För­valt­nings­lag (2017:900)

I för­valt­nings­la­gen finns över­gri­pande bestäm­mel­ser om hur för­valt­nings­myn­dig­he­ter och dom­sto­lar ska hand­lägga för­valt­nings­ä­ren­den. Lagen regle­rar i viss mån även annan för­valt­nings­verk­sam­het hos dessa myn­dig­he­ter. Kän­ne­dom om regel­ver­ket är vik­tigt för en kor­rekt ären­de­han­te­ring och för att de enskilda per­so­ner som kom­mer i kon­takt med myn­dig­he­terna ska bemö­tas på rätt sätt.

SFS nr:

2017:900
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L6
Utfär­dad: 2017-​09-28
Änd­rad: t.o.m. SFS

2019:981
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Lagens tillämp­nings­om­råde

Lagen gäl­ler i för­valt­nings­verk­sam­het

1 §   Denna lag gäl­ler för hand­lägg­ning av ären­den hos för­valt­nings­myn­dig­he­terna och hand­lägg­ning av för­valt­nings­ä­ren­den hos dom­sto­larna.

Bestäm­mel­serna i 5-8 §§ om grun­derna för god för­valt­ning gäl­ler även i annan för­valt­nings­verk­sam­het hos för­valt­nings­myn­dig­he­ter och dom­sto­lar.

Undan­tag för kom­mu­nala ären­den där beslu­ten kan lag­lig­hets­prö­vas

2 §   Vid hand­lägg­ning av sådana ären­den hos myn­dig­he­ter i kom­mu­ner och regi­o­ner där beslu­ten kan lag­lig­hets­prö­vas genom att över­kla­gas enligt 13 kap. kom­mu­nal­la­gen (2017:725) tilläm­pas inte 9 § andra styc­ket, 10-12, 16-20 och 23-49 §§.
Lag (2019:981).

Undan­tag för brotts­be­käm­pande verk­sam­het

3 §   I brotts­be­käm­pande verk­sam­het hos Kust­be­vak­ningen, Polis­myn­dig­he­ten, Skat­te­ver­ket, Säker­hetspo­li­sen, Tull­ver­ket eller en åklagar­myn­dig­het tilläm­pas inte 9 § andra styc­ket och 10-49 §§.

Avvi­kande bestäm­mel­ser i andra lagar eller i för­ord­ningar

4 §   Om en annan lag eller en för­ord­ning inne­hål­ler någon bestäm­melse som avvi­ker från denna lag, tilläm­pas den bestäm­mel­sen.

Grun­derna för god för­valt­ning

Lega­li­tet, objek­ti­vi­tet och pro­por­tio­na­li­tet

5 §   En myn­dig­het får endast vidta åtgär­der som har stöd i rätts­ord­ningen.

I sin verk­sam­het ska myn­dig­he­ten vara sak­lig och opar­tisk.

Myn­dig­he­ten får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgär­den kan antas leda till det avsedda resul­ta­tet. Åtgär­den får ald­rig vara mer långt­gå­ende än vad som behövs och får vid­tas endast om det avsedda resul­ta­tet står i rim­ligt för­hål­lande till de olä­gen­he­ter som kan antas upp­stå för den som åtgär­den rik­tas mot.

Ser­vice

6 §   En myn­dig­het ska se till att kon­tak­terna med enskilda blir smi­diga och enkla.

Myn­dig­he­ten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intres­sen. Hjäl­pen ska ges i den utsträck­ning som är lämp­lig med hän­syn till frå­gans art, den enskil­des behov av hjälp och myn­dig­he­tens verk­sam­het. Den ska ges utan onö­digt dröjs­mål.

Till­gäng­lig­het

7 §   En myn­dig­het ska vara till­gäng­lig för kon­tak­ter med enskilda och infor­mera all­män­he­ten om hur och när sådana kan tas.

Myn­dig­he­ten ska vidta de åtgär­der i fråga om till­gäng­lig­het som behövs för att den ska kunna upp­fylla sina skyl­dig­he­ter gente­mot all­män­he­ten enligt 2 kap. tryck­fri­hets­för­ord­ningen om rät­ten att ta del av all­männa hand­lingar.

Sam­ver­kan

8 §   En myn­dig­het ska inom sitt verk­sam­hets­om­råde sam­verka med andra myn­dig­he­ter.

