Lag (1992:1602) om valuta-​ och kre­ditre­gle­ring

1 kap. För­ord­nande om valu­ta­re­gle­ring och kre­ditre­gle­ring

1 §   Rege­ringen får, efter sam­råd med Riks­ban­ken, för­ordna om valu­ta­re­gle­ring om Sve­rige är i krig eller krigs­fara. Rege­ringen får också, på fram­ställ­ning av Riks­ban­ken, för­ordna om valu­ta­re­gle­ring om det råder utomor­dent­liga för­hål­lan­den som är för­an­ledda av
   1. krig eller krigs­fara som Sve­rige har befun­nit sig i,
   2. krig utan­för Sve­ri­ges grän­ser,
   3. en all­var­lig olycka, vålds­hand­ling, epi­demi eller lik­nande, eller
   4. utomor­dent­ligt stora kort­fris­tiga kapi­tal­rö­rel­ser.

Rege­ringen får för­ordna om valu­ta­re­gle­ring enligt första styc­ket andra meningen bara om det är uppen­bart att andra åtgär­der inte är till­räck­liga och möj­liga.

Om rege­ringen har för­ord­nat om valu­ta­re­gle­ring, får rege­ringen på fram­ställ­ning av Riks­ban­ken också för­ordna om kre­ditre­gle­ring.

2 §   Om för­ut­sätt­ning­arna enligt 1 § för valu­ta­re­gle­ring eller kre­ditre­gle­ring inte längre är upp­fyllda, skall rege­ringen ome­del­bart för­ordna att regle­ringen skall upp­höra.

Ett för­ord­nande om kre­ditre­gle­ring upp­hör att gälla senast när för­ord­nan­det om valu­ta­re­gle­ring upp­hör att gälla.

3 §   Varje för­ord­nande enligt 1 §, 2 kap. 2 § andra styc­ket eller 6 § eller 3 kap. 2 § tredje styc­ket skall inom en månad från beslu­tet under­stäl­las riks­da­gen för god­kän­nande. Om så inte sker inom rätt tid, upp­hör för­ord­nan­det att gälla. Lag (1994:1645).

4 §   Med finan­si­ella före­tag enligt denna lag avses de före­tag som anges i 1 kap. 2 § lagen (2022:1568) om Sve­ri­ges riks­bank.
Lag (2022:1573).

2 kap. Valu­ta­re­gle­ring

1 §   Valu­ta­re­gle­ring inne­bär att trans­ak­tio­ner, som är av sådan art att de kan ha bety­delse för valu­ta­po­li­ti­ken (valu­ta­trans­ak­tio­ner) och som anges i för­ord­nan­det om valu­ta­re­gle­ring, inte får genom­fö­ras utan till­stånd av Riks­ban­ken.

2 §   Om rege­ringen har beslu­tat om valu­ta­re­gle­ring, får rege­ringen besluta att Riks­ban­ken för ett till­stånd till valu­ta­trans­ak­tion får
   1. ta ut en avgift som ska till­falla Riks­ban­ken, eller
   2. bestämma att ett visst belopp under en viss tid ska vara insatt på konto i Riks­ban­ken.

Om rege­ringen har beslu­tat om valu­ta­re­gle­ring, får rege­ringen besluta att den som inne­har utländska betal­nings­me­del, till­go­do­ha­van­den på kon­ton i utländskt myntslag eller utländska fond­pap­per ska erbjuda Riks­ban­ken att mot betal­ning i svenska kro­nor lösa in till­gång­arna. Riks­ban­ken får, helt eller del­vis, över­låta den befo­gen­he­ten till ett finan­si­ellt före­tag. Lag (2022:1573).

Hand­lägg­ningen av vissa ären­den

3 §   Riks­ban­ken får bemyn­diga ett finan­si­ellt före­tag att med­dela till­stånd enligt detta kapi­tel. Anser sig före­ta­get inte kunna bifalla en ansö­kan, ska denna över­läm­nas till Riks­ban­ken. Lag (2022:1573).

