Lag (2000:1225) om straff för smugg­ling

All­männa bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag inne­hål­ler bestäm­mel­ser om ansvar m.m. för gär­ningar som rör inför­sel till eller utför­sel från lan­det av varor. Har det i lag eller annan för­fatt­ning före­skri­vits straff för den som bry­ter mot ett för­bud mot eller vill­kor för att föra in eller ut en vara, gäl­ler i stäl­let bestäm­mel­serna i den för­fatt­ningen om inget annat är före­skri­vet.
Lag (2024:739).

1 a §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

2 §   Vid tillämp­ning av denna lag ska en vara anses ha förts in till eller ut från lan­det när den har förts över grän­sen för svenskt ter­ri­to­rium.

I denna lag för­stås med
   1. nar­ko­tika: sådana varor som anges i 8 § nar­ko­ti­ka­straff­la­gen (1968:64),
   2. vapen: sådana skjut­va­pen som avses i vapen­la­gen (1996:67) samt sådana vapen och andra före­mål som anges i 1 kap. 3 § vapen­la­gen,
   3. explo­siva varor: sådana varor som anges i 4 § lagen (2010:1011) om brand­far­liga och explo­siva varor, och
   4. tull­be­hand­ling: det som före­skrivs i tul­lag­stift­ningen om att en vara ska läg­gas upp på en anlägg­ning för till­fäl­lig lag­ring, bli före­mål för ett tull­för­fa­rande eller åter­ex­por­te­ras eller bli före­mål för åtgär­der enligt 3 kap. 6 § tull­be­fo­gen­hets­la­gen (2024:710), då varan förs in till eller ut från lan­det. Lag (2024:739).

Straff­be­stäm­mel­ser m.m.

Smugg­lings­brott

3 §   Den som, i sam­band med inför­sel till lan­det av en vara som omfat­tas av ett sär­skilt före­skri­vet för­bud mot eller vill­kor för inför­sel, upp­såt­li­gen bry­ter mot för­bu­det eller vill­ko­ret genom att under­låta att anmäla varan till tull­be­hand­ling, döms för smugg­ling till böter eller fäng­else i högst två år.

Det som före­skrivs i första styc­ket gäl­ler också den som, i sam­band med att en sådan vara förs in till lan­det, upp­såt­li­gen läm­nar orik­tig upp­gift vid tull­be­hand­ling eller under­lå­ter att lämna före­skri­ven upp­gift vid tull­be­hand­ling och där­i­ge­nom ger upp­hov till fara för att inför­seln full­följs i strid med för­bu­det eller vill­ko­ret.

För smugg­ling döms också den som upp­såt­li­gen
   1. från lan­det för ut en vara i strid med ett sär­skilt före­skri­vet för­bud mot eller vill­kor för utför­sel eller efter utför­seln för­fo­gar över varan i strid med för­bu­det eller vill­ko­ret,
   2. under pågående tull­be­hand­ling för­fo­gar över en vara som omfat­tas av ett sär­skilt före­skri­vet för­bud mot eller vill­kor för inför­sel och där­i­ge­nom för­an­le­der att inför­seln full­följs i strid med för­bu­det eller vill­ko­ret,
   3. till lan­det för in eller från lan­det för ut en vara med stöd av ett till­stånd som för­an­letts av att någon läm­nat orik­tig upp­gift eller under­lå­tit att lämna före­skri­ven upp­gift till en till­stånds­myn­dig­het eller för­far på ett sådant sätt hos en till­stånds­myn­dig­het och där­i­ge­nom för­an­le­der att till­stånd med­de­las och att varan förs in till eller ut från lan­det med stöd av till­stån­det, eller
   4. för­fo­gar över en vara i strid med vill­kor som upp­ställts för eller i sam­band med varans inför­sel eller utför­sel.

I det fall bestäm­mel­serna om tull­be­hand­ling inte är tillämp­liga vid inför­sel från eller utför­sel till ett annat EU-​land, gäl­ler det som anges i första och andra styc­kena om tull­be­hand­ling i stäl­let för för­fa­ran­den enligt inre­gräns­la­gen (1996:701). Lag (2024:739).

