Lag (2014:836) om närings­för­bud

Inle­dande bestäm­melse

1 §   Genom ett beslut om närings­för­bud enligt denna lag med­de­las en näringsid­kare under viss tid begräns­ningar i rät­ten att bedriva eller ta del i närings­verk­sam­het.

Per­so­ner som får med­de­las närings­för­bud

Per­so­ner som bedri­ver enskild närings­verk­sam­het

2 §   Bestäm­mel­serna i 4-9 §§ ska tilläm­pas på enskilda näringsid­kare och på dem som utåt har fram­trätt som ansva­riga för en enskild närings­verk­sam­het.

Per­so­ner med anknyt­ning till juri­diska per­so­ner

3 §   Bestäm­mel­serna i 4-9 §§ ska tilläm­pas på dem som fak­tiskt har utö­vat led­ningen av en närings­verk­sam­het som en juri­disk per­son har bedri­vit.

Bestäm­mel­serna i 4-9 §§ ska all­tid tilläm­pas på föl­jande befatt­nings­ha­vare:
   1. i kom­man­dit­bo­lag: kom­ple­men­tär,
   2. i andra han­dels­bo­lag: bolags­man,
   3. i aktie­bo­lag, ömse­si­diga för­säk­rings­bo­lag och ömse­si­diga tjäns­te­pen­sions­bo­lag: leda­mot och sup­ple­ant i sty­rel­sen samt verk­stäl­lande direk­tör och vice verk­stäl­lande direk­tör,
   4. i spar­ban­ker, eko­no­miska för­e­ningar, för­säk­rings­för­e­ningar och tjäns­te­pen­sions­för­e­ningar: leda­mot och sup­ple­ant i sty­rel­sen samt verk­stäl­lande direk­tör och vice verk­stäl­lande direk­tör,
   5. i euro­pe­iska eko­no­miska intres­se­grup­pe­ringar med säte i Sve­rige: före­tags­le­dare,
   6. i euro­pa­bo­lag och euro­pa­koo­pe­ra­tiv med säte i Sve­rige: leda­mot och sup­ple­ant i förvaltnings-​, lednings-​ eller till­syns­or­gan samt verk­stäl­lande direk­tör och vice verk­stäl­lande direk­tör,
   7. i utländska fili­a­ler som omfat­tas av lagen (1992:160) om utländska fili­a­ler m.m.: verk­stäl­lande direk­tör och vice verk­stäl­lande direk­tör, och
   8. i stif­tel­ser som omfat­tas av 2 kap. 3 § bok­fö­rings­la­gen (1999:1078): leda­mot och sup­ple­ant i sty­rel­sen samt, när en stif­telse har anknu­ten för­valt­ning, sådana befatt­nings­ha­vare hos för­val­ta­ren som anges i detta stycke. Lag (2019:770).

För­ut­sätt­ning­arna för närings­för­bud

Närings­för­bud på grund av brott

4 §   Den som har grovt åsi­do­satt sina skyl­dig­he­ter i närings­verk­sam­he­ten och där­vid har gjort sig skyl­dig till brotts­lig­het som inte är ringa, ska med­de­las närings­för­bud, om ett sådant för­bud är påkal­lat från all­män syn­punkt.

Närings­för­bud i sam­band med kon­kurs

5 §   Den som har age­rat grovt otill­bör­ligt mot bor­ge­nä­rer eller på annat sätt har grovt åsi­do­satt sina skyl­dig­he­ter i sam­band med att en närings­verk­sam­het har för­satts i kon­kurs, ska med­de­las närings­för­bud, om ett sådant för­bud är påkal­lat från all­män syn­punkt.

Närings­för­bud enligt första styc­ket får med­de­las endast den som ingick i den i 2 eller 3 § angivna per­son­kret­sen vid tiden för kon­kurs­be­slu­tet eller någon gång under den tolv­må­na­ders­pe­riod som före­gick beslu­tet.

Närings­för­bud på grund av under­lå­ten­het att betala skatt m.m.

