Lag (2003:778) om skydd mot olyc­kor

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 2003:778
Depar­te­ment: För­svars­de­par­te­men­tet
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2023:409
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

2003:778
Depar­te­ment/myn­dig­het: För­svars­de­par­te­men­tet
Utfär­dad: 2003-​11-20
Änd­rad: t.o.m. SFS

2023:409
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)



1 kap. Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Bestäm­mel­serna i denna lag syf­tar till att i hela lan­det bereda män­ni­skors liv och hälsa samt egen­dom och miljö ett med hän­syn till de lokala för­hål­lan­dena till­freds­stäl­lande och lik­vär­digt skydd mot olyc­kor.

2 §   Med rädd­nings­tjänst avses i lagen de rädd­nings­in­sat­ser som sta­ten eller kom­mu­nerna skall ansvara för vid olyc­kor och över­häng­ande fara för olyc­kor för att hindra och begränsa ska­dor på män­ni­skor, egen­dom eller mil­jön.

Till rädd­nings­tjänst hän­förs också rädd­nings­in­sat­ser som görs enligt 4 kap. 1-4 §§ utan att det har inträf­fat någon olycka eller före­lig­ger över­häng­ande fara för en olycka.

Sta­ten eller en kom­mun skall ansvara för en rädd­nings­in­sats endast om detta är moti­ve­rat med hän­syn till beho­vet av ett snabbt ingri­pande, det hotade intres­sets vikt, kost­na­derna för insat­sen och omstän­dig­he­terna i övrigt.

I denna lag behand­las endast sådana rädd­nings­in­sat­ser som avses i denna para­graf.

3 §   Rädd­nings­tjäns­ten skall pla­ne­ras och orga­ni­se­ras så att rädd­nings­in­sat­serna kan påbör­jas inom god­tag­bar tid och genom­fö­ras på ett effek­tivt sätt.

3 a §   Före­byg­gande verk­sam­het som sta­ten och kom­mu­nerna ansva­rar för enligt denna lag ska pla­ne­ras och orga­ni­se­ras så att den effek­tivt bidrar till att före­bygga brän­der och andra olyc­kor samt för­hindra eller begränsa ska­dor till följd av brän­der och andra olyc­kor. Sär­skild vikt ska läg­gas vid att för­hindra män­ni­skors död och andra all­var­liga ska­dor.
Lag (2020:882).

4 §   Lagen gäl­ler inte hälso-​​ och sjuk­vård som avses i hälso-​​ och sjuk­vårds­la­gen (2017:30). Lag (2017:53).

5 §   Myn­dig­he­ten för sam­hälls­skydd och bered­skap ska på natio­nell nivå främja att denna lag och före­skrif­ter som har med­de­lats i anslut­ning till lagen följs.

Myn­dig­he­ten ska också sam­ordna kom­mu­nerna på natio­nell nivå och stödja dem med råd och infor­ma­tion i deras verk­sam­het enligt denna lag. Lag (2020:882).

6 §   Kom­mu­nerna och de stat­liga myn­dig­he­ter som ansva­rar för verk­sam­het enligt denna lag skall sam­ordna verk­sam­he­ten samt sam­ar­beta med varandra och med andra som berörs.

7 §   Kom­mu­nerna och de stat­liga myn­dig­he­ter som ansva­rar för rädd­nings­tjänst ska se till att all­män­he­ten infor­me­ras om vil­ken för­måga att göra rädd­nings­in­sat­ser som finns. Dess­utom ska de lämna upp­lys­ning om hur var­ning och infor­ma­tion till all­män­he­ten sker vid all­var­liga olyc­kor.

Bestäm­mel­ser om var­ning och infor­ma­tion till all­män­he­ten finns i lagen (2023:407) om vik­tigt med­de­lande till all­män­he­ten.
Lag (2023:409).


2 kap. Enskil­das skyl­dig­he­ter

Skyl­dig­het att varna och till­kalla hjälp

1 §   Den som upp­täc­ker eller på annat sätt får kän­ne­dom om en brand eller om en olycka som inne­bär fara för någons liv eller all­var­lig risk för någons hälsa eller för mil­jön skall, om det är möj­ligt, varna dem som är i fara och vid behov till­kalla hjälp. Det­samma gäl­ler den som får kän­ne­dom om att det före­lig­ger en över­häng­ande fara för en brand eller en sådan olycka.

Skyl­dig­he­ter för ägare eller nytt­jan­de­rätts­ha­vare till bygg­na­der och andra anlägg­ningar

2 §   Ägare eller nytt­jan­de­rätts­ha­vare till bygg­na­der eller andra anlägg­ningar skall i skä­lig omfatt­ning hålla utrust­ning för släck­ning av brand och för liv­rädd­ning vid brand eller annan olycka och i övrigt vidta de åtgär­der som behövs för att före­bygga brand och för att hindra eller begränsa ska­dor till följd av brand.

3 §   Har upp­hävts genom lag (2020:882).

Skyl­dig­he­ter vid far­lig verk­sam­het

4 §   Vid en anlägg­ning där verk­sam­he­ten inne­bär fara för att en olycka ska orsaka all­var­liga ska­dor på män­ni­skor eller mil­jön, är anlägg­ning­ens ägare eller den som utö­var verk­sam­he­ten på anlägg­ningen skyl­dig att i skä­lig omfatt­ning hålla eller bekosta bered­skap med per­so­nal och egen­dom och i övrigt vidta nöd­vän­diga åtgär­der för att hindra eller begränsa sådana ska­dor.

Den som utö­var verk­sam­he­ten är skyl­dig att ana­ly­sera ris­kerna för sådana olyc­kor som anges i första styc­ket.

Första och andra styc­kena gäl­ler även flyg­plat­ser som har med­de­lats drift­till­stånd enligt 6 kap. 8 § första styc­ket luft­fartsla­gen (2010:500) och verk­sam­he­ter som omfat­tas av lagen (1999:381) om åtgär­der för att före­bygga och begränsa följ­derna av all­var­liga kemi­ka­li­e­o­lyc­kor. Lag (2015:234).

5 §   Vid utsläpp av gif­tiga eller skad­liga ämnen från en anlägg­ning som avses i 4 § ska den som utö­var verk­sam­he­ten under­rätta läns­sty­rel­sen, Polis­myn­dig­he­ten och kom­mu­nen om utsläp­pet krä­ver sär­skilda åtgär­der till skydd för all­män­he­ten. Under­rät­telse ska också läm­nas om det finns över­häng­ande fara för ett sådant utsläpp. Lag (2014:688).


