Lag (1926:1) inne­fat­tande bestäm­mel­ser i anled­ning av kon­ven­tio­nen den 9 maj 1925 mel­lan Sve­rige och Fin­land angå­ende renar i gräns­om­rå­dena

Utfär­dad:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1926:1
Depar­te­ment: Landsbygds-​​ och infra­struk­tur­de­par­te­men­tet RSL
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 1971:618
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1926:1
Depar­te­ment/myn­dig­het: Landsbygds-​​ och infra­struk­tur­de­par­te­men­tet RSL
Utfär­dad: 1926-​01-07
Änd­rad: t.o.m. SFS

1971:618
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)



1 kap.

Om finska renar här i riket.

1 §   Uppe­hålla sig finska renar olov­li­gen här i riket, skall den, som enligt sär­skilt med­de­lade bestäm­mel­ser är av veder­bö­rande läns­sty­relse där­till för­ord­nad (gräns­ren­vakt), så snart han erhål­ler kän­ne­dom om för­hål­lan­det, därom under­rätta den, som i Fin­land är satt att mot­taga sådan under­rät­telse; och varde där­vid renar­nas uppe­hållsort samt unge­fär­liga antal ävensom, där så kan ske, renä­ga­rens namn upp­givna.

Under­rät­tel­sen skall med­de­las genom tele­gram eller tele­fon eller, där detta ej låter sig göra, genom bud­skick­ning eller brev. Har under­rät­tel­sen skett genom tele­fon eller munt­li­gen genom bud, skall sna­rast skrift­lig bekräf­telse över­sän­das.

Är renä­ga­ren känd, skall jäm­väl han, där så bekväm­li­gen kan ske, under­rät­tas om för­hål­lan­det.

2 §   Renar­nas ägare är, då han erhål­ler kän­ne­dom om att renarna olov­li­gen uppe­hålla sig här i riket, plik­tig att oför­dröj­li­gen låta, i enlig­het med vad i 3 § före­skri­ves, avhämta dem och utdriva dem till Fin­land.

Gräns­ren­vakt så ock veder­bö­rande finske läns­man eller annan, som i Fin­land är satt att mot­taga under­rät­telse, varom i 1 § sägs, må taga renarna under bevak­ning eller utdriva dem. Av gräns­ren­vakt utdrivna renar skola över­läm­nas till äga­ren eller till tjäns­te­man eller per­son i Fin­land, som nyss nämnts.

3 §   Skola renar avhäm­tas eller utdri­vas, må med­ta­gas alle­nast djur, för­sedda med mär­ken, som begag­nas av renä­gare i Fin­land, ävensom omärkta kal­var, som följa hon­re­nar med sådana mär­ken.

Innan bort­fö­ran­det äger rum, skola de renar, som på grund av vad ovan sagts böra kvar­läm­nas, utskil­jas från de övriga i när­varo av gräns­ren­vakt eller renä­gare i trak­ten; dock må de finska renarna strax bort­fö­ras, om gräns­ren­vak­ten eller renä­gare, som nyss nämnts, för­kla­rar, att bland renarna icke fin­nas sådana, som böra kvar­läm­nas.

Där­est de finska renarna äro sam­man­blan­dade med renar från trak­ten och stå under bevak­ning av där­va­rande renä­gare eller deras ren­vår­dare, skola dessa samla dju­ren och lämna den, som vill avhämta de finska renarna, till­fälle att utskilja dem han har rätt att bort­föra.

4 §   För renar­nas uppe­håll här i riket skall erläg­gas en betes­av­gift för varje ren, kal­var under ett års ålder ej inbe­gripna. Denna avgift utgör tio öre för varje dag av uppe­hål­let.

Fin­nes att renar­nas bort­dri­vande bli­vit utan äga­rens vål­lande uppe­hål­let, skall vid avgif­tens beräk­nande tagas den hän­syn till för­hål­lan­det, som fin­nes skä­lig.

Är uppen­bart att renä­ga­ren avsikt­ligt låtit sina renar beta här i riket, kan betes­av­gif­ten fast­stäl­las intill det dubbla belop­pet; dock skall i sådant fall renä­ga­ren bere­das till­fälle att yttra sig i ären­det.

5 §   För­u­tom betes­av­gift, som i 4 § är nämnd, skall gäl­das ersätt­ning för de av renar­nas uppe­håll för­an­ledda utgif­ter, såsom för med­de­lande av under­rät­telse enligt 1 § samt för arbete med sam­lande, bevak­ning, utskil­jande och bort­dri­vande av renarna.

6 §   Har med­de­lande enligt 1 § avlå­tits, och uppe­hålla sig de renar, som med­de­lan­det avser, ännu tio dagar där­ef­ter här i riket, utan att någon infun­nit sig för att bort­föra dem, skall ett belopp mot­sva­rande tio pro­cent av renar­nas värde, kal­var under ett års ålder ej inbe­gripna, anses för­bru­tet.

