Sjö­lag (1994:1009)

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1994:1009
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L3
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2024:730
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1994:1009
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L3
Utfär­dad: 1994-​06-09
Änd­rad: t.o.m. SFS

2024:730
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Avdel­ning I Far­tyg


1 kap. Om far­tyg

Natio­na­li­tet

1 §   Ett far­tyg skall anses som svenskt och vara berät­ti­gat att föra svensk flagg, om det till mer än hälf­ten ägs av svenska med­bor­gare eller svenska juri­diska per­so­ner.

Föl­jande far­tyg skall dock inte anses som svenska och inte vara berät­ti­gade att föra svensk flagg, om de är införda i ett offent­ligt far­tygs­re­gis­ter i något annat land än Sve­rige inom Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det:
   1. far­tyg som ingår i en eko­no­misk verk­sam­het som har eta­ble­rats i det regis­ter­fö­rande lan­det, om far­ty­gets drift leds och kon­trol­le­ras där­i­från,
   2. far­tyg som inte ingår i en eko­no­misk verk­sam­het, om far­ty­get
   - van­li­gen finns i det regis­ter­fö­rande lan­det, och
   - till mer än hälf­ten ägs av fysiska per­so­ner som vis­tas i det regis­ter­fö­rande lan­det och som antingen är med­bor­gare i det lan­det eller vis­tas där med stöd av reg­lerna om fri rör­lig­het för per­so­ner inom Euro­pe­iska gemen­ska­perna eller Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det. Lag (1997:266).

1 a §   I andra fall än som avses i 1 § skall ett far­tyg anses som svenskt och vara berät­ti­gat att föra svensk flagg, om far­ty­get är infört i ett sådant far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller båt­del som avses i 2 §. Lag (2001:384).

1 b §   Rege­ringen eller, efter rege­ring­ens bestäm­mande, Trans­port­sty­rel­sen får efter ansö­kan i ett enskilt fall besluta att även andra far­tyg än de som avses i 1 eller 1 a § ska anses som svenska och vara berät­ti­gade att föra svensk flagg. Ett sådant beslut får med­de­las bara om far­ty­gets drift står under ett avgö­rande svenskt infly­tande eller om äga­ren har fast hem­vist i Sve­rige.

Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om natio­na­li­tets­hand­lingar för svenska far­tyg. Rege­ringen får då bestämma vad som ska iakt­tas med sådana hand­lingar samt för­bjuda att ett regi­stre­rings­plik­tigt eller regi­stre­rat far­tyg hålls i drift utan gäl­lande natio­na­li­tets­hand­ling.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om avgif­ter för pröv­ning av ansö­kan enligt första styc­ket. Lag (2018:1855).

Far­tygs­re­gist­ret

2 §   Far­tyg, vars skrov har en största längd som över­sti­ger 24 meter, beteck­nas skepp. Andra far­tyg kal­las båt.

Den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer (regis­ter­myn­dig­he­ten) ska med hjälp av auto­ma­ti­se­rad behand­ling föra ett regis­ter, benämnt far­tygs­re­gist­ret, där infor­ma­tio­nen ska vara upp­de­lad i
   1. en skepps­del som inne­hål­ler upp­gif­ter om svenska skepp,
   2. en båt­del som inne­hål­ler upp­gif­ter om båtar som regi­stre­rats enligt lagen (1979:377) om regi­stre­ring av båtar,
   3. en skepps­bygg­nads­del som inne­hål­ler upp­gif­ter om skepp under bygg­nad i Sve­rige. Lag (2017:1056).

2 a §   Far­tygs­re­gist­ret ska ge offent­lig­het åt den infor­ma­tion som ingår i regist­ret.

Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela före­skrif­ter om far­tygs­re­gist­rets inne­håll och när­mare ända­mål, behand­ling av upp­gif­ter och per­son­upp­gifts­an­svar.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om avgif­ter för regi­stre­ring och om expe­di­tions­av­gif­ter för bevis om registrerings-​​ eller inskriv­nings­åt­gärd. Lag (2018:280).

Till­be­hör till far­tyg

3 §   Till far­tyg med dess skrov och styr­in­rätt­ning hör fast inred­ning och annan till sta­dig­va­rande bruk för far­ty­get ägnad utrust­ning samt sådana reserv­de­lar som var­ak­tigt för­va­ras ombord, allt i den mån far­ty­get är för­sett där­med i far­tygs­ä­ga­rens intresse.

Utrust­ning för radi­o­sam­band eller navi­ge­ring räk­nas dock inte som till­be­hör, om den till­hör någon annan än far­tygs­ä­ga­ren eller om någon annan än far­tygs­ä­ga­ren har rätt till utrust­ningen på grund av ägan­de­rätts­för­be­håll eller vill­kor som är att jäm­ställa med sådant för­be­håll.

4 §   Bestäm­mel­serna i 3 § skall också tilläm­pas i fråga om far­tyg under bygg­nad. Där­vid anses ett regi­stre­rat skepps­bygge vara för­sett även med mate­rial, maski­neri och annan utrust­ning som finns på till­ver­ka­rens område och som genom märk­ning eller på annat sätt otve­ty­digt fram­står som avsedd att inför­li­vas med skep­pet.

5 §   Rätt till till­be­hör till far­tyg eller till far­tyg under bygg­nad får inte göras gäl­lande sär­skilt. Detta gäl­ler även i för­hål­lande till far­ty­gets eller byg­gets ägare.

Över­lå­telse av utrust­ning som utgör till­be­hör till far­tyg eller till far­tyg under bygg­nad gäl­ler inte i något fall mot tredje man för­rän utrust­ningen har skilts från far­ty­get eller byg­get så att detta inte längre kan anses vara för­sett med utrust­ningen.

Iden­ti­fi­e­ring

6 §   Ett skepp som förs in i far­tygs­re­gist­rets skepps­del ska ha ett namn. Nam­net bestäms av äga­ren. Ett namn som är ägnat att väcka anstöt får dock inte regi­stre­ras.

Regis­ter­myn­dig­he­ten får besluta att före­lägga äga­ren att inom en viss tid bestämma ett namn. Ett beslut om före­läg­gande får för­e­nas med vite. Lag (2017:1056).

7 §   Ett svenskt far­tyg skall ha en hem­ort i Sve­rige. Äga­ren bestäm­mer hem­or­ten.

Om en hem­ort inte har anmälts till regis­ter­myn­dig­he­ten, anses far­ty­gets hem­ort vara den ort i Sve­rige där äga­ren har sitt hem­vist, eller Stock­holm, om han sak­nar hem­vist här eller far­ty­get ägs av flera.

8 §   Ett far­tyg som förs in i far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller båt­del skall ha en igen­kän­nings­sig­nal. För skepp utgörs denna av sig­nal­bok­stä­ver samt för båtar av sig­nal­bok­stä­ver och siff­ror.
Beteck­ningen för ett far­tygs iden­ti­fi­e­ring skall såvitt möj­ligt stämma över­ens med igen­kän­nings­sig­na­len.

Rege­ringen med­de­lar när­mare före­skrif­ter om iden­ti­fi­e­ring och får där­vid bestämma om märk­ning av regi­stre­rade far­tyg, deras båtar och red­skap samt för­bjuda att regi­stre­rat far­tyg hålls i drift utan före­skri­ven märk­ning. Lag (2001:384).

Sjö­vär­dig­het m.m.

9 §   Ett far­tyg skall, när det hålls i drift, vara sjö­vär­digt, vari också inne­fat­tas att det är för­sett med nöd­vän­diga anord­ningar till före­byg­gande av ohälsa och olycks­fall, beman­nat på betryg­gande sätt, till­räck­ligt pro­vi­an­te­rat och utrus­tat samt så las­tat eller bar­las­tat att säker­he­ten för far­tyg, liv eller gods inte även­ty­ras.

Om säker­he­ten på far­tyg finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

10 §   Ett far­tyg som ska­dats skall anses vara icke istånd­sätt­ligt inte bara när det är omöj­ligt att sätta far­ty­get i stånd eller, om en sådan åtgärd måste vid­tas på annan ort, far­ty­get inte kan föras dit, utan även när far­ty­get inte är värt att sät­tas i stånd.

På begä­ran av äga­ren skall ett far­tyg som inte kan sät­tas i stånd säl­jas såsom efter utmät­ning för ford­ran med bästa rätt.

Bestäm­mel­ser om besikt­ning för att fast­ställa om ett far­tyg skall anses kunna sät­tas i stånd finns i 18 kap.


2 kap. Om skepps­re­gi­stre­ring och inskriv­ning

Regi­stre­ring

1 §   Ett skepp som ska anses som svenskt enligt 1 kap. 1 § eller 1 b § första styc­ket ska vara infört i far­tygs­re­gist­rets skepps­del.

Föl­jande andra skepp ska föras in i far­tygs­re­gist­rets skepps­del, om äga­ren begär det:
   1. skepp som ingår i en eko­no­misk verk­sam­het som har eta­ble­rats i Sve­rige, om
   - skep­pets drift leds och kon­trol­le­ras från Sve­rige, och
   - skep­pet till hälf­ten eller mer ägs av fysiska per­so­ner som är med­bor­gare i ett land inom Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det eller av juri­diska per­so­ner som har bil­dats enligt lag­stift­ningen i ett sådant land och som har sitt säte, sitt huvud­kon­tor eller sin huvud­sak­liga verk­sam­het inom sam­ar­bets­om­rå­det,
   2. skepp som inte ingår i en eko­no­misk verk­sam­het, om skep­pet
   - van­li­gen finns i Sve­rige, och
   - till hälf­ten eller mer ägs av fysiska per­so­ner som vis­tas i Sve­rige och som antingen är svenska med­bor­gare eller vis­tas i Sve­rige med stöd av reg­lerna om fri rör­lig­het för per­so­ner inom Euro­pe­iska uni­o­nen eller Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det.

Rege­ringen kan bestämma att skepp som ägs av sta­ten och som används ute­slu­tande för stats­än­da­mål inte ska vara införda i far­tygs­re­gist­rets skepps­del.

Ett skepp som är under bygg­nad i Sve­rige får föras in i far­tygs­re­gist­rets skepps­bygg­nads­del. Regi­stre­ring får ske även innan byg­get har påbör­jats, för­ut­satt att det kan iden­ti­fie­ras genom bygg­nads­num­mer, rit­ning eller på annat betryg­gande sätt.

Ett skepp ska regi­stre­ras under sin igen­kän­nings­sig­nal. Ett skepps­bygge ska regi­stre­ras under sig­nal­bok­stä­ver. Dessa ska till­de­las det full­bor­dade skep­pet som igen­kän­nings­sig­nal om skep­pet förs in i far­tygs­re­gist­rets skepps­del. En till­de­lad regis­ter­be­teck­ning får inte änd­ras. Lag (2012:353).

2 §   Den som med ägan­de­rätt har för­vär­vat ett skepp som är regi­stre­rings­plik­tigt i hans hand men inte infört i far­tygs­re­gist­rets skepps­del skall inom en månad från för­vär­vet anmäla skep­pet för regi­stre­ring. Om skep­pet har för­vär­vats under vill­kor som inne­fat­tar ägan­de­rätts­för­be­håll eller som skall jäm­stäl­las med ett sådant för­be­håll, skall anmä­lan göras inom en månad från det att vill­ko­ret upp­hörde att gälla. Om skep­pet har bli­vit regi­stre­rings­plik­tigt efter för­vär­vet, skall det anmä­las inom en månad från det att regi­stre­rings­plik­ten upp­kom.

Äga­ren av ett skepp som är svenskt och under bygg­nad skall anmäla skep­pet för regi­stre­ring i far­tygs­re­gist­rets skepps­del inom sex måna­der från det att skep­pet bli­vit sjö­satt, om det är regi­stre­rings­plik­tigt. Regis­ter­myn­dig­he­ten kan medge upp­skov om det finns sär­skilda skäl.

Ett skepps­bygge anmäls för regi­stre­ring av äga­ren.
Lag (2001:384).

Inskriv­ning

3 §   För­värv av skepp eller skepps­bygge skrivs in på grund­val av regi­stre­ring enligt 1 §. Inskriv­ning och där­med sam­man­häng­ande infö­ring i far­tygs­re­gist­rets skepps­bygg­nads­del skall föras över till far­tygs­re­gist­rets skepps­del om byg­get förs över dit som skepp.

Bestäm­mel­serna i första styc­ket samt i 4 § och 8--28 §§ om skepp eller skepps­byg­gen skall också tilläm­pas på ande­lar i sådan egen­dom. Lag (2001:384).

4 §   Den som med ägan­de­rätt har för­vär­vat ett skepp eller ett regi­stre­rat skepps­bygge skall inom den tid som anges i 2 § första styc­ket söka inskriv­ning av sin rätt. Ett regi­stre­rat skepp som inte är regi­stre­rings­plik­tigt och ett skepps­bygge kan dock i stäl­let anmä­las för avre­gi­stre­ring enligt 6 §. Den som anmä­ler skepp för regi­stre­ring anses också söka inskriv­ning av sin rätt.

Ett dödsbo är inte skyl­digt att söka inskriv­ning av sin rätt till ett skepp eller ett regi­stre­rat skepps­bygge, som har till­hört den avlidne, i annat fall än när boet över­lå­ter egen­do­men. Sådan inskriv­ning skall sökas inom en månad från över­lå­tel­sen eller, om boupp­teck­ningen då inte har regi­stre­rats, från regi­stre­ringen av denna. En make som har till­skif­tats ett skepp eller ett regi­stre­rat skepps­bygge vid bodel­ning är skyl­dig att söka inskriv­ning av sin rätt endast om egen­do­men tidi­gare till­hörde den andra maken.

Den som har för­vär­vat ett skepp eller skepps­bygge under vill­kor som inne­fat­tar ägan­de­rätts­före­be­håll eller är att jäm­ställa med ett sådant för­be­håll har rätt till inskriv­ning av sin vill­kor­liga ägan­de­rätt. Om för­vär­va­ren för­lo­rar sin rätt till egen­do­men på grund av att vill­ko­ret görs gäl­lande, skall inskriv­ningen avfö­ras ur regist­ret på ansö­kan av över­lå­ta­ren eller för­vär­va­ren.

Över­går i fall som avses i tredje styc­ket för­vär­va­rens eller över­lå­ta­rens rätt till någon annan, skall vad som sägs där och vad som i övrigt före­skrivs i detta kapi­tel om inskriv­ning av för­värv och ver­kan därav tilläm­pas. Lag (1997:266).

5 §   Har upp­hävts genom lag (2017:1056).

Avre­gi­stre­ring

6 §   Ett regi­stre­rat skepp skall avre­gi­stre­ras om det
   1. för­o­lyc­kats, hug­gits upp eller annars för­störts,
   2. för­svun­nit eller över­getts till sjöss och sedan inte hörts av under tre måna­der,
   3. inte längre är regi­stre­rings­plik­tigt,
   4. regi­stre­rats enligt 1 § andra styc­ket 1 eller 2 och för­ut­sätt­ning­arna som anges där inte längre är upp­fyllda eller äga­ren begär avre­gi­stre­ring, eller
   5. på grund av ombygg­nad eller annan sådan änd­ring upp­hört att vara skepp eller, utan att änd­ring inträtt, inte anses utgöra skepp.

Ett regi­stre­rat skepps­bygge skall avre­gi­stre­ras om det som skepp förs över till far­tygss­re­gist­rets skepps­del eller äga­ren anmä­ler byg­get för avre­gi­stre­ring. Dess­utom har första styc­ket 5 mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om skepps­byg­gen.

I fall som avses i första styc­ket 1, 2 eller 5 eller andra styc­ket andra meningen skall äga­ren inom en månad anmäla egen­do­men för avre­gi­stre­ring hos regis­ter­myn­dig­he­ten. Det­samma gäl­ler när ett skepp upp­hört att vara regi­stre­rings­plik­tigt, om inte skep­pet trots detta kan vara regi­stre­rat i Sve­rige. Om ett skepp till följd av över­lå­telse inte kan vara regi­stre­rat i Sve­rige, sva­rar den tidi­gare äga­ren jämte för­vär­va­ren för att anmä­lan görs. Lag (2001:384).

7 §   Om ett skepp ska avre­gi­stre­ras enligt 6 § första styc­ket 3, får skep­pet ändå inte avfö­ras ur far­tygs­re­gist­rets skepps­del, om
   1. skep­pet ägs av flera,
   2. delä­gare har lös­nings­rätt enligt 5 kap. 13 eller 16 §, och
   3. en lösen skulle med­föra att skep­pet kan regi­stre­ras i far­tygs­re­gist­rets skepps­del.

Om lösen sker i ett sådant fall, ska skep­pet inte avfö­ras ur far­tygs­re­gist­rets skepps­del. I stäl­let ska det för­värv skri­vas in som för­an­lett anmä­lan för avre­gi­stre­ring. Om lös­nings­rät­ten för­fal­ler, ska skep­pet avfö­ras ur far­tygs­re­gist­rets skepps­del.

Gäl­ler inteck­ning i ett skepp eller skepps­bygge som ska avre­gi­stre­ras, får egen­do­men inte avfö­ras ur regist­ret för­rän bor­ge­när, för vars ford­ran pant­brev på grund av inteck­ningen utgör säker­het, ger in pant­bre­vet och skrift­li­gen sam­tyc­ker till åtgär­den.

Ett skepps­bygge får avre­gi­stre­ras för att föras över till far­tygs­re­gist­rets skepps­del utan sam­tycke enligt tredje styc­ket. För avre­gi­stre­ring av ett skepp enligt 6 § första styc­ket 5 eller av ett skepps­bygge enligt 6 § andra styc­ket andra meningen fordras inte hel­ler sam­tycke av en inteck­nings­bor­ge­när som inte har sökt betal­ning ur egen­do­men inom en månad från det att regis­ter­myn­dig­he­ten under­rät­tat bor­ge­nä­ren om avre­gi­stre­rings­grun­den. Lag (2012:353).

Ver­kan av regi­stre­ring och inskriv­ning

8 §   Trots att regi­stre­ring eller inskriv­ning har skett får prö­vas om den regi­stre­rade egen­do­men är av det slag som för­ut­sätts för åtgär­den.

Fråga om ett för­värv, som lig­ger till grund för inskriv­ning eller avre­gi­stre­ring, är ogil­tigt eller inte kan göras gäl­lande eller om inskriv­ningen eller avre­gi­stre­ringen av annat skäl krän­ker någons rätt, får prö­vas trots att åtgär­den vid­ta­gits.

9 §   Om ett skepp eller skepps­bygge har över­lå­tits och inskriv­ning har sökts för för­vär­vet, får egen­do­men efter utgången av den inskriv­nings­dag då ansök­ningen gjor­des inte tas i anspråk för en annan ford­ran mot över­lå­ta­ren än sådan som är för­e­nad med panträtt eller reten­tions­rätt i egen­do­men.

10 §   Om ett skepp eller skepps­bygge har för­vär­vats genom över­lå­telse från någon som inte var rätt ägare, skall för­vär­vet ändå gälla, om över­lå­ta­rens åtkomst var inskri­ven när egen­do­men över­läts och för­vär­va­ren sökt inskriv­ning och där­vid var­ken insett eller bort inse att över­lå­ta­ren inte var rätt ägare. Det­samma gäl­ler för­värv genom över­lå­telse från någon som var rätt ägare men som på grund av för­värvs­vill­kor sak­nade rätt att för­foga över egen­do­men genom över­lå­tel­sen.

God­tros­för­värv inträ­der dock inte, om det på samma inskriv­nings­dag som inskriv­ning söks för för­vär­vet tas upp ett ärende om inskriv­ning eller annan infö­ring i regist­ret av omstän­dig­het, varav bris­ten i över­lå­ta­rens för­fo­gan­de­rätt beror, eller om anteck­ning i regist­ret, att talan väckts om häv­ning eller åter­gång av för­värv av egen­do­men eller om bättre rätt till egen­do­men.

Om för­värv genom exe­ku­tiv för­sälj­ning finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

11 §   Talan om bättre rätt till ett skepp eller skepps­bygge kan med laga ver­kan rik­tas mot den som senast bevil­jats eller sökt inskriv­ning för sitt för­värv, även om denne före talans väc­kande över­lå­tit egen­do­men till någon annan. Den till vil­ken över­lå­tel­sen skett har i rät­te­gången samma ställ­ning som om över­lå­tel­sen skett under rät­te­gången.

Första styc­ket skall också tilläm­pas när någon vill söka betal­ning ur skepp eller skepps­bygge för ford­ran som är för­e­nad med panträtt eller reten­tions­rätt i egen­do­men. Om en tvist som rör ägan­de­rät­ten är anteck­nad i regist­ret, kan talan om betal­ning i stäl­let rik­tas mot den som inne­har skep­pet eller byg­get med ägan­de­rätt­san­språk.

12 §   Den rätts­ver­kan som en sökt eller bevil­jad inskriv­ning med­för enligt 9 och 10 §§ består även efter avre­gi­stre­ring.

Den rätts­ver­kan som en ansö­kan om inskriv­ning med­för enligt 9 och 10 §§ för­fal­ler om ansök­ningen avslås.

Bestäm­mel­serna i 9--11 §§ och i denna para­graf om rätts­ver­kan av en inskriv­nings­an­sö­kan skall också tilläm­pas i fråga om anmä­lan för avre­gi­stre­ring med anled­ning av för­värv.

13 §   Infö­ring i far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller skepps­bygg­nads­del skall, efter utgången av den inskriv­nings­dag då ären­det om infö­ringen togs upp, anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skepps­bygge beror av god tro om en omstän­dig­het som infö­ringen avser. Detta gäl­ler dock inte i fall som avses i 3 kap. 10 §. Lag (2001:384).

14 §   Om ägan­de­rätt till ett far­tyg, som är regi­stre­rat i en främ­mande stat, eller till ett far­tyg under bygg­nad i en främ­mande stat har skri­vits in i regis­ter i den främ­mande sta­ten i enlig­het med dess lag, skall ägan­de­rät­ten gälla i Sve­rige med den ver­kan som inskriv­ningen med­för enligt lagen i den främ­mande sta­ten.

Registrerings-​​ och inskriv­nings­för­fa­ran­det

15 §   Regis­te­rä­ren­den är ären­den om
   1. regi­stre­ring eller avre­gi­stre­ring av skepp eller skepps­bygge,
   2. inskriv­ning av för­värv av skepp eller skepps­bygge,
   3. inteck­ning i skepp eller skepps­bygge, och
   4. annan infö­ring i far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller skepps­bygg­nads­del som görs på grund av före­skrift i en lag eller annan för­fatt­ning.

Regis­te­rä­ren­den tas upp på inskriv­nings­dag. Sådan hålls till kloc­kan tolv varje mån­dag, tis­dag, ons­dag, tors­dag och fre­dag, som inte är helg­dag. Som helg­dag anses även mid­som­ma­raf­ton, julaf­ton och nyårsaf­ton. En anmä­lan eller ansö­kan som kom­mer in efter kloc­kan tolv anses gjord föl­jande inskriv­nings­dag.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om skyl­dig­het för ägare av skepp samt till­ver­kare och ägare av regi­stre­rade skepps­byg­gen att till regis­ter­myn­dig­he­ten anmäla för­hål­lan­den som myn­dig­he­ten behö­ver känna till för en ända­måls­en­lig regis­ter­fö­ring.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela ytter­li­gare före­skrif­ter om registrerings-​​ och inskriv­nings­för­fa­ran­det.
Lag (2017:1056).

15 a §   Vid hand­lägg­ningen hos regis­ter­myn­dig­he­ten av regis­te­rä­ren­den tilläm­pas inte 22 § andra styc­ket och 37-39 §§ för­valt­nings­la­gen (2017:900).

I 37 a och 37 b §§ lagen (1984:404) om stäm­pelskatt vid inskriv­nings­myn­dig­he­ter finns bestäm­mel­ser om att inskriv­nings­myn­dig­he­ten ska ompröva beslut om stäm­pelskatt i vissa fall. Lag (2018:801).

16 §   Hos regis­ter­myn­dig­he­ten skall det föras dag­bok över regis­te­rä­ren­dena. Hand­ling­arna i sådana ären­den skall föras sam­man i akter.

Om sökan­den eller någon annan har läm­nat en upp­gift eller avgett en för­kla­ring av bety­delse för ären­dets pröv­ning eller om en sär­skild utred­ning har verk­ställts i ären­det, skall anteck­ning om detta göras i dag­bo­ken eller i akten. I dag­bo­ken eller i akten skall även tas upp kal­lel­ser, före­läg­gan­den och andra beslut som inte skall föras in i regist­ret.

Vite som regis­ter­myn­dig­he­ten före­läg­ger med stöd av denna lag döms ut av myn­dig­he­ten.

17 §   Ett beslut, som inne­bär att en anmä­lan eller en ansö­kan i ett regis­te­rä­rende bifalls, avslås eller för­kla­ras för­fal­len eller att ären­det skjuts upp, skall föras in i regist­ret. Inne­bär beslu­tet att anmä­lan eller ansö­kan inte bifalls, skall skä­len för beslu­tet anteck­nas i dag­bo­ken eller i akten.

Ett beslut som skall föras in i regist­ret med­de­las genom en sådan infö­ring och skall anses ha det inne­håll som fram­går av regist­ret.

18 §   Om ett beslut i ett regis­te­rä­rende har gått emot sökan­den eller någon annan som har hörts i ären­det, skall denne genast under­rät­tas om beslu­tet. En under­rät­telse om att ett för­värv har skri­vits in skall all­tid läm­nas till den som dess­förin­nan senast var inskri­ven som ägare.

I under­rät­tel­sen skall anges de skäl för beslu­tet som har anteck­nats i dag­bo­ken eller i akten och vad den som vill över­klaga beslu­tet skall göra.

19 §   Ett beslut av regis­ter­myn­dig­he­ten i ett regis­te­rä­rende får över­kla­gas till Stock­holms tings­rätt av den som beslu­tet rör, om det har gått honom eller henne emot. Ett beslut som inte är slut­ligt får över­kla­gas endast i de fall som avses i 37 § lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.

Vid över­kla­gande tilläm­pas lagen om dom­stol­sä­ren­den, om inte annat föl­jer av denna lag.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till hov­rät­ten.

Om ett regis­te­rä­rende enligt beslut av högre rätt skall tas upp till ny hand­lägg­ning av regis­ter­myn­dig­he­ten, skall det ske utan dröjs­mål efter det att beslu­tet kom­mit till myn­dig­he­ten.
Lag (2001:384).

19 a §   Den som vill över­klaga ett beslut av regis­ter­myn­dig­he­ten skall göra det skrift­li­gen. Skri­vel­sen skall ges in till regis­ter­myn­dig­he­ten.

Om över­kla­gan­det avser ett slut­ligt beslut, skall skri­vel­sen ha kom­mit in till regis­ter­myn­dig­he­ten inom tre vec­kor från den dag en under­rät­telse eller ett bevis om beslu­tet hölls till­gäng­ligt för sökan­den. Skri­vel­sen får dock all­tid ges in inom fyra vec­kor från den inskriv­nings­dag då beslu­tet med­de­la­des.

I fråga om kla­go­tid för över­kla­gande av sådant beslut som avses i 37 § lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den tilläm­pas bestäm­mel­serna i 38 § första och andra styc­kena samma lag.
Lag (2001:384).

19 b §   Om det över­kla­gade beslu­tet har anteck­nats i far­tygs­re­gist­ret, skall upp­gift om över­kla­gan­det föras in i regist­ret. När det finns ett laga­kraft­vun­net beslut med anled­ning av över­kla­gan­det, skall beslu­tets inne­håll anteck­nas i regist­ret. Lag (2001:384).

20 §   En anmä­lan eller en ansö­kan i regis­te­rä­ren­den skall göras skrift­li­gen om inte fång­es­hand­ling eller annan tjän­lig hand­ling visas upp.

Full­görs inte inom före­skri­ven tid skyl­dig­het att anmäla skepp för regi­stre­ring eller att anmäla skepp eller skepps­bygge för avre­gi­stre­ring eller att söka inskriv­ning av för­värv av sådan egen­dom, skall regis­ter­myn­dig­he­ten före­lägga den som under­lå­tit detta att full­göra sin skyl­dig­het. I före­läg­gan­det får vite sät­tas ut.
Om det beträf­fande regi­stre­rat skepp eller skepps­bygge finns anled­ning till avre­gi­stre­ring enligt 6 §, får regis­ter­myn­dig­he­ten själv­mant vidta åtgär­der för avre­gi­stre­ring.

Om bifall till ansö­kan om inskriv­ning av för­värv är bero­ende av att före­gå­ende ägare gör en regi­stre­rings­an­mä­lan eller en inskriv­nings­an­sö­kan, får för­vär­va­ren göra en sådan anmä­lan eller ansö­kan på den före­gå­ende äga­rens väg­nar. Denne är skyl­dig att till­han­da­hålla de behöv­liga hand­lingar som han har. Vad som nu sagts om inskriv­nings­an­sö­kan skall också tilläm­pas i fråga om anmä­lan för avre­gi­stre­ring med anled­ning av ett för­värv.

21 §   Om en anmä­lan eller en ansö­kan i ett regis­te­rä­rende inte ome­del­bart bör avslås enligt denna lag, får ären­det skju­tas upp till en viss senare inskriv­nings­dag, om det är nöd­vän­digt för utred­ningen.

Om ären­det skjuts upp, får sökan­den före­läg­gas att ge in den utred­ning som krävs eller att infinna sig per­son­li­gen eller genom ombud hos regis­ter­myn­dig­he­ten. Även någon annan än sökan­den får höras och kan före­läg­gas sådan instäl­lelse. I före­läg­gan­det får vite sät­tas ut. Föl­jer sökan­den inte före­läg­gan­det, kan hans anmä­lan eller ansö­kan för­kla­ras för­fal­len. En upp­lys­ning om detta skall tas in i före­läg­gan­det.

Ett regis­te­rä­rende får vidare skju­tas upp till en senare inskriv­nings­dag, om ären­det med hän­syn till dess art eller omfatt­ning inte lämp­li­gen kan tas upp till ome­del­bar pröv­ning. Ett ärende som har skju­tits upp på sådan grund skall tas upp till pröv­ning senast andra inskriv­nings­da­gen efter den inskriv­nings­dag då anmä­lan eller ansö­kan gjor­des.

22 §   Om det kan antas att ett för­värv som åbe­ro­pas i ett regis­te­rä­rende är ogil­tigt eller på annan grund inte kan göras gäl­lande eller att en åtgärd som en anmä­lan eller ansö­kan avser på annat sätt skulle kränka någons rätt, skall den vars rätt berörs ges till­fälle att yttra sig. Detta gäl­ler också om oviss­het råder i fråga om för­värvs­vill­kor.

Om ett för­värv som åbe­ro­pas i ett regis­te­rä­rende grun­das på tes­ta­mente, dom eller för­rätt­ning som ännu inte vun­nit laga kraft, eller om det pågår rät­te­gång om häv­ning eller åter­gång av för­värv av den egen­dom som ären­det angår eller om bättre rätt till denna, skall ären­det skju­tas upp till dess saken slut­ligt avgjorts.

Är i annat fall sökan­dens rätt tvis­tig, kan han före­läg­gas att inom en viss tid väcka talan vid dom­stol. Om han inte gör det, kan hans anmä­lan eller ansö­kan för­kla­ras för­fal­len. En upp­lys­ning om detta skall tas in i före­läg­gan­det.

23 §   En anmä­lan av ett skepp eller skepps­bygge för regi­stre­ring eller ansö­kan om inskriv­ning av för­värv av sådan egen­dom skall avslås om
   1. bestäm­mel­sen i 20 § första styc­ket inte har iakt­ta­gits,
   2. egen­do­men inte kan regi­stre­ras enligt 1 §,
   3. sökan­den inte styr­ker sitt för­värv,
   4. fång­es­man­nens rätt inte är inskri­ven i regist­ret fastän den hade kun­nat skri­vas in där och sökan­dens för­värv inte grun­das på exe­ku­tiv för­sälj­ning,
   5. den åbe­ro­pade över­lå­tel­sen står i strid med en mot över­lå­ta­ren på grund av för­värvs­vill­kor gäl­lande inskränk­ning i hans rätt att för­foga över egen­do­men och över­lå­ta­rens åtkomst inte var inskri­ven när över­lå­tel­sen ägde rum eller, om så var fal­let, vill­ko­ret är infört i regist­ret eller förs in i det samma inskriv­nings­dag som ansö­kan görs,
   6. egen­do­men av över­lå­ta­ren tidi­gare har över­lå­tits till någon annan och över­lå­ta­rens åtkomst inte var inskri­ven när sökan­dens för­värv ägde rum eller, om så var fal­let, inskriv­ning söks samma inskriv­nings­dag för det tidi­gare för­vär­vet,
   7. egen­do­men har bli­vit före­mål för kvar­stad eller betal­nings­säk­ring till säker­het för ett anspråk mot över­lå­ta­ren och ett ärende som rör anteck­ning om åtgär­den har tagits upp senast på den inskriv­nings­dag då anmä­lan eller ansö­kan görs eller över­lå­ta­ren har för­satts i kon­kurs före utgången av den inskriv­nings­da­gen,
   8. egen­do­men har sålts exe­ku­tivt till någon annan än sökan­den,
   9. för­vär­vet har skett genom en sådan gåva mel­lan makar som inte har regi­stre­rats enligt 16 kap. äkten­skaps­bal­ken, eller
   10. det är uppen­bart att för­vär­vet av något annat skäl är ogil­tigt eller inte kan göras gäl­lande.

Första styc­ket 5--7 utgör inte hin­der mot inskriv­ning av för­värv, om inskriv­ning av vill­kor­lig ägan­de­rätt redan har bevil­jats på grund av samma för­värv.

24 §   En ansö­kan enligt 4 § att inskriv­ning av vill­kor­lig ägan­de­rätt ska avfö­ras ur regist­ret ska avslås om bestäm­mel­sen i 20 § första styc­ket inte har iakt­ta­gits eller om det inte visas att för­vär­va­ren för­lo­rat sin rätt.

En anmä­lan av ett skepp eller skepps­bygge för avre­gi­stre­ring ska avslås om bestäm­mel­sen i 20 § första styc­ket inte har iakt­ta­gits eller om grund för åtgär­den inte finns enligt 6 §. Vid avre­gi­stre­ring med anled­ning av för­värv ska bestäm­mel­serna i 23 § första styc­ket 4-10 och andra styc­ket tilläm­pas.

En ansö­kan om att skepp­s­namn ska skri­vas in i eller avfö­ras ur far­tygs­re­gist­rets skepps­del ska avslås, om bestäm­mel­sen i 20 § första styc­ket inte har iakt­ta­gits. Lag (2017:1056).

25 §   Om ett utländskt skepp har bli­vit svenskt eller begärts regi­stre­rat här, får det föras in i far­tygs­re­gist­rets skepps­del endast om det visas att skep­pet inte är infört i mot­sva­rande regis­ter i sitt tidi­gare hem­land eller att det kom­mer att avfö­ras ur ett sådant regis­ter med ver­kan från den dag då det regi­stre­ras här i lan­det.

Är skep­pet nybyggt utom­lands ska det dess­utom visas att rätt till skep­pet inte är inskri­ven i skepps­bygg­nads­re­gis­ter i det lan­det eller att sådan rätt kom­mer att avfö­ras med ver­kan från den dag då skep­pet regi­stre­ras i Sve­rige. Detta gäl­ler också i fråga om infö­ring i det svenska far­tygs­re­gist­rets skepps­bygg­nads­del av skepp under bygg­nad som har för­vär­vats från utlan­det.

På ansö­kan kan dock ett skepp vill­kor­ligt regi­stre­ras i det svenska far­tygs­re­gist­rets skepps­del under en period om högst en månad om det är nöd­vän­digt för att skep­pet ska kunna slut­gil­tigt avre­gi­stre­ras i det utländska regist­ret. Det ska anteck­nas i far­tygs­re­gist­rets skepps­del att regi­stre­ringen är vill­ko­rad. En sådan regi­stre­ring med­för inte någon rätt till inskriv­ning av ägan­de­rät­ten eller inteck­ningar. Har far­ty­get inte slut­gil­tigt avre­gi­stre­rats i det utländska regist­ret när den utsatta tiden löper ut för­fal­ler den vill­ko­rade regi­stre­ringen. Detta gäl­ler också i fråga om vill­ko­rad regi­stre­ring i det svenska far­tygs­re­gist­rets skepps­bygg­nads­del av skepp under bygg­nad som har för­vär­vats från utlan­det.

Om ett skepp eller skepps­bygge ska avre­gi­stre­ras för att regi­stre­ras utom­lands, ska det på sökan­dens begä­ran beslu­tas att egen­do­men ska avfö­ras ur regist­ret den dag då den förs in i det utländska regist­ret. Avre­gi­stre­ringen får ver­kan från dagen för den nya regi­stre­ringen. Lag (2017:1056).

26 §   Om det är nöd­vän­digt för sam­ord­ningen med en utländsk regis­ter­myn­dig­hets beslut, får regi­stre­ring eller avre­gi­stre­ring ske trots att det utländska beslu­tet med­de­las eller bevis­ning om detta läm­nas först efter inskriv­nings­da­gens utgång, för­ut­satt att detta görs samma kalen­der­dag.

27 §   Om regis­ter­myn­dig­he­ten vid inskriv­ning av ett för­värv av ett skepp eller skepps­bygge eller rätt till sådan egen­dom fin­ner att för­vär­vet beror av vill­kor som inne­fat­tar ägan­de­rätts­för­be­håll eller som är att jäm­ställa med ett sådant för­be­håll, skall även vill­ko­ret skri­vas in.

Om regis­ter­myn­dig­he­ten vid inskriv­ningen eller där­ef­ter fin­ner att för­vär­vet är för­e­nat med annat vill­kor som inskrän­ker för­vär­va­rens rätt att över­låta egen­do­men eller att söka inteck­ning eller upp­låta panträtt i den eller att för­vär­va­rens behö­rig­het i ett sådant avse­ende är inskränkt genom någon annans rätt att nyttja egen­do­men på grund av tes­ta­mente, skall detta anteck­nas i regist­ret.

28 §   I far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller skepps­bygg­nads­del skall anteck­nas när
   1. talan har väckts om häv­ning eller åter­gång av för­värv av ett regi­stre­rat skepp eller skepps­bygge eller om bättre rätt till sådan egen­dom eller om en annan fråga som angår inskriv­ning,
   2. mål som avses i 1 har avgjorts genom dom eller slut­ligt beslut som vun­nit laga kraft,
   3. ägare av ett regi­stre­rat skepp eller skepps­bygge har för­satts i kon­kurs,
   4. ett regi­stre­rat skepp eller skepps­bygge eller inskri­ven rätt till sådan egen­dom har bli­vit före­mål för kvar­stad, betal­nings­säk­ring eller utmät­ning, eller när en kon­kurs­för­val­tare har begärt att ett regi­stre­rat skepp eller skepps­bygge skall säl­jas exe­ku­tivt, eller när äga­ren enligt 1 kap. 10 § andra styc­ket har begärt att ett regi­stre­rat skepp skall säl­jas exe­ku­tivt eller egen­do­men har sålts exe­ku­tivt,
   5. beslut som avses i 3 eller 4 om kon­kurs, kvar­stad, betal­nings­säk­ring eller utmät­ning har upp­hävts eller åter­gått eller när fråga om exe­ku­tiv för­sälj­ning av ett regi­stre­rat skepp eller skepps­bygge eller inskri­ven rätt till sådan egen­dom har för­fal­lit av annan anled­ning,
   6. ett skepp eller skepps­bygge enligt 6 § skall avre­gi­stre­ras men det finns hin­der mot avre­gi­stre­ringen enligt 7 §, eller
   7. beslut har med­de­lats enligt 25 § att ett skepp eller skepps­bygge skall avfö­ras ur regist­ret den dag då regi­stre­ring äger rum utom­lands.

