SFS 2002:352 Lag om ändring i räntelagen (1975:635)

1

Svensk författningssamling

Lag
om ändring i räntelagen (1975:635);

utfärdad den 23 maj 2002.

Enligt riksdagens beslut

1

föreskrivs

2

i fråga om räntelagen (1975:635)

dels

att 4–6 §§ skall ha följande lydelse,

dels

att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 §, av följande lydelse.

4 §

3

I annat fall än som avses i 3 § skall ränta betalas på förfallen fordran,

för vilken betalningstiden försittes, från den dag som infaller trettio dagar ef-
ter det att borgenären har avsänt en räkning eller på annat sätt framställt krav
på betalning av ett bestämt belopp med angivande att underlåtenhet att be-
tala medför skyldighet att utge ränta. Gäldenären är dock inte skyldig att be-
tala ränta för tiden innan räkningen eller kravet har kommit honom till
handa.

I fordringsförhållanden mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verk-

samhet skall ränta betalas enligt första stycket utan att det när kravet fram-
ställs behöver anges att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge
ränta. Detsamma gäller när en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet
har en fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ på betalning
för varor eller tjänster.

Avser fordringen skadestånd eller annan liknande ersättning som inte kan

fastställas utan särskild utredning, skall ränta betalas på förfallet belopp från
den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav
på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna
skäligen kan begäras av honom. Gäldenären är dock inte skyldig att betala
ränta för tiden innan kravet och utredningen har kommit honom till handa.

Oavsett vad som föreskrivs i första, andra och tredje styckena skall ränta

betalas på förfallen fordran senast från dagen för delgivning av ansökan om
betalningsföreläggande eller av stämning i mål om utgivande av betalning.

Trots bestämmelserna i tredje och fjärde styckena skall ränta betalas på en

fordran, som avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott och inte
skall utges som livränta, från den dag då skadan uppkom.

1

Prop. 2001/02:132, bet. 2001/02:LU30, rskr. 2001/02:237.

2

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 om

bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EGT L 200, 8.8.2000,
s. 35, Celex 32000L0035).

3

Senaste lydelse 1991:858.

SFS 2002:352

Utkom från trycket
den 4 juni 2002

2

SFS 2002:352

Fakta Info Direkt, tel. 08-587 671 00

Elanders Gotab, Stockholm 2002

5 §

4

I fall som avses i 2 § andra stycket beräknas ränta för år enligt en rän-

tefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § med
ett tillägg av två procentenheter.

6 §

5

I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot

som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § med ett
tillägg av åtta procentenheter. Om det vid bestämmande av skadestånd med
anledning av personskada skall avräknas förmåner som en skadelidande har
rätt till enligt 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen (1972:207), utgör dock tillägget
till referensräntan endast två procentenheter för tiden till dess förmånerna
har slutligt fastställts.

9 §

Referensräntan enligt denna lag fastställs för varje kalenderhalvår ge-

nom särskilt beslut av Riksbanken. Referensräntan skall motsvara den ränta
som Riksbanken tillämpade vid den huvudsakliga refinansieringstransaktion
som genomfördes närmast före det kalenderhalvår under vilket räntan skall
gälla, avrundad till närmast högre halva procentenhet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
2. Bestämmelsen i 4 § andra stycket gäller inte för krav som framställts

före ikraftträdandet.

3. För beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet gäller äldre

bestämmelser.

På regeringens vägnar

THOMAS BODSTRÖM

Anita Wickström
(Justitiedepartementet)

4

Senaste lydelse 2000:183.

5

Senaste lydelse 2000:183.