Jakt­lag (1987:259)

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1987:259
Depar­te­ment: Landsbygds-​ och infra­struk­tur­de­par­te­men­tet RSL
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2024:810
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1987:259
Depar­te­ment/myn­dig­het: Landsbygds-​ och infra­struk­tur­de­par­te­men­tet RSL
Utfär­dad: 1987-​05-14
Änd­rad: t.o.m. SFS

2024:810
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag gäl­ler vilt­vår­den, rät­ten till jakt och jak­tens bedri­vande inom svenskt ter­ri­to­rium samt frå­gor som har sam­band där­med.

Lagen gäl­ler också i de fall som anges sär­skilt
   1. inom Sve­ri­ges eko­no­miska zon,
   2. beträf­fande jakt från svenskt far­tyg på det fria havet utan­för den eko­no­miska zonen,
   3. beträf­fande jakt från svenskt luft­far­tyg över det fria havet utan­för den eko­no­miska zonen.

Utö­ver bestäm­mel­serna i denna lag gäl­ler före­skrif­ter i andra för­fatt­ningar i fråga om skyd­det och vår­den av viltet.

Bestäm­mel­ser om att till­stånd krävs för vissa verk­sam­he­ter och åtgär­der finns i 7 kap. 28 a-29 b §§ mil­jö­bal­ken.
Lag (2001:443).

2 §   Med vilt avses i lagen vilda dägg­djur och fåg­lar. Med jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller för­följa vilt. Till jakt räk­nas också att göra ingrepp i viltets bon och att ta eller för­störa fåg­lars ägg.

3 §   Viltet är fre­dat och får jagas endast om detta föl­jer av denna lag eller av före­skrif­ter eller beslut som har med­de­lats med stöd av lagen. När viltet är fre­dat, gäl­ler fred­ningen också dess ägg och bon.

Detta gäl­ler även inom Sve­ri­ges eko­no­miska zon. Lag (1994:1820).

Vilt­vår­den

4 §   Viltet skall vår­das i syfte att
   - bevara de viltar­ter som till­hör lan­dets vilt­be­stånd och de fågel­ar­ter som till­fäl­ligt före­kom­mer natur­ligt i lan­det, och
   - främja en med hän­syn till all­männa och enskilda intres­sen lämp­lig utveck­ling av vilt­stam­marna.

I vilt­vår­den ingår att genom sär­skilda åtgär­der sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jak­ten efter till­gången på vilt. För att åtgär­derna utförs och anpass­ningen sker sva­rar mar­kä­ga­ren och jakt­rätts­ha­va­ren. Lag (1997:343).

5 §   Var och en skall visa viltet hän­syn. Idrotts­täv­lingar och annan lik­nande fri­lufts­verk­sam­het i mar­ker där det finns vilt skall genom­fö­ras så att viltet störs i så liten utsträck­ning som möj­ligt.

Viltet får inte ofre­das och inte hel­ler för­föl­jas annat än vid jakt. För­bu­det hind­rar dock inte att lämp­liga åtgär­der vid­tas av mark­in­ne­ha­va­ren i syfte att mot­verka ska­dor av vilt, om sådana ska­dor inte kan mot­ver­kas på annat till­freds­stäl­lande sätt.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om för­bu­det att ofreda viltet och om vill­ko­ren för att trots för­bu­det vidta åtgär­der som avses i andra styc­ket. Lag (2001:443).

6 §   Läns­sty­rel­sen får i enskilda fall besluta om för­bud mot eller vill­kor för utfod­ring av vilt som inte hålls i hägn, om det behövs för att före­bygga eller minska ris­ken för tra­fi­ko­lyc­kor med vilt eller ris­ken för att viltet orsa­kar all­var­liga ska­dor på egen­dom.

Beslu­tet ska avse ett visst begrän­sat område och vara tids­be­grän­sat.

Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om vad för­bud eller vill­kor enligt första styc­ket får omfatta. Lag (2021:793).

7 §   Om det på grund av ett vilt­be­stånds stor­lek finns påtag­liga ris­ker för tra­fi­ko­lyc­kor eller för all­var­liga ska­dor av vilt, får den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer besluta om jakt för att före­bygga eller minska dessa ris­ker.