4 §   Om ett brott som avses i 3 § är att anse som ringa, döms till pen­ning­bö­ter.

5 §   Om ett brott som avses i 3 § är att anse som grovt, döms för grov smugg­ling till fäng­else, lägst sex måna­der och högst sex år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt skall det sär­skilt beak­tas om gär­ningen ingått som ett led i en brotts­lig­het som utö­vats sys­te­ma­tiskt eller i större omfatt­ning, om gär­ningen med hän­syn till omstän­dig­he­terna kring inför­seln, utför­seln eller för­fo­gan­det varit av sär­skilt far­lig art eller om gär­ningen annars inne­bu­rit en all­var­lig kränk­ning av ett bety­dande sam­hälls­in­tresse.

6 §   Om en gär­ning som avses i 3 § gäl­ler nar­ko­tika, döms för nar­ko­ti­ka­smugg­ling till fäng­else i högst tre år.

Om brot­tet är ringa, döms för ringa nar­ko­ti­ka­smugg­ling till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Om brot­tet är att anse som grovt, döms för grov nar­ko­ti­ka­smugg­ling till fäng­else i lägst två och högst sju år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen avsett en sär­skilt stor mängd nar­ko­tika, om gär­ningen ingått som ett led i en verk­sam­het som bedri­vits i större omfatt­ning eller yrkes­mäs­sigt, eller om verk­sam­he­ten eller gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig eller hän­syns­lös art.

Om brot­tet är att anse som syn­ner­li­gen grovt, döms för syn­ner­li­gen grov nar­ko­ti­ka­smugg­ling till fäng­else i lägst sex och högst tio år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är syn­ner­li­gen grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har ingått som ett led i en verk­sam­het som utö­vats i orga­ni­se­rad form i syfte att i stor omfatt­ning bedriva han­del med nar­ko­tika, om gär­ningen avsett en syn­ner­li­gen stor mängd nar­ko­tika, eller om verk­sam­he­ten eller gär­ningen annars varit av syn­ner­li­gen far­lig eller hän­syns­lös art. Lag (2016:489).

6 a §   Om en gär­ning som avses i 3 § gäl­ler vapen, döms för vapen­smugg­ling till fäng­else i högst fem år.

Om brot­tet är ringa, döms för ringa vapen­smugg­ling till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Om brot­tet är att anse som grovt, döms för grov vapen­smugg­ling till fäng­else i lägst fyra och högst sju år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om
   1. gär­ningen avsett ett vapen av sär­skilt far­lig beskaf­fen­het,
   2. gär­ningen avsett flera vapen,
   3. gär­ningen ingått som ett led i en verk­sam­het som bedri­vits i större omfatt­ning eller yrkes­mäs­sigt, eller
   4. verk­sam­he­ten eller gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig art.

Om brot­tet är att anse som syn­ner­li­gen grovt, döms för syn­ner­li­gen grov vapen­smugg­ling till fäng­else i lägst sex och högst tio år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är syn­ner­li­gen grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen avsett ett stort antal vapen eller flera vapen av sär­skilt far­lig beskaf­fen­het.

Vid bedöm­ningen enligt tredje och fjärde styc­kena ska ett enhands­va­pen anses vara av sär­skilt far­lig beskaf­fen­het, om det är kraft­fullt eller har en sär­skilt far­lig kon­struk­tion eller utform­ning. Lag (2023:873).

6 b §   Om en gär­ning som avses i 3 § gäl­ler explo­siva varor, döms för smugg­ling av explo­siv vara till böter eller fäng­else i högst fem år.

Om brot­tet är ringa, döms för ringa smugg­ling av explo­siv vara till pen­ning­bö­ter.

Om brot­tet är att anse som grovt, döms för grov smugg­ling av explo­siv vara till fäng­else i lägst fyra och högst sju år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om
   1. gär­ningen avsett en vara som med hän­syn till dess effekt, kon­struk­tion eller utform­ning har varit av sär­skilt far­lig beskaf­fen­het,
   2. gär­ningen avsett flera varor eller en stor mängd av en vara,
   3. gär­ningen ingått som ett led i en verk­sam­het som bedri­vits i större omfatt­ning eller yrkes­mäs­sigt, eller
   4. verk­sam­he­ten eller gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig art.