En myn­dig­het ska i rim­lig utsträck­ning hjälpa den enskilde genom att själv inhämta upp­lys­ningar eller ytt­ran­den från andra myn­dig­he­ter.

All­männa krav på hand­lägg­ningen av ären­den

Utgångs­punk­ter för hand­lägg­ningen

9 §   Ett ärende ska hand­läg­gas så enkelt, snabbt och kost­nads­ef­fek­tivt som möj­ligt utan att rätts­sä­ker­he­ten efter­sätts.

Hand­lägg­ningen ska vara skrift­lig. Myn­dig­he­ten får dock besluta att hand­lägg­ningen helt eller del­vis ska vara munt­lig, om det inte är olämp­ligt.

Partsin­syn

10 §   Den som är part i ett ärende har rätt att ta del av allt mate­rial som har till­förts ären­det. Rät­ten att ta del av upp­gif­ter gäl­ler med de begräns­ningar som föl­jer av 10 kap. 3 § offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400).

Åtgär­der om hand­lägg­ningen för­se­nas

11 §   Om en myn­dig­het bedö­mer att avgö­ran­det i ett ärende som har inletts av en enskild part kom­mer att bli väsent­ligt för­se­nat, ska myn­dig­he­ten under­rätta par­ten om detta. I en sådan under­rät­telse ska myn­dig­he­ten redo­visa anled­ningen till för­se­ningen.

12 §   Om ett ärende som har inletts av en enskild part inte har avgjorts i första instans senast inom sex måna­der, får par­ten skrift­li­gen begära att myn­dig­he­ten ska avgöra ären­det. Myn­dig­he­ten ska inom fyra vec­kor från den dag då en sådan begä­ran kom in antingen avgöra ären­det eller i ett sär­skilt beslut avslå begä­ran.

Ett beslut enligt första styc­ket att avslå en begä­ran om att ären­det ska avgö­ras får över­kla­gas till den dom­stol eller för­valt­nings­myn­dig­het som är behö­rig att pröva ett över­kla­gande av avgö­ran­det i ären­det.

Myn­dig­he­tens pröv­ning enligt första styc­ket får begä­ras av par­ten vid ett till­fälle under ären­dets hand­lägg­ning.

Tolk­ning och över­sätt­ning

13 §   En myn­dig­het ska använda tolk och se till att över­sätta hand­lingar om det behövs för att den enskilde ska kunna ta till vara sin rätt när myn­dig­he­ten har kon­takt med någon som inte behärs­kar svenska.

En myn­dig­het ska under samma för­ut­sätt­ningar använda tolk och göra inne­hål­let i hand­lingar till­gäng­ligt när den har kon­takt med någon som har en funk­tions­ned­sätt­ning som all­var­ligt begrän­sar för­må­gan att se, höra eller tala.

Ombud och biträde

14 §   Den som är part i ett ärende får som ombud eller biträde anlita någon som är lämp­lig för upp­dra­get. Den som anli­tar ombud ska dock med­verka per­son­li­gen om myn­dig­he­ten begär det.

Om ett ombud eller biträde bedöms vara olämp­lig för sitt upp­drag får myn­dig­he­ten besluta att han eller hon inte längre får med­verka i ären­det.

15 §   En myn­dig­het får begära att ett ombud ska styrka sin behö­rig­het genom en skrift­lig eller munt­lig full­makt. En sådan full­makt ska inne­hålla upp­gift om ombu­dets namn och upp­dra­gets omfatt­ning. Om ombu­det får sätta någon annan i sitt ställe, ska även detta framgå av full­mak­ten.

Om ett ombud inte föl­jer en begä­ran om att styrka sin behö­rig­het genom en full­makt, får myn­dig­he­ten besluta ett före­läg­gande om samma sak. Ett sådant före­läg­gande får rik­tas till ombu­det eller par­ten.

Om en hand­ling som inle­der ett ärende har skri­vits under av ett ombud, ska det i före­läg­gan­det anges att följ­den av att det inte följs kan bli att fram­ställ­ningen inte tas upp till pröv­ning.