I myn­dig­he­tens beslut skall bestäm­mas hur jak­ten skall bedri­vas och om den skall ske genom jakt­rätts­ha­va­rens försorg, om han har åta­git sig det, eller genom sär­skilt utsedda jägare. I beslu­tet skall också bestäm­mas hur det skall för­fa­ras med djur som dödas eller fångas vid jak­ten.

8 §   Om före­koms­ten av en viss viltart inne­bär bety­dande ska­de­ris­ker, får rege­ringen i fråga om denna art före­skriva att den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får besluta om sådan jakt som avses i 7 §.

9 §   Om ett vilt djur orsa­kar avse­värd skada eller om det kan antas vara far­ligt för män­ni­skors säker­het, får Polis­myn­dig­he­ten låta avliva dju­ret, om det inte finns någon annan till­freds­stäl­lande lös­ning.

Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om att Polis­myn­dig­he­ten får låta avliva eller fånga vilt, när detta är befo­gat från djur­skydds­syn­punkt. Lag (2014:698).

Jakt­rät­ten m. m.

Vem som har jakt­rät­ten

10 §   Fas­tig­hets­ä­ga­ren har jakt­rät­ten på den mark som hör till fas­tig­he­ten, om inte annat föl­jer av andra styc­ket eller av 10 a § eller 11 §. I jakt­rät­ten ingår rätt att till­go­do­göra sig vilt som omhän­der­tas, påträf­fas dött eller dödas i något annat sam­man­hang än vid jakt, om inte annat föl­jer av före­skrif­ter med­de­lade med stöd av 25 §.

Vid jord­bruks­ar­rende har arren­da­torn jakt­rät­ten på den arren­de­rade mar­ken, om inte annat har avta­lats.

Om samer­nas rätt att jaga finns sär­skilda bestäm­mel­ser. Lag (1992:787).

10 a §   Sta­ten har jakt­rät­ten på den mark som vid utgången av juni 1992 ingick i kro­no­par­ken Tull­garn och angrän­sande kro­no­e­gen­do­mar även som kro­no­e­gen­do­marna på Eriksö i Stock­holms och Söder­man­lands län, kro­no­par­ken Karlsby i Öster­göt­lands län, kro­no­e­gen­do­men Ottenby kungs­la­du­gård i Kal­mar län, kro­no­par­ken Halle-​ och Hun­ne­berg i Västra Göta­lands län, kro­no­par­ken Had­debo i Öre­bro län, kro­no­par­ken Grönbo i Öre­bro och Väst­man­lands län samt kro­no­par­ken Klo­ten i Öre­bro, Väst­man­lands och Dalar­nas län. Lag (2000:593).

11 §   Jakt­rät­ten på en väg till­kom­mer den som har jakt­rät­ten på den angrän­sande mar­ken. Går vägen i grän­sen mel­lan mar­ker med skilda ägare och äger inte någon av dem väg­mar­ken, har var och en av dem jakt­rät­ten på den mar­ken.

12 §   På all­mänt vat­ten, som grän­sar till en fas­tig­hets strand, har fas­tig­hets­ä­ga­ren jakt­rätt intill ett­hundra meter från strand­lin­jen. Om detta skulle med­föra att flera fas­tig­hets­ä­gare får jakt­rätt på samma vat­ten­om­råde, skall var och en av dem ha jakt­rätt på den del av områ­det som är när­mast hans strand.

På annat all­mänt vat­ten lik­som på sådana hol­mar, klip­por och skär, som inte hör till något hem­man, får jakt bedri­vas endast efter sär­skilt till­stånd. Rege­ringen eller, efter rege­ring­ens bestäm­mande, läns­sty­rel­sen bemyn­di­gas att genom beslut i det sär­skilda fal­let eller genom före­skrif­ter med­dela till­stånd.

13 §   På en sam­fäl­lig­het får delä­garna bara utöva sin jakt­rätt för egna behov. Har de kom­mit över­ens om något annat eller har de beslu­tat något annat enligt vad som gäl­ler för sam­fäl­lig­he­tens för­valt­ning, får de dock utöva jakt­rät­ten i enlig­het med över­ens­kom­mel­sen eller beslu­tet.

Över­lå­telse av jakt­rätt m.m.

14 §   Jakt­rätt som har upp­lå­tits i andra fall än i sam­band med jord­bruks­ar­rende får inte över­lå­tas eller upp­lå­tas utan fas­tig­hets­ä­ga­rens sam­tycke.