Om brot­tet är att anse som syn­ner­li­gen grovt, döms för syn­ner­li­gen grov smugg­ling av explo­siv vara till fäng­else i lägst sex och högst tio år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är syn­ner­li­gen grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen avsett ett stort antal varor eller en sär­skilt stor mängd av en vara eller flera varor av sär­skilt far­lig beskaf­fen­het eller en stor mängd av en vara av sär­skilt far­lig beskaf­fen­het.
Lag (2023:873).

7 §   Den som av grov oakt­sam­het begår en gär­ning som avses i 3, 6, 6 a eller 6 b §, döms för olov­lig inför­sel eller olov­lig utför­sel till böter eller fäng­else i högst två år.

För olov­lig inför­sel eller olov­lig utför­sel döms också den som av grov oakt­sam­het
   1. i sam­band med utför­sel från lan­det av en vara under­lå­ter att anmäla varan till tull­be­hand­ling, läm­nar orik­tig upp­gift vid tull­be­hand­ling eller under­lå­ter att lämna före­skri­ven upp­gift vid tull­be­hand­ling och där­i­ge­nom ger upp­hov till fara för att sådant för­bud eller vill­kor som avses i 3 § tredje styc­ket 1 eller den bestäm­mel­sen till­sam­mans med 6, 6 a eller 6 b § över­träds, eller
   2. läm­nar orik­tig upp­gift eller under­lå­ter att lämna före­skri­ven upp­gift i sam­band med ansö­kan om sådant till­stånd som avses i 3 § tredje styc­ket 3 eller den bestäm­mel­sen till­sam­mans med 6, 6 a eller 6 b § och där­i­ge­nom ger upp­hov till fara för att varan förs in eller ut med stöd av detta till­stånd.

I de fall bestäm­mel­serna om tull­be­hand­ling inte är tillämp­liga vid utför­sel till ett annat EU-​land, gäl­ler vad som anges i andra styc­ket 1 om tull­be­hand­ling i stäl­let för för­fa­ran­den enligt inre­gräns­la­gen (1996:701).

Om gär­ningen är ringa, ska den inte med­föra ansvar.
Lag (2024:739).

Tull­brott m.m.

8 §   Den som, i sam­band med att en vara förs in till lan­det, upp­såt­li­gen under­lå­ter att anmäla varan till tull­be­hand­ling, läm­nar orik­tig upp­gift vid tull­be­hand­ling eller under­lå­ter att lämna före­skri­ven upp­gift vid tull­be­hand­ling och där­i­ge­nom ger upp­hov till fara för att tull, annan skatt eller avgift undand­ras det all­männa, döms för tull­brott till böter eller fäng­else i högst två år.

För tull­brott döms också den som upp­såt­li­gen ger upp­hov till fara för att tull, annan skatt eller avgift undand­ras det all­männa eller fel­ak­tigt till­go­do­räk­nas eller åter­be­ta­las till honom själv eller annan genom att
   1. i sam­band med att en vara förs ut från lan­det, för­fara så som anges i första styc­ket eller, efter utför­seln, för­foga över varan i strid med vad som för­ut­satts vid den tull­be­hand­ling som skett med anled­ning av utför­seln,
   2. under pågående tull­be­hand­ling för­foga över en införd vara i strid med vad som gäl­ler för denna tull­be­hand­ling, eller
   3. bryta mot vill­kor som vid tull­be­hand­ling för över­gång till fri omsätt­ning har upp­ställts för befri­else från eller ned­sätt­ning av skat­ten eller avgif­ten.

Om en tull­de­kla­ra­tion ges in i ett annat EU-​land med stöd av ett till­stånd för cent­ra­li­se­rad kla­re­ring enligt arti­kel 179 i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) nr 952/2013 av den 9 okto­ber 2013 om fast­stäl­lande av en tull­ko­dex för uni­o­nen, gäl­ler första styc­ket sådana upp­gif­ter som avses i 2 kap. 2 a § andra styc­ket tul­la­gen (2016:253).

Denna bestäm­melse är tillämp­lig endast i fråga om sådana tul­lar, andra skat­ter och avgif­ter som Tull­ver­ket ska besluta.
Lag (2021:1152).

