SFS 1978:262

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

sfs 1978: 262 för­fo­gan­de­lag; utkom frän tryc­ket den 1 juni 1978 utfär­dad den 18 maj 1978. enligt riks­da­gens beslut' före­skrivs föl­jande. inle­dande bestäm­mel­ser 1 § kom­mer riket i kr ig, trä­der 4-6 §§ i ti llämp­ning. 2 § rege­ringen får före­skriva att 4-6 §§ helt eller del­vis skall tilläm­pas från tid­punkt som rege­ringen bestäm­mer, 1. om riket är i k rigs­fara, 2. om det råder sådana uto­mor­dent­liga för­hål­lan­den som är för­an­ledda av krig eller av krigs­fara vari riket har befun­nit sig och om det till följd av dessa för­hål­lan­den före­lig­ger knapp­het eller bety­dande fara för knapp­het inom riket på egen­dom av vikt för total­för­sva­ret eller folk­för­sörj­ningen, 3. o.m de t befin­nes nöd­vän­digt att med hän­syn till för­svars­be­red­ska­pen inkalla värn­plik­tiga till tjänst­gö­ring med stöd av 27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värn­pliktsla­gen (1941:967). före­skrift enligt första styc­ket skall under­stäl­las riks­da­gens pröv­ning inom en månad från det den utfär­da­des eller, om riksmöte ej pågår, från bör­jan av när­mast föl­jande riksmöte. sker ej under­ställ­ning eller god­kän ner riks­da­gen ej före­skrif­ten inom två måna­der från det under­ställ­ning skedde, upp­hör före­skrif­ten att gälla. 3 § före­lig­ger ej längre för­hål­lande som avses i 1 § e ller 2 § första styc ket, skall rege­ringen före­skriva att tillämp­ningen av 4-6 §§ skall upp­höra. för­fo­gande 4 § för att till­go­dose total­för­sva­rets eller folk­för­sörj­ning­ens ofrån­komli ga behov av egen­dom eller tjäns­ter, som icke utan olä­gen­het kan till­godo ses på annat sätt, får för sta­tens eller annans räk­ning för­fo­gande ske enligt denna lag. för­fo­gande får icke rik­tas mot sta­ten. 5 § genom för­fo­gande kan 1. fas­tig­het tagas i an språk med nytt­jan­de­rätt och annan egen­dom tagas i ans pråk med ägan­de­rätt eller nytt­jan­de­rätt, 2. nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller lik­nande rätt till egen­dom upp­hä­vas eller begrän­sas och nytt­jan­de­rätt i an dra hand till­ska­pas, 3. ägare eller inne­ha­vare av fas­tig­het, gruva, bygg­nad, indu­stri­an­lägg ning eller annan anlägg­ning eller av trans­port­me­del, arbets­ma­skin eller lik nande åläg­gas att utöva verk­sam­het för eller på annat sätt med­verka till fram­ställ­ning av egen­dom för sta­tens eller annans räk­ning, 4. ägare eller inne­ha­vare av lage­ran­lägg­ning åläg­gas att för­vara egen dom. 434 1 prop, 1977/78:72. föu 12,rskr215. ¬ 5. ägare eller inne­ha­vare av trans­port­me­del åläg­gas att ombe­sörja trans-​​ sfs 1978: 262 por­ter, 6. viss per­son åläg­gas till­fäl­lig uppg ift för för­svars­mak­ten som väg­visa re, bud­bä­rare, arbets­man­skap eller sjuk­vårds­per­so­nal. ägare eller inne­ha­vare av egen­dom som omfat­tas av för­fo­gande får icke över­låta, för­bruka, skada, gömma undan eller föra bort egen­do­men. 6 § kan för­fo­gande över egen­dom anta­gas bli nöd­vän­digt, får ägare eller inne­ha­vare i avv aktan på beslut om för­fo­gande för­bju­das att över­låta, för bruka, skada, gömma undan eller föra bort egen­do­men (dis­po­si­tions­för bud). har ej beslut om för­fo­gande med­de­lats och bli­vit gäl­lande mot ägare el ler inne­ha­vare av egen­dom inom en månad från det dis­po­si­tions­för­bud en ligt första styc­ket beslu­ta­des, upp­hör för­bu­det att gälla mot h onom. före lig­ger sär­skilda skäl, kan dock tiden för för­bu­det för­längas med högst en månad. 