Första styc­ket gäl­ler också i fråga om över­gång genom bodel­ning, arv, tes­ta­mente, bolags­skifte eller lik­nande för­värv.

Upp­lå­telse av jakt­rätt i vissa fall

15 §   Om jakt­rätt har upp­lå­tits genom avtal mot ersätt­ning, gäl­ler, utö­ver vad som föl­jer av 7 kap. jor­da­bal­ken om nytt­jan­de­rätt i all­män­het, vad som sägs i 16 §.

Bestäm­mel­serna i 16 § gäl­ler dock inte upp­lå­tel­ser med stöd av ren­nä­rings­la­gen (1971:437). För upp­lå­tel­ser som ingår i arrende eller hyra gäl­ler sär­skilda bestäm­mel­ser.

För­be­håll som stri­der mot 16 § är utan ver­kan.
Lag (2000:593).

16 §   Vid upp­lå­telse på viss tid som är minst ett år, skall avta­let all­tid sägas upp för att det skall upp­höra att gälla vid avtals­ti­dens utgång. Avta­let skall, om inte längre upp­säg­nings­tid har avta­lats, sägas upp senast sex måna­der före avtals­ti­dens utgång.

Om ett avtal som avses i första styc­ket inte sägs upp inom rätt tid anses det för­längt på tid som mot­sva­rar upp­lå­tel­se­ti­den, dock längst fem år.

Ett avtal som slu­tits på obe­stämd tid skall, om inte längre upp­säg­nings­tid har avta­lats, sägas upp för att upp­höra att gälla vid det månads­skifte som inträf­far när­mast sex måna­der efter upp­säg­ningen.

Upp­säg­ning skall ske på det sätt som gäl­ler för upp­säg­ning enligt 8 kap. 8 § jor­da­bal­ken. Lag (2000:593).

17 §   har upp­hävts genom lag (2000:593).

18 §   har upp­hävts genom lag (2000:593).

19 §   har upp­hävts genom lag (2000:593).

20 §   har upp­hävts genom lag (2000:593).

21 §   har upp­hävts genom lag (2000:593).

22 §   har upp­hävts genom lag (2000:593).

Rätt till jakt efter vissa djur

23 §   Under de tider som rege­ringen före­skri­ver får
   1. den som bor på en gård eller har en träd­gård men sak­nar jakt­rätt där döda eller fånga och behålla föl­jande djur som kom­mer in på går­den eller i träd­går­den: vild­svin, räv, mård­hund, gräv­ling, mård, iller, mink, her­me­lin, vessla, ekorre, vild­ka­nin, mull­vad, sor­kar, läm­lar, råt­tor, skogs­möss, husmus, duv­hök, sparv­hök, kråka, råka, kaja, skata, björk­trast (snö­skata), grå­sparv eller pil­fink,
   2. den som har en han­dels­träd­gård, anlägg­ning för yrkes­mäs­sig frukt­od­ling eller plant­skola men sak­nar jakt­rätt där döda hare, om det behövs för att för­hindra ska­dor på träd eller träd­plan­tor; där­vid skall djur som dödats till­falla jakt­rätts­ha­va­ren,
   3. den som inne­har mark men sak­nar jakt­rätt där fånga vild­ka­nin och behålla de fång­ade dju­ren.

Rege­ringen får medge att jakt efter björn, varg, järv, lo eller säl bedrivs på annans jakt­om­råde.

Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om undan­tag från första styc­ket.
Lag (1991:1769).

Ring­märk­ning m.m.

24 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om att vilt får fångas eller fäl­las på annans jakt­mark för märk­ning, under­sök­ning eller andra åtgär­der som före­tas för att till­go­dose veten­skap­liga behov.

Vilt som till­fal­ler sta­ten

25 §   För att skydda utrot­nings­ho­tade, säll­synta eller sär­skilt vär­de­fulla djurar­ter och till­för­säkra veten­ska­pen och under­vis­ningen djur av sådana arter får rege­ringen före­skriva att vilt som omhän­der­tas, påträf­fas dött eller dödas skall till­falla sta­ten.