3 kap. Kom­mu­nens skyl­dig­he­ter

Före­byg­gande verk­sam­het

1 §   För att skydda män­ni­skors liv och hälsa samt egen­dom och mil­jön skall kom­mu­nen se till att åtgär­der vid­tas för att före­bygga brän­der och ska­dor till följd av brän­der samt, utan att and­ras ansvar inskränks, verka för att åstad­komma skydd mot andra olyc­kor än brän­der.

Kom­mu­nerna skall ta till vara möj­lig­he­terna att utnyttja varand­ras resur­ser för före­byg­gande verk­sam­het.

2 §   En kom­mun skall genom råd­giv­ning, infor­ma­tion och på annat sätt under­lätta för den enskilde att full­göra sina skyl­dig­he­ter enligt denna lag.

3 §   En kom­mun ska ha ett hand­lings­pro­gram för före­byg­gande verk­sam­het. I pro­gram­met ska kom­mu­nen ange
   1. målen för verk­sam­he­ten,
   2. de ris­ker för olyc­kor som finns i kom­mu­nen och som kan leda till rädd­nings­in­sat­ser, och
   3. hur verk­sam­he­ten är ord­nad och hur den pla­ne­ras.

Innan kom­mu­nen antar ett hand­lings­pro­gram eller beslu­tar om bety­dande för­änd­ringar i pro­gram­met ska den sam­råda med de myn­dig­he­ter som sär­skilt berörs av för­änd­ring­arna.
Lag (2020:882).

4 §   En kom­mun skall i brand­fö­re­byg­gande syfte ansvara för att ren­gö­ring (sot­ning) sker av fasta för­brän­nings­an­ord­ningar, som inte är inrät­tade för eld­ning ute­slu­tande med gas, och där­till hörande rök­ka­na­ler. Det­samma skall gälla imka­na­ler i restau­ranger, storkök och där­med jäm­för­bara utrym­men.

Kom­mu­nen får medge att en fas­tig­hets­ä­gare utför eller låter annan utföra sot­ning på den egna fas­tig­he­ten. Ett sådant med­gi­vande får endast ges om sot­ningen kan ske på ett från brand­skydds­syn­punkt betryg­gande sätt.

Kom­mu­nen skall i brand­fö­re­byg­gande syfte även ansvara för att det som skall ren­gö­ras enligt första styc­ket samt skor­ste­nar, tak och anslu­tande bygg­nads­de­lar kon­trol­le­ras från brand­skydds­syn­punkt (brand­skydds­kon­troll). Det­samma skall gälla fasta för­brän­nings­an­ord­ningar inrät­tade för eld­ning ute­slu­tande med gas och där­till hörande avgas­ka­na­ler.

5 §   Den som utför sot­ning eller brand­skydds­kon­troll enligt 4 § har rätt att få till­träde till den anlägg­ning som berörs och att få nöd­vän­diga upp­lys­ningar och hand­lingar.

Polis­myn­dig­he­ten skall lämna den hjälp som behövs.

6 §   En kom­mun får före­skriva att avgift skall beta­las för sot­ning och brand­skydds­kon­troll enligt 4 §.

Kom­mu­nen får ge den som enligt 4 § tredje styc­ket utför brand­skydds­kon­troll utan att vara tjäns­te­man hos kom­mu­nen befo­gen­het att på kom­mu­nens väg­nar med­dela nöd­vän­diga före­läg­gan­den och för­bud enligt 5 kap. 2 § andra styc­ket. Ett sådant före­läg­gande eller för­bud får inte för­e­nas med vite.

Rädd­nings­tjänst

7 §   En kom­mun skall ansvara för rädd­nings­tjänst inom kom­mu­nen, om inte annat föl­jer av 4 kap. 1-6 §§.

Kom­mu­nerna skall ta till vara möj­lig­he­terna att utnyttja varand­ras resur­ser för rädd­nings­tjänst.

8 §   En kom­mun ska ha ett hand­lings­pro­gram för rädd­nings­tjänst. I pro­gram­met ska kom­mu­nen ange
   1. målen för verk­sam­he­ten,
   2. de ris­ker för olyc­kor som finns i kom­mu­nen och som kan leda till rädd­nings­in­sat­ser, och
   3. för­må­gan att
      a) genom­föra rädd­nings­in­sat­ser för varje typ av sådan olycka,
      b) genom­föra flera sam­ti­diga rädd­nings­in­sat­ser,
      c) genom­föra omfat­tande rädd­nings­in­sat­ser, och
      d) utöva led­ning i rädd­nings­tjäns­ten.

Kom­mu­nen ska i pro­gram­met ange vilka resur­ser som finns för att upp­rätt­hålla för­må­gan. För­må­gan ska redo­vi­sas för för­hål­lan­dena såväl i fred som under höjd bered­skap.

Innan kom­mu­nen antar ett hand­lings­pro­gram eller beslu­tar om bety­dande för­änd­ringar i pro­gram­met ska den sam­råda med de myn­dig­he­ter som sär­skilt berörs av för­änd­ring­arna.
Lag (2020:882).

Inle­dande av rädd­nings­in­sats

8 a §   Rädd­nings­che­fen beslu­tar om huruvida en rädd­nings­in­sats ska inle­das.

Om en rädd­nings­in­sats ska inle­das ska rädd­nings­che­fen utse en rädd­nings­le­dare som leder insat­sen. Lag (2020:882).

Efter­föl­jande åtgär­der

9 §   En rädd­nings­in­sats är avslu­tad när den som leder insat­sen (rädd­nings­le­da­ren) fat­tar beslut om detta. Beslu­tet skall redo­vi­sas i skrift­lig form. När en rädd­nings­in­sats är avslu­tad skall rädd­nings­le­da­ren, om det är möj­ligt, under­rätta äga­ren eller nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren till den egen­dom som rädd­nings­in­sat­sen har avsett om beho­vet av bevak­ning, rest­vär­deskydd, sane­ring och åter­ställ­ning.

Behövs bevak­ning med hän­syn till ris­ken för nya olyc­kor men kom­mer bevak­ningen inte till stånd, får rädd­nings­le­da­ren utföra bevak­ningen på äga­rens eller nytt­jan­de­rätts­ha­va­rens bekost­nad.