6 §   Den som har grovt åsi­do­satt sina skyl­dig­he­ter i en närings­verk­sam­het för vil­ken sådan skatt, tull eller avgift som omfat­tas av bestäm­mel­serna om betal­nings­säk­ring i skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244) i avse­värd omfatt­ning inte har beta­lats, ska med­de­las närings­för­bud, om ett sådant för­bud är påkal­lat från all­män syn­punkt.

Närings­för­bud på grund av över­trä­delse av kon­kur­rens­be­stäm­mel­ser

7 §   Den som har grovt åsi­do­satt sina skyl­dig­he­ter i en närings­verk­sam­het där för­bu­det i 2 kap. 1 § kon­kur­rensla­gen (2008:579) eller arti­kel 101 i för­dra­get om Euro­pe­iska uni­o­nens funk­tions­sätt har över­trätts på ett sätt som inne­bu­rit att före­tag i samma produktions-​ eller han­dels­led fast­stäl­ler för­sälj­nings­pri­ser, begrän­sar eller kon­trol­le­rar pro­duk­tion eller delar upp mark­na­der, ska med­de­las närings­för­bud, om ett sådant för­bud är påkal­lat från all­män syn­punkt.

När närings­för­bud är påkal­lat från all­män syn­punkt

8 §   Vid bedöm­ningen av om närings­för­bud är påkal­lat från all­män syn­punkt ska rät­ten sär­skilt ta hän­syn till, om
   1. åsi­do­sät­tan­det har
      a) varit sys­te­ma­tiskt,
      b) syf­tat till bety­dande vin­ning, eller
      c) orsa­kat eller varit ägnat att orsaka bety­dande skada, eller
   2. näringsid­ka­ren tidi­gare har dömts för brott i närings­verk­sam­het.

Om den som avses med en talan eller en ansö­kan om närings­för­bud har gjort sig skyl­dig till brott i närings­verk­sam­he­ten och det för brot­tet inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i sex måna­der, ska vid tillämp­ningen av 4 § närings­för­bud anses påkal­lat från all­män syn­punkt, om inte sär­skilda skäl talar mot det.

Vid bedöm­ningen av om närings­för­bud är påkal­lat från all­män syn­punkt får rät­ten ta hän­syn till för­bud att bedriva eller ta del i närings­verk­sam­het som har med­de­lats i en annan stat. Hän­syn får även tas till åsi­do­sät­tan­den av skyl­dig­he­ter i närings­verk­sam­het som näringsid­ka­ren har gjort sig skyl­dig till i närings­verk­sam­het som har bedri­vits i en annan stat.
Lag (2023:737).

9 §   Vid bedöm­ningen av om närings­för­bud är påkal­lat från all­män syn­punkt enligt 7 § ska även sär­skild hän­syn tas till om för­fa­ran­det har varit ägnat att all­var­ligt hindra, begränsa eller sned­vrida kon­kur­ren­sen.

Närings­för­bud ska inte anses påkal­lat från all­män syn­punkt, om den som kan komma i fråga för ett sådant för­bud själv eller inom ramen för den bedrivna närings­verk­sam­he­ten har med­ver­kat till att i väsent­lig mån under­lätta en sådan utred­ning av över­trä­delse som görs av
   1. Kon­kur­rens­ver­ket,
   2. en kon­kur­rensmyn­dig­het i en annan med­lems­stat i Euro­pe­iska uni­o­nen, eller
   3. Euro­pe­iska kom­mis­sio­nen.

Närings­för­bu­dets längd

10 §   Närings­för­bud ska med­de­las för en viss tid, lägst tre och högst tio år, och gäl­ler från det att beslu­tet om närings­för­bud vin­ner laga kraft.

Vid bestäm­mande av för­buds­ti­dens längd ska rät­ten ta hän­syn till om det har med­de­lats till­fäl­ligt närings­för­bud enligt 21 § första styc­ket. Rät­ten får då bestämma en kor­tare för­buds­tid än tre år.

