Lag (1995:832) om obduk­tion m.m.

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1995:832
Depar­te­ment: Soci­al­de­par­te­men­tet
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2014:760
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1995:832
Depar­te­ment/myn­dig­het: Soci­al­de­par­te­men­tet
Utfär­dad: 1995-​06-08
Änd­rad: t.o.m. SFS

2014:760
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag inne­hål­ler bestäm­mel­ser om obduk­tio­ner och vissa andra åtgär­der med krop­pen efter en avli­den män­ni­ska.

Den som skall göra ett ingrepp i eller vidta annan åtgärd med en död kropp skall full­göra sin upp­gift med respekt för den avlidne.

2 §   I lagen (1987:269) om kri­te­rier för bestäm­mande av män­ni­skans död finns bestäm­mel­ser om fast­stäl­lande av en män­niskas död.

Bestäm­mel­ser om döds­be­vis och intyg om döds­or­sa­ken finns i begrav­nings­la­gen (1990:1144). I begrav­nings­la­gen finns också bestäm­mel­ser om grav­sätt­ning och kre­me­ring.

Bestäm­mel­ser om etik­pröv­ning av forsk­ning på avlidna män­ni­skor finns i lagen (2003:460) om etik­pröv­ning av forsk­ning som avser män­ni­skor. Lag (2003:465).

3 §   Kan det antas före­ligga skäl för en rätts­me­di­cinsk under­sök­ning av en avli­den och skulle resul­ta­tet av den under­sök­ningen kunna även­ty­ras genom ett ingrepp i krop­pen för annat ända­mål, får sådant ingrepp inte göras.

Gemen­samma bestäm­mel­ser om obduk­tion m.m.

4 §   Med obduk­tion avses att krop­pen efter en avli­den öpp­nas och under­söks invän­digt. Obduk­tio­nen kan vara kli­nisk eller rätts­me­di­cinsk. En rätts­me­di­cinsk obduk­tion skall också inne­fatta en yttre under­sök­ning av krop­pen.

Med rätts­me­di­cinsk lik­be­sikt­ning avses en yttre under­sök­ning av krop­pen efter en avli­den. Under­sök­ningen kan inne­fatta blod­prov­stag­ning och andra mindre ingrepp.

5 §   Vid en obduk­tion får organ och annat mate­rial tas ut ur krop­pen för under­sök­ning, om det behövs för att syf­tet med obduk­tio­nen skall kunna till­go­do­ses. Bio­lo­giskt mate­rial skall läg­gas till­baka i krop­pen när obduk­tio­nen har slut­förts, om inte syf­tet med obduk­tio­nen krä­ver att mate­ri­a­let tas till vara för under­sök­ning under en längre tid.

Kli­nisk obduk­tion

6 §   En kli­nisk obduk­tion får utfö­ras om obduk­tio­nen behövs för att
   1. fast­ställa döds­or­sa­ken,
   2. vinna vik­tig kun­skap om sjuk­dom som den avlidne haft eller om ver­kan av behand­ling som den avlidne gått ige­nom, eller
   3. under­söka före­koms­ten av ska­dor eller sjuk­liga för­änd­ringar i den avlid­nes kropp.

7 §   Om det finns per­so­ner som stått den avlidne nära skall någon av dessa under­rät­tas innan obduk­tio­nen utförs och ges skä­lig tid att yttra sig. Under­rät­telse behö­ver dock inte ske om obduk­tio­nen får utfö­ras enligt 8 eller 9 § och det är omöj­ligt att inom till­gäng­lig tid nå en sådan per­son eller att utreda om någon sådan per­son finns.

8 §   En kli­nisk obduk­tion får utfö­ras om den avlidne skrift­li­gen har med­gett obduk­tion eller utta­lat sig för en sådan åtgärd eller om det av andra skäl finns anled­ning att anta att obduk­tion skulle stå i över­ens­stäm­melse med den avlid­nes inställ­ning.

9 §   Obduk­tion för ända­mål som anges i 6 § 1 får, för­u­tom i fall som avses i 8 §, utfö­ras om det är av sär­skild bety­delse att döds­or­sa­ken fast­ställs.

10 §   Obduk­tion för ända­mål som anges i 6 § 2 eller 3 får, för­u­tom i fall som avses i 8 §, utfö­ras om det är oklart vil­ken inställ­ning den avlidne hade till en sådan obduk­tion och inte någon som stått den avlidne nära mot­sät­ter sig det. Om det inte finns någon som stått den avlidne nära som kan under­rät­tas får sådan obduk­tion utfö­ras endast om det finns sär­skilda skäl.

11 §   Beslut i fråga om kli­nisk obduk­tion fat­tas av läkare. Endast läkare får utföra en sådan obduk­tion.

Rätts­me­di­cinsk under­sök­ning

12 §   Med rätts­me­di­cinsk under­sök­ning avses i denna lag rätts­me­di­cinsk obduk­tion eller rätts­me­di­cinsk lik­be­sikt­ning.
Under­sök­ningen skall göras i form av rätts­me­di­cinsk obduk­tion, om inte ända­må­let kan till­go­do­ses genom rätts­me­di­cinsk lik­be­sikt­ning.

