­ge­ra­ren själv orsa­kat eller med­ver­kat till ska­dan genom vårds­lös­het eller under­lå­ten­het eller annan orik­tig hand­ling.
Denna arti­kel gäl­ler alla bestäm­mel­ser om ska­de­stånds­an­svar i denna kon­ven­tion, även arti­kel 21.1.

Arti­kel 21

Ersätt­ning för pas­sa­ge­ra­res döds­fall eller skada
   1. För sådana ska­dor som avses i arti­kel 17.1 och som inte över­sti­ger 100 000 sär­skilda drag­nings­rät­ter för varje enskild pas­sa­ge­rare kan trans­por­tö­ren var­ken undgå eller begränsa sitt ska­de­stånds­an­svar.
   2. För sådana ska­dor som avses i arti­kel 17.1 är trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar begrän­sat till 100 000 sär­skilda drag­nings­rät­ter för varje enskild pas­sa­ge­rare om trans­por­tö­ren visar:
      a) att ska­dan inte vål­lats av trans­por­tö­rens eller den­nes anställ­das eller upp­drags­ta­ga­res vårds­lös­het eller annan orik­tig hand­ling eller under­lå­ten­het; eller
      b) att ska­dan ute­slu­tande orsa­kats av tredje mans vårds­lös­het eller annan orik­tig hand­ling eller under­lå­ten­het.

Arti­kel 22

Ansvars­be­gräns­ning beträf­fande för­se­ning, bagage och gods
   1. För ska­dor på grund av för­se­ning enligt arti­kel 19 vid trans­port av pas­sa­ge­rare är trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar begrän­sat till 4 150 sär­skilda drag­nings­rät­ter för varje pas­sa­ge­rare.
   2. Vid trans­port av bagage är trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar om baga­get för­störts, för­lo­rats, ska­dats eller för­se­nats begrän­sat till 1 000 sär­skilda drag­nings­rät­ter för varje enskild pas­sa­ge­rare, om inte pas­sa­ge­ra­ren, när det inchec­kade baga­get över­läm­na­des till trans­por­tö­ren, gjorde en sär­skild för­kla­ring om det intresse som är knu­tet till att baga­get avläm­nas på des­ti­na­tions­or­ten och beta­lade tilläggs­av­gift om en sådan begär­des. I sådant fall gäl­ler det då upp­givna belop­pet som gräns för trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar, om inte trans­por­tö­ren kan visa att detta belopp är högre än vär­det av pas­sa­ge­ra­rens fak­tiska intresse av att baga­get avläm­nas på des­ti­na­tions­or­ten.
   3. Vid trans­port av gods är trans­por­tö­rens ansvar för skada om god­set för­störts, för­lo­rats, ska­dats eller för­se­nats begrän­sat till 17 sär­skilda drag­nings­rät­ter per kilo­gram, om inte avsän­da­ren, när god­set över­läm­na­des till trans­por­tö­ren, gjorde en sär­skild för­kla­ring om det intresse som är knu­tet till att god­set avläm­nas på des­ti­na­tions­or­ten och beta­lade tilläggs­av­gift om en sådan begär­des. I sådant fall gäl­ler det då upp­givna belop­pet som gräns för trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar, om inte trans­por­tö­ren kan visa att detta belopp är högre än vär­det av avsän­da­rens fak­tiska intresse av att god­set avläm­nas på des­ti­na­tions­or­ten.
   4. Om endast en del av god­set eller endast ett före­mål i detta för­störs, för­lo­ras, ska­das eller för­se­nas, skall endast vik­ten av denna gods­en­het utgöra grund för beräk­ning av grän­sen för trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar. Om vär­det av andra gods­en­he­ter, som omfat­tas av samma flyg­frakt­se­del, godskvitto eller regi­stre­ring på annat sätt i enlig­het med arti­kel 2.4, påver­kas av för­stö­rel­sen, för­lus­ten, ska­dan eller för­se­ningen, skall den sam­man­lagda vik­ten på dessa gods­en­he­ter med­räk­nas när grän­sen för trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar skall bestäm­mas.
   5. Bestäm­mel­serna i punkt 1 och 2 gäl­ler inte om det visas att trans­por­tö­ren eller den­nes anställda eller upp­drags­ta­gare genom en hand­ling eller under­lå­ten­het orsa­kat ska­dan i avsikt att skada eller av grov oakt­sam­het och med vet­skap om att en skada tro­li­gen skulle bli följ­den. Detta gäl­ler dock i fråga om trans­por­tö­rens anställda och upp­drags­ta­gare endast om det visas att de hand­lat under utö­vande av tjäns­ten eller upp­dra­get.
   6. De ansvars­grän­ser som anges i arti­kel 21 och i denna arti­kel skall inte hindra dom­sto­len att där­ut­ö­ver i enlig­het med natio­nell lag­stift­ning helt eller del­vis utdöma ersätt­ning för käran­dens rät­te­gångs­kost­na­der och för andra utgif­ter som käran­den haft till följd av en pro­cess, inbe­gri­pet upp­lu­pen ränta. Detta gäl­ler dock inte om trans­por­tö­ren inom sex måna­der från den ska­debring­ande hän­del­sen eller innan talan väck­tes, om detta inträf­far senare, skrift­li­gen har erbju­dit käran­den minst lika myc­ket i ersätt­ning som det utdömda ska­de­stån­det, ej med­räk­nat rät­te­gångs­kost­na­der och andra utgif­ter till följd av pro­ces­sen.

