Lag (2011:111) om för­stö­rande av vissa häl­so­far­liga miss­bruks­sub­stan­ser

Lagens syfte och tillämp­nings­om­råde

1 §   Denna lag syf­tar till att före­bygga att män­ni­skor miss­bru­kar vissa häl­so­far­liga sub­stan­ser.

2 §   Denna lag gäl­ler för sub­stan­ser som
   1. har för­kla­rats som nar­ko­tika enligt för­ord­ningen (1992:1554) om kon­troll av nar­ko­tika eller som häl­so­far­lig vara enligt för­ord­ningen (1999:58) om för­bud mot vissa häl­so­far­liga varor enligt en för­ord­ning som har beslu­tats men ännu inte trätt i kraft,
   2. har för­kla­rats som nar­ko­tika enligt en inter­na­tio­nell över­ens­kom­melse som Sve­rige har till­trätt men där för­kla­ringen ännu inte har trätt i kraft här i lan­det, eller
   3. kan antas komma att av rege­ringen för­kla­ras som nar­ko­tika eller som häl­so­far­lig vara enligt någon av de i punkt 1 angivna för­ord­ning­arna.

För­ut­sätt­ningar för för­stö­rande

3 §   Om en sub­stans som avses i 2 § på grund av omstän­dig­he­ter i det enskilda fal­let kan antas vara avsedd att använ­das i syfte att uppnå berus­ning eller annan påver­kan och då kan komma att för­or­saka skada eller döds­fall, får beslut fat­tas om att sub­stan­sen ska för­stö­ras.

Vem som beslu­tar om för­stö­rande

4 §   Beslut om för­stö­rande fat­tas av en åkla­gare.

Om ären­det är av enkel beskaf­fen­het får beslut om för­stö­rande även fat­tas av en tull­å­kla­gare. Det som i denna lag före­skrivs om åkla­gare gäl­ler även tull­å­kla­gare, om inte annat anges.
Lag (2024:747).

Omhän­der­ta­gande av en sub­stans i avvak­tan på beslut om för­stö­rande

5 §   Om en polis­man eller tull­tjäns­te­man påträf­far en sub­stans och det skä­li­gen kan antas att ett beslut om för­stö­rande av sub­stan­sen kan komma att med­de­las enligt denna lag, får han eller hon besluta att omhän­derta sub­stan­sen i avvak­tan på åkla­ga­rens beslut.

Bestäm­mel­serna i 10, 25, 28-30, 32-34 och 37-48 §§ för­valt­nings­la­gen (2017:900) tilläm­pas inte på för­fa­ran­det hos Tull­ver­ket i frå­gor som gäl­ler omhän­der­ta­gande i avvak­tan på beslut om för­stö­rande eller på för­fa­ran­det hos Polis­myn­dig­he­ten. Lag (2018:846).

6 §   Vid ett omhän­der­ta­gande av en sub­stans enligt 5 § får polis­man­nen eller tull­tjäns­te­man­nen hålla för­hör med den som inne­har sub­stan­sen, annan som är när­va­rande när sub­stan­sen påträf­fas, samt den som äger eller är avsän­dare eller mot­ta­gare av sub­stan­sen, i syfte att utreda om det finns för­ut­sätt­ningar för ett omhän­der­ta­gande.

Vid ett sådant för­hör tilläm­pas föl­jande bestäm­mel­ser i 23 kap.
rät­te­gångs­bal­ken:
   - 4 § om objek­ti­vi­tet,
   - 10 § om vem som får när­vara vid för­hör, och
   - 12 § om för­bud mot otill­bör­liga åtgär­der under för­hör.

Vid tillämp­ningen av 23 kap. 4 § rät­te­gångs­bal­ken ska bestäm­mel­serna om den som är miss­tänkt i stäl­let avse den från vil­ken sub­stan­sen kan komma att omhän­der­tas.

7 §   När Polis­myn­dig­he­ten, Tull­ver­ket eller en åkla­gare häver ett beslag av en sådan sub­stans som avses i 2 § får den som häver besla­get besluta att omhän­derta sub­stan­sen, om för­ut­sätt­ning­arna enligt 5 § är upp­fyllda. En åkla­gare får även besluta att omhän­derta en sub­stans i de fall där rät­ten häver ett beslag. Lag (2014:653).