Närings­för­bu­dets inne­börd

11 §   Den som har närings­för­bud får inte
   1. driva närings­verk­sam­het,
   2. fak­tiskt utöva led­ningen av en närings­verk­sam­het eller av en sådan juri­disk per­son som är bok­fö­rings­plik­tig även om den inte dri­ver näring,
   3. vara bolags­man i ett annat han­dels­bo­lag än ett kom­man­dit­bo­lag eller kom­ple­men­tär i ett kom­man­dit­bo­lag eller med­lem i en euro­pe­isk eko­no­misk intres­se­grup­pe­ring med säte i Sve­rige,
   4. vara stif­tare av ett aktie­bo­lag eller en spar­bank,
   5. vara leda­mot eller sup­ple­ant i sty­rel­sen för
   - ett aktie­bo­lag,
   - en eko­no­misk för­e­ning,
   - en spar­bank,
   - ett ömse­si­digt för­säk­rings­bo­lag eller ett ömse­si­digt tjäns­te­pen­sions­bo­lag,
   - en för­säk­rings­för­e­ning eller en tjäns­te­pen­sions­för­e­ning,
   - en euro­pe­isk eko­no­misk intres­se­grup­pe­ring med säte i Sve­rige,
   - en pen­sions­stif­telse, eller
   - en sådan ide­ell för­e­ning eller stif­telse som dri­ver närings­verk­sam­het,
   6. vara leda­mot eller sup­ple­ant i förvaltnings-​, lednings-​ eller till­syns­or­ga­net för ett euro­pa­bo­lag eller ett euro­pa­koo­pe­ra­tiv med säte i Sve­rige,
   7. vara verk­stäl­lande direk­tör eller vice verk­stäl­lande direk­tör i
   - ett aktie­bo­lag,
   - en eko­no­misk för­e­ning,
   - ett ömse­si­digt för­säk­rings­bo­lag eller ett ömse­si­digt tjäns­te­pen­sions­bo­lag,
   - en för­säk­rings­för­e­ning eller en tjäns­te­pen­sions­för­e­ning,
   - ett euro­pa­bo­lag eller ett euro­pa­koo­pe­ra­tiv med säte i Sve­rige,
   - en spar­bank, eller
   - en filial enligt lagen (1992:160) om utländska fili­a­ler m.m.,
   8. vara före­tags­le­dare i en euro­pe­isk eko­no­misk intres­se­grup­pe­ring med säte i Sve­rige eller före­stån­dare enligt 2 § andra styc­ket lagen om utländska fili­a­ler m.m.,
   9. vara fir­ma­teck­nare eller i annan egen­skap vara ställ­fö­re­trä­dare för en sådan juri­disk per­son som anges i 3-5 eller vara fir­ma­teck­nare för ett utländskt bank­fö­re­tags filial,
   10. äga så många aktier i ett aktie­bo­lag eller ett euro­pa­bo­lag med säte i Sve­rige att hans eller hen­nes andel av rös­te­ta­let för samt­liga aktier i bola­get över­sti­ger fem­tio pro­cent,
   11. inneha full­makt att före­träda en enskild näringsid­kare i den­nes närings­verk­sam­het eller en juri­disk per­son som anges i 3-5,
   12. vara anställd eller åter­kom­mande ta emot upp­drag i en närings­verk­sam­het som drivs av en när­stå­ende till honom eller henne eller där en när­stå­ende har en sådan ställ­ning som anges i 3 §, eller
   13. vara anställd eller åter­kom­mande ta emot upp­drag i den närings­verk­sam­het där han eller hon har åsi­do­satt sina skyl­dig­he­ter. Lag (2020:674).

12 §   För­bu­det i 11 § 11 gäl­ler inte i fråga om sådan full­makt som avses i 10 § andra styc­ket lagen (1915:218) om avtal och andra rätts­hand­lingar på för­mö­gen­hets­rät­tens område.

13 §   Som när­stå­ende enligt 11 § 12 anses den som är
   1. gift eller sambo med den som har närings­för­bud eller är sys­kon eller släk­ting i rätt upp- eller ned­sti­gande led till honom eller henne, och
   2. den som är besvågrad med den som har närings­för­bud i rätt upp- eller ned­sti­gande led eller så att den ene är gift med den andres sys­kon.

14 §   Den som har närings­för­bud får, trots för­bu­det, såsom enskild näringsid­kare utöva sådan grund­lags­skyd­dad rät­tig­het som avses i
   - 2 kap. 1 § rege­rings­for­men,
   - 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryck­fri­hets­för­ord­ningen, eller
   - 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 3, 4 eller 10 § eller 11 kap. 2 § ytt­ran­de­fri­hets­grund­la­gen. Lag (2018:1923).