Arti­kel 23

Omräk­ning av mone­tära enhe­ter
   1. Med "sär­skilda drag­nings­rät­ter" avses i denna kon­ven­tion de sär­skilda drag­nings­rät­ter som fast­ställs av Inter­na­tio­nella valu­ta­fon­den. Vid rätts­liga för­fa­ran­den skall omräk­ning av belop­pen till natio­nell valuta ske på grund­val av valu­tor­nas värde uttryckt i sär­skilda drag­nings­rät­ter den dag då domen med­de­las. Vär­det av en för­drags­slu­tande stats natio­nella valuta uttryckt i sär­skilda drag­nings­rät­ter skall, för en stat som är med­lem av Inter­na­tio­nella valu­ta­fon­den, bestäm­mas enligt den beräk­nings­me­tod som ifrå­ga­va­rande dag tilläm­pas av valu­ta­fon­den för dess verk­sam­het och trans­ak­tio­ner. Vär­det av en för­drags­slu­tande stats natio­nella valuta uttryckt i sär­skilda drag­nings­rät­ter skall för en stat som inte är med­lem av Inter­na­tio­nella valu­ta­fon­den beräk­nas på det sätt som den sta­ten bestäm­mer.
   2. En stat som inte är med­lem av Inter­na­tio­nella valu­ta­fon­den och vars lag inte med­ger att de bestäm­mel­ser som anges i punkt 1 tilläm­pas får dock, vid ratifikations-​ eller anslut­nings­till­fäl­let eller när som helst där­ef­ter, för­klara att den ansvars­gräns för trans­por­tö­ren som gäl­ler enligt arti­kel 21 skall vara 1 500 000 mone­tära enhe­ter per pas­sa­ge­rare vid rätts­liga för­fa­ran­den inom deras ter­ri­to­rium, 62 500 mone­tära enhe­ter per pas­sa­ge­rare när det gäl­ler arti­kel 22.1, 15 000 mone­tära enhe­ter per pas­sa­ge­rare när det gäl­ler arti­kel 22.2 och 250 mone­tära enhe­ter per kilo­gram när det gäl­ler arti­kel 22.3. Denna mone­tära enhet mot­sva­rar 65,5 mil­li­gram guld av 0,900 fin­het. Belopp enligt denna punkt som räk­nats om till natio­nellt myntslag får run­das av.
Omräk­ningen av belop­pen skall ske enligt den ifrå­ga­va­rande sta­tens lag.
   3. Den beräk­ning som nämns i sista meningen i punkt 1 och den omräk­nings­me­tod som nämns i punkt 2 skall göras så att resul­ta­tet i den för­drags­slu­tande sta­tens natio­nella valuta för de belopp som anges i artik­larna 21 och 22 så långt möj­ligt ger uttryck för samma real­värde som en beräk­ning enligt de tre första mening­arna i punkt 1 skulle göra. När en för­drags­slu­tande stat depo­ne­rar ett ratifikations-​, antagande-​, godkännande-​ eller anslut­nings­in­stru­ment av- seende denna kon­ven­tion och vid varje änd­ring av ett sådant instru­ment, skall den sta­ten under­rätta depo­si­ta­rien om den beräk­nings­me­tod som sta­ten tilläm­par enligt punkt 1 respek­tive om resul­ta­tet av omräk­ningen enligt punkt 2.

Arti­kel 24

Över­syn av ansvars­grän­serna
   1. Utan att det påver­kar tillämp­ningen av bestäm­mel­serna i arti­kel 25, skall depo­si­ta­rien, med beak­tande av punkt 2 nedan, vart femte år se över de ansvars­grän­ser som före­skrivs i artik­larna 21-23, var­vid den första över­sy­nen skall genom­fö­ras i slu­tet av det femte året efter dagen för kon­ven­tio­nens ikraft­trä­dande eller, om denna inte trä­der i kraft inom fem år efter det att den öpp­nats för under­teck­nande, under det första år som kon­ven­tio­nen är i kraft, på grund­val av en infla­tions­fak­tor mot­sva­rande den acku­mu­le­rade infla­tions­tak­ten sedan den senaste över­sy­nen eller, vid den första över­sy­nen, sedan dagen för kon­ven­tio­nens ikraft­trä­dande. För fast­stäl­lan­det av infla­tions­fak­torn skall infla­tions­tak­ten beräk­nas som vägt genom­snitt av den årliga änd­ringen i de sta­ters kon­su­ment­pris­in­dex, vil­kas valu­tor omfat­tar den sär­skilda drag­nings­rätt som nämns i arti­kel 23.1.
   2. Om resul­ta­tet av över­sy­nen enligt punkt 1 är en infla­tions­fak­tor som över­sti­ger 10 %, skall depo­si­ta­rien under­rätta de för­drags­slu­tande sta­terna om änd­ringen av ansvars­grän­serna. Änd­ringen skall träda i kraft sex måna­der efter det att de för­drags­slu­tande sta­terna under­rät­tats. Om en majo­ri­tet av de för­drags­slu­tande sta­terna inom tre måna­der efter det att de har under­rät­tats om änd­ringen med­de­lar att de inte god­kän­ner den, skall änd­ringen inte träda i kraft, och depo­si­ta­rien skall hän­skjuta ären­det till ett möte mel­lan de för­drags­slu­tande sta­terna. Depo­si­ta­rien skall omgå­ende under­rätta alla för­drags­slu­tande sta­ter om när en änd­ring trä­der ikraft.
   3. Utan hin­der av punkt 1 skall för­fa­ran­det enligt punkt 2 till­läm­pas när­helst en tred­je­del av de för­drags­slu­tande sta­terna så öns­kar, för­ut­satt att infla­tions­fak­torn enligt första styc­ket över­sti­ger 30 % sedan den senaste änd­ringen eller, om det ännu inte gjorts någon änd­ring, sedan dagen för kon­ven­tio­nens ikraft­trä­dande. Påföl­jande över­sy­ner enligt för­fa­ran­det i punkt 1 skall göras vart femte år och för första gången i slu­tet av det femte året efter dagen för över­syn enligt denna punkt.