8 §   Ett beslut i fråga om omhän­der­ta­gande gäl­ler ome­del­bart. En omhän­der­ta­gen sub­stans ska tas i för­var.

9 §   Pro­to­koll ska föras över omhän­der­ta­gan­det. Av pro­to­kol­let, som ska upp­rät­tas ome­del­bart, ska det framgå
   1. vad som har omhän­der­ta­gits,
   2. vem som har fat­tat beslu­tet om omhän­der­ta­gande,
   3. grun­den för beslu­tet,
   4. vem eller vilka som omhän­der­ta­gan­det berör,
   5. vem eller vilka som varit när­va­rande vid omhän­der­ta­gan­det,
   6. tid­punk­ten för omhän­der­ta­gan­det, samt
   7. övriga omstän­dig­he­ter vid omhän­der­ta­gan­det.

Pro­to­kol­let ska över­läm­nas till den eller dem som berörs av beslu­tet, till­sam­mans med en upp­lys­ning om rät­ten till dom­stols­pröv­ning i de fall där åkla­ga­ren beslu­tar om eller fast­stäl­ler ett omhän­der­ta­gande och vad som gäl­ler i fråga om ompröv­ning och över­kla­gande.

För­fa­ran­det hos åkla­ga­ren

Pröv­ning av beslut om omhän­der­ta­gande

10 §   Ett beslut om omhän­der­ta­gande, som har fat­tats av någon annan än en åkla­gare, ska skynd­samt anmä­las till åkla­ga­ren, som ome­del­bart ska pröva om omhän­der­ta­gan­det ska bestå.

Åkla­ga­rens beslut ska vara skrift­ligt och, om omhän­der­ta­gan­det fast­ställs, inne­hålla de skäl som beslu­tet grun­das på.

Den som berörs av beslu­tet ska under­rät­tas dels om beslu­tet och om möj­lig­he­ten att begära ompröv­ning enligt 17 §, dels om hur beslu­tet kan över­kla­gas enligt 19 §. Pro­to­kol­let över omhän­der­ta­gan­det ska fogas till beslu­tet. Åkla­ga­ren bestäm­mer hur under­rät­tel­sen ska ske.

Beslut i fråga om för­stö­rande av en omhän­der­ta­gen sub­stans

11 §   Åkla­ga­ren får besluta om för­stö­rande av en sub­stans, om för­ut­sätt­ning­arna enligt 3 § är upp­fyllda och åkla­ga­ren har
   1. beslu­tat om ett omhän­der­ta­gande enligt 7 §, eller
   2. fast­ställt ett omhän­der­ta­gande enligt 10 §.

Har, sedan ett för­fa­rande enligt denna lag inletts, en för­fatt­ning trätt i kraft genom vil­ken sub­stan­sen för­kla­rats som nar­ko­tika eller häl­so­far­lig vara, hind­rar detta inte att åkla­ga­ren beslu­tar om för­stö­rande.

Ett beslut om för­stö­rande får fat­tas även om äga­ren till sub­stan­sen är okänd.

12 §   Beslut i fråga om för­stö­rande ska fat­tas så snart det kan ske.

Ett beslut i fråga om för­stö­rande ska vara skrift­ligt och ange
   1. om sub­stan­sen ska för­stö­ras eller inte,
   2. från vem sub­stan­sen omhän­der­ta­gits och annan som berörs av beslu­tet,
   3. vilka skäl beslu­tet grun­das på, och
   4. möj­lig­he­ten att begära ompröv­ning enligt 17 § samt hur beslu­tet kan över­kla­gas enligt 19 §.

13 §   Folk­hälso­myn­dig­he­ten och Läke­me­dels­ver­ket ska yttra sig inom viss tid i frå­gan om sub­stan­sen är av sådant slag som anges i 2 §, om åkla­ga­ren begär det. Lag (2013:636).

14 §   Åkla­gare inom åkla­gar­vä­sen­det får anlita biträde av Polis­myn­dig­he­ten eller Tull­ver­ket vid utred­ning av frå­gor om för­stö­rande enligt denna lag.

Vid ett för­hör tilläm­pas föl­jande bestäm­mel­ser i 23 kap.
rät­te­gångs­bal­ken:
   - 4 § om objek­ti­vi­tet,
   - 6 § om rätt att hålla för­hör,
   - 10 § om vem som får när­vara vid för­hör, och
   - 12 § om för­bud mot otill­bör­liga åtgär­der under för­hör.