7 § om för­fog ande beslu­tar rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. för­fo­gande över egen­dom skall rik­tas mot bestämd ägare eller inne­ha­vare av egen­do­men. i fall som avses i 1 § eller 2 § första styc­ket 1 eller 2 får dock rege­ringen före­skriva om för­fo­gande som avser alla eller viss krets av ägare och inne­ha­vare av egen­dom av det slag som för­fo­gan­det gäl­ler. dis­po­si­tions­för­bud och för­läng­ning av tiden för sådant för­bud beslu­tas av den myn­dig­het som har rätt att besluta om för­fo­gan­det. om förfo gande göres för annans räk­ning än sta­tens, gäl­ler vad som i denna lag sägs om sta­ten i tillämp­liga delar den för vars räk­ning för­fo­gan det sker. 8 § vid tillämp­ning av d enna lag och med stöd av lagen med­de­lade före skrif­ter skall till­ses att den vars rätt berö­res icke lider större för­fång än som är nöd­vän­digt. egen­dom som ound­gäng­li­gen behövs för någons för värvs­verk­sam­het får ej utan tving­ande skäl tagas i ans pråk. 9 § har ägare eller inne­ha­vare av bygg­nad eller del av bygg­nad, som om fat­tas av för­fo­gande, sta­dig­va­rande bostad i bygg­na­den eller skall han i hän­delse av utrym­ning inkvar­te­ras i orte n, har han rätt till det bostadsut rymme i bygg­na­den som han behö­ver. detta gäl­ler dock ej, om hans ut nytt­jande av bygg­na­den skulle med­föra all­var­ligt hin­der för den använd ning av bygg­na­den som åsyf­tas med för­fo­gan­det. i sådant fall skall den myn­dig­het som beslu­tar om för­fo­gan­det till­han­da­hålla annat bostadsut rymme, om möj­ligt inom samma eller när­be­lä­gen ort. första styc­ket har mot­sva­rande tillämp­ning på med­lem av äga­rens eller inne­ha­va­rens familj. 10 § lös egen­dom som kan anta­gas bli för­bru­kad eller för­störd eller vä sent­ligt minska i värde tages i ansp råk med ä gan­de­rätt. annan lös egen dom tages i anspråk med n ytt­jan­de­rätt. om den myn­dig­het som med­de­lar beslu­tet om för­fo­gande fin­ner lämp­ligt och äga­ren med­ger det, får dock egen­do­men tagas i anspråk i det förra fal­let med nytt­jan­de­rätt och i det se- 435 nare med ägan­de­rätt. ,y-- • t, " t;.?' ¬ sfs 1978: 262 tages fast eller lös egen­dom i anspråk med nytt jan­de­rätt, skall nyttjan-​​ derät­ten gälla tills vidare, om ej sär­skilda skäl för­an­le­der att den bestäm mes att gälla för viss tid. 11 § ägare eller inne­ha­vare av egen­dom som tages i anspråk är skyl­dig att innan han avstår från egen­do­men se till att den sät­tes i sådant skick att den blir använd­bar för avsett ända­mål, om åtgär­den enligt vad som är bruk­ligt skulle ha vid­ta­gits av äga­ren eller inne­ha­va­ren vid fri­vil­lig överlå telse eller upp­lå­telse av egen­do­men. 12 § ägare eller inne­ha­vare av egen­dom, som tages i anspråk med nytt jan­de­rätt, är skyl­dig att tåla eller vid­taga änd­ring eller för­flytt­ning av inred ning eller utrust­ning som hör till egen­do­men och att i övrigt tåla de åtgär der i fråga om egen­do­men vilka den myn­dig­het som me dde­lar beslu­tet om för­fo­gande fin­ner nöd­vän­diga. 13 § ägare eller inne­ha­vare av egen­dom som omfat­tas av beslut om för fogande eller dis­po­si­tions­for­bud är skyl­dig att vårda egen­do­men samt a tt, om det påfordras, avlämna egen­dom som tages i anspråk genom för­foga n de. tid och plats för avläm­nande