4 §   Om rege­ringen har med­de­lat ett för­ord­nande om inlö­sen enligt 2 § andra styc­ket och det råder oenig­het om vil­ket värde i utländskt myntslag som skall ligga till grund för ersätt­ningen eller efter vil­ken kurs omräk­ningen till svenska kro­nor skall göras, skall ersätt­ningen bestäm­mas av en nämnd (valu­ta­nämn­den).

Valu­ta­nämn­den skall bestå av tre per­so­ner. Rege­ringen utser ord­fö­rande.
En av de övriga leda­mö­terna utses av Riks­ban­ken och den andra av riks­sam­man­slut­ningen för han­dels­kam­rar.

Till grund för sina beslut skall nämn­den lägga en bedöm­ning av det pris och den kurs som skulle ha kun­nat upp­nås vid en fri­vil­lig avytt­ring.

Nämn­dens beslut får över­kla­gas till kam­mar­rät­ten.

Upp­gifts­skyl­dig­het och kon­troll

5 §   Om rege­ringen har för­ord­nat om valu­ta­re­gle­ring, får Riks­ban­ken med­dela före­skrif­ter om skyl­dig­het för den som för egen eller någon annans räk­ning har gjort en valu­ta­trans­ak­tion, att lämna de upp­gif­ter och visa upp de hand­lingar angå­ende trans­ak­tio­nen som behövs för kon­troll av att valu­ta­re­gle­ringen följs.

6 §   Om rege­ringen har för­ord­nat om valu­ta­re­gle­ring enligt 1 kap. 1 § första meningen eller andra meningen 1 eller 2, får rege­ringen för­ordna att Riks­ban­ken, eller den som Riks­ban­ken i sam­råd med till­stånds­myn­dig­he­ten på post­om­rå­det bestäm­mer, har rätt att öppna och granska de brev och andra för­sän­del­ser till eller från utlan­det som finns hos post­be­ford­rings­fö­re­tag. Lag (1996:1134).

7 §   Om det med stöd av denna lag har före­skri­vits begräns­ningar eller för­bud mot att föra till­gångar in i eller ut ur lan­det, får Tull­ver­ket kon­trol­lera att före­skrif­terna följs.

För kon­trol­len gäl­ler
   1. 3 och 6 kap. tull­be­fo­gen­hets­la­gen (2024:710) i tillämp­liga delar, var­vid det som sägs om varor ska avse till­gångar som omfat­tas av valu­ta­re­gle­ringen, och
   2. bestäm­mel­serna om utred­ning och lag­fö­ring av brott i samma lag. Lag (2024:729).

Straff m. m.

8 §   Till böter eller fäng­else i högst ett år döms den som med upp­såt
   1. bry­ter mot ett för­ord­nande om valu­ta­re­gle­ring eller mot ett för­bud, en före­skrift eller ett vill­kor som har med­de­lats med stöd av ett sådant för­ord­nande,
   2. låter bli att lämna en upp­gift eller läm­nar en orik­tig upp­gift och där­i­ge­nom för­an­le­der att ett till­stånd till en valu­ta­trans­ak­tion bevil­jas, som annars inte skulle ha med­de­lats, eller att en valu­ta­trans­ak­tion som krä­ver till­stånd genom­förs utan till­stånd, avgift eller depo­si­tion,
   3. använ­der sig av bul­van för att kringgå ett för­bud som har med­de­lats med stöd av ett för­ord­nande om valu­ta­re­gle­ring.

Har en gär­ning som avses i första styc­ket begåtts av grov oakt­sam­het, döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar.

9 §   Om ett brott som avses i 8 § första styc­ket är att anse som grovt, döms till fäng­else i högst två år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas om gär­ningen har avsett myc­ket bety­dande belopp eller på något annat sätt har varit av syn­ner­li­gen all­var­lig art.