Ansö­kan om närings­för­bud m.m.

Yrkande om närings­för­bud som grun­das på 4 §

15 §   Yrkande om närings­för­bud enligt 4 § får fram­stäl­las av all­män åkla­gare med tillämp­ning av bestäm­mel­serna om talan i brott­mål.

Om inte annat före­skrivs i denna lag, ska i fråga om utred­ningen och för­fa­ran­det gälla vad som i all­män­het är före­skri­vet om mål som rör all­mänt åtal för brott där det inte är före­skri­vet sträng­are straff än fäng­else i högst ett år. Tvångs­me­del enligt 24 och 25 kap. rät­te­gångs­bal­ken får dock inte använ­das.

Yrkande om närings­för­bud som grun­das på 5 eller 6 §

16 §   Yrkande om närings­för­bud enligt 5 eller 6 § får fram­stäl­las av all­män åkla­gare. Om talan inte förs enligt 15 §, ska yrkan­det fram­stäl­las genom ansö­kan vid all­män dom­stol.

Om åkla­ga­ren har för­kla­rat sig avstå från att ansöka om närings­för­bud, får ansö­kan i stäl­let göras av Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten.

En ansö­kan enligt första eller andra styc­ket ska göras hos tings­rät­ten i den ort där den som yrkan­det avser har sin hem­vist. Om han eller hon inte har hem­vist i Sve­rige, ska ansö­kan göras hos Stock­holms tings­rätt. Om ären­det gäl­ler närings­för­bud enligt 5 §, är även den tings­rätt som hand­läg­ger eller har hand­lagt kon­kur­sen behö­rig att pröva ären­det.

Yrkande om närings­för­bud som grun­das på 7 §

17 §   Kon­kur­rens­ver­ket får fram­ställa ett yrkande om närings­för­bud enligt 7 § genom en ansö­kan till Patent-​ och mark­nads­dom­sto­len. Lag (2021:83).

Dom­stols hand­lägg­ning av ären­den om närings­för­bud

18 §   Om inte något annat före­skrivs i denna lag, ska ett sådant ärende om närings­för­bud som avses i 16 och 17 §§ hand­läg­gas enligt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.

Tings­rät­ten eller Patent-​ och mark­nads­dom­sto­len ska hålla sam­man­träde, om detta inte är uppen­bart obe­höv­ligt.

Vid sam­man­trä­det ska tings­rät­ten bestå av en lag­fa­ren domare och tre nämn­de­män. Ären­det ska avgö­ras i samma sam­man­sätt­ning. I fall som avses i 17 § ska Patent-​ och mark­nads­dom­sto­len vara sam­man­satt på det sätt som anges i 4 kap. 8 § lagen (2016:188) om patent-​ och mark­nads­dom­sto­lar.

Vid omröst­ning i rät­ten gäl­ler 29 kap. rät­te­gångs­bal­ken.

Utö­ver vad som föl­jer av lagen om dom­stol­sä­ren­den får rät­ten besluta om nytt vites­före­läg­gande eller hämt­ning till rät­ten antingen ome­del­bart eller till en senare dag, om den som ansö­kan rik­tas mot trots före­läg­gande om per­son­lig instäl­lelse inte instäl­ler sig till sam­man­trä­det eller instäl­ler sig genom ombud. Lag (2021:83).

Offent­lig för­sva­rare

19 §   Om det finns sär­skilda skäl, får rät­ten i ett mål eller ärende om närings­för­bud utse en offent­lig för­sva­rare för den som avses med för­buds­yr­kan­det. I fråga om offent­lig för­sva­rare gäl­ler rät­te­gångs­bal­ken.

Rät­te­gångs­kost­na­der

20 §   I fråga om rät­te­gångs­kost­na­der ska 31 kap.
rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas.

Till­fäl­ligt närings­för­bud

För­ut­sätt­ning­arna för till­fäl­ligt närings­för­bud

21 §   Om det är uppen­bart att det finns grund för närings­för­bud, får rät­ten efter yrkande besluta om till­fäl­ligt för­bud för tiden till dess att frå­gan om närings­för­bud har avgjorts slut­ligt.