Anmäl­nings­skyl­dig­het

26 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om anmäl­nings­skyl­dig­het i fråga om
   1. vilt som har fällts under jakt,
   2. vilt som ska till­falla sta­ten,
   3. vilt som har varit inblan­dat i en sam­man­stöt­ning med ett motor­for­don, och
   4. vilt som har varit inblan­dat i en sam­man­stöt­ning med ett spår­bun­det for­don.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får även med­dela före­skrif­ter om skyl­dig­het att märka ut en plats där en sam­man­stöt­ning skett mel­lan ett motor­for­don och vilt.
Lag (2012:153).

Polis­myn­dig­he­tens befo­gen­het i vissa fall

26 a §   Om ett vilt har varit inblan­dat i en sam­man­stöt­ning med ett motor­for­don eller med ett spår­bun­det for­don, får Polis­myn­dig­he­ten vidta de åtgär­der som behövs för att dju­ret ska kunna spå­ras upp och avli­vas. Polis­myn­dig­he­ten får även ge någon annan i upp­drag att vidta sådana åtgär­der. Lag (2014:698).

Jak­ten

27 §   Jak­ten skall bedri­vas så att viltet inte utsätts för onö­digt lidande och så att män­ni­skor och egen­dom inte utsätts för fara.

28 §   Om vilt har ska­dats vid jakt, ska jäga­ren sna­rast vidta de åtgär­der som behövs för att dju­ret ska kunna spå­ras upp och avli­vas.

Om älg, hjort eller rådjur har ska­dats vid jakt på ett jakt­om­råde och tar sig in på ett annat jakt­om­råde, ska jäga­ren se till att jakt­rätts­ha­va­ren där eller mar­kä­ga­ren sna­rast under­rät­tas. Om jakt­rätts­ha­va­ren eller mar­kä­ga­ren endast kan nås med svå­rig­het, får Polis­myn­dig­he­ten under­rät­tas i stäl­let. Lag (2014:698).

29 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om
   1. de tider när olika slag av vilt får jagas inom skilda delar av lan­det,
   2. till­stånd till jakt under en sär­skild jakt­tid (licens),
   3. till­stånd till jakt för att för­hindra ska­dor av vilt,
   4. att hund skall fin­nas till­gäng­lig vid jakt för upp­spår­ning av ska­dat vilt.

29 a §   För att upp­fylla Sve­ri­ges inter­na­tio­nella åta­gan­den om skydd av vilt får rege­ringen med­dela före­skrif­ter om för­bud mot eller sär­skilda vill­kor för jakt från
   1. svenskt far­tyg på det fria havet utan­för Sve­ri­ges eko­no­miska zon,
   2. svenskt luft­far­tyg över det fria havet utan­för den eko­no­miska zonen. Lag (1994:1820).

30 §   Vid jak­ten får använ­das endast de vapen och jakt­me­del i övrigt som rege­ringen före­skri­ver.

Rege­ringen får före­skriva att vapen och övriga jakt­me­del skall vara av god­känd typ och att avgift skall beta­las för den pröv­ning som behövs för sådant typ­god­kän­nande.

Rege­ringen får före­skriva att jakt med skjut­va­pen får ske endast under vissa tider av dyg­net.

31 §   Jakt får inte ske från motor­drivna fort­skaff­nings­me­del. Sådana fort­skaff­nings­me­del eller andra motor­drivna anord­ningar får inte hel­ler använ­das för att söka efter, spåra, för­följa eller gen­skjuta vilt, för att hindra vilt att und­komma eller för att avleda viltets upp­märk­sam­het från den som jagar.

Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om undan­tag från första styc­ket.

Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter som för­bju­der eller stäl­ler upp sär­skilda vill­kor för med­fö­rande av skjut­va­pen vid färd med motor­drivna fort­skaff­nings­me­del. Lag (1994:1820).

32 §   Jakt med dri­vande hund får inte ske på ett område som är så beskaf­fat att det kan för­ut­ses att dre­vet huvud­sak­li­gen kom­mer att gå fram över annans jakt­om­råde.

33 §   Jakt efter älg får ske efter licens av läns­sty­rel­sen och inom ett område som läns­sty­rel­sen har regi­stre­rat (licens­om­råde). Jakt efter älg får även ske utan licens inom ett område som läns­sty­rel­sen har regi­stre­rat (älgsköt­sel­om­råde).

Ett licens­om­råde ska vara av sådan stor­lek och beskaf­fen­het i övrigt att det är läm­pat för älg­jakt. Läns­sty­rel­sen får vägra att regi­strera ett område som licens­om­råde eller besluta om avre­gi­stre­ring, om områ­dets beskaf­fen­het inte med­ger en avskjut­ning av minst en älg­kalv om året.