Jäv

16 §   Den som för en myn­dig­hets räk­ning tar del i hand­lägg­ningen på ett sätt som kan påverka myn­dig­he­tens beslut i ären­det är jävig om
   1. han eller hon eller någon när­stå­ende är part i ären­det eller annars kan antas bli påver­kad av beslu­tet i en inte ovä­sent­lig utsträck­ning,
   2. han eller hon eller någon när­stå­ende är eller har varit ställ­fö­re­trä­dare eller ombud för en part i ären­det eller för någon annan som kan antas bli påver­kad av beslu­tet i en inte ovä­sent­lig utsträck­ning,
   3. han eller hon har med­ver­kat i den slut­liga hand­lägg­ningen av ett ärende hos en annan myn­dig­het och till följd av detta redan har tagit ställ­ning till frå­gor som myn­dig­he­ten ska pröva i egen­skap av över­ord­nad instans, eller
   4. det finns någon annan sär­skild omstän­dig­het som gör att hans eller hen­nes opar­tisk­het i ären­det kan ifrå­ga­sät­tas.

Om det är uppen­bart att frå­gan om opar­tisk­het sak­nar bety­delse, ska myn­dig­he­ten bortse från jäv.

17 §   Den som är jävig får inte ta del i hand­lägg­ningen av ären­det och inte hel­ler när­vara när ären­det avgörs. Han eller hon får dock utföra sådana upp­gif­ter som inte någon annan kan utföra utan att hand­lägg­ningen för­se­nas avse­värt.

18 §   Den som kän­ner till en omstän­dig­het som kan antas göra honom eller henne jävig ska ome­del­bart anmäla detta till myn­dig­he­ten.

En myn­dig­het ska pröva en jävs­fråga så snart som möj­ligt.

Den som jävet gäl­ler får ta del i pröv­ningen av jävs­frå­gan endast om det krävs för att myn­dig­he­ten ska vara besluts­för och någon ersät­tare inte kan kal­las in utan att pröv­ningen för­se­nas avse­värt.

Hur ären­den inleds och åtgär­der när hand­lingar ges in

Fram­ställ­ningar från enskilda

19 §   En enskild kan inleda ett ärende hos en myn­dig­het genom en ansö­kan, anmä­lan eller annan fram­ställ­ning. Fram­ställ­ningen ska inne­hålla upp­gif­ter om den enskil­des iden­ti­tet och den infor­ma­tion som behövs för att myn­dig­he­ten ska kunna komma i kon­takt med honom eller henne.

Det ska framgå av fram­ställ­ningen vad ären­det gäl­ler och vad den enskilde vill att myn­dig­he­ten ska göra. Det ska också framgå vilka omstän­dig­he­ter som lig­ger till grund för den enskil­des begä­ran, om det inte är uppen­bart obe­höv­ligt.

Åtgär­der för att rätta till bris­ter i en fram­ställ­ning

20 §   Om en fram­ställ­ning är ofull­stän­dig eller oklar ska en myn­dig­het i första hand hjälpa den enskilde till rätta inom ramen för sin all­männa ser­vice­skyl­dig­het enligt 6 § andra styc­ket.

En myn­dig­het får besluta att före­lägga den enskilde att avhjälpa en brist som finns kvar, om bris­ten med­för att fram­ställ­ningen inte kan läg­gas till grund för en pröv­ning i sak. I före­läg­gan­det ska det anges att följ­den av att det inte följs kan bli att fram­ställ­ningen inte tas upp till pröv­ning.

Bekräf­telse av hand­lingar

21 §   En hand­ling ska bekräf­tas av avsän­da­ren om myn­dig­he­ten anser att det behövs.

Hur ankomst­da­gen för hand­lingar bestäms

22 §   En hand­ling har kom­mit in till en myn­dig­het den dag som hand­lingen når myn­dig­he­ten eller en behö­rig befatt­nings­ha­vare.

Om en hand­ling genom en post­för­sän­delse eller en avi om en betald post­för­sän­delse som inne­hål­ler hand­lingen har nått en myn­dig­het eller behö­rig befatt­nings­ha­vare en viss dag, ska hand­lingen dock anses ha kom­mit in när­mast före­gå­ende arbets­dag, om det inte fram­står som osan­no­likt att hand­lingen eller avin redan den före­gå­ende arbets­da­gen skilts av för myn­dig­he­ten på ett post­kon­tor.

En hand­ling som finns i en myn­dig­hets post­låda när myn­dig­he­ten töm­mer den första gången en viss dag ska anses ha kom­mit in när­mast före­gå­ende arbets­dag.