Vid tillämp­ningen av 23 kap. 4 § rät­te­gångs­bal­ken ska bestäm­mel­serna om den som är miss­tänkt i stäl­let avse den från vil­ken sub­stan­sen har omhän­der­ta­gits. Lag (2014:653).

15 §   Den som berörs av ett beslut om för­stö­rande ska del­ges beslu­tet.

16 §   Om ett för­sök till del­giv­ning enligt 15 § har miss­lyc­kats, eller ett del­giv­nings­för­sök bedöms som utsikts­löst, och vär­det av sub­stan­sen kan antas vara mindre än en tion­del av det pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken som gällde när åkla­ga­rens beslut med­de­la­des, får del­giv­ning ske genom att beslu­tet anslås hos åkla­ga­ren.

Har det inte kun­nat utre­das vem som är ägare till den sub­stans som beslu­tet om för­stö­rande avser, ska åkla­ga­ren anslå beslu­tet hos myn­dig­he­ten med upp­gift om under vilka omstän­dig­he­ter sub­stan­sen har anträf­fats. Åkla­ga­ren ska ange en viss tid, som inte får under­stiga en månad, under vil­ken den som vill göra anspråk på sub­stan­sen ska ge sig till känna. Om det inte fram­ställs något sådant anspråk, vin­ner beslu­tet laga kraft.

Ompröv­ning

17 §   Åkla­ga­ren ska, på eget ini­ti­a­tiv eller efter begä­ran av den som berörs av beslu­tet, häva eller ändra ett beslut om omhän­der­ta­gande eller för­stö­rande om det på grund av änd­rade för­hål­lan­den finns skäl för det eller om beslu­tet är uppen­bart orik­tigt. Detta gäl­ler dock inte om frå­gan är före­mål för dom­stols­pröv­ning eller har avgjorts av dom­stol.

För­valt­nings­la­gens tillämp­lig­het

18 §   Vid åkla­ga­rens hand­lägg­ning enligt denna lag tilläm­pas föl­jande bestäm­mel­ser i för­valt­nings­la­gen (2017:900):
   - 5 § om lega­li­tet, objek­ti­vi­tet och pro­por­tio­na­li­tet,
   - 6 § om ser­vice,
   - 7 § om till­gäng­lig­het,
   - 8 § om sam­ver­kan mel­lan myn­dig­he­ter,
   - 9 § om utgångs­punk­ter för hand­lägg­ningen,
   - 10 § om partsin­syn,
   - 13 § om tolk­ning och över­sätt­ning,
   - 14 och 15 §§ om ombud och biträde,
   - 16-18 §§ om jäv,
   - 22 § om hur ankomst­da­gen för hand­lingar bestäms,
   - 23 § om utred­nings­an­sva­ret,
   - 24 § om när man får lämna upp­gif­ter munt­ligt,
   - 27 § om doku­men­ta­tion av upp­gif­ter,
   - 31 § om doku­men­ta­tion av beslut,
   - 32 § första styc­ket, andra styc­ket 2 och tredje styc­ket om moti­ve­ring av beslut,
   - 36 § om rät­telse av skriv­fel och lik­nande, och
   - 45 § om besluts­myn­dig­he­tens åtgär­der.

Vid hand­lägg­ning av en fråga om för­stö­rande tilläm­pas även föl­jande bestäm­mel­ser i för­valt­nings­la­gen:
   - 25 § om kom­mu­ni­ka­tion, och
   - 26 § första och andra styc­kena om remiss.

I fråga om all­män åkla­gare ska dock bestäm­mel­sen om jäv i 7 kap. 6 § rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas. Lag (2018:846).

Över­kla­gande

19 §   Åkla­ga­rens beslut om omhän­der­ta­gande eller för­stö­rande får över­kla­gas hos tings­rätt av en enskild som berörs av beslu­tet. Ett över­kla­gande ska vara skrift­ligt och ges in till åkla­ga­ren. Över­kla­gan­det ska ha kom­mit in till åkla­ga­ren inom tre vec­kor från den dag då kla­gan­den fick del av beslu­tet. Beslut om omhän­der­ta­gande får dock över­kla­gas utan begräns­ning till viss tid.