10 §   För för­sök till brott som avses i 8 § första styc­ket eller 9 § döms till ansvar enligt 23 kap. brotts­bal­ken.

11 §   Om flera har med­ver­kat till en i detta kapi­tel straff­be­lagd gär­ning, tilläm­pas bestäm­mel­serna i 23 kap. brotts­bal­ken.

12 §   All­mänt åtal för brott som avses i 8--11 §§ får väc­kas endast efter med­gi­vande av Riks­ban­ken.

13 §   Har upp­hävts genom lag (2024:821).

14 §   Om någon inte full­gör sådan skyl­dig­het som anges i 5 §, får Riks­ban­ken före­lägga honom vite.

15 §   För att uppnå rät­telse när en åtgärd har vid­ta­gits i strid med ett för­ord­nande om valu­ta­re­gle­ring eller ett för­bud, en före­skrift eller ett vill­kor som har med­de­lats med stöd av ett sådant för­ord­nande, får Riks­ban­ken före­lägga vite. Före­läg­gan­det får avse den som har rätt att för­foga över den egen­dom åtgär­den avsåg eller det som har trätt i den egen­do­mens ställe.

Ett före­läg­gande enligt första styc­ket får rik­tas mot den som sedan åtgär­den vid­ta­gits har för­vär­vat rätt till egen­do­men eller till det som har trätt i egen­do­mens ställe bara om
   -- för­vär­vet har skett genom bodel­ning, arv, tes­ta­mente eller gåva, eller
   -- för­vär­va­ren har haft vet­skap om eller skä­lig anled­ning till miss­tanke om åtgär­den och åsi­do­sät­tan­det av för­bu­det, före­skrif­ten eller vill­ko­ret.

Något före­läg­gande att vidta rät­telse får inte med­de­las, om den egen­dom som åtgär­den avsåg, veder­lag för den eller dess värde har för­kla­rats för­ver­kat.

16 §   Om ett vite har före­lagts med stöd av 14 eller 15 §, får inte dömas till ansvar för gär­ning som omfat­tas av före­läg­gan­det.

3 kap. Kre­ditre­gle­ring

1 §   Kre­ditre­gle­ring inne­bär att Riks­ban­ken får för­ordna om utlå­nings­re­gle­ring, emis­sions­kon­troll, rän­te­re­gle­ring och pla­ce­rings­krav i enlig­het med vad som anges i rege­ring­ens för­ord­nande.

2 §   Ett beslut om kre­ditre­gle­ring kan gälla ett eller flera slag av finan­si­ella före­tag.

Rege­ringen kan på begä­ran av Riks­ban­ken besluta att även någon annan som yrkes­mäs­sigt och i bety­dande omfatt­ning bedri­ver kre­dit­giv­ning, samt, när det gäl­ler emis­sions­kon­troll, någon annan som offent­li­gen utbju­der obli­ga­tio­ner och andra ford­rings­rät­ter som är avsedda för all­män omsätt­ning, ska kunna omfat­tas av kre­ditre­gle­ringen.

För den som omfat­tas av ett beslut enligt andra styc­ket gäl­ler i tillämp­liga delar vad som sägs om finan­si­ella före­tag.
Lag (2022:1573).

3 §   Om det finns sär­skilda skäl får Riks­ban­ken
   1. begränsa kre­ditre­gle­ringen till ett eller flera slag av insti­tut,
   2. undanta visst insti­tut från kre­ditre­gle­ringen, och
   3. utfärda olika före­skrif­ter för skilda insti­tut.

Utlå­nings­re­gle­ring

4 §   Med utlå­nings­re­gle­ring avses att ett högsta belopp (max­i­mi­be­lopp) fast­ställs för
   1. dis­po­ne­rad utlå­ning,
   2. bevil­jad men ej dis­po­ne­rad utlå­ning,
   3. garan­ti­för­bin­del­ser som är knutna till kre­dit­giv­ning, eller
   4. vär­det av lös egen­dom som i finan­sie­rings­syfte upp­låts till nytt­jande (lea­sing­ob­jekt) sedan ett för­ord­nande om utlå­nings­re­gle­ring har trätt i kraft.