Sådan påföljd skall ock tilläm­pas, där någon inställt sig för renar­nas bort­fö­rande, men de lik­väl fin­nas kvar ännu efter det fem­ton dagar för­flu­tit från det med­de­lande enligt 1 § avsänts samt väder­leks­för­hål­lan­den, rov­djur, renä­ga­res eller ren­vår­da­res för­sum­melse att efter­komma ålig­gande enligt 3 § sista styc­ket eller andra omstän­dig­he­ter icke utgjort tving­ande hin­der mot bort­fö­ran­det.

Vid bestäm­mande av det belopp, som i före­va­rande fall skall anses för­bru­tet, skall renar­nas värde beräk­nas efter det medel­värde för ren, som för varje år fast­stäl­les i där­för i kon­ven­tio­nen före­skri­ven ord­ning.

7 §   Över de åtgär­der, som för­an­le­das av finska renars uppe­håll här i riket, skall av gräns­ren­vak­ten upp­rät­tas pro­to­koll, vari inta­ges upp­lys­ning rörande renar­nas antal och mär­ken ävensom eget utlå­tande i saken av gräns­ren­vak­ten.

Pro­to­kol­let samt ytt­rande av veder­bö­rande lapp­fogde, där­est denne icke själv hand­lagt ären­det, skola jämte alla upp­gif­ter och veri­fi­ka­tio­ner över­sän­das till veder­bö­rande läns­sty­relse.

8 §   Läns­sty­rel­sen har att med led­ning av till­gäng­liga upp­lys­ningar fast­ställa den avgift och ersätt­ning, som böra utgå enligt 4 och 5 §§, samt det belopp, som enligt 6 § skall anses för­bru­tet.

Betes­av­gift och för­bru­tet belopp skola enligt bestäm­mel­ser, som givas av Konungen, använ­das till åtgär­der, som stå i sam­band med rensköt­seln. Lag (1944:77).

9 §   Innan läns­sty­rel­sen på grund av 8 § fat­tar beslut, skall läns­sty­rel­sen så vitt möj­ligt utreda vem renarna till­höra.

Beslut skall dock, utan angi­vande av namn å renä­garna, endast inne­hålla för­plik­tande för "veder­bö­rande renä­gare" att erlägga det fast­ställda belop­pet.

10 §   Varda renar avhäm­tade utan iakt­ta­gande av vad i 3 § är sagt, må läns­sty­rel­sen efter inhäm­tande av upp­lys­ningar bestämma en sär­skild avgift till belopp från och med tju­gu­fem till och med tre­hundra kro­nor; dock må sådant ej ifrå­ga­komma, med mindre någon anled­ning före­lig­ger till anta­gande, att i den bort­förda hjor­den fun­nits svenska renar.

11 §   Skada, som under renar­nas uppe­håll här i riket vål­las av renarna eller av dem åtföl­jande vår­dare, skall ock ersät­tas.

12 §   Ersätt­ning för utgif­ter, som omför­mä­las i 5 §, eller för sådan skada av renar, som avses i 11 §, må ej utgå, så framt ej under­rät­telse rörande renar­nas uppe­håll här i riket avlå­tits efter ty i 1 § sägs. Den som vill fordra ersätt­ning skall, där­est ej dylik under­rät­telse ändock skett, vid även­tyr att gå sin rätt till ersätt­ning för­lus­tig, så snart ske kan göra anmä­lan hos gräns­ren­vak­ten om renar­nas uppe­håll.

13 §   Vill någon för skada, som av renarna vål­lats, fordra ersätt­ning enligt 11 §, skall han därom göra anmä­lan hos lands­fi­ska­len i orten.
Denne har att i för­e­ning med två nämn­de­män, som av honom utses, besik­tiga den upp­givna ska­dan. Den finske läns­man­nen äger att själv eller genom ombud till­stä­des­komma vid för­rätt­ningen och föra talan för veder­bö­rande renä­gare, med rätt jäm­väl att där­vid ingå för­lik­ning.
Anmä­ler sig renä­gare såsom sakä­gare, må han själv utföra sin talan.
Lands­fi­ska­len har att i god tid, om möj­ligt genom tele­gram eller tele­fon, under­rätta läns­man­nen om tid och plats för för­rätt­ningen. Kan det anta­gas, att upp­gi­ven skada helt eller del­vis för­or­sa­kats av svenska renar, skall jäm­väl veder­bö­rande svenske lap­p­ord­nings­man inkal­las.

Vid för­rätt­ningen skall inhäm­tas och i pro­to­kol­let där­ö­ver inta­gas upp­lys­ning rörande de omstän­dig­he­ter, som kunna inverka på ersätt­nings­frå­gan, såsom tiden och sät­tet för ska­dans upp­komst, dess omfatt­ning, plat­sens belä­gen­het och beskaf­fen­het samt san­no­lika anta­let av de renar, som vål­lat ska­dan.

Vid ska­dans vär­de­rande skall tagas i betrak­tande mar­kens beskaf­fen­het och frukt­bar­het samt huruvida hem­djur med­ver­kat till ska­dan.

Lands­fi­ska­len och nämn­de­män­nen hava att upp­skatta ska­dan; och skola de till pro­to­kol­let på heder och sam­vete avgiva för­kla­ring, att upp­skatt­ningen skett efter bästa för­stånd och över­ty­gelse.