Polis­myn­dig­he­ten skall lämna den hjälp som behövs.

10 §   När en rädd­nings­in­sats är avslu­tad ska kom­mu­nen se till att olyc­kan under­söks för att i skä­lig omfatt­ning klar­lägga orsa­kerna till olyc­kan, olycks­för­lop­pet och hur insat­sen har genom­förts.

Den som utför en sådan under­sök­ning har rätt att få till­träde till olycks­plat­sen. Polis­myn­dig­he­ten ska lämna den hjälp som behövs.

Efter avslu­tad under­sök­ning ska kom­mu­nen skicka en under­sök­nings­rap­port till Myn­dig­he­ten för sam­hälls­skydd och bered­skap.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om vad under­sök­nings­rap­por­ten ska inne­hålla. Lag (2020:882).

Orga­ni­sa­tion

11 §   En kom­muns upp­gif­ter enligt denna lag skall full­gö­ras av en eller flera nämn­der.

12 §   Har upp­hävts genom lag (2020:882).

13 §   Upp­drag att besluta på en kom­muns väg­nar får inte omfatta före­läg­gan­den eller för­bud vid vite eller verk­stäl­lande av åtgärd på den för­sum­li­ges bekost­nad.

14 §   Den per­so­nal som för kom­mu­nens räk­ning har att utföra före­byg­gande verk­sam­het, att pla­nera, leda, genom­föra och följa upp rädd­nings­in­sat­ser samt utöva till­syn skall genom utbild­ning och erfa­ren­het ha den kom­pe­tens som behövs.

15 §   Den per­so­nal som ingår i en kom­muns orga­ni­sa­tion för rädd­nings­tjänst ska vara anställd i egen eller annan kom­mun eller i ett kom­munal­för­bund. Kom­mu­nen får över­låta åt någon annan att vidta inle­dande begrän­sade åtgär­der vid rädd­nings­in­sat­ser eller vidta rädd­nings­in­sat­ser som krä­ver sär­skild kom­pe­tens.

I orga­ni­sa­tio­nen för rädd­nings­tjänst kan också ett rädd­nings­värn ingå. Ett rädd­nings­värn består av per­so­nal som utta­gits med tjäns­te­plikt.

Om en sär­skild enhet för insat­ser har orga­ni­se­rats vid en anlägg­ning i kom­mu­nen, får kom­mu­nen träffa avtal med äga­ren eller nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren till anlägg­ningen om att enhe­ten ska ingå i kom­mu­nens orga­ni­sa­tion för rädd­nings­tjänst. En sådan enhets rädd­nings­in­sat­ser är att anse som kom­mu­nal rädd­nings­tjänst enligt denna lag också när insat­serna görs inom den egna anlägg­ningen. Lag (2020:882).

Led­ning

16 §   I en kom­mun ska det fin­nas en rädd­nings­chef. Rädd­nings­che­fen ska ansvara för att rädd­nings­tjäns­ten är ända­måls­en­ligt ord­nad.

Rädd­nings­che­fen får upp­dra åt någon som är behö­rig att vara rädd­nings­le­dare att fatta beslut som enligt denna lag ska fat­tas av rädd­nings­che­fen eller rädd­nings­le­da­ren.

Om inte något annat anges i upp­dra­get får den som har fått ett sådant upp­drag i sin tur upp­dra åt någon annan som är behö­rig att vara rädd­nings­le­dare att fatta beslut enligt denna lag.

Ett upp­drag enligt andra och tredje styc­kena får endast ges till den som är anställd i en kom­mun eller ett kom­munal­för­bund. Beslut om att ge ett upp­drag ska doku­men­te­ras skrift­ligt. Lag (2020:882).

16 a §   Om en rädd­nings­in­sats berör mer än en kom­muns område ska rädd­nings­le­darna i de berörda kom­mu­nerna besluta vil­ken kom­mun som ska ansvara för led­ning av rädd­nings­in­sat­sen. Om rädd­nings­le­darna inte kan komma över­ens ska beslu­tet fat­tas av den eller de läns­sty­rel­ser som berörs. Lag (2020:882).

16 b §   Kom­mu­nen ska ha ett led­nings­sy­stem för rädd­nings­tjäns­ten, där en över­gri­pande led­ning stän­digt ska upp­rätt­hål­las. Om flera kom­mu­ner sam­ver­kar för att åstad­komma en över­gri­pande led­ning ska den utövas gemen­samt för kom­mu­nerna.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om kom­mu­nens led­nings­sy­stem och om märk­ning av per­so­na­lens arbets­klä­der, for­don och annan utrust­ning. Lag (2020:882).


4 kap. Sta­tens skyl­dig­he­ter

Rädd­nings­tjänst

Fjäll­rädd­nings­tjänst

1 §   I fjäll­om­rå­den skall den eller de myn­dig­he­ter som rege­ringen bestäm­mer ansvara för den rädd­nings­tjänst som inne­fat­tar att
   1. efter­forska och rädda den som har för­svun­nit under sådana omstän­dig­he­ter att det kan befa­ras att det före­lig­ger fara för den­nes liv eller all­var­lig risk för den­nes hälsa,
   2. rädda den som råkat ut för en olycka eller drab­bats av en sjuk­dom och som snabbt behö­ver komma under vård eller få annan hjälp.

Flyg­rädd­nings­tjänst

2 §   Vid flyg­ha­ve­rier inom Sve­ri­ges sjö­ter­ri­to­rium och inom Sve­ri­ges eko­no­miska zon skall den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer ansvara för rädd­nings­tjänst. Vad som nu sagts gäl­ler inte vat­ten­drag, kana­ler, ham­nar och andra insjöar än Vänern, Vät­tern och Mäla­ren.

Myn­dig­he­ten skall också ansvara för de insat­ser mot ska­dor som behövs, när ett luft­far­tyg är nöd­ställt eller när fara hotar luft­tra­fi­ken, samt ansvara för efter­forsk­ning av luft­far­tyg som sak­nas.

Sjö­r­ädd­nings­tjänst

3 §   Inom Sve­ri­ges sjö­ter­ri­to­rium och inom Sve­ri­ges eko­no­miska zon skall den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer ansvara för efter­forsk­ning och rädd­ning av män­ni­skor som är eller kan befa­ras vara i sjö­nöd och för sjuk­trans­por­ter från far­tyg. Vad som nu sagts gäl­ler inte vat­ten­drag, kana­ler, ham­nar och andra insjöar än Vänern, Vät­tern och Mäla­ren.