Med utlå­ning jäm­ställs lik­vi­der för ford­ringar som för­vär­vas i finan­sie­rings­syfte (facto­ring).

5 §   Riks­ban­ken fast­stäl­ler för en viss beräk­nings­tid­punkt eller för en viss beräk­nings­pe­riod ett max­i­mi­be­lopp enligt 4 § för utlå­ning­ens eller garan­ti­för­bin­del­ser­nas stor­lek eller lea­sing­ob­jek­tens värde. Där­vid får Riks­ban­ken ge skilda reg­ler för utlå­ning, garan­ti­för­bin­del­ser och lea­sing­ob­jekt avse­ende olika slags kre­di­ter eller lea­sing­ob­jekt.

Emis­sions­kon­troll

6 §   Med emis­sions­kon­troll avses att obli­ga­tio­ner och andra ford­rings­rät­ter som är avsedda för all­män omsätt­ning inte utan till­stånd av Riks­ban­ken får ges ut av någon annan än Riks­gälds­kon­to­ret.

Rän­te­re­gle­ring

7 §   Med rän­te­re­gle­ring avses att högsta eller högsta genom­snitt­liga ränta fast­ställs för utlå­ning av pengar. Sådan regle­ring omfat­tar inte ränta som har fast­ställts enligt lag eller annan för­fatt­ning.

Med ränta lik­ställs varje annan ersätt­ning för lån av pengar.

Pla­ce­rings­krav

8 §   Med pla­ce­rings­krav avses att vissa av ett finan­si­ellt före­tags pla­ce­ringar vid en viss beräk­nings­tid­punkt ska utgöra en viss andel av insti­tu­tets totala pla­ce­ringar eller att för­änd­ringen under en beräk­nings­pe­riod av sådana pla­ce­ringar ska utgöra en viss pro­cent av för­änd­ringen av de totala pla­ce­ring­arna. Lag (2022:1573).

9 §   Riks­ban­ken anger
   1. vilka pla­ce­ringar som skall utgöra under­lag för beräk­ningen enligt 8 §,
   2. den beräk­nings­tid­punkt eller beräk­nings­pe­riod då pla­ce­rings­kra­vet skall vara upp­fyllt, och
   3. det pro­cent­tal som skall gälla för pla­ce­rings­kra­vet.

Sär­skild avgift

10 §   Ett finan­si­ellt före­tag som åsi­do­sät­ter en före­skrift som har med­de­lats med stöd av ett för­ord­nande om kre­ditre­gle­ring ska betala en sär­skild avgift till sta­ten.

Fråga om sär­skild avgift prö­vas av Riks­ban­ken. Lag (2022:1573).

11 §   Den sär­skilda avgif­ten skall bestäm­mas som rän­tan på ett belopp som Riks­ban­ken fast­stäl­ler (under­lags­be­lop­pet).
Rän­te­sat­sen skall mot­svara två gånger den rän­te­sats som gäl­ler enligt 11 kap. 2 § första styc­ket lagen (1988:1385) om Sve­ri­ges riks­bank. Avgif­ten skall mot­svara ränta enligt den angivna rän­te­sat­sen för tiden från den före­gå­ende beräk­nings­tid­punk­ten eller, om en tidi­gare beräk­ning inte har skett, från det att före­skrif­ten bör­jade tilläm­pas eller för beräk­nings­pe­ri­o­den.

För utlå­nings­re­gle­ring och pla­ce­rings­krav skall beräk­nings­tid­punk­ten eller beräk­nings­pe­ri­o­den enligt första styc­ket vara den som avses i 5 § respek­tive 9 §. För emis­sions­kon­troll och rän­te­re­gle­ring bestäm­mer Riks­ban­ken beräk­nings­tid­punkt eller beräk­nings­pe­riod sär­skilt.
Lag (1998:1415).