fast­stäl­les av den myn­dig­het som har med­de­lat beslu­tet eller av myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. den som icke till­freds­stäl­lande kan full­göra skyl­dig­het enligt första styc ket skall utan dröjs­mål anmäla detta till läns­sty­rel­sen eller till den myn­dig het som har med­de­lat beslu­tet eller bestäm­melse om full­gö­rande av det. 14 § beslut om för­fo­gande och om dis posi­tions­för­bud blir gäl­lande mot ägare, inne­ha­vare eller annan, som avses med beslu­tet, när han har fått del av detta. gäl­ler beslu­tet egen­dom och kom­mer någon först efter del­få­en­det i det läget at t han, om beslu­tet ej hade med­de­lats, skulle ha kun­nat råda över egen­do­men, blir det gäl­lande mot honom från den senare tid­punk­ten. att beslut om för­fo­gande i visst fall kan verk­stäl­las innan det har bli­vit gäl­lande mot äga­ren eller inne­ha­va­ren föl­jer av 56 § andra styc­ket. 15 § egen­dom, som enligt denna lag tages i anspråk med ägan­de­rätt eller fram­stäl­les för sta­tens räk­ning, över­går i stat ens ägo när den avläm­nas el ler på ann at sätt kom­mer i sta tens besitt­ning. 16 § mot beslut om för­fo­gande och dis­po­si­tions­för­bud som har medde lats av annan myn­dig­het än rege­ringen få r talan föras hos rege­ringen ge nom besvär . om ej anna t före­skri­ves i beslute t, län­der det till efter­rät­telse utan hin­der av anförda besvär. ersätt­ning 17 § vid för­fo­gande utgår ersätt­ning enligt de grun­der som anges i 29-36 §§. om ersätt­ning för skada till följd av dis­po­si­tions­för­bud före­skri ves i 37 ? ). ersätt­ning utges av den för vars räk­ning beslu­tet om för­fo­gande eller dis­po­si­tions­för­bud har med­de­lats. är de nne annan än sta­ten och full­gör 436 han ej sin ersätt nings­skyl­dig­het, skall sta­ten på begä­ran utge ersätt­ningen. ¬ vad sta­ten sålunda har utgi­vit, får sta­ten kräva åter av den ersättningsskyl-​​ sfs 1978: 262 dige. vär­de­rings­nämn­der 18 § för hand­lägg­ning av ären­den om ersätt­ning enligt denna lag finns en cen­tral vär­de­rings­nämnd (riks­vär­de­rings­nämn­den) samt lokala vär­de­rings nämn­der till det antal och med de verksa mhets­om­rå­den som före­skri­ves av rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. för hand­lägg­ning av ersätt­nings­ä­ren­den rörande visst slag av egen­dom kan inrät­tas sär­skild vär­de­rings­nämnd för hela riket. i fråga om sådan nämnd gäl­ler vad i denna lag före­skri­ves om riks­vär­de­rings­nämn­den. 19 § riks­vär­de­rings­nämn­den består av ord­fö­rande och fyra andra leda möter. för vaije leda­mot finns en eller flera ersät­tare. bestäm­mel­serna i 20-23 §§ om leda­mot gäl­ler även ersät­tare. 20 § leda­mö­terna i riks­vär­de­rings­nämn­den utses för viss tid av rege ringen. leda­mot skall vara svensk med­bor­gare. den som är omyn­dig eller i kon kurs­till­stånd får ej utöva befatt­ning som leda­mot. ord­fö­ran­den och ytterli gare en leda­mot skall vara lag­farna och erfarna i do mar­värv. 21 § innan leda­mot böl­jar tjänst­göra i riks­vär­de­rings­nämn­den, skall han ha avlagt doma­red. 22 § bestäm­mel­serna i 4 kap. rät­te­gångs­bal­ken om jäv mot domare skall tilläm­pas på leda­mot i riksvär derings­nämn­den. 23 § riks­vär­de­rings­nämn­den är beslut­för när ord­fö­ran­den och minst tre andra leda­mö­ter är när­va­rande. i fråga om omröst­ning i nämn­den skall 16 kap. rät­te­gångs­bal­ken gälla i tillämp­liga delar. 