Arti­kel 25

Avtal om ansvars­grän­ser

En trans­por­tör får före­skriva att högre ansvars­grän­ser än de som fast­ställs i denna kon­ven­tion skall gälla för trans­portav­ta­let eller att inga ansvars­grän­ser alls skall gälla.

Arti­kel 26

Ogil­tiga avtals­vill­kor

Varje avtals­vill­kor som har till syfte att befria trans­por­tö­ren från ska­de­stånds­an­svar eller att bestämma lägre ansvars­grän­ser än de som fast­ställts i denna kon­ven­tion är ogil­tigt, men trans­portav­ta­let som sådant är ändå gil­tigt och omfat­tas av bestäm­mel­serna i kon­ven­tio­nen.

Arti­kel 27

Fri­het att ingå avtal

Inget i denna kon­ven­tion skall hindra trans­por­tö­ren från att vägra att sluta trans­portav­tal, avstå från att göra gäl­lande ansvars­fri­hets­grun­der enligt kon­ven­tio­nen eller fast­ställa vill­kor som inte stri­der mot kon­ven­tio­nen.

Arti­kel 28

För­skott

Vid fly­go­lyc­kor som med­för att pas­sa­ge­rare dödas eller ska­das skall trans­por­tö­ren, om dess natio­nella lag­stift­ning krä­ver det, omgå­ende betala för­skott till de fysiska per­so­ner som är ersätt­nings­be­rät­ti­gade för att täcka deras ome­del­bara eko­no­miska behov. Ett sådant för­skott inne­bär inte något med­gi­vande av ska­de­stånds­an­svar och får från­räk­nas de even­tu­ella ersätt­nings­be­lopp som trans­por­tö­ren senare beta­lar.

Arti­kel 29

Grund för ersätt­nings­krav

I fråga om trans­por­ter av pas­sa­ge­rare, bagage eller gods får en talan om ska­de­stånd, oav­sett hur den grun­dats - med stöd av kon­ven­tio­nen, inom­kon­trak­tu­ellt, utom­kon­trak­tu­ellt eller på annan grund - föras endast på de vill­kor och inom de grän­ser som fast­ställs i denna kon­ven­tion, oav­sett vem eller vilka som har rätt att föra talan och vil­ken rätt som till­kom­mer dem. Vid en sådan talan är bestraf­fande, avskräc­kande eller andra icke­kom­pen­sa­to­riska ska­d­e­pos­ter inte ersätt­nings­gilla.

Arti­kel 30

Anställda och upp­drags­ta­gare - sam­man­lagda ska­de­ståndskrav
   1. Om talan förs beträf­fande skada som omfat­tas av kon­ven­tio­nen mot någon av trans­por­tö­rens anställda eller upp­drags­ta­gare, får dessa åbe­ropa samma vill­kor och ansvars­grän­ser som trans­por­tö­ren, om de kan visa att de hand­lat under utö­vande av tjäns­ten eller upp­dra­get.
   2. Den sam­man­lagda ersätt­ning som trans­por­tö­ren och den­nes anställda och upp­drags­ta­gare åläggs att utge får inte över­skrida de nämnda grän­serna.
   3. Utom vid trans­port av gods gäl­ler bestäm­mel­serna i punkt 1 och 2 inte, om det visas att trans­por­tö­rens anställda eller upp­drags­ta­gare orsa­kat ska­dan genom hand­ling eller under­lå­ten­het i avsikt att skada eller av grov oakt­sam­het och med vet­skap om att en skada tro­li­gen skulle bli följ­den.

Arti­kel 31

Tids­frist för rekla­ma­tio­ner
   1. Om inte annat visas, skall inchec­kat bagage eller gods som mot­ta­ga­ren tar emot utan anmärk­ning anses vara avläm­nat i gott skick och i över­ens­stäm­melse med trans­port­hand­lingen eller den regi­stre­ring på annat sätt som avses i arti­kel 3.2, och arti­kel 4.2.
   2. Den per­son till vil­ket baga­get eller god­set skall avläm­nas skall rekla­mera even­tu­ella ska­dor hos trans­por­tö­ren omgå­ende efter upp­täck­ten, dock senast sju dagar från mot­ta­gan­det när det gäl­ler bagage och senast fjor­ton dagar från mot­ta­gan­det i fråga om gods. Vid för­se­ning skall rekla­ma­tion ske inom 21 dagar från den dag då baga­get eller god­set ställ­des till denna per­sons för­fo­gande.
   3. Rekla­ma­tion skall göras skrift­li­gen och skall ha läm­nats eller avsänts inom den ovan angivna tiden.
   4. Om någon rekla­ma­tion inte görs inom den ovan angivna tiden, får talan föras mot trans­por­tö­ren endast om denne för­fa­rit svik­ligt.