Är det i en annan för­fatt­ning före­skri­vet att ett visst för­hål­lande skall anteck­nas i far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller skepps­bygg­nads­del, skall detta gälla.

En anteck­ning i far­tygs­re­gist­rets skepps­bygg­nads­del skall föras över till far­tygs­re­gist­rets skepps­del, om byg­get förs över dit som skepp.
En regis­te­ran­teck­ning skall avfö­ras, om den uppen­bar­li­gen inte längre är av bety­delse. Lag (2001:384).

29 §   Om regis­ter­myn­dig­he­ten fin­ner att en infö­ring i far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller skepps­bygg­nads­del inne­hål­ler en uppen­bar orik­tig­het till följd av myn­dig­he­tens eller någon annans skriv­fel eller lik­nande för­bi­se­ende, eller till följd av något tek­niskt fel, ska infö­ringen rät­tas. I fråga om person-​​upp­gif­ter gäl­ler detta i stäl­let för rät­ten till rät­telse enligt arti­kel 16 i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska per­so­ner med avse­ende på behand­ling av per­son­upp­gif­ter och om det fria flö­det av sådana upp­gif­ter och om upp­hä­vande av direk­tiv 95/46/EG (all­män data­skydds­för­ord­ning).

Om rät­tel­sen kan bli till skada för ägare eller för inne­ha­vare av pant­brev på grund av inteck­ning, ska det inbör­des före­trä­det mel­lan berörda för­värv bestäm­mas efter vad som är skä­ligt. Innan rät­telse sker ska regis­ter­myn­dig­he­ten ge den som berörs av åtgär­den, om han eller hon är känd, till­fälle att yttra sig. Även den myn­dig­het som avses i 22 kap. 6 § ska ges till­fälle att yttra sig. Något ytt­rande behö­ver dock inte inhäm­tas om det är uppen­bart obe­höv­ligt.

Ett beslut om rät­telse ska med­de­las genom infö­ring i far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller skepps­bygg­nads­del. Skä­len för beslu­tet ska anteck­nas i dag­bo­ken eller i akten. I stäl­let för bevis eller hand­ling som har utfär­dats i enlig­het med den tidi­gare infö­ringen ska en ny sådan hand­ling utfär­das. Den tidi­gare hand­lingen ska krä­vas till­baka, göras obruk­bar och behål­las av regis­ter­myn­dig­he­ten. Den som har hand­lingen är skyl­dig att lämna in den för detta ända­mål. Ett före­läg­gande att full­göra en sådan skyl­dig­het får för­e­nas med vite.

Ett beslut om rät­telse får över­kla­gas även av den myn­dig­het som avses i 22 kap. 6 §. Lag (2018:280).

29 a §   Rät­ten till begräns­ning av behand­ling av per­son­upp­gif­ter enligt arti­kel 18 i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2016/679 gäl­ler inte i fråga om per­son­upp­gif­ter i far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller skepps­bygg­nads­del. Lag (2018:280).


3 kap. Om skepps­hy­po­tek och sjö­panträtt

SKEPPS­HY­PO­TEK

Upp­lå­telse av panträtt på grund av inteck­ning

1 §   Äga­ren av ett regi­stre­rat skepp eller skepps­bygge som vill upp­låta panträtt i skep­pet eller byg­get till säker­het för en ford­ran, har rätt att i den ord­ning som anges i detta kapi­tel hos regis­ter­myn­dig­he­ten få inskriv­ning i egen­do­men av ett visst belopp (inteck­ning) i svenskt eller utländskt mynt eller i sär­skilda drag­nings­rät­ter (SDR). Vad som för­stås med SDR anges i 22 kap. 3 §.
Myn­dig­he­tens bevis om inskriv­ningen kal­las pant­brev.

Inteck­ning kan inte bevil­jas i en andel av ett skepp eller skepps­bygge och inte hel­ler i flera skepp eller byg­gen gemen­samt.

2 §   Panträtt upp­låts genom att skep­pets eller skepps­byg­gets ägare, efter att ha sökt inskriv­ning för sitt för­värv, över­läm­nar pant­bre­vet som pant för ford­ringen.

Bestäm­mel­ser om äga­rens rätt när ett pant­brev inte alls eller endast del­vis har utnytt­jats för pant­sätt­ning (ägar­hy­po­tek) finns i 11 §.

3 §   Panträtt som har upp­lå­tits i ett skepp eller skepps­bygge omfat­tar även ersätt­ning som på grund av för­säk­ring eller av annan anled­ning utgår för skada på egen­do­men.

Inne­bör­den av panträtt

4 §   När en myn­dig­het vid utsök­ning eller i något annat fall för­de­lar medel mel­lan rätt­sä­gare i ett skepp eller skepps­bygge har en bor­ge­när rätt att för en ford­ran som är för­e­nad med panträtt i egen­do­men, med den före­trä­des­rätt inteck­ningen med­för enligt denna eller annan lag, få betal­ning ur med­len intill pant­bre­vets belopp. I den mån detta inte räc­ker får bor­ge­nä­ren betal­ning ur med­len genom ett tillägg. Detta får inte över­stiga fem­ton pro­cent av pant­bre­vets belopp jämte rän­tan på detta belopp från den dag då egen­do­men utmät­tes, kon­kur­san­sö­kan gjor­des eller de medel som av något annat skäl skall för­de­las sat­tes ned. Rän­tan beräk­nas för år enligt en rän­te­fot som mot­sva­rar den av Riks­ban­ken fast­ställda, vid varje tid gäl­lande refe­rens­rän­tan enligt 9 § rän­te­la­gen (1975:635) ökad med fyra pro­cen­ten­he­ter. För­änd­ringar i refe­rens­rän­tan som inträf­far efter upp­rät­tan­det av en sakä­gar­för­teck­ning skall inte beak­tas.

Om flera pant­brev har över­läm­nats som pant för en ford­ran och inteck­ning­arna har samma före­trä­des­rätt eller gäl­ler ome­del­bart efter varandra, skall bestäm­mel­serna i första styc­ket om pant­bre­vets belopp avse pant­bre­vens sam­man­lagda belopp.

En bor­ge­närs rätt till betal­ning omfat­tar inte tilläg­get, om pant­bre­vet har utmätts på ansö­kan av bor­ge­nä­ren eller om pant­bre­vet är pant­för­skri­vet till bor­ge­nä­ren i andra hand.
Lag (2002:357).

5 §   En bor­ge­när har rätt att få betal­ning enligt 4 § även om ford­ringen har pre­skri­be­rats eller inte bli­vit anmäld efter kal­lelse på okända bor­ge­nä­rer.

6 §   Om ett skepp eller skepps­bygge för­säm­ras till följd av van­vård eller sjö­o­lycka eller av någon annan jäm­för­lig orsak så att panträt­tens värde väsent­ligt mins­kas, får bor­ge­nä­ren söka betal­ning ur egen­do­men fastän ford­ringen inte är för­fal­len till betal­ning.
Detta gäl­ler också om skep­pet eller byg­get skall avre­gi­stre­ras enligt 2 kap. 6 § utom när byg­get skall föras över till far­tygs­re­gist­rets skepps­del som skepp. Lag (2001:384).

Panträttsupp­lå­telse i vissa fall

7 §   Från­går ett skepp eller skepps­bygge inne­ha­va­ren efter klan­der, är en upp­lå­telse av panträtt som skett efter det att egen­do­men kom ur rätte äga­rens hand utan ver­kan, om inte annat föl­jer av 9 §.
Detta gäl­ler också om för­värv av ett skepp eller skepps­bygge åter­går som ogil­tigt.

8 §   Upp­låts panträtt i ett skepp eller skepps­bygge i strid med en mot upp­lå­ta­ren på grund av för­värvs­vill­kor gäl­lande inskränk­ning i hans rätt att för­foga över egen­do­men är upp­lå­tel­sen utan ver­kan, om inte annat föl­jer av 9 §.

9 §   Om panträtt har upp­lå­tits i ett skepp eller skepps­bygge av någon som inte var rätt ägare, skall upp­lå­tel­sen ändå gälla, om upp­lå­ta­rens åtkomst var eller där­ef­ter på ansö­kan före upp­lå­tel­sen, blev inskri­ven och bor­ge­nä­ren vid upp­lå­tel­sen eller, när ford­ringen där­ef­ter över­lå­tits till någon annan, denne vid sitt för­värv var­ken insett eller bort inse att upp­lå­ta­ren inte var rätt ägare. Detta gäl­ler också i fråga om panträtts­för­värv genom upp­lå­telse från någon som var rätt ägare men på grund av för­värvs­vill­kor sak­nade rätt att för­foga över egen­do­men genom upp­lå­tel­sen.

10 §   Om panträtt har upp­lå­tits till säker­het för en ford­ran som ännu inte har upp­kom­mit och om upp­lå­ta­ren vid över­läm­nan­det av pant­bre­vet var behö­rig att upp­låta panträt­ten eller om för­hål­lan­dena då var sådana som anges i 9 §, gäl­ler panträt­ten till säker­het för ford­ringen även om upp­lå­ta­ren när ford­ringen upp­kom­mer inte längre är ägare med rätt att för­foga över egen­do­men genom panträttsupp­lå­telse. Detta gäl­ler dock inte, om bor­ge­nä­ren före ford­ring­ens upp­komst har fått kän­ne­dom om att upp­lå­ta­ren inte hade rätt att upp­låta panträtt.

Vad som sägs i första styc­ket gäl­ler även när ett pant­brev utgör säker­het för en ford­ran och ford­ringen där­ef­ter byts ut mot en annan ford­ran utan några andra änd­ringar än sådana som nor­malt före­kom­mer vid ford­rings­ut­by­ten av det slag som det är fråga om.

Inne­bör­den av ägar­hy­po­tek

11 §   Om ett pant­brev inte har över­läm­nats som pant för en ford­ran, är skep­pets eller skepps­byg­gets ägare berät­ti­gad att vid sådan för­del­ning som avses i 4 § med den före­trä­des­rätt inteck­ningen med­för enligt denna eller annan lag få till­del­ning ur med­len med pant­bre­vets belopp. Har ett pant­brev över­läm­nats som pant för en ford­ran men under­sti­ger ford­ringen pant­bre­vets belopp, är skep­pets eller byg­gets ägare berät­ti­gad att ur med­len få skill­na­den.

Före­träde mel­lan inteck­ningar

12 §   En inteck­ning ger före­träde i för­hål­lande till en annan inteck­ning efter den tids­följd i vil­ken inteck­ning­arna söks.
Inteck­ningar som söks på samma inskriv­nings­dag ger lika rätt.

13 §   Om möj­lig­het att bestämma före­trä­det mel­lan flera inteck­ningar som söks på samma inskriv­nings­dag på annat sätt än som angetts i 12 § samt om änd­ring i före­trä­des­ord­ningen genom ned­sätt­ning finns bestäm­mel­ser i 27 och 30 §§.

14 §   Det före­träde som en inteck­ning har i ett skepps­bygge består vid över­fö­ring till far­tygs­re­gist­rets skepps­del. Lag (2001:384).

15 §   Om för­måns­rätt som föl­jer med en inteck­ning finns bestäm­mel­ser i för­måns­rättsla­gen (1970:979).

Vissa bestäm­mel­ser om gil­tig­he­ten av inteck­ningar och pant­brev

16 §   Om ett skepp skall avre­gi­stre­ras som för­o­lyc­kat, upp­hug­get eller annars för­stört eller som för­svun­net eller över­gi­vet till sjöss, för­fal­ler en inteck­ning i skep­pet när tio år har för­flu­tit från den dag anteck­ning gjor­des enligt 2 kap. 28 § första styc­ket 6. En inteck­ning kan dock för­nyas att gälla i ytter­li­gare tio år om det medan inteck­ningen ännu gäl­ler begärs av bor­ge­nä­ren eller skepps­ä­ga­ren och kan även där­ef­ter för­nyas i samma ord­ning för tio år åt gången.

17 §   Om ett skepp eller skepps­bygge säljs exe­ku­tivt i Sve­rige är en inteck­ning i detta, sedan auk­tio­nen vun­nit laga kraft och köpeskil­lingen har beta­lats, utan ver­kan till det belopp som inte tillå­tits inne­stå i egen­do­men med anled­ning av att inteck­nings­bor­ge­nä­rens ford­ran räk­nats av på köpeskil­lingen.

Exe­ku­tiv för­sälj­ning i främ­mande stat av ett inteck­nat skepp eller skepps­bygge skall erkän­nas med den ver­kan som anges i första styc­ket, om egen­do­men fanns inom den sta­tens juris­dik­tions­om­råde och för­sälj­ningen verk­ställts i enlig­het med den sta­tens lag och i över­ens­stäm­melse med bestäm­mel­serna i 1967 års inter­na­tio­nella kon­ven­tion om sjö­panträtt och far­tygs­hy­po­tek.

18 §   Om en inteck­ning blir helt eller del­vis utan ver­kan är pant­bre­vet utan ver­kan i mot­sva­rande mån.

Död­ning av för­kom­met pant­brev med­för inte att inteck­ningen blir utan ver­kan.

Främ­mande hypo­tek

19 §   En panträtt eller en annan sådan rät­tig­het som har upp­lå­tits i ett utländskt far­tyg gäl­ler även i Sve­rige under för­ut­sätt­ning att
   1. rät­tig­he­ten upp­lå­tits och skri­vits in i enlig­het med lagen i den stat där far­ty­get är regi­stre­rat,
   2. regist­ret och de hand­lingar som skall för­va­ras i anslut­ning till detta enligt lagen i regi­stre­rings­sta­ten är offent­liga och såväl utdrag av regist­ret som avskrift av hand­ling­arna kan fås från regist­ret, och
   3. regist­ret eller i anslut­ning till detta för­va­rade hand­lingar inne­hål­ler upp­gift om rät­tig­hets­ha­va­rens namn och adress eller om att rät­tig­he­ten upp­lå­tits till för­mån för ett pant­brevs eller en mot­sva­rande hand­lings inne­ha­vare samt upp­gift om det belopp rät­tig­he­ten avser och om datum och övriga omstän­dig­he­ter som enligt lagen i regi­stre­rings­sta­ten bestäm­mer rät­tig­he­tens före­träde i för­hål­lande till andra rät­tig­he­ter.

20 §   En panträtt eller en annan sådan rät­tig­het som har upp­lå­tits i ett far­tyg under bygg­nad i främ­mande stat gäl­ler även i Sve­rige under för­ut­sätt­ning att inskriv­ning skett i den främ­mande sta­ten i enlig­het med dess lag.

21 §   En rät­tig­het i far­tyg eller far­tygs­bygge som enligt 19 eller 20 § gäl­ler i Sve­rige med­för här det före­träde i för­hål­lande till en annan inskri­ven rät­tig­het och, om det är för­en­ligt med 51 och 52 §§, i övrigt den ver­kan i för­hål­lande till tredje man som rät­tig­he­ten har enligt lagen i den stat där far­ty­get är regi­stre­rat eller byg­get utförs.

Inteck­nings­för­fa­ran­det

22 §   I inteck­nings­ä­ren­den anses som ägare av skep­pet eller skepps­byg­get den för vars för­värv inskriv­ning senast är sökt.

23 §   En ansö­kan om inteck­ning skall göras skrift­li­gen av äga­ren av skep­pet eller skepps­byg­get. Den skall inne­hålla upp­gift om det skepp eller det bygge som avses och det belopp på vil­ket inteck­ningen skall lyda.

En begä­ran om inteck­nings­för­ny­else skall göras skrift­li­gen av skepps­ä­ga­ren eller pant­bre­vets inne­ha­vare. Pant­bre­vet skall ges in om det inte är skepps­ä­ga­ren som begär för­ny­el­sen.

24 §   En ansö­kan om inteck­ning skall avslås om
   1. bestäm­mel­serna i 23 § första styc­ket inte har iakt­ta­gits,
   2. ansö­kan stri­der mot 1 §,
   3. ansö­kan stri­der mot sådan på grund av för­värvs­vill­kor mot sökan­den gäl­lande inskränk­ning i hans rätt att för­foga över egen­do­men, som har förts in i far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller skepps­bygg­nads­del eller förs in i det samma inskriv­nings­dag som inteck­ningen söks, och ansö­kan inte med­getts av den till vars för­mån inskränk­ningen gäl­ler,
   4. skep­pet eller skepps­byg­get skall avre­gi­stre­ras,
   5. sökan­den eller, om skep­pet eller byg­get ägs av flera, någon av sökan­dena är i kon­kurs eller för­sätts i kon­kurs samma inskriv­nings­dag som inteck­ningen söks och det inte visas att skep­pet, byg­get eller ande­len inte hör till kon­kurs­boet,
   6. skep­pet, byg­get eller en andel i eller en vill­kor­lig ägan­de­rätt till sådan egen­dom har bli­vit före­mål för kvar­stad, betal­nings­säk­ring eller utmät­ning och ett ärende som rör anteck­ning om åtgär­den har tagits upp senast på den inskriv­nings­dag då inteck­ningen söks, om inte i fråga om kvar­stad ansö­kan har med­getts av kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten, eller
   7. skep­pet, byg­get eller en andel i eller en vill­kor­lig ägan­de­rätt till sådan egen­dom har från­gått sökan­den genom exe­ku­tiv för­sälj­ning.

Om ett ärende som rör inskriv­ning av sökan­dens för­värv har skju­tits upp, skall behand­lingen av inteck­nings­an­sö­kan skju­tas upp på mot­sva­rande sätt. Lag (2001:384).

25 §   Om det inte finns något hin­der enligt 24 §, ska inteck­ning bevil­jas och pant­brev utfär­das på grund av inteck­ningen.

Bestäm­mel­ser om utfär­dande av ett nytt pant­brev i stäl­let för ett pant­brev som dödats finns i lagen (2011:900) om dödande av för­kom­men hand­ling. Lag (2015:256).

26 §   En begä­ran om inteck­nings­för­ny­else skall avslås om 23 § andra styc­ket inte har iakt­ta­gits.

27 §   En inteck­ning som skulle med­föra lika före­trä­des­rätt som en annan inteck­ning skall vid inskriv­ningen för­kla­ras gälla efter den andra inteck­ningen, om sökan­den begär det. En inteck­ning som sätts efter en annan skall gälla efter en inteck­ning med lika rätt som eller med bättre rätt än denna även om detta inte anges i beslu­tet.

28 §   Ett pant­brev får på ansö­kan av skep­pets eller skepps­byg­gets ägare och efter med­gi­vande av pant­bre­vets inne­ha­vare bytas ut mot två eller flera nya pant­brev (utbyte). På begä­ran skall där­vid pant­bre­vens inbör­des före­trä­des­rätt bestäm­mas. Här­vid skall 27 § andra meningen tilläm­pas.

29 §   Inteck­ningar som gäl­ler i samma myntslag och har inbör­des lika rätt eller gäl­ler ome­del­bart efter varandra får på ansö­kan av skep­pets eller skepps­byg­gets ägare och efter med­gi­vande av pant­bre­vens inne­ha­vare föras sam­man till en inteck­ning (sam­man­fö­ring). Denna inteck­ning skall gälla med den för­måns­rätt som till­kom­mer den av de i sam­man­fö­ringen ingå­ende inteck­ning­arna som har sämsta rätt.

En inteck­ning som avses i första styc­ket skall för­kla­ras gälla för ett lägre belopp än det som de sam­man­förda inteck­ning­arna sam­man­lagt upp­går till, om sökan­den begär det och pant­bre­vens inne­ha­vare med­ger det.

30 §   En inteck­ning får på ansö­kan av skep­pets eller skepps­byg­gets ägare och efter med­gi­vande av pant­bre­vets inne­ha­vare sät­tas ned efter en annan inteck­ning (ned­sätt­ning). En inteck­ning som sätts ned efter en annan gäl­ler efter inteck­ning med lika rätt som eller bättre rätt än denna även om detta inte anges i beslu­tet.

31 §   På ansö­kan av skep­pets eller skepps­byg­gets ägare och efter med­gi­vande av pant­bre­vets inne­ha­vare får en inteck­ning dödas (död­ning).

I lagen (2011:900) om dödande av för­kom­men hand­ling finns bestäm­mel­ser om död­ning av inteck­ning när pant­bre­vet har för­kom­mit. Lag (2018:801).

32 §   När en inne­ha­vare av pant­brev läm­nar med­gi­vande till åtgärd som avses i 28-​-31 §§ skall pant­bre­vet ges in.

33 §   På ansö­kan av ett pant­brevs inne­ha­vare skall inne­ha­vet anteck­nas i far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller skepps­bygg­nads­del. Är någon annan anteck­nad som inne­ha­vare skall regis­ter­myn­dig­he­ten, sedan det nya inne­ha­vet har anteck­nats, avföra den tidi­gare anteck­ningen och under­rätta den vars inne­hav var anteck­nat. Om det kan antas att sökan­den inte har pant­bre­vet, skall före­läg­gande med­de­las honom att visa upp detta.

Anmä­ler den vars inne­hav anteck­nats att inne­ha­vet har upp­hört, skall anteck­ningen avfö­ras.

Om en ansö­kan enligt första styc­ket inte har gjorts när ett pant­brev skall utfär­das eller det inte finns en ny sådan ansö­kan när anteck­ning om inne­hav avförs, skall skep­pets eller skepps­byg­gets ägare anteck­nas som inne­ha­vare. Lag (2001:384).

34 §   Om en inteck­ning har för­fal­lit enligt 16 §, skall det anteck­nas i far­tygs­re­gist­ret skepps­del.

I regist­ret skall anteck­ning göras om inver­kan på inteck­ning av exe­ku­tiv för­sälj­ning. Lag (2001:384).

35 §   Om ett skepps­bygge avförs ur far­tygs­re­gist­rets skepps­bygg­nads­del och i stäl­let förs in i far­tygs­re­gist­rets skepps­del som skepp, skall en inteck­ning som gäl­ler i byg­get och en infö­ring som rör inteck­ningen föras över till far­tygs­re­gist­rets skepps­del. Lag (2001:384).

SJÖ­PANTRÄTT

Sjö­panträtt i far­tyg

36 §   Sjö­panträtt i far­tyg gäl­ler till säker­het för en sådan ford­ran mot reda­ren som kan hän­fö­ras till far­ty­get och som avser
   1. lön och annan gott­gö­relse till befäl­ha­va­ren eller någon annan ombor­dan­ställd på grund av den­nes anställ­ning på far­ty­get,
   2. hamn-, kanal-​​ och annan vat­ten­vägs­av­gift samt lots­av­gift,
   3. ersätt­ning med anled­ning av per­son­skada som upp­kom­mit i ome­del­bart sam­band med far­ty­gets drift,
   4. ersätt­ning med anled­ning av sak­skada som upp­kom­mit i ome­del­bart sam­band med far­ty­gets drift, för­ut­satt att ford­ringen inte kan grun­das på avtal, och
   5. bär­gar­lön, ersätt­ning för avlägs­nande av vrak och bidrag till gemen­samt haveri.

Första styc­ket 3 och 4 gäl­ler inte i fråga om en ford­ran på ersätt­ning för radi­o­lo­gisk skada.

Sjö­panträtt gäl­ler även om ford­ringen rik­tar sig mot sådan far­ty­gets ägare som inte är redare, eller mot den som i egen­skap av befrak­tare eller i annan egen­skap har hand om far­ty­gets drift i reda­rens ställe. Lag (2010:976).

37 §   Om för­måns­rätt som föl­jer med sjö­panträtt finns bestäm­mel­ser i för­måns­rättsla­gen (1970:979).

De ford­ringar som har tagits upp i 36 § första styc­ket har inbör­des före­träde till betal­ning efter num­mer­ord­ningen där. En ford­ran som avses i 5 har dock före­träde fram­för en ford­ran som avses i 1--4 och som har upp­kom­mit tidi­gare.

Ford­ringar under samma punkt har inbör­des lika rätt om inte annat föl­jer av andra styc­ket. En ford­ran som avses i 5 går dock före en annan sådan ford­ran som har upp­kom­mit tidi­gare.

38 §   Utom i fall som avses i 41 § häf­tar sjö­panträtt vid far­ty­get med oför­änd­rad för­måns­rätt även om far­ty­get över­går till en ny ägare eller dess regi­stre­ring änd­ras.

39 §   Den som byg­ger, byg­ger om eller repa­re­rar ett far­tyg åt någon annan får hålla kvar egen­do­men till säker­het för sin ford­ran på köpeskil­lingen eller annan ersätt­ning.

I fråga om rätt att i vissa fall sälja egen­do­men, att ta ut ford­ringen ur köpeskil­lingen och att bort­skaffa egen­do­men finns bestäm­mel­ser i lagen (1985:982) om näringsid­ka­res rätt att sälja saker som inte har häm­tats. Dessa bestäm­mel­ser skall tilläm­pas även på övriga fall som avses i första styc­ket.

Om för­måns­rätt som föl­jer med rät­ten att hålla kvar egen­do­men finns bestäm­mel­ser i för­måns­rättsla­gen (1970:979).

40 §   Sjö­panträtt i far­tyg upp­hör när ett år har för­flu­tit från det att ford­ringen upp­kom, om inte före utgången av denna tid kvar­stad eller utmät­ning, som seder­mera åtföljs av exe­ku­tiv för­sälj­ning av far­ty­get, bli­vit säker­ställd. Pre­skrip­tions­ti­den får inte för­längas eller avbry­tas men skall inte löpa medan det finns laga hin­der mot att far­ty­get beläggs med kvar­stad eller utmäts för bor­ge­nä­rens ford­ran.

Vad i första styc­ket sägs om ver­kan av en säker­ställd utmät­ning gäl­ler också när ett far­tyg skall säl­jas exe­ku­tivt under kon­kurs eller enligt 1 kap. 10 § andra styc­ket, om för­sälj­ning har begärts och far­ty­get har tagits ur drift.

För en ford­ran som är för­e­nad med sjö­panträtt i ett far­tyg får dom­stol besluta om kvar­stad på far­ty­get enligt 15 kap. 1 § rät­te­gångs­bal­ken även om det inte finns risk för att mot­par­ten undand­rar sig att betala skul­den.

41 §   Om ett far­tyg säljs exe­ku­tivt i Sve­rige, upp­hör sjö­panträtt och reten­tions­rätt i far­ty­get sedan för­sälj­ningen har vun­nit laga kraft och köpeskil­lingen har beta­lats.

Bor­ge­nä­rerna har rätt till betal­ning ur köpeskil­lingen i den ord­ning som gäl­ler för utmätt egen­dom. En ford­ran som är för­e­nad med sjö­panträtt får där­vid beva­kas till fullt belopp trots bestäm­mel­serna i 9 kap. om ansvars­be­gräns­ning men ger inte utdel­ning över det belopp som högst skall beta­las enligt dessa bestäm­mel­ser.

En exe­ku­tiv för­sälj­ning av far­tyg i en främ­mande stat skall erkän­nas med den ver­kan som anges i första styc­ket, om far­ty­get fanns inom den sta­tens juris­dik­tions­om­råde samt för­sälj­ningen har verk­ställts i enlig­het med den sta­tens lag och i över­ens­stäm­melse med bestäm­mel­serna i 1967 års inter­na­tio­nella kon­ven­tion om sjö­panträtt och far­tygs­hy­po­tek.

42 §   Bestäm­mel­serna om sjö­panträtt i far­tyg skall också tilläm­pas på far­tyg under bygg­nad sedan byg­get sjö­satts.

Sjö­panträtt i last

43 §   Sjö­panträtt i inlas­tat gods gäl­ler till säker­het för
   1. ford­ran på bär­gar­lön och på bidrag till gemen­samt haveri eller annan kost­nad som skall för­de­las enligt samma grund (13 kap. 15 § tredje styc­ket, 14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §),
   2. ford­ran på grund av att en trans­por­tör, bort­frak­tare eller befäl­ha­vare med stöd av behö­rig­het enligt denna lag har slu­tit avtal eller vid­ta­git någon annan åtgärd för las­tens behov samt en last­ä­ga­res ford­ran på ersätt­ning för gods som sålts för någon annan last­ä­ga­res räk­ning, och
   3. en trans­por­törs eller bort­frak­ta­res ford­ran på grund av fraktav­ta­let om den kan göras gäl­lande mot den som krä­ver att god­set skall läm­nas ut.

44 §   Om för­måns­rätt som föl­jer med sjö­panträtt finns bestäm­mel­ser i för­måns­rättsla­gen (1970:979).

De ford­ringar som har tagits upp i 43 § har inbör­des före­träde till betal­ning efter num­mer­ord­ningen där. Ford­ringar under samma punkt har inbör­des lika rätt. En ford­ran som avses i 1 eller 2 går dock före en ford­ran under samma punkt som här­rör av en annan hän­delse och som har upp­kom­mit tidi­gare.

45 §   Utläm­nas gods som utgör säker­het för en ford­ran eller säljs gods för far­ty­gets eller las­tens behov, upp­hör sjö­panträt­ten i god­set.

Om gods säljs exe­ku­tivt upp­hör sjö­panträt­ten i god­set sedan för­sälj­ningen har vun­nit laga kraft och köpeskil­lingen har beta­lats.

Den som utan bor­ge­nä­rens till­stånd har läm­nat ut gods som enligt vad han insett eller bort inse utgjorde säker­het för en ford­ran, sva­rar för vad som till följd av detta inte kan ersät­tas ur god­set.
Sådan ansva­rig­het har även mot­ta­ga­ren, för en ford­ran för vil­ken han annars inte skulle svara per­son­li­gen, om han hade kän­ne­dom om ford­ringen när god­set läm­na­des ut.

46 §   Sjö­panträtt i inlas­tat gods upp­hör när ett år har för­flu­tit från det att ford­ringen upp­kom, om inte före utgången av denna tid antingen talan väckts i laga ord­ning eller kvar­stad eller utmät­ning, som seder­mera åtföljs av exe­ku­tiv för­sälj­ning av god­set, bli­vit säker­ställd. Pre­skrip­tions­ti­den skall inte löpa medan det finns laga hin­der mot att god­set beläggs med kvar­stad eller utmäts för bor­ge­nä­rens ford­ran.

Om en ford­ran har kom­mit under behand­ling av dis­pa­schör, anses att talan om ford­ringen har bli­vit väckt.

Vad i första styc­ket sägs om ver­kan av en säker­ställd utmät­ning gäl­ler också när gods skall säl­jas exe­ku­tivt under kon­kurs, om för­sälj­ning har begärts och god­set har tagits om hand, för­seg­lats eller märkts av kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten.

Gemen­samma bestäm­mel­ser om sjö­panträtt

47 §   Om en bor­ge­när har sjö­panträtt i flera pan­ter, utgör varje pant säker­het för ford­ring­ens hela belopp.

Får bor­ge­nä­ren betalt ur en pant för större del av sin ford­ran än som belö­per på den pan­ten efter det inbör­des för­hål­lan­det mel­lan pan­ter­nas vär­den vid tiden för panträt­tens upp­komst, inträ­der pant­ä­ga­ren för över­skot­tet i den rätt bor­ge­nä­ren hade till övriga pan­ter. I pant­ä­ga­rens ställe och med före­träde fram­för honom inträ­der den bor­ge­när, för vars ford­ran pan­ten utgjorde säker­het sär­skilt, i den mån pan­ten på grund av den andre bor­ge­nä­rens krav inte räc­ker till betal­ning av hans ford­ran.

48 §   Sjö­panträtt består även om ford­ringen över­låts eller tas i anspråk genom utmät­ning eller på annat sätt över­går till någon annan.
Lag (1995:314).

49 §   Sjö­panträtt omfat­tar inte ersätt­ning som på grund av för­säk­ring eller av någon annan anled­ning utgår för skada på far­tyg eller last.

Rätt till betal­ning som är för­e­nad med reten­tions­rätt enligt 39 § får göras gäl­lande i ersätt­ning som på grund av för­säk­ring eller av någon annan anled­ning utgår för skada på det far­tyg eller det far­tygs­bygge som är före­mål för reten­tions­rät­ten.

50 §   Talan om betal­ning ur far­tyg eller last för en ford­ran som är för­e­nad med sjö­panträtt får väc­kas mot pant­ä­ga­ren eller befäl­ha­va­ren. Vad gäl­ler last får sådan talan dock inte väc­kas mot befäl­ha­va­ren av far­ty­gets ägare eller redare eller den som i egen­skap av befrak­tare eller i annan egen­skap har hand om far­ty­gets drift i reda­rens ställe.

51 §   När en sådan sjö­panträtt eller reten­tions­rätt i far­tyg som avses i detta kapi­tel åbe­ro­pas inför svensk myn­dig­het skall svensk lag tilläm­pas.

Om en annan sjö­panträtt, reten­tions­rätt eller lik­nande rät­tig­het i far­tyg åbe­ro­pas, skall den prö­vas enligt lagen i den stat där far­ty­get är regi­stre­rat. Rät­tig­he­ten skall dock stå till­baka för sjö­panträtt eller reten­tions­rätt enligt detta kapi­tel eller hypo­tek som över­ens­stäm­mer med 1967 års inter­na­tio­nella kon­ven­tion om sjö­panträtt och far­tygs­hy­po­tek. Rät­tig­he­ten får i övrigt inte med­föra bättre rätt än den rät­tig­het enligt detta kapi­tel som den när­mast mot­sva­rar.

52 §   Bestäm­mel­serna i 51 § skall också tilläm­pas på far­tyg under bygg­nad sedan byg­get sjö­satts. För tiden innan dess gäl­ler lagen i den stat där far­ty­get byggs.


4 kap. Om kvar­stad på far­tyg i inter­na­tio­nella rätts­för­hål­lan­den

1 §    /Upp­hör att gälla U:den dag rege­ringen bestäm­mer/ Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel gäl­ler kvar­stad på far­tyg för anspråk som i Sve­rige eller ett annat land är eller kan bli före­mål för rät­te­gång i tvis­te­mål eller för talan om enskilt anspråk i brott­mål. Bestäm­mel­serna gäl­ler dock inte kvar­stad för ford­ringar som avser skat­ter eller avgif­ter till stat eller kom­mun.

Bestäm­mel­serna gäl­ler för far­tyg som är införda i det svenska far­tygs­re­gist­rets skepps­del eller ett mot­sva­rande utländskt far­tygs­re­gis­ter. Bestäm­mel­serna gäl­ler dock inte för svenska skepp, om sökan­den har hem­vist eller sitt huvud­sak­liga drift­ställe i Sve­rige.

I lagen (1938:470) med vissa bestäm­mel­ser om främ­mande stats­far­tyg m. m. finns bestäm­mel­ser om att kvar­stad inte får läg­gas på vissa far­tyg. Kvar­stad får inte hel­ler läg­gas på far­tyg som ägs eller ute­slu­tande används av svenska sta­ten. Lag (2001:384).

1 §    /Trä­der i kraft I:den dag rege­ringen bestäm­mer/ Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel gäl­ler kvar­stad på far­tyg för anspråk som i Sve­rige eller ett annat land är eller kan bli före­mål för rät­te­gång i tvis­te­mål eller för talan om enskilt anspråk i brott­mål. Bestäm­mel­serna gäl­ler dock inte kvar­stad för ford­ringar som avser skat­ter eller avgif­ter till stat eller kom­mun.

Bestäm­mel­serna gäl­ler för far­tyg som är införda i det svenska far­tygs­re­gist­rets skepps­del eller ett mot­sva­rande utländskt far­tygs­re­gis­ter. Bestäm­mel­serna gäl­ler dock inte för svenska skepp, om sökan­den har hem­vist eller sitt huvud­sak­liga drift­ställe i Sve­rige.

I lagen (1938:470) med vissa bestäm­mel­ser om främ­mande stats­far­tyg m. m. finns bestäm­mel­ser om att kvar­stad inte får läg­gas på vissa far­tyg.

I lagen (2009:1514) om immu­ni­tet för sta­ter och deras egen­dom finns bestäm­mel­ser om när kvar­stad får läg­gas på ett far­tyg som ägs eller drivs av en stat.

Kvar­stad får inte läg­gas på far­tyg som ägs eller ute­slu­tande används av svenska sta­ten. Lag (2009:1515).

2 §   Vad som i all­män­het gäl­ler om kvar­stad på far­tyg gäl­ler också för kvar­stad enligt detta kapi­tel, om något annat inte före­skrivs i kapit­let.

3 §   Ett far­tyg får beläg­gas med kvar­stad endast för en sjö­ford­ran.

Med sjö­ford­ran avses i detta kapi­tel ett anspråk som grun­dar sig på någon av föl­jande omstän­dig­he­ter:
   1. skada som har orsa­kats av ett far­tyg genom sam­man­stöt­ning eller på något annat sätt,
   2. döds­fall eller per­son­skada som har orsa­kats av ett far­tyg eller som har inträf­fat i sam­band med drif­ten av ett far­tyg,
   3. bärg­ning,
   4. skepps­le­go­av­tal,
   5. avtal som rör beford­ran av gods med ett far­tyg på grund­val av cer­te­parti, konos­se­ment eller lik­nande,
   6. för­lust av eller skada på gods inklu­sive res­gods under beford­ran med far­tyg,
   7. gemen­samt haveri,
   8. bod­meri,
   9. bog­se­ring,
   10. lots­ning,
   11. leve­rans av varor eller mate­riel för ett far­tygs drift eller under­håll,
   12. byg­gande, repa­ra­tion eller utrus­tande av ett far­tyg eller kost­na­der för dock­ning,
   13. lön eller annan gott­gö­relse till befäl­ha­va­ren eller annan ombor­dan­ställd på grund av den­nes anställ­ning på far­ty­get,
   14. befäl­ha­vares utlägg samt utlägg som gjorts av avsän­dare, befrak­tare eller avlas­tare eller agen­ter för far­ty­gets eller dess äga­res räk­ning,
   15. tvist om ägan­de­rät­ten till ett far­tyg,
   16. tvist mel­lan delä­gare till ett far­tyg om ägan­de­rät­ten eller besitt­ningen till far­ty­get eller drif­ten av eller intäk­terna från detta,
   17. panträtt på grund av inteck­ning eller annan på avtal grun­dad panträtt i far­tyg.

4 §   Kvar­stad får läg­gas på det far­tyg som sjö­ford­ran hän­för sig till.

Om en sjö­ford­ran grun­dar sig på någon omstän­dig­het som avses i 3 § andra styc­ket 1--14, får kvar­stad i stäl­let läg­gas på ett annat far­tyg som till­hör den som vid tiden för sjö­ford­rans upp­komst var ägare av det far­tyg som sjö­ford­ran hän­för sig till.

Om någon annan än far­ty­gets ägare är ansva­rig för en sjö­ford­ran enligt andra styc­ket, får kvar­stad i stäl­let läg­gas antingen på det far­tyg som sjö­ford­ran hän­för sig till eller på ett annat far­tyg som till­hör gäl­de­nä­ren.

5 §   Ett far­tyg får beläg­gas med kvar­stad endast om far­ty­get i Sve­rige kan utmä­tas för sjö­ford­ran. Avser sjö­ford­ran någon annan för­plik­telse än betal­nings­skyl­dig­het, skall vad som nu sagts om utmät­ning i stäl­let gälla annan verk­stäl­lig­het än verk­stäl­lig­het av kvar­stad på far­ty­get.

6 §   Kvar­stad på ett far­tyg får bevil­jas endast en gång för en och samma sjö­ford­ran.

Om bor­gen eller någon annan säker­het för en sjö­ford­ran har ställts till befri­else från kvar­stad, får kvar­stad inte bevil­jas för samma sjö­ford­ran. Kvar­stad får dock bevil­jas, om bor­ge­nä­ren visar att den ställda säker­he­ten har upp­hört att gälla eller att det annars finns sär­skilda skäl för kvar­stad.

7 §   Ett far­tyg som är belagt med kvar­stad skall hind­ras att avgå.

Om kvar­stad har bevil­jats för en sjö­ford­ran som grun­dar sig på sådana omstän­dig­he­ter som avses i 3 § andra styc­ket 15 eller 16, får dom­sto­len dock
   1. tillåta den som har far­ty­get i sin besitt­ning att mot bor­gen eller annan säker­het nyttja far­ty­get, eller
   2. bestämma om far­ty­gets använd­ning på andra vill­kor.