Ett älgsköt­sel­om­råde ska vara läm­pat för älg­jakt och vara av sådan stor­lek att det med­ger en avskjut­ning av minst tio vuxna älgar om året. Läns­sty­rel­sen får vägra att regi­strera ett område som älgsköt­sel­om­råde, om områ­det inte upp­fyl­ler dessa krav. Läns­sty­rel­sen får vidare besluta att avre­gi­strera ett område som inte upp­fyl­ler kra­ven, eller om för­valt­ningen inte sker i enlig­het med de före­skrif­ter eller beslut som har med­de­lats med stöd av denna lag.

I områ­den som inte omfat­tas av första styc­ket får jakt efter älg avse endast älg­kalv.

Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om undan­tag från kra­vet i tredje styc­ket på att ett älgsköt­sel­om­råde ska vara av sådan stor­lek att det med­ger en avskjut­ning av minst tio vuxna älgar om året.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela ytter­li­gare före­skrif­ter om älgsköt­sel­om­rå­den.
Lag (2010:2001).

34 §   Utan lov är det inte tillå­tet att skrämma eller mota vilt från någon annans jakt­om­råde i andra fall än som avses i 5 § andra styc­ket andra meningen. Det är inte hel­ler tillå­tet att utan lov locka vilt från någon annans jakt­om­råde genom utfod­ring eller på något annat sätt.

35 §   Utan med­gi­vande av jakt­rätts­ha­va­ren är det inte tillå­tet att med fångstred­skap eller vapen som kan använ­das för jakt ta vägen över annans jakt­om­råde. Detta får dock ske på vägar som är upp­låtna för all­män­he­ten och även annars, om det sker i lov­liga ären­den. Om hund med­förs, skall den hål­las kopp­lad.

Utplan­te­ring av vilt m.m.

36 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om att vissa slag av vilt inte får sät­tas ut i fri­het eller hål­las i hägn utan sär­skilt till­stånd eller att andra sär­skilda före­skrif­ter eller vill­kor skall gälla för sådan verk­sam­het.

37 §   Har upp­hävts genom lag (1994:1820).

38 §   Har upp­hävts genom lag (1994:1820).

Vilt­vårds­nämn­den

39 §   Har upp­hävts genom lag (2009:1262).

Kun­skaps­prov m.m.

40 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om skyl­dig­het att avlägga prov i fråga om kun­ska­per och skjut­för­måga som vill­kor för att få jaga.

Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om skyl­dig­het att betala avgift för prov som avses i första styc­ket.

Rege­ringen får över­lämna åt sam­man­slut­ning på jak­tens och vilt­vår­dens område att anordna prov, att utfärda bevis om avlagda prov samt att ta ut avgift för pro­ven.

Avgif­ter

41 §   För att främja vilt­vår­den eller andra lik­nande ända­mål som är för­en­liga med syf­tet med denna lag får rege­ringen med­dela före­skrif­ter om skyl­dig­het för den som jagar
   1. att betala en årlig avgift (vilt­vårds­av­gift),
   2. att betala en avgift för vissa slag av vilt som fälls,
   3. att betala en sär­skild avgift för vilt som fällts i strid mot vad som bestämts i en för jakt med­de­lad licens.

Avgif­ter som avses i första styc­ket 1 skall bilda en fond (vilt­vårds­fon­den) som efter rege­ring­ens bestäm­mande får använ­das för angivna ända­mål. Lag (2000:593).

Till­syn

42 §   För till­syn över efter­lev­na­den av denna lag och före­skrif­ter, som har med­de­lats med stöd av lagen, får rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer utse jakt­till­syns­män.

Jakt­till­syns­män får för­ord­nas att med stöd av 47 § ta egen­dom i beslag.

42 a §   Läns­sty­rel­sen utö­var till­syn över att beslut enligt 6 § om utfod­ring av vilt följs.

Läns­sty­rel­sen får besluta de före­läg­gan­den som behövs för till­sy­nen och för att beslut om utfod­ring ska föl­jas. Före­läg­gan­den får för­e­nas med vite. Lag (2021:793).