Bered­ning av ären­den

Utred­nings­an­sva­ret

23 §   En myn­dig­het ska se till att ett ärende blir utrett i den omfatt­ning som dess beskaf­fen­het krä­ver.

En enskild part som inle­der ett ärende ska med­verka genom att så långt som möj­ligt ge in den utred­ning som par­ten vill åbe­ropa till stöd för sin fram­ställ­ning.

Om det behövs ska myn­dig­he­ten genom frå­gor och påpe­kan­den verka för att par­ten för­tyd­li­gar eller kom­plet­te­rar fram­ställ­ningen.

När får man lämna upp­gif­ter munt­ligt?

24 §   Om en enskild part vill lämna upp­gif­ter munt­ligt i ett ärende ska myn­dig­he­ten ge par­ten till­fälle till det, om det inte fram­står som obe­höv­ligt. Myn­dig­he­ten bestäm­mer hur detta ska ske.

Kom­mu­ni­ka­tion

25 §   Innan en myn­dig­het fat­tar ett beslut i ett ärende ska den, om det inte är uppen­bart obe­höv­ligt, under­rätta den som är part om allt mate­rial av bety­delse för beslu­tet och ge par­ten till­fälle att inom en bestämd tid yttra sig över mate­ri­a­let. Myn­dig­he­ten får dock avstå från sådan kom­mu­ni­ka­tion, om
   1. ären­det gäl­ler anställ­ning av någon och det inte är fråga om pröv­ning i högre instans efter över­kla­gande,
   2. det kan befa­ras att det annars skulle bli avse­värt svå­rare att genom­föra beslu­tet, eller
   3. ett väsent­ligt all­mänt eller enskilt intresse krä­ver att beslu­tet med­de­las ome­del­bart.

Myn­dig­he­ten bestäm­mer hur under­rät­telse ska ske. Under­rät­telse får ske genom del­giv­ning.

Under­rät­tel­se­skyl­dig­he­ten gäl­ler med de begräns­ningar som föl­jer av 10 kap. 3 § offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400).

Remiss

26 §   En myn­dig­het kan inom ramen för sitt utred­nings­an­svar enligt 23 § begära ett ytt­rande från en annan myn­dig­het eller från någon enskild (remiss).

Om en myn­dig­het behö­ver inhämta ytt­ran­den från flera ska det göras sam­ti­digt, om inte ett annat till­vä­ga­gångs­sätt fram­står som lämp­li­gare.

Det ska framgå av remis­sen vad ytt­ran­det ska avse och när det senast ska ha kom­mit in till myn­dig­he­ten.

Doku­men­ta­tion av upp­gif­ter

27 §   En myn­dig­het som får upp­gif­ter på något annat sätt än genom en hand­ling ska sna­rast doku­men­tera dem, om de kan ha bety­delse för ett beslut i ären­det. Det ska framgå av doku­men­ta­tio­nen när den har gjorts och av vem.

Myn­dig­he­tens beslut

Hur beslut fat­tas

28 §   Ett beslut kan fat­tas av en befatt­nings­ha­vare ensam eller av flera gemen­samt eller auto­ma­ti­se­rat. Vid den slut­liga hand­lägg­ningen kan före­dra­gande och andra befatt­nings­ha­vare med­verka utan att delta i avgö­ran­det.

När flera ska fatta beslut gemen­samt och de inte kan enas, ska ord­fö­ran­den pre­sen­tera de olika för­slag till beslut som har förts fram. Varje för­slag ska pre­sen­te­ras så att det kan besva­ras med antingen ja eller nej.

När de som del­tar i avgö­ran­det har fått ta ställ­ning till för­sla­gen, med­de­lar ord­fö­ran­den vad som enligt hans eller hen­nes upp­fatt­ning har beslu­tats. Detta blir beslu­tet, om inte omröst­ning begärs.

Omröst­ning

29 §   En omröst­ning ska genom­fö­ras öppet. Om det vid omröst­ningen finns fler än två för­slag, ska man först avgöra vil­ket för­slag som ska stäl­las mot det som ord­fö­ran­den anser har beslu­tats.

Omröst­ningen avgörs genom enkel majo­ri­tet. Om det blir lika rös­te­tal har ord­fö­ran­den utslags­röst.