8 §   Om kvar­stad på egen­dom som en ombor­dan­ställd fört ombord på ett far­tyg finns bestäm­mel­ser i 22 kap. 1 §.

Avdel­ning II Rederi


5 kap. Om par­tre­deri

1 §   Ett par­tre­deri före­lig­ger om flera har kom­mit över­ens om att under delad ansva­rig­het gemen­samt driva sjö­fart med ett eget far­tyg. Anmä­lan om ett par­tre­de­ri­av­tal får göras hos regis­ter­myn­dig­he­ten, som skall anteckna anmäl­ningen i den regis­ter­del där far­ty­get är infört eller, om det inte är regi­stre­rat, genast kun­göra den. När­mare före­skrif­ter om anmälnings-​​ och kun­gö­rel­se­för­fa­ran­det med­de­las av rege­ringen.

För de för­plik­tel­ser som upp­kom­mer för par­tre­de­riet efter det att rede­ri­av­ta­let har anmälts till regis­ter­myn­dig­he­ten sva­rar varje redare endast i för­hål­lande till sin andel i far­ty­get om han inte har åta­git sig större ansva­rig­het. För tidi­gare upp­komna rede­ri­för­plik­tel­ser sva­rar redarna soli­da­riskt. I fråga om betal­nings­an­svar för vat­ten­för­ore­nings­av­gift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgär­der mot vat­ten­för­ore­ning från far­tyg gäl­ler 8 kap. 2 § andra styc­ket nämnda lag. I fråga om betal­nings­an­svar enligt lagen (1986:371) om flytt­ning av far­tyg i all­män hamn gäl­ler 5 § andra styc­ket andra meningen den lagen.

I fråga om redar­nas inbör­des rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter gäl­ler bestäm­mel­serna i 2--18 §§ i den mån något annat inte har avta­lats.
Lag (2001:384).

2 §   För ett par­tre­deri får en huvud­re­dare väl­jas. Till huvud­re­dare får utses
   1. en fysisk per­son som är med­bor­gare i ett land inom Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det,
   2. en svensk juri­disk per­son, eller
   3. en juri­disk per­son som har bil­dats enligt lag­stift­ningen i ett land inom sam­ar­bets­om­rå­det och som har sitt säte, sitt huvud­kon­tor eller sin huvud­sak­liga verk­sam­het inom sam­ar­bets­om­rå­det. Lag (1997:266).

3 §   Huvud­re­da­ren är behö­rig att på samt­liga reda­res väg­nar företa de rätts­hand­lingar som rede­ri­rö­rel­sen van­li­gen med­för, att väcka och utföra talan i sak som rör rede­riet samt att i övrigt före­träda redarna inför dom­sto­lar och andra myn­dig­he­ter i sådan sak.
Huvud­re­da­ren får inte utan medre­dar­nas sam­tycke över­låta far­ty­get eller upp­låta panträtt i det eller bort­frakta det för en längre tid än ett år.

Om en huvud­re­dare inte är vald, kan vil­ken som helst av redarna sökas att svara även för de övriga i sak som rör rede­riet.

4 §   Huvud­re­da­ren skall på lämp­ligt sätt hålla redarna under­rät­tade om rede­ri­ets verk­sam­het. Han skall råd­göra med dem i alla vik­tiga ange­lä­gen­he­ter.

5 §   Beslut i par­tre­de­ri­ets ange­lä­gen­he­ter fat­tas vid all­mänt sam­man­träde, till vil­ket var och en av redarna har kal­lats minst en vecka i för­väg genom rekom­men­de­rat brev eller tele­gram eller telex­med­de­lande under sin senast kända adress. Kal­lel­sen skall inne­hålla upp­lys­ning om vad som skall behand­las på sam­man­trä­det.

All­mänt sam­man­träde krävs inte för ett beslut som samt­liga redare biträ­der eller som är så bråds­kande att det inte kan anstå till dess ett sådant sam­man­träde kan hål­las.

6 §   På en reda­res begä­ran skall pro­to­koll föras över vad som före­kom­mer av vikt vid ett all­mänt sam­man­träde. En redare, som har ute­bli­vit från ett all­mänt sam­man­träde eller av någon annan anled­ning inte har del­ta­git i ett beslut, skall under­rät­tas om vad som beslu­tats.

7 §   Vid omröst­ning räk­nas varje reda­res rös­te­tal efter hans andel i far­ty­get. Om något annat inte föl­jer av tredje styc­ket, gäl­ler som beslut den mening som har fått det högsta rös­te­ta­let. Vid lika rös­te­tal gäl­ler den mening som huvud­re­da­ren biträ­der. Val av huvud­re­dare skall dock avgö­ras genom lott­ning, om flera fått lika rös­te­tal.

Ett beslut vid all­mänt sam­man­träde är bin­dande för en redare som har ute­bli­vit från sam­man­trä­det.

Ett beslut, som har fat­tats i en annan ord­ning än vid ett all­mänt sam­man­träde eller som inne­bär att rede­riet skall upp­lö­sas, gäl­ler endast om det biträds av redare som till­sam­mans äger mer än hälf­ten i far­ty­get. Ett beslut, som stri­der mot rede­ri­av­ta­let eller på något annat sätt mot rede­ri­ets ända­mål och som inte avser rede­ri­ets upp­lös­ning, gäl­ler endast om samt­liga redare är eniga.

8 §   Huvud­re­da­ren kan när som helst skil­jas från sitt upp­drag genom ett beslut enligt 5 och 7 §§. En huvud­re­dare som själv äger minst hälf­ten i far­ty­get kan på en medre­da­res talan av dom­stol skil­jas från upp­dra­get, om det finns gil­tig anled­ning.

9 §   Huvud­re­da­ren sva­rar för att rede­ri­ets bok­fö­ring full­görs enligt lag och annan för­fatt­ning. Han skall inför redarna redo­visa sin för­valt­ning av rede­ri­ets ange­lä­gen­he­ter. Redo­vis­ningen skall avse kalen­derår och avges inom två måna­der efter årets utgång.

Redo­vis­ningen skall avges skrift­li­gen till varje redare. För gransk­ning av redo­vis­ningen har redare rätt att ta del av rede­ri­ets räken­skaps­hand­lingar.

Om en redare vill klandra redo­vis­ningen, skall han väcka talan vid dom­stol inom sex måna­der från det att han fått del av den. En redare som för­sum­mar detta har för­lo­rat sin rätt till klan­der, om inte huvud­re­da­ren har för­fa­rit svik­ligt.

10 §   Varje redare skall bidra till utgif­terna för rede­ri­ets verk­sam­het i för­hål­lande till sin andel i far­ty­get. Om en redare trots upp­ma­ning inte beta­lar sitt bidrag till beslu­tad utgift och huvud­re­da­ren eller en annan redare läg­ger ut belop­pet, skall den betal­nings­skyl­dige reda­ren betala ränta på det för­skot­te­rade belop­pet enligt 6 § rän­te­la­gen (1975:635).

11 §   Vinst och för­lust av rede­ri­ets verk­sam­het för­de­las mel­lan redarna i för­hål­lande till deras ande­lar. Ett över­skott som inte behövs för rede­ri­ets utgif­ter skall delas ut.

Den som enligt 10 § för­skot­te­rat bidrag för en annan har rätt att i avräk­ning på sin ford­ran lyfta utdel­ning som belö­per på den andres andel.

12 §   Om en andel i far­ty­get över­går till någon annan, skall för­vär­va­ren eller hans fång­es­man genast under­rätta huvud­re­da­ren och övriga redare om detta.

Om en redare har bli­vit med­bor­gare i en främ­mande stat, skall han genast under­rätta huvud­re­da­ren och övriga redare om detta.

13 §   En redare har rätt att lösa till sig en andel i far­ty­get som på något annat sätt än genom för­värv vid en exe­ku­tiv för­sälj­ning eller offent­lig auk­tion har över­gått till någon annan än en medre­dare.
Lös­nings­rät­ten gäl­ler dock inte mot en medre­da­res make, avkom­ling eller avkom­lings make. En redare som vill utöva sin lös­nings­rätt skall med­dela för­vär­va­ren detta inom en månad från det att han under­rät­ta­des om för­vär­vet. För­sum­mas detta är lös­nings­rät­ten för­fal­len.

Om flera redare gör sin lös­nings­rätt gäl­lande, skall den utövas i för­hål­lande till deras ande­lar.

Lösen­sum­man skall mot­svara ande­lens fulla värde.

14 §   En redare, vars andel i far­ty­get har över­gått till någon annan, blir inte fri från ansva­rig­het mot de övriga redarna för de för­plik­tel­ser som han hade vid över­gången. Inte hel­ler blir han fri från ansva­rig­het mot dem för där­ef­ter upp­kom­mande rede­ri­för­plik­tel­ser för­rän huvud­re­da­ren eller samt­liga redare har under­rät­tats om över­gången.

För­vär­va­ren av ande­len inträ­der i för­hål­lande till de övriga redarna genast i en reda­res alla rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter. Han är på samma sätt som sin fång­es­man bun­den av de beslut som har träf­fats och de åtgär­der som vid­ta­gits före över­gången. De övriga redarna får från hans utdel­ning räkna av en sådan ford­ran på bidrag till rede­ri­ets verk­sam­het som gäl­ler mot fång­es­man­nen.

Den nye reda­ren sva­rar i för­hål­lande till tredje man endast för de rede­ri­för­plik­tel­ser som upp­kom­mer efter andelsö­ver­gången. Innan inskriv­ning har sökts för för­vär­vet eller anmä­lan har gjorts om detta sva­rar även hans fång­es­man för sådana rede­ri­för­plik­tel­ser i för­hål­lande till tredje man som var­ken kände till eller borde ha känt till andelsö­ver­gången. Bestäm­mel­serna i 1 § första styc­ket andra och tredje mening­arna har mot­sva­rande tillämp­ning.

15 §   Om inte annat föl­jer av 16 §, skall rede­riet upp­lö­sas sex måna­der efter det att en redare begärt det hos medre­darna.

På begä­ran av en redare skall rede­riet ome­del­bart upp­lö­sas om
   1. far­ty­get utan reda­rens åtgärd eller sam­tycke har upp­hört att vara svenskt och lös­nings­rätt inte kan utövas enligt 13 §,
   2. huvud­re­da­ren har skilts från sitt upp­drag av dom­stol,
   3. en medre­dare inte kan full­göra sina för­plik­tel­ser som redare, eller
   4. rede­riet för­val­tas på ett sådant sätt att reda­rens rätt kränks.

16 §   En redare har rätt att lösa ut en medre­dare som enligt 15 § första styc­ket har begärt att rede­riet skall upp­lö­sas eller till vil­ken en upp­lös­nings­grund enligt 15 § andra styc­ket hän­för sig. Den som vill utöva sin utlös­nings­rätt skall med­dela medre­da­ren detta inom en månad från det att han fått del av den­nes begä­ran om upp­lös­ning enligt 15 § första styc­ket eller han fått kän­ne­dom om att en upp­lös­nings­grund enligt samma para­graf andra styc­ket hade inträtt. För­sum­mas detta är utlös­nings­rät­ten för­fal­len.

Bestäm­mel­serna i 13 § andra och tredje styc­kena skall också tilläm­pas.

17 §   Vid upp­lös­ning av ett par­tre­deri skall far­ty­get säl­jas.

Om redarna inte enas om för­sälj­nings­or­ten, bestäms den av en god man som utses enligt lagen (1904:48 s. 1) om samä­gan­de­rätt. Enas de inte om sät­tet för för­sälj­ningen, skall denna ske på offent­lig auk­tion. Där­vid skall lagen om samä­gan­de­rätt tilläm­pas, om för­sälj­ningen skall ske i Sve­rige.

När lagen om samä­gan­de­rätt tilläm­pas skall tings­rät­ten i far­ty­gets hem­ort vara laga dom­stol.

18 §   Den som har en större andel i far­ty­get än hälf­ten har rätt att träda in som far­ty­gets befäl­ha­vare, om han är behö­rig till det.

Är den som har större andel i far­ty­get än hälf­ten befäl­ha­vare, skall rät­ten på en annan delä­ga­res talan skilja honom från befatt­ningen, om det finns gil­tig anled­ning.


6 kap. Om befäl­ha­vare

1 §   Befäl­ha­va­ren skall innan en resa påbör­jas se till att far­ty­get är sjö­vär­digt enligt 1 kap. 9 §.

Under resan skall befäl­ha­va­ren vaka över att far­ty­get hålls i sjö­vär­digt skick efter vad som nu sagts.

Om fel eller brist i sjö­vär­dig­he­ten inte kan avhjäl­pas genast, skall befäl­ha­va­ren ome­del­bart under­rätta reda­ren eller den som i reda­rens ställe har befatt­ning med far­ty­get.

2 §   Befäl­ha­va­ren skall se till att far­ty­get fram­förs och hand­has på ett sätt som är för­en­ligt med gott sjö­man­skap.

Han skall känna till de påbud och före­skrif­ter om sjö­far­ten som gäl­ler för de far­vat­ten som far­ty­get skall tra­fi­kera och på de orter som det skall anlöpa.

3 §   Om ett far­tyg pre­jas av en behö­rig svensk civil eller mili­tär myn­dig­het, är befäl­ha­va­ren skyl­dig att lyda prej­ningen. Om det efter prej­ning eller annars begärs av en behö­rig myn­dig­het, är befäl­ha­va­ren också skyl­dig att låta far­ty­get visi­te­ras. Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer med­de­lar när­mare före­skrif­ter om prej­ning och visi­te­ring.

4 §   Befäl­ha­va­ren är ansva­rig för att före­skrivna dag­böc­ker förs på far­ty­get. Bestäm­mel­ser om dag­böc­ker finns i 18 kap.

Befäl­ha­va­ren är skyl­dig att på far­ty­get med­föra andra skepps­hand­lingar och ett exem­plar av denna lag enligt före­skrif­ter som med­de­las av rege­ringen eller, efter rege­ring­ens bemyn­di­gande, Trans­port­sty­rel­sen. Lag (2008:1311).

5 §   Befäl­ha­va­ren skall se till att last­ning och loss­ning sker och att resan utförs med till­bör­lig skynd­sam­het.

Innan befäl­ha­va­ren påbör­jar bärg­ning av ett far­tyg eller av gods, skall han noga över­väga om detta är för­en­ligt med hans skyl­dig­he­ter mot dem vil­kas intres­sen han skall bevaka.

6 §   Om far­ty­get råkar i sjö­nöd, är befäl­ha­va­ren skyl­dig att göra allt som står i hans makt för att rädda de ombord­va­rande och bevara far­ty­get och las­ten. Han skall, om det är möj­ligt, se till att dag­böc­ker och andra skepps­hand­lingar förs i säker­het samt vidta åtgär­der för bärg­ning av far­tyg och gods. Så länge som det finns rim­lig utsikt att far­ty­get kan räd­das får befäl­ha­va­ren inte överge det utan att hans liv är i all­var­lig fara.

Anträf­far befäl­ha­va­ren någon i sjö­nöd är han skyl­dig att lämna all hjälp som är möj­lig och behöv­lig för att rädda den nöd­ställde, om det kan ske utan all­var­lig fara för det egna far­ty­get eller de ombord­va­rande. Om befäl­ha­va­ren i annat fall får kän­ne­dom om att någon är i sjö­nöd eller om han får kän­ne­dom om någon fara som hotar sjö­tra­fi­ken, är han under de för­ut­sätt­ningar som nyss angetts skyl­dig att vidta åtgär­der för att rädda den nöd­ställde eller avvärja faran i enlig­het med de före­skrif­ter som rege­ringen med­de­lat för sådana fall.

7 §   Om befäl­ha­va­ren är från­va­rande eller har för­fall, med­de­lar den främste av de när­va­rande styr­män­nen de avgö­ran­den som inte tål upp­skov.

Läm­nar befäl­ha­va­ren far­ty­get skall han under­rätta den främste av de när­va­rande styr­män­nen eller, om någon styr­man inte är när­va­rande, någon annan av besätt­ningen och ge de före­skrif­ter som behövs. När far­ty­get inte lig­ger för­töjt i hamn eller på en säker ankar­plats får befäl­ha­va­ren inte lämna far­ty­get utan att det är nöd­vän­digt. Om fara hotar, får han inte vara borta från far­ty­get.

Avli­der befäl­ha­va­ren eller blir han på grund av sjuk­dom eller någon annan tving­ande anled­ning ur stånd att föra far­ty­get eller över­ger han tjäns­ten, trä­der den främste av styr­män­nen i hans ställe till dess en ny befäl­ha­vare har utsetts. I dessa fall skall reda­ren genast under­rät­tas.

8 §   Befäl­ha­va­ren är behö­rig att på reda­rens väg­nar
   1. företa rätts­hand­lingar som avser beva­ran­det av far­ty­get eller utfö­ran­det av resan,
   2. träffa avtal om att på resan ta med gods och, på ett far­tyg som är avsett för det, pas­sa­ge­rare, samt
   3. väcka talan i mål som rör far­ty­get och utföra denna talan.

Medel för sådana ända­mål som avses i första styc­ket får befäl­ha­va­ren vid behov skaffa genom lån eller genom att pant­sätta eller sälja gods som till­hör reda­ren eller, i nöd­fall, gods som ingår i las­ten. Om rätts­hand­lingen inte var nöd­vän­dig är den ändå bin­dande om tredje man var i god tro.

Befäl­ha­va­ren skall under­rätta reda­ren om åtgär­der av vikt som han ansett nöd­vän­diga för far­ty­gets eller de ombord­va­ran­des säker­het, om resans för­lopp, om de rätts­hand­lingar som före­ta­gits under resan och om allt annat som kan vara till nytta för reda­ren att känna till. Innan en åtgärd av vikt vid­tas bör befäl­ha­va­ren inhämta före­skrif­ter av reda­ren eller det ombud som denne har anvi­sat. Om medel behövs för far­ty­get och reda­rens före­skrif­ter inte kan avvak­tas, skall befäl­ha­va­ren skaffa med­len på det sätt som är bil­li­gast för reda­ren.

9 §   Befäl­ha­va­ren skall under resan nog­grant vårda las­ten och i övrigt bevaka last­ä­ga­rens intres­sen.

Befäl­ha­va­ren är behö­rig att, i enlig­het med vad som gäl­ler för en trans­por­tör eller bort­frak­tare, företa rätts­hand­lingar på last­ä­ga­rens väg­nar samt väcka talan i mål som rör las­ten och utföra denna talan.

10 §   Befäl­ha­va­ren sva­rar inte för de för­bin­del­ser som han har ingått på reda­rens eller last­ä­ga­rens väg­nar.

11 §   Befäl­ha­va­ren skall ersätta den skada som han genom fel eller för­sum­melse i tjäns­ten orsa­kar reda­ren, last­ä­ga­ren eller någon annan vars intres­sen han skall bevaka.

Ska­de­stånd som befäl­ha­va­ren enligt första styc­ket eller i övrigt skall betala kan sät­tas ned efter vad som är skä­ligt med hän­syn till beskaf­fen­he­ten av det fel eller den för­sum­melse som lig­ger honom till last, ska­dans stor­lek eller omstän­dig­he­terna i övrigt. I fråga om ska­de­stånds­an­sva­ret för en befäl­ha­vare som är arbets­ta­gare gäl­ler dock 4 kap. 1 § ska­de­stånds­la­gen (1972:207).

12 §   När reda­ren begär det skall befäl­ha­va­ren avge redo­vis­ning. Om reda­ren vill klandra redo­vis­ningen, skall han väcka talan inom sex måna­der efter det att redo­vis­ningen mot­togs. Kland­ras inte redo­vis­ningen inom denna tid, har reda­ren för­lo­rat sin talan, om inte befäl­ha­va­ren har för­fa­rit svik­ligt.

I redo­vis­ningen skall befäl­ha­va­ren till­go­do­räkna reda­ren all sär­skild ersätt­ning som han har fått av avsän­dare, befrak­tare, last­ä­gare, leve­ran­tö­rer eller andra med vilka han har haft att göra i egen­skap av befäl­ha­vare.

13 §   Om far­ty­get beläggs med kvar­stad eller utmäts av en utländsk myn­dig­het, skall befäl­ha­va­ren genast under­rätta när­maste svenska utlands­myn­dig­het i den främ­mande sta­ten och, i fråga om skepp, regis­ter­myn­dig­he­ten. Den utländska myn­dig­he­tens bevis om åtgär­den skall, om det är möj­ligt, sna­rast sän­das till regis­ter­myn­dig­he­ten.

Första styc­ket tilläm­pas också när kvar­sta­den eller utmät­ningen hävs.

14 §   Befäl­ha­va­ren på ett svenskt han­dels­far­tyg, fis­ke­far­tyg eller stats­far­tyg och befäl­ha­va­ren på ett utländskt han­dels­far­tyg eller fis­ke­far­tyg på svenskt ter­ri­to­rium ska genast rap­por­tera till den myn­dig­het rege­ringen före­skri­ver
   1. när någon i sam­band med far­ty­gets drift har eller kan antas ha avli­dit eller har fått svår kropps­skada,
   2. när någon ombor­dan­ställd i annat fall har eller kan antas ha avli­dit eller har fått svår kropps­skada,
   3. när någon i annat fall än som avses i 1 och 2 har eller kan antas ha drunk­nat från far­ty­get eller avli­dit ombord och begravts i sjön,
   4. när all­var­lig för­gift­ning har eller kan antas ha inträf­fat ombord,
   5. när far­ty­get har sam­man­stött med ett annat far­tyg eller stött på grund,
   6. när far­ty­get har över­getts i sjön,
   7. när i sam­band med far­ty­gets drift skada av någon bety­delse har eller kan antas ha upp­kom­mit på far­ty­get eller las­ten eller på egen­dom utan­för far­ty­get, eller
   8. när för­skjut­ning av någon bety­delse har inträf­fat i las­ten.

Rege­ringen får före­skriva att rap­por­te­ring av hän­del­ser som är av bety­delse för sjö­sä­ker­he­ten ska ske också i andra fall än som anges i första styc­ket.

Befäl­ha­va­ren ska rap­por­tera till Trans­port­sty­rel­sen när, i anled­ning av en hän­delse som har eller kan antas ha inträf­fat i sam­band med far­ty­gets drift, sjö­för­kla­ring ska hål­las enligt 18 kap. 7 §.

Bestäm­mel­ser om befäl­ha­va­rens skyl­dig­he­ter vid sjö­för­kla­ring finns i 18 kap. Lag (2011:547).

15 §   Bestäm­mel­ser om befäl­ha­va­rens skyl­dig­he­ter vid sam­man­stöt­ning mel­lan far­tyg finns i 8 kap. 4 §.

16 §   Bestäm­mel­ser om befäl­ha­va­rens skyl­dig­het att ta med sjö­man ombord på far­ty­get finns i 22 kap. 2 §.

Avdel­ning III Ansvar


7 kap. All­männa bestäm­mel­ser om ansvar och för­säk­rings­skyl­dig­het

Reda­rens ansvar

1 §    /Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Reda­ren är ansva­rig för skada som befäl­ha­va­ren, en med­lem av besätt­ningen eller en lots orsa­kar genom fel eller för­sum­melse i tjäns­ten. Reda­ren är också ansva­rig, om skada vål­las av någon annan, när denne på reda­rens eller befäl­ha­va­rens upp­drag utför arbete i far­ty­gets tjänst.

Ska­de­stånd enligt första styc­ket som reda­ren har beta­lat har reda­ren rätt att kräva till­baka av den som vål­lat ska­dan.

Sär­skilda bestäm­mel­ser om ansvar och om inskränk­ning av ansvar finns i 9-10 a, 11 a och 13-15 kap. Lag (2017:722).

1 §    /Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Reda­ren är ansva­rig för skada som befäl­ha­va­ren, en med­lem av besätt­ningen eller en lots orsa­kar genom fel eller för­sum­melse i tjäns­ten. Reda­ren är också ansva­rig, om skada vål­las av någon annan, när denne på reda­rens eller befäl­ha­va­rens upp­drag utför arbete i far­ty­gets tjänst.

Ska­de­stånd enligt första styc­ket som reda­ren har beta­lat har reda­ren rätt att kräva till­baka av den som vål­lat ska­dan.

Sär­skilda bestäm­mel­ser om ansvar och om inskränk­ning av ansvar finns i 9-11 a och 13-15 kap. Lag (2018:1855).

För­säk­rings­skyl­dig­het

2 §   Reda­ren för ett svenskt far­tyg med en dräk­tig­het av minst 300 ska ha en för­säk­ring, eller ställa en annan betryg­gande säker­het, som täc­ker det ansvar för reda­ren som omfat­tas av rätt till ansvars­be­gräns­ning enligt 9 kap. 1-4 §§, intill det ansvars­be­lopp som föl­jer av 9 kap. 5 §. För ford­ringar med anled­ning av per­son­skada som har till­fo­gats far­ty­gets egna pas­sa­ge­rare ska dock för­säk­ringen eller säker­he­ten täcka ansva­ret intill ett belopp om 175 000 sär­skilda drag­nings­rät­ter (SDR) mul­ti­pli­ce­rat med det antal pas­sa­ge­rare som far­ty­get enligt sitt cer­ti­fi­kat har till­stånd att befordra. Som för­säk­ring anses också en betryg­gande själv­för­säk­ring. För­säk­ringen eller säker­he­ten ska även täcka ford­ran på ränta och ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­na­der.

Skyl­dig­he­ten enligt första styc­ket att ha en för­säk­ring eller ställa en annan säker­het gäl­ler även reda­ren för ett utländskt far­tyg med en dräk­tig­het av minst 300, om far­ty­get på svenskt sjö­ter­ri­to­rium
   1. används för någon annan verk­sam­het än trans­port,
   2. anlö­per eller läm­nar hamn, eller
   3. anlö­per eller läm­nar tilläggs-​​ eller ankar­plats.

Första och andra styc­kena gäl­ler inte far­tyg som ägs eller bru­kas av en stat och som används ute­slu­tande för stats­än­da­mål.

Med far­ty­gets dräk­tig­het avses brut­to­dräk­tig­he­ten beräk­nad enligt bestäm­mel­serna om skepps­mät­ning i bilaga 1 till 1969 års inter­na­tio­nella skepps­mät­nings­kon­ven­tion (SÖ 1979:6). Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §. Lag (2015:256).

2 a §   Reda­rens skyl­dig­het enligt 2 § att ha en för­säk­ring eller ställa en annan säker­het gäl­ler inte sådana anspråk på ersätt­ning som omfat­tas av far­tygs­ä­ga­rens mot­sva­rande skyl­dig­het enligt 10 a kap. 11 eller 12 § eller 11 a kap. 20 eller 21 §. Skyl­dig­he­ten gäl­ler inte hel­ler sådana anspråk på ersätt­ning som omfat­tas av trans­por­tö­rens skyl­dig­het att ha en för­säk­ring eller ställa en annan säker­het enligt arti­kel 4a.1 i bilaga I till Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar i sam­band med olyc­kor vid pas­sager­ar­be­ford­ran till sjöss, i den ursprung­liga lydel­sen, eller enligt arti­kel 4a.1 i 2002 års Aten­kon­ven­tion om beford­ran till sjöss av pas­sa­ge­rare och deras res­gods.
Lag (2017:722).

För­säk­rings­be­vis

3 §   Befäl­ha­va­ren ska ombord på far­ty­get med­föra ett bevis om att reda­rens skyl­dig­het enligt 2 § är full­gjord.

Rege­ringen får med­dela ytter­li­gare före­skrif­ter om bevi­set.
Lag (2012:353).


8 kap. Om skada genom far­tygs sam­man­stöt­ning

1 §   Om två far­tyg sam­man­stö­ter så att skada upp­står på det ena far­ty­get eller på per­so­ner eller gods som finns ombord och sam­man­stöt­ningen är orsa­kad genom vål­lande på endera sidan, skall den sidan ersätta skada och för­lust som upp­kom­mer därav.

Har sam­man­stöt­ningen orsa­kats genom vål­lande på båda sidor, skall dessa utge ersätt­ning enligt för­hål­lan­det mel­lan de på ömse sidor gjorda felen. Om omstän­dig­he­terna inte ger stöd för någon viss för­del­ning skall var­dera sidan ersätta hälf­ten av ska­dan.

Var­dera sidan sva­rar endast för sin del av ersätt­ningen. För skada på per­son sva­rar dock båda sidor soli­da­riskt.

Om den ena sidan har beta­lat mer än sin del, får den sidan kräva den andra på det över­skju­tande belop­pet. Mot ett sådant krav kan göras gäl­lande samma rätt till befri­else från eller begräns­ning av ansva­rig­het som hade kun­nat åbe­ro­pas mot den ska­de­li­dande enligt denna lag eller en mot­sva­rande främ­mande lag eller enligt för­be­håll som är för­en­ligt med den tillämp­liga lagen. Ett för­be­håll får dock inte åbe­ro­pas till befri­else från eller begräns­ning av ansva­rig­het utö­ver vad som föl­jer av bestäm­mel­serna i 13-​-15 kap. eller mot­sva­rande bestäm­mel­ser i den främ­mande lagen.

Vid bedö­man­det av frå­gan om vål­lande till en sam­man­stöt­ning skall sär­skilt beak­tas om tiden med­gav över­vä­gande eller inte.

2 §   Om en sam­man­stöt­ning har inträf­fat genom en olycks­hän­delse eller om det inte kan utre­das att den orsa­kats av vål­lande på endera sidan, sva­rar var­dera sidan för sin skada.

3 §   Bestäm­mel­serna i denna lag om sam­man­stöt­ning mel­lan far­tyg skall tilläm­pas även när till följd av ett far­tygs manövre­ring eller på lik­nande sätt skada orsa­kas på ett annat far­tyg eller på per­so­ner eller gods som finns ombord på det, utan att far­ty­gen sam­man­stö­ter.

4 §   Om ett far­tyg har sam­man­stött med ett annat far­tyg är det befäl­ha­va­rens skyl­dig­het att lämna det andra far­ty­get och de ombord­va­rande där all behöv­lig och möj­lig hjälp för rädd­ning ur den upp­komna faran, om det kan ske utan all­var­lig fara för det egna far­ty­get och de ombord­va­rande. Han skall också för det andra far­ty­gets befäl­ha­vare uppge nam­net på det egna far­ty­get och dess hem­ort samt den ort eller den hamn var­i­från det kom­mer och den dit det skall gå.


9 kap. Om ansvars­be­gräns­ning

1 §   Reda­ren har rätt att enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel begränsa sin ansva­rig­het. Samma rätt har en sådan ägare av ett far­tyg som inte är redare, den som i reda­rens ställe har hand om far­ty­gets drift, far­ty­gets befrak­tare, godsets avsän­dare samt var och en som utför tjäns­ter i ome­del­bart sam­band med bärg­ning. Med bärg­ning avses även åtgär­der enligt 2 § första styc­ket 4, 5 och 6.

Om ansvar görs gäl­lande mot någon för vil­ken reda­ren eller någon annan per­son som avses i första styc­ket sva­rar, har även denne rätt att begränsa sin ansva­rig­het enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel.

Den som på grund av ansva­rig­hets­för­säk­ring sva­rar för en ford­ran som är före­mål för begräns­ning har rätt att begränsa sin ansva­rig­het i samma utsträck­ning som för­säk­rings­ha­va­ren.

2 §   Om inte annat föl­jer av bestäm­mel­serna i detta kapi­tel, före­lig­ger rätt till ansvars­be­gräns­ning, oav­sett grun­den för ansva­rig­he­ten, beträf­fande ford­ringar med anled­ning av
   1. person-​​ eller sak­skada, om ska­dan har upp­kom­mit ombord på far­ty­get eller i ome­del­bart sam­band med far­ty­gets drift eller med bärg­ning,
   2. skada på grund av dröjs­mål vid beford­ran till sjöss av gods, pas­sa­ge­rare eller deras res­gods,
   3. annan skada, om den har orsa­kats av intrång i en rät­tig­het som inte grun­dar sig på avtal och den har upp­kom­mit i ome­del­bart sam­band med far­ty­gets drift eller med bärg­ning,
   4. åtgär­der för att lyfta, avlägsna, för­störa eller oskad­lig­göra ett far­tyg, inbe­gri­pet allt som finns eller har fun­nits ombord, som har sjun­kit, stran­dat, över­getts eller bli­vit vrak,
   5. åtgär­der för att avlägsna, för­störa eller oskad­lig­göra far­ty­gets last, och
   6. åtgär­der för att avvärja eller begränsa skada för vil­ken ansvars­be­gräns­ning gäl­ler, och skada som har orsa­kats av sådana åtgär­der.

Har den som får begränsa sitt ansvar en mot­ford­ran mot bor­ge­nä­ren och grun­dar sig ford­ringen och mot­ford­ringen på en och samma hän­delse, skall begräns­ningen avse endast den del av ford­ringen som över­sti­ger mot­ford­ringen.

3 §   Rätt till ansvars­be­gräns­ning före­lig­ger inte beträf­fande
   1. en ford­ran på bär­gar­lön, sådan sär­skild ersätt­ning som avses i 16 kap. 9 §, bidrag till gemen­samt haveri eller på avtal grun­dad ersätt­ning för åtgär­der som avses i 2 § första styc­ket 4, 5 eller 6,
   2. en ford­ran med anled­ning av olje­skada som omfat­tas av 10 kap. 1 § och 2 § första och andra styc­kena,
   3. en ford­ran som är under­kas­tad en inter­na­tio­nell kon­ven­tion eller en natio­nell lag som regle­rar eller för­bju­der begräns­ning av ansvar för radi­o­lo­gisk skada,
   4. en ford­ran med anled­ning av radi­o­lo­gisk skada orsa­kad av atom­far­tyg,
   5. en ford­ran med anled­ning av skada som har drab­bat en lots eller den som är anställd hos någon som avses i 1 § första styc­ket och vars skyl­dig­he­ter står i sam­band med far­ty­gets drift eller med bärg­ningen, och
   6. en ford­ran på ränta eller ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­na­der. Lag (2010:976).

3 §    /Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Rätt till ansvars­be­gräns­ning före­lig­ger inte beträf­fande
   1. en ford­ran på bär­gar­lön, sådan sär­skild ersätt­ning som avses i 16 kap. 9 §, bidrag till gemen­samt haveri eller på avtal grun­dad ersätt­ning för åtgär­der som avses i 2 § första styc­ket 4, 5 eller 6,
   2. en ford­ran med anled­ning av olje­skada som omfat­tas av 10 kap. 1 § och 2 § första och andra styc­kena,
   3. en ford­ran med anled­ning av skada som omfat­tas av 11 kap.,
   4. en ford­ran som är under­kas­tad en inter­na­tio­nell kon­ven­tion eller en natio­nell lag som regle­rar eller för­bju­der begräns­ning av ansvar för radi­o­lo­gisk skada,
   5. en ford­ran med anled­ning av radi­o­lo­gisk skada orsa­kad av atom­far­tyg,
   6. en ford­ran med anled­ning av skada som har drab­bat en lots eller den som är anställd hos någon som avses i 1 § första styc­ket och vars skyl­dig­he­ter står i sam­band med far­ty­gets drift eller med bärg­ningen, och
   7. en ford­ran på ränta eller ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­na­der. Lag (2022:602).

4 §   Rätt till ansvars­be­gräns­ning före­lig­ger inte för den som visas själv ha vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het och med insikt att sådan skada san­no­likt skulle upp­komma.

5 §   Om rätt till ansvars­be­gräns­ning före­lig­ger, ska ansvars­be­lop­pen bestäm­mas på föl­jande sätt.
   1. För ford­ringar med anled­ning av per­son­skada som har till­fo­gats far­ty­gets egna pas­sa­ge­rare är ansvars­grän­sen 250 000 sär­skilda drag­nings­rät­ter (SDR) mul­ti­pli­ce­rat med det antal pas­sa­ge­rare som far­ty­get enligt sitt cer­ti­fi­kat har till­stånd att befordra.
   2. För andra ford­ringar med anled­ning av per­son­skada är ansvars­grän­sen 3,02 mil­jo­ner SDR, om far­ty­gets dräk­tig­het inte över­sti­ger 2 000. Är dräk­tig­he­ten högre, höjs ansvars­grän­sen

för varje dräk­tig­hets­tal från 2 001 till 30 000 med 1 208 SDR,
för varje dräk­tig­hets­tal från 30 001 till 70 000 med 906 SDR, och

för varje dräk­tig­hets­tal över 70 000 med 604 SDR.
   3. För andra slag av ford­ringar samt ford­ringar som avses i 2, i den utsträck­ning de inte till­go­do­ses med de belopp som anges där, är ansvars­grän­sen 1,51 mil­jo­ner SDR, om far­ty­gets dräk­tig­het inte över­sti­ger 2 000. Är dräk­tig­he­ten högre, höjs ansvars­grän­sen

för varje dräk­tig­hets­tal från 2 001 till 30 000 med 604 SDR,
för varje dräk­tig­hets­tal från 30 001 till 70 000 med 453 SDR, och

för varje dräk­tig­hets­tal över 70 000 med 302 SDR.
   4. Ansvars­grän­serna i 1-3 gäl­ler sum­man av alla ford­ringar som på grund av en och samma hän­delse har upp­kom­mit mot reda­ren, ägare av far­tyg som inte är redare, den som i reda­rens ställe har hand om far­ty­gets drift, far­ty­gets befrak­tare, godsets avsän­dare samt mot någon som dessa sva­rar för.
   5. Ansvars­grän­serna för bär­gare som inte utför bärg­ning från far­tyg eller som ute­slu­tande arbe­tar från det far­tyg som bärg­ningen avser, ska mot­svara de ansvars­grän­ser som gäl­ler för far­tyg med en dräk­tig­het av 1 500. Ansvars­grän­serna gäl­ler sum­man av alla ford­ringar som på grund av en och samma hän­delse har upp­kom­mit mot en sådan bär­gare och mot någon som bär­ga­ren sva­rar för.
   6. Vad som avses med far­ty­gets dräk­tig­het anges i 7 kap. 2 § fjärde styc­ket. Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.
Lag (2015:256).

6 §   Varje ansvars­be­lopp skall för­de­las mel­lan bor­ge­nä­rerna i för­hål­lande till stor­le­ken av de styrkta ford­ringar av det slag som ansvars­grän­sen avser.

Om det belopp som avses i 5 § 2 inte räc­ker till för betal­ning av de ford­ringar som anges där, skall åter­sto­den av dessa ford­ringar beta­las ur det belopp som nämns i 5 § 3 med samma rätt som övriga där angivna ford­ringar.

Har reda­ren eller någon annan, innan ansvars­be­lop­pet för­de­lats, helt eller del­vis beta­lat en ford­ran, inträ­der han i bor­ge­nä­rens rätt intill det belopp som han har beta­lat.

Visar reda­ren eller någon annan att han senare kan bli skyl­dig att helt eller del­vis betala en ford­ran som han, om den hade beta­lats före ansvars­be­lop­pets för­del­ning, skulle ha kun­nat kräva åter ur ansvars­be­lop­pet enligt tredje styc­ket, skall medel tills vidare avsät­tas för att han senare skall kunna göra sin rätt gäl­lande.

7 §   Om det med anled­ning av en ford­ran av det slag som är före­mål för ansvars­be­gräns­ning här i lan­det har väckts talan eller fram­ställts begä­ran om kvar­stad eller andra rätts­liga åtgär­der, kan en begräns­nings­fond upp­rät­tas. Fon­den skall upp­rät­tas hos den dom­stol där talan har väckts eller hos sjö­rätts­dom­sto­len för den ort där kvar­stad eller andra rätts­liga åtgär­der har begärts.

En begräns­nings­fond anses upp­rät­tad med ver­kan för alla per­so­ner som kan åbe­ropa samma ansvars­gräns. Den är avsedd för betal­ning endast av ford­ringar av det slag som ansvars­grän­sen avser.

