Lag (2006:615) om sam­ar­bete med Spe­ci­al­dom­sto­len för Sierra Leone

All­männa bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag gäl­ler i för­hål­lande till Spe­ci­al­dom­sto­len för Sierra Leone (spe­ci­al­dom­sto­len) som inrät­ta­des genom ett avtal den 16 janu­ari 2002 mel­lan För­enta natio­nerna och Sierra Leo­nes rege­ring.

2 §   En ansö­kan från spe­ci­al­dom­sto­len skall ges in till Rege­rings­kans­liet (Justi­tie­de­par­te­men­tet). Under­rät­tel­ser i och redo­vis­ning av ett ärende till spe­ci­al­dom­sto­len skall vida­re­be­fordras av Rege­rings­kans­liet (Justi­tie­de­par­te­men­tet).

En ansö­kan och bifo­gade hand­lingar enligt denna lag skall vara skrivna på eng­elska eller svenska eller åtföl­jas av en över­sätt­ning till något av dessa språk.

Utläm­ning

3 §   I fråga om utläm­ning till spe­ci­al­dom­sto­len tilläm­pas lagen (1957:668) om utläm­ning för brott, om inte annat fram­går av denna lag. Bestäm­mel­serna i 9 §, 18 § andra styc­ket sista meningen samt 26 och 26 b §§ lagen om utläm­ning för brott skall inte tilläm­pas.

Utläm­ning till spe­ci­al­dom­sto­len får ske även om utläm­ning inte skulle vara möj­lig vid en tillämp­ning av 2 eller 4 § eller 10 § andra styc­ket lagen om utläm­ning för brott och alltså även om Högsta dom­sto­len fun­nit att det finns hin­der mot utläm­ning enligt någon av dessa bestäm­mel­ser.

Ett beslut om häkt­ning eller en dom som spe­ci­al­dom­sto­len har med­de­lat i behö­rig ord­ning skall god­tas som grund för ett beslut om utläm­ning, om det inte fram­går att häkt­nings­be­slu­tet eller dom­slu­tet är uppen­bart orik­tigt.

Rätts­lig hjälp

4 §   I fråga om rätts­lig hjälp till spe­ci­al­dom­sto­len tilläm­pas lagen (2000:562) om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål, om inte annat fram­går av denna lag. Bestäm­mel­serna i 4 kap. 33 § och 34 § andra styc­ket lagen om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål skall inte tilläm­pas.

Rege­ringen får besluta att rätts­lig hjälp får läm­nas till spe­ci­al­dom­sto­len även om det, vid en tillämp­ning av 2 kap. 2 § andra meningen lagen om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål, skulle fin­nas hin­der mot att lämna rätts­lig hjälp på grund av att den gär­ning som ansö­kan avser inte mot­sva­rar ett brott enligt svensk lag. Om en åkla­gare eller dom­stol fin­ner att en ansö­kan bör avslås på den grun­den, skall ansö­kan över­läm­nas till rege­ringen.

Spe­ci­al­dom­sto­len skall ges till­fälle att yttra sig innan rätts­lig hjälp för­e­nas med sådana vill­kor som avses i 5 kap. 2 § lagen om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål.

5 §   Om det vid hand­lägg­ningen av en ansö­kan om rätts­lig hjälp i brott­mål från spe­ci­al­dom­sto­len fram­kom­mer att ansö­kan är ofören­lig med en ansö­kan om rätts­lig hjälp i brott­mål från en annan stat som hand­läggs enligt lagen (2000:562) om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål, skall frå­gan över­läm­nas till rege­ringen som beslu­tar vil­ken av ansök­ning­arna som skall ha före­träde.

Straff­verk­stäl­lig­het

6 §   Rege­ringen får på begä­ran av spe­ci­al­dom­sto­len besluta att en fäng­el­se­dom som med­de­lats av dom­sto­len får verk­stäl­las i Sve­rige. Rege­ringen får med­dela de anvis­ningar som i det enskilda fal­let behövs för verk­stäl­lig­he­ten av straf­fet här.