12 §   Under­lags­be­lop­pet skall utgöra
   1. för utlå­nings­re­gle­ring det belopp som max­i­mi­be­lop­pet har över­skri­dits med,
   2. för emis­sions­kon­troll den ute­stå­ende låne­sum­man,
   3. för rän­te­re­gle­ring fem gånger det belopp med vil­ket rän­tan har över­sti­git den ränta som skulle ha utgått enligt fast­ställd rän­te­sats, och
   4. för pla­ce­rings­krav under­skot­tet.

13 §   Om det finns sär­skilda skäl, får den sär­skilda avgif­ten sät­tas ned helt eller del­vis.

Upp­gifts­skyl­dig­het

14 §   Riks­ban­ken får före­lägga ett finan­si­ellt före­tag att lämna de upp­gif­ter som Riks­ban­ken anser nöd­vän­diga för att bedöma om kre­ditre­gle­ring behövs eller för att tillämpa ett med­de­lat för­ord­nande. Lag (2022:1573).

Straff m. m.

15 §   Till böter eller fäng­else i högst ett år döms den som med upp­såt låter bli att lämna en upp­gift eller läm­nar en orik­tig upp­gift i sam­band med full­gö­rande av skyl­dig­het enligt 14 §.

Har en gär­ning som avses i första styc­ket begåtts av grov oakt­sam­het, döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar.

16 §   Om ett brott som avses i 15 § första styc­ket är att anse som grovt, döms till fäng­else i högst två år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas, om gär­ningen har rört myc­ket bety­dande belopp eller kre­dit­vo­lym eller på annat sätt varit av syn­ner­li­gen all­var­lig art.

17 §   Om flera har med­ver­kat till en i detta kapi­tel straff­be­lagd gär­ning, tilläm­pas bestäm­mel­serna i 23 kap. brotts­bal­ken.

18 §   All­mänt åtal för brott som avses i 15-​-17 §§ får väc­kas endast efter med­gi­vande av Riks­ban­ken.

19 §   Om någon inte föl­jer ett före­läg­gande enligt 14 §, får Riks­ban­ken före­lägga honom vite.

20 §   För att uppnå rät­telse när en åtgärd har vid­ta­gits i strid med en före­skrift eller ett beslut om kre­ditre­gle­ring får Riks­ban­ken före­lägga vite.

21 §   Om ett vite har före­lagts med stöd av 19 §, får inte dömas till ansvar för gär­ning som omfat­tas av före­läg­gan­det.

22 §   Om ett vite har före­lagts med stöd av 20 §, får sär­skild avgift enligt 10-​-12 §§ inte tas ut.

4 kap. Gemen­samma bestäm­mel­ser

1 §   Riks­ban­ken skall med­dela de ytter­li­gare före­skrif­ter som behövs för tillämp­ningen av för­ord­nan­den enligt denna lag.

Tyst­nads­plikt

2 §   Den som har tagit befatt­ning med ett ärende som avses i denna lag får inte obe­hö­ri­gen röja vad han eller hon har fått veta om en enskilds per­son­liga eller eko­no­miska för­hål­lan­den.

I det all­män­nas verk­sam­het tilläm­pas i stäl­let bestäm­mel­serna i offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400).

Den som bry­ter mot för­bu­det i första styc­ket ska inte dömas till ansvar enligt 20 kap. 3 § brotts­bal­ken. Lag (2009:453).

Över­kla­gande

3 §   Beslut inom Riks­ban­ken av annan än direk­tio­nen får över­kla­gas till direk­tio­nen.

Beslut av direk­tio­nen om att före­lägga någon vid vite eller att ta ut sär­skild avgift får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Riks­ban­ken får bestämma att ett beslut ska gälla ome­del­bart. Lag (2013:95).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2013:95
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2013.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler för beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

2016:260
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 2016.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för kon­trol­ler som inletts före ikraft­trä­dan­det.