Sedan en begräns­nings­fond har upp­rät­tats i Sve­rige, får här i lan­det talan om en ford­ran av det slag som är före­mål för ansvars­be­gräns­ning väc­kas endast i begräns­nings­mål. Detta gäl­ler också talan om frå­gan huruvida den som har upp­rät­tat begräns­nings­fon­den har rätt till ansvars­be­gräns­ning och om frå­gan om för­del­ning av fon­den.

Behö­rig att väcka talan i ett begräns­nings­mål är den som har upp­rät­tat fon­den, den­nes för­säk­rings­gi­vare och den som gör gäl­lande en ford­ran av det slag som är före­mål för ansvars­be­gräns­ning.

När­mare bestäm­mel­ser om begräns­nings­fond och begräns­nings­mål finns i 12 kap.

8 §   Den som har gjort gäl­lande en ford­ran mot en begräns­nings­fond som har upp­rät­tats i Sve­rige eller i en annan kon­ven­tions­stat, kan inte med anled­ning av denna ford­ran erhålla säker­hets­åt­gärd eller utmät­ning avse­ende far­tyg eller någon annan egen­dom, som till­hör någon som fon­den har ver­kan för enligt 7 § andra styc­ket och som har rätt till ansvars­be­gräns­ning.

Sedan en begräns­nings­fond har upp­rät­tats här i lan­det eller i Dan­mark, Fin­land eller Norge, kan säker­hets­åt­gärd eller utmät­ning avse­ende far­tyg eller någon annan egen­dom som till­hör någon som fon­den har ver­kan för enligt 7 § andra styc­ket och som har rätt till ansvars­be­gräns­ning inte ske med anled­ning av en ford­ran som kan göras gäl­lande mot fon­den. Har säker­hets­åt­gärd eller utmät­ning redan skett, skall åtgär­den hävas. Säker­het som har ställts för att avvärja säker­hets­åt­gärd eller utmät­ning eller för att få en sådan åtgärd hävd skall fri­ges.

Har fon­den upp­rät­tats i en annan kon­ven­tions­stat än som avses i andra styc­ket, kan rät­ten eller kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten avslå en begä­ran om säker­hets­åt­gärd eller utmät­ning, häva en säker­hets­åt­gärd eller utmät­ning som redan har skett eller frige en säker­het som har ställts. En begä­ran om säker­hets­åt­gärd eller utmät­ning skall all­tid avslås och, om fon­den har upp­rät­tats innan en sådan åtgärd vid­ta­gits eller säker­het ställts, åtgär­den hävas och säker­he­ten fri­ges, när fon­den upp­rät­tats i
      a) den hamn där den hän­delse har inträf­fat på vil­ken ford­ringen grun­das eller, om hän­del­sen inte har ägt rum i hamn, den första hamn som far­ty­get har anlöpt efter hän­del­sen, eller
      b) land­stig­nings­ham­nen, om ford­ringen avser per­son­skada som har drab­bat en per­son ombord på far­ty­get, eller
      c) loss­nings­ham­nen, om ford­ringen avser skada på far­ty­gets last.

Första och tredje styc­kena kan även tilläm­pas om det visas att en fond som har upp­rät­tats i en stat som inte är kon­ven­tions­stat är jäm­ställ­bar med en sådan begräns­nings­fond som avses i 7 §.

Denna para­graf gäl­ler endast om bor­ge­nä­ren kan fram­ställa krav mot begräns­nings­fon­den vid den dom­stol eller myn­dig­het som för­val­tar fon­den och han har möj­lig­het att av fon­dens medel få ut vad som belö­per på hans ford­ran och föra över det till ett annat land. Lag (2004:651).

9 §   Ansvars­be­gräns­ning kan åbe­ro­pas även om en begräns­nings­fond inte upp­rät­tas.

Har talan väckts om en ford­ran som är före­mål för ansvars­be­gräns­ning, skall rät­ten, om någon begräns­nings­fond inte har upp­rät­tats, vid tillämp­ningen av bestäm­mel­serna i detta kapi­tel endast beakta den ford­ran som målet gäl­ler. Vill sva­ran­den att även en annan ford­ran, för vil­ken samma ansvars­be­lopp gäl­ler, skall beak­tas vid ansvars­be­gräns­ningen, skall för­be­håll om detta tas in i domen.
En dom som inte inne­hål­ler för­be­håll enligt andra styc­ket får verk­stäl­las trots bestäm­mel­serna i 8 §. Inne­hål­ler domen ett sådant för­be­håll kan den ändå verk­stäl­las, såvida inte en begräns­nings­fond upp­rät­tas och kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten med tillämp­ning av 8 § fin­ner att ansök­ningen om verk­stäl­lig­het skall avslås.

Om en begräns­nings­fond inte har upp­rät­tats, kan par­terna hän­skjuta frå­gan om ansvars­be­lop­pets stor­lek och för­del­ning till utred­ning och avgö­rande genom dis­pasch. Bestäm­mel­ser om talan mot dis­pasch finns i 21 kap.

10 §   Ansvars­grän­serna för örlogs­far­tyg och andra far­tyg, som vid tiden för hän­del­sen ägs eller bru­kas av en stat och används ute­slu­tande för stats­än­da­mål, får inte i något fall under­stiga de grän­ser som gäl­ler för ett far­tyg med en dräk­tig­het av 5 000. Om en ford­ran avser ersätt­ning för skada som har orsa­kats av ett sådant far­tygs sär­skilda egen­ska­per eller använd­ning, finns dock inte någon rätt till ansvars­be­gräns­ning. Bestäm­mel­serna i detta stycke gäl­ler inte far­tyg som huvud­sak­li­gen används för isbryt­ning eller bärg­ning.

Ansvars­grän­serna för ett far­tyg som är byggt eller anpas­sat för borr­ning efter havs­bott­nens natur­till­gångar ska vara 36 mil­jo­ner SDR för ford­ringar som avses i 5 § 2 och 60 mil­jo­ner SDR för ford­ringar som avses i 5 § 3, om ford­ring­arna gäl­ler skada som har orsa­kats medan far­ty­get används i borr­nings­verk­sam­het. För ford­ran på ersätt­ning för olje­skada gäl­ler sär­skilda bestäm­mel­ser.

Flytt­bara platt­for­mar som är avsedda för utforsk­ning eller utvin­ning av havs­bott­nens natur­till­gångar anses som far­tyg vid tillämp­ningen av bestäm­mel­serna i detta kapi­tel.
Ansvars­grän­serna för sådana platt­for­mar ska dock all­tid mot­svara de belopp som anges i andra styc­ket.
Lag (2012:353).

11 §   När begräns­ning av ansva­rig­het åbe­ro­pas inför svensk dom­stol, skall 1-10 §§ tilläm­pas. Om det finns en ford­ran som avses i 3 § 5 och är lagen i någon annan kon­ven­tions­stat tillämp­lig på tjäns­te­av­ta­let, skall dock frå­gan om och till vil­ket belopp ansva­rig­he­ten är begrän­sad avgö­ras enligt den lagen.

Bestäm­mel­serna i 1-10 §§ hind­rar inte tillämp­ningen av i övrigt gäl­lande reg­ler om jämk­ning av en ska­de­vål­la­res ansvar.

Med kon­ven­tions­stat för­stås i detta kapi­tel en stat som är bun­den av 1996 års änd­rings­pro­to­koll till 1976 års kon­ven­tion om begräns­ning av sjö­rätts­ligt ska­de­stånds­an­svar. Lag (2004:651).


10 kap. Om ansvar för olje­skada

Inle­dande bestäm­mel­ser

Defi­ni­tio­ner

1 §   I detta kapi­tel avses med

olja: bestän­dig mine­ral­olja som inne­hål­ler kolväte, såsom råolja, eld­nings­olja, tjock die­sel­olja och smörjolja,
olje­skada: dels skada som orsa­kats av för­ore­ning genom olja från ett far­tyg och som upp­kom­mit utan­för far­ty­get, i fråga om för­säm­ring av mil­jön dock endast ute­bli­ven vinst samt kost­na­der för rim­liga åter­ställ­nings­åt­gär­der som har vid­ta­gits eller pla­ne­ras, dels kost­na­der för före­byg­gande åtgär­der och skada som orsa­kats av sådana åtgär­der,
olycka: sådan hän­delse eller serie av hän­del­ser med samma ursprung som orsa­kar en olje­skada eller fram­kal­lar ett all­var­ligt och ome­del­bart före­stå­ende hot om en sådan skada,
före­byg­gande åtgärd: varje åtgärd som varit skä­li­gen påkal­lad för att för­hindra eller begränsa en olje­skada genom för­ore­ning och som har vid­ta­gits efter det att en olycka har inträf­fat,
ägare av far­tyg: den som är regi­stre­rad som far­ty­gets ägare eller, om regi­stre­ring inte har skett, den som äger far­ty­get; i fråga om ett far­tyg som ägs av en stat och bru­kas av ett bolag, vil­ket i den sta­ten är regi­stre­rat som far­ty­gets bru­kare, skall dock bola­get anses som ägare,
1969 års ansva­rig­hetskon­ven­tion: den i Brys­sel den 29 novem­ber 1969 avslu­tade kon­ven­tio­nen om ansva­rig­het för skada orsa­kad av för­ore­ning genom olja eller denna kon­ven­tion som den har änd­rats i Lon­don den 19 novem­ber 1976,
1992 års ansva­rig­hetskon­ven­tion: 1969 års ansva­rig­hetskon­ven­tion som den har änd­rats genom det i Lon­don den 27 novem­ber 1992 avslu­tade änd­rings­pro­to­kol­let, och

kon­ven­tions­stat: en stat som har till­trätt 1992 års ansva­rig­hetskon­ven­tion.

Vid tillämp­ningen av bestäm­mel­serna i detta kapi­tel skall med far­tyg jäm­stäl­las varje annan fly­tande anord­ning som används till sjöss.
Lag (1995:1081).

Tillämp­nings­om­råde

2 §   Detta kapi­tel tilläm­pas på oljeska­dor, som har upp­kom­mit i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon eller i en annan kon­ven­tions­stat eller dess eko­no­miska zon och som har orsa­kats av ett far­tyg, vil­ket kon­stru­e­rats eller anpas­sats för att trans­por­tera olja som bulklast. I fråga om far­tyg som kan trans­por­tera både olja och annan last ska kapit­let tilläm­pas endast när far­ty­get trans­por­te­rar olja som bulklast samt under resor som föl­jer på en sådan trans­port. I sist­nämnda fall ska kapit­let dock inte tilläm­pas, om det visas att far­ty­get inte har några res­ter kvar ombord från trans­por­ten. Kapit­let tilläm­pas också på kost­na­der för före­byg­gande åtgär­der som har vid­ta­gits, oav­sett var det har skett, för att för­hindra eller begränsa oljeska­dor i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon eller i en annan kon­ven­tions­stat eller dess eko­no­miska zon.

Vad som sägs i första styc­ket om eko­no­misk zon gäl­ler även i fall en stat inte har fast­ställt en sådan zon i fråga om ett område utan­för och angrän­sande till sta­tens ter­ri­to­ri­al­hav som i enlig­het med folk­rät­tens reg­ler har bestämts av den sta­ten och som inte sträc­ker sig längre ut än 200 nau­tiska mil från de bas­lin­jer var­i­från sta­tens ter­ri­to­ri­al­hav mäts.

I fråga om kapit­lets tillämp­lig­het på örlogs­far­tyg och vissa andra stats­far­tyg samt på far­tyg som inte omfat­tas av första styc­ket gäl­ler 19 §.

Ersätt­ning för åtgär­der med anled­ning av en olje­skada ska beta­las enligt detta kapi­tel även om det finns skyl­dig­het enligt lag eller annan för­fatt­ning att vidta åtgär­derna.

Kapit­let tilläm­pas även om andra reg­ler om tillämp­lig lag skulle leda till annat.

Kapit­let tilläm­pas inte i den utsträck­ning en sådan tillämp­ning skulle vara ofören­lig med Sve­ri­ges åta­gan­den enligt ett inter­na­tio­nellt för­drag. Lag (2013:328).

2 a §   I 10 a kap. finns sär­skilda bestäm­mel­ser om ansvar för vissa bun­ker­ol­jeska­dor. Lag (2013:328).

Ska­de­stånd

Ansva­ret för en olje­skada

3 §   En olje­skada skall ersät­tas av far­ty­gets ägare, även om var­ken äga­ren eller någon som han sva­rar för är vål­lande till ska­dan. Utgörs den olycka som orsa­kade ska­dan av en serie av hän­del­ser, vilar ersätt­nings­an­sva­ret på den som var ägare av far­ty­get vid den första av dessa hän­del­ser.

Äga­ren är dock fri från ansvar om han visar att ska­dan
   1. orsa­kats av en krigs­hand­ling eller lik­nande hand­ling under väp­nad kon­flikt, inbör­des­krig eller upp­ror eller av en natur­hän­delse av osed­van­lig karak­tär, som inte kun­nat und­vi­kas och vars följ­der inte kun­nat för­hind­ras, eller
   2. i sin hel­het vål­lats av tredje man med avsikt att orsaka skada, eller
   3. i sin hel­het orsa­kats genom fel eller för­sum­melse av en svensk eller utländsk myn­dig­het vid full­gö­ran­det av skyl­dig­het att svara för under­håll av fyrar eller andra hjälp­me­del för navi­ge­ring.
Lag (1995:1081).

4 §   Anspråk på ersätt­ning för en olje­skada som omfat­tas av ersätt­nings­be­stäm­mel­serna i detta kapi­tel får göras gäl­lande mot far­tygs­ä­ga­ren endast med stöd av bestäm­mel­serna i kapit­let.

Anspråk som avses i första styc­ket får göras gäl­lande mot någon av föl­jande per­so­ner endast om den mot vil­ken ansprå­ket rik­tas har vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het och med insikt om att sådan skada san­no­likt skulle upp­komma:
      a) anställda hos far­tygs­ä­ga­ren, ställ­fö­re­trä­dare för honom eller besätt­nings­med­lem­mar,
      b) en lots eller annan per­son som utför tjäns­ter för far­ty­get utan att vara besätt­nings­med­lem,
      c) en redare som inte är ägare, en befrak­tare eller en annan per­son som i reda­rens ställe hand­har far­ty­gets drift,
      d) en avsän­dare, avlas­tare, last­mot­ta­gare eller last­ä­gare,
      e) den som utför bärg­ning med far­tygs­ä­ga­rens, reda­rens eller befäl­ha­va­rens sam­tycke eller på order av en myn­dig­het,
      f) den som vid­tar före­byg­gande åtgär­der, eller
      g) anställda hos eller ställ­fö­re­trä­dare för per­so­ner som nämns i b - f.

Vad som har beta­lats i ersätt­ning för en olje­skada får inte krä­vas åter av en per­son som avses i andra styc­ket a, b eller e - g, om inte den mot vil­ken ansprå­ket rik­tas har vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het och med insikt om att sådan skada san­no­likt skulle upp­komma. Lag (1995:1081).

Ansvars­be­gräns­ning

5 §   Far­ty­gets ägare har rätt att för varje olycka begränsa sitt ansvar enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel till ett belopp mot­sva­rande 4 510 000 sär­skilda drag­nings­rät­ter (SDR) för ett far­tyg vars dräk­tig­het, beräk­nad enligt 7 kap. 2 § fjärde styc­ket, inte över­sti­ger 5 000. Är dräk­tig­he­ten högre, höjs belop­pet med 631 SDR för varje dräk­tig­hets­tal där­ut­ö­ver.
Ansva­ret ska dock inte i något fall över­stiga 89 770 000 SDR.
Rätt till begräns­ning finns inte i fråga om ränta eller ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad. Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.

Far­ty­gets ägare har inte rätt att begränsa sitt ansvar, om äga­ren har vål­lat olje­ska­dan upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het och med insikt om att sådan skada san­no­likt skulle upp­komma. Lag (2012:353).

Begräns­nings­fond

6 §   Rätt till ansvars­be­gräns­ning enligt 5 § första styc­ket finns endas­tom äga­ren, den­nes för­säk­rings­gi­vare eller någon annan på äga­rens väg­nar enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande bestäm­mel­ser i en annan kon­ven­tions­stats lag upp­rät­tar en begräns­nings­fond, som upp­går till det ansvars­be­lopp som gäl­ler för äga­ren och det tilläggs­be­lopp som fast­ställs enligt 12 kap. 4 § andra styc­ket.

Ansvars­be­lop­pet skall räk­nas om till svenska kro­nor enligt bestäm­mel­serna i 22 kap. 3 § andra styc­ket.

En begräns­nings­fond enligt detta kapi­tel skall här i lan­det upp­rät­tas hos den dom­stol där talan om ersätt­ning har väckts eller kan väc­kas enligt 21 kap. 5 §.

I fråga om för­fa­ran­det när en begräns­nings­fond enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel upp­rät­tas och om för­lust i vissa fall av möj­lig­he­ten att få ersätt­ning för ford­ran som kan åbe­ro­pas mot fon­den skall bestäm­mel­serna i 12 kap. 3-15 §§ tilläm­pas. Betal­ning eller säker­het som avses i 12 kap. 4 § andra styc­ket får dock krä­vas också i fråga om ränta för tiden till dess att fon­den upp­rät­tas. Vad som sägs i 12 kap. 4 § fjärde styc­ket om ver­kan som avses i 9 kap. 8 § skall i stäl­let gälla ver­kan som avses i 9 § i detta kapi­tel. Följs inte ett före­läg­gande enligt 12 kap. 4 § fjärde styc­ket, skall i ett beslut som där sägs till­kän­na­ges att rät­ten till ansvars­be­gräns­ning inte längre finns. Lag (1995:1081).

För­del­ning av en begräns­nings­fond

7 §   En begräns­nings­fond som avses i detta kapi­tel för­de­las mel­lan bor­ge­nä­rerna i för­hål­lande till stor­le­ken av de styrkta ford­ring­arna.
Lag (1995:1081).

Ersätt­ning från en begräns­nings­fond i vissa fall

8 §   Den som innan begräns­nings­fon­den har för­de­lats har beta­lat ersätt­ning för en olje­skada inträ­der intill det belopp han har beta­lat i den ska­de­li­dan­des rätt enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat.

Kan far­ty­gets ägare eller någon annan göra san­no­likt att han senare blir skyl­dig att betala ersätt­ning som han, om ersätt­ningen hade beta­lats före fon­dens för­del­ning, skulle ha kun­nat kräva åter från fon­den enligt första styc­ket, kan dom­sto­len bestämma att medel tills vidare skall sät­tas av för att han senare skall kunna göra sin rätt gäl­lande mot fon­den.

Har äga­ren fri­vil­ligt ådra­git sig utgif­ter eller för­lus­ter med anled­ning av före­byg­gande åtgär­der, har han samma rätt till ersätt­ning för detta från begräns­nings­fon­den som en annan ska­de­li­dande. Lag (1995:1081).

Ver­kan av en begräns­nings­fond

9 §   Har en begräns­nings­fond upp­rät­tats enligt 6 § och har äga­ren rätt att begränsa sitt ansvar, får inte någon annan egen­dom som till­hör äga­ren tas i anspråk för att till­go­dose krav på ersätt­ning som kan göras gäl­lande mot fon­den.

Har i ett fall som avses i första styc­ket egen­dom som till­hör äga­ren bli­vit före­mål för kvar­stad eller annan säker­hets­åt­gärd med anled­ning av krav på ersätt­ning som kan göras gäl­lande mot begräns­nings­fon­den, skall åtgär­den hävas. Har äga­ren ställt säker­het för att und­vika en sådan åtgärd, skall säker­he­ten åter­stäl­las till honom.

Om en begräns­nings­fond har upp­rät­tats i en annan kon­ven­tions­stat, skall första och andra styc­kena gälla endast om den ska­de­li­dande har rätt att föra talan vid den dom­stol eller myn­dig­het som för­val­tar fon­den och har möj­lig­het att av fon­dens medel få ut vad som sva­rar mot hans ford­ran. Lag (1995:1081).

Pre­skrip­tion

10 §   Om pre­skrip­tion av ford­ran på ersätt­ning för en olje­skada finns bestäm­mel­ser i 19 kap. 1 §. Lag (1995:1081).

Ersätt­ning från de inter­na­tio­nella oljeska­de­fon­derna

11 §   Bestäm­mel­ser om rätt till ersätt­ning från 1992 års inter­na­tio­nella oljeska­de­fond och 2003 års inter­na­tio­nella kom­plet­te­rande oljeska­de­fond finns i lagen (2005:253) om ersätt­ning från de inter­na­tio­nella oljeska­de­fon­derna.
Lag (2005:255).

För­säk­ring

För­säk­rings­plikt för svenska far­tyg

12 §   Äga­ren av ett svenskt far­tyg, som trans­por­te­rar mer än 2 000 ton olja som bulklast, ska ha en för­säk­ring eller ställa en annan betryg­gande säker­het för att täcka sitt ansvar enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat intill det ansvars­be­lopp som anges i 5 § första styc­ket. Sta­ten har dock inte en sådan skyl­dig­het.

En för­säk­ring eller säker­het som avses i första styc­ket ska god­kän­nas av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

Om äga­ren upp­fyl­ler kra­ven enligt första styc­ket, ska den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer utfärda ett cer­ti­fi­kat som visar detta. För ett far­tyg som ägs av svenska sta­ten ska den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer utfärda ett cer­ti­fi­kat som visar att far­ty­get ägs av svenska sta­ten och att sta­tens ansvar är täckt intill det ansvars­be­lopp som anges i 5 § första styc­ket. Cer­ti­fi­ka­ten ska med­fö­ras ombord på far­ty­get. Lag (2013:328).

För­säk­rings­plikt för utländska far­tyg

13 §   För ett utländskt far­tyg som anlö­per eller läm­nar en svensk hamn eller en tilläggs­plats på svenskt sjö­ter­ri­to­rium och som vid till­fäl­let trans­por­te­rar mer än 2 000 ton olja som bulklast skall det fin­nas en för­säk­ring eller en annan betryg­gande säker­het som täc­ker äga­rens ansvar enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat intill det ansvars­be­lopp som anges i 5 § första styc­ket. Vad som nu har sagts gäl­ler inte ett far­tyg som ägs av en främ­mande stat.

Far­ty­get skall ombord med­föra ett cer­ti­fi­kat som visar att en sådan för­säk­ring eller annan betryg­gande säker­het som avses i första styc­ket finns. I fråga om ett far­tyg som inte är regi­stre­rat i någon kon­ven­tions­stat får cer­ti­fi­kat utfär­das av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. Om far­ty­get ägs av en främ­mande stat, skall det ombord med­föra ett cer­ti­fi­kat som visar att far­ty­get ägs av den sta­ten och att dess ansvar är täckt intill det ansvars­be­lopp som gäl­ler enligt 5 § första styc­ket.

När­mare bestäm­mel­ser om cer­ti­fi­kat som avses i andra styc­ket med­de­las av rege­ringen eller av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. Lag (1995:1081).

Avgift vid cer­ti­fi­e­ring

13 a §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om avgif­ter för pröv­ningen av ansök­ningar om cer­ti­fi­kat. Lag (2013:328).

Krav mot för­säk­rings­gi­va­ren

14 §   En för­säk­ring som avses i 12 eller 13 § skall för den som är berät­ti­gad till ersätt­ning med­föra rätt att få ut ersätt­ningen direkt av för­säk­rings­gi­va­ren.

För­säk­rings­gi­va­ren är dock fri från ansvar, om far­ty­gets ägare är fri från ansvar eller om denne själv har vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen.
För­säk­rings­gi­va­rens ansvar skall inte i något fall över­stiga det ansvars­be­lopp som gäl­ler enligt 5 § första styc­ket.

För­säk­rings­gi­va­ren kan inte för att befria sig från sitt ansvar, i vidare utsträck­ning än som föl­jer av andra styc­ket, mot någon annan än äga­ren åbe­ropa omstän­dig­he­ter som han kun­nat åbe­ropa mot äga­ren.
Lag (1995:1081).

15 §   Om för­säk­rings­gi­va­ren inte har gjort något annat för­be­håll, gäl­ler för­säk­ringen för far­ty­gets ägare mot hans ansvar enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat. Lag (1995:1081).

Annan säker­het

16 §   Vad som före­skrivs i 14 och 15 §§ om för­säk­ring tilläm­pas också i fråga om sådan säker­het av annat slag som avses i 12 eller 13 §.
Lag (1995:1081).

Åsi­do­sät­tande av för­säk­rings­plikt m.m.

17 §   Om ansvar för åsi­do­sät­tande av för­säk­rings­plik­ten och vissa andra skyl­dig­he­ter i detta kapi­tel finns bestäm­mel­ser i 20 kap. 14 §. Lag (2012:353).

Om laga dom­stol m.m.

18 §   Om laga dom­stol och om verk­stäl­lig­het av domar i mål om ersätt­ning för olje­skada finns bestäm­mel­ser i 21 kap. 5 - 7 §§.
Lag (1995:1081).

Övriga bestäm­mel­ser

19 §    /Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Detta kapi­tel gäl­ler inte i fråga om en olje­skada som orsa­kats av ett örlogs­far­tyg eller av ett annat far­tyg som vid tiden för olyc­kan ägs eller bru­kas av en stat och som används ute­slu­tande för stats­än­da­mål. Har ett sådant far­tyg orsa­kat en olje­skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon eller har före­byg­gande åtgär­der vid­ta­gits för att för­hindra eller begränsa en sådan skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon, ska dock 1 §, 2 § fjärde styc­ket och 3-5 §§ i detta kapi­tel samt 19 kap. 1 § första styc­ket 9 och 21 kap. 5 § tilläm­pas.

Har ett far­tyg som inte omfat­tas av 2 § första styc­ket orsa­kat en olje­skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon eller har före­byg­gande åtgär­der vid­ta­gits för att för­hindra eller begränsa en olje­skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon, tilläm­pas 1 §, 2 § fjärde och sjätte styc­kena och 3 § i detta kapi­tel samt 19 kap. 1 § första styc­ket 9 och 21 kap. 5 §. I fråga om äga­rens rätt att begränsa sitt ansvar gäl­ler i sådant fall 9 kap.

Andra styc­ket gäl­ler inte sådana oljeska­dor som omfat­tas av 10 a kap. Lag (2013:328).

19 §    /Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Detta kapi­tel gäl­ler inte i fråga om en olje­skada som orsa­kats av ett örlogs­far­tyg eller av ett annat far­tyg som vid tiden för olyc­kan ägs eller bru­kas av en stat och som används ute­slu­tande för stats­än­da­mål. Har ett sådant far­tyg orsa­kat en olje­skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon eller har före­byg­gande åtgär­der vid­ta­gits för att för­hindra eller begränsa en sådan skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon, ska dock 1 §, 2 § fjärde styc­ket och 3-5 §§ i detta kapi­tel samt 19 kap. 1 § första styc­ket 9 och 21 kap. 5 § tilläm­pas.

Har ett far­tyg som inte omfat­tas av 2 § första styc­ket orsa­kat en olje­skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon eller har före­byg­gande åtgär­der vid­ta­gits för att för­hindra eller begränsa en olje­skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon, tilläm­pas 1 §, 2 § fjärde och sjätte styc­kena och 3 § i detta kapi­tel samt 19 kap. 1 § första styc­ket 9 och 21 kap. 5 §. I fråga om äga­rens rätt att begränsa sitt ansvar gäl­ler i sådant fall 9 kap.

Andra styc­ket gäl­ler inte sådana oljeska­dor som omfat­tas av 10 a eller 11 kap. Lag (2018:1855).


10 a kap. Om ansvar för vissa bun­ker­ol­jeska­dor

Inle­dande bestäm­mel­ser

Defi­ni­tio­ner

1 §   I detta kapi­tel avses med

bun­ker­olja: varje mine­ral­olja som inne­hål­ler kolväte, inklu­sive smörjolja, som används eller är avsedd att använ­das för ett far­tygs drift samt res­ter av sådan olja,
bun­ker­ol­je­skada: dels skada som orsa­kats av för­ore­ning genom bun­ker­olja från ett far­tyg och som upp­kom­mit utan­för far­ty­get, i fråga om för­säm­ring av mil­jön dock endast ute­bli­ven vinst samt kost­na­der för rim­liga åter­ställ­nings­åt­gär­der som har vid­ta­gits eller pla­ne­ras, dels kost­na­der för före­byg­gande åtgär­der och skada som orsa­kats av sådana åtgär­der,
olycka: sådan hän­delse eller serie av hän­del­ser med samma ursprung som orsa­kar en bun­ker­ol­je­skada eller fram­kal­lar ett all­var­ligt och ome­del­bart före­stå­ende hot om en sådan skada,
före­byg­gande åtgärd: varje åtgärd som varit skä­li­gen påkal­lad för att för­hindra eller begränsa en bun­ker­ol­je­skada genom för­ore­ning och som har vid­ta­gits efter det att en olycka har inträf­fat,
ägare av far­tyg: den som är regi­stre­rad som far­ty­gets ägare eller, om regi­stre­ring inte har skett, den som äger far­ty­get; i fråga om ett far­tyg som ägs av en stat och bru­kas av ett bolag, vil­ket i den sta­ten är regi­stre­rat som far­ty­gets bru­kare, ska dock bola­get anses som ägare, och

kon­ven­tions­stat: en stat som har till­trätt 2001 års inter­na­tio­nella kon­ven­tion om ansva­rig­het för skada orsa­kad av för­ore­ning genom bun­ker­olja (bun­ker­kon­ven­tio­nen).

Vid tillämp­ningen av detta kapi­tel ska med far­tyg jäm­stäl­las varje annan fly­tande anord­ning som används till sjöss.
Lag (2013:328).

2 §   Vid tillämp­ningen av 7-9 §§, 14 § andra styc­ket och 15 § ska med far­ty­gets ägare jäm­stäl­las en redare som inte är ägare, en befrak­tare som hyr far­ty­get utan besätt­ning och en annan per­son som i reda­rens ställe hand­har far­ty­gets drift.
Lag (2013:328).

Tillämp­nings­om­råde

3 §   Detta kapi­tel tilläm­pas på bun­ker­ol­jeska­dor som har upp­kom­mit i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon eller i en annan kon­ven­tions­stat eller dess eko­no­miska zon. Kapit­let tilläm­pas också på kost­na­der för före­byg­gande åtgär­der som har vid­ta­gits, oav­sett var det har skett, för att för­hindra eller begränsa bun­ker­ol­jeska­dor i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon eller i en annan kon­ven­tions­stat eller dess eko­no­miska zon. Det sagda gäl­ler inte om annat anges i 5 eller 6 §.

Vad som sägs i första styc­ket om eko­no­misk zon gäl­ler även i fall en stat inte har fast­ställt en sådan zon i fråga om ett område utan­för och angrän­sande till sta­tens ter­ri­to­ri­al­hav som i enlig­het med folk­rät­tens reg­ler har bestämts av den sta­ten och som inte sträc­ker sig längre ut än 200 nau­tiska mil från de bas­lin­jer var­i­från sta­tens ter­ri­to­ri­al­hav mäts.
Lag (2013:328).

4 §   Ersätt­ning för åtgär­der med anled­ning av en bun­ker­ol­je­skada ska beta­las enligt detta kapi­tel även om det finns skyl­dig­het enligt lag eller annan för­fatt­ning att vidta åtgär­derna.

Kapit­let tilläm­pas även om andra reg­ler om tillämp­lig lag skulle leda till annat.

Kapit­let tilläm­pas inte i den utsträck­ning en sådan tillämp­ning skulle vara ofören­lig med Sve­ri­ges åta­gan­den enligt ett inter­na­tio­nellt för­drag. Lag (2013:328).

5 §   Detta kapi­tel gäl­ler inte örlogs­far­tyg eller andra far­tyg som vid den aktu­ella tid­punk­ten ägs eller bru­kas av en stat och som används ute­slu­tande för stats­än­da­mål. Om ett sådant far­tyg har orsa­kat en bun­ker­ol­je­skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon eller före­byg­gande åtgär­der har vid­ta­gits för att för­hindra eller begränsa en sådan skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon, ska dock 1 och 2 §§, 4 § första styc­ket och 7-9 §§ i detta kapi­tel samt 19 kap. 1 § första styc­ket 9 och 21 kap. 5 § tilläm­pas. Lag (2013:328).

6 §   Detta kapi­tel gäl­ler inte sådana bun­ker­ol­jeska­dor som omfat­tas av 10 kap. 2 § första styc­ket. Lag (2013:328).

Ska­de­stånd

Ansva­ret för bun­ker­ol­je­skada

7 §   En bun­ker­ol­je­skada ska ersät­tas av far­ty­gets ägare, oav­sett om äga­ren eller någon som denne sva­rar för är vål­lande till ska­dan. Om den olycka som orsa­kade ska­dan utgjor­des av en serie av hän­del­ser, ska den som var ägare av far­ty­get vid den första av dessa hän­del­ser ersätta ska­dan.

Äga­ren är dock fri från ansvar om denne visar att ska­dan
   1. orsa­kats av en krigs­hand­ling eller lik­nande hand­ling under väp­nad kon­flikt, inbör­des­krig eller upp­ror eller av en natur­hän­delse av osed­van­lig karak­tär, som inte kun­nat und­vi­kas och vars följ­der inte kun­nat för­hind­ras,
   2. i sin hel­het vål­lats av tredje man med avsikt att orsaka skada, eller
   3. i sin hel­het orsa­kats genom fel eller för­sum­melse av en svensk eller utländsk myn­dig­het vid full­gö­ran­det av skyl­dig­het att svara för under­håll av fyrar eller andra hjälp­me­del för navi­ge­ring. Lag (2013:328).

8 §   Ett anspråk på ersätt­ning för en bun­ker­ol­je­skada får göras gäl­lande mot far­ty­gets ägare endast med stöd av bestäm­mel­serna i detta kapi­tel.

Ett anspråk som avses i första styc­ket får göras gäl­lande mot någon av föl­jande per­so­ner endast om den mot vil­ken ansprå­ket rik­tas har vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het och med insikt om att en sådan skada san­no­likt skulle upp­komma:
      a) anställda hos far­ty­gets ägare, ställ­fö­re­trä­dare för äga­ren eller besätt­nings­med­lem­mar,
      b) en lots eller annan per­son som utför tjäns­ter för far­ty­get utan att vara besätt­nings­med­lem,
      c) en befrak­tare som inte jäm­ställs med far­ty­gets ägare enligt 2 §,
      d) en avsän­dare, avlas­tare, last­mot­ta­gare eller last­ä­gare,
      e) den som utför bärg­ning med äga­rens, reda­rens eller befäl­ha­va­rens sam­tycke eller på order av en myn­dig­het,
      f) den som vid­tar före­byg­gande åtgär­der, eller
      g) anställda hos eller ställ­fö­re­trä­dare för per­so­ner som nämns i b-f.

Det som har beta­lats i ersätt­ning för en bun­ker­ol­je­skada får inte krä­vas åter av en per­son som avses i andra styc­ket a, b eller e-g, om inte den som ansprå­ket rik­tas mot har vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het och med insikt om att en sådan skada san­no­likt skulle upp­komma.
Lag (2013:328).

Ansvars­be­gräns­ning

9 §   I fråga om rät­ten för far­ty­gets ägare att begränsa sitt ansvar gäl­ler 9 kap. Lag (2013:328).

Pre­skrip­tion

10 §   Bestäm­mel­ser om pre­skrip­tion av en ford­ran på ersätt­ning för en bun­ker­ol­je­skada finns i 19 kap. 1 §. Lag (2013:328).

För­säk­ring

För­säk­rings­skyl­dig­het för svenska far­tyg

11 §   Äga­ren av ett svenskt far­tyg, med en dräk­tig­het som är högre än 1 000, ska ha en för­säk­ring eller ställa annan betryg­gande säker­het för att täcka sitt ansvar enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat intill det ansvars­be­lopp som anges i 9 kap. 5 §. Sta­ten har dock inte en sådan skyl­dig­het.

En för­säk­ring eller säker­het som avses i första styc­ket ska god­kän­nas av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

Om äga­ren upp­fyl­ler kra­ven enligt första styc­ket, ska den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer utfärda ett cer­ti­fi­kat som visar detta. För ett far­tyg som ägs av svenska sta­ten ska den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer utfärda ett cer­ti­fi­kat som visar att far­ty­get ägs av svenska sta­ten och att sta­tens ansvar är täckt intill det ansvars­be­lopp som anges i 9 kap. 5 §. Cer­ti­fi­ka­ten ska med­fö­ras ombord på far­ty­get.
Lag (2013:328).

För­säk­rings­skyl­dig­het för utländska far­tyg

12 §   För ett utländskt far­tyg som anlö­per eller läm­nar en svensk hamn eller en tilläggs­plats på svenskt sjö­ter­ri­to­rium och har en dräk­tig­het som är högre än 1 000 ska det fin­nas en för­säk­ring eller en annan betryg­gande säker­het som täc­ker äga­rens ansvar enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat intill det ansvars­be­lopp som anges i 9 kap. 5 §. Skyl­dig­he­ten gäl­ler dock inte för ett far­tyg som ägs av en främ­mande stat.

Ombord på far­ty­get ska det med­fö­ras ett cer­ti­fi­kat som visar att det finns en sådan för­säk­ring eller annan betryg­gande säker­het som avses i första styc­ket. I fråga om ett far­tyg som inte är regi­stre­rat i någon kon­ven­tions­stat får cer­ti­fi­kat utfär­das av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. Om far­ty­get ägs av en främ­mande kon­ven­tions­stat, ska det ombord på far­ty­get med­fö­ras ett cer­ti­fi­kat som visar att far­ty­get ägs av den sta­ten och att sta­tens ansvar är täckt intill det ansvars­be­lopp som gäl­ler enligt 9 kap. 5 §.
Lag (2013:328).

Avgift vid cer­ti­fi­e­ring

13 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om avgif­ter för pröv­ningen av ansök­ningar om cer­ti­fi­kat. Lag (2013:328).

Krav mot för­säk­rings­gi­va­ren

14 §   En för­säk­ring som avses i 11 eller 12 § ska för den som är berät­ti­gad till ersätt­ning med­föra rätt att få ut ersätt­ningen direkt av för­säk­rings­gi­va­ren.

För­säk­rings­gi­va­ren är dock fri från ansvar, om far­ty­gets ägare är fri från ansvar eller om denne själv har vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen. För­säk­rings­gi­va­rens ansvar ska inte i något fall över­stiga det ansvars­be­lopp som gäl­ler enligt 9 kap. 5 §.

För­säk­rings­gi­va­ren kan inte för att befria sig från sitt ansvar, i vidare utsträck­ning än som föl­jer av andra styc­ket, mot någon annan än far­ty­gets ägare åbe­ropa omstän­dig­he­ter som hade kun­nat åbe­ro­pas mot äga­ren. Lag (2013:328).

15 §   Om för­säk­rings­gi­va­ren inte har gjort något annat för­be­håll, gäl­ler för­säk­ringen för far­ty­gets ägare mot den­nes ansvar enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat.
Lag (2013:328).

16 §   Det som sägs i 14 och 15 §§ om för­säk­ring tilläm­pas också i fråga om en sådan säker­het av annat slag som avses i 11 eller 12 §. Lag (2013:328).

Åsi­do­sät­tande av för­säk­rings­skyl­dig­het m.m.

17 §   Bestäm­mel­ser om ansvar för åsi­do­sät­tande av för­säk­rings­skyl­dig­he­ten och vissa andra skyl­dig­he­ter i detta kapi­tel finns i 20 kap. 14 §. Lag (2013:328).

Behö­rig dom­stol m.m.

18 §   Bestäm­mel­ser om behö­rig dom­stol och om verk­stäl­lig­het av domar i mål om ersätt­ning för bun­ker­ol­je­skada finns i 21 kap. 5 och 6 §§. Lag (2013:328).