13 §   En rätts­me­di­cinsk under­sök­ning av en avli­den får göras om under­sök­ningen kan antas vara av bety­delse för utred­ningen av ett döds­fall som inträf­fat under sådana omstän­dig­he­ter att
   1. det inte skä­li­gen kan bort­ses från möj­lig­he­ten att döds­fal­let har sam­band med ett brott, eller
   2. det kan miss­tän­kas ha före­kom­mit fel eller för­sum­melse inom hälso-​ och sjuk­vår­den.

14 §   En rätts­me­di­cinsk under­sök­ning får också göras om ett döds­fall kan antas ha orsa­kats av yttre påver­kan och under­sök­ningen behövs för att
   1. fast­ställa döds­or­sa­ken, eller
   2. vinna upp­lys­ningar av sär­skild vikt för mil­jö­skydd, arbe­tar­skydd, tra­fik­sä­ker­het eller annat lik­nande intresse.

15 §   En rätts­me­di­cinsk under­sök­ning får också göras om det behövs för att fast­ställa en avli­dens iden­ti­tet.

16 §   Sedan grav­sätt­ning har skett, får krop­pen efter en avli­den tas om hand för rätts­me­di­cinsk under­sök­ning endast om det skä­li­gen kan miss­tän­kas att döds­fal­let har sam­band med ett brott för vil­ket det inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i ett år och under­sök­ningen kan antas vara av väsent­lig bety­delse för utred­ningen.
Om det finns syn­ner­liga skäl får krop­pen tas om hand för sådan under­sök­ning även i annat fall.

17 §   En rätts­me­di­cinsk under­sök­ning får genom­fö­ras, även om åtgär­den stri­der mot den avlid­nes eller de när­stå­en­des inställ­ning.

18 §   Beslut om rätts­me­di­cinsk under­sök­ning som avses i 13-15 §§ med­de­las av Polis­myn­dig­he­ten. Även all­män dom­stol eller all­män åkla­gare får besluta om rätts­me­di­cinsk under­sök­ning som avses i 13 § 1. Beslut om rätts­me­di­cinsk under­sök­ning som avses i 16 § med­de­las av all­män dom­stol.
Lag (2014:760).

19 §   Om det inte är uppen­bart obe­höv­ligt ska Polis­myn­dig­he­ten under­rät­tas om tid och plats för en rätts­me­di­cinsk under­sök­ning. En polis­man får när­vara vid en sådan under­sök­ning. Lag (2014:760).

20 §   Rätts­me­di­cinsk under­sök­ning skall utfö­ras av läkare. Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om krav på sär­skild läkar­kom­pe­tens för att utföra en rätts­me­di­cinsk under­sök­ning.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får också med­dela ytter­li­gare före­skrif­ter om för­fa­ran­det vid rätts­me­di­cinsk under­sök­ning samt om pro­to­koll och utlå­tande över under­sök­ningen.

Vissa andra ingrepp på avlidna

21 §   Krop­pen efter en avli­den får använ­das för dis­sek­tion vid en hög­sko­le­en­het för under­vis­ning i ana­tomi, om den avlidne skrift­li­gen har sam­tyckt till det. Krop­pen får tas i anspråk under högst ett år efter döds­fal­let, om inte den avlidne har före­skri­vit annat.

22 §   Om det finns sär­skilda skäl får ingrepp i krop­pen efter en avli­den göras av läkare eller under läka­res över­in­se­ende för trä­ning av ope­ra­tions­tek­nik eller för för­bätt­ring eller utveck­ling av ope­ra­tions­me­to­der. Sådant ingrepp får göras endast om åtgär­den är för­en­lig med den avlid­nes inställ­ning på sätt som anges i 8 §.

23 §   Ingrepp i syfte att från en avli­den ta ut icke-​biologiskt mate­rial som har info­gats i krop­pen (implan­tat) får göras även om åtgär­den stri­der mot den avlid­nes eller de när­stå­en­des inställ­ning, om det behövs för att före­bygga fara för män­ni­skor eller annan väsent­lig olä­gen­het.

Ett ingrepp som avses i första styc­ket får, om åtgär­den är för­en­lig med den avlid­nes eller de när­stå­en­des inställ­ning på sätt som anges i 8 eller 10 §, också göras om implan­ta­tet skall använ­das för behand­ling av en annan män­ni­ska eller för forsk­ning eller annat medi­cinskt ända­mål.

Bestäm­mel­serna i 7 § och 11 § första meningen skall tilläm­pas även vid ingrepp enligt denna para­graf.

24 §   Krop­pen efter en avli­den får bal­sa­me­ras om det av sani­tära skäl är nöd­vän­digt för att krop­pen skall kunna beva­ras till dess kre­me­ring eller grav­sätt­ning sker eller om den skall tas i anspråk för ana­to­misk dis­sek­tion.

Bal­sa­me­ring får också ske på begä­ran av den som enligt 5 kap. 1 § begrav­nings­la­gen (1990:1144) ord­nar med grav­sätt­ning.

Straff m. m.

25 §   Den som med upp­såt utför ingrepp på en avli­den män­ni­ska i strid med denna lag döms till böter.

26 §   Beslut enligt denna lag får över­kla­gas endast om det föl­jer av en sär­skild före­skrift.