9 §   Om ett brott som avses i 8 § är att anse som ringa, döms till pen­ning­bö­ter.

10 §   Om ett brott som avses i 8 § är att anse som grovt, döms för grovt tull­brott till fäng­else, lägst sex måna­der och högst sex år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt skall det sär­skilt beak­tas om gär­ningen rört myc­ket bety­dande belopp, om gär­nings­man­nen använt falska hand­lingar eller vil­se­le­dande bok­fö­ring, om gär­ningen ingått som ett led i en brotts­lig­het som utö­vats sys­te­ma­tiskt eller i större omfatt­ning eller om gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig art.

11 §   Den som av grov oakt­sam­het begår gär­ning som avses i 8 §, döms för vårds­lös tull­re­do­vis­ning till böter eller fäng­else i högst två år.

Om gär­ningen är ringa, skall den inte med­föra ansvar.

Olov­lig befatt­ning med smug­gel­gods

12 §   Den som upp­såt­li­gen embal­le­rar, trans­por­te­rar, för­va­rar, döl­jer, bear­be­tar, för­vär­var, över­lå­ter eller ingår avtal om upp­lå­telse av panträtt i en vara som varit före­mål för brott enligt 3-11 §§, döms för olov­lig befatt­ning med smug­gel­gods till böter eller fäng­else i högst två år. Gär­ningen ska inte med­föra ansvar, om den är ringa med hän­syn till befatt­ningen, omstän­dig­he­terna kring denna, egen­do­mens beskaf­fen­het och värde samt övriga omstän­dig­he­ter.

Om gär­nings­man­nen inte inser men har skä­lig anled­ning att anta att varan varit före­mål för brott, döms till böter. Om gär­ningen är ringa, ska den inte med­föra ansvar.

Ansvar enligt första eller andra styc­ket ska inte dömas ut, om gär­ningen är belagd med straff i
   - 1 § första styc­ket 1, 3 eller 4 nar­ko­ti­ka­straff­la­gen (1968:64) eller i 2 eller 3 a § nar­ko­ti­ka­straff­la­gen jäm­förd med dessa bestäm­mel­ser,
   - 9 kap. 1 eller 1 a § vapen­la­gen (1996:67), eller
   - 29 § andra styc­ket 2 eller 29 a § lagen (2010:1011) om brand­far­liga och explo­siva varor. Lag (2020:901).

13 §   Om brott som avses i 12 § första styc­ket är att anse som grovt, döms för grov olov­lig befatt­ning med smug­gel­gods till fäng­else, lägst sex måna­der och högst sex år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt skall det sär­skilt beak­tas om gär­ningen ingått som ett led i en brotts­lig­het som utö­vats sys­te­ma­tiskt eller i större omfatt­ning, om gär­ningen avsett befatt­ning med varor som varit före­mål för brott vari­ge­nom tull, annan skatt eller avgift till myc­ket bety­dande belopp har undan­dra­gits det all­männa eller fel­ak­tigt åter­be­ta­lats eller till­go­do­räk­nats någon eller om gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig art.

För­sök, för­be­re­delse och stämp­ling

14 §   För för­sök till smugg­ling, grov smugg­ling, nar­ko­ti­ka­smugg­ling, ringa nar­ko­ti­ka­smugg­ling, grov nar­ko­ti­ka­smugg­ling, syn­ner­li­gen grov nar­ko­ti­ka­smugg­ling, vapen­smugg­ling, ringa vapen­smugg­ling, grov vapen­smugg­ling, syn­ner­li­gen grov vapen­smugg­ling, smugg­ling av explo­siv vara, ringa smugg­ling av explo­siv vara, grov smugg­ling av explo­siv vara, syn­ner­li­gen grov smugg­ling av explo­siv vara, tull­brott, grovt tull­brott eller grov olov­lig befatt­ning med smug­gel­gods samt för för­be­re­delse eller stämp­ling till grov smugg­ling, nar­ko­ti­ka­smugg­ling, grov nar­ko­ti­ka­smugg­ling, syn­ner­li­gen grov nar­ko­ti­ka­smugg­ling, vapen­smugg­ling, grov vapen­smugg­ling, syn­ner­li­gen grov vapen­smugg­ling, smugg­ling av explo­siv vara, grov smugg­ling av explo­siv vara, syn­ner­li­gen grov smugg­ling av explo­siv vara, grovt tull­brott eller grov olov­lig befatt­ning med smug­gel­gods döms det till ansvar enligt 23 kap. brotts­bal­ken. Det­samma gäl­ler för för­be­re­delse till ringa nar­ko­ti­ka­smugg­ling eller ringa vapen­smugg­ling. Lag (2020:901).

Fri­vil­lig rät­telse

15 §   Den som fri­vil­ligt undan­rö­jer sådan fara som avses i 3 § andra styc­ket eller 6, 6 a eller 6 b § till­sam­mans med den bestäm­mel­sen eller i 7 §, döms inte till ansvar enligt den bestäm­mel­sen. Den som fri­vil­ligt vid­tar en åtgärd som leder till att tull, annan skatt eller avgift som avses i 8-11 §§ kan påfö­ras, till­go­do­räk­nas eller åter­be­ta­las med rätt belopp, döms inte till ansvar enligt 8-13 §§. Lag (2020:901).

Sär­skilda bestäm­mel­ser om för­ver­kande

16 §   För­ver­kande av en vara som har varit före­mål för brott enligt denna lag får, trots vad som sägs i 36 kap. 11 § första meningen brotts­bal­ken, ske från den som egen­do­men till­hör eller som enligt 36 kap. 14 eller 15 § samma balk ska anses vara ägare till egen­do­men. Lag (2024:842).

17 §   I stäl­let för för­ver­kande av egen­dom som använts som hjälp­me­del vid brott enligt denna lag, eller dess värde, får rät­ten besluta om åtgärd som kan för­hindra att egen­do­men miss­bru­kas. I sådana fall får dock även en del av egen­do­mens värde för­kla­ras för­ver­kat. Lag (2024:842).

18 §   När ett beslut om för­ver­kande av egen­dom har vun­nit laga kraft, skall egen­do­men säl­jas genom Tull­ver­kets försorg eller i den ord­ning som i all­män­het gäl­ler för för­sälj­ning av för­ver­kad lös egen­dom. Egen­do­men får i stäl­let för­stö­ras om
   1. den inte kan säl­jas,
   2. den kan befa­ras komma till brotts­lig använd­ning, eller
   3. den annars är olämp­lig för för­sälj­ning.

Vad som anges i första styc­ket gäl­ler endast om inget annat är före­skri­vet i lag eller annan för­fatt­ning.

Om i stäl­let för egen­do­men dess värde har för­kla­rats för­ver­kat och det fast­ställda belop­pet har beta­lats inom två måna­der från det att beslu­tet om för­ver­kande vann laga kraft, skall egen­do­men utläm­nas till äga­ren. Om belop­pet inte har beta­lats inom denna tid, får egen­do­men säl­jas enligt vad som före­skrivs i första och andra styc­kena och det fast­ställda belop­pet tas ut ur de influtna med­len. Om det upp­kom­mer ett över­skott, sedan kost­na­derna för för­sälj­ningen dra­gits av, skall detta beta­las ut till äga­ren eller någon annan rätts­in­ne­ha­vare.

19 §   En annan myn­dig­het än Tull­ver­ket, som har om hand egen­dom som har tagits i beslag för att den skä­li­gen kan antas bli för­ver­kad på grund av brott enligt denna lag får, om inte annat är före­skri­vet, ome­del­bart låta sälja den om
   1. den inte kan vår­das utan fara för att den för­störs,
   2. vår­den av den är för­e­nad med allt­för stora kost­na­der, eller
   3. det annars finns sär­skilda skäl.

Sådan egen­dom får i stäl­let för­stö­ras, om
   1. den inte kan säl­jas,
   2. den kan befa­ras komma till brotts­lig använd­ning, eller
   3. den annars är olämp­lig för för­sälj­ning.

Om egen­dom, som sålts eller för­störts, inte för­ver­kas, har äga­ren eller annan rätts­in­ne­ha­vare rätt till ersätt­ning. För egen­dom som sålts läm­nas dock inte ersätt­ning med högre belopp än vad som influ­tit vid för­sälj­ningen. Om egen­do­men har för­störts, läm­nas ersätt­ning med skä­ligt belopp.

Bestäm­mel­ser om Tull­ver­kets rätt att för­sälja eller för­störa egen­dom som har tagits i beslag finns i 8 kap. 12 § tull­be­fo­gen­hets­la­gen (2024:710). Lag (2024:842).

Åtal och talan om för­ver­kande

20 §   Kan brott som avses i
   1. 3 eller 4 § eller för­sök till sådant brott eller 7 § för­an­leda att en sådan avgift som avses i 3 § lagen (1975:85) med bemyn­di­gande att med­dela före­skrif­ter om in- eller utför­sel av varor påförs, eller
   2. 8 eller 9 § eller för­sök till sådant brott eller 11 § för­an­leda att tull­tillägg enligt 5 kap. 5-10 §§ tul­la­gen (2016:253) påförs

får åtal för brot­tet väc­kas endast om det är påkal­lat av sär­skilda skäl.

Vad som sägs i första styc­ket gäl­ler även talan om för­ver­kande på grund av brott enligt denna lag. Lag (2024:842).

20 a §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

21 §   Om äga­ren till en vara, som kan för­ver­kas på grund av brott enligt denna lag, inte kan del­ges stäm­ning på det sätt som är före­skri­vet för stäm­ning i brott­mål, får talan om för­ver­kande av annan egen­dom än trans­port­me­del föras mot den hos vil­ken varan påträf­fa­des. Med trans­port­me­del för­stås motor­dri­vet for­don och till­hö­rande släp­for­don samt far­tyg och luft­far­tyg. Lag (2024:842).

21 a §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

21 b §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

21 c §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

22 §   Utan hin­der av det som före­skrivs i 1 kap. 4 och 5 §§ kust­be­vak­nings­la­gen (2019:32) har en kust­be­vak­nings­tjäns­te­man i samma utsträck­ning som en polis­man rätt att ingripa mot brott enligt denna lag. Lag (2024:739).

23 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

24 §   Har beteck­nats 19 § genom lag (2024:739).

25 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

25 a §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

26 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

26 a §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

27 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

28 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

29 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

29 a §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

30 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

Åtal samt talan eller beslut om för­ver­kande

31 §   Har beteck­nats 20 § genom lag (2024:739).

32 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

33 §   Har beteck­nats 21 § genom lag (2024:739).

34 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

35 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

36 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

37 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

38 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

39 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

40 §   Har upp­hävts genom lag (2024:739).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2000:1225
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2001, då lagen (1960:418) om straff för varu­smugg­ling skall upp­höra att gälla.
   2. Den som efter lagens ikraft­trä­dande tar sådan befatt­ning som anges i 12 eller 13 § med en vara som varit före­mål för varu­smugg­ling enligt lagen (1960:418) om straff för varu­smugg­ling skall fäl­las till ansvar enligt 12 eller 13 § .
   3. Beträf­fande varor som varit före­mål för varu­smugg­ling eller för­sök till varu­smugg­ling enligt lagen (1960:418) om straff för varu­smugg­ling skall tilläm­pas vad som i den lagen är före­skri­vet om för­ver­kande. Vad som är före­skri­vet i denna lag om för­ver­kande skall dock tilläm­pas om det leder till en lind­ri­gare bedöm­ning.
   4. Vad som före­skrivs i 19-22 och 24-27 §§ om åtgär­der vid brott enligt denna lag skall tilläm­pas även beträf­fande brott enligt lagen (1960:418) om straff för varu­smugg­ling.
   5. I fråga om åtal för brott mot lagen (1960:418) om straff för varu­smugg­ling och i fråga om för­ver­kande till följd av sådant brott skall 20, 23 a och 24 §§ den lagen fort­fa­rande tilläm­pas.

2003:813

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2004. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för för­hål­lan­den som hän­för sig till tiden före ikraft­trä­dan­det.

2011:1405
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2012.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om gär­ningar som har begåtts före ikraft­trä­dan­det.

2021:1152
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2022.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för upp­gif­ter i dekla­ra­tio­ner som läm­nas före ikraft­trä­dan­det.