/Kapit­let upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer genom lag (2018:1855)./ 11 kap. Om ansvar för radi­o­lo­gisk skada

1 §   Sär­skilda bestäm­mel­ser om radi­o­lo­gisk skada finns i lagen (2010:950) om ansvar och ersätt­ning vid radi­o­lo­giska olyc­kor.
Lag (2010:976).

/Kapit­let trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ 11 kap. Om ansvar för skada vid sjö­trans­port av far­liga och skad­liga ämnen

Inle­dande bestäm­mel­ser

Defi­ni­tio­ner

1 §   I detta kapi­tel avses med

far­liga och skad­liga ämnen:
      a) oljor som trans­por­te­ras i bulk och som anges i regel 1 i bilaga I till 1973 års inter­na­tio­nella kon­ven­tion till för­hind­rande av för­ore­ning från far­tyg, som den har änd­rats genom 1978 års pro­to­koll (MAR­POL 73/78) i dess vid varje tid gäl­lande lydelse,
      b) skad­liga fly­tande ämnen som trans­por­te­ras i bulk och som anges i regel 1.10 i bilaga II till MAR­POL 73/78 i dess vid varje tid gäl­lande lydelse, samt ämnen och bland­ningar som pro­vi­so­riskt bedömts falla under för­ore­nings­ka­te­gori X, Y eller Z enligt regel 6.3 i nämnda bilaga II,
      c) far­liga fly­tande ämnen som trans­por­te­ras i bulk och som anges i kapi­tel 17 i den inter­na­tio­nella koden för kon­struk­tion och utrust­ning av far­tyg som till sjöss trans­por­te­rar skad­liga fly­tande kemi­ka­lier i bulk (IBC-​koden) i dess vid varje tid gäl­lande lydelse samt far­liga pro­duk­ter för vilka pre­li­mi­närt lämp­liga för­hål­lan­den för trans­por­ter har före­skri­vits av den berörda myn­dig­he­ten och de berörda hamn­myn­dig­he­terna i över­ens­stäm­melse med para­graf 1.1.6 i IBC-​koden,
      d) far­liga, risk­fyllda och våd­liga ämnen, mate­rial och före­mål i för­pac­kad form som omfat­tas av den inter­na­tio­nella koden om trans­por­ter av far­ligt gods till sjöss (IMDG-​koden) i dess vid varje tid gäl­lande lydelse,
      e) gaser i väts­ke­form som anges i kapi­tel 19 i den inter­na­tio­nella koden för kon­struk­tion och utrust­ning av far­tyg som till sjöss trans­por­te­rar kon­den­se­rade gaser i bulk (IGC-​koden) i dess vid varje tid gäl­lande lydelse samt pro­duk­ter för vilka pre­li­mi­närt lämp­liga för­hål­lan­den för trans­por­ter har före­skri­vits av den berörda myn­dig­he­ten och de berörda hamn­myn­dig­he­terna i över­ens­stäm­melse med para­graf 1.1.6 i IGC-​koden,
      f) fly­tande ämnen som trans­por­te­ras i bulk med en flam­punkt som inte över­sti­ger 60 gra­der Celsius (upp­mätt i en slu­ten degel),
      g) fasta bul­kva­ror som inne­bär kemiska ris­ker och som omfat­tas av den inter­na­tio­nella koden för fasta bulklas­ter (IMSBC-​​koden) i dess vid varje tid gäl­lande lydelse, i den utsträck­ning som dessa sub­stan­ser, om de i stäl­let trans­por­te­rats i för­pac­kad form, hade omfat­tats av bestäm­mel­serna i IMDG-​koden i den lydelse som gällde 1996, och
      h) res­ter från tidi­gare bulk­trans­por­ter av ämnen som anges i a-c och e-g,

far­liga och skad­liga bul­käm­nen: sådana far­liga och skad­liga ämnen som avses i a-c och e-h,

far­liga och skad­liga för­pac­kade ämnen: sådana far­liga och skad­liga ämnen som avses i d,

sjö­trans­port: tiden från det att de far­liga och skad­liga ämnena vid last­ning kom­mer i kon­takt med utrust­ning som till­hör far­ty­get till dess att de vid loss­ning inte längre har sådan kon­takt med utrust­ningen eller, om far­ty­gets utrust­ning inte används, från det att ämnena vid last­ning kor­sar far­ty­gets reling till dess att de vid loss­ning kor­sar relingen igen,
skada:
      a) döds­fall eller annan per­son­skada som har orsa­kats av far­liga och skad­liga ämnen,
      b) skada på egen­dom som har orsa­kats av far­liga och skad­liga ämnen och som har upp­kom­mit utan­för det far­tyg som trans­por­te­rar ämnena,
      c) skada på grund av för­ore­ning av mil­jön som har orsa­kats av far­liga och skad­liga ämnen, i fråga om för­säm­ring av mil­jön dock endast ute­bli­ven vinst samt kost­na­der för rim­liga åter­ställ­nings­åt­gär­der som har vid­ta­gits eller pla­ne­ras, och
      d) kost­na­der för före­byg­gande åtgär­der och skada som har orsa­kats av sådana åtgär­der,

olycka: sådan hän­delse eller serie av hän­del­ser med samma ursprung som orsa­kar en skada eller fram­kal­lar ett all­var­ligt och ome­del­bart före­stå­ende hot om en skada,

före­byg­gande åtgärd: varje åtgärd som varit skä­li­gen påkal­lad för att för­hindra eller begränsa en skada och som har vid­ta­gits efter det att en olycka har inträf­fat,

ägare av far­tyg: den som är regi­stre­rad som far­ty­gets ägare eller, om regi­stre­ring inte har skett, den som äger far­ty­get; i fråga om ett far­tyg som ägs av en stat och bru­kas av ett bolag, vil­ket i den sta­ten är regi­stre­rat som far­ty­gets bru­kare, ska dock bola­get anses som ägare, samt

kon­ven­tions­stat: en stat som har till­trätt 2010 års inter­na­tio­nella kon­ven­tion om ansvar och ersätt­ning för skada i sam­band med sjö­trans­port av far­liga och skad­liga ämnen (2010 års HNS-​kon­ven­tion).

Om en skada inte endast har orsa­kats av far­liga och skad­liga ämnen och det inte är möj­ligt att till­för­lit­ligt sär­skilja orsa­kerna, anses all skada orsa­kad av de far­liga och skad­liga ämnena. Det gäl­ler inte i den utsträck­ning ska­dan omfat­tas av 10 kap. 2 § första styc­ket. Det gäl­ler inte hel­ler i den utsträck­ning ska­dan har orsa­kats av radi­o­ak­tivt mate­rial enligt klass 7 antingen i IMDG-​koden eller i IMSBC-​​koden.

Vid tillämp­ningen av detta kapi­tel ska med far­tyg jäm­stäl­las varje annan fly­tande anord­ning som används till sjöss.
Lag (2018:1855).

Tillämp­nings­om­råde

2 §   Detta kapi­tel tilläm­pas på ska­dor under en sjö­trans­port med far­liga och skad­liga ämnen som last, om ska­dorna har upp­kom­mit
   1. i Sve­rige eller i en annan kon­ven­tions­stat,
   2. i Sve­ri­ges eller en annan kon­ven­tions­stats eko­no­miska zon, genom för­ore­ning av mil­jön, och
   3. utan­för en kon­ven­tions­stats eller en annan stats ter­ri­to­rium på något annat sätt än genom för­ore­ning av mil­jön, om ska­dan har orsa­kats av ett ämne som har trans­por­te­rats ombord på ett far­tyg som är regi­stre­rat i Sve­rige eller i en annan kon­ven­tions­stat eller, om far­ty­get inte är regi­stre­rat, får föra svensk eller en annan kon­ven­tions­stats flagg.

Kapit­let tilläm­pas också på kost­na­der för före­byg­gande åtgär­der som har vid­ta­gits, oav­sett var det har skett, för att för­hindra eller begränsa ska­dor som anges i första styc­ket. Lag (2018:1855).

3 §   Det som sägs i 2 § om eko­no­misk zon gäl­ler även i de fall en stat inte har fast­ställt en sådan zon i fråga om ett område utan­för och angrän­sande till sta­tens ter­ri­to­ri­al­hav som i enlig­het med folk­rät­tens reg­ler har bestämts av den sta­ten och som inte sträc­ker sig längre ut än 200 nau­tiska mil från de bas­lin­jer var­i­från sta­tens ter­ri­to­ri­al­hav mäts.
Lag (2018:1855).

4 §   Ersätt­ning för åtgär­der med anled­ning av en skada ska beta­las enligt detta kapi­tel även om det finns skyl­dig­het enligt lag eller annan för­fatt­ning att vidta åtgär­derna.

Kapit­let tilläm­pas även om andra reg­ler om tillämp­lig lag skulle leda till annat.

Kapit­let tilläm­pas inte i den utsträck­ning en sådan tillämp­ning skulle vara ofören­lig med Sve­ri­ges åta­gan­den enligt ett inter­na­tio­nellt för­drag. Lag (2018:1855).

5 §   Detta kapi­tel gäl­ler inte örlogs­far­tyg eller andra far­tyg som vid den aktu­ella tid­punk­ten ägs eller bru­kas av en stat och som används ute­slu­tande för stats­än­da­mål. Om ett sådant far­tyg har orsa­kat en skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon eller före­byg­gande åtgär­der har vid­ta­gits för att för­hindra eller begränsa en skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon, ska dock 1 §, 4 § första styc­ket och 7-10 §§ samt 19 kap. 1 § första styc­ket 10 och 21 kap. 5 a § tilläm­pas. Lag (2018:1855).

6 §   Detta kapi­tel gäl­ler inte
   1. för far­tyg med en dräk­tig­het om högst 200 som i inri­kes tra­fik trans­por­te­rar far­liga och skad­liga ämnen i för­pac­kad form,
   2. sådan olje­skada som omfat­tas av 10 kap. 2 § första styc­ket,
   3. sådan skada som är orsa­kad av radi­o­ak­tivt mate­rial enligt klass 7 antingen i den inter­na­tio­nella koden om trans­por­ter av far­ligt gods till sjöss (IMDG-​koden) eller i den inter­na­tio­nella koden för fasta bulklas­ter (IMSBC-​​koden), eller
   4. ford­ringar som har sin grund i beford­rings­av­tal för gods och pas­sa­ge­rare. Lag (2018:1855).

Ska­de­stånd

Ansva­ret för en skada

7 §   En skada ska ersät­tas av far­ty­gets ägare, oav­sett om äga­ren eller någon som denne sva­rar för är vål­lande till ska­dan. Om den olycka som orsa­kade ska­dan utgjor­des av en serie av hän­del­ser, ska den som var ägare av far­ty­get vid den första av dessa hän­del­ser ersätta ska­dan.

Äga­ren är dock fri från ansvar om denne visar att
   1. ska­dan orsa­kats av en krigs­hand­ling eller lik­nande hand­ling under väp­nad kon­flikt, inbör­des­krig eller upp­ror eller av en natur­hän­delse av osed­van­lig karak­tär, som inte kun­nat und­vi­kas och vars följ­der inte kun­nat för­hind­ras,
   2. ska­dan i sin hel­het vål­lats av tredje man med avsikt att orsaka skada,
   3. ska­dan i sin hel­het orsa­kats genom fel eller för­sum­melse av en svensk eller utländsk myn­dig­het vid full­gö­ran­det av skyl­dig­het att svara för under­håll av fyrar eller andra hjälp­me­del för navi­ge­ring, eller
   4. avsän­da­ren eller annan per­son har låtit bli att upp­lysa om den far­liga och skad­liga egen­ska­pen hos de ämnen som trans­por­te­rats, och detta helt eller del­vis har orsa­kat ska­dan eller har lett till att far­ty­gets ägare inte har tagit en för­säk­ring eller ställt annan säker­het enligt 17 eller 18 §.

Andra styc­ket 4 gäl­ler dock bara om var­ken far­ty­gets ägare eller den­nes anställda eller ställ­fö­re­trä­dare hade eller rim­li­gen borde ha haft vet­skap om ämnets far­liga och skad­liga egen­skap. Lag (2018:1855).

8 §   Ett anspråk på ersätt­ning för en skada som omfat­tas av ersätt­nings­be­stäm­mel­serna i detta kapi­tel får göras gäl­lande mot far­ty­gets ägare endast med stöd av bestäm­mel­serna i kapit­let.

Ett sådant anspråk får göras gäl­lande mot någon av föl­jande per­so­ner endast om den mot vil­ken ansprå­ket rik­tas har vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het och med insikt om att ska­dan san­no­likt skulle upp­komma:
      a) anställda hos far­tygs­ä­ga­ren, ställ­fö­re­trä­dare för äga­ren eller besätt­nings­med­lem­mar,
      b) en lots eller annan per­son som utför tjäns­ter för far­ty­get utan att vara besätt­nings­med­lem,
      c) en redare som inte är ägare, en befrak­tare eller en annan per­son som i reda­rens ställe hand­har far­ty­gets drift,
      d) en avsän­dare, avlas­tare, last­mot­ta­gare eller last­ä­gare,
      e) den som utför bärg­ning med äga­rens, reda­rens eller befäl­ha­va­rens sam­tycke eller på order av en myn­dig­het,
      f) den som vid­tar före­byg­gande åtgär­der, eller
      g) anställda hos eller ställ­fö­re­trä­dare för per­so­ner som nämns i b-f.

Ett anspråk får dock all­tid göras gäl­lande mot en avsän­dare eller annan per­son som har låtit bli att upp­lysa om den far­liga och skad­liga egen­ska­pen hos de ämnen som trans­por­te­rats, om detta för­an­lett att far­tygs­ä­ga­ren är fri från ansvar för ska­dan enligt 7 § andra styc­ket 4 och tredje styc­ket.

Det som har beta­lats i ersätt­ning för en skada får inte krä­vas åter av en per­son som avses i andra styc­ket a, b eller e-g, om inte den mot vil­ken ansprå­ket rik­tas har vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het och med insikt om att ska­dan san­no­likt skulle upp­komma. Lag (2018:1855).

Ansvars­be­gräns­ning

9 §   Far­ty­gets ägare har rätt att för varje olycka begränsa sitt ansvar enligt detta kapi­tel. Ansvars­be­lop­pen ska bestäm­mas på föl­jande sätt.
   1. För ska­dor som har orsa­kats av far­ligt och skad­ligt bul­kämne är ansvars­grän­sen 10 000 000 sär­skilda drag­nings­rät­ter (SDR), om far­ty­gets dräk­tig­het inte över­sti­ger 2 000. Om dräk­tig­he­ten är högre, höjs ansvars­grän­sen med 1 500 SDR för varje dräk­tig­hets­tal från och med 2 001 till och med 50 000 och med 360 SDR för varje dräk­tig­hets­tal över 50 000. Ansva­ret ska dock inte i något fall över­stiga 100 000 000 SDR.
   2. För ska­dor som har orsa­kats av far­ligt och skad­ligt för­pac­kat ämne är ansvars­grän­sen 11 500 000 SDR, om far­ty­gets dräk­tig­het inte över­sti­ger 2 000. Om dräk­tig­he­ten är högre, höjs belop­pet med 1 725 SDR för varje dräk­tig­hets­tal från och med 2 001 till och med 50 000 och med 414 SDR för varje dräk­tig­hets­tal över 50 000. Ansva­ret ska dock inte i något fall över­stiga 115 000 000 SDR.

Första styc­ket 2 gäl­ler också om ska­dorna har orsa­kats av både far­ligt och skad­ligt bul­kämne och far­ligt och skad­ligt för­pac­kat ämne eller om ska­dorna har orsa­kats av något av dessa ämnen men det inte går att fast­ställa vil­ket.

Rätt till begräns­ning finns inte i fråga om ränta eller ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad.

Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.
Lag (2018:1855).

10 §   Far­ty­gets ägare har inte rätt att begränsa sitt ansvar, om äga­ren har vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het och med insikt om att ska­dan san­no­likt skulle upp­komma. Lag (2018:1855).

Begräns­nings­fond

11 §   Rätt till ansvars­be­gräns­ning enligt 9 § finns endast om äga­ren, den­nes för­säk­rings­gi­vare eller någon annan på äga­rens väg­nar enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande bestäm­mel­ser i en annan kon­ven­tions­stats lag upp­rät­tar en begräns­nings­fond, som upp­går till sum­man av det ansvars­be­lopp som gäl­ler för äga­ren och det tilläggs­be­lopp som fast­ställs enligt 12 kap. 4 § andra styc­ket.

Ansvars­be­lop­pet ska räk­nas om till svenska kro­nor enligt 22 kap. 3 § andra styc­ket.

En begräns­nings­fond enligt detta kapi­tel ska i Sve­rige upp­rät­tas hos den dom­stol där talan om ersätt­ning har väckts eller kan väc­kas enligt 21 kap. 5 a §.

I fråga om för­fa­ran­det när begräns­nings­fon­den upp­rät­tas och om för­lust i vissa fall av möj­lig­he­ten att få ersätt­ning för ford­ran som kan åbe­ro­pas mot fon­den tilläm­pas 12 kap. 3-15 §§. Betal­ning eller säker­het som avses i 12 kap. 4 § andra styc­ket får dock krä­vas också i fråga om ränta för tiden till dess att fon­den upp­rät­tas. Det som sägs i 12 kap. 4 § fjärde styc­ket om ver­kan som avses i 9 kap. 8 § ska i stäl­let gälla ver­kan som avses i 14 § i detta kapi­tel. Följs inte ett före­läg­gande enligt 12 kap. 4 § fjärde styc­ket, ska i ett beslut som avses i den para­gra­fen anges att rät­ten till ansvars­be­gräns­ning inte längre finns. Lag (2018:1855).

För­del­ning av en begräns­nings­fond

12 §   En begräns­nings­fond som avses i 11 § för­de­las mel­lan bor­ge­nä­rerna i för­hål­lande till stor­le­ken av de styrkta ford­ring­arna.

Vid för­del­ning av fon­den har anspråk med anled­ning av döds­fall och annan per­son­skada före­träde fram­för andra anspråk, dock inte till den del ansprå­ken över­sti­ger två tred­je­de­lar av det ansvars­be­lopp som gäl­ler för äga­ren enligt 9 §. Lag (2018:1855).

Ersätt­ning från en begräns­nings­fond i vissa fall

13 §   Den som innan begräns­nings­fon­den för­de­lats har beta­lat ersätt­ning för en skada inträ­der, intill det belopp som har beta­lats, i den ska­de­li­dan­des rätt enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat.

Om far­ty­gets ägare eller någon annan gör san­no­likt att denne senare blir skyl­dig att betala ersätt­ning som, om ersätt­ningen hade beta­lats före fon­dens för­del­ning, skulle ha kun­nat krä­vas åter från fon­den enligt första styc­ket, kan dom­sto­len bestämma att medel tills vidare ska sät­tas av för att äga­ren eller någon annan senare ska kunna göra sin rätt gäl­lande mot fon­den.

En ägare som fri­vil­ligt har dra­git på sig utgif­ter eller för­lus­ter med anled­ning av före­byg­gande åtgär­der har samma rätt till ersätt­ning för dem från fon­den som en annan ska­de­li­dande. Lag (2018:1855).

Ver­kan av en begräns­nings­fond

14 §   Om en begräns­nings­fond har upp­rät­tats enligt 11 § och äga­ren har rätt att begränsa sitt ansvar, får inte någon annan egen­dom som till­hör äga­ren tas i anspråk för att till­go­dose krav på ersätt­ning som kan göras gäl­lande mot fon­den.

Har i ett fall som avses i första styc­ket egen­dom som till­hör äga­ren bli­vit före­mål för kvar­stad eller annan säker­hets­åt­gärd med anled­ning av krav på ersätt­ning som kan göras gäl­lande mot fon­den, ska åtgär­den hävas. Om äga­ren har ställt säker­het för att und­vika en sådan åtgärd, ska säker­he­ten åter­stäl­las till äga­ren.

Om en begräns­nings­fond har upp­rät­tats i en annan kon­ven­tions­stat, ska första och andra styc­kena gälla endast om den ska­de­li­dande har rätt att föra talan vid den dom­stol eller myn­dig­het som för­val­tar fon­den och har möj­lig­het att av fon­dens medel få ut vad som sva­rar mot den­nes ford­ran.
Lag (2018:1855).

Pre­skrip­tion

15 §   Bestäm­mel­ser om pre­skrip­tion av ford­ran på ersätt­ning för skada finns i 19 kap. 1 §. Lag (2018:1855).

Ersätt­ning från den inter­na­tio­nella fon­den för far­liga och skad­liga ämnen

16 §   Bestäm­mel­ser om rätt till ersätt­ning från den inter­na­tio­nella fon­den för far­liga och skad­liga ämnen finns i lagen (2018:1854) om den inter­na­tio­nella fon­den för far­liga och skad­liga ämnen. Lag (2018:1855).

För­säk­ring

För­säk­rings­skyl­dig­het för svenska far­tyg

17 §   Äga­ren av ett svenskt far­tyg som trans­por­te­rar far­liga och skad­liga ämnen som last ska ha en för­säk­ring eller ställa en annan betryg­gande säker­het för att täcka sitt ansvar enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat intill det ansvars­be­lopp som anges i 9 §. Sta­ten har dock inte en sådan skyl­dig­het.

En för­säk­ring eller säker­het som avses i första styc­ket ska god­kän­nas av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

Om äga­ren upp­fyl­ler kra­ven enligt första styc­ket, ska den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer utfärda ett cer­ti­fi­kat som visar detta. För ett far­tyg som ägs av svenska sta­ten ska den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer utfärda ett cer­ti­fi­kat som visar att far­ty­get ägs av svenska sta­ten och att sta­tens ansvar är täckt intill det ansvars­be­lopp som anges i 9 §. Cer­ti­fi­ka­ten ska med­fö­ras ombord på far­ty­get.
Lag (2018:1855).

För­säk­rings­skyl­dig­het för utländska far­tyg

18 §   För ett utländskt far­tyg som trans­por­te­rar far­liga och skad­liga ämnen som last och som anlö­per eller läm­nar en svensk hamn eller en tilläggs­plats på svenskt sjö­ter­ri­to­rium ska det fin­nas en för­säk­ring eller en annan betryg­gande säker­het som täc­ker äga­rens ansvar enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat intill det ansvars­be­lopp som anges i 9 §. Skyl­dig­he­ten gäl­ler dock inte ett far­tyg som ägs av en främ­mande stat.

Ombord på far­ty­get ska det med­fö­ras ett cer­ti­fi­kat som visar att det finns en sådan för­säk­ring eller annan betryg­gande säker­het som avses i första styc­ket. I fråga om ett far­tyg som inte är regi­stre­rat i någon kon­ven­tions­stat får cer­ti­fi­kat utfär­das av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. Om far­ty­get ägs av en främ­mande kon­ven­tions­stat, ska det ombord på far­ty­get med­fö­ras ett cer­ti­fi­kat som visar att far­ty­get ägs av den sta­ten och att sta­tens ansvar är täckt intill det ansvars­be­lopp som gäl­ler enligt 9 §.
Lag (2018:1855).

Avgift vid cer­ti­fi­e­ring

19 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om avgif­ter för pröv­ningen av ansök­ningar om cer­ti­fi­kat. Lag (2018:1855).

Krav mot för­säk­rings­gi­va­ren

20 §   En för­säk­ring som avses i 17 eller 18 § ska för den som är berät­ti­gad till ersätt­ning med­föra rätt att få ut ersätt­ningen direkt av för­säk­rings­gi­va­ren.

För­säk­rings­gi­va­ren är dock fri från ansvar, om far­ty­gets ägare är fri från ansvar eller om denne själv har vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen. För­säk­rings­gi­va­rens ansvar ska inte i något fall över­stiga det ansvars­be­lopp som gäl­ler enligt 9 §.

För­säk­rings­gi­va­ren kan inte för att befria sig från sitt ansvar, i vidare utsträck­ning än som föl­jer av andra styc­ket, mot någon annan än far­ty­gets ägare åbe­ropa omstän­dig­he­ter som hade kun­nat åbe­ro­pas mot äga­ren. Lag (2018:1855).

21 §   Om för­säk­rings­gi­va­ren inte har gjort något annat för­be­håll, gäl­ler för­säk­ringen för far­ty­gets ägare mot den­nes ansvar enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat.
Lag (2018:1855).

Annan säker­het

22 §   Det som sägs i 20 och 21 §§ om för­säk­ring tilläm­pas också i fråga om en sådan säker­het av annat slag som avses i 17 eller 18 §. Lag (2018:1855).

Åsi­do­sät­tande av för­säk­rings­skyl­dig­het m.m.

23 §   Bestäm­mel­ser om ansvar för åsi­do­sät­tande av för­säk­rings­skyl­dig­he­ten och vissa andra skyl­dig­he­ter i detta kapi­tel finns i 20 kap. 14 §. Lag (2018:1855).

Behö­rig dom­stol m.m.

24 §   Bestäm­mel­ser om behö­rig dom­stol och om verk­ställ­bar­het och verk­stäl­lig­het av domar i mål om ersätt­ning för skada som omfat­tas av detta kapi­tel finns i 21 kap. 5 a-7 §§. Lag (2018:1855).


11 a kap. Om ansvar för vrak

Inle­dande bestäm­mel­ser

Defi­ni­tio­ner

1 §   I detta kapi­tel avses med

vrak:
      a) ett far­tyg som till följd av en sjö­o­lycka har sjun­kit eller stran­dat, eller en del av ett sådant far­tyg, inbe­gri­pet varje före­mål som finns eller har fun­nits ombord på far­ty­get,
      b) varje före­mål som till följd av en sjö­o­lycka har kom­mit bort från ett far­tyg och som har sjun­kit, stran­dat eller är på drift till sjöss, eller
      c) ett far­tyg som hål­ler på att, eller rim­li­gen kan för­vän­tas, sjunka eller stranda till följd av en sjö­o­lycka, om effek­tiva rädd­nings­åt­gär­der inte redan pågår,
sjö­o­lycka: en sam­man­stöt­ning mel­lan far­tyg, en strand­ning eller en annan hän­delse vid sjö­fart eller en hän­delse som inträf­far ombord på eller utan­för ett far­tyg, om hän­del­sen orsa­kar en skada på ett far­tyg eller dess last eller fram­kal­lar ett ome­del­bart före­stå­ende hot om en sådan skada,
fara: varje för­hål­lande som inne­bär eller kan inne­bära en risk eller ett hin­der för sjö­fart eller som rim­li­gen kan för­vän­tas leda till bety­dande skada på den marina mil­jön, skada på kus­ten eller skada för berörda intres­sen för en eller flera sta­ter,
berörda intres­sen: en kust­stats intres­sen som direkt påver­kas eller hotas av ett vrak, såsom
      a) verk­sam­het till sjöss vid kust, i hamn eller i flod­myn­ning, inbe­gri­pet yrkes­mäs­sigt fiske,
      b) turist­attrak­tio­ner och andra eko­no­miska intres­sen i det berörda områ­det,
      c) kust­be­folk­ning­ens hälsa och väl­be­fin­nan­det i områ­det, inbe­gri­pet beva­ran­det av levande marina till­gångar och djur­liv, samt
      d) bygg­na­der, anlägg­ningar eller anord­ningar utan­för kus­ten och under vatt­net,
ägare av far­tyg: den som vid tid­punk­ten för sjö­o­lyc­kan är regi­stre­rad som far­ty­gets ägare eller, om regi­stre­ring inte har skett, den som äger far­ty­get; i fråga om ett far­tyg som ägs av en stat och bru­kas av ett bolag, vil­ket i den sta­ten är regi­stre­rat som far­ty­gets bru­kare, ska dock bola­get anses som ägare,
kon­ven­tions­stat: en stat som har till­trätt 2007 års inter­na­tio­nella Nai­ro­bi­kon­ven­tion om avlägs­nande av vrak (vrak­kon­ven­tio­nen), och

kon­ven­tions­om­råde: en kon­ven­tions­stats exklu­siva eko­no­miska zon eller ter­ri­to­rium där vrak­kon­ven­tio­nen är tillämp­lig.

Vid tillämp­ningen av detta kapi­tel ska med far­tyg jäm­stäl­las varje annan anord­ning som används till sjöss, med undan­tag för fly­tande platt­for­mar när de finns på en plats där de används för under­sök­ning, utvin­ning eller pro­duk­tion som avser havs­bot­tens mine­ral­till­gångar. Lag (2017:722).

Tillämp­nings­om­råde

2 §   Detta kapi­tel tilläm­pas på vrak i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon. I fråga om svenska far­tyg tilläm­pas bestäm­mel­serna om skyl­dig­he­ter för far­ty­gets ägare, redare och befäl­ha­vare även på vrak i andra sta­ters kon­ven­tions­om­rå­den. Lag (2017:722).

3 §   Detta kapi­tel tilläm­pas inte på örlogs­far­tyg eller andra far­tyg som vid den aktu­ella tid­punk­ten ägs eller bru­kas av en stat och som används ute­slu­tande för stats­än­da­mål.

Kapit­let tilläm­pas inte hel­ler i den utsträck­ning en tillämp­ning skulle vara ofören­lig med Sve­ri­ges åta­gan­den enligt ett inter­na­tio­nellt för­drag. Lag (2017:722).

4 §   I den utsträck­ning åtgär­der kan vid­tas enligt 7 kap. 5 eller 9 § lagen (1980:424) om åtgär­der mot för­ore­ning från far­tyg eller bestäm­mel­serna om rädd­nings­tjänst i lagen (2003:778) om skydd mot olyc­kor tilläm­pas inte 7-14 och 16-19 §§. Lag (2017:722).

5 §    /Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Om en åtgärd med anled­ning av ett vrak omfat­tas av ansva­ret för olje­skada enligt 10 kap., bun­ker­ol­je­skada enligt 10 a kap. eller radi­o­lo­gisk skada enligt lagen (2010:950) om ansvar och ersätt­ning vid radi­o­lo­giska olyc­kor, tilläm­pas inte 16-19 §§. Undan­ta­get för olje­skada enligt 10 kap. gäl­ler dock inte sådana fall som avses i 10 kap. 19 § andra styc­ket, om inte åtgär­den omfat­tas av 10 a kap.

Om åtgär­den utgör bärg­ning enligt 16 kap., bestäms ersätt­ning till bär­ga­ren enligt det kapit­let. Lag (2017:723).

5 §    /Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Om en åtgärd med anled­ning av ett vrak omfat­tas av ansva­ret för olje­skada enligt 10 kap., bun­ker­ol­je­skada enligt 10 a kap., skada enligt 11 kap. eller radi­o­lo­gisk skada enligt lagen (2010:950) om ansvar och ersätt­ning vid radi­o­lo­giska olyc­kor, tilläm­pas inte 16-19 §§. Undan­ta­get för olje­skada enligt 10 kap. gäl­ler dock inte sådana fall som avses i 10 kap. 19 § andra styc­ket, om inte åtgär­den omfat­tas av 10 a kap.

Om åtgär­den utgör bärg­ning enligt 16 kap., bestäms ersätt­ning till bär­ga­ren enligt det kapit­let. Lag (2022:602).

Rap­por­te­rings­skyl­dig­het

6 §   Befäl­ha­va­ren för ett far­tyg som har varit inblan­dat i en sjö­o­lycka som har orsa­kat ett vrak i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon ska utan dröjs­mål rap­por­tera detta till Sjö­farts­ver­ket, om inte befäl­ha­va­ren är skyl­dig att lämna rap­port om olyc­kan enligt 6 kap. 14 §.

Om vra­ket finns i en annan stats kon­ven­tions­om­råde, ska rap­por­te­ringen ske till behö­rig myn­dig­het i den sta­ten. Det gäl­ler även om olyc­kan ska rap­por­te­ras enligt 6 kap. 14 §.

Om befäl­ha­va­ren låter bli att rap­por­tera olyc­kan enligt denna para­graf, sva­rar reda­ren för rap­por­te­ringen. Lag (2017:722).

Åtgär­der med anled­ning av ett vrak

Var­ning om och loka­li­se­ring av vrak

7 §   När Sjö­farts­ver­ket får kän­ne­dom om ett vrak, ska ver­ket utan dröjs­mål varna sjö­fa­rare och berörda sta­ter om vra­ket.

Om det finns anled­ning att anta att vra­ket utgör en fara, ska Sjö­farts­ver­ket vidta varje rim­lig åtgärd för att fast­ställa vra­kets posi­tion. Lag (2017:722).

Fast­stäl­lande av fara

8 §   Sjö­farts­ver­ket ska fast­ställa om ett vrak utgör en fara. Lag (2017:722).

Utmärk­ning av vrak

9 §   Om ett vrak utgör en fara, ska Sjö­farts­ver­ket vidta varje rim­lig åtgärd för att märka ut vra­ket. Lag (2017:722).

Under­rät­tel­ser om vrak

10 §   Om ett vrak utgör en fara, ska Sjö­farts­ver­ket utan dröjs­mål under­rätta far­ty­gets ägare om detta. Är det fråga om ett utländskt far­tyg, ska även den behö­riga myn­dig­he­ten i far­ty­gets regi­stre­rings­stat under­rät­tas.

Sjö­farts­ver­ket ska bestämma en rim­lig tids­frist inom vil­ken far­ty­gets ägare ska avlägsna vra­ket eller vidta annan åtgärd för att undan­röja faran. Sjö­farts­ver­ket ska skrift­li­gen under­rätta äga­ren om detta. Lag (2017:722).

Avlägs­nande och annan åtgärd för att undan­röja fara

11 §   Far­ty­gets ägare ska avlägsna ett vrak som utgör en fara eller vidta annan åtgärd för att undan­röja faran inom den tids­frist som har bestämts av Sjö­farts­ver­ket enligt 10 § andra styc­ket eller, om vra­ket finns i en annan stats kon­ven­tions­om­råde, av behö­rig myn­dig­het i den sta­ten.

För vrak i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon får Sjö­farts­ver­ket upp­ställa vill­kor för äga­rens åtgär­der eller ingripa i åtgär­derna, om det behövs för att säker­ställa att till­räck­liga åtgär­der för att undan­röja faran vid­tas eller att till­räck­lig hän­syn tas till sjö­sä­ker­he­ten och skyd­det för den marina mil­jön. Lag (2017:722).

12 §   Om ett vrak som finns i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon utgör en fara, ska Sjö­farts­ver­ket avlägsna vra­ket eller vidta annan åtgärd för att undan­röja faran, om
   1. far­ty­gets ägare inte har undan­röjt faran inom den tids­frist som har bestämts av Sjö­farts­ver­ket enligt 10 § andra styc­ket,
   2. far­ty­gets ägare inte kan nås, eller
   3. det behövs ome­del­bar åtgärd. Lag (2017:722).

13 §   Sjö­farts­ver­kets åtgär­der och upp­ställda vill­kor för far­tygs­ä­ga­rens åtgär­der enligt 11 § andra styc­ket och 12 § ska stå i pro­por­tion till den fara som vra­ket med­för.
Lag (2017:722).

14 §   I fråga om till­träde till en fas­tig­het för Sjö­farts­ver­kets åtgär­der enligt 11 § andra styc­ket och 12 § tilläm­pas 28 kap. 1, 6 och 8 §§ och 31 kap. 10 § mil­jö­bal­ken, i den utsträck­ning åtgär­den är nöd­vän­dig för att avlägsna vra­ket eller på annat sätt undan­röja faran. Lag (2017:722).

Bemyn­di­gande m.m.

15 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om rap­por­te­rings­skyl­dig­het och om avlägs­nande av vrak och andra åtgär­der för att undan­röja faran.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela före­skrif­ter om utfär­dande av var­ningar, fast­stäl­lande av vra­kets posi­tion, fast­stäl­lande av fara och utmärk­ning. Lag (2017:722).

Kost­na­der

Ansvar för kost­na­der

16 §   Far­ty­gets ägare ska ansvara för kost­na­der för sådana åtgär­der för fast­stäl­lan­det av vra­kets posi­tion och utmärk­ningen av vra­ket som avses i 7 § andra styc­ket respek­tive 9 § samt för vra­kets avlägs­nande och andra åtgär­der som avses i 11 och 12 §§.

Äga­ren är dock fri från ansvar, om denne visar att sjö­o­lyc­kan
   1. orsa­kats av en krigs­hand­ling eller lik­nande hand­ling under väp­nad kon­flikt, inbör­des­krig eller upp­ror eller av en natur­hän­delse av osed­van­lig karak­tär, som inte kun­nat und­vi­kas och vars följ­der inte kun­nat för­hind­ras,
   2. i sin hel­het vål­lats av tredje man med avsikt att orsaka skada, eller
   3. i sin hel­het orsa­kats genom fel eller för­sum­melse av en svensk eller utländsk myn­dig­het vid full­gö­ran­det av skyl­dig­het att svara för under­håll av fyrar eller andra hjälp­me­del för navi­ge­ring. Lag (2017:722).

17 §   Ett anspråk på ersätt­ning för kost­na­der som avses i 16 § första styc­ket får göras gäl­lande mot far­ty­gets ägare endast med stöd av bestäm­mel­serna i detta kapi­tel.

Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel inskrän­ker inte äga­rens rätt att åter­kräva utgi­ven ersätt­ning från tredje man.
Lag (2017:722).

Ansvars­be­gräns­ning

18 §   I fråga om rät­ten för far­ty­gets ägare att begränsa sitt ansvar gäl­ler 9 kap. Lag (2017:722).

Pre­skrip­tion

19 §   Bestäm­mel­ser om pre­skrip­tion av en ford­ran på ersätt­ning för kost­na­der som avses i 16 § första styc­ket finns i 19 kap. 1 §. Lag (2017:722).

För­säk­ring

För­säk­rings­skyl­dig­het för svenska far­tyg

20 §   Äga­ren av ett svenskt far­tyg, med en dräk­tig­het av minst 300, ska ha en för­säk­ring eller ställa annan betryg­gande säker­het för att täcka sitt ansvar enligt 16 § eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat intill det ansvars­be­lopp som anges i 9 kap. 5 §. Sta­ten har dock inte en sådan skyl­dig­het.

En för­säk­ring eller säker­het som avses i första styc­ket ska god­kän­nas av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

Om äga­ren upp­fyl­ler kra­ven enligt första styc­ket, ska den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer utfärda ett cer­ti­fi­kat som visar detta. För ett far­tyg som ägs av svenska sta­ten ska den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer utfärda ett cer­ti­fi­kat som visar att far­ty­get ägs av svenska sta­ten och att sta­tens ansvar är täckt intill det ansvars­be­lopp som anges i 9 kap. 5 §. Cer­ti­fi­ka­ten ska med­fö­ras ombord på far­ty­get.
Lag (2017:722).

För­säk­rings­skyl­dig­het för utländska far­tyg

21 §   För ett utländskt far­tyg som anlö­per eller läm­nar en svensk hamn eller en tilläggs­plats på svenskt sjö­ter­ri­to­rium och har en dräk­tig­het av minst 300 ska det fin­nas en för­säk­ring eller en annan betryg­gande säker­het som täc­ker äga­rens ansvar enligt 16 § eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat intill det ansvars­be­lopp som anges i 9 kap. 5 §. Skyl­dig­he­ten gäl­ler dock inte för ett far­tyg som ägs av en främ­mande stat.

Ombord på far­ty­get ska det med­fö­ras ett cer­ti­fi­kat som visar att det finns en sådan för­säk­ring eller annan betryg­gande säker­het som avses i första styc­ket. I fråga om ett far­tyg som inte är regi­stre­rat i någon kon­ven­tions­stat får cer­ti­fi­kat utfär­das av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. Om far­ty­get ägs av en främ­mande kon­ven­tions­stat, ska det ombord på far­ty­get med­fö­ras ett cer­ti­fi­kat som visar att far­ty­get ägs av den sta­ten och att sta­tens ansvar är täckt intill det ansvars­be­lopp som gäl­ler enligt 9 kap. 5 §. Lag (2017:722).

Avgift vid cer­ti­fi­e­ring

22 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om avgif­ter för pröv­ningen av ansök­ningar om cer­ti­fi­kat. Lag (2017:722).