Efter­forsk­ning av för­svunna per­so­ner i andra fall

4 §   I andra fall än som avses i 1-3 §§ skall den eller de myn­dig­he­ter som rege­ringen bestäm­mer efter­forska per­so­ner som har för­svun­nit under sådana omstän­dig­he­ter att det kan befa­ras att det före­lig­ger fara för deras liv eller all­var­lig risk för deras hälsa.

Mil­jör­ädd­nings­tjänst till sjöss

5 §   Inom Sve­ri­ges sjö­ter­ri­to­rium och inom Sve­ri­ges eko­no­miska zon skall den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer ansvara för rädd­nings­tjänst, när olja eller andra skad­liga ämnen har kom­mit ut i vatt­net eller det före­lig­ger en över­häng­ande fara för detta. Vad som nu sagts gäl­ler inte vat­ten­drag, kana­ler, ham­nar och andra insjöar än Vänern, Vät­tern och Mäla­ren.

Rädd­nings­tjänst vid utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen

6 §   Vid utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen från en kärn­tek­nisk anlägg­ning i sådan omfatt­ning att sär­skilda åtgär­der krävs för att skydda all­män­he­ten eller då över­häng­ande fara för ett sådant utsläpp före­lig­ger skall den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer ansvara för rädd­nings­tjänst.

I 10 § lagen (1984:3) om kärn­tek­nisk verk­sam­het finns bestäm­mel­ser om skyl­dig­het för inne­ha­vare av kärn­tek­nisk anlägg­ning att vidta de åtgär­der som behövs för att upp­rätt­hålla säker­he­ten vid anlägg­ningen.

Efter­föl­jande åtgär­der

7 §   En rädd­nings­in­sats är avslu­tad när den som leder insat­sen (rädd­nings­le­da­ren) fat­tar beslut om detta. Beslu­tet skall redo­vi­sas i skrift­lig form. När en rädd­nings­in­sats är avslu­tad skall rädd­nings­le­da­ren, om det är möj­ligt, under­rätta äga­ren eller nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren till den egen­dom som berörts av rädd­nings­in­sat­sen om beho­vet av bevak­ning, rest­vär­deskydd, sane­ring och åter­ställ­ning.

Behövs bevak­ning med hän­syn till ris­ken för nya olyc­kor men kom­mer bevak­ningen inte till stånd, får rädd­nings­le­da­ren utföra bevak­ningen på äga­rens eller nytt­jan­de­rätts­ha­va­rens bekost­nad.

Polis­myn­dig­he­ten skall lämna den hjälp som behövs.

8 §   Den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer skall ansvara för sane­ringen efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen från en kärn­tek­nisk anlägg­ning.

För sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen i andra fall än som sägs i första styc­ket skall den stat­liga myn­dig­het ansvara som rege­ringen före­skri­ver eller i sär­skilda fall beslu­tar.

Med sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen avses sådana åtgär­der som sta­ten skall vidta för att göra det möj­ligt att åter använda mark, vat­ten, anlägg­ningar och annan egen­dom som för­o­re­nats genom utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen. Sta­ten är skyl­dig att vidta sådana åtgär­der endast i den utsträck­ning detta är moti­ve­rat med hän­syn till följ­derna av utsläp­pet, det hotade intres­sets vikt, kost­na­derna för insat­sen och omstän­dig­he­terna i övrigt.

Led­ning

9 §   Rädd­nings­le­da­ren utses av den myn­dig­het som ansva­rar för rädd­nings­tjäns­ten.

10 §   Rege­ringen får före­skriva eller i sär­skilda fall besluta att en läns-​sty­relse eller en annan stat­lig myn­dig­het får ta över ansva­ret för rädd­nings­tjäns­ten i en eller flera kom­mu­ner som berörs av en rädd­nings­in­sats, om insat­sen är sär­skilt omfat­tande eller det finns andra syn­ner­liga skäl. Om en myn­dig­het har tagit över ansva­ret utses rädd­nings­le­da­ren av myn­dig­he­ten.

I fråga om sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen från en kärn­tek­nisk anlägg­ning får rege­ringen före­skriva eller i sär­skilda fall besluta att en läns­sty­relse ska ta över ansva­ret för sane­ringen inom flera län eller att någon annan stat­lig myn­dig­het ska ta över ansva­ret inom ett eller flera län. Lag (2020:882).


5 kap. Till­syn

1 §   Kom­mu­nen ska ha till­syn över att enskilda föl­jer denna lag och före­skrif­ter som har med­de­lats i anslut­ning till lagen.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om hur till­sy­nen ska pla­ne­ras och utfö­ras. Lag (2020:882).

1 a §   Myn­dig­he­ten för sam­hälls­skydd och bered­skap ska ha till­syn över att kom­mu­nerna föl­jer denna lag och före­skrif­ter som har med­de­lats i anslut­ning till lagen. Läns­sty­rel­serna ska på begä­ran lämna infor­ma­tion om lokala och regi­o­nala för­hål­lan­den. Lag (2020:882).

1 b §   Den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer ska ha till­syn över stat­lig rädd­nings­tjänst.

Myn­dig­he­ten för sam­hälls­skydd och bered­skap ska i andra fall ha till­syn över att stat­liga myn­dig­he­ter föl­jer denna lag och före­skrif­ter som har med­de­lats i anslut­ning till lagen.
Lag (2020:882).

2 §   Kom­mu­nen har rätt att få till­träde till bygg­na­der, loka­ler och andra anlägg­ningar för till­syn. Kom­mu­nen har också rätt att få de upp­lys­ningar och hand­lingar som behövs för till­sy­nen.

Kom­mu­nen får med­dela de före­läg­gan­den som behövs i enskilda fall för att denna lag eller före­skrif­ter som har med­de­lats i anslut­ning till lagen ska föl­jas.

Ett beslut om före­läg­gande får för­e­nas med vite. Om någon inte vid­tar en åtgärd som denne är skyl­dig att vidta enligt kom­mu­nens före­läg­gande, får kom­mu­nen vidta åtgär­den på den­nes bekost­nad. Lag (2020:882).