Arti­kel 32

Ska­de­stånds­an­sva­rigs död

Om den ska­de­stånds­an­sva­rige har avli­dit, får en talan om ersätt­ning enligt denna kon­ven­tion föras mot den som lag­li­gen före­trä­der döds­boet.

Arti­kel 33

Juris­dik­tion
   1. Talan om ersätt­ning skall väc­kas inom något av de för­drags­slu­tande sta­ter­nas ter­ri­to­rier. Käran­den får välja att väcka talan antingen vid dom­sto­len i den ort där trans­por­tö­ren har sitt hem­vist, där trans­por­tö­rens huvud­kon­tor lig­ger eller där det kon­tor lig­ger, genom vil­ket avta­let slu­tits, eller också vid dom­sto­len på des­ti­na­tions­or­ten.
   2. Talan om ersätt­ning då en pas­sa­ge­rare dödats eller ska­dats får väc­kas antingen vid någon av de dom­sto­lar som nämns i punkt 1 eller inom den för­drags­slu­tande stats ter­ri­to­rium där pas­sa­ge­ra­ren vid olycks­till­fäl­let hade sin huvud­sak­liga och sta­dig­va­rande bostad, från eller till vil­ket trans­por­tö­ren bedri­ver luft­trans­port av pas­sa­ge­rare, antingen med eget luft­far­tyg eller med någon annan trans­por­törs luft­far­tyg på grund­val av ett affärs­av­tal och där trans­por­tö­ren bedri­ver sin verk­sam­het för luft­trans­port av pas­sa­ge­rare från loka­ler som ägs eller hyrs av trans­por­tö­ren själv eller av någon annan trans­por­tör med vil­ken trans­por­tö­ren har slu­tit ett affärs­av­tal.
   3. I punkt 2 avses med
      a) affärs­av­tal: ett avtal, som inte är ett för­med­lings­av­tal, mel­lan trans­por­tö­rer om till­han­da­hål­lande av gemen­samma tjäns­ter för luft­trans­port av pas­sa­ge­rare,
      b) huvud­sak­lig och sta­dig­va­rande bostad: pas­sa­ge­ra­rens fasta och sta­dig­va­rande hem­vist vid olycks­till­fäl­let. Pas­sa­ge­ra­rens natio­na­li­tet skall inte vara avgö­rande i detta avse­ende.
   4. I rät­te­gångs­frå­gor skall lagen i den stat där målet prö­vas till­läm­pas.

Arti­kel 34

Skil­je­för­fa­rande
   1. Under de för­ut­sätt­ningar som anges i denna arti­kel får par­terna till ett avtal om gods­trans­port bestämma att tvis­ter avse­ende trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar enligt denna kon­ven­tion skall avgö­ras genom skil­je­för­fa­rande. Ett sådant avtal skall vara skrift­ligt.
   2. Skil­je­för­fa­ran­det skall, enligt käran­dens val, äga rum inom någon av de juris­dik­tio­ner som anges i arti­kel 33.
   3. Skil­je­man­nen eller skil­je­nämn­den skall tillämpa bestäm­mel­serna i denna kon­ven­tion.
   4. Bestäm­mel­serna i punk­terna 2 och 3 skall anses ingå i alla klau­su­ler eller avtal om skil­je­för­fa­rande, och varje vill­kor i sådana klau­su­ler eller avtal som stri­der mot bestäm­mel­serna är ogil­tigt.

Arti­kel 35

Begräns­ning av talan
   1. Rät­ten till ersätt­ning är för­lo­rad, om talan inte väckts inom två år från dagen för ankoms­ten till des­ti­na­tions­or­ten, beräk­nad från den dag då luft­far­ty­get skulle ha ankom­mit eller från den dag då trans­por­ten avbröts.
   2. Beräk­ning av denna tid skall ske i enlig­het med lagen i den stat där målet prö­vas.

Arti­kel 36

Suc­ces­siv trans­port
   1. I fråga om trans­por­ter som utförs av flera trans­por­tö­rer efter varandra och som fal­ler inom den defi­ni­tion som anges i arti­kel 1.3, är varje trans­por­tör som tar emot pas­sa­ge­rare, bagage eller gods under­kas­tad bestäm­mel­serna i denna kon­ven­tion och skall anses vara part i trans­portav­ta­let till den del avta­let behand­lar den del av trans­por­ten som utförs under den­nes kon­troll.
   2. Vid sådan trans­port får en pas­sa­ge­rare eller en ersätt­nings­be­rät­ti­gad per­son föra talan endast mot den trans­por­tör som utfört den del av trans­por­ten under vil­ken ska­dan eller för­se­ningen inträf­fade, såvida inte den första trans­por­tö­ren uttryck­li­gen åta­git sig ansva­ret för hela resan.
   3. I fråga om bagage och gods får pas­sa­ge­ra­ren eller avsän­da­ren väcka talan mot den första trans­por­tö­ren, och den pas­sa­ge­rare eller mot­ta­gare som har rätt att få ut god­set får föra talan mot den sista; båda får där­ut­ö­ver föra talan mot den trans­por­tör som utfört den del av trans­por­ten under vil­ken för­stö­rel­sen, för­lus­ten, ska­dan eller för­se­ningen inträf­fade. De nämnda trans­por­tö­rerna ansva­rar soli­da­riskt i för­hål­lande till pas­sa­ge­ra­ren eller avsän­da­ren eller mot­ta­ga­ren.