Krav mot för­säk­rings­gi­va­ren

23 §   En för­säk­ring som avses i 20 eller 21 § ska för den som är berät­ti­gad till ersätt­ning för kost­na­der som avses i 16 § första styc­ket med­föra rätt att få ut ersätt­ningen direkt av för­säk­rings­gi­va­ren.

För­säk­rings­gi­va­ren är fri från ansvar, om far­ty­gets ägare är fri från ansvar enligt 16 § andra styc­ket eller om denne själv har vål­lat sjö­o­lyc­kan upp­såt­li­gen. För­säk­rings­gi­va­rens ansvar ska inte i något fall över­stiga det ansvars­be­lopp som gäl­ler enligt 9 kap. 5 §.

För­säk­rings­gi­va­ren kan inte för att befria sig från sitt ansvar, i vidare utsträck­ning än som föl­jer av andra styc­ket, mot någon annan än far­ty­gets ägare åbe­ropa omstän­dig­he­ter som hade kun­nat åbe­ro­pas mot äga­ren. Lag (2017:722).

24 §   Om för­säk­rings­gi­va­ren inte har gjort något annat för­be­håll, gäl­ler för­säk­ringen för far­ty­gets ägare mot den­nes ansvar för kost­na­der som avses i 16 § första styc­ket eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat.
Lag (2017:722).

25 §   Det som sägs i 23 och 24 §§ tilläm­pas också i fråga om en sådan säker­het av annat slag som avses i 20 eller 21 §.
Lag (2017:722).

Åsi­do­sät­tande av för­säk­rings­skyl­dig­he­ten m.m.

26 §   Bestäm­mel­ser om ansvar för åsi­do­sät­tande av för­säk­rings­skyl­dig­he­ten och vissa andra skyl­dig­he­ter i detta kapi­tel finns i 20 kap. 14 §. Lag (2017:722).


12 kap. Om begräns­nings­fond och begräns­nings­mål

1 §    /Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel gäl­ler begräns­nings­fond som upp­rät­tas enligt 9 kap. 7 § (glo­bal­fond).

Bestäm­mel­serna i 3 - 15 §§ tilläm­pas också i vissa delar i fråga om begräns­nings­fond som upp­rät­tas enligt 10 kap. 6 §. Lag (1995:1081).

1 §    /Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Detta kapi­tel gäl­ler en begräns­nings­fond som upp­rät­tas enligt 9 kap. 7 § (glo­bal­fond).

Bestäm­mel­serna i 3-15 §§ tilläm­pas också i vissa delar i fråga om en begräns­nings­fond som upp­rät­tas enligt 10 kap. 6 § eller 11 kap. 11 §. Lag (2018:1855).

2 §   En glo­bal­fond skall mot­svara
   1. sum­man av de belopp som enligt 9 kap. 5 § utgör ansvars­gräns för de ford­ringar beträf­fande vilka ansvars­be­gräns­ning görs gäl­lande och som har upp­kom­mit på grund av en och samma hän­delse, och
   2. ränta på belopp som avses i 1, beräk­nad enligt 6 § rän­te­la­gen (1975:635), för tiden från dagen för hän­del­sen till dagen för fon­dens upp­rät­tande.

3 §   Den som ansö­ker om upp­rät­tande av en begräns­nings­fond skall betala fond­be­lop­pet till rät­ten eller ställa till­freds­stäl­lande säker­het för detta.

I ansök­ningen, som skall vara skrift­lig, skall sökan­den redo­göra för omstän­dig­he­terna i saken och lämna upp­gift om namn och adress på dem som kan antas vilja anmäla ford­ringar mot fon­den.

I ären­den om begräns­nings­fond gäl­ler lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den, om inte annat sägs i detta kapi­tel. Lag (1996:268).

4 §   Rät­ten skall fast­ställa fon­dens stor­lek och avgöra om erbju­den säker­het kan god­tas.

Om det inte finns sär­skilda skäl mot det, skall rät­ten även besluta att sökan­den till rät­ten skall betala in eller ställa till­freds­stäl­lande säker­het för ett tilläggs­be­lopp avsett att täcka ersätt­ning till för­val­tare i fon­den, rät­te­gångs­kost­na­der och andra kost­na­der med anled­ning av fon­dens upp­rät­tande och för­del­ning samt ansva­ret för ränta för tiden efter fon­dens upp­rät­tande.

Fram­går det av beslu­tet att till­räck­lig inbe­tal­ning har gjorts eller att till­freds­stäl­lande säker­het har ställts, anses fon­den upp­rät­tad den dag då beslu­tet har med­de­lats. I annat fall anses fon­den upp­rät­tad den dag då inbe­tal­ning har skett eller säker­he­ten har ställts.

Beslut som avses i första och andra styc­kena gäl­ler till dess annat för­ord­nas eller frå­gan om fon­dens för­del­ning avgörs. Inne­fat­tar ett sådant beslut att ett högre belopp skall beta­las eller ytter­li­gare säker­het stäl­las, skall rät­ten före­lägga den som har upp­rät­tat fon­den att inom en viss tid betala in felande belopp eller ställa ytter­li­gare säker­het. Om före­läg­gan­det inte följs, för­ord­nar rät­ten att fon­den inte längre skall ha sådan ver­kan som avses i 9 kap. 8 § och 8 § i detta kapi­tel. En upp­lys­ning om detta skall tas in i före­läg­gan­det.

Beslut som avses i första och andra styc­kena och för­ord­nande enligt fjärde styc­ket över­kla­gas sär­skilt.

5 §   När en begräns­nings­fond har upp­rät­tats, skall rät­ten genast låta kun­göra detta. I kun­gö­rel­sen skall samt­liga bor­ge­nä­rer upp­ma­nas att skrift­li­gen anmäla sina ford­ringar hos rät­ten inom en viss tid (anmäl­nings­frist), som inte får under­stiga två måna­der. En upp­lys­ning om bestäm­mel­serna i 9 kap. 7 § tredje styc­ket och i 8 och 15 §§ i detta kapi­tel skall tas in i kun­gö­rel­sen.

Kun­gö­rel­sen skall infö­ras i Post- och Inri­kes Tid­ningar och i en orts­tid­ning. Om det finns skäl till det skall kun­gö­relse ske även i annan stat.

Den som har upp­rät­tat fon­den och alla kända bor­ge­nä­rer skall under­rät­tas om kun­gö­rel­sen genom sär­skilt med­de­lande.

6 §   Om det är lämp­ligt med hän­syn till sakens beskaf­fen­het eller omstän­dig­he­terna i övrigt, skall rät­ten när en begräns­nings­fond har upp­rät­tats för­ordna för­val­tare i fon­den. För­val­ta­ren skall, för­u­tom vad som anges i 11 § andra styc­ket, ha till upp­gift att biträda vid hand­lägg­ningen av fon­dären­det eller begräns­nings­må­let och vid för­hand­lingar mel­lan par­terna. En för­val­tare skall vara lag­fa­ren och ha den sär­skilda insikt och erfa­ren­het som upp­dra­get krä­ver.

Ersätt­ning till för­val­ta­ren fast­ställs av rät­ten.

7 §   En bor­ge­när som anmä­ler en ford­ran skall lämna rät­ten upp­gift om ford­ring­ens stor­lek och grun­den för denna. Har dom med­de­lats angå­ende ford­ringen eller pågår sär­skild rät­te­gång om denna, skall upp­gift läm­nas om detta.

8 §   För en ford­ran, som inte har anmälts till rät­ten innan hand­lägg­ningen av frå­gan om fon­dens för­del­ning avslu­tas vid tings­rät­ten, kan ersätt­ning endast beta­las ut enligt 14 § andra styc­ket.

9 §   Fon­den kan inte upp­lö­sas för­rän anmäl­nings­fris­ten har gått ut och såväl den som har upp­rät­tat fon­den som de bor­ge­nä­rer vilka har gjort gäl­lande ford­ringar mot fon­den sam­tyc­ker till det.

10 §   Med begräns­nings­mål avses ett mål i vil­ket frå­gor om ansvar och dess begräns­ning och om anmälda ford­ringar avgörs samt fon­den för­de­las. Ett begräns­nings­mål inleds genom att talan väcks genom stäm­ning vid den dom­stol där fon­den är upp­rät­tad. Sedan målet har inletts kan talan väc­kas utan stäm­ning.

Om inte annat sägs i detta kapi­tel, gäl­ler i begräns­nings­mål rät­te­gångs­bal­kens reg­ler om tvis­te­mål vari för­lik­ning om saken är tillå­ten.

11 §   I begräns­nings­mål skall rät­ten, sedan den anmäl­nings­frist som anges i 5 § har gått ut, hålla fond­sam­man­träde. Till sam­man­trä­det skall rät­ten kalla för­val­ta­ren, den som har upp­rät­tat fon­den, den som har inlett begräns­nings­må­let och bor­ge­nä­rerna. Även annan per­son, vars rätt är berörd, skall kal­las. Vid fond­sam­man­trä­det skall behand­las frå­gor om ansvar och dess begräns­ning, om ansvars­be­lop­pets stor­lek och om anmälda ford­ringar.

Före fond­sam­man­trä­det skall för­val­ta­ren granska anmälda ford­ringar samt, om det kan ske, upp­rätta för­slag till fon­dens för­del­ning. För­sla­get skall över­sän­das till dem som har kal­lats till sam­man­trä­det. Har någon för­val­tare inte för­ord­nats skall rät­ten vidta dessa åtgär­der.

Om någon invänd­ning mot för­sla­get, med de änd­ringar som kan ha gjorts vid fond­sam­man­trä­det, inte kvar­står när detta avslu­tas, skall för­sla­get läg­gas till grund för fon­dens för­del­ning.

Kvar­står någon invänd­ning när fond­sam­man­trä­det avslu­tas, skall rät­ten bestämma en viss tid, inom vil­ken den som har fram­ställt invänd­ningen skall ange om han vid­hål­ler den och begär rät­tens pröv­ning av tvis­ten. Har en sådan begä­ran inte fram­ställts i rätt tid, anses invänd­ningen för­fal­len. Om den vid­hålls skall rät­ten så snart som möj­ligt pröva tvis­ten.

Par­ter i en sådan tvist som anges i fjärde styc­ket är den som har fram­ställt en invänd­ning och den mot vil­ken invänd­ningen rik­tas.

12 §   Ett fond­sam­man­träde är att jäm­ställa med munt­lig för­be­re­delse, om inte annat sägs i detta kapi­tel.

Tred­sko­dom får inte med­de­las vid ute­varo från ett fond­sam­man­träde. Ute­blir någon som har kal­lats till ett sådant sam­man­träde, får målet hand­läg­gas och avgö­ras trots ute­va­ron.
Detta skall anges i kal­lel­sen till sam­man­trä­det.

13 §   Efter utgången av anmäl­nings­fris­ten kan rät­ten för­ordna att en viss del av de ford­ringar som har visats före­ligga skall beta­las ome­del­bart.

Tings­rät­tens beslut i frå­gor som avses i första styc­ket över­kla­gas sär­skilt. Hov­rät­tens beslut i sådana frå­gor får inte över­kla­gas.

14 §   När samt­liga tvis­ter är avgjorda skall rät­ten besluta om för­del­ning av fon­den. Om huvud­för­hand­ling inte behövs med hän­syn till utred­ningen, får målet avgö­ras utan sådan för­hand­ling.

Rät­ten kan avsätta ett visst belopp till att täcka ford­ringar som inte har anmälts innan hand­lägg­ningen av frå­gan om fon­dens för­del­ning har avslu­tats vid tings­rät­ten. Detta belopp för­de­las när samt­liga anmälda ford­ringar har behand­lats och det kan antas att ytter­li­gare ford­ringar inte kom­mer att anmä­las.

För­del­ning av fon­den skall ske även om den som har upp­rät­tat fon­den inte har rätt till ansvars­be­gräns­ning. I ett sådant fall kan rät­ten på yrkande med­dela dom avse­ende den del av en ford­ran som inte får utdel­ning ur fon­den.

15 §   Ett laga­kraft­vun­net avgö­rande i begräns­nings­må­let i frå­gor om ansvar, rät­ten till ansvars­be­gräns­ning, ansvars­be­lop­pets stor­lek, anmälda ford­ringar och fon­dens för­del­ning gäl­ler mot alla som kan göra gäl­lande ford­ringar mot fon­den, oav­sett om de har anmält sina ford­ringar eller inte.

Avdel­ning IV Avtal om beford­ran


13 kap. Om styc­ke­gods­trans­port

Inle­dande bestäm­mel­ser

Defi­ni­tio­ner

1 §   I detta kapi­tel avses med

trans­por­tör: den som ingår avtal med en avsän­dare om trans­port av styc­ke­gods till sjöss,
under­trans­por­tör: den som till följd av ett upp­drag av trans­por­tö­ren utför trans­por­ten eller en del av den,
avsän­dare: den som ingår avtal med en trans­por­tör om trans­port av styc­ke­gods till sjöss,
avlas­tare: den som avläm­nar god­set för trans­port,
trans­port­do­ku­ment: ett konos­se­ment eller ett annat doku­ment som utfär­das till bevis om trans­portav­ta­let,
kon­ven­tio­nen: 1924 års inter­na­tio­nella kon­ven­tion rörande konos­se­ment med de änd­ringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggs­pro­to­koll (Haag-​Vis­by­reg­lerna),
kon­ven­tions­stat: en stat som är bun­den av kon­ven­tio­nen,
kon­ven­tions­fart: sjö­trans­port av gods mel­lan två sta­ter, när ett konos­se­ment ska utfär­das och
   1. den avta­lade last­nings­ham­nen lig­ger i en kon­ven­tions­stat,
   2. konos­se­men­tet har utfär­dats i en kon­ven­tions­stat, eller
   3. det i trans­portav­ta­let bestäms att kon­ven­tio­nen eller lag som grun­das på kon­ven­tio­nen ska gälla. Lag (2014:1452).

Tillämp­nings­om­råde

2 §   Detta kapi­tel är tillämp­ligt på avtal om sjö­trans­port av styc­ke­gods. Lag (2014:1452).

Cer­te­par­ti­fart

3 §   Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel är inte tillämp­liga på cer­te­par­tier för hel- eller del­be­frakt­ning av far­tyg. Om ett konos­se­ment har utfär­dats enligt ett cer­te­parti, skall emel­ler­tid bestäm­mel­serna tilläm­pas på konos­se­men­tet när detta bestäm­mer för­hål­lan­det mel­lan trans­por­tö­ren och inne­ha­va­ren av konos­se­men­tet.

Om ett avtal gäl­ler trans­port med far­tyg av gods för­de­lat på flera resor under en angi­ven tids­rymd, skall bestäm­mel­serna i detta kapi­tel tilläm­pas på varje resa. Utförs resan enligt ett cer­te­parti gäl­ler dock första styc­ket.

Avtals­be­stäm­mel­ser

4 §   En bestäm­melse i ett trans­portav­tal eller ett trans­port­do­ku­ment är ogil­tig i den utsträck­ning som den avvi­ker från detta kapi­tel eller från 19 kap. 1 § första styc­ket 5 och fjärde styc­ket eller ger trans­por­tö­ren rätt till för­säk­rings­er­sätt­ning för god­set eller annan lik­nande rätt, när det är fråga om inri­kes fart i Sve­rige eller fart mel­lan Sve­rige, Dan­mark, Fin­land och Norge. Det­samma gäl­ler i annan fart mel­lan två sta­ter om
   1. den avta­lade last­nings­ham­nen lig­ger i en kon­ven­tions­stat,
   2. den avta­lade loss­nings­ham­nen lig­ger i Sve­rige, Dan­mark, Fin­land eller Norge,
   3. flera loss­nings­ham­nar anges i avta­let och en av dessa är den fak­tiska loss­nings­ham­nen och denna lig­ger i Sve­rige, Dan­mark, Fin­land eller Norge,
   4. trans­port­do­ku­men­tet har utfär­dats i en kon­ven­tions­stat, eller
   5. det i trans­portav­ta­let bestäms att kon­ven­tio­nen eller lag som grun­das på kon­ven­tio­nen ska gälla.

Ogil­tig­he­ten påver­kar inte gil­tig­he­ten av avta­let eller doku­men­tet i övrigt.

I inri­kes fart i Sve­rige gäl­ler det som föl­jer av första styc­ket oav­sett vil­ket lands lag som i övrigt är tillämp­lig på avta­let. Det­samma gäl­ler i kon­ven­tions­fart, dock inte om par­terna har avta­lat att avta­let ska vara under­kas­tat lagen i en annan bestämd kon­ven­tions­stat.

Om trans­portav­ta­let är under­kas­tat kon­ven­tio­nen eller på denna grun­dad lag i en kon­ven­tions­stat, ska trans­port­do­ku­men­tet inne­hålla upp­gift om detta samt om att vill­kor som avvi­ker från kon­ven­tio­nens eller lagens bestäm­mel­ser till avsän­da­rens, avlas­ta­rens eller mot­ta­ga­rens nack­del är ogil­tiga. Lag (2014:1452).

4 a §   Det som sägs i 4 § gäl­ler inte 5, 8-11 och 14-23 §§ och utgör inte hel­ler hin­der mot att det tas in bestäm­mel­ser i trans­portav­ta­let om gemen­samt haveri. Trans­por­tö­ren får även utöka sitt ansvar och sina för­plik­tel­ser enligt detta kapi­tel.

Om det, med hän­syn till godsets ovan­liga beskaf­fen­het eller till­stånd eller de sär­skilda för­hål­lan­den eller vill­kor under vilka trans­por­ten ska utfö­ras, är skä­ligt att genom avtal inskränka trans­por­tö­rens ansva­rig­het eller utvidga trans­por­tö­rens rät­tig­he­ter enligt detta kapi­tel, ska ett sådant avtal gälla. Lag (2014:1452).

Avläm­nande och mot­ta­gande av god­set för trans­port

Avläm­nande av god­set

5 §   Avlas­ta­ren skall avlämna god­set på den plats och inom den tid som trans­por­tö­ren har angett. Det skall avläm­nas på ett sådant sätt och i ett sådant skick att det bekvämt och säkert kan tas ombord, stu­vas, trans­por­te­ras och los­sas.

Under­sök­ning av pack­ningen

6 §   Trans­por­tö­ren skall i skä­lig omfatt­ning under­söka om god­set är för­pac­kat på ett sådant sätt att det inte ska­das eller kan orsaka skada på per­son eller egen­dom. Om god­set avläm­nas i con­tai­ner eller lik­nande trans­por­tan­ord­ning, är trans­por­tö­ren dock inte skyl­dig att under­söka den invän­digt utom när det finns anled­ning att miss­tänka att trans­por­tan­ord­ningen är brist­fäl­ligt pac­kad.

Trans­por­tö­ren skall under­rätta avsän­da­ren om de bris­ter som han har upp­täckt. Han är inte skyl­dig att trans­por­tera god­set, om han inte genom skä­liga åtgär­der kan göra det läm­pat för trans­port.

Far­ligt gods

7 §   Utö­ver vad som föl­jer av sär­skilda före­skrif­ter gäl­ler att far­ligt gods skall vara märkt som far­ligt på lämp­ligt sätt. Avsän­da­ren skall i god tid under­rätta trans­por­tö­ren och den under­trans­por­tör till vil­ken god­set avläm­nas om godsets far­liga beskaf­fen­het och ange de säker­hets­åt­gär­der som kan vara nöd­vän­diga.

Om avsän­da­ren i annat fall kän­ner till att god­set är av sådan beskaf­fen­het att trans­por­ten kan med­föra fara eller väsent­lig olä­gen­het för per­son, far­tyg eller last, skall han även upp­lysa om detta.

Gods som ford­rar sär­skild vård

8 §   Om god­set ford­rar sär­skild vård skall avsän­da­ren i god tid upp­lysa om detta och ange de åtgär­der som kan vara nöd­vän­diga.
God­set skall vid behov mär­kas på lämp­ligt sätt.

Kvitto på mot­ta­gan­det av god­set

9 §   Avlas­ta­ren har rätt att få kvitto på mot­ta­gan­det av god­set allt­ef­tersom det avläm­nas.

Bestäm­mel­ser om utfär­dande av konos­se­ment och andra trans­port doku­ment finns i 42-​-59 §§.

Frakt

10 §   Om inte annat är avta­lat, skall den frakt beta­las som är gängse när god­set avläm­nas för trans­port. Frak­ten skall beta­las när god­set tas emot.

För gods som inte finns i behåll vid trans­por­tens slut, skall frakt beta­las endast om god­set har gått för­lo­rat till följd av sin egen beskaf­fen­het, brist­fäl­lig för­pack­ning eller fel eller för­sum­melse på avsän­da­rens sida eller om trans­por­tö­ren har sålt god­set för äga­rens räk­ning eller los­sat, oskad­lig­gjort eller för­stört det enligt 41 §.

Erlagd frakt skall beta­las till­baka om trans­por­tö­ren enligt andra styc­ket inte har rätt till frakt.

Från­trä­dande och avtals­brott

11 §   Från­trä­der avsän­da­ren trans­portav­ta­let innan trans­por­ten bör­jat, har trans­por­tö­ren rätt till ersätt­ning för frakt­för­lust och annan skada.

Om god­set inte avläm­nas i rätt tid får trans­por­tö­ren häva trans­portav­ta­let om dröjs­må­let utgör ett väsent­ligt avtals­brott. Om trans­por­tö­ren vill häva avta­let, skall han med­dela detta inom skä­lig tid efter det att avsän­da­ren har gjort en för­frå­gan därom, dock senast när god­set tas emot för trans­port. Gör han inte det går häv­nings­rät­ten för­lo­rad. Hävs avta­let har trans­por­tö­ren rätt till ersätt­ning för frakt­för­lust och annan skada.

Om avsän­da­ren eller mot­ta­ga­ren begär att trans­por­ten skall avbry­tas och god­set läm­nas ut på annan plats än bestäm­mel­se­or­ten, har trans­por­tö­ren rätt till ersätt­ning för frakt­för­lust och annan skada. Trans­por­ten får dock inte avbry­tas om avbrot­tet skulle med­föra väsent­lig skada eller olä­gen­het för trans­por­tö­ren eller någon annan avsän­dare.

Bestäm­mel­serna i 14 kap. 32 § andra-​​-​fjärde styc­kena skall ha mot­sva­rande tillämp­ning.

Trans­por­ten

Trans­por­tö­rens plikt att ta till vara last­ä­ga­rens intres­sen

12 §   Trans­por­tö­ren skall utföra trans­por­ten med till­bör­lig omsorg och skynd­sam­het, vårda god­set och även i övrigt ta till vara last­ä­ga­rens intres­sen från mot­ta­gan­det till utläm­nan­det av god­set.

Trans­por­tö­ren skall se till att det far­tyg som används för trans­por­ten är sjö­vär­digt, vari också inne­fat­tas att det är behö­ri­gen beman­nat och utrus­tat och att last­rum, kyl- och frys­rum samt övriga utrym­men i far­ty­get, i vilka god­set las­tas, är i gott skick för att god­set skall kunna tas emot, trans­por­te­ras och beva­ras.

Om gods har gått för­lo­rat, ska­dats eller för­se­nats, skall trans­por­tö­ren sna­rast lämna under­rät­telse om detta till den som avsän­da­ren har angett. Kan sådan under­rät­telse inte läm­nas, skall last­ä­ga­ren eller, om denne inte är känd, avsän­da­ren under­rät­tas.
Det­samma gäl­ler om trans­por­ten inte kan full­föl­jas på avsett sätt.

Däckslast

13 §   Gods får trans­por­te­ras på däck endast om detta är tillå­tet enligt trans­portav­ta­let, föl­jer av han­dels­bruk eller sed­vänja i den fart det gäl­ler eller krävs enligt lag eller annan för­fatt­ning.

Om god­set enligt avta­let skall eller får trans­por­te­ras på däck, skall detta anges i trans­port­do­ku­men­tet. Har så inte skett skall trans­por­tö­ren visa att trans­port på däck har avta­lats.
Trans­por­tö­ren får inte åbe­ropa ett sådant avtal mot tredje man som har för­vär­vat konos­se­ment i god tro.

Sär­skilda bestäm­mel­ser om ansvar för däckslast finns i 34 §.

Trans­por­tö­rens avtals­brott 14 § Avsän­da­ren får häva trans­portav­ta­let på grund av dröjs­mål eller annat avtals­brott på trans­por­tö­rens sida om avtals­brot­tet är väsent­ligt. Sedan god­set har avläm­nats får avsän­da­ren inte häva avta­let om utläm­nande av god­set skulle med­föra väsent­lig skada eller olä­gen­het för någon annan avsän­dare.

Om avsän­da­ren vill häva avta­let, skall han med­dela detta inom skä­lig tid efter det att han måste antas ha fått kän­ne­dom om avtals­brot­tet. Gör han inte det går häv­nings­rät­ten för­lo­rad.

Trans­portav­brott och avstånds­frakt

15 §   Går det far­tyg som trans­por­te­rar eller som skall trans­por­tera god­set för­lo­rat eller för­kla­ras det efter skada inte kunna sät­tas i stånd, bort­fal­ler på grund därav inte trans­por­tö­rens skyl­dig­het att full­följa trans­por­ten.

Om det upp­kom­mer ett hin­der som med­för att far­ty­get inte kan anlöpa loss­nings­ham­nen och lossa god­set eller om detta inte kan ske utan oskä­ligt uppe­håll, får trans­por­tö­ren i stäl­let välja en annan lämp­lig loss­nings­hamn.

I fråga om från­trä­dande av trans­portav­ta­let på grund av krigs­fara tilläm­pas bestäm­mel­serna i 14 kap. 38 och 40 §§.

Har en del av trans­por­ten utförts när avta­let hävs eller fal­ler bort eller när god­set av någon annan anled­ning los­sas i en annan hamn än den avta­lade loss­nings­ham­nen, har trans­por­tö­ren rätt till avstånds­frakt enligt bestäm­mel­serna i 14 kap. 21 §.

Trans­por­tö­rens behö­rig­het att handla på last­ä­ga­rens väg­nar

16 §   Blir det nöd­vän­digt att vidta sär­skilda åtgär­der för att bevara eller trans­por­tera god­set eller i övrigt ta till vara last­ä­ga­rens intres­sen, skall trans­por­tö­ren inhämta anvis­ning från last­ä­ga­ren.

Om tiden eller omstän­dig­he­terna i övrigt inte med­ger att anvis­ning inhäm­tas eller kom­mer anvis­ning inte fram i tid, får trans­por­tö­ren på last­ä­ga­rens väg­nar vidta nöd­vän­diga åtgär­der och före­träda denne i frå­gor som rör god­set. Även om åtgär­den inte var nöd­vän­dig är last­ä­ga­ren bun­den om tredje man var i god tro.

Under­rät­telse om de åtgär­der som har vid­ta­gits skall läm­nas enligt bestäm­mel­serna i 12 § tredje styc­ket.

Last­ä­ga­rens ansvar för trans­por­tö­rens åtgär­der

17 §   Last­ä­ga­ren sva­rar för de åtgär­der som trans­por­tö­ren har vid­ta­git och de utgif­ter denne har haft för godsets behov. Om trans­por­tö­ren har hand­lat utan anvis­ning sva­rar last­ä­ga­ren dock inte med högre belopp än vär­det vid trans­por­tens bör­jan av det gods som åtgär­derna eller utgif­terna avsåg.

Utläm­nande av god­set

Trans­por­tö­rens utläm­nande av god­set

18 §   Mot­ta­ga­ren skall på bestäm­mel­se­or­ten ta emot god­set på den plats och inom den tid som trans­por­tö­ren har angett. God­set skall läm­nas ut på ett sådant sätt att det kan tas emot bekvämt och säkert.

Den som är behö­rig att ta emot god­set har rätt att besik­tiga det före mot­ta­gan­det.

Mot­ta­ga­rens skyl­dig­het att betala frakt och andra ford­ringar

19 §   Läm­nas god­set ut mot konos­se­ment blir mot­ta­ga­ren genom att ta emot god­set skyl­dig att betala frakt och andra ford­ringar som trans­por­tö­ren har enligt konos­se­men­tet.

Om god­set har läm­nats ut på något annat sätt än mot konos­se­ment, är mot­ta­ga­ren skyl­dig att betala frakt och andra ford­ringar enligt trans­portav­ta­let endast om han har under­rät­tats om ford­ring­arna vid utläm­nan­det eller han ändå insåg eller borde ha insett att trans­por­tö­ren inte hade fått betalt.

Rätt att hålla inne god­set

20 §   Har trans­por­tö­ren ford­ringar enligt 19 § eller andra ford­ringar för vilka säker­het finns genom sjö­panträtt i god­set enligt 3 kap. 43 §, är han inte skyl­dig att lämna ut god­set för­rän mot­ta­ga­ren antingen har betalt ford­ring­arna eller ställt säker­het för dem.

Upp­lägg­ning av gods

21 §   Avhäm­tas inte god­set inom den tid trans­por­tö­ren har angett eller annars inom skä­lig tid, får det läg­gas upp i säkert för­var för mot­ta­ga­rens räk­ning.

Under­rät­telse om att god­set har lagts upp skall läm­nas enligt bestäm­mel­serna i 12 § tredje styc­ket. I under­rät­tel­sen skall anges en skä­lig frist efter vars slut för­sälj­ning av god­set eller annat för­fo­gande över detta kan ske enligt 22 §.

Trans­por­tö­rens för­fo­gande över gods som inte har avhäm­tats

22 §   Sedan fris­ten enligt 21 § andra styc­ket har löpt ut, har trans­por­tö­ren rätt att sälja upp­lagt gods i den omfatt­ning det är nöd­vän­digt för att täcka kost­na­derna vid för­sälj­ningen och ford­ringar som nämns i 20 §.

Trans­por­tö­ren skall för­fara med omsorg vid för­sälj­ningen.

Om god­set inte kan säl­jas eller om det är uppen­bart att kost­na­derna vid en för­sälj­ning inte skulle täc­kas av för­sälj­nings­sum­man, får trans­por­tö­ren för­foga över god­set på något annat för­svar­ligt sätt.

Avsän­da­rens ansvar för ford­ringar

23 §   Läm­nas god­set ut till mot­ta­ga­ren utan betal­ning av en sådan ford­ran mot avsän­da­ren som mot­ta­ga­ren skulle ha betalt, kvar­står avsän­da­rens ansvar, om inte utläm­nan­det med­för skada för avsän­da­ren och trans­por­tö­ren måste ha insett detta.

Trans­por­tö­ren är inte skyl­dig att sälja upp­lagt gods för att få betalt för en sådan ford­ran mot avsän­da­ren som mot­ta­ga­ren skulle ha betalt. Om för­sälj­ning ändå sker utan att ford­ring­arna täcks, är avsän­da­ren ansva­rig för bris­ten.

Trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar

Ansvars­pe­ri­o­den

24 §   Trans­por­tö­ren är ansva­rig för god­set medan det är i hans vård i last­nings­ham­nen, under trans­por­ten och i loss­nings­ham­nen.

Trans­por­tö­ren anses ha god­set i sin vård enligt första styc­ket från den tid­punkt då han tar emot god­set från avlas­ta­ren eller från myn­dig­het eller någon annan till vil­ken god­set måste över­läm­nas enligt lag eller bestäm­mel­ser som gäl­ler i last­nings­ham­nen.

Trans­por­tö­ren anses inte längre ha god­set i sin vård enligt första styc­ket
   1. när han har läm­nat ut god­set till mot­ta­ga­ren,
   2. om mot­ta­ga­ren inte tar emot god­set från trans­por­tö­ren, när detta har lagts upp för mot­ta­ga­rens räk­ning i enlig­het med avta­let eller enligt lag eller vad som är bruk­ligt i loss­nings­ham­nen, eller
   3. när han har över­läm­nat god­set till en myn­dig­het eller någon annan till vil­ken god­set måste över­läm­nas enligt lag eller bestäm­mel­ser som gäl­ler i loss­nings­ham­nen.

Ansvar för sak­skada

25 §   Trans­por­tö­ren är ansva­rig för skada till följd av att god­set går för­lo­rat eller ska­das medan det är i hans vård ombord eller i land, om han inte visar att var­ken fel eller för­sum­melse av honom själv eller någon som han sva­rar för har orsa­kat eller med­ver­kat till ska­dan.

Trans­por­tö­ren är inte ansva­rig för skada som beror på åtgär­der för att rädda per­so­ner eller på skä­liga åtgär­der för att bärga far­tyg eller annan egen­dom till sjöss.

Om fel eller för­sum­melse på trans­por­tö­rens sida till­sam­mans med någon annan orsak har för­an­lett skada, är trans­por­tö­ren endast ansva­rig i den mån ska­dan kan hän­fö­ras till felet eller för­sum­mel­sen. Trans­por­tö­ren skall visa i vil­ken utsträck­ning ska­dan inte är att hän­föra till fel eller för­sum­melse på hans sida.

Ansvar för skada på grund av oakt­sam navi­ge­ring och brand

26 §   Trans­por­tö­ren är inte ansva­rig om han visar att ska­dan beror på
   1. fel eller för­sum­melse som befäl­ha­va­ren, med­lem av besätt­ningen, lots eller någon annan som har utfört arbete i far­ty­gets tjänst har gjort sig skyl­dig till vid navi­ge­ringen eller hand­ha­van­det av far­ty­get, eller
   2. brand som inte har orsa­kats genom fel eller för­sum­melse av honom själv.

Trans­por­tö­ren är dock ansva­rig för skada som beror på att han eller någon som han sva­rar för har brustit i till­bör­lig omsorg när det gällt att göra far­ty­get sjö­vär­digt före resans bör­jan. Trans­por­tö­ren skall till befri­else från ansvar visa att sådan omsorg har iakt­ta­gits.

Ansvar för levande djur

27 §   Trans­por­tö­ren är inte ansva­rig för för­lust av eller skada på levande djur som beror på de sär­skilda ris­ker som är för­e­nade med sådana trans­por­ter.

Om trans­por­tö­ren visar att han har följt de sär­skilda anvis­ningar som har läm­nats beträf­fande dju­ren och att för­lus­ten eller ska­dan kan vara att hän­föra till sådana ris­ker som angetts i första styc­ket, är han inte ansva­rig för för­lus­ten eller ska­dan, såvida det inte visas att för­lus­ten eller ska­dan helt eller del­vis har orsa­kats av fel eller för­sum­melse av honom själv eller någon som han sva­rar för.

Ansvar för dröjsmåls­skada

28 §   Trans­por­tö­ren är ansva­rig enligt 25-​-27 §§ för skada till följd av dröjs­mål med utläm­nan­det av god­set.

Dröjs­mål med utläm­nan­det av god­set före­lig­ger när god­set inte har läm­nats ut i den loss­nings­hamn som föl­jer av trans­portav­ta­let inom avta­lad tid eller, om någon frist inte har avta­lats, inom den trans­port­tid som det med hän­syn till omstän­dig­he­terna är skä­ligt att begära av en omsorgs­full trans­por­tör.

Om god­set inte har läm­nats ut inom 60 dagar räk­nat från den dag då det enligt andra styc­ket skulle ha läm­nats ut, får ersätt­ning krä­vas såsom för för­lust av god­set enligt 25 §.

Beräk­ning av ska­de­stånd vid sak­skada

29 §   Ska­de­stånd på grund av att god­set har gått för­lo­rat eller ska­dats beräk­nas med utgångs­punkt i vär­det av gods av samma slag på den plats och vid den tid god­set enligt avtal läm­na­des ut eller skulle ha läm­nats ut.

Vär­det av god­set bestäms efter börs­pri­set eller, om ett sådant pris sak­nas, efter mark­nads­pri­set. Finns det var­ken börs- eller mark­nads­pris, bestäms vär­det efter det gängse vär­det på gods av samma slag och kva­li­tet.

Ansvars­grän­ser

30 §   Trans­por­tö­rens ansvar är begrän­sat till 667 sär­skilda drag­nings­rät­ter (SDR) för varje kolli eller annan enhet av god­set eller, om ansva­ret där­i­ge­nom blir högre, till 2 SDR för varje kilo av det berörda godsets brut­to­vikt. Vad som för­stås med SDR anges i 22 kap. 3 §.

Ansvars­grän­sen för enhets­las­tat gods

31 §   Har en con­tai­ner, last­pall eller lik­nande trans­por­tan­ord­ning använts för att sam­man­föra god­set, skall vid tillämp­ning av 30 § varje kolli eller annan enhet som enligt trans­port­do­ku­men­tet har för­pac­kats i trans­por­tan­ord­ningen anses som ett kolli eller en enhet.
I övrigt skall god­set i trans­por­tan­ord­ningen anses som en enhet.
Har själva trans­por­tan­ord­ningen gått för­lo­rad eller ska­dats, skall denna anses som en sär­skild enhet, om den inte ägs eller på annat sätt har hål­lits till handa av trans­por­tö­ren.

Ansvar som inte grun­das på trans­portav­ta­let

32 §   Bestäm­mel­serna om fri­het från och begräns­ning av trans­por­tö­rens ansvar gäl­ler även om talan mot honom inte grun­das på trans­portav­ta­let.

Bestäm­mel­serna om fri­het från och begräns­ning av trans­por­tö­rens ansvar skall tilläm­pas, om talan förs mot någon som trans­por­tö­ren sva­rar för och denne visar att han har hand­lat i tjäns­ten eller för upp­dra­gets full­gö­rande.

Det sam­man­lagda ansva­ret som kan åläg­gas trans­por­tö­ren och de per­so­ner som han sva­rar för får inte över­stiga ansvars­grän­serna enligt 30 §.

För­lust av rät­ten till ansvars­be­gräns­ning

33 §   Rätt till ansvars­be­gräns­ning före­lig­ger inte för den som visas själv ha orsa­kat ska­dan upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het och med insikt att sådan skada san­no­likt skulle upp­komma.

Ansvar för däckslast

34 §   Trans­por­te­ras gods på däck i strid med 13 § är trans­por­tö­ren, oav­sett bestäm­mel­serna i 25-​-28 §§, ansva­rig för skada som ute­slu­tande är en följd av trans­por­ten på däck. I fråga om ansva­rets omfatt­ning gäl­ler 30 och 33 §§.

Om gods har trans­por­te­rats på däck i strid med ett uttryck­ligt avtal om trans­port under däck, före­lig­ger inte rätt till ansvars­be­gräns­ning enligt detta kapi­tel.

Trans­por­tö­rens ansvar för under­trans­por­tör

35 §   Utförs trans­por­ten helt eller del­vis av en under­trans­por­tör, för­blir trans­por­tö­ren ansva­rig enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel som om han själv hade utfört hela trans­por­ten.

Om det uttryck­li­gen har avta­lats att en bestämd del av trans­por­ten skall utfö­ras av en namn­gi­ven under­trans­por­tör, får trans­por­tö­ren för­be­hålla sig fri­het från ansvar för skada som orsa­kas av en hän­delse vil­ken inträf­far medan god­set är i under­trans­por­tö­rens vård. Trans­por­tö­ren skall visa att ska­dan har orsa­kats av en sådan hän­delse.

För­be­håll enligt andra styc­ket är dock utan ver­kan om talan inte kan väc­kas mot under­trans­por­tö­ren vid en dom­stol som anges i 60 §.

Under­trans­por­tö­rens ansvar

36 §   Under­trans­por­tö­ren är ansva­rig enligt samma reg­ler som trans­por­tö­ren för den del av trans­por­ten som han utför.
Bestäm­mel­serna i 32 och 33 §§ har mot­sva­rande tillämp­ning.

Om trans­por­tö­ren har åta­git sig ansvar utö­ver vad som föl­jer av detta kapi­tel eller avstått från rät­tig­he­ter enligt detta kapi­tel, är under­trans­por­tö­ren bun­den endast om han har läm­nat skrift­ligt sam­tycke.

Gemen­samt ansvar

37 §   Är både trans­por­tö­ren och under­trans­por­tö­ren ansva­riga sva­rar de soli­da­riskt.