24 § rege­ringen kan före­skriva att riks­vär­de­rings­nämn­den skall arbeta på avdel­ningar. bestäm­mel­serna i 19-23 §§ gäl­ler då i fråga om avdel­ning. 25 § lokal vär­de­rings­nämnd består av ord­fö­rande och två andra leda möter. för vaije leda­mot finns en eller flera ersät­tare. bestäm­mel­serna i 26 § om leda­mot gäl­ler även ersät­tare. 26 § leda­mö­terna i lokal vär­de­rings nämnd utses för viss tid av rege­ring en eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. upp­drag att vara leda­mot får bara den undan­draga sig som har fyllt sex­tio år eller har haft sådant upp­drag i tre år eller har för­hin­der på grund av sin tjänst. leda­mot skall ha all­män erfa­ren­het i ersättnings-​​ och vär­de­rings­frå­gor. leda­mot i lokal vär­de­rings­nämnd för visst slag av egen­dom skall ha ingå ende erfa­ren­het av vär­de­ring av sådan egen­dom. 437 ¬ sfs 1978: 262 leda­mot skall vara svensk med­bor­gare. den som är omyn­dig eller i kon kurs­till­stånd får ej utöva befatt­ning som leda­mot. ej får någon sam­ti­digt vara leda­mot i ri ksvär­de­rings­nämn­den och lokal vär­de­rings­nämnd. 27 § lokal vär­de­rings­nämnd är beslut­för när nämn­den är full­ta­lig. 1 fråga om omröst­ning i nämn­den skall 16 kap. rät­te­gångs­bal­ken gälla i tillämp­liga delar. 28 § sta­tens rätt beva­kas inför vär­de­rings­nämnd av ombud som utses av rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. ersätt­nings­grun­der 29 § tages egen­dom i anspråk med ägan­de­rätt, utgår skä­lig ersätt­ning för nöd­vän­diga kost­na­der vid fram­ställ­ning eller åter­an­skaff­ning eller, om egen­do­men tages i anspråk hos åter­för­säl­jare, vid åter­an­skaff­ning och åter­för­sälj­ning av sådan egen­dom. 30 § tages egen­dom i anspråk med nytt­jan­de­rätt, utgår skä­lig ersätt­ning för för­lo­rad avkast­ning eller nytta och för kost­na­der i sam­band med åtgärd som avses i 12 § samt för skada på eller avse­värd för­säm­ring av egendo men. första styc­ket gäl­ler i tillämp­liga delar vid för­fo­gande som avses i 5 § första styc­ket 2. 31 § utövas verk­sam­het enligt 5 § första styc­ket 3-5, utgår ersätt­ning med hän­syn till nöd­vän­diga kost­na­der för verk­sam­he­ten. 32 § för upp­gift som avses i 5 § första styc­ket 6 och för åtgärd enligt 13 § första styc­ket första meningen utgår skä­lig ersätt­ning. 33 § i den mån det är möj­ligt och lämp­ligt skall på för­hand före­skri­vas det pris som vid för­fo­gande skall gälla såsom ersätt­ning för egen­dom, åt gärd eller tjänst. sådant pris upp­ta­ges i ta xa. taxa fast­stäl­les av rege­ringen eller, efter rege­ring­ens bemyn­di­gande, av riks­vär­de­rings­nämn­den eller lokal vär­de­rings­nämnd med beak­tande av 29-31 §§. taxa kan fast­stäl­las att gälla för hela riket eller del av riket. 34 § pris som har före­skri­vits med stöd av all­männa pris­re­gle­rings­la­gen (1956: 236) gäl­ler vid tillämp­ning av för­fo­gan­de­la­gen som taxe­pris. om riks­vär­de­rings­nämn­den på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter fin­ner en tillämp­ning av taxe­pris vara i vis st fall obil­lig för den ersättningsberätti-​​ gade, får nämn­den bestämma ersätt­ningen till högre belopp. 