Arti­kel 37

Regress­rätt gente­mot tredje man

Inget i denna kon­ven­tion skall inverka på frå­gan huruvida en per­son som är ansva­rig för skada i enlig­het med kon­ven­tio­nens bestäm­mel­ser har regress­rätt gente­mot någon annan per­son.

KAPI­TEL IV

KOM­BI­NE­RADE TRANS­POR­TER

Arti­kel 38

Kom­bi­ne­rad trans­port
   1. När en trans­port, som upp­fyl­ler vill­ko­ren i arti­kel 1, skall utfö­ras del­vis med luft­far­tyg och del­vis med något annat trans­port­me­del skall bestäm­mel­serna i denna kon­ven­tion enbart tilläm­pas på luft­trans­por­ten, utom i de fall som anges i arti­kel 18.4.
   2. Utan hin­der av denna kon­ven­tion får vid kom­bi­ne­rade trans­por­ter vill­kor rörande trans­port med annat trans­port­me­del tas in i trans­port­hand­lingen, för­ut­satt att kon­ven­tio­nens bestäm­mel­ser iakt­tas när det gäl­ler luft­trans­por­ten.

KAPI­TEL V

LUFT­TRANS­POR­TER SOM UTFÖRS AV NÅGON ANNAN ÄN DEN AVTALS­SLU­TANDE TRANS­POR­TÖ­REN

Arti­kel 39

Avtals­slu­tande trans­por­tör fak­tisk trans­por­tör

Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel skall till­läm­pas när en per­son (nedan kal­lad avtals­slu­tande trans­por­tör) i eget namn slu­ter ett trans­portav­tal som omfat­tas av denna kon­ven­tion med en pas­sa­ge­rare eller avsän­dare eller med någon som hand­lar på en pas­sa­ge­ra­res eller avsän­da­res upp­drag, medan en annan per­son (nedan kal­lad fak­tisk trans­por­tör) på upp­drag av den avtals­slu­tande trans­por­tö­ren utför hela eller en del av trans­por­ten men med avse­ende på sin del inte är en suc­ces­siv trans­por­tör i kon­ven­tio­nens mening. Ett sådant upp­drag skall anses före­ligga, om inget annat visas.

Arti­kel 40

Respek­tive trans­por­törs ska­de­stånds­an­svar

Om den fak­tiska trans­por­tö­ren utför hela eller en del av en trans­port som enligt det avtal som avses i arti­kel 39 omfat­tas av denna kon­ven­tion och om inget annat sägs i detta kapi­tel, skall kon­ven­tio­nens reg­ler gälla både för den avtals­slu­tande trans­por­tö­ren i fråga om hela trans­por­ten enligt avta­let och för den fak­tiska trans­por­tö­ren i fråga om den del av trans­por­ten som denne utför.

Arti­kel 41

Gemen­samt ska­de­stånds­an­svar
   1. Hand­ling eller under­lå­ten­het av den fak­tiska trans­por­tö­ren eller den­nes anställda eller upp­drags­ta­gare under utö­vande av tjäns­ten eller upp­dra­get skall, när det gäl­ler den del av trans­por­ten som den fak­tiska trans­por­tö­ren utfört, anses också som den avtals­slu­tande trans­por­tö­rens hand­ling eller under­lå­ten­het.
   2. Hand­ling eller under­lå­ten­het av den avtals­slu­tande trans­por­tö­ren eller den­nes anställda eller upp­drags­ta­gare under utö­vande av tjäns­ten eller upp­dra­get skall, när det gäl­ler den del av trans­por­ten som den fak­tiska trans­por­tö­ren utfört, anses också som den fak­tiska trans­por­tö­rens hand­ling eller under­lå­ten­het. Dock skall inte någon hand­ling eller under­lå­ten­het göra den fak­tiska trans­por­tö­ren ansva­rig till ett belopp som över­skri­der de belopp som anges i artik­larna 21-24. Den fak­tiska trans­por­tö­ren är utan sitt eget god­kän­nande inte bun­den av någon sär­skild över­ens­kom­melse, genom vil­ken den avtals­slu­tande trans­por­tö­ren åtar sig för­plik­tel­ser utö­ver bestäm­mel­serna i denna kon­ven­tion eller avstår från att göra gäl­lande ansvars­fri­hets­grun­der enligt kon­ven­tio­nen och inte hel­ler av en för­kla­ring enligt arti­kel 22.

Arti­kel 42

Rekla­ma­tio­ners och anvis­ning­ars adres­sat

En rekla­ma­tion eller en anvis­ning som enligt denna kon­ven­tion skall stäl­las till den ena trans­por­tö­ren gäl­ler också mot den andra, oav­sett om den rik­tats till den avtals­slu­tande eller den fak­tiska trans­por­tö­ren. En anvis­ning enligt arti­kel 12 är dock gil­tig endast om den ges till den avtals­slu­tande trans­por­tö­ren.