Varje leda­mot som del­tar i den slut­liga hand­lägg­ningen ska delta även i avgö­ran­det. Ord­fö­ran­den ska all­tid rösta om det behövs för att ären­det ska kunna avgö­ras. Andra leda­mö­ter behö­ver dock inte rösta för mer än ett för­slag.

Reser­va­tion och avvi­kande mening

30 §   När ett beslut fat­tas av flera gemen­samt har den som del­tar i avgö­ran­det rätt att reser­vera sig mot beslu­tet genom att få en avvi­kande mening anteck­nad. Den som inte gör det ska anses ha ställt sig bakom beslu­tet.

Den som med­ver­kar vid den slut­liga hand­lägg­ningen av ett ärende utan att delta i avgö­ran­det har all­tid rätt att få en avvi­kande mening anteck­nad.

En avvi­kande mening ska anmä­las innan myn­dig­he­ten expe­di­e­rar beslu­tet eller på annat sätt gör det till­gäng­ligt för utom­stå­ende. Om beslu­tet inte ska göras till­gäng­ligt för utom­stå­ende, ska anmä­lan göras senast när beslu­tet får sin slut­liga form.

Doku­men­ta­tion av beslut

31 §   För varje skrift­ligt beslut ska det fin­nas en hand­ling som visar
   1. dagen för beslu­tet,
   2. vad beslu­tet inne­hål­ler,
   3. vem eller vilka som har fat­tat beslu­tet,
   4. vem eller vilka som har varit före­dra­gande, och
   5. vem eller vilka som har med­ver­kat vid den slut­liga hand­lägg­ningen utan att delta i avgö­ran­det.

Moti­ve­ring av beslut

32 §   Ett beslut som kan antas påverka någons situ­a­tion på ett inte obe­tyd­ligt sätt ska inne­hålla en klar­gö­rande moti­ve­ring, om det inte är uppen­bart obe­höv­ligt. En sådan moti­ve­ring ska inne­hålla upp­gif­ter om vilka före­skrif­ter som har tilläm­pats och vilka omstän­dig­he­ter som har varit avgö­rande för myn­dig­he­tens ställ­nings­ta­gande.

En moti­ve­ring får helt eller del­vis ute­läm­nas, om
   1. beslu­tet gäl­ler anställ­ning av någon,
   2. ett väsent­ligt all­mänt eller enskilt intresse krä­ver att beslu­tet med­de­las ome­del­bart,
   3. det är nöd­vän­digt med hän­syn till rikets säker­het, skyd­det för enskil­das per­son­liga eller eko­no­miska för­hål­lan­den eller något annat jäm­för­bart för­hål­lande, eller
   4. beslu­tet gäl­ler med­de­lande av före­skrif­ter som avses i 8 kap. rege­rings­for­men.

Om moti­ve­ringen har ute­läm­nats enligt andra styc­ket 1, 2 eller 3 ska myn­dig­he­ten om möj­ligt ge en moti­ve­ring i efter­hand, om någon enskild begär det och det behövs för att han eller hon ska kunna ta till vara sin rätt.

Under­rät­telse om inne­hål­let i beslut och hur ett över­kla­gande går till

33 §   En myn­dig­het som med­de­lar ett beslut i ett ärende ska så snart som möj­ligt under­rätta den som är part om det full­stän­diga inne­hål­let i beslu­tet, om det inte är uppen­bart obe­höv­ligt.

Om par­ten får över­klaga beslu­tet ska han eller hon även under­rät­tas om hur det går till. Myn­dig­he­ten ska sam­ti­digt upp­lysa par­ten om avvi­kande meningar som har anteck­nats enligt 30 § eller enligt sär­skilda bestäm­mel­ser i någon annan för­fatt­ning. En under­rät­telse om hur man över­kla­gar ska inne­hålla infor­ma­tion om vilka krav som ställs på över­kla­gan­dets form och inne­håll och vad som gäl­ler i fråga om ingi­vande och över­kla­gan­de­tid.

Myn­dig­he­ten bestäm­mer hur under­rät­tel­sen ska ske. En under­rät­telse ska dock all­tid vara skrift­lig om en part begär det. Under­rät­telse får ske genom del­giv­ning.