2 a §   Stat­liga till­syns­myn­dig­he­ter har rätt att av den som till­sy­nen avser få de upp­lys­ningar och hand­lingar som behövs för till­sy­nen.

Om en kom­mun inte full­gör sina skyl­dig­he­ter enligt denna lag eller före­skrif­ter som har med­de­lats i anslut­ning till lagen, får Myn­dig­he­ten för sam­hälls­skydd och bered­skap före­lägga kom­mu­nen att åtgärda bris­terna. Lag (2020:882).

3 §   Polis­myn­dig­he­ten skall lämna den hjälp som behövs för till­sy­nen.

4 §   Kom­mu­nen får före­skriva att en avgift ska beta­las för till­syn som för­an­letts av bestäm­mel­serna i 2 kap. 2 §.
Lag (2020:882).


6 kap. Sär­skilda skyl­dig­he­ter för enskilda, kom­mu­ner och stat­liga myn­dig­he­ter

Tjäns­te­plikt

1 §   När det behövs, är var och en som under kalen­derå­ret fyl­ler lägst arton och högst sex­tio­fem år skyl­dig att med­verka i rädd­nings­tjänst, i den mån hans eller hen­nes kun­ska­per, hälsa och kropps­kraf­ter tillå­ter det.

Tjäns­te­plik­ten full­görs på anmo­dan av rädd­nings­le­da­ren.

Bland dem som är tjäns­te­plik­tiga enligt första styc­ket och som är bosatta i kom­mu­nen får en nämnd som avses i 3 kap. 11 § ta ut lämp­liga per­so­ner för att ingå i kom­mu­nens rädd­nings­värn. I första hand skall fri­vil­liga tas ut. Den som tagits ut är skyl­dig att delta i övning med rädd­nings­vär­net under högst tjugo tim­mar årli­gen.

Ingrepp i annans rätt

2 §   Om fara för liv, hälsa eller egen­dom eller för skada i mil­jön inte lämp­li­gen kan hind­ras på något annat sätt, får rädd­nings­le­da­ren vid en rädd­nings­in­sats bereda sig och med­ver­kande per­so­nal till­träde till annans fas­tig­het, avspärra eller utrymma områ­den, använda, föra bort eller för­störa egen­dom samt göra andra ingrepp i annans rätt, i den mån ingrep­pet är för­svar­ligt med hän­syn till farans beskaf­fen­het, den skada som vål­las genom ingrep­pet och omstän­dig­he­terna i övrigt. Sådana ingrepp får också göras av en nämnd som avses i 3 kap. 11 § eller, i fråga om stat­lig rädd­nings­tjänst, av den myn­dig­het som ansva­rar för rädd­nings­tjäns­ten. Om läns­sty­rel­sen eller annan stat­lig myn­dig­het i enlig­het med vad som sägs i 4 kap. 10 § första styc­ket har tagit över ansva­ret för den kom­mu­nala rädd­nings­tjäns­ten, får ingrepp göras av den myn­dig­he­ten i stäl­let för av den kom­mu­nala nämn­den.

Vid sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen får, under de för­ut­sätt­ningar som anges i första styc­ket eller om det är nöd­vän­digt för att göra det möj­ligt att åter använda den för­o­re­nade egen­do­men, den myn­dig­het som ansva­rar för sane­ringen göra sådana ingrepp i annans rätt som anges i första styc­ket.

För­bud eller före­läg­gande som avses i 7 kap. 5 § lagen (1980:424) om åtgär­der mot för­ore­ning från far­tyg får med­de­las med stöd av denna para­graf bara om Trans­port­sty­rel­sens beslut inte kan avvak­tas. Lag (2009:1361).

3 §   Polis­myn­dig­he­ten skall lämna den hjälp som behövs vid ingrepp enligt 2 §.

4 §   Den som med stöd av 2 § har beslu­tat om avspärr­ning eller utrym­ning, skall i skä­lig omfatt­ning hjälpa till med att ordna uppe­hälle för dem som till följd av åtgär­den är i behov av det.

5 §   Anord­ning som var­ak­tigt behövs för rädd­nings­tjäns­ten får pla­ce­ras på annans mark eller bygg­nad, om det inte med­för inver­kan av någon bety­delse på mar­kens eller bygg­na­dens använd­nings­sätt.

Beslut om åtgärd enligt första styc­ket med­de­las av en nämnd som avses i 3 kap. 11 § eller, i fråga om stat­lig rädd­nings­tjänst, av den myn­dig­het som ansva­rar för rädd­nings­tjäns­ten.

Redo­vis­ning av beslut om tjäns­te­plikt och om ingrepp i annans rätt

6 §   Den som med stöd av 1 eller 2 § har beslu­tat om tjäns­te­plikt eller ingrepp i annans rätt skall redo­visa beslu­tet i skrift­lig form. Av beslu­tet skall framgå när och av vem det har fat­tats samt skä­len för beslu­tet och vem det avser.

Skyl­dig­het att med­verka i rädd­nings­tjänst eller sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen

7 §   En stat­lig myn­dig­het eller en kom­mun är skyl­dig att med per­so­nal och egen­dom delta i en rädd­nings­in­sats på anmo­dan av rädd­nings­le­da­ren och vid sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen på anmo­dan av den myn­dig­het som ansva­rar för sane­ringen.
En sådan skyl­dig­het före­lig­ger dock endast om myn­dig­he­ten eller kom­mu­nen har lämp­liga resur­ser och ett del­ta­gande inte all­var­ligt hind­rar dess van­liga verk­sam­het.

8 §   Stat­liga myn­dig­he­ter, kom­mu­ner och enskilda skall på begä­ran av en myn­dig­het som ansva­rar för rädd­nings­tjänst eller sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen lämna upp­lys­ningar om per­so­nal och egen­dom som kan använ­das i rädd­nings­tjäns­ten eller vid sane­ringen.

8 a §   Om det vid omfat­tande kom­mu­nala rädd­nings­in­sat­ser finns ett kon­kur­re­rande behov av för­stärk­nings­re­sur­ser får Myn­dig­he­ten för sam­hälls­skydd och bered­skap, på begä­ran av en eller flera rädd­nings­che­fer, pri­o­ri­tera och för­dela till­gäng­liga resur­ser.