Rät­ten får i sam­band med slut­lig pröv­ning av frå­gan om närings­för­bud själv­mant ta upp frå­gan om till­fäl­ligt närings­för­bud.

Vem som får yrka till­fäl­ligt närings­för­bud

22 §   En fråga om till­fäl­ligt närings­för­bud enligt 21 § första styc­ket tas upp på yrkande av åkla­ga­ren eller, i fall som avses i 7 §, av Kon­kur­rens­ver­ket.

Om åkla­ga­ren i fall som avses i 5 och 6 §§ har för­kla­rat sig avstå från att yrka närings­för­bud, får ett yrkande om till­fäl­ligt närings­för­bud i stäl­let fram­stäl­las av Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten.

Hand­lägg­ningen av frå­gor om till­fäl­ligt närings­för­bud

23 §   Innan rät­ten med­de­lar ett till­fäl­ligt närings­för­bud enligt 21 § första styc­ket, ska den som yrkan­det avser få till­fälle att yttra sig, om det inte finns anled­ning att anta att han eller hon har avvi­kit eller på något annat sätt hål­ler sig undan.

24 §   Frå­gor om till­fäl­ligt närings­för­bud enligt 21 § första styc­ket som grun­das på påstå­ende om brott ska hand­läg­gas enligt 15 §. I övriga fall ska 16-20 §§ tilläm­pas.

När ett beslut om till­fäl­ligt närings­för­bud får ver­kan

25 §   Ett beslut om till­fäl­ligt närings­för­bud gäl­ler ome­del­bart, om inte annat beslu­tas. Beslut enligt 21 § första styc­ket ska del­ges den som avses med för­bu­det.

Över­kla­gande

26 §   Ett beslut om till­fäl­ligt närings­för­bud, som har med­de­lats under rät­te­gången, får över­kla­gas sär­skilt.

Över­kla­gas ett beslut om till­fäl­ligt närings­för­bud, får högre rätt ome­del­bart besluta att för­bu­det tills vidare inte ska gälla.

Tid för väc­kande av talan

27 §   Om rät­ten beslu­tar om till­fäl­ligt närings­för­bud innan talan om närings­för­bud har väckts eller ansö­kan har kom­mit in till rät­ten, ska den bestämma en tid inom vil­ken sådan talan ska väc­kas eller ansö­kan läm­nas in till rät­ten.

Tiden enligt första styc­ket får inte vara längre än nöd­vän­digt. Den kan för­längas, om den som har yrkat närings­för­bud före tidens utgång begär det och rät­ten fin­ner att den utsatta tiden inte är till­räck­lig.

Upp­hä­vande av närings­för­bud

Upp­hä­vande av närings­för­bud som har med­de­lats på grund av brott

28 §   Om den som genom ett laga­kraft­vun­net avgö­rande har med­de­lats närings­för­bud enligt 4 § fri­känns från ansvar för brotts­lig­he­ten, ska närings­för­bu­det sam­ti­digt upp­hä­vas. Avser fri­kän­nan­det endast en viss del av brotts­lig­he­ten eller tilläm­par rät­ten en mil­dare straff­be­stäm­melse på brotts­lig­he­ten, ska rät­ten pröva om och under vil­ken tid för­bu­det fort­fa­rande ska gälla. Rät­ten får även upp­häva eller ändra ett beslut om skyl­dig­het att svara för rät­te­gångs­kost­na­der, om ett sådant beslut har med­de­lats i sam­band med domen om för­bud.

Upp­hä­vande av närings­för­bud som grun­das på kon­kurs

29 §   Om rät­ten, sedan ett närings­för­bud har med­de­lats enligt 5 §, upp­hä­ver det eller de kon­kurs­be­slut som har utgjort för­ut­sätt­ning för för­bu­det, ska närings­för­bu­det sam­ti­digt upp­hä­vas.

Upp­hä­vande efter ompröv­ning

30 §   Ett laga­kraft­vun­net beslut om närings­för­bud får upp­hä­vas på ansö­kan av den som för­bu­det avser. Rät­ten ska upp­häva beslu­tet, om sökan­den visar att för­bu­det rät­te­li­gen inte skulle ha med­de­lats honom eller henne.