35 § ersätt­ning bestäm­mes med hän­syn till omstän­dig­he­terna och gäl lande taxe­pris vid den tid då egen­do­men avläm­nas eller på annat sätt kom mer i sta tens besitt­ning eller då åtgär­den eller tjäns­ten utfö­res. är egendo men i fär­digt skick vid den tid­punkt då beslu­tet om för­fo­gande med­de­las, bestäm­mes ersätt­ningen med hän­syn till omstän­dig­he­terna och gäl­lande 438 taxe­pris vid den tid­punk­ten. ¬ fast­ställd ersätt­ning får jäm­kas efter vad som är skä­ligt, om änd­rade för- sfs 1978: 262 hål­lan­den påkal­lar det. 36 § har beslut om för­fo­gande med­de­lats i fråga om egen­dom och möter ej genom för­vål­lande av den mot vil­ken för­fog andet rik­tats hin­der att taga egen­do­men i besitt­ning för sta­ten s räk­ning, står sta­ten faran för att egendo men av våda för­stö­res, för­säm­ras eller mins­kas. 37 § upp­hör dis­po­si­tions­för­bud att gälla enligt 6 § andra styc­ket, utgår skä­lig ersätt­ning för skada, som till följd av för­bu­det har upp­kom­mit på den med för­bu­det avsedda egen­do­men, och för åtgärd enligt 13 § fö rsta styc­ket första meningen. hand­lägg­ning av ersätt­nings­ä­ren­den 38 § ersätt­ning enligt taxa bestäm­mes av den myn­dig­het som har med delat beslu­tet om för­fo­gande eller av myn­dig­het som rege­ringen bestäm mer. ersätt­ning som ej utgår enligt taxa bestäm­mes av lokal vär­de­rings nämnd. om sär­skilda s käl före­lig­ger, kan riks­vär­de­rings­nämn­den efter an sökan av par­terna ome­del­bart taga upp fråga om sådan ersätt­ning. har en ligt 18 § andra styc­ket inrät­tats sär­skild vär­de­rings­nämnd för visst slag av egen­dom, bestäm­mes dock i fråga om sådan ege ndom ersätt­ning som ej ut går enligt taxa av den sär­skilda vär­de­rings­nämn­den. har nytt­jan­de­rätt till egen­dom upp­lå­tits genom fri­vil­lig över­ens­kom­mel se i stäl­let för att till­ska­pas genom för­fo­gande och ska­das egen­do­men eller för­säm­ras den avse­värt, skall ersätt­nings­frå­gan prö­vas av lokal värde rings­nämnd, om upp­lå­ta­ren begär det och ska­dan eller för­säm­ringen ej be akta­des när över­ens­kom­mel­sen ingicks. 39 § talan mot beslut av annan myn­dig­het än lokal vär­de­rings­nämnd i ärende som avses i 38 § första styc­ket får av den som begär ersätt­ning fö ras hos lokal värde rings­nämnd genom besvär. mot lokal vär derings­nämnds beslut i över­kla­gat ärende eller i ärende om fast­stäl­lande av taxa får talan ej föras. i annat fall får talan mot lokal värde rings­nämnds beslut fö ras hos riks­vär­de­rings­nämn­den genom besvär. vill någ on med stöd av 34 § andra styc­ket göra anspråk på ersätt­ning ut över taxe­pris, skall han inom besvärs­ti­den göra ansö­kan om det hos riks vär­de­rings­nämn­den. 40 § mot riksvä rde­rings­nämd­nens beslut enligt denna lag får talan ej fö ras. utbe­tal­ning av ersätt­ning 41 § sedan beslut om ersätt­ning har vun­nit laga kraft, skall fast­ställt er sätt­nings­be­lopp genast beta­las ut till den er sätt­nings­be­rät­ti­gade, om ej an nat föl­jer av 42—44 §§. 42 § om någon till säker­het för ford­ran har panträtt eller reten­tions­rätt i 439 ¬ sfs 1978:262 egen­dom som tages i anspråk med ägan­de­rätt enligt denna lag, har han rätt att utfå sin ford­ran ur ersätt­ningen för egen­do­men, även om ford­ringen ej är för­fal­len till betal­ning, i ersätt­ning som nu nämnts inräk nas även ersätt ning i fall som avses i 5 § första styc­ket 2. utgår enligt denna lag ersätt­ning för skada på eller avse­värd för­säm­ring av egen­dom, har första styc­ket mot­sva­rande tillämp­ning. ford­ran, som avses i första styc­ket och som ej är för­fal­len till betal­ning och icke löper med rän ta före för­fal­lo­da­gen, beräk­nas till det belopp som efter