34 §   Bestäm­mel­serna i 33 § om under­rät­telse om inne­hål­let i beslut och hur ett över­kla­gande går till tilläm­pas också om någon som inte är part begär att få ta del av ett beslut som han eller hon får över­klaga.

När beslut får verk­stäl­las

35 §   Ett beslut som får över­kla­gas inom en viss tid får verk­stäl­las när över­kla­gan­de­ti­den har gått ut, om beslu­tet inte har över­kla­gats.

Ett beslut får all­tid verk­stäl­las ome­del­bart, om
   1. beslu­tet gäl­ler anställ­ning av någon,
   2. beslu­tet gäl­ler endast till­fäl­ligt, eller
   3. kret­sen av dem som har rätt att över­klaga är så vid eller obe­stämd att det inte går att avgöra när över­kla­gan­de­ti­den går ut.

En myn­dig­het får även verk­ställa ett beslut ome­del­bart om ett väsent­ligt all­mänt eller enskilt intresse krä­ver det. Myn­dig­he­ten ska dock först noga över­väga om det finns skäl att avvakta med att verk­ställa beslu­tet på grund av
   1. att beslu­tet med­för myc­ket ingri­pande verk­ningar för någon enskild,
   2. att verk­stäl­lig­he­ten inte kan återgå om ett över­kla­gande av beslu­tet leder till att det upp­hävs, eller
   3. någon annan omstän­dig­het.

Rät­telse och änd­ring av beslut

Rät­telse av skriv­fel och lik­nande

36 §   Ett beslut som inne­hål­ler en uppen­bar fel­ak­tig­het till följd av myn­dig­he­tens eller någon annans skriv­fel, räk­ne­fel eller något annat lik­nande för­bi­se­ende får rät­tas av den myn­dig­het som har med­de­lat beslu­tet.

När en myn­dig­het får ändra ett beslut

37 §   En myn­dig­het får ändra ett beslut som den har med­de­lat som första instans om den anser att beslu­tet är fel­ak­tigt på grund av att det har till­kom­mit nya omstän­dig­he­ter eller av någon annan anled­ning.

Ett beslut som till sin karak­tär är gyn­nande för någon enskild part får dock änd­ras till den enskil­des nack­del bara om
   1. det fram­går av beslu­tet eller de före­skrif­ter som det har grun­dats på att beslu­tet under vissa för­ut­sätt­ningar får åter­kal­las,
   2. tving­ande säker­hets­skäl krä­ver att beslu­tet änd­ras ome­del­bart, eller
   3. fel­ak­tig­he­ten beror på att par­ten har läm­nat orik­tiga eller vil­se­le­dande upp­gif­ter.

När en myn­dig­het ska ändra ett beslut

38 §   En myn­dig­het ska ändra ett beslut som den har med­de­lat som första instans om
   1. den anser att beslu­tet är uppen­bart fel­ak­tigt i något väsent­ligt hän­se­ende på grund av att det har till­kom­mit nya omstän­dig­he­ter eller av någon annan anled­ning, och
   2. beslu­tet kan änd­ras snabbt och enkelt och utan att det blir till nack­del för någon enskild part.

När en myn­dig­het får ändra ett beslut som har över­kla­gats

39 §   Ett beslut som har över­kla­gats får änd­ras av den myn­dig­het som har med­de­lat det som första instans enbart i sådana fall som avses i 38 § och bara om över­kla­gan­det och övriga hand­lingar i ären­det ännu inte har över­läm­nats till den högre instans som ska pröva över­kla­gan­det.

Över­kla­gande

Till vil­ken myn­dig­het över­kla­gas beslut?

40 §   Beslut över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Vilka beslut får över­kla­gas?

41 §   Ett beslut får över­kla­gas om beslu­tet kan antas påverka någons situ­a­tion på ett inte obe­tyd­ligt sätt.

Vem får över­klaga ett beslut?

42 §   Ett beslut får över­kla­gas av den som beslu­tet angår, om det har gått honom eller henne emot.

Hur över­kla­gar man ett beslut?

43 §   Ett över­kla­gande av ett beslut ska göras skrift­li­gen till den högre instans som ska pröva över­kla­gan­det (över­in­stan­sen). Över­kla­gan­det ska dock ges in till den myn­dig­het som har med­de­lat beslu­tet (besluts­myn­dig­he­ten).