Myn­dig­he­ten får begära att stat­liga myn­dig­he­ter och kom­mu­ner ska lämna upp­lys­ningar om vilka resur­ser de har till­gäng­liga och att de ska delta i rädd­nings­in­sat­sen med dessa. En stat­lig myn­dig­het eller en kom­mun är skyl­dig att delta endast om det inte all­var­ligt hind­rar myn­dig­he­tens eller kom­mu­nens van­liga verk­sam­het. Lag (2020:882).

9 §   Kom­mu­nerna är skyl­diga att delta i pla­ne­ringen av rädd­nings­tjäns­ten vid utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen från kärn­tek­niska anlägg­ningar och att med­verka vid övningar i sådan rädd­nings­tjänst.

Kom­mu­nerna är även skyl­diga att med­verka i pla­ne­ring och övningar för sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen från kärn­tek­niska anlägg­ningar.

Alar­me­ring

10 §   Kom­mu­nerna och de stat­liga myn­dig­he­ter som ansva­rar för rädd­nings­tjänst ska se till att det finns anord­ningar för alar­me­ring av rädd­nings­or­ga­nen.

När ett rädd­nings­or­gan gör en rädd­nings­in­sats ska Polis­myn­dig­he­ten under­rät­tas om insat­sen.

Om effek­terna av en olycka kan kräva sär­skilda åtgär­der till skydd för befolk­ningen eller mil­jön i ett annat land än Sve­rige, ska det rädd­nings­or­gan som gör rädd­nings­in­sat­sen ome­del­bart under­rätta berörd myn­dig­het i det andra lan­det.
Lag (2014:688).


7 kap. Bestäm­mel­ser om ersätt­ning

Ersätt­ning till kom­mun

1 §   Om en kom­mun har med­ver­kat i en annan kom­muns rädd­nings­tjänst, har kom­mu­nen rätt till skä­lig ersätt­ning av den andra kom­mu­nen.

Om en kom­mun har med­ver­kat i stat­lig rädd­nings­tjänst eller vid sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen eller vid övningar i sådan rädd­nings­tjänst eller sådan sane­ring, har kom­mu­nen rätt till skä­lig ersätt­ning av sta­ten.

2 §   När utflöde i vat­ten av olja eller andra skad­liga ämnen för­an­le­der insat­ser i kom­mu­nal rädd­nings­tjänst, har kom­mu­nen rätt till ersätt­ning av sta­ten för den del av rädd­nings­tjänst­kost­na­derna som över­sti­ger ett av rege­ringen fast­ställt belopp, om utflö­det har skett utan­för Sve­ri­ges sjö­ter­ri­to­rium eller inom den del av sjö­ter­ri­to­riet där rädd­nings­in­sat­ser skall göras enligt 4 kap. 5 § eller inom Göta älv, Troll­hätte kanal eller Söder­tälje kanal.

Om en kom­mun haft kost­na­der för sane­ring med anled­ning av sådant utflöde som avses i första styc­ket, har kom­mu­nen rätt till ersätt­ning av sta­ten för den del av sane­rings­kost­na­derna som över­sti­ger ett av rege­ringen fast­ställt belopp.

3 §   Om en rädd­nings­in­sats i kom­mu­nal rädd­nings­tjänst har med­fört bety­dande kost­na­der, har kom­mu­nen rätt till ersätt­ning av sta­ten för den del av kost­na­derna som över­sti­ger en själv­risk. En för­ut­sätt­ning för rätt till ersätt­ning är att kost­na­derna är direkt hän­för­liga till rädd­nings­in­sat­sen.
Själv­ris­ken beräk­nas enligt grun­der som rege­ringen fast­stäl­ler.

Ersätt­ning till enskilda

4 §   Den som på grund av tjäns­te­plikt eller fri­vil­ligt med rädd­nings­le­da­rens sam­tycke har med­ver­kat i rädd­nings­tjänst enligt denna lag eller i övning i sådan tjänst har rätt till skä­lig ersätt­ning för kost­na­der för resa och uppe­hälle samt för arbete och tids­spil­lan enligt bestäm­mel­ser som med­de­las av rege­ringen eller av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.
Rät­ten till ersätt­ning omfat­tar också skada på klä­der och andra per­son­liga till­hö­rig­he­ter.

Första styc­ket gäl­ler inte den som har fått ersätt­ning av någon annan eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersätt­ning för med­ver­kan i rädd­nings­tjänst.

5 §   I 43, 87 och 88 kap. soci­al­för­säk­rings­bal­ken och i lagen (1977:266) om stat­lig ersätt­ning vid ide­ell skada m.m. finns bestäm­mel­ser om ersätt­ning vid per­son­skada till den som har med­ver­kat i rädd­nings­tjänst enligt denna lag eller i övning i sådan tjänst. Lag (2010:1289).

6 §   Om utrust­ning för rädd­nings­tjänst eller sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen har till­han­da­hål­lits fri­vil­ligt eller tagits i anspråk med stöd av 6 kap. 2 §, har äga­ren eller nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren rätt till ersätt­ning för skada på eller för­säm­ring av egen­do­men, för­lo­rad avkast­ning eller nytta av egen­do­men och kost­nad med anled­ning av att egen­do­men har till­han­da­hål­lits.

Första styc­ket gäl­ler inte den som har fått ersätt­ning av någon annan eller som på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersätt­ning för att till­han­da­hålla egen­dom för rädd­nings­tjänst eller för sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen. Det gäl­ler inte hel­ler den som har till­han­da­hål­lit egen­dom för rädd­nings­tjänst, om rädd­nings­in­sat­sen har avsett att hindra eller begränsa skada på den­nes egen­dom eller har för­an­letts av olycka i den­nes verk­sam­het.

7 §   Om egen­dom tas i anspråk genom en åtgärd enligt 6 kap. 5 §, är äga­ren eller nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren berät­ti­gad till ersätt­ning för för­lo­rad avkast­ning eller nytta.

8 §   Frå­gor om ersätt­ning enligt 4, 6 och 7 §§ prö­vas i fråga om kom­mu­nal rädd­nings­tjänst eller övning i sådan tjänst av en kom­mu­nal nämnd som avses i 3 kap. 11 § och som ansva­rar för rädd­nings­tjäns­ten eller, i fråga om stat­lig rädd­nings­tjänst och sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen, av den myn­dig­het som ansva­rar för rädd­nings­tjäns­ten eller sane­ringen.