fem pro­cent årlig ränta utgör ford­ring­ens värde på betal­nings­da­gen. mot­sva­rande gäl­ler om utfäst ränta är lägre än fem proc ent. 43 § i fråga om ned­sätt­ning, för­del­ning och utbe­tal­ning av ersätt­ning, som fast­ställts att utgå för skada på eller avse­värd för­säm­ring av fas­tig­het, samt om ver­kan därav gäl­ler i tillämp­liga delar expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719). kan flera göra anspråk på betal­ning ur ersätt­ning, som i annat fall än som avses i första styc­ket fast­ställts enligt denna lag, och enas de ej om hur ersätt­ningen skall för­de­las mel­lan dem. skall ersätt­ningen ned­sät­tas hos över­ex­e­ku­tor. i fråga om ned­satt belopp skall i tillämp liga delar iakt­ta­gas lagen (1927:56) om gälds betal­ning genom pen­ning­ars ned­sät­tande i all mänt för­var. 44 § ersätt­ning för egen­dom som är utmätt skall utges till utmät­nings man­nen. avser ersätt­ningen egen­dom som är belagd med kvar­stad eller ställd under sking­rings­för­bud, skall ersätt­ningen utges till över­ex­e­ku­tor. upp­gifts­skyl­dig­het m. m. 45 § den mot vil­ken för­fo­gande rik­tas är skyl­dig att lämna upp­gift om rätt som annan har i fråga om den med för­fo­gan­det avsedda egen­do­men. 46 § i den mån det behövs för att genom­föra för­fo­gande i fråga o m egen dom skall var och en på anford­ran av myn­dig­het som f år besluta om förfo gan­det lämna upp­gift om den mängd av egen­do­men som han inne­har eller som han har till­ver­kat eller till va rs fram­ställ­ning han har m edver­kat. har någon under­lå­tit att full­göra skyl­dig­het enligt första styc­ket, får läns­sty­relse eller, enligt rege­ring­ens bestäm­mande, annan myn­dig­het före lägga honom vid vite att full­göra skyl­dig­he­ten. 47 § för kon­troll av att upp­gift som har läm­nats enligt 46 § är rik­tig o ch full­stän­dig skall upp­gifts­skyl­dig på begä­ran av läns­sty­relse eller av annan myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer till­han­da­hålla myn­dig­he­ten han dels­böc­ker och andra affärs­hand­lingar på tid och plats som myn­dig­he­ten fast­stäl­ler. efter­kom­mer upp­gifts­skyl­dig ej begä­ran enligt första styc­ket eller före lig­ger sär­skild anled­ning till kon­troll, får myn­dig­het som sägs i första styc ket be sluta om under­sök­ning av kon­tor, fabrik, butik, ser­ve­rings­lo­kal, la ger­lo­kal. ladu­gård eller annat utrymme eller för­va­rings­ställe. som den upp gifts­skyl­dige råder över. och om omhä nder­ta­gande av hans han­dels­böc­ker 440 och andra affärs­hand­lingar. ¬ vid under­sök­ning och omhän­der­ta­gande enligt andra styc­ket skall be- sfs 1978:262 stäm­mel­serna i 28 kap. rät­te­gångsba lken om hus­rann­sa­kan gälla i tillämp li ga delar. myn­dig­he­ten utö­var den befo­gen­het som vid hus­rann­sa­kan till kom­mer under­sök­nings­le­da­ren, åkla­ga­ren eller rät­ten. det ålig­ger polis myn­dig­het att lämna den handräck­ning som behövs för under­sök­ningen och omhän­der­ta­gan­det. 48 § ägare eller inne­ha­vare av egen­dom, beträf­fande vil­ken för­be­re­del ser för för­fo­gande enligt 63 s kom­mer i fråga, är på begä­ran av myn­dig­het som rege­ringen bestämm er skyl­dig att lämna för sådant ända­mål nöd­vändi ga upp­gif­ter om egen­do­men och att till­han­da­hålla den för besikt­ning pä tid och plats som myn­digh eten fast­stäl­ler. har någon under­lå­tit att full­göra skyl­dig­het enligt första styc­ket, får läns­sty­relse före­lägga honom vid vite att full­göra skyl­dig­he­ten. efter­kom­mes icke före­läg­gande vid vite att hålla egen­dom till­gäng­lig för besikt­ning, får läns­sty­rel­sen i stäl­let för att utsätta nytt vite besluta om handräck­ning för att genom­föra besikt­ningen. sådan handräck­ning läm­nas av polis­myn­dig­het på den för­sum­li­ges bekost­nad. 49 § skyl­dig­het enligt 4 5-48 §§ skall full­gö­ras utan ersätt­ning, om ej re geringen be stäm­mer annat. 