Arti­kel 43

Anställda och upp­drags­ta­gare

När det gäl­ler den del av trans­por­ten som den fak­tiska trans­por­tö­ren utfört, får den­nes anställda och upp­drags­ta­gare och även den avtals­slu­tande trans­por­tö­rens anställda eller upp­drags­ta­gare åbe­ropa samma vill­kor och ansvars­grän­ser som enligt kon­ven­tio­nen gäl­ler för trans­por­tö­ren i fråga, om de kan visa att de hand­lat under utö­vande av tjäns­ten eller upp­dra­get och det inte visas att de hand­lat på ett sätt som med­för att kon­ven­tio­nens ansvars­grän­ser inte får åbe­ro­pas.

Arti­kel 44

Sam­man­lagd ersätt­ning

När det gäl­ler den del av trans­por­ten som den fak­tiska trans­por­tö­ren utfört, får den sam­man­lagda ersätt­ning som åläggs denne, den avtals­slu­tande trans­por­tö­ren eller deras anställda eller upp­drags­ta­gare inte över­stiga det högsta belopp som gäl­ler för endera av trans­por­tö­rerna enligt denna kon­ven­tion; dock kan ingen av per­so­nerna i fråga åläg­gas att ansvara till ett belopp som över­sti­ger den gräns som gäl­ler för denna per­son.

Arti­kel 45

Sva­rande vid ska­de­ståndskrav

När det gäl­ler den del av trans­por­ten som den fak­tiska trans­por­tö­ren utfört kan käran­den välja att föra talan om ersätt­ning antingen mot den fak­tiska eller mot den avtals­slu­tande trans­por­tö­ren eller mot båda, till­sam­mans eller var för sig. Om talan förs mot endast en av trans­por­tö­rerna, har denne rätt att kräva att den andre trans­por­tö­ren del­tar i för­fa­ran­det, var­vid för­fa­ran­det för och följ­derna av detta skall regle­ras av lagen i den stat där målet prö­vas.

Arti­kel 46

Juris­dik­tion i sär­skilda fall

Talan om ersätt­ning enligt arti­kel 45 skall väc­kas inom något av de före­drags­slu­tande sta­ter­nas ter­ri­to­rium. Sökan­den får välja att väcka talan antingen vid en dom­stol där i enlig­het med arti­kel 33 talan får föras mot den avtals­slu­tande trans­por­tö­ren eller vid den behö­riga dom­sto­len i den ort där den fak­tiska trans­por­tö­ren har sitt hem­vist eller huvud­kon­tor.

Arti­kel 47

Ogil­tiga avtals­vill­kor

Varje avtals­vill­kor som har till syfte att befria den avtals­slu­tande trans­por­tö­ren eller den fak­tiska trans­por­tö­ren från ansvar enligt detta kapi­tel eller att bestämma lägre grän­ser för ansva­ret än de som gäl­ler enligt detta kapi­tel är ogil­tiga, men trans­portav­ta­let som sådant är trots ett sådant vill­kor ändå gil­tigt och omfat­tas av bestäm­mel­serna i detta kapi­tel.

Arti­kel 48

Trans­por­tö­rer­nas inbör­des för­hål­lande

Med undan­tag av vad som före­skrivs i arti­kel 45 skall inget i detta kapi­tel inverka på trans­por­tö­rer­nas rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter gente­mot varandra, inklu­sive even­tu­ell regress­rätt och rätt till ersätt­ning för skada.

KAPI­TEL VI

ÖVRIGA BESTÄM­MEL­SER

Arti­kel 49

Obli­ga­to­risk tillämp­ning

Bestäm­mel­ser i trans­portav­ta­let eller i sär­skilda över­ens­kom­mel­ser som ingåtts innan någon skada har inträf­fat, genom vilka par­terna avser att bryta mot bestäm­mel­serna i denna kon­ven­tion antingen genom att bestämma tillämp­lig lag eller genom att ändra juris­dik­tions­reg­lerna, är ogil­tiga.

Arti­kel 50

För­säk­ring

De för­drags­slu­tande sta­terna skall av sina trans­por­tö­rer kräva att de teck­nar en till­räck­lig för­säk­ring som täc­ker deras ska­de­stånds­an­svar enligt denna kon­ven­tion. En trans­por­tör får av en för­drags­slu­tande stat som trans­por­tö­ren tra­fi­ke­rar avkrä­vas bevis om att trans­por­tö­ren har en till­räck­lig för­säk­ring som täc­ker den­nes ska­de­stånds­an­svar enligt denna kon­ven­tion.

Arti­kel 51

Trans­por­ter som utförs under extra­or­di­nära för­hål­lan­den

Bestäm­mel­serna om trans­port­hand­lingar i artik­larna 3-5, 7 och 8 om doku­men­ta­tion av trans­por­ter skall inte tilläm­pas i fråga om trans­por­ter som utförs under extra­or­di­nära för­hål­lan­den utan­för trans­por­tö­rens nor­mala verk­sam­het.