Hand­lägg­ningen i dom­stol

42 b §   Mål om jakt efter björn, varg, järv, lo eller kungs­örn ska hand­läg­gas skynd­samt. Lag (2021:793).

Ansvar m.m.

43 §   För jakt­brott döms till böter eller fäng­else i högst ett år den som
   1. med upp­såt eller av grov oakt­sam­het olov­li­gen jagar på annans jakt­om­råde eller där tilläg­nar sig vilt eller vid jakt som sker med stöd av licens bry­ter mot en för jak­ten väsent­lig bestäm­melse i licen­sen,
   2. med upp­såt eller av oakt­sam­het bry­ter mot 3 § eller 31 § första styc­ket eller mot en före­skrift som har med­de­lats med stöd av 29 § 1 eller 30 § första styc­ket eller
   3. med upp­såt eller av grov oakt­sam­het bry­ter mot 32 § eller mot en före­skrift som med­de­lats med stöd av 25 eller 29 a §.
Lag (2001:163).

44 §   Om ett jakt­brott är att anse som grovt, döms till fäng­else, lägst sex måna­der och högst fyra år.

Vid bedö­man­det av om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas
   1. om det avsåg ett hotat, säll­synt eller annars sär­skilt skydds­värt vilt,
   2. om det har utförts vane­mäs­sigt eller i större omfatt­ning,
   3. om det utförts med otillå­ten hjälp av ett motor­dri­vet fort­skaff­nings­me­del eller någon annan motor­dri­ven anord­ning,
   4. om det utförts med en sär­skilt plåg­sam jakt­me­tod.
Lag (2001:163).

45 §   Till böter döms den som med upp­såt eller av grov oakt­sam­het
   1. bry­ter mot 5 § andra styc­ket eller 13 §,
   2. under­lå­ter att full­göra anmäl­nings­skyl­dig­het enligt före­skrif­ter som har med­de­lats med stöd av 26 § första styc­ket 1, 2 eller 3 om gär­ningen inte är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för vissa tra­fik­brott,
   3. bry­ter mot 27 § om gär­ningen inte är belagd med straff i brotts­bal­ken,
   4. under­lå­ter att full­göra skyl­dig­het enligt 28 §,
   5. bry­ter mot en före­skrift som har med­de­lats med stöd av 29 § 4, 30 § tredje styc­ket eller 31 § tredje styc­ket eller
   6. bry­ter mot 35 § eller mot en före­skrift som har med­de­lats med stöd av 36 §, 40 § första styc­ket eller 41 § första styc­ket.

Den som med upp­såt bry­ter mot 34 § döms till böter.

I ringa fall ska inte dömas till ansvar enligt denna para­graf.
Lag (2012:153).

46 §   Den som obe­hö­ri­gen tar befatt­ning med vilt som han vet eller har skä­lig anled­ning anta har dödats eller åtkom­mits genom jakt­brott, döms för jakt­hä­leri till böter eller fäng­else i högst ett år.

Om brot­tet är att anse som grovt, döms till fäng­else, lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedö­man­det av om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas sådana omstän­dig­he­ter som anges i 44 § andra styc­ket 1 och 2.

Till ansvar enligt denna para­graf döms inte om gär­ningen är belagd med straff i mil­jö­bal­ken. Lag (2001:163).

46 a §   För för­sök eller för­be­re­delse till jakt­brott enligt 44 § eller jakt­hä­leri enligt 46 § andra styc­ket döms till ansvar enligt 23 kap. brotts­bal­ken. Lag (2011:514).

47 §   Påträf­fas någon på bar gär­ning då han eller hon begår jakt­brott, får vilt och sådan egen­dom som enligt 49 § kan antas bli för­ver­kad eller som kan antas ha bety­delse för utred­ning om brot­tet tas i beslag av jakt­rätts­ha­va­ren eller av någon som före­trä­der honom eller henne. Samma befo­gen­het har sär­skilt för­ord­nade jakt­till­syns­män och behö­riga kust­be­vak­nings­tjäns­te­män.

Om egen­dom har tagits i beslag, ska anmä­lan om detta skynd­samt göras till Polis­myn­dig­he­ten eller åkla­ga­ren. Den polis­man eller åkla­gare som tar emot en sådan anmä­lan om beslag ska vidta samma åtgär­der som om han eller hon själv gjort besla­get.