Om åkla­ga­ren inte avvi­sar över­kla­gan­det enligt 45 § för­valt­nings­la­gen (2017:900), ska han eller hon till­sam­mans med eget ytt­rande över­lämna över­kla­gan­det och övriga hand­lingar i ären­det till tings­rät­ten. Lag (2018:846).

20 §   Behö­rig tings­rätt är den dom­stol inom vars dom­krets det över­kla­gade beslu­tet har fat­tats.

21 §   Vid dom­sto­lens hand­lägg­ning tilläm­pas lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den. Åkla­gare är mot­part till den enskilde sedan hand­ling­arna i ären­det har över­läm­nats till dom­stol.

Övriga bestäm­mel­ser

22 §   När Folk­hälso­myn­dig­he­ten eller Läke­me­dels­ver­ket ska yttra sig enligt 13 §, ska myn­dig­he­ten så snart det kan ske ta ställ­ning till om det finns skäl att hos rege­ringen ansöka om att sub­stan­sen för­kla­ras som nar­ko­tika eller häl­so­far­lig vara. Lag (2013:636).

23 §   Om Folk­hälso­myn­dig­he­ten eller Läke­me­dels­ver­ket har ytt­rat sig enligt 13 §, ska myn­dig­he­ten skynd­samt under­rätta åkla­ga­ren om änd­rade för­hål­lan­den som kan påverka ett beslut enligt denna lag.

Har åkla­ga­ren under­rät­tats enligt första styc­ket och är ären­det före­mål för dom­stols­pröv­ning, ska åkla­ga­ren skynd­samt över­lämna en kopia av under­rät­tel­sen till dom­sto­len.
Lag (2013:636).

24 §   En omhän­der­ta­gen sub­stans ska åter­läm­nas till den från vil­ken den har omhän­der­ta­gits om
   1. åkla­ga­ren eller rät­ten beslu­tar att ett omhän­der­ta­gande inte ska bestå, eller
   2. åkla­ga­ren eller rät­ten beslu­tar att sub­stan­sen inte ska för­stö­ras.

När något ska åter­läm­nas enligt första styc­ket ska den från vil­ken sub­stan­sen har omhän­der­ta­gits så snart som möj­ligt under­rät­tas om att sub­stan­sen får häm­tas och att den, om den inte häm­tas inom viss tid som inte får under­stiga en månad, kom­mer att för­stö­ras. Om det är känt att någon annan också berörs av beslu­tet ska även han eller hon under­rät­tas om att omhän­der­ta­gan­det har upp­hört och till vem sub­stan­sen kom­mer att utläm­nas.

Under­rät­telse om att sub­stan­sen får avhäm­tas ska del­ges berörd per­son. Egen­do­men ska fin­nas till­gäng­lig för avhämt­ning hos den för­va­rande myn­dig­he­ten under minst den tid som angetts i under­rät­telse enligt andra styc­ket.

25 §   Den myn­dig­het som för­va­rar en omhän­der­ta­gen sub­stans ska ordna så att sub­stan­sen för­störs när ett beslut om för­stö­rande har vun­nit laga kraft.

Myn­dig­he­ten får även för­störa en sub­stans om
   1. den från vil­ken sub­stan­sen har omhän­der­ta­gits begär det,
   2. den till vil­ken sub­stan­sen ska åter­läm­nas inte häm­tar den inom angi­ven tid, eller
   3. vår­den av sub­stan­sen är för­e­nad med sär­skilt höga kost­na­der eller bety­dande ris­ker.

26 §   Den som orsa­kas sak­skada till följd av att en sub­stans har för­störts har rätt till ersätt­ning
   1. om åkla­ga­ren eller rät­ten efter för­stö­ran­det fin­ner att det sak­nas grund för för­stö­rande, eller
   2. om sub­stan­sen har för­störts med stöd av 2 § första styc­ket 3 och den där­ef­ter inte för­kla­ras som nar­ko­tika eller häl­so­far­lig vara.

Rätt till ersätt­ning före­lig­ger dock inte om sub­stan­sen har för­störts med stöd av 25 § andra styc­ket 1 eller 2.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2011:111
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2011.
   2. Lagen tilläm­pas endast på sub­stan­ser som omhän­der­tas med stöd av 5 eller 7 §§ efter ikraft­trä­dan­det.