Arti­kel 52

Defi­ni­tion av dagar

Med "dagar" för­stås i denna kon­ven­tion kalen­der­da­gar och inte arbets­da­gar.

KAPI­TEL VII

SLUT­BE­STÄM­MEL­SER

Arti­kel 53

Under­teck­nande, rati­fi­ka­tion och ikraft­trä­dande
   1. Denna kon­ven­tion skall vara öppen för under­teck­nande i Montreal den 28 maj 1999 för de sta­ter som del­tar i den inter­na­tio­nella kon­fe­ren­sen om luft­trans­por­trätt i Montreal den 10-28 maj 1999. Efter den 28 maj 1999 skall kon­ven­tio­nen vara öppen för under­teck­nande för alla sta­ter vid Inter­na­tio­nella civila luft­farts­or­ga­ni­sa­tio­nens huvud­kon­tor i Montreal till dess den trä­der i kraft i enlig­het med punkt 6 i denna arti­kel.
   2. Denna kon­ven­tion skall också vara öppen för under­teck­nande av regi­o­nala orga­ni­sa­tio­ner för eko­no­misk inte­gre­ring. I denna kon­ven­tion avses med en "regi­o­nal orga­ni­sa­tion för eko­no­misk inte­gre­ring" en orga­ni­sa­tion bestå­ende av själv­stän­diga sta­ter i en bestämd region som har behö­rig­het med avse­ende på vissa frå­gor, som regle­ras i denna kon­ven­tion och som är bemyn­di­gad att under­teckna och att rati­fi­cera, anta, god­känna eller ansluta sig till denna kon­ven­tion.
Hän­vis­ningar till "kon­ven­tions­stat" eller "för­drags­slu­tande sta­ter" i denna kon­ven­tion skall även inne­fatta regi­o­nala orga­ni­sa­tio­ner för eko­no­misk inte­gre­ring, utom i arti­kel 1.2, arti­kel 3.1 b, arti­kel 5 b, artik­larna 23, 33, 46 och arti­kel 57 b. Uttryc­ken "en majo­ri­tet av de för­drags­slu­tande sta­terna" och "en tred­je­del av de för­drags­slu­tande sta­terna" i arti­kel 24 skall inte omfatta sådana orga­ni­sa­tio­ner.
   3. Denna kon­ven­tion skall rati­fi­ce­ras av de sta­ter och regi­o­nala orga­ni­sa­tio­ner för eko­no­misk inte­gre­ring som under­teck­nat den.
   4. En stat eller regi­o­nal orga­ni­sa­tion för eko­no­misk inte­gre­ring, som inte under­teck­nat denna kon­ven­tion, kan när som helst anta, god­känna eller ansluta sig till den.
   5. Ratifikations-​, antagande-​, godkännande-​ eller anslut­nings­in­stru­ment skall depo­ne­ras hos Inter­na­tio­nella civila luft­farts­or­ga­ni­sa­tio­nen, som här­med ut-

nämns till depo­si­ta­rie.
   6. Mel­lan de sta­ter som depo­ne­rat ett ratifikations-​, antagande-​, godkännande-​ eller anslut­nings­in­stru­ment hos depo­si­ta­rien trä­der denna kon­ven­tion i kraft den sex­tionde dagen efter den dag då det tret­tionde instru­men­tet depo­ne­ras.
Vid tillämp­ningen av denna punkt skall ett instru­ment som depo­ne­rats av en regi­o­nal orga­ni­sa­tion för eko­no­misk inte­gre­ring inte räk­nas.
   7. För andra sta­ter och andra regi­o­nala orga­ni­sa­tio­ner för eko­no­misk inte­gre­ring blir denna kon­ven­tion gäl­lande den sex­tionde dagen efter den dag då ratifikations-​, antagande-​, godkännande-​ eller anslut­nings­in­stru­men­tet depo­ne­ras.
   8. Depo­si­ta­rien skall omgå­ende under­rätta de för­drags­slu­tande sta­terna om
      a) varje under­teck­nande av denna kon­ven­tion och den dag då detta sker,
      b) varje depo­ne­ring av ett ratifikations-​, antagande-​, godkännande-​ eller anslut­nings­in­stru­ment och den dag då detta sker,
      c) den dag då kon­ven­tio­nen trä­der i kraft,
      d) den dag då en änd­ring av ansvars­grän­serna enligt denna kon­ven­tion trä­der i kraft,
      e) varje upp­säg­ning enligt arti­kel 54.

Arti­kel 54

Upp­säg­ning
   1. En för­drags­slu­tande stat kan säga upp denna kon­ven­tion genom skrift­lig under­rät­telse till depo­si­ta­rien.
   2. Upp­säg­ningen blir gäl­lande ett­hund­ra­åt­tio dagar efter den dag då depo­si­ta­rien tog emot under­rät­tel­sen.