I över­kla­gan­det ska den som över­kla­gar ange vil­ket beslut som över­kla­gas och på vil­ket sätt han eller hon vill att beslu­tet ska änd­ras.

I 3 och 4 §§ för­valt­nings­pro­cess­la­gen (1971:291) finns ytter­li­gare bestäm­mel­ser om vad ett över­kla­gande som ska prö­vas av all­män för­valt­nings­dom­stol ska inne­hålla.

Över­kla­gan­de­ti­den

44 §   Ett över­kla­gande av ett beslut ska ha kom­mit in till besluts­myn­dig­he­ten inom tre vec­kor från den dag då den som över­kla­gar fick del av beslu­tet genom den myn­dig­he­ten. Om den som över­kla­gar är en part som före­trä­der det all­männa, ska över­kla­gan­det dock ha kom­mit in inom tre vec­kor från den dag då beslu­tet med­de­la­des.

Besluts­myn­dig­he­tens åtgär­der

45 §   Besluts­myn­dig­he­ten prö­var om över­kla­gan­det har kom­mit in i rätt tid. Om det har kom­mit in för sent ska myn­dig­he­ten besluta att över­kla­gan­det inte får tas upp till pröv­ning (avvis­ning).

Ett över­kla­gande ska dock inte avvi­sas om
   1. för­se­ningen beror på att myn­dig­he­ten inte har läm­nat en kor­rekt under­rät­telse om hur man över­kla­gar, eller
   2. över­kla­gan­det har kom­mit in till över­in­stan­sen inom över­kla­gan­de­ti­den.

46 §   Om över­kla­gan­det inte avvi­sas ska besluts­myn­dig­he­ten skynd­samt över­lämna över­kla­gan­det och övriga hand­lingar i ären­det till över­in­stan­sen.

Om en myn­dig­het änd­rar ett beslut som har över­kla­gats, ska den över­lämna även det nya beslu­tet till över­in­stan­sen. Över­kla­gan­det ska anses omfatta det nya beslu­tet.

Över­in­stan­sens åtgär­der

47 §   Över­in­stan­sen prö­var frå­gor om att avvisa ett över­kla­gande på någon annan grund än att det har kom­mit in för sent.

Om ett över­kla­gande fel­ak­tigt har getts in till över­in­stan­sen, ska den myn­dig­he­ten vida­re­be­fordra över­kla­gan­det till besluts­myn­dig­he­ten och sam­ti­digt ange vil­ken dag som över­kla­gan­det kom in till över­in­stan­sen.

48 §   Över­in­stan­sen får bestämma att det över­kla­gade beslu­tet tills vidare inte ska gälla.

Före­läg­gande när hand­lägg­ningen har för­se­nats

49 §   Om en dom­stol eller en för­valt­nings­myn­dig­het bifal­ler ett över­kla­gande av ett sådant avslags­be­slut som avses i 12 § andra styc­ket, ska den besluta att före­lägga den myn­dig­het som har med­de­lat avslags­be­slu­tet att sna­rast eller inom den tid som över­in­stan­sen bestäm­mer avgöra det ärende som över­kla­gan­det avser.

Över­in­stan­sens beslut får inte över­kla­gas.


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2017:900
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2018.
   2. Genom lagen upp­hävs för­valt­nings­la­gen (1986:223).
   3. Den upp­hävda lagen gäl­ler dock fort­fa­rande i den utsträck­ning som det i en annan lag eller för­ord­ning finns bestäm­mel­ser som inne­hål­ler hän­vis­ningar till den lagen.

Vik­tiga lagar inom för­valt­nings­rät­ten
JP Info­nets för­valt­nings­rätts­liga tjäns­ter

JP Info­nets för­valt­nings­rätts­liga tjäns­ter

Han­te­rar du för­valt­nings­rätts­liga frå­ge­ställ­ningar i ditt arbete? Vi på JP Info­net kan hjälpa dig att reda ut för­valt­nings­rätts­liga frå­gor oav­sett om du arbe­tar på en kom­mun, stat­lig myn­dig­het, dom­stol eller advo­kat­byrå. Vi ger råd och stöd med bland annat hand­lägg­ning, kom­mu­nal­rätt, dele­ga­tions­ord­ningar, offent­lig­het och sek­re­tess, ompröv­ning av beslut och lag­lig­hets­pröv­ning. Se allt inom för­valt­nings­rätt.