50 § mot beslut om före­läg­gande av vite enligt denna lag får talan ej föras annat än i sam­band med talan mot beslut om utdö­mande av vitet. talan mot beslut om åtgärd enligt 47 § andra styc­ket eller mot läns­sty rel­ses beslut om handräc kning enligt 48 § tredje styc­ket föres hos kam­mar rätt genom b esvär. sådant beslut går i ve rkstäl­lig­het utan hin­der av anför da besvär, om ej annat före­skri­ves i beslut et. 51 § den som på grund av bestäm­melse i den na lag har fått kän­ne­dom om yrkes­hem­lig­het, arbets­för­fa­rande, affärs­för­hål­lande, enskilds per­sonli ga eller eko­no­miska för­hål­lan­den eller för­hål­lande av bety­delse för folk­för sörj­ningen eller för rikets säker­het får ej obe­hö­ri­gen yppa eller utnyttja vad han sålunda ha r erfa­rit. ansvars­be­stäm­mel­ser m. m. 52 § till böter eller fäng­else i högst sex mån ader dömes, om ej gär­ningen är belagd med straff i brotts bal­ken, den som upp­såt­li­gen 1. bry­ter mot före­skrift, åläg­gande, för­bud eller vill­kor som gäl­ler enligt eller har med­de­lats med stöd av 5, 6, 11, 12 eller 13 §, 2. under­lå­ter att full­göra upp­gifts­skyl­dig­het som ålig­ger honom enligt 45, 46 eller 48 §, 3. vid full­gö­rande av upp­gifts­skyl­dig­het som ålig­ger honom enligt 45, 46 eller 48 § läm­nar orik­tig upp­gift, om upp­gif­ten inne­bär fara i bevis­hän­seen de, 4. under­lå­ter att efter­komma begä­ran enligt 47 eller 48 §. är brott som avses i första sty cket att anse som grovt, dömes till fängel se i högst två år. vid bedö mande huruvida brot­tet är grovt skall sär­skilt be aktas, om det har skett i vin­nings­syfte eller har avse tt en bety­dande mängd 441 ¬ sfs 1978: 262 av egen­dom eller eljest har varit av sär­skilt far­lig art. begår någon av oakt­sam­het gär­ning som avses i första styc­ket, dömes till böter eller, om brot­tet är grovt, till fäng­else i högst sex måna­der. i ringa fall dömes ej till ansvar. den som har under­lå­tit att full­göra skyl­dig­het, som omfat­tas av vitesfö reläg­gande enligt denna lag, får icke dömas till straff för under­lå­ten­he­ten. 53 § näringsid­kare ansva­rar för gär­ning som avses i 52 §, o m den har be gåtts i ha ns rörelse och han har haft eller bort ha vet­skap om gär­ningen. 54 § har någon begått brott som avses i 52 §, skall egen­dom, som han i sam­band med brot­tet har mot­ta­git eller genom brot­tet har undan­hål­lit, för kla­ras för­ver­kad, om det ej är uppen­bart obil­ligt. i s täl­let för egen­do­men kan dess värde för­kla­ras för­ver­kat. äger den brotts­lige ytter­li­gare sådan egen­dom som brot­tet har avsett, kan även denna för­kla­ras för­ver­kad. annan egen­dom som han äger och som omfat­tas av beslut om för­fo­gande eller dis­po­si­tions­för­bud kan också för­kla­ras för­ver­kad, om sär­skilda skäl före­lig­ger. 55 § har beslag lagts på egen­dom, som kan anta­gas bli för­ver­kad, och är den under­kas­tad för­skäm­ning eller snar för­stö­relse eller annan ned­gång i värde, får