En kust­be­vak­nings­tjäns­te­man som tagit egen­dom i beslag ska anmäla besla­get till under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren.

För att und­vika att vilt som har tagits i beslag för­störs, får dju­ret efter vär­de­ring säl­jas på lämp­ligt sätt. Lag (2024:727).

48 §   Om någon har begått ett jakt­brott eller jakt­hä­leri, ska vilt som han eller hon kom­mit över genom brot­tet för­ver­kas, om det inte är uppen­bart oskä­ligt. I stäl­let för viltet kan dess värde helt eller del­vis för­ver­kas. Även andra vins­ter från ett sådant brott ska för­ver­kas, om det inte är uppen­bart oskä­ligt.

Vilt som för­ver­kats till­fal­ler jakt­rätts­ha­va­ren i de fall som före­skrivs av rege­ringen. Lag (2024:810).

49 §   Jakt­red­skap, fort­skaff­nings­me­del och annan egen­dom som har använts som hjälp­me­del vid ett jakt­brott eller jakt­hä­leri får för­ver­kas, om det behövs för att före­bygga brott eller om det annars finns sär­skilda skäl. Det­samma gäl­ler egen­dom som varit avsedd att använ­das som hjälp­me­del vid ett sådant brott, om brot­tet har full­bor­dats eller om för­fa­ran­det har utgjort ett straff­bart för­sök eller en straff­bar för­be­re­delse.

I stäl­let för egen­do­men får dess värde helt eller del­vis för­ver­kas. Lag (2024:810).

50 §   I fråga om för­ver­kad egen­dom gäl­ler sär­skilda bestäm­mel­ser om för­fa­ran­det med sådan egen­dom i den mån inte annat föl­jer av 47 § tredje styc­ket eller 48 § andra styc­ket. Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om undan­tag från de sär­skilda bestäm­mel­serna i fråga om djur som behövs för forsk­nings­än­da­mål eller av någon annan sär­skild anled­ning inte bör säl­jas på det sätt som anges i bestäm­mel­serna.

51 §   Vad som sägs i 46-​-48 §§ om vilt gäl­ler även i fråga om skinn, ägg och bon.

51 a §   Svensk dom­stol är behö­rig att döma över brott enligt denna lag som har begåtts inom Sve­ri­ges eko­no­miska zon även om det inte finns doms­rätt enligt 2 kap. 3 § brotts­bal­ken.
Lag (2021:1026).

51 b §   Om ett brott enligt denna lag har för­ö­vats inom den eko­no­miska zonen, får åtal för brot­tet väc­kas vid den tings­rätt vars dom­krets är när­mast den plats där brot­tet för­ö­va­des. Lag (1994:1820).

Bemyn­di­gan­den

52 §   Rege­ringen får över­låta åt en för­valt­nings­myn­dig­het att med­dela sådana före­skrif­ter eller beslut som avses i 23-25 och 29-30 §§, 31 § andra och tredje styc­kena, 36 §, 40 § första och andra styc­kena, 41 § första styc­ket 2, 48 § andra styc­ket och 50 §. Lag (2009:1261).

Hur beslut får över­kla­gas

53 §   Har upp­hävts genom lag (2000:593).

54 §   Föl­jande beslut får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol:
   1. läns­sty­rel­sens beslut enligt 6 § om för­bud mot eller vill­kor för utfod­ring av vilt,
   2. läns­sty­rel­sens beslut enligt 33 § om regi­stre­ring och avre­gi­stre­ring av licens­om­råde eller älgsköt­sel­om­råde, och
   3. läns­sty­rel­sens beslut om före­läg­gan­den enligt 42 a §.

Andra beslut enligt denna lag får inte över­kla­gas.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2021:793).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1987:259
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1988, då lagen (1938:274) om rätt till jakt skall upp­höra att gälla.
   2. Bestäm­mel­serna i 15-​-22 §§ gäl­ler inte i fråga om upp­lå­tel­ser av jakt­rätt som har skett före lagens ikraft­trä­dande.
   3. Äldre bestäm­mel­ser om jakt­rätt för boställs­ha­vare, kro­no­hem­mans åbor och inne­ha­vare av kro­no­torp, skogs­torp, odlings­lä­gen­he­ter, kolo­nat och fjällä­gen­he­ter och om ansvar och sär­skild rätts­ver­kan vid brott mot sådana bestäm­mel­ser skall fort­fa­rande gälla.
   4. Den nya lagen inskrän­ker inte de rät­tig­he­ter som avses i 8 § första styc­ket lagen (1938:274) om rätt till jakt. Bestäm­mel­serna i 8 § andra styc­ket samma lag skall tilläm­pas ifråga om ser­vi­tut som inne­fat­tar jakt­rät­ten på viss fas­tig­het och som upp­lå­tits senast den 31 decem­ber 1987.
   5. Inom område, som för 1987 års jakt har regi­stre­rats med stöd av 13 § jaktstad­gan (1938:279) som älg­jakts­om­råde utan att vara licens­om­råde, får älg­jakt ske enligt äldre bestäm­mel­ser tills vidare, dock längst till utgången av år 1994.