Arti­kel 55

För­hål­lande till Warszawakonven-​tionens instru­ment

Denna kon­ven­tion skall ha före­träde fram­för andra reg­ler för inter­na­tio­nell luft­trans­port
   1. mel­lan de för­drags­slu­tande sta­terna mot bak­grund av att de är par­ter till
      a) Kon­ven­tio­nen rörande fast­stäl­lande av vissa gemen­samma bestäm­mel­ser i fråga om inter­na­tio­nell luft­be­ford­ran, under­teck­nad i Wars­zawa den 12 okto­ber 1929 (nedan kal­lad Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen),
      b) Pro­to­kol­let med änd­ring av kon­ven­tio­nen rörande fast­stäl­lande av vissa gemen­samma bestäm­mel­ser i fråga om inter­na­tio­nell luft­be­ford­ran, under­teck­nad i Wars­zawa den 12 okto­ber 1929, avslu­tat i Haag den 28 sep­tem­ber 1955 (nedan kal­lat Haag­pro­to­kol­let),
      c) Kon­ven­tio­nen utgö­rande till­lägg till Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen för fast­stäl­lande av vissa gemen­samma bestäm­mel­ser rörande inter­na­tio­nell luft­be­ford­ran som utfö­res av annan än den avtals­slu­tande trans­por­tö­ren, under­teck­nad i Gua­da­la­jara den 18 sep­tem­ber 1961 (nedan kal­lad Gua­da­la­jara­kon­ven­tio­nen),
      d) Pro­to­kol­let inne­bä­rande änd­ring i kon­ven­tio­nen rörande fast­stäl­lande av vissa gemen­samma bestäm­mel­ser i fråga om inter­na­tio­nell luft­be­ford­ran, under­teck­nad i Wars­zawa den 12 okto­ber 1929 i dess lydelse enligt Haag­pro­to­kol­let av den 28 sep­tem­ber 1955, under­teck­nat i Gua­te­mala City den 8 mars 1971 (nedan kal­lat Gua­te­ma­la­pro­to­kol­let),
      e) tilläggs­pro­to­kol­len nr 1-3 och Montre­al­pro­to­koll nr 4 inne­bä­rande änd­ring av Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen i dess lydelse enligt Haag­pro­to­kol­let, eller Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen i dess lydelse enligt Haag­pro­to­kol­let och Gua­te­ma­la­pro­to­kol­let, under­teck­nade i Montreal den 25 sep­tem­ber 1975 (nedan kal­lade Montre­al­pro­to­kol­len), eller
   2. inom en för­drags­slu­tande stats ter­ri­to­rium på grund av att den sta­ten är part till en eller flera av de instru­ment som anges i punk­terna a-e ovan.

Arti­kel 56

Sta­ter med fler än ett rätts­sy­stem
   1. Om en stat har två eller fler ter­ri­to­ri­ella enhe­ter där olika rätts­sy­stem tilläm­pas i frå­gor som rör denna kon­ven­tion, får den sta­ten vid under­teck­nan­det, rati­fi­ka­tio­nen, anta­gan­det, god­kän­nan­det eller anslut­ningen för­klara att kon­ven­tio­nen skall omfatta alla dess ter­ri­to­ri­ella enhe­ter eller bara en eller några av dem och får när som helst ändra sin för­kla­ring genom en ny för­kla­ring.
   2. En sådan för­kla­ring skall anmä­las till depo­si­ta­rien och inne­hålla en uttryck­lig hän­vis­ning till de ter­ri­to­ri­ella enhe­ter där kon­ven­tio­nen är tillämp­lig.
   3. För en för­drags­slu­tande stat som har gjort en sådan för­kla­ring skall:
      a) med uttryc­ket "natio­nell valuta" i arti­kel 23 för­stås valu­tan i den ter­ri­to­ri­ella enhe­ten i fråga, och
      b) med uttryc­ket "natio­nell lag­stift­ning" i arti­kel 28 för­stås lag­stift­ningen i den ter­ri­to­ri­ella enhe­ten i fråga.

Arti­kel 57

Reser­va­tio­ner

Denna kon­ven­tion kan inte vara före­mål för någon reser­va­tion, med undan­tag för att varje för­drags­slu­tande stat när som helst genom anmä­lan till depo­si­ta­rien får för­klara att denna kon­ven­tion inte skall gälla i fråga om
      a) inter­na­tio­nell luft­trans­port som utförs och bedrivs direkt av den för­drags­slu­tande sta­ten, när detta sker i icke- kom­mer­si­ella syf­ten och med hän­syn till sta­tens funk­tio­ner och skyl­dig­he­ter som suve­rän
      b) trans­port av per­so­ner, bagage och gods som utförs för dess mili­tära myn­dig­he­ter med luft­far­tyg som är regi­stre­rade i eller hyrda av den sta­ten och vars hela last­för­måga har reser­ve­rats av dessa myn­dig­he­ter eller för deras räk­ning.

TILL BEKRÄF­TELSE AV DETTA har under­teck­nade befull­mäk­ti­gade ombud med stöd av veder­bör­liga full­mak­ter under­teck­nat denna kon­ven­tion.

SOM SKEDDE i Montreal den 28 maj 1999 på eng­elska, ara­biska, kine­siska, franska, ryska och spanska språ­ket, vilka tex­ter alla har lika gil­tig­het. Denna kon­ven­tion skall depo­ne­ras i Inter­na­tio­nella civila luft­farts­or­ga­ni­sa­tio­nens arkiv, och depo­si­ta­rien skall sända bestyrkta avskrif­ter till alla de för­drags­slu­tande sta­terna och till alla sta­ter som är par­ter i Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen, Haag­pro­to­kol­let, Gua­da­la­jara­kon­ven­tio­nen, Gua­te­ma­la­pro­to­kol­let och Montre­al­pro­to­kol­len.