Det sam­man­lagda ansva­ret som kan åläg­gas trans­por­tö­ren och under­trans­por­tö­ren och de per­so­ner som de sva­rar för, får inte över­stiga ansvars­grän­serna enligt 30 §, om inte annat föl­jer av 33 §.

Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel utgör inte hin­der för avtal om regress mel­lan trans­por­tö­ren och under­trans­por­tö­ren.

Rekla­ma­tion

38 §   Har god­set läm­nats ut till mot­ta­ga­ren utan att denne skrift­li­gen under­rät­tat trans­por­tö­ren om för­lust eller skada som han har eller borde ha iakt­ta­git, och om för­lus­tens eller ska­dans all­männa art, anses god­set utläm­nat sådant det har beskri­vits i trans­port­do­ku­men­tet, om annat inte visas. Om för­lus­ten eller ska­dan inte kunde iakt­tas vid utläm­nan­det, gäl­ler det­samma om sådan under­rät­telse inte har läm­nats senast tre dagar där­ef­ter.

Skrift­lig under­rät­telse behö­ver inte läm­nas om för­lust eller skada som har kon­sta­te­rats vid gemen­sam besikt­ning av god­set.

Trans­por­tö­ren är inte ansva­rig för skada till följd av dröjs­mål med utläm­nan­det av god­set om inte skrift­lig under­rät­telse om ska­dan har läm­nats till trans­por­tö­ren inom 60 dagar efter det att god­set över­läm­na­des till mot­ta­ga­ren.

Under­rät­telse får läm­nas till den under­trans­por­tör som har läm­nat ut god­set eller till trans­por­tö­ren.

Bidrag vid gemen­samt haveri m. m.

39 §   Bestäm­mel­serna i 24-​-38 §§ om trans­por­tö­rens ansvar för för­lust av eller skada på god­set gäl­ler även i fråga om mot­ta­ga­rens rätt att vägra betala bidrag vid gemen­samt haveri och trans­por­tö­rens skyl­dig­het att utge ersätt­ning för ett sådant bidrag eller för bär­gar­lön som mot­ta­ga­ren har betalt.

Avsän­da­rens ska­de­stånds­an­svar

All­män regel om ska­de­stånds­an­sva­ret

40 §   Avsän­da­ren är inte ansva­rig för skada, inbe­gri­pet skada på far­ty­get, som har upp­kom­mit för trans­por­tö­ren eller under­trans­por­tö­ren utan att ska­dan har orsa­kats av fel eller för­sum­melse av honom själv eller någon som han sva­rar för. Den för vil­ken avsän­da­ren sva­rar är inte hel­ler ansva­rig för skada som har upp­kom­mit utan fel eller för­sum­melse av honom själv eller någon som han sva­rar för.

Far­ligt gods

41 §   Har avsän­da­ren över­läm­nat far­ligt gods till trans­por­tö­ren eller till en under­trans­por­tör utan att enligt 7 § upp­lysa om godsets far­liga beskaf­fen­het och om nöd­vän­diga säker­hets­åt­gär­der och har den som tar emot god­set inte hel­ler annars kän­ne­dom om dess far­liga beskaf­fen­het, är avsän­da­ren ansva­rig mot trans­por­tö­ren och varje under­trans­por­tör för kost­na­der och annan skada som upp­kom­mer med anled­ning av trans­por­ten av sådant gods.
Trans­por­tö­ren eller under­trans­por­tö­ren får i sådant fall efter omstän­dig­he­terna lossa, oskad­lig­göra eller för­störa god­set utan skyl­dig­het att betala ersätt­ning.

Den som från annan än avsän­da­ren har tagit emot god­set med kän­ne­dom om dess far­liga beskaf­fen­het får inte åbe­ropa bestäm­mel­serna i första styc­ket.

Gods som visar sig utgöra fara för per­son eller egen­dom får trans­por­tö­ren efter omstän­dig­he­terna lossa, oskad­lig­göra eller för­störa utan skyl­dig­het att betala ersätt­ning.

Konos­se­ment och andra trans­port­do­ku­ment

Konos­se­ment

42 §   Med konos­se­ment (bill of lading) för­stås ett doku­ment som
   1. utgör bevis om ett avtal om sjö­trans­port och om att trans­por­tö­ren har tagit emot eller las­tat god­set och
   2. beteck­nas med ordet konos­se­ment eller inne­hål­ler ett åta­gande av trans­por­tö­ren att lämna ut god­set endast mot att doku­men­tet åter­ställs.

Konos­se­ment får stäl­las till viss man, till viss man eller order eller till inne­ha­va­ren. Ett konos­se­ment som är ställt till viss man anses som ett order­ko­nos­se­ment, om det inte har gjorts för­be­håll mot över­lå­telse genom uttryc­ket "icke till order" eller lik­nande.

Konos­se­men­tet bestäm­mer vill­ko­ren för godsets trans­port och utläm­nande, när det gäl­ler för­hål­lan­det mel­lan trans­por­tö­ren och en annan inne­ha­vare av konos­se­men­tet än avsän­da­ren.
Bestäm­mel­ser i trans­portav­ta­let som inte har tagits in i konos­se­men­tet får inte göras gäl­lande mot en sådan inne­ha­vare, om inte konos­se­men­tet inne­hål­ler en hän­vis­ning till dem.

Genom­gångs­ko­nos­se­ment

43 §   Med genom­gångs­ko­nos­se­ment för­stås ett konos­se­ment i vil­ket det anges att trans­por­ten av god­set skall utfö­ras av mer än en trans­por­tör.

Den som utfär­dar ett genom­gångs­ko­nos­se­ment skall se till att det i ett sär­skilt konos­se­ment som utfär­das för en del av trans­por­ten anges att god­set trans­por­te­ras enligt genom­gångs­ko­nos­se­ment.

Avlas­ta­rens rätt att få konos­se­ment

44 §   När trans­por­tö­ren har tagit emot god­set skall han på avlas­ta­rens begä­ran utfärda mot­tag­nings­ko­nos­se­ment.

Sedan god­set har las­tats skall ombord­ko­nos­se­ment utfär­das, om avlas­ta­ren begär det. Om mot­tag­nings­ko­nos­se­ment har utfär­dats skall det åter­läm­nas när ombord­ko­nos­se­men­tet utfär­das. Ett mot­tag­nings­ko­nos­se­ment utgör ett ombord­ko­nos­se­ment sedan det på doku­men­tet har anteck­nats nam­net på det eller de far­tyg som god­set har las­tats i samt tiden för last­ningen.

Avlas­ta­ren har rätt att få sär­skilda konos­se­ment för delar av god­set, om det kan ske utan väsent­lig olä­gen­het.

Befäl­havar­ko­nos­se­ment

45 §   Ett konos­se­ment som har under­teck­nats av befäl­ha­va­ren på det far­tyg som trans­por­te­rar god­set skall anses vara under­teck­nat på trans­por­tö­rens väg­nar.

Konos­se­men­tets inne­håll

46 §   Ett konos­se­ment skall inne­hålla upp­gift om
   1. godsets art, inbe­gri­pet dess far­liga egen­ska­per, nöd­vän­diga mär­ken för att iden­ti­fi­era god­set, kolli-​​ eller styc­ke­tal samt godsets vikt eller mängd uttryckt på annat sätt, allt enligt avlas­ta­rens upp­gif­ter,
   2. godsets och för­pack­ning­ens syn­liga till­stånd,
   3. trans­por­tö­rens namn och orten där han har sitt huvud­kon­tor,
   4. avlas­ta­rens namn,
   5. mot­ta­ga­ren, när denne har angetts av avlas­ta­ren,
   6. den i trans­portav­ta­let angivna last­nings­ham­nen och den dag då trans­por­tö­ren tog emot god­set i denna hamn,
   7. den i trans­portav­ta­let angivna loss­nings­ham­nen och en even­tu­ell över­ens­kom­melse om tiden för godsets utläm­nande i denna hamn,
   8. anta­let exem­plar, om konos­se­men­tet har utställts i mer än ett exem­plar,
   9. orten där konos­se­men­tet har utställts,
   10. frak­tens stor­lek, om den skall beta­las av mot­ta­ga­ren, eller upp­gift om att frakt skall beta­las av honom samt övriga vill­kor för godsets trans­port och utläm­nande,
   11. i vad mån trans­por­ten är under­kas­tad kon­ven­tio­nen (4 § tredje styc­ket),
   12. att god­set i före­kom­mande fall skall eller får trans­por­te­ras på däck, och
   13. den högre ansvars­gräns som par­terna kan ha avta­lat.

Ett ombord­ko­nos­se­ment skall dess­utom inne­hålla upp­gift om far­ty­gets namn och natio­na­li­tet, plat­sen för last­ningen samt dagen då last­ningen avslu­ta­des.

Konos­se­men­tet skall under­teck­nas av trans­por­tö­ren eller någon som hand­lar på hans väg­nar. Under­skrif­ten får fram­stäl­las på meka­nisk eller elektro­nisk väg.

Avsak­nad av upp­gif­ter i konos­se­men­tet

47 §   Ett doku­ment som upp­fyl­ler kra­ven enligt 42 § första styc­ket utgör konos­se­ment även om upp­gift som anges i 46 § sak­nas.

Trans­por­tö­rens under­sök­nings­plikt

48 §   Trans­por­tö­ren skall i skä­lig omfatt­ning under­söka att de upp­gif­ter om god­set som tas in i konos­se­men­tet enligt 46 § första styc­ket punkt 1 är rik­tiga. Om han har skä­lig anled­ning att betvivla upp­gif­ter­nas rik­tig­het eller inte har haft rim­lig möj­lig­het att under­söka rik­tig­he­ten, skall han i konos­se­men­tet göra för­be­håll som ger uttryck för detta.

Konos­se­men­tets bevis­ver­kan

49 §   Konos­se­men­tet gäl­ler som bevis om att god­set har tagits emot eller, om ombord­ko­nos­se­ment har utfär­dats, las­tats såsom det har beskri­vits i konos­se­men­tet, om annat inte visas eller för­be­håll har gjorts enligt 48 §. Sak­nas upp­gift om godsets och för­pack­ning­ens syn­liga till­stånd i konos­se­men­tet, skall i detta anses anteck­nat att god­set var i gott syn­ligt till­stånd, om inte annat visas.

Ett konos­se­ment som inte utvi­sar att frakt skall beta­las av mot­ta­ga­ren (46 § första styc­ket punkt 10) utgör, om annat inte visas, bevis om att frakt inte skall beta­las av honom. Mot­sva­rande gäl­ler, om det belopp som skall beta­las som ersätt­ning för över­lig­ge­tid inte har angetts i konos­se­men­tet.

Om tredje man i god tro har löst in konos­se­men­tet i för­li­tan på att upp­gif­terna i det är rik­tiga, är mot­be­vis­ning enligt första och andra styc­kena inte tillå­ten. Om trans­por­tö­ren insåg eller borde ha insett att en upp­gift om god­set var orik­tig, får han inte åbe­ropa för­be­håll som avses i 48 § om för­be­hål­let inte inne­hål­ler en uttryck­lig anmärk­ning om upp­gif­tens orik­tig­het.

Ansvar för vil­se­le­dande upp­gif­ter

50 §   Lider tredje man skada genom att lösa in konos­se­ment i för­li­tan på att upp­gif­terna i det är rik­tiga, är trans­por­tö­ren ansva­rig om han insåg eller borde ha insett att konos­se­men­tet var vil­se­le­dande för tredje man. Rätt till ansvars­be­gräns­ning enligt detta kapi­tel före­lig­ger där­vid inte.

Om god­set inte mot­sva­rar upp­gif­terna i konos­se­men­tet, är trans­por­tö­ren på mot­ta­ga­rens begä­ran skyl­dig att uppge om avlas­ta­ren har åta­git sig att hålla trans­por­tö­ren ska­des­lös för orik­tig eller ofull­stän­dig upp­gift (indem­ni­tets­för­kla­ring) och att låta mot­ta­ga­ren få del av en sådan för­kla­ring.

Avlas­ta­rens garan­ti­an­svar

51 §   Avlas­ta­ren ansva­rar mot trans­por­tö­ren för rik­tig­he­ten av de upp­gif­ter om god­set som på hans begä­ran har tagits in i konos­se­men­tet.

Om avlas­ta­ren har åta­git sig att ersätta trans­por­tö­ren för skada som upp­kom­mer till följd av att konos­se­ment utfär­das med fel­ak­tiga upp­gif­ter eller utan för­be­håll, är han ändå inte ansva­rig om detta har gjorts i syfte att vil­se­leda för­vär­vare av konos­se­men­tet. I ett sådant fall sva­rar avlas­ta­ren inte hel­ler enligt första styc­ket.

Rätt att få ut god­set

52 §   Den som före­ter ett konos­se­ment och genom dess inne­håll eller, vid order­ko­nos­se­ment, genom en sam­man­häng­ande och till honom fort­gå­ende följd av över­lå­tel­ser (indos­sa­ment) eller över­lå­telse in blanco fram­trä­der som rätt inne­ha­vare av konos­se­men­tet, är behö­rig som mot­ta­gare av god­set.

Om konos­se­men­tet har utfär­dats i flera exem­plar är det för utläm­nande på bestäm­mel­se­or­ten till­räck­ligt att mot­ta­ga­ren visar sin behö­rig­het genom att förete ett konos­se­mentsex­em­plar. Läm­nas god­set ut på en annan plats, måste dess­utom övriga exem­plar åter­läm­nas eller säker­het stäl­las för anspråk som inne­ha­vare av ute­lö­pande exem­plar kan göra gäl­lande mot trans­por­tö­ren.

Flera konos­se­ment­s­in­ne­ha­vare

53 §   Anmä­ler sig flera mot­ta­gare, och före­ter de skilda exem­plar av konos­se­men­tet, skall trans­por­tö­ren lägga upp god­set under säker vård för rätt mot­ta­ga­res räk­ning. Under­rät­telse om åtgär­den skall sna­rast läm­nas till dem som har anmält sig.

Utläm­nande mot konos­se­ment

54 §   Mot­ta­ga­ren har rätt att få ut god­set endast om han depo­ne­rar konos­se­men­tet och läm­nar kvitto allt­ef­tersom god­set läm­nas ut.

Sedan allt gods har läm­nats ut, skall konos­se­men­tet med påteck­nad kvit­te­ring åter­stäl­las till trans­por­tö­ren.

Utläm­nande när konos­se­men­tet har för­kom­mit

55 §   Har ansö­kan gjorts om dödande av ett för­kom­met konos­se­ment får sökan­den, sedan offent­lig stäm­ning har utfär­dats, fordra att god­set läm­nas ut, om säker­het ställs för ersätt­ning som trans­por­tö­ren kan tvingas att betala på grund av det för­komna konos­se­men­tet.

För­värv av konos­se­ment i god tro

56 §   Över­lå­ter en konos­se­ment­s­in­ne­ha­vare konos­se­mentsex­em­plar till flera per­so­ner, har den som först tar emot ett exem­plar i god tro rätt till god­set. Om god­set har läm­nats ut på bestäm­mel­se­or­ten till inne­ha­va­ren av ett annat exem­plar, är denne inte skyl­dig att lämna ifrån sig vad han redan i god tro har fått ut.

Den som i god tro har för­vär­vat ett order-​​ eller inne­havar­ko­nos­se­ment är inte skyl­dig att lämna ut konos­se­men­tet till den för vil­ken det har för­kom­mit.

Stopp­nings­rätt m. m.

57 §   Den rätt en säl­jare har att hindra att det sålda god­set utges eller att kräva det till­baka gäl­ler även om konos­se­ment beträf­fande god­set har över­läm­nats till köpa­ren.

Rätt enligt första styc­ket får inte göras gäl­lande mot tredje man som i god tro har för­vär­vat ett order-​​ eller inne­havar­ko­nos­se­ment.

Sjö­frakt­se­del

58 §   Med sjö­frakt­se­del (sea way­bill) för­stås ett doku­ment som
   1. utgör bevis om ett avtal om sjö­trans­port och om att trans­por­tö­ren har tagit emot god­set och
   2. inne­hål­ler ett åta­gande av trans­por­tö­ren att lämna ut god­set till den mot­ta­gare som anges i doku­men­tet.

Avsän­da­ren får, även sedan sjö­frakt­se­del har utfär­dats, bestämma att god­set skall läm­nas ut till någon annan än den mot­ta­gare som anges i doku­men­tet, om han inte i för­hål­lande till trans­por­tö­ren har avstått från denna rätt eller mot­ta­ga­ren inte redan har gjort sin rätt gäl­lande. Konos­se­ment får begä­ras enligt 44 §, om avsän­da­ren inte har avstått från sin rätt enligt andra styc­ket att utse en annan mot­ta­gare.

Sjö­frakt­se­delns inne­håll och bevis­ver­kan

59 §   En sjö­frakt­se­del skall inne­hålla upp­gift om det gods som har tagits emot för trans­port, avsän­da­ren, mot­ta­ga­ren och trans­por­tö­ren, trans­portvill­ko­ren samt frakt och andra kost­na­der som skall beta­las av mot­ta­ga­ren. Bestäm­mel­serna i 46 § tredje styc­ket och 48 § har mot­sva­rande till­lämp­ning.

Om inte annat visas utgör sjö­frakt­se­deln bevis om trans­portav­ta­let och om att god­set har tagits emot så som det har beskri­vits i doku­men­tet.

Tvis­ter

Jurisdiktions-​​ och skil­je­domsklau­su­ler

60 §   Ett avtal som har ingåtts innan en tvist har upp­kom­mit och som inskrän­ker käran­dens rätt att få en tvist om trans­port av styc­ke­gods enligt detta kapi­tel prö­vad vid dom­stol är ogil­tigt i den utsträck­ning som det begrän­sar käran­dens rätt att enligt eget val väcka talan vid dom­sto­len för den ort där
   1. sva­ran­den har sitt huvud­kon­tor eller, om ett huvud­kon­tor sak­nas, där sva­ran­den har sin van­liga vis­tel­se­ort,
   2. trans­portav­ta­let ingicks, för­ut­satt att sva­ran­den där har drift­ställe för sin rörelse, filial eller före­trä­dare, genom vars för­med­ling avta­let har ingåtts, eller
   3. den avta­lade last­nings­ham­nen eller den avta­lade eller fak­tiska loss­nings­ham­nen lig­ger.

Trots första styc­ket kan en talan all­tid väc­kas vid dom­sto­len för den ort som har angetts i trans­portav­ta­let. Efter det att en tvist har upp­kom­mit får par­terna fritt avtala hur tvis­ten ska behand­las.

Om ett konos­se­ment har utfär­dats enligt ett cer­te­parti som inne­hål­ler bestäm­mel­ser om behö­rig dom­stol eller skil­je­doms­för­fa­rande utan att konos­se­men­tet uttryck­li­gen anger att dessa bestäm­mel­ser är bin­dande för inne­ha­va­ren av konos­se­men­tet, får trans­por­tö­ren inte åbe­ropa bestäm­mel­serna mot en inne­ha­vare av konos­se­men­tet som har för­vär­vat det i god tro.

Första styc­ket gäl­ler inte om var­ken den avta­lade last­nings­ham­nen eller den avta­lade eller fak­tiska loss­nings­ham­nen lig­ger i Sve­rige, Dan­mark, Fin­land eller Norge eller om något annat föl­jer av de uni­ons­rätts­ak­ter och inter­na­tio­nella instru­ment som anges i 1 § 1-4 lagen (2014:912) med kom­plet­te­rande bestäm­mel­ser om dom­stols behö­rig­het och om erkän­nande och inter­na­tio­nell verk­stäl­lig­het av vissa avgö­ran­den. Lag (2014:927).

Skil­je­dom

61 §   Trots 60 § första styc­ket får par­terna genom skrift­ligt avtal komma över­ens om att tvis­ter ska hän­skju­tas till avgö­rande genom skil­je­dom. Som en del av skil­jeav­ta­let gäl­ler all­tid att skil­je­för­fa­ran­det efter käran­dens val ska äga rum i en av de sta­ter där en ort som anges i 60 § första styc­ket är belä­gen.

Bestäm­mel­serna i 60 § andra och tredje styc­kena ska också tilläm­pas.

Första styc­ket gäl­ler inte om vare sig den avta­lade last­nings­ham­nen eller den avta­lade eller fak­tiska loss­nings­ham­nen lig­ger i Sve­rige, Dan­mark, Fin­land eller Norge. Lag (2014:1452).


14 kap. Om befrakt­ning av far­tyg

INLE­DANDE BESTÄM­MEL­SER

Tillämp­nings­om­råde och defi­ni­tio­ner

1 §   Detta kapi­tel är tillämp­ligt på avtal om hel- och del­be­frakt­ning av far­tyg. Bestäm­mel­serna om rese­be­frakt­ning gäl­ler också kon­se­ku­tiva resor när annat inte har angetts.

I detta kapi­tel avses med

bort­frak­tare: den som genom avtal för beford­ran av gods bort­frak­tar ett far­tyg till annan, befrak­ta­ren,
avlas­tare: den som avläm­nar god­set för last­ning,
rese­be­frakt­ning: befrakt­ning där frak­ten ska beräk­nas för resa,
kon­se­ku­tiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra enligt ett befrakt­nings­av­tal som avser ett bestämt far­tyg,
tids­be­frakt­ning: befrakt­ning där frak­ten ska beräk­nas för tid,
del­be­frakt­ning: befrakt­ning som gäl­ler mindre än ett helt far­tyg eller än en full last när cer­te­parti används.
Lag (2014:1452).

Avtals­fri­het

2 §   Detta kapi­tel tilläm­pas inte i den utsträck­ning som något annat föl­jer av avta­let, av praxis som har utbil­dats mel­lan par­terna eller av han­dels­bruk eller annan sed­vänja som måste anses bin­dande för par­terna.

Vid rese­be­frakt­ning i inri­kes fart i Sve­rige och i fart mel­lan Sve­rige, Dan­mark, Fin­land och Norge får 27 § inte åsi­do­sät­tas genom avtal till nack­del för avlas­tare, rese­be­frak­tare eller mot­ta­gare. Det­samma gäl­ler 19 kap. 1 § första styc­ket 5 och fjärde styc­ket. I befrakt­nings­av­ta­let får dock tas in bestäm­mel­ser om gemen­samt haveri.

Vid befrakt­ning i fart som avses i 13 kap. 4 § första styc­ket får 18 § om utfär­dande av konos­se­ment inte åsi­do­sät­tas genom avtal till nack­del för avlas­ta­ren.

I inri­kes fart i Sve­rige gäl­ler det som föl­jer av tredje styc­ket oav­sett vil­ket lands lag som i övrigt ska tilläm­pas på avta­let. Det­samma gäl­ler i sådan kon­ven­tions­fart som avses i 13 kap. 1 §, dock inte om par­terna har avta­lat att avta­let ska vara under­kas­tat lagen i en annan bestämd stat som är bun­den av den kon­ven­tion som anges i 13 kap. 1 §.

Att detta kapi­tel inte hel­ler får åsi­do­sät­tas genom avtal i vissa andra fall föl­jer av 5 §. Lag (2014:1452).

Befrakt­ning av ett bestämt far­tyg m. m.

3 §   Gäl­ler befrakt­nings­av­ta­let ett bestämt far­tyg, får bort­frak­ta­ren inte full­göra avta­let med ett annat far­tyg. Om avta­let ger bort­frak­ta­ren rätt att efter eget val sätta in ett annat far­tyg än det avta­lade eller att i övrigt använda andra far­tyg, får bort­frak­ta­ren endast sätta in far­tyg som är lika ända­måls­en­liga som det avta­lade far­ty­get. Rät­ten kan utövas flera gånger.

Om avta­let gäl­ler ett helt far­tyg eller en full last, får bort­frak­ta­ren inte ta med gods för någon annan än befrak­ta­ren. Detta gäl­ler även om far­ty­get skall gå i bal­last för att påbörja en ny resa.

Över­lå­telse av befrakt­nings­av­tal

4 §   Över­lå­ter befrak­ta­ren sina rät­tig­he­ter enligt befrakt­nings­av­ta­let till någon annan eller vida­re­bort­frak­tar han far­ty­get, för­blir han ändå ansva­rig för att avta­let full­görs.

Bort­frak­ta­ren får inte över­låta befrakt­nings­av­ta­let utan sam­tycke från befrak­ta­ren. Har befrak­ta­ren sam­tyckt upp­hör bort­frak­ta­rens ansvar enligt avta­let.

Tramp­ko­nos­se­ment

5 §   Utfär­dar bort­frak­ta­ren konos­se­ment för gods som befordras med far­ty­get, bestäm­mer konos­se­men­tet vill­ko­ren för beford­ringen och utläm­nan­det av god­set när det gäl­ler för­hål­lan­det mel­lan bort­frak­ta­ren och tredje man som inne­har konos­se­men­tet.
Bestäm­mel­ser i befrakt­nings­av­ta­let som inte har tagits in i konos­se­men­tet kan inte göras gäl­lande mot tredje man, om inte konos­se­men­tet hän­vi­sar till dem.

Bestäm­mel­serna om konos­se­ment i 13 kap. 45-​-57 §§ gäl­ler även konos­se­ment som avses i första styc­ket. När det föl­jer av 13 kap. 3 § att bestäm­mel­serna i kapit­let om trans­port av styc­ke­gods skall tilläm­pas på konos­se­men­tet, bestäms bort­frak­ta­rens ansvar och rät­tig­he­ter i för­hål­lande till tredje man med mot­sva­rande tillämp­ning av reg­lerna i 13 kap. 4 och 24-​-40 §§.

RESE­BE­FRAKT­NING

Frakt

6 §   Om inte annat är avta­lat, skall den frakt beta­las som var gängse när avta­let ingicks.

Om annat eller mer gods än vad som föl­jer av avta­let har inlas­tats, skall för detta gods beta­las gängse frakt vid last­ningen, dock inte lägre än den avta­lade frak­ten.

Sjö­vär­dig­het

7 §   Rese­bort­frak­ta­ren skall se till att far­ty­get är sjö­vär­digt, vari också inne­fat­tas att det är behö­ri­gen beman­nat och utrus­tat och att last­rum, kyl- och frys­rum samt övriga utrym­men i far­ty­get, i vilka gods las­tas, är i gott skick för att god­set skall kunna tas emot, befordras och beva­ras.

Rese­be­frak­ta­rens val av lastnings-​​ och loss­nings­hamn

8 §   Ger befrakt­nings­av­ta­let rese­be­frak­ta­ren rätt att välja lastnings-​​ eller loss­nings­hamn, skall far­ty­get gå till den hamn som han anvi­sar, om den är till­gäng­lig och far­ty­get kan ligga flott och säkert och utan hin­der gå in eller ut med las­ten. Val av loss­nings­hamn skall göras senast vid last­ning­ens slut.

Har rese­be­frak­ta­ren beord­rat far­ty­get till en osä­ker hamn, är han ansva­rig för skada som där­i­ge­nom orsa­kas far­ty­get om han inte visar att fel eller för­sum­melse inte före­lig­ger hos honom själv eller någon som han sva­rar för.

Vid kon­se­ku­tiva resor skall rät­ten att välja vilka resor som far­ty­get skall utföra utövas på ett sådant sätt att de sam­man­lagda läng­derna av last­re­sorna respek­tive bal­last­re­sorna enligt avta­let blir väsent­li­gen desamma. I annat fall är rese­be­frak­ta­ren skyl­dig att betala ersätt­ning för frakt­för­lust.

Rese­be­frak­ta­ren får inte ändra valet av hamn eller resa.

Last­nings­plats

9 §   Har bestämd last­nings­plats inte avta­lats, skall far­ty­get för­läg­gas till den last­nings­plats som rese­be­frak­ta­ren anvi­sar, såvida denna är till­gäng­lig och far­ty­get kan ligga flott och säkert och utan hin­der gå ut med las­ten.

Om last­nings­plats inte har anvi­sats i tid, skall far­ty­get för­läg­gas till sed­van­lig last­nings­plats. Kan det inte ske, skall rese­bort­frak­ta­ren välja en plats där last­ningen skä­li­gen kan äga rum.

Vare sig bestämd last­nings­plats har avta­lats eller inte, har rese­be­frak­ta­ren rätt att få far­ty­get för­ha­lat från en last­nings­plats till en annan, om han sva­rar för kost­na­derna för detta.

Last­nings­tid m. m.

Last­nings­tid

10 §   Rese­bort­frak­ta­ren är skyl­dig att låta far­ty­get ligga kvar för last­ning en viss last­nings­tid, som omfat­tar lig­ge­tid och över­lig­ge­tid.
Vid befrakt­ning på lin­je­farts­vill­kor (liner terms) ingår ingen över­lig­ge­tid i last­nings­ti­den.

Lig­ge­ti­dens längd

11 §   Lig­ge­tid är den tid som skä­li­gen kan påräk­nas för last­ningen när befrakt­nings­av­ta­let ingås. Vid beräk­ningen av lig­ge­ti­den skall hän­syn tas till far­ty­gets och las­tens art och stor­lek, last­nings­an­ord­ning­arna ombord och i ham­nen samt andra lik­nande omstän­dig­he­ter.

Lig­ge­ti­den beräk­nas vid klau­su­lerna
      1) fac (fast as can), med utgångs­punkt från att last­ningen skall utfö­ras så snabbt som far­ty­get kan ta emot last med oska­dade last­nings­an­ord­ningar,
      2) faccop (fast as can custom of the port), med utgångs­punkt från att last­ningen skall utfö­ras så snabbt som van­ligt last­nings­sätt i ham­nen tillå­ter,
      3) liner terms (lin­je­farts­vill­kor) med utgångs­punkt från att last­ningen skall utfö­ras så snabbt som vid van­lig last­ning i ham­nen av far­tyg som går i lin­je­fart, med tillägg för den tid som går för­lo­rad vid tra­fi­kan­hop­ning.

Om en gemen­sam tid har bestämts för last­ning och loss­ning löper lig­ge­ti­den inte ut för­rän den gemen­samma tiden har gått till ända.

Lig­ge­ti­den beräk­nas i arbets­da­gar och arbetstim­mar. Som arbets­dag räk­nas varje var­dag då arbete utförs det antal tim­mar som är van­ligt i ham­nen på var­da­gar. Som arbetstimme räk­nas varje timme som kan använ­das till last­ning på var­da­gar. För de dagar då det arbe­tas mindre än på arbets­da­gar räk­nas det antal tim­mar som van­li­gen används till last­ning.

Lig­ge­ti­dens bör­jan

12 §   Lig­ge­ti­den bör­jar inte löpa för­rän far­ty­get lig­ger på last­nings­plat­sen och är klart att börja ta in last och rese­bort­frak­ta­ren har gjort anmä­lan om detta.

Anmä­lan får göras i för­väg men inte för­rän far­ty­get har kom­mit fram till last­nings­ham­nen. Visar det sig senare att far­ty­get inte var klart att börja ta in last, skall den tid som går för­lo­rad för att göra far­ty­get klart inte räk­nas in i lig­ge­ti­den.

Anmä­lan skall göras hos avlas­ta­ren eller, om denne inte kan anträf­fas, hos rese­be­frak­ta­ren. Kan var­ken avlas­ta­ren eller rese­be­frak­ta­ren anträf­fas, anses anmä­lan ha gjorts när den avsänts på ett ända­måls­en­ligt sätt.

Tiden räk­nas antingen från det klock­slag då arbe­tet i ham­nen van­li­gen bör­jar på mor­go­nen eller från mid­dags­ras­tens slut. I det förra fal­let skall anmä­lan vara gjord senast en timme före kon­tors­ti­dens slut före­gå­ende dag och i det senare fal­let senast kloc­kan tio samma dag.

Hin­der

13 §   Kan far­ty­get inte för­läg­gas till last­nings­plat­sen på grund av hin­der på rese­be­frak­ta­rens sida, får det ändå anmä­las klart att börja ta in last med ver­kan att lig­ge­ti­den bör­jar löpa. Det­samma gäl­ler vid tra­fi­kan­hop­ning och dess­utom vid annat hin­der som rese­bort­frak­ta­ren inte skä­li­gen kun­nat räkna med när avta­let ingicks.

I lig­ge­ti­den inräk­nas inte den tid som går för­lo­rad på grund av hin­der på rese­bort­frak­ta­rens sida. Det­samma gäl­ler den tid som går för­lo­rad till följd av att far­ty­get har för­lagts till annan än sed­van­lig last­nings­plats av en anled­ning som rese­bort­frak­ta­ren skä­li­gen kun­nat räkna med när avta­let ingicks. Där­e­mot inräk­nas uppe­håll på grund av far­ty­gets för­hal­ning.

Över­lig­ge­tid

14 §   Över­lig­ge­tid är den tid som far­ty­get efter lig­ge­ti­dens utgång måste ligga kvar för att bli las­tat, om inte över­lig­ge­ti­dens längd är fast­ställd genom avtal.

Över­lig­ge­ti­den beräk­nas för löpande dagar och tim­mar från lig­ge­ti­dens utgång. Bestäm­mel­serna i 13 § andra styc­ket har mot­sva­rande tillämp­ning.

Ersätt­ning för över­lig­ge­tid

15 §   Rese­bort­frak­ta­ren har rätt till sär­skild ersätt­ning för över­lig­ge­tid. Ersätt­ningen bestäms med hän­syn till frak­ten och till den ökning eller minsk­ning av rese­bort­frak­ta­rens utgif­ter som föl­jer av att far­ty­get lig­ger stilla.

Ersätt­ningen skall beta­las vid anford­ran.

Om ersätt­ningen inte beta­las eller säker­het inte ställs för den, har rese­bort­frak­ta­ren rätt att göra anteck­ning om ford­ringen på konos­se­men­tet. Gör han inte det får han i stäl­let före­lägga rese­be­frak­ta­ren en bestämd tillägg­s­tid för betal­ningen. Är tiden inte oskä­ligt kort och beta­las ford­ringen inte inom tillägg­s­ti­den, får rese­bort­frak­ta­ren häva befrakt­nings­av­ta­let och kräva ersätt­ning för för­lust som beror på att resan inte kom­mer till stånd.

Last­ning

Last­ning och stuv­ning

16 §   Föl­jer inte något annat av vad som är bruk­ligt i ham­nen, skall rese­be­frak­ta­ren avlämna god­set vid far­ty­gets sida och rese­bort­frak­ta­ren ta det ombord. Vid klau­su­lerna
      1) fio (free in and out), skall rese­be­frak­ta­ren sörja för last­ningen,
      2) liner terms (lin­je­farts­vill­kor), skall rese­bort­frak­ta­ren sörja för last­ningen.

Rese­bort­frak­ta­ren skall sörja för under­lag och annat som behövs för stuv­ningen samt utföra den.

I fråga om däckslast skall 13 kap. 13 § tilläm­pas.

Om far­ty­get av en anled­ning som rese­bort­frak­ta­ren skä­li­gen kun­nat räkna med när avta­let ingicks har för­lagts till annan än sed­van­lig last­nings­plats, är rese­bort­frak­ta­ren ansva­rig för de ökade utgif­ter som detta med­för.

Avläm­nande av god­set

17 §   God­set skall avläm­nas och las­tas med till­bör­lig skynd­sam­het.
Det skall avläm­nas på ett sådant sätt och i sådant skick att det bekvämt och säkert kan tas ombord, stu­vas, befordras och los­sas.

Bestäm­mel­serna i 13 kap. 6--9 §§ har mot­sva­rande tillämp­ning.

Ombord­ko­nos­se­ment

18 §   När god­set har las­tats skall rese­bort­frak­ta­ren eller befäl­ha­va­ren eller den som rese­bort­frak­ta­ren annars har bemyn­di­gat, på avlas­ta­rens begä­ran utfärda ombord­ko­nos­se­ment, för­ut­satt att nöd­vän­diga hand­lingar och upp­gif­ter finns.

Avlas­ta­ren har rätt att få sär­skilda konos­se­ment för delar av god­set, om det kan ske utan väsent­lig olä­gen­het.

Utfär­das enligt befrakt­nings­av­ta­let konos­se­ment med andra vill­kor än dem som avta­let före­skri­ver och med­för detta ökat ansvar för rese­bort­frak­ta­ren, skall rese­be­frak­ta­ren hålla honom ska­des­lös.

Resan

Rese­bort­frak­ta­rens omsorgs­plikt m. m.

19 §   Resan skall utfö­ras med till­bör­lig skynd­sam­het och i övrigt på ett för­svar­ligt sätt. Bestäm­mel­serna i 13 kap. 12 § första och tredje styc­kena samt 16 och 17 §§ har mot­sva­rande tillämp­ning.

Devi­a­tion och sub­sti­tut­hamn

20 §   Devi­a­tion får endast före­tas för att rädda per­so­ner eller för att bärga far­tyg eller annan egen­dom till sjöss eller av någon annan skä­lig anled­ning.

Om det upp­kom­mer hin­der som med­för att far­ty­get inte kan anlöpa loss­nings­ham­nen och lossa las­ten eller detta inte kan ske utan oskä­ligt uppe­håll, får rese­bort­frak­ta­ren i stäl­let välja en annan lämp­lig loss­nings­hamn.

Avstånds­frakt

21 §   Har en del av resan utförts när befrakt­nings­av­ta­let hävs eller fal­ler bort eller när god­set av någon annan anled­ning los­sas i en annan hamn än den avta­lade loss­nings­ham­nen, har rese­bort­frak­ta­ren rätt till avstånds­frakt. Bestäm­mel­serna i 24 § skall också tilläm­pas.

Avstånds­frakt är den avta­lade frak­ten med avdrag för ett belopp som beräk­nas efter för­hål­lan­det mel­lan den åter­stå­ende och den avta­lade resans längd. Hän­syn skall även tas till var­ak­tig­he­ten av och de sär­skilda kost­na­derna för sådana resor. Avstånds­frak­ten får inte över­stiga godsets värde.

Tvist om avstånds­frakt kan hän­skju­tas till utred­ning och avgö­rande genom dis­pasch. Där­vid skall i tillämp­liga delar gälla före­skrif­terna om dis­pasch vid gemen­samt haveri.

Far­ligt gods

22 §   Har far­ligt gods las­tats utan att rese­bort­frak­ta­ren kände till dess far­liga beskaf­fen­het, får han efter omstän­dig­he­terna lossa, oskad­lig­göra eller för­störa god­set utan skyl­dig­het att betala ersätt­ning. Det­samma gäl­ler även om rese­bort­frak­ta­ren kände till godsets far­liga beskaf­fen­het och det senare upp­står en fara för per­son eller egen­dom som gör det oför­svar­ligt att behålla god­set ombord.

Loss­ning och utläm­nande av god­set

Loss­ningen

23 §   I fråga om loss­nings­plats, loss­nings­tid och loss­ning av god­set har 9--17 §§ mot­sva­rande tillämp­ning. Där­vid skall det som är bestämt om rese­be­frak­ta­ren i stäl­let gälla mot­ta­ga­ren av god­set.

Den som visar sin behö­rig­het som mot­ta­gare har rätt att besik­tiga god­set innan han tar emot det.

Finns det flera mot­ta­gare av gods som befordras enligt samma befrakt­nings­av­tal, får de endast gemen­samt anvisa loss­nings­plats eller fordra att far­ty­get för­ha­las.

Ökade kost­na­der till följd av att god­set är ska­dat eller måste bort­skaf­fas på grund av en skada skall beta­las av rese­be­frak­ta­ren, om ska­dan har orsa­kats av godsets egen beskaf­fen­het eller av fel eller för­sum­melse av rese­be­frak­ta­ren eller någon som han sva­rar för. Vid klau­su­len fio (free in and out) skall rese­be­frak­ta­ren betala kost­na­derna, om inte rese­bort­frak­ta­ren är ansva­rig för ska­dan enligt 27 §.

Frakt för gods som inte finns i behåll

24 §   För gods som inte finns i behåll vid resans slut, skall frakt beta­las endast om god­set har gått för­lo­rat till följd av sin egen beskaf­fen­het, brist­fäl­lig för­pack­ning eller fel eller för­sum­melse av rese­be­frak­ta­ren eller någon som han sva­rar för eller om rese­bort­frak­ta­ren har sålt god­set för äga­rens räk­ning eller har los­sat, oskad­lig­gjort eller för­stört det enligt 22 §.