Hand­lägg­ningen av ären­den om upp­hä­vande av närings­för­bud

31 §   I ären­den om upp­hä­vande av närings­för­bud tilläm­pas 16 § första och andra styc­kena, 17 § tredje styc­ket och 18 § tredje och fjärde styc­kena om ansö­kan om för­bud.

Ett ärende om upp­hä­vande av närings­för­bud ska tas upp av den dom­stol som tidi­gare har hand­lagt målet eller ären­det om närings­för­bud. Rör ären­det inte upp­hä­vande av ett för­bud enligt 7 §, får det även tas upp av rät­ten i den ort där sökan­den har sin hem­vist, om rät­ten med hän­syn till utred­ningen, kost­na­derna och andra omstän­dig­he­ter fin­ner det lämp­ligt.

I ären­det är den myn­dig­het som har yrkat närings­för­bud eller myn­dig­he­ten i den ort där sökan­den har sin hem­vist mot­part till sökan­den.

Ett ärende om upp­hä­vande av för­bud får avgö­ras utan sam­man­träde, om saken ändå kan utre­das till­freds­stäl­lande.
Lag (2016:230).

Upp­hä­vande i sam­band med nytt närings­för­bud

32 §   Om den som har närings­för­bud med­de­las ett nytt för­bud, ska rät­ten upp­häva det tidi­gare för­bu­det.

Upp­hä­vande av till­fäl­ligt närings­för­bud

33 §   Ett beslut om till­fäl­ligt närings­för­bud ska ome­del­bart upp­hä­vas, om
   1. talan om närings­för­bud inte har väckts eller ansö­kan inte har kom­mit in till rät­ten inom den tid som har bestämts enligt 27 § och det inte hel­ler har kom­mit in någon fram­ställ­ning om för­läng­ning av tiden,
   2. talan eller ansö­kan om närings­för­bud åter­kal­las eller läm­nas utan bifall, eller
   3. det inte längre finns skäl för det till­fäl­liga närings­för­bu­det.

Om talan eller ansö­kan om närings­för­bud bifalls, ska rät­ten pröva om det till­fäl­liga närings­för­bu­det fort­fa­rande ska gälla.

Ver­kan av ett beslut om upp­hä­vande eller änd­ring av närings­för­bud

34 §   Rät­tens beslut att upp­häva eller ändra ett närings­för­bud gäl­ler ome­del­bart.

Undan­tag från närings­för­bud

Vad ett undan­tag får avse

35 §   Den som har närings­för­bud eller till­fäl­ligt närings­för­bud får med­ges visst undan­tag från 11 §, om det finns skäl till det och ett sådant undan­tag inte skulle strida mot syf­tet med närings­för­bu­det.

Undan­tag får också med­de­las under en begrän­sad tid, om tiden behövs för avveck­ling av närings­verk­sam­het, anställ­ning, upp­drag, inne­hav av full­makt, delä­gar­skap i han­dels­bo­lag eller akti­e­in­ne­hav som anges i 11 §.

Ett undan­tag enligt första eller andra styc­ket får för­e­nas med vill­kor om vad den som har närings­för­bud har att iaktta då undan­ta­get utnytt­jas.

36 §   I beslut om undan­tag enligt 35 § ska rät­ten ange vilka åtgär­der den som har med­de­lats närings­för­bud får vidta. I fråga om undan­tag enligt 35 § andra styc­ket ska rät­ten vidare ange hur länge undan­ta­get ska gälla. Om undan­ta­get ska vara för­e­nat med vill­kor enligt 35 § tredje styc­ket, ska även dessa vill­kor anges i beslu­tet.

Pröv­ning av en fråga om undan­tag

37 §   En fråga om undan­tag från närings­för­bud får prö­vas i sam­band med dom eller beslut om närings­för­bud eller beslut om till­fäl­ligt närings­för­bud eller efter en senare gjord ansö­kan.

Om det finns syn­ner­liga skäl, får tiden enligt 35 § andra styc­ket för­längas. Fråga om sådan för­läng­ning prö­vas på ansö­kan av den som har närings­för­bud.