Om områ­det består av minst fem hek­tar sam­man­häng­ande mark, skall det för tid efter år 1994 på ansö­kan av områ­dets inne­ha­vare regi­stre­ras som licens­om­råde enligt 33 § tredje styc­ket 1 även om det inte finns sär­skilda skäl för en sådan regi­stre­ring. Om områ­det består av minst tjugo hek­tar sam­man­häng­ande mark, skall det, om sökan­den begär det, i stäl­let regi­stre­ras som licens­om­råde enligt 33 § tredje styc­ket 2. Ansö­kan om regi­stre­ring skall göras före utgången av år 1994. Lag (1994:626).
   6. För älg­jak­ten inom rensköt­sel­om­rå­det får rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer för en över­gångs­tid med­dela före­skrif­ter som avvi­ker från bestäm­mel­serna i 33 §.

1991:1769

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1992. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas dock i fråga om beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

1994:1819
   1. Denna lag trä­der i kraft sam­ti­digt med lagen (1994:1500) med anled­ning av Sve­ri­ges anslut­ning till Euro­pe­iska uni­o­nen.
   2. 45 § i dess äldre lydelse gäl­ler fort­fa­rande i fall då någon före ikraft­trä­dan­det har under­lå­tit att full­göra vad som åle­gat honom enligt 38 § andra styc­ket eller bru­tit mot en före­skrift som har med­de­lats med stöd av 37 § eller 38 § första styc­ket.

1994:1820
   1. Denna lag trä­der i kraft sam­ti­digt med lagen (1994:1500) med anled­ning av Sve­ri­ges anslut­ning till Euro­pe­iska uni­o­nen.
   2. Beslut om för­bud, före­skrift, till­stånd, med­gi­vande eller lik­nande som fat­tats enligt 37 och 38 § skall anses med­de­lat med stöd av mot­sva­rande bestäm­melse i lagen (1994:1818) om åtgär­der beträf­fande djur och väx­ter som till­hör skyd­dade arter, om inte rege­ringen eller den myn­dig­het rege­ringen bestäm­mer för­ord­nar annat.

1995:65

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1995. Beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det över­kla­gas enligt äldre bestäm­mel­ser.

1996:1554

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1997, men skall inte tilläm­pas för beslut om upp­lå­telse som fat­tats med stöd av ren­nä­rings­la­gen (1971:437) före denna lags i kraft­trä­dande.

2000:593
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2001.
   2. I fråga om sådana upp­lå­tel­ser som skett före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser. Om avta­let för­längs efter ikraft­trä­dan­det tilläm­pas dock där­ef­ter de nya bestäm­mel­serna i stäl­let för 16-21 §§ i sin äldre lydelse.
   3. Mål som är anhäng­iga vid arren­de­nämn­den vid ikraft­trä­dan­det skall även där­ef­ter hand­läg­gas av arren­de­nämn­den.
   4. I fråga om arren­de­nämn­dens beslut skall bestäm­mel­serna i 53 § andra och tredje styc­ket fort­fa­rande tilläm­pas.

2010:2001
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2012. Älg­jakt får dock bedri­vas enligt äldre före­skrif­ter till och med den 29 feb­ru­ari 2012.
   2. Ett område som har regi­stre­rats som licens­om­råde enligt 33 § i dess äldre lydelse ska utan ansö­kan regi­stre­ras som licens­om­råde enligt 33 § första styc­ket, om områ­det är av sådan stor­lek och beskaf­fen­het i övrigt att det är läm­pat för älg­jakt och med­ger en avskjut­ning av minst en älg­kalv om året.