Erlagd frakt skall beta­las till­baka om rese­bort­frak­ta­ren enligt första styc­ket inte har rätt till frakt.

Mot­ta­ga­rens och rese­be­frak­ta­rens ansvar för frakt m. m.

25 §   Genom att ta emot god­set blir mot­ta­ga­ren skyl­dig att betala frakt och andra ford­ringar i enlig­het med bestäm­mel­serna i 13 kap. 19 §.

Rese­bort­frak­ta­ren kan under alla omstän­dig­he­ter kräva betal­ning av rese­be­frak­ta­ren i enlig­het med bestäm­mel­serna i 13 kap. 23 §.

Rese­bort­frak­ta­ren har rätt att hålla inne god­set i enlig­het med bestäm­mel­serna i 13 kap 20 §.

Upp­lägg­ning av god­set

26 §   Under­lå­ter mot­ta­ga­ren att upp­fylla vill­ko­ren för utläm­nan­det av god­set eller för­drö­jer han loss­ningen så att denna inte hin­ner slut­fö­ras inom avta­lad tid eller i övrigt inom skä­lig tid, har rese­bort­frak­ta­ren rätt att lossa god­set och lägga upp det i säkert för­var för mot­ta­ga­rens räk­ning. Mot­ta­ga­ren skall under­rät­tas om upp­lägg­ningen.

Om mot­ta­ga­ren väg­rar att ta emot god­set eller inte är känd eller inte kan anträf­fas, skall rese­bort­frak­ta­ren så snart som möj­ligt under­rätta rese­be­frak­ta­ren. Anmä­ler mot­ta­ga­ren sig inte så tidigt att loss­ningen kan slut­fö­ras i rätt tid, skall rese­bort­frak­ta­ren lossa och lägga upp god­set i säkert för­var. Mot­ta­ga­ren och rese­be­frak­ta­ren skall under­rät­tas om upp­lägg­ningen.

I under­rät­tel­sen enligt första eller andra styc­ket skall anges en skä­lig tids­frist efter vars slut rese­bort­frak­ta­ren har rätt att sälja eller för­foga över upp­lagt gods. Vid för­sälj­ning av eller annat för­fo­gande över god­set har bestäm­mel­serna i 13 kap. 22 § mot­sva­rande tillämp­ning.

Last­skada och dröjs­mål med utläm­nan­det

27 §   Rese­bort­frak­ta­ren är ansva­rig i enlig­het med bestäm­mel­serna i 13 kap. 24-​-35 och 37-​-39 §§ för skada till följd av att gods går för­lo­rat, ska­das eller för­se­nas medan det är i hans vård.
Bestäm­mel­serna i 13 kap. 36 § har också mot­sva­rande tillämp­ning.

En mot­ta­gare som inte är rese­be­frak­ta­ren har också rätt till ersätt­ning enligt första styc­ket. Om mot­ta­ga­ren inne­har konos­se­ment som har utfär­dats av rese­bort­frak­ta­ren får han även åbe­ropa reg­lerna i 5 §.

Avtals­brott och hin­der på rese­bort­frak­ta­rens sida

Kan­cel­le­rings­tid

28 §   Skall far­ty­get vara klart att börja ta in last senast viss tid­punkt (kan­cel­le­rings­tid), får rese­be­frak­ta­ren häva befrakt­nings­av­ta­let, om far­ty­get inte är klart att börja ta in last eller last­nings­an­mä­lan inte har läm­nats före fris­tens utgång.

Anmä­ler rese­bort­frak­ta­ren att far­ty­get kom­mer efter det att fris­ten har löpt ut och upp­ger han när far­ty­get kom­mer att vara klart att börja ta in last, får rese­be­frak­ta­ren häva avta­let om det sker inom skä­lig tid. Hävs inte avta­let blir den angivna tid­punk­ten ny kan­cel­le­rings­tid.

Dröjs­mål och annat avtals­brott

29 §   Rese­be­frak­ta­ren får häva befrakt­nings­av­ta­let på grund av dröjs­mål eller annat avtals­brott på rese­bort­frak­ta­rens sida, om avtals­brot­tet är väsent­ligt.

Sedan last­ning har skett får rese­be­frak­ta­ren inte häva avta­let om loss­ning av god­set skulle med­föra väsent­lig skada eller olä­gen­het för annan befrak­tare. Vid kon­se­ku­tiva resor får rese­be­frak­ta­ren inte häva i fråga om en enstaka resa, om inte utfö­ran­det av denna är ovä­sen­ligt för rese­bort­frak­ta­ren i för­hål­lande till de åter­stå­ende resorna.

Om rese­be­frak­ta­ren vill häva avta­let, skall han med­dela detta inom skä­lig tid efter det att han måste antas ha fått kän­ne­dom om avtals­brot­tet. Gör han inte det går häv­nings­rät­ten för­lo­rad.

För­lust av far­ty­get

30 §   Avser befrakt­nings­av­ta­let ett bestämt far­tyg och går det för­lo­rat eller för­kla­ras det efter skada inte kunna sät­tas i stånd, är rese­bort­frak­ta­ren inte skyl­dig att utföra resan. I sådant fall har han inte hel­ler rätt att utföra resan med ett annat far­tyg, även om han enligt en all­män bestäm­melse i avta­let har rätt att sätta in ett annat far­tyg än det avta­lade.

Rese­bort­frak­ta­rens ska­de­stånds­an­svar

31 §   Upp­kom­mer till följd av dröjs­mål eller annat avtals­brott på rese­bort­frak­ta­rens sida skada som inte omfat­tas av 27 §, har 13 kap. 25 och 26 §§ mot­sva­rande tillämp­ning.

Avtals­brott och hin­der på rese­be­frak­ta­rens sida

Från­trä­dande före last­ning­ens slut

32 §   Från­trä­der rese­be­frak­ta­ren befrakt­nings­av­ta­let innan last­ningen har bör­jat eller har han, efter att ha gett uttryck åt detta, vid last­ning­ens slut inte läm­nat allt det gods som avta­let gäl­ler, har rese­bort­frak­ta­ren rätt till ersätt­ning för frakt­för­lust och annan skada. Vid kon­se­ku­tiva resor kan från­trä­dande av en enstaka resa ske endast om utfö­ran­det av denna är ovä­sent­ligt för rese­bort­frak­ta­ren i för­hål­lande till de åter­stå­ende resorna.

Vid bestäm­mande av ersätt­ningen skall hän­syn tas till om rese­bort­frak­ta­ren utan skä­lig anled­ning har under­lå­tit att ta med annat gods.

Rätt till ersätt­ning före­lig­ger inte om möj­lig­he­ten att avlämna, befordra eller föra in god­set i bestäm­mel­se­or­ten måste anses ute­slu­ten till följd av omstän­dig­he­ter som rese­be­frak­ta­ren inte borde ha räk­nat med när avta­let ingicks, såsom utförsel-​​ eller inför­sel­för­bud eller någon annan åtgärd av myn­dig­het, för­stö­relse av allt gods av det slag som avta­let avser eller en där­med jäm­för­lig hän­delse. Det­samma gäl­ler om avta­let avser bestämt gods som för­störts genom en olycks­hän­delse.

Om rese­be­frak­ta­ren vill åbe­ropa en omstän­dig­het som avses i tredje styc­ket skall han inom skä­lig tid med­dela mot­par­ten detta. Gör han inte det är han skyl­dig att ersätta den skada som kunde ha und­vi­kits om med­de­lande hade läm­nats inom sådan tid.

Häv­nings­rätt m. m.

33 §   Får rese­be­frak­ta­ren från­träda befrakt­nings­av­ta­let utan att ska­de­stånds­an­svar före­lig­ger enligt 32 § tredje styc­ket, får även rese­bort­frak­ta­ren från­träda avta­let om han med­de­lar detta inom skä­lig tid.

Om rese­be­frak­ta­ren inte avläm­nar allt det gods som avta­let gäl­ler, får rese­bort­frak­ta­ren före­lägga rese­be­frak­ta­ren en bestämd tillägg­s­tid inom vil­ken rese­be­frak­ta­ren skall betala ersätt­ning eller ställa säker­het. Är tiden inte oskä­ligt kort och har ersätt­ningen inte beta­lats eller säker­het inte ställts inom tillägg­s­ti­den, får rese­bort­frak­ta­ren häva avta­let. Han har även rätt till ersätt­ning enligt 32 §.

Från­trä­dande efter last­ning 34 § Sedan last­ning har skett har rese­be­frak­ta­ren inte rätt att få god­set los­sat eller resan avbru­ten, om detta skulle med­föra väsent­lig skada eller olä­gen­het för rese­bort­frak­ta­ren eller någon annan befrak­tare. Bestäm­mel­serna i 32 och 33 §§ har mot­sva­rande tillämp­ning.

Dröjs­mål med last­ning

35 §   Har över­lig­ge­ti­den bestämts genom avtal och har rese­be­frak­ta­ren vid last­nings­ti­dens utgång inte avläm­nat god­set eller endast en del av det, har 32 och 33 §§ mot­sva­rande tillämp­ning. Det­samma gäl­ler när befrakt­nings­av­ta­let inne­hål­ler klau­su­len liner terms (lin­je­farts­vill­kor) och lig­ge­ti­den har löpt ut.

Om över­lig­ge­ti­dens längd inte har avta­lats och last­ningen blir så för­se­nad att väsent­lig skada eller olä­gen­het upp­kom­mer för rese­bort­frak­ta­ren även om ersätt­ning för över­lig­ge­tid beta­las, får han häva avta­let eller, när gods redan har avläm­nats, för­klara last­ningen avslu­tad. I ett sådant fall har bestäm­mel­serna i 32 och 33 §§ mot­sva­rande tillämp­ning.

Annat dröjs­mål

36 §   För­dröjs far­ty­get efter last­ningen eller under resan och beror detta på ett för­hål­lande på rese­be­frak­ta­rens sida, har rese­bort­frak­ta­ren rätt till ersätt­ning, om inte rese­be­frak­ta­ren visar att var­ken han själv eller någon som han sva­rar för har gjort sig skyl­dig till fel eller för­sum­melse. Det­samma gäl­ler om far­ty­get uppe­hålls under loss­ningen där­för att det inte är möj­ligt för rese­bort­frak­ta­ren att lägga upp god­set enligt 26 §.

Blir vid kon­se­ku­tiva resor frakt, ersätt­ning för över­lig­ge­tid eller andra ford­ringar enligt befrakt­nings­av­ta­let inte beta­lade i rätt tid, får rese­bort­frak­ta­ren före­lägga en bestämd tillägg­s­tid för betal­ningen. Är tiden inte oskä­ligt kort och beta­las ford­ringen inte inom tillägg­s­ti­den, får rese­bort­frak­ta­ren ställa in full­gö­rel­sen av avta­let eller häva det. Rese­bort­frak­ta­ren har rätt till ersätt­ning för för­lust som beror på att full­gö­rel­sen ställs in eller, om avta­let hävs, att de åter­stå­ende resorna fal­ler bort.

Skada som god­set har orsa­kat

37 §   Har god­set orsa­kat skada för rese­bort­frak­ta­ren eller skada på far­ty­get, är rese­be­frak­ta­ren skyl­dig att betala ersätt­ning, om han själv eller någon som han sva­rar för har gjort sig skyl­dig till fel eller för­sum­melse. Det­samma gäl­ler om god­set vid del­be­frakt­ning orsa­kat skada på annat gods ombord på far­ty­get.

Befrakt­nings­av­ta­lets bort­fall

Krigs­fara m. m.

38 §   Visar det sig, sedan befrakt­nings­av­ta­let har ingåtts, att resan skulle vara för­e­nad med fara för far­ty­get, per­so­ner ombord eller las­ten till följd av krig, bloc­kad, upp­ror, oro­lig­he­ter, sjö­rö­veri eller annat väp­nat våld, eller att en sådan fara har ökat väsent­ligt, får såväl rese­bort­frak­ta­ren som rese­be­frak­ta­ren från­träda avta­let utan skyl­dig­het att betala ersätt­ning även om resan har påbör­jats. Den som vill från­träda avta­let skall inom skä­lig tid med­dela mot­par­ten detta. Gör han inte det är han skyl­dig att ersätta den skada som kunde ha und­vi­kits om med­de­lande hade läm­nats inom sådan tid.

Om faran kan avvär­jas genom att en del av god­set läm­nas kvar eller los­sas, får avta­let från­trä­das endast för denna del.
Rese­bort­frak­ta­ren har dock rätt att från­träda avta­let i dess hel­het, om det kan ske utan väsent­lig skada eller olä­gen­het för någon annan befrak­tare, om det inte, efter upp­ma­ning, beta­las ersätt­ning eller ställs säker­het för frakt­för­lust och annan skada.

Från­trä­dande vid kon­se­ku­tiva resor

39 §   Vid kon­se­ku­tiva resor får från­trä­dande enligt 38 § begrän­sas till en enstaka resa endast om utfö­ran­det av denna är ovä­sent­ligt i för­hål­lande till de åter­stå­ende resorna.

Ger befrakt­nings­av­ta­let rese­be­frak­ta­ren rätt att välja vilka resor far­ty­get skall utföra, får från­trä­dande enligt 38 § ske endast om faran är av väsent­lig bety­delse för full­gö­rel­sen av avta­let.

Kost­na­der för uppe­håll

40 §   Blir far­ty­get, sedan last­ningen har bör­jat, på grund av fara som avses i 38 § uppe­hål­let i last­nings­ham­nen eller i en annan hamn under resan, skall kost­na­derna för uppe­hål­let anses som kost­na­der för gemen­samt haveri och för­de­las på far­tyg, frakt och last enligt bestäm­mel­serna om gemen­samt haveri. Om befrakt­nings­av­ta­let från­träds gäl­ler detta dock inte beträf­fande kost­na­der som hän­för sig till tiden efter från­trä­dan­det.

Avtal­s­pe­ri­o­dens upp­hö­rande vid kon­se­ku­tiva resor

41 §   Har far­ty­get befrak­tats för så många resor som det kan utföra inom en angi­ven tids­rymd och har rese­be­frak­ta­ren före avtal­s­pe­ri­o­dens slut fått anmä­lan om att far­ty­get är klart att börja ta in last, skall resan utfö­ras även om detta sker helt eller del­vis efter det att avtal­s­pe­ri­o­den har löpt ut.

Om det är uppen­bart att far­ty­get inte kan nå last­nings­ham­nen och vara klart att börja ta in last före avtal­s­pe­ri­o­dens slut, är rese­bort­frak­ta­ren inte skyl­dig att sända far­ty­get till last­nings­ham­nen.

Anmä­ler rese­bort­frak­ta­ren att far­ty­get kan komma för sent till last­nings­ham­nen och begär han anvis­ningar, får rese­be­frak­ta­ren bestämma antingen att resan skall utfö­ras enligt befrakt­nings­av­ta­let eller att avta­let skall upp­höra. Avta­let upp­hör om rese­be­frak­ta­ren inte inom skä­lig tid efter det att han fått anmä­lan begär att resan skall utfö­ras.

KVAN­TUM­KON­TRAKT

Tillämp­nings­om­råde

42 §   Bestäm­mel­serna om kvan­tum­kon­trakt gäl­ler beford­ran med far­tyg av en bestämd mängd gods för­de­lad på flera resor under en angi­ven tids­rymd.

Bestäm­mel­serna tilläm­pas dock inte, om det är avta­lat att resorna skall utfö­ras efter varandra med ett bestämt far­tyg.

Val av gods­mängd

43 §   Ger avta­let utrymme för val av den totala mäng­den gods som skall befordras, har befrak­ta­ren rätt att bestämma mäng­den.

Gäl­ler valet mäng­den som skall befordras på en sär­skild resa, är det bort­frak­ta­ren som har rätt att bestämma mäng­den.

Skepp­nings­pla­ner

44 §   Befrak­ta­ren skall utar­beta skepp­nings­pla­ner för lämp­liga tids­pe­ri­o­der i för­hål­lande till den tids­rymd som avta­let avser och i god tid under­rätta bort­frak­ta­ren om pla­nerna.

Befrak­ta­ren skall se till att den mängd gods som avta­let omfat­tar blir för­de­lad på lämp­ligt sätt över avtal­s­pe­ri­o­den. Där­vid skall han beakta stor­le­ken av de far­tyg som skall använ­das.

Anmä­lan om skepp­ning

45 §   Befrak­ta­ren skall anmäla skepp­ning i skä­lig tid. I anmä­lan skall anges när god­set senast kom­mer att vara klart för last­ning.

Nomi­ne­ring av far­tyg

46 §   När anmä­lan om skepp­ning har läm­nats, skall bort­frak­ta­ren till­han­da­hålla ett far­tyg som är läm­pat att utföra resan i rätt tid.
Bort­frak­ta­ren skall inom skä­lig tid anmäla vil­ket far­tyg som skall utföra resan, far­ty­gets last­för­måga och för­vän­tade ankomst till last­nings­ham­nen.

Bort­frak­ta­ren är inte skyl­dig att till­han­da­hålla far­tyg för gods som inte är klart för last­ning före avtal­s­pe­ri­o­dens utgång, om inte över­skri­dan­det beror på för­hål­lan­den utan­för befrak­ta­rens kon­troll och inte är väsent­ligt.

Utfö­ran­det av resorna

47 §   När bort­frak­ta­ren har läm­nat anmä­lan som avses i 46 § gäl­ler bestäm­mel­serna om styc­ke­gods­trans­port eller rese­be­frakt­ning för den beford­ran som skall utfö­ras.

Om bort­frak­ta­rens skyl­dig­het att utföra en sär­skild resa bort­fal­ler på grund av ett för­hål­lande som bort­frak­ta­ren ansva­rar för, har befrak­ta­ren rätt att begära att god­set eller en mot­sva­rande mängd nytt gods blir beford­rat.

Ger bort­fal­let av resan anled­ning att räkna med att senare resor inte kom­mer att bli utförda utan väsent­ligt dröjs­mål, får befrak­ta­ren häva avta­let i fråga om den åter­stå­ende delen.

Dröjs­mål med anmä­lan om skepp­ning och skepp­nings­pla­ner

48 §   Läm­nar befrak­ta­ren inte i tid anmä­lan om en skepp­ning, får bort­frak­ta­ren före­lägga en bestämd tillägg­s­tid för anmä­lan. Är tiden inte oskä­ligt kort och har en skepp­ning inte anmälts inom tillägg­s­ti­den, får bort­frak­ta­ren antingen anmäla ett far­tyg enligt 46 § i över­ens­stäm­melse med gäl­lande skepp­nings­plan eller häva avta­let i fråga om den resan.

Ger dröjs­må­let anled­ning att räkna med att det upp­kom­mer väsent­ligt dröjs­mål med anmä­lan av senare skepp­ningar, får bort­frak­ta­ren häva avta­let i fråga om den åter­stå­ende delen.

Bort­frak­ta­ren har rätt till ersätt­ning, om inte dröjs­må­let beror på ett sådant för­hål­lande som avses i 32 § tredje styc­ket.

Om befrak­ta­ren inte i tid under­rät­tar bort­frak­ta­ren om skepp­nings­pla­ner, kan bort­frak­ta­ren före­lägga en bestämd tillägg­s­tid. Är tiden inte oskä­ligt kort och över­skrids den, får bort­frak­ta­ren häva avta­let i fråga om den åter­stå­ende delen. Tredje styc­ket har mot­sva­rande tillämp­ning.

Dröjs­mål med nomi­ne­ring av far­tyg

49 §   Läm­nar bort­frak­ta­ren inte i tid anmä­lan om far­tyg, får befrak­ta­ren före­lägga en bestämd tillägg­s­tid. Är tiden inte oskä­ligt kort och har anmä­lan inte läm­nats inom tillägg­s­ti­den får befrak­ta­ren häva avta­let i fråga om den resa som tillägg­s­ti­den gäl­ler.

Ger dröjs­må­let anled­ning att räkna med att det upp­kom­mer väsent­ligt dröjs­mål med anmä­lan om far­tyg även i fråga om senare skepp­ningar, får befrak­ta­ren häva avta­let i fråga om den åter­stå­ende delen.

Befrak­ta­ren har rätt till ersätt­ning, om inte dröjs­må­let beror på ett sådant hin­der utan­för bort­frak­ta­rens kon­troll som denne inte skä­li­gen kunde ha räk­nat med när avta­let ingicks och vars följ­der denne inte hel­ler skä­li­gen kunde ha und­vi­kit eller över­vun­nit.

Dröjs­mål med betal­ning av frakt

50 §   Beta­las inte frakt, ersätt­ning för över­lig­ge­tid eller andra ford­ringar enligt avta­let i rätt tid, får bort­frak­ta­ren före­lägga en bestämd tillägg­s­tid för betal­ningen. Är tiden inte oskä­ligt kort och beta­las ford­ringen inte inom tillägg­s­ti­den, får bort­frak­ta­ren ställa in full­gö­rel­sen av avta­let eller, om dröjs­må­let utgör ett väsent­ligt avtals­brott, häva avta­let.

Bort­frak­ta­ren har rätt till ersätt­ning för för­lust som beror på att han stäl­ler in full­gö­rel­sen av avta­let eller, om avta­let hävs, på att de åter­stå­ende resorna bort­fal­ler.

Vid slu­tet av varje resa enligt avta­let har bort­frak­ta­ren rätt att hålla inne las­ten till säker­het för ford­ringar enligt avta­let. När konos­se­ment har utfär­dats gäl­ler vad nu sagts i för­hål­lande till tredje man bara om ford­ringen har anteck­nats i konos­se­men­tet.

Krigs­fara

51 §   Inträ­der det under avtal­s­pe­ri­o­den krig, krigs­lik­nande för­hål­lan­den eller en väsent­lig ökning av krigs­fa­ran och är detta av väsent­lig bety­delse för full­gö­rel­sen av avta­let, får såväl bort­frak­ta­ren som befrak­ta­ren från­träda avta­let utan skyl­dig­het att betala ersätt­ning.

Den som vill från­träda avta­let skall inom skä­lig tid med­dela mot­par­ten detta. Gör han inte det är han skyl­dig att ersätta den skada som kunde ha und­vi­kits om med­de­lande hade läm­nats inom sådan tid.

TIDS­BE­FRAKT­NING

Far­ty­gets avläm­nande

Far­ty­gets skick och utrust­ning

52 §   Tids­bort­frak­ta­ren skall ställa far­ty­get till tids­be­frak­ta­rens för­fo­gande på den plats och vid den tid­punkt som har avta­lats.

Vid avläm­nan­det skall tids­bort­frak­ta­ren se till att far­ty­gets skick, före­skrivna hand­lingar, beman­ning, pro­vi­an­te­ring och övrig utrust­ning upp­fyl­ler de krav som ställs i van­lig frakt­fart i det fart­om­råde som befrakt­nings­av­ta­let anger.

Far­ty­get skall dess­utom ha till­räck­ligt med bränsle för att kunna nå när­maste använd­bara bunk­rings­hamn. Tids­be­frak­ta­ren skall överta bräns­let och betala för det efter pri­set i denna hamn.

Besikt­ning

53 §   Vid avläm­nan­det får såväl tids­bort­frak­ta­ren som tids­be­frak­ta­ren begära sed­van­lig besikt­ning av far­ty­get, dess utrust­ning och kvar­va­rande bränsle.

Kost­na­derna, inbe­gri­pet kost­na­der för tids­för­lust som har för­an­letts av besikt­ningen, skall bäras av par­terna med hälf­ten var.

Besikt­nings­ut­lå­tan­det utgör bevis om far­ty­gets och utrust­ning­ens skick samt om omfatt­ningen av kvar­va­rande bränsle, om annat inte visas.

Avläm­nande av far­ty­get till sjöss

54 §   Har par­terna avta­lat att far­ty­get skall avläm­nas till sjöss, skall tids­bort­frak­ta­ren under­rätta tids­be­frak­ta­ren om avläm­nan­det och uppge far­ty­gets posi­tion samt tid­punk­ten för avläm­nan­det.

Besikt­ning enligt 53 § före­tas i den första hamn som far­ty­get anlö­per efter avläm­nan­det. Om det vid besikt­ningen kon­sta­te­ras att fel i far­ty­get före­lig­ger, skall frakt inte beta­las för den tid som går för­lo­rad för att avhjälpa felet. Om tids­be­frak­ta­ren häver befrakt­nings­av­ta­let enligt 56 §, bort­fal­ler tids­bort­frak­ta­rens rätt till frakt från avläm­nan­det.

Kan­cel­le­rings­tid och dröjs­mål med avläm­nan­det av far­ty­get

55 §   Skall far­ty­get enligt befrakt­nings­av­ta­let vara klart att börja ta in last senast viss tid­punkt (kan­cel­le­rings­tid), får tids­be­frak­ta­ren häva avta­let om far­ty­get inte är klart att börja ta in last eller last­nings­an­mä­lan inte har läm­nats före fris­tens utgång. Om far­ty­get i annat fall skall avläm­nas senast viss tid­punkt, får tids­be­frak­ta­ren häva avta­let om tiden över­skrids.

Anmä­ler tids­bort­frak­ta­ren att far­ty­get kom­mer för sent och upp­ger han när far­ty­get kom­mer att vara klart att börja ta in last eller att avläm­nas, får tids­be­frak­ta­ren häva avta­let om det sker inom skä­lig tid. Hävs inte avta­let blir den angivna tid­punk­ten ny kan­cel­le­rings­tid.

Om far­ty­get i ett annat fall avläm­nas för sent, får tids­be­frak­ta­ren häva avta­let om dröjs­må­let utgör ett väsent­ligt avtals­brott.

Fel i far­ty­get

56 §   Före­lig­ger det vid avläm­nan­det fel i far­ty­get eller i far­ty­gets utrust­ning, har tids­be­frak­ta­ren rätt till avdrag på frak­ten eller, om avtals­brot­tet är väsent­ligt, rätt att häva befrakt­nings­av­ta­let. Detta gäl­ler inte om tids­bort­frak­ta­ren avhjäl­per felet utan en sådan för­se­ning som enligt 55 § ger tids­be­frak­ta­ren rätt att häva avta­let.

Ska­de­stånds­an­svar

57 §   Tids­be­frak­ta­ren har rätt till ersätt­ning för för­lust till följd av dröjs­mål eller fel vid avläm­nan­det. Om tids­bort­frak­ta­ren visar att dröjs­må­let eller felet inte beror på fel eller för­sum­melse av honom själv eller någon som han sva­rar för, före­lig­ger inte rätt till sådan ersätt­ning. Tids­be­frak­ta­ren har också rätt till ersätt­ning för skada till följd av att far­ty­get vid avtals­slu­tet sak­nade en egen­skap eller utrust­ning som kan anses till­för­säk­rad.

Utfö­ran­det av resorna

Tids­be­frak­ta­rens för­fo­gan­de­rätt

58 §   Tids­bort­frak­ta­ren skall under befrakt­nings­pe­ri­o­den utföra de resor som tids­be­frak­ta­ren begär i över­ens­stäm­melse med befrakt­nings­av­ta­let. Han skall där­vid svara för att de krav som upp­ställs i 52 § andra styc­ket fort­lö­pande är upp­fyllda.

Tids­bort­frak­ta­ren är inte skyl­dig att utföra en resa vid vil­ken far­ty­get, per­so­ner ombord eller las­ten kan utsät­tas för fara till följd av krig eller krigs­lik­nande till­stånd, is eller annan fara eller väsent­lig olä­gen­het, som han inte skä­li­gen kunde ha räk­nat med när avta­let ingicks.

Tids­bort­frak­ta­ren är inte skyl­dig att ta med gods av lät­tan­tänd­lig, brand­far­lig eller frä­tande beskaf­fen­het eller annat far­ligt gods, om det inte avläm­nas i sådant skick att det kan befordras och utläm­nas i över­ens­stäm­melse med de krav och rekom­men­da­tio­ner som ställs av myn­dig­he­terna i det land där far­ty­get är regi­stre­rat, i det land där reda­ren har sitt huvud­kon­tor och i de ham­nar som ingår i resan. Tids­bort­frak­ta­ren är inte hel­ler skyl­dig att ta med levande djur.

Under­rät­tel­se­plikt

59 §   Tids­bort­frak­ta­ren skall hålla tids­be­frak­ta­ren under­rät­tad om alla för­hål­lan­den som rör far­ty­get och resorna och som är av bety­delse för tids­be­frak­ta­ren. Tids­be­frak­ta­ren skall under­rätta tids­bort­frak­ta­ren om pla­ne­rade resor.

Bränsle

60 §   Tids­be­frak­ta­ren skall sörja för att det finns bränsle och vat­ten till far­ty­gets maski­ner. Han sva­rar för att leve­re­rat bränsle är i över­ens­stäm­melse med avta­lade spe­ci­fi­ka­tio­ner.

Last­ning och loss­ning

61 §   Tids­be­frak­ta­ren skall sörja för mot­ta­gande, last­ning, stuv­ning, trim­ning, säk­ring, loss­ning och utläm­nande av las­ten. Stuv­ningen skall utfö­ras så att far­ty­get är betryg­gande sta­bi­li­se­rat och las­ten säk­rad. Tids­be­frak­ta­ren skall följa anvis­ningar från tids­bort­frak­ta­ren om las­tens för­del­ning i den omfatt­ning som hän­sy­nen till far­ty­gets säker­het och sta­bi­li­tet krä­ver.

Tids­be­frak­ta­ren får kräva sådan med­ver­kan av befäl­ha­va­ren och besätt­ningen som är sed­van­lig i den fart det gäl­ler. Ersätt­ning för över­tids­ar­bete och annan sär­skild utgift till följd av sådan med­ver­kan skall beta­las av tids­be­frak­ta­ren.

Om tids­bort­frak­ta­ren är skyl­dig att ersätta skada till följd av last­ning, stuv­ning, trim­ning, säk­ring, loss­ning eller utläm­nande av las­ten, skall tids­be­frak­ta­ren hålla honom ska­des­lös, om inte ska­dan beror på med­ver­kan av befäl­ha­va­ren eller besätt­ningen eller på något annat för­hål­lande som tids­bort­frak­ta­ren sva­rar för.

Konos­se­ment

62 §   Tids­bort­frak­ta­ren skall på begä­ran utfärda konos­se­ment för inlas­tat gods för den resa han skall utföra, med de vill­kor som är sed­van­liga i den fart det gäl­ler. Om han där­i­ge­nom ådrar sig ansvar i för­hål­lande till inne­ha­va­ren av konos­se­men­tet utö­ver vad som föl­jer av befrakt­nings­av­ta­let, skall tids­be­frak­ta­ren hålla honom ska­des­lös.

Tids­bort­frak­ta­ren är inte skyl­dig att på begä­ran av tids­be­frak­ta­ren lämna ut god­set till en mot­ta­gare som inte visar sin behö­rig­het eller i övrigt i strid mot konos­se­men­tet, om han där­i­ge­nom hand­lar i strid mot tro och heder. Tids­bort­frak­ta­ren får i andra fall all­tid kräva säker­het för den ersätt­ning han kan bli skyl­dig att betala på grund av ett utläm­nande.

Last­skada och dröjs­mål med utläm­nan­det

63 §   Tids­bort­frak­ta­ren är ansva­rig i för­hål­lande till tids­be­frak­ta­ren i enlig­het med bestäm­mel­serna i 13 kap. 24-​-35 och 37-​-39 §§ för skada till följd av att gods går för­lo­rat, ska­das eller för­se­nas medan det är i hans vård. Bestäm­mel­serna i 13 kap. 36 § har också mot­sva­rande tillämp­ning.

En mot­ta­gare som inte är tids­be­frak­ta­ren har också rätt till ersätt­ning enligt första styc­ket. Om mot­ta­ga­ren inne­har konos­se­ment som har utfär­dats av tids­bort­frak­ta­ren får han även åbe­ropa reg­lerna i 5 §.

Dröjs­mål och annat avtals­brott på tids­bort­frak­ta­rens sida

64 §   Hålls far­ty­get inte i sjö­vär­digt eller annars avtal­sen­ligt skick eller utförs resorna för sent eller före­lig­ger annat avtals­brott på tids­bort­frak­ta­rens sida, får tids­be­frak­ta­ren häva befrakt­nings­av­ta­let, om det med avta­let avsedda ända­må­let annars väsent­li­gen skulle för­felas. Om tids­be­frak­ta­ren vill häva avta­let skall han med­dela detta inom skä­lig tid efter det att han måste antas ha fått kän­ne­dom om avtals­brot­tet. Gör han inte det går häv­nings­rät­ten för­lo­rad.

Tids­be­frak­ta­ren har rätt till ersätt­ning för skada som har upp­kom­mit på grund av att far­ty­get går för­lo­rat eller efter skada för­kla­ras inte kunna sät­tas i stånd eller inte hålls i sjö­vär­digt eller annars avtal­sen­ligt skick, om ska­dan beror på fel eller för­sum­melse av tids­bort­frak­ta­ren eller någon som han sva­rar för. Det­samma gäl­ler för skada som har upp­kom­mit genom fel eller för­sum­melse vid sådan med­ver­kan av befäl­ha­va­ren eller besätt­ningen som avses i 61 § andra styc­ket, vid utfö­rande av tids­be­frak­ta­rens anvis­ning eller vid annat avtals­brott än som avses i före­gå­ende mening.

Skada på far­ty­get

65 §   Tids­bort­frak­ta­ren har rätt till ersätt­ning för skada på far­ty­get som beror på fel eller för­sum­melse av tids­be­frak­ta­ren eller någon som denne sva­rar för.

Har tids­be­frak­ta­ren beord­rat far­ty­get till en osä­ker hamn, är han ersätt­nings­skyl­dig för skada på far­ty­get som beror därpå om han inte visar att fel eller för­sum­melse inte före­lig­ger.

Gemen­samt haveri och bärg­ning

66 §   Frak­tens bidrag till gemen­samt haveri skall beta­las av tids­be­frak­ta­ren. Det­samma gäl­ler bidrag till gemen­samt haveri som skall läm­nas för bränsle och utrust­ning som tids­be­frak­ta­ren har ombord. Om i gemen­samt haveri ersätt­ning beta­las för utgift och för­lust som tids­be­frak­ta­ren har haft, till­fal­ler ersätt­ningen honom.

Tids­bort­frak­ta­ren kan utan tids­be­frak­ta­rens sam­tycke rädda per­so­ner.
Han får även bärga far­tyg eller annan egen­dom när detta inte är oskä­ligt för tids­be­frak­ta­ren. Av tids­bort­frak­ta­rens andel av åter­sto­den av bär­gar­lö­nen enligt 16 kap. 11 § andra styc­ket (net­to­bär­gar­lö­nen) till­fal­ler en tred­je­del tids­be­frak­ta­ren.
Lag (1995:1314).

Utgif­ter för resorna

67 §   Tids­be­frak­ta­ren skall bära de utgif­ter för resor­nas utfö­rande som inte enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel skall bäras av tids­bort­frak­ta­ren.

Åter­läm­nande av far­ty­get

Åter­läm­nande och besikt­ning

68 §   Tids­be­frak­ta­ren skall åter­lämna far­ty­get till tids­bort­frak­ta­ren på den plats och vid den tid­punkt som har avta­lats.

Vid åter­läm­nan­det har bestäm­mel­serna i 52 § tredje styc­ket, 53 § samt 54 § första styc­ket och andra styc­ket första meningen mot­sva­rande till­lämp­ning. Detta gäl­ler även då befrakt­nings­av­ta­let har hävts eller annars upp­hört före befrakt­nings­pe­ri­o­dens slut.

Över­skri­dande av befrakt­nings­pe­ri­o­den

69 §   Tids­bort­frak­ta­ren är skyl­dig att låta far­ty­get anträda en ny resa trots att den avta­lade tiden för åter­läm­nan­det där­i­ge­nom över­skrids. Detta gäl­ler inte när över­skri­dan­det går utö­ver vad som kan anses skä­ligt eller om en tids­pe­riod för åter­läm­nan­det har avta­lats.

För över­skri­dande som är tillå­tet enligt första styc­ket skall tids­be­frak­ta­ren betala den avta­lade tids­frak­ten. För annat över­skri­dande skall han betala gängse tids­frakt, dock minst den avta­lade tids­frak­ten, samt ersätt­ning för skada som dröjs­må­let med­för för tids­bort­frak­ta­ren.

Tids­frakt

Betal­ning av tids­frakt

70 §   Tids­frakt skall beta­las i för­skott för 30 dagar i sän­der.

Fram­stäl­ler tids­be­frak­ta­ren krav på avräk­ning med ett belopp som är tvis­tigt, är han ändå skyl­dig att betala tids­frak­ten, om tids­bort­frak­ta­ren stäl­ler säker­het för kra­vet. Tids­be­frak­ta­ren kan dock inte kräva säker­het för ett större belopp än den tids­frakt han beta­lar.

Dröjs­mål med betal­ning av tids­frakt

71 §   Beta­las tids­frak­ten inte i rätt tid, skall tids­be­frak­ta­ren betala dröjsmåls­ränta enligt rän­te­la­gen (1975:635).

Har tids­frak­ten inte beta­lats i rätt tid, skall tids­bort­frak­ta­ren med­dela tids­be­frak­ta­ren detta. När med­de­lande har avsänts får tids­bort­frak­ta­ren ställa in full­gö­rel­sen av befrakt­nings­av­ta­let, inbe­gri­pet vägra att lasta gods eller att utfärda konos­se­ment. Om betal­ning inte har tagits emot inom 72 tim­mar efter det att med­de­lan­det har avsänts, får tids­bort­frak­ta­ren häva avta­let.

Om tids­bort­frak­ta­ren har ställt in full­gö­rel­sen av avta­let eller hävt det, har han rätt till ersätt­ning, om inte tids­be­frak­ta­ren visar att dröjs­må­let med betal­ningen beror på lag, avbrott i den all­männa sam­färdseln eller betal­nings­för­med­lingen eller något annat lik­nande hin­der som han inte skä­li­gen kunde ha räk­nat med när avta­let ingicks och vars följ­der han inte hel­ler skä­li­gen kunde ha und­vi­kit eller över­vun­nit.

Om tids­be­frak­ta­ren inte beta­lar för­fal­len tids­frakt, får tids­bort­frak­ta­ren begära att tids­be­frak­ta­ren till honom över­lå­ter ford­ran på frakt som tids­be­frak­ta­ren har på grund av vida­re­bort­frakt­ning av far­ty­get.

Bort­fall av tids­frakt

72 §   Tids­frakt skall inte beta­las för den tid som går för­lo­rad för tids­be­frak­ta­ren på grund av bärg­ning, under­håll av far­ty­get och avhjäl­pande av skada som tids­be­frak­ta­ren inte är ansva­rig för eller i övrigt på grund av för­hål­lan­den på tids­bort­frak­ta­rens sida.

Tids­be­frak­ta­rens skyl­dig­het att svara för utgif­ter för far­ty­gets drift är begrän­sad på mot­sva­rande sätt.

Upp­hö­rande

För­lust av far­ty­get

73 §   Går far­ty­get för­lo­rat eller för­kla­ras det efter skada inte kunna sät­tas i stånd, bort­fal­ler befrakt­nings­av­ta­let även om tids­bort­frak­ta­ren enligt en all­män bestäm­melse i avta­let har rätt att sätta in ett annat far­tyg än det avta­lade. Det­samma gäl­ler vid rek­vi­si­tion av far­ty­get eller lik­nande ingri­pan­den som är av väsent­lig bety­delse för full­gö­rel­sen av avta­let.

Om far­ty­get har gått för­lo­rat utan att upp­lys­ning kan fås om tiden för hän­del­sen, skall tids­frakt beta­las för 24 tim­mar efter det att far­ty­get sist hör­des av.

Krig

74 §   Befin­ner sig far­ty­get i en hamn eller ett annat område där krig utbry­ter, krigs­