Lag (1930:173) om beräk­ning av lagstad­gad tid

1 §   Då enligt lag eller sär­skild för­fatt­ning tid skall räk­nas efter vecka, månad eller år, varde den dag för slut­dag ansedd som genom sitt namn i vec­kan eller sitt tal i måna­den mot­sva­rar den, från vil­ken tid­räk­ningen bör­jas. Fin­nes ej mot­sva­rande dag i slut­må­na­den, varde den måna­dens sista dag ansedd för slut­dag.

2 §   Infal­ler den tid, då enligt lag eller sär­skild för­fatt­ning en åtgärd senast ska vid­tas, på en sön­dag, annan all­män helg­dag, lör­dag, mid­som­ma­raf­ton, julaf­ton eller nyårsaf­ton, får åtgär­den vid­tas nästa var­dag.

Första styc­ket gäl­ler inte i fråga om
   1. de fris­ter för häkt­nings­fram­ställ­ning och häkt­nings­för­hand­ling som anges i 24 kap. 12 och 13 §§, 17 § fjärde styc­ket och 19 § rät­te­gångs­bal­ken,
   2. den frist för sam­man­träde som anges i 19 § andra styc­ket lagen (1988:688) om kon­takt­för­bud och som gäl­ler
      a) i ärende om kon­takt­för­bud avse­ende gemen­sam bostad, och
      b) i ärende om för­bud enligt 3 kap. 5 § första styc­ket 2 lagen (2015:642) om euro­pe­isk skydds­or­der, och
   3. den frist för över­vak­nings­nämn­dens pröv­ning av Kri­mi­nal­vår­dens beslut om till­fäl­ligt omhän­der­ta­gande som anges i 26 kap. 22 § och 28 kap. 11 § brotts­bal­ken.
Lag (2022:931).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1930:173

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1930.

Genom denna lag upp­hä­vas punkt 42 i för­kla­ringen den 23 mars 1807 över all­männa lagens stad­gan­den i åtskil­liga rum och vad i vissa ämnen, som där­med äga gemen­skap, bli­vit tid efter annan sär­skilt för­ord­nat, lagen den 28 maj 1897 (nr 51) om beräk­ning i vissa fall av tid, som avses i för­ord­ningen angå­ende patent och i lagen om skydd för varu­mär­ken, lagen den 10 juli 1899 (nr 59 s. 7) om beräk­ning i vissa fall av tid, som avses i lagen om skydd för vissa möns­ter och model­ler, lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s. 47) om beräk­nande av fata­li­e­tid i visst fall, så ock vad i övrigt fin­nes i lag eller för­fatt­ning stri­dande mot denna lags bestäm­mel­ser.

Där i lag eller sär­skild för­fatt­ning före­kom­mer hän­vis­ning till lag­rum som ersatts genom bestäm­melse i nya lagen, skall denna i stäl­let tilläm­pas.