När en fråga om undan­tag från närings­för­bud prö­vas sär­skilt, gäl­ler 31 § i tillämp­liga delar.

Åter­kal­lelse av undan­tag

38 §   Ett undan­tag enligt 35 § får åter­kal­las, om den som undan­ta­get avser över­trä­der närings­för­bu­det eller det till­fäl­liga närings­för­bu­det eller bry­ter mot ett vill­kor som är knu­tet till undan­ta­get. Det­samma gäl­ler om han eller hon på annat sätt åsi­do­sät­ter sina skyl­dig­he­ter i den verk­sam­het som undan­ta­get gäl­ler.

39 §   Ansö­kan enligt 38 § om åter­kal­lelse av undan­tag från närings­för­bu­det får göras av åkla­gare eller, i fall som avses i 7 §, Kon­kur­rens­ver­ket. Om åkla­ga­ren i fall som avses i 5 och 6 §§ har för­kla­rat sig avstå från att ansöka om åter­kal­lelse, får ansö­kan i stäl­let göras av Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten.

När frå­gan prö­vas i ett sär­skilt ärende gäl­ler 31 §. Ett sådant ärende får dock även tas upp av den tings­rätt som tidi­gare har prö­vat frå­gan om undan­tag från närings­för­bud.

Regis­ter över närings­för­bud

40 §   Bolags­ver­ket ska föra ett regis­ter över närings­för­bud och till­fäl­liga närings­för­bud.

Till­sy­nen över med­de­lade närings­för­bud m.m.

Till­syns­myn­dig­het

41 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten utö­var till­syn över att närings­för­bud och till­fäl­liga närings­för­bud följs.

Skyl­dig­het att inställa sig för sam­tal

42 §   Den som har närings­för­bud eller till­fäl­ligt närings­för­bud är skyl­dig att inställa sig per­son­li­gen för sam­tal med före­trä­dare för Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten på tid och plats som myn­dig­he­ten bestäm­mer.

Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten ska kalla till ett sådant sam­tal så snart ett beslut om närings­för­bud har vun­nit laga kraft, eller i fråga om till­fäl­ligt närings­för­bud, när ett sådant för­bud har med­de­lats. Myn­dig­he­ten får avstå från att kalla till sam­tal genom per­son­lig instäl­lelse om det finns sär­skilda skäl.

Om det är av bety­delse för Kro­no­fog­de­myn­dig­he­tens till­syns­verk­sam­het, får myn­dig­he­ten senare kalla till ytter­li­gare sam­tal.

Ett beslut om kal­lelse enligt denna para­graf får inte över­kla­gas. Om ett beslut om vite enligt 43 § över­kla­gas, ska rät­ten dock pröva kal­lel­sens gil­tig­het om kla­gan­den begär det.

43 §   En kal­lelse till sam­tal enligt 42 § får för­e­nas med vite, lägst två tusen och högst tjugo tusen kro­nor.

Fråga om utdö­mande av vite prö­vas av Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten.
Har ända­må­let med vitet för­lo­rat sin bety­delse, får det inte dömas ut. Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten får inte hel­ler döma ut vitet om det finns sär­skilda skäl mot det.

Ett beslut att döma ut vite får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol. Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rätt.

Ett beslut att döma ut vite får verk­stäl­las när beslu­tet har vun­nit laga kraft.

Till­syn­såt­gär­der

44 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten får
   1. begära att den som har närings­för­bud läm­nar upp­gift om inkomst, anställ­nings­för­hål­lan­den och övriga omstän­dig­he­ter av bety­delse för att klar­lägga hur han eller hon för­sör­jer sig,
   2. söka upp den som har närings­för­bud i hans eller hen­nes bostad eller där han eller hon annars befin­ner sig, och
   3. vidta de övriga utrednings-​ och spa­nings­åt­gär­der som är befo­gade för att klar­lägga hur den som har närings­för­bud för­sör­jer sig.

45 §   Om det är av bety­delse för Kro­no­fog­de­myn­dig­he­tens till­syns­verk­sam­het, är tredje man skyl­dig att efter före­läg­gande av Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten lämna upp­gift om sina eko­no­miska mel­lan­ha­van­den med en per­son som har närings­för­bud.