Vid verk­stäl­lig­he­ten tilläm­pas 25 § lagen (1972:260) om inter­na­tio­nellt sam­ar­bete rörande verk­stäl­lig­het av brott­måls­dom. Verk­stäl­lig­he­ten skall upp­höra, om spe­ci­al­dom­sto­len upp­ly­ser om att den har bevil­jat den dömde nåd eller med­de­lat något annat avgö­rande som inne­bär att den utdömda påfölj­den inte längre får verk­stäl­las.

Frå­gor om vill­kor­lig fri­giv­ning prö­vas av rege­ringen sedan spe­ci­al­dom­sto­len beretts till­fälle att yttra sig. Rege­ringen får i dessa fall besluta att vill­kor­lig fri­giv­ning skall ske vid en senare tid­punkt än som föl­jer av brotts­bal­ken.

7 §   Före­trä­dare för spe­ci­al­dom­sto­len eller den dom­sto­len utser för att under­söka behand­lingen av den som avtjä­nar straff som utdömts av dom­sto­len, har rätt att besöka den plats där per­so­nen är pla­ce­rad. Den som ansva­rar för någon som avtjä­nar ett sådant straff skall ge den som genom­för under­sök­ningen det biträde som denne behö­ver för att kunna full­göra sina upp­gif­ter.

Trans­port av fri­hets­be­rö­vade genom Sve­rige

8 §   Ansva­rigt stats­råd får med­dela till­stånd till trans­port genom Sve­rige av en fri­hets­be­rö­vad per­son som för att utläm­nas eller i annat syfte ska över­fö­ras mel­lan en annan stat och spe­ci­al­dom­sto­len. Under en sådan trans­port ska fri­hets­be­rö­van­det bestå om inte dom­sto­len begär att den som över­förs ska fri­ges.

För flyg­trans­port utan pla­ne­rad mel­lan­land­ning här i lan­det krävs inte något till­stånd enligt första styc­ket. Om en opla­ne­rad mel­lan­land­ning sker, ska Polis­myn­dig­he­ten ta den som över­förs i för­var till dess att en ansö­kan görs om till­stånd till trans­port enligt första styc­ket och genast under­rätta ansva­rigt stats­råd om detta. Görs ingen ansö­kan inom 96 tim­mar från den opla­ne­rade land­ningen, ska per­so­nen ome­del­bart fri­ges.

Om till­stånd har med­de­lats enligt första styc­ket, får Polis­myn­dig­he­ten vid behov ta den som över­förs i för­var. I fråga om tvångs­me­del i ett ärende om trans­port gäl­ler bestäm­mel­serna i lagen (1957:668) om utläm­ning för brott.
Lag (2015:108).

Övriga bestäm­mel­ser

9 §   Har frå­gan om ansvar för en viss gär­ning prö­vats vid spe­ci­al­dom­sto­len, får åtal för samma gär­ning inte väc­kas i Sve­rige.

10 §   Om spe­ci­al­dom­sto­len begär att en åtgärd skall vid­tas beträf­fande den som miss­tänks eller har åta­lats eller dömts för brott, skall per­so­nen, om han eller hon begär det, biträ­das av en offent­lig för­sva­rare. I fråga om för­sva­ra­ren gäl­ler rät­te­gångs­bal­kens bestäm­mel­ser.

11 §   Ett vittne eller en mål­sä­gande eller sak­kun­nig i Sve­rige som har kal­lats för att höras av spe­ci­al­dom­sto­len har rätt till ersätt­ning för sin instäl­lelse enligt bestäm­mel­ser som med­de­las av rege­ringen.

12 §   Ersätt­ning av all­männa medel till offent­lig för­sva­rare eller till någon annan samt övriga kost­na­der för åtgär­der som vid­ta­gits enligt denna lag skall beta­las av sta­ten.

13 §   Bestäm­mel­ser i annan lag eller för­fatt­ning om del­giv­ning och rätts­lig hjälp åt dom­stol eller myn­dig­het i en annan stat tilläm­pas på ansök­ningar från spe­ci­al­dom­sto­len, om de inte stri­der mot bestäm­mel­serna i denna lag.