den genast för­säl­jas. sådan för­sälj­ning skall all­tid ske om äga­ren begär det. upp­skat­tas egen­do­mens värde till ettu­sen kro­nor eller mera och har ej för­sälj­ning påkal­lats av äga­ren, skall dock till­stånd till för­sälj­ningen sökas hos rät­ten, om omstän­dig­he­terna med­ger detta. rät­ten får utan att höra äga­ren med­dela beslut i ären­det. sär­skilda bestäm­mel­ser 56 § under­lå­ter någon att behö­ri­gen eller i rätt tid till­han­da­hålla egen dom, som omfat­tas av beslut om för­fo­gande, skall polis­myn­dig­het lämna den handräck­ning som behövs för verk­stäl­lig­het av beslu­tet. om dröjs­mål kan med­föra fara och polis­myn­dig­het icke är till­gäng­lig, får den myn­dig­het som har utö­vat för­fo­gan­de­rät­ten själv verk­ställa beslu­tet. är fråga om för­fo­gande för för­svars­mak­tens behov och skulle dröjs­mål med verk­stäl­lig­het av beslu­tet om för­fo­gande med­föra all­var­lig olä­gen­het, får myn­dig­het som avses i första styc­ket vid­taga åtgärd som där sägs, även om äga­ren eller inne­ha­va­ren icke har fått del av beslu­tet. 57 § när tillämp­ningen av 4—6 §§ upp­hör, iakt­ta­ges vad som före­skri­ves i 58 -61 §§. 58 § har egen­dom, som till följd av beslut enligt 5 § första styc­ket 1 skall tagas i ansp råk med ägan­de­rätt, ännu ej över­gått i sta­tens ägo vid den i 57 § angivna tid­punk­ten, för­fal­ler beslu­tet. 59 § har beslut enligt 5 § första styc­ket 1 eller 2 om ian­språk­ta­gande av egen­dom med nytt­jan­de­rätt ej gått i verk­stäl­lig­het vid den i 57 s angivna tid­punk­ten, för­fal­ler beslu­tet. har beslu­tet bör­jat verk­stäl­las före nyss­nämnda tid­punkt och avser nytt- 442 jan­de­rät­ten icke bestämd tid, skall den där­ef­ter icke gälla under längre tid ¬ än som erfordras för avveck­ling av rätts­för­hål­lan­det. det­samma gäl­ler om sfs 1978: 262 nytt­jan­de­rätt avser bestämd tid och egen­do­mens ägare påford­rar att nytt- jan­de­rät­ten skall upp­höra. har beslut enligt 5 § f örsta styc­ket 2 om u pphä­vande eller begräns­ning av nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller lik­nande rätt till egen­dom ej vun­nit laga kraft vid den i 57 § angivna tid­punkt en för­fal­ler beslu­tet, dock tidi­gast när annan genom för­fo­gande i stäl­let till­ska­pad rätt upp­hör. 60 § har beslut om för­fo­gande enligt 5 § första styc­ket 3-6 ej bör­jat till- läm­pas vid den i 57 § angivna tid­punk­ten, för­fal­ler beslu­tet. i an nat fall skall beslu­tet icke gälla under längre tid än som erfordras för avveck­ling av rätts­för­hål­lan­det. 61 § dis­po­si­tions­för­bud enligt 6 § gälle r ej efter den i 57 § angivna tid punk­ten. 62 § genom denna lag inskrän­kes ej den rätt att tvångs­vis taga i anspråk egen­dom eller tjäns­ter som föl­jer av annan lag­stift­ning. 63 § under freds­tid skall för­fo­gande enligt denna lag för­be­re­das enligt de grun­der och av de myn­dig­he­ter som rege­ringen bestäm­mer. denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1978. genom lagen upp­hä­ves rek­vi­si­tions­la­gen (1942:583), beredskapsförfo-​​ gan­de­la­gen (1942:584), rek­vi­si­tions­för­ord­ningen (1942:586) och all­männa för­fo­gan­de­la­gen (1954:279). före­kom­mer i lag eller annan för­fatt­ning hän­vis­ning till före­skrift som har ersatts genom bestäm­melse i denna lag, tilläm­pas i stäl­let den nya be stäm­mel­sen. på rege­ring­ens väg­nar thor­björn fäll­din eric krön­mark (för­svars­de­par­te­men­tet) ¬