Om ett kre­di­tin­sti­tut före­läggs att lämna upp­gif­ter, får före­läg­gan­det inte avse upp­gif­ter som vid tiden för före­läg­gan­det är äldre än ett år.

Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten får för­ena ett före­läg­gande enligt första styc­ket med vite. Om den som före­läg­gan­det rik­tar sig till är en sådan när­stå­ende som avses i 36 kap. 3 § första styc­ket rät­te­gångs­bal­ken, får före­läg­gan­det inte för­e­nas med vite.

46 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten har rätt att få biträde av Polis­myn­dig­he­ten för till­syn enligt 41 §.
Lag (2014:853).

Över­trä­delse av närings­för­bud m.m.

Straff

47 §   Den som bry­ter mot ett närings­för­bud eller ett till­fäl­ligt närings­för­bud eller bry­ter mot ett vill­kor som har med­de­lats med stöd av 35 § tredje styc­ket döms för över­trä­delse av närings­för­bud till fäng­else i högst två år eller, om brot­tet är ringa, till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

För­läng­ning av närings­för­bud

48 §   Döms en per­son för över­trä­delse av närings­för­bud, ska närings­för­bu­det sam­ti­digt för­längas, om det inte finns sär­skilda skäl att avstå från för­läng­ning.

För­läng­ning får ske med högst fem år. Om det sker flera för­läng­ningar, får den sam­man­lagda för­läng­nings­ti­den inte över­stiga fem år.

Frå­gan om för­läng­ning prö­vas på talan av åkla­gare i sam­band med åtal för över­trä­delse av närings­för­bud. Talan ska väc­kas innan för­buds­ti­den har gått ut.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2014:836
   1. Denna lag trä­der i kraft den 2 augusti 2014. Genom lagen upp­hävs lagen (1986:436) om närings­för­bud.
   2. Närings­för­bud får inte grun­das på åsi­do­sät­tan­den som skett före ikraft­trä­dan­det och som inte kunde läg­gas till grund för närings­för­bud enligt äldre bestäm­mel­ser.
   3. Bestäm­mel­serna i 28 och 29 §§ om upp­hä­vande om närings­för­bud och i 39 § om ansö­kan om åter­kal­lelse av undan­tag från närings­för­bud ska tilläm­pas på sådana närings­för­bud som har med­de­lats med stöd av lagen (1986:436) om närings­för­bud.
   4. En dom­stols beslut om avveck­lings­tid enligt 18 § lagen (1986:436) om närings­för­bud gäl­ler även efter det att den nya lagen har trätt i kraft. Vid pröv­ningen av en fråga om huruvida avveck­lings­ti­den ska för­längas ska dock 35-37 §§ i den nya lagen tilläm­pas. Beslut om avveck­lings­tid får åter­kal­las enligt 38 och 39 §§ i den nya lagen.
   5. Bestäm­mel­serna i 42 och 43 §§ om skyl­dig­het att inställa sig för sam­tal och om vite gäl­ler även den som har med­de­lats närings­för­bud eller till­fäl­ligt närings­för­bud före ikraft­trä­dan­det.
   6. Bestäm­mel­serna i 47 § om brott mot vill­kor som har med­de­lats enligt 35 § tredje styc­ket gäl­ler även brott mot före­skrift som har med­de­lats enligt 18 eller 19 § lagen (1986:436) om närings­för­bud. Lag (2016:967).

2016:230
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 2016.
   2. Mål och ären­den enligt 7 § som har inletts i Stock­holms tings­rätt före ikraft­trä­dan­det ska över­läm­nas till Patent-​ och mark­nads­dom­sto­len.
   3. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för övriga mål och ären­den som har inletts i all­män dom­stol före ikraft­trä­dan­det.

2020:674
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2021.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om med­lems­ban­ker som är regi­stre­rade i bank­re­gist­ret den 31 decem­ber 2020 avse­ende det räken­skapsår som avslu­tas när­mast efter detta datum.

2021:83
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 mars 2021.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler för yrkan­den om närings­för­bud som har fram­ställts i mål om kon­kur­rens­ska­de­av­gift före ikraft­trä­dan­det.