Ersätt­ningen skall beta­las av kom­mu­nen eller, i fråga om stat­lig rädd­nings­tjänst och sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen, av sta­ten.


8 kap. Rädd­nings­tjänst under höjd bered­skap

1 §   När den total­för­svars­plik­tiga per­so­nal som är inskri­ven för civil­plikt vid en kom­mu­nal orga­ni­sa­tion för rädd­nings­tjänst inkal­lats för tjänst­gö­ring enligt 4 kap. 7 § lagen (1994:1809) om total­för­svars­plikt ingår även denna per­so­nal i kom­mu­nens orga­ni­sa­tion för rädd­nings­tjänst.

2 §   I syfte att skydda och rädda befolk­ningen och civil egen­dom från verk­ningar av krig skall kom­mu­nens orga­ni­sa­tion för rädd­nings­tjänst under höjd bered­skap, utö­ver vad som i övrigt fram­går av denna lag, ansvara för
   1. upp­täc­kande, utmärk­ning och röj­ning av far­liga områ­den,
   2. indi­ke­ring, sane­ring och andra åtgär­der för skydd mot kärn­va­pen och kemiska strids­me­del,
   3. kom­plet­te­rande åtgär­der som är nöd­vän­diga för att verk­sam­het enligt denna para­graf skall kunna full­gö­ras.

Per­so­nal inom kom­mu­nens orga­ni­sa­tion för rädd­nings­tjänst skall under samma tid delta i åtgär­der för första hjälp åt och trans­port av ska­dade samt för befolk­nings­skydd.

Vad som gäl­ler vid kom­mu­nal rädd­nings­tjänst skall gälla även när per­so­na­len inom kom­mu­nens orga­ni­sa­tion för rädd­nings­tjänst utför upp­gif­ter enligt första och andra styc­kena.

3 §   Är Sve­rige i krig eller krigs­fara eller råder det sådana uto­mor­dent­liga för­hål­lan­den som är för­an­ledda av att det är krig utan­för Sve­ri­ges grän­ser eller av att Sve­rige har varit i krig eller krigs­fara, får rege­ringen med­dela sådana före­skrif­ter som avvi­ker från denna lag om det är av bety­delse för total­för­sva­ret eller om det behövs för rädd­nings­tjäns­ten eller för att sane­ring efter utsläpp av radi­o­ak­tiva ämnen skall kunna genom­fö­ras.

4 §   Under höjd bered­skap får rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer besluta att per­so­nal inom en kom­muns orga­ni­sa­tion för rädd­nings­tjänst får tas i anspråk för upp­gif­ter som inte rör den egna kom­mu­nen.

Om per­so­nal har tagits i anspråk enligt första styc­ket, har kom­mu­nen rätt till ersätt­ning av sta­ten för skä­liga kost­na­der.


9 kap. Utländskt bistånd

1 §   Rege­ringen, en kom­mun eller en stat­lig myn­dig­het som ansva­rar för rädd­nings­tjänst får i den utsträck­ning som föl­jer av över­ens­kom­mel­ser som Sve­rige ingått med Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge begära bistånd från eller lämna bistånd till utländska myn­dig­he­ter vid rädd­nings­in­sat­ser.

I andra fall får rege­ringen eller den myn­dig­het rege­ringen bestäm­mer begära eller lämna inter­na­tio­nellt bistånd vid rädd­nings­in­sat­ser enligt inter­na­tio­nella över­ens­kom­mel­ser som Sve­rige ingått.

2 §   Om en utländsk fysisk eller juri­disk per­son som sak­nar hem­vist här i lan­det med­ver­kar i en rädd­nings­in­sats i Sve­rige på begä­ran av rege­ringen, en kom­mun eller en stat­lig myn­dig­het enligt 1 § skall sta­ten i stäl­let för den utländska per­so­nen ersätta skada som upp­kom­mer i sam­band med rädd­nings­in­sat­sen för vil­ken den utländska per­so­nen annars skulle ha varit ska­de­stånds­skyl­dig enligt svensk lag.

Sta­ten skall även ersätta en utländsk fysisk eller juri­disk per­son som sak­nar hem­vist i Sve­rige och som hand­lar för bistånds­gi­va­rens räk­ning för per­son­skada och skada på utrust­ning eller mate­riel som används vid bistånds­giv­ningen, om ska­dan upp­kom­mit i Sve­rige i sam­band med rädd­nings­in­sat­sen.

3 §   Sta­ten får kräva till­baka ersätt­ning som beta­lats enligt 2 § första styc­ket av den som vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het. För den som är att anse som arbets­ta­gare ska dock ansva­ret vara begrän­sat på det sätt som sägs i 4 kap. 1 § ska­de­stånds­la­gen (1972:207).

Sär­skilda bestäm­mel­ser om rätt till åter­krav för ersätt­ning som har beta­lats för radi­o­lo­gisk skada finns i lagen (2010:950) om ansvar och ersätt­ning vid radi­o­lo­giska olyc­kor.

Om utländskt bistånd har begärts av en kom­mun, får sta­ten av denna kräva till­baka vad sta­ten har beta­lat enligt 2 § eller enligt åta­gande i inter­na­tio­nella över­ens­kom­mel­ser om sådant bistånd i den mån kost­na­den till­sam­mans med kom­mu­nens egna kost­na­der för rädd­nings­in­sat­sen inte över­sti­ger själv­ris­ken enligt 7 kap. 3 §. Lag (2010:1908).

4 §   Bistånds­per­so­nal från Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge tjänst­gör i sam­band med en rädd­nings­in­sats i Sve­rige i enlig­het med de tjänst­gö­rings­be­stäm­mel­ser som gäl­ler i det egna lan­det.
Även for­don, rädd­nings­ma­te­riel och annan utrust­ning från något av de nämnda län­derna får utan sär­skilt till­stånd använ­das i sam­band med rädd­nings­in­sat­ser i enlig­het med de bestäm­mel­ser som gäl­ler i det egna lan­det.

Bestäm­mel­ser om immu­ni­tet och pri­vi­le­gier i vissa fall i sam­band med utländskt bistånd vid rädd­nings­in­sat­ser i enlig­het med inter­na­tio­nella över­ens­kom­mel­ser finns i lagen (1976:661) om immu­ni­tet och pri­vi­le­gier i vissa fall.