Lands­fi­ska­len och nämn­de­män­nen hava att så vitt möj­ligt utreda vem som är ägare till de renar, vilka för­or­sa­kat ska­dan. Finna de att såväl svenska som finska renar med­ver­kat till ska­dan, skola de, med utta­lande härom, vär­dera alle­nast den skada, som kan anses vål­lad av de finska renarna.

Beslut, vari­ge­nom ska­de­er­sätt­ning tiller­kän­nes mål­sä­gan­den, skall, utan angi­vande av namn å viss renä­gare, inne­hålla för­plik­tande för "veder­bö­rande finska renä­gare" att ersätta ska­dan.

Är ej läns­man­nen eller annan, som han satt i sitt ställe, till­stä­des vid för­rätt­ningen, skall avskrift av pro­to­kol­let oför­dröj­li­gen genom lands­fi­ska­lens för­an­stal­tande till­stäl­las honom.

Är mål­sä­gan­den eller läns­man­nen eller renä­gare, som fört talan vid för­rätt­ningen, miss­nöjd med denna, stånde honom fritt att sist å nit­tionde dagen från för­rätt­ningen anhäng­ig­göra saken vid dom­stol.

Lands­fi­ska­len och nämn­de­män­nen njute ersätt­ning enligt gäl­lande rese­reg­le­mente. Ersätt­ningen skall, i hän­delse skada anses vål­lad av finska renar, gäl­das på samma sätt som ska­de­er­sätt­ningen, men eljest beta­las av mål­sä­gan­den.

14 §   I hän­delse belopp, som jäm­likt 8, 10 och 13 §§ fast­ställts att beta­las i anled­ning av finska renars uppe­håll här i riket, icke ome­del­bart erläg­ges till gräns­ren­vak­ten eller mål­sä­gan­den, skall läns­sty­rel­sen, för vin­nande av sådan verk­stäl­lig­het i Fin­land som enligt kon­ven­tio­nen skall äga rum, till den finske lands­höv­dingen över­sända beslut rörande belop­pet med till­hö­rande upp­gif­ter och veri­fi­ka­tio­ner.

15 §   Begag­nar sig per­son, till­hö­rande gräns­be­folk­ningen i Enon­te­kis soc­ken i Fin­land, av den samma befolk­ning med­givna rätt att med egna renar fär­das fram till järn­vägs­lin­jen Boden-​​-​Riksgränsen för avsätt­ning av egna pro­duk­ter och inköp av sina för­nö­den­he­ter, må han i samma utsträck­ning som lan­dets egna under­så­tar begagna sig av bete till föda åt kör- och dragre­nar, som använ­das vid fär­den.

2 kap.

Verk­stäl­lig­het av finsk myn­dig­hets beslut rörande svensk renä­ga­res ersätt­nings­skyl­dig­het enligt kon­ven­tio­nen m.m.

16 §   Då läns­sty­rel­sen på fram­ställ­ning av veder­bö­rande myn­dig­het i Fin­land för­skotts­vis av all­männa medel utbe­talt belopp, som svensk renä­gare eller annan på grund av kon­ven­tio­nen är plik­tig att utgiva, skall belop­pet genom läns­sty­rel­sens försorg indri­vas hos denne.

Fin­ner läns­sty­rel­sen med bil­lig­het över­ens­stämma, att belop­pet helt eller del­vis stan­nar å stats­kas­san, äge läns­sty­rel­sen därom besluta; dock må det ej ske, där fråga är om böter, ej hel­ler i fråga om belopp, som av lapp skall gäl­das såsom ersätt­ning för ska­de­gö­relse, som vid flytt­ning över finskt område sker å skog på genom­flytt­nings­vä­gen.

17 §   Sak­nas till­gång till gäl­dande av böter, som skola indri­vas enligt 16 §, varde de för­vand­lade enligt all­männa straff­la­gen.

18 §   Mot läns­sty­rel­sens beslut enligt 8, 10 eller 16 § föres talan hos kam­mar­rät­ten genom besvär.

Talan mot annat beslut av läns­sty­rel­sen enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Lag (1971:618).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1926:2

Denna lag trä­der i kraft å dag, som Konungen bestäm­mer, samt för­blir gäl­lande så länge omför­mälda mel­lan Sve­rige och Fin­land avslu­tade kon­ven­tion bibe­hål­ler gil­tig­het.
Vik­tiga lagar inom mil­jörät­ten

Vik­tiga lagar inom mil­jörät­ten

Mil­jö­balk (1998:808)
JP Info­nets mil­jörätts­liga tjäns­ter

JP Info­nets mil­jörätts­liga tjäns­ter

Job­bar du med mil­jörätts­liga frå­gor? JP Info­nets tjäns­ter ger dig en kom­plett bevak­ning av mil­jörät­ten. Oav­sett om du job­bar med frå­gor om små enskilda avlopp eller till­stånds­frå­gor som rör gigan­tiska mil­jö­far­liga verk­sam­he­ter hit­tar du all infor­ma­tion du behö­ver hos oss. Se allt inom mil­jörätt.