10 kap. Bemyn­di­gan­den, ansvar och över­kla­gande

Bemyn­di­gan­den

1 §   Rege­ringen får i de avse­en­den som behand­las i denna lag med­dela ytter­li­gare före­skrif­ter som rör skydd för liv och hälsa, miljö samt utbild­ning.

Rege­ringen får vidare med­dela före­skrif­ter om för­bud mot eld­ning utom­hus och lik­nande före­byg­gande åtgär­der mot brand.

Rege­ringen får över­låta åt en för­valt­nings­myn­dig­het eller en kom­mun att med­dela före­skrif­ter enligt första och andra styc­kena.

2 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får besluta att fysiska eller juri­diska per­so­ner skall med­verka vid övningar av bety­delse för den rädd­nings­tjänst som skall bedri­vas under höjd bered­skap. Lag (2006:547).

Ansvar

3 §   Till böter skall den dömas som
   1. upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het bry­ter mot för­bud mot eld­ning utom­hus som har med­de­lats med stöd av 1 § andra styc­ket,
   2. upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het inte full­gör sin skyl­dig­het att ge upp­lys­ningar eller lämna ut hand­lingar enligt 3 kap. 5 §, 5 kap. 2 § eller 6 kap. 8 §,
   3. upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het läm­nar orik­tig upp­gift om för­hål­lande av bety­delse vid full­gö­rande av upp­gifts­skyl­dig­het som föl­jer av 3 kap. 5 §, 5 kap. 2 § eller 6 kap. 8 §,
   4. upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het inte full­gör vad som ålig­ger honom eller henne enligt 2 kap. 1 eller 5 §,
   5. upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het, utan att ha gil­tigt skäl, låter bli att full­göra den tjäns­te­plikt som han eller hon är skyl­dig att full­göra enligt 6 kap. 1 §,
   6. upp­såt­li­gen hind­rar eller för­sö­ker hindra en åtgärd som beslu­tats enligt 6 kap. 2 § eller annars utan gil­tig ursäkt åsi­do­sät­ter en sådan åtgärd.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar enligt denna lag skall inte hel­ler dömas, om ansvar för gär­ningen kan dömas ut enligt brotts­bal­ken.

Den som har över­trätt ett vites­före­läg­gande eller ett vites­för­bud skall inte dömas till ansvar enligt denna lag för gär­ning som omfat­tas av före­läg­gan­det eller för­bu­det.

Över­kla­gande

4 §   Ett beslut om full­gö­rande av tjäns­te­plikt enligt 6 kap. 1 § eller om ingrepp i annans rätt enligt 6 kap. 2 § gäl­ler även om det över­kla­gas.

Om det finns sär­skilda skäl, får en till­syns­myn­dig­het bestämma att dess beslut skall gälla även om det över­kla­gas.

5 §   Ett beslut av en rädd­nings­le­dare eller av den som har fått i upp­drag att fatta beslut enligt 3 kap. 16 § om full­gö­rande av tjäns­te­plikt enligt 6 kap. 1 § eller om ingrepp i annans rätt enligt 6 kap. 2 § får över­kla­gas till läns­sty­rel­sen. I övrigt får rädd­nings­che­fens eller rädd­nings­le­da­rens beslut enligt denna lag eller före­skrif­ter som har med­de­lats med stöd av lagen inte över­kla­gas. Det­samma gäl­ler övriga beslut av den som fått i upp­drag att fatta beslut enligt 3 kap. 16 §.

Ett beslut enligt denna lag eller enligt före­skrif­ter som har med­de­lats med stöd av lagen får, om det har fat­tats av en kom­mu­nal nämnd eller av någon som hand­lat på en kom­muns väg­nar, över­kla­gas till läns­sty­rel­sen.

Läns­sty­rel­sens beslut får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol. Lag (2020:882).

6 §   En stat­lig till­syns­myn­dig­hets beslut får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol. Det­samma gäl­ler en stat­lig myn­dig­hets beslut enligt 6 kap. 2 och 5 §§ eller 7 kap. Beslut av en stat­lig myn­dig­het enligt 7 kap. 1 § får dock inte över­kla­gas.

Om en kom­mun över­kla­gar ett beslut enligt 5 kap. 2 a § eller 7 kap. 2 eller 3 §, ska Myn­dig­he­ten för sam­hälls­skydd och bered­skap vara kom­mu­nens mot­part sedan hand­ling­arna i ären­det har över­läm­nats till dom­sto­len. Lag (2020:882).

7 §   Beslut enligt 8 kap. 4 § får inte över­kla­gas.

8 §   Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten av beslut enligt denna lag.


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2003:778
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2004 då rädd­nings­tjänst­la­gen (1986:1102) skall upp­höra att gälla. Dock skall 3 kap. 10 § träda i kraft först den 1 juli 2004.
   2. I fråga om över­kla­gande av beslut som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.
   3. Ett för­bud eller ett före­läg­gande enligt äldre bestäm­mel­ser skall anses som ett för­bud eller ett före­läg­gande enligt denna lag.
   4. En redo­gö­relse enligt 2 kap. 3 § skall ha upp­rät­tats och läm­nats in till kom­mu­nen senast den 1 janu­ari 2005.
Bestäm­mel­serna om brand­syn i rädd­nings­tjänst­la­gen skall gälla fram till dess att redo­gö­rel­sen läm­nats in till kom­mu­nen.
   5. En kom­mun skall senast den 1 janu­ari 2005 ha anta­git hand­lings­pro­gram enligt 3 kap. 3 och 8 §§. Till dess hand­lings­pro­gram­men har anta­gits skall den kom­mu­nala rädd­nings­tjänst­pla­nen gälla.
   6. När det i 15 § ato­m­an­sva­rig­hets­la­gen (1968:45) hän­vi­sas till rädd­nings­tjänst­la­gen (1986:1102) skall hän­vis­ningen i stäl­let avse lagen (2003:778) om skydd mot olyc­kor.

2020:882
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2021.
   2. En kom­mun behö­ver inte anta hand­lings­pro­gram enligt 3 kap. 3 och 8 §§ i den nya lydel­sen för­rän den 1 janu­ari 2022. Till dess att nya hand­lings­pro­gram har anta­gits gäl­ler äldre hand­lings­pro­gram.
   3. En kom­mun behö­ver inte upp­fylla kra­ven i den nya 3 kap. 16 b § första styc­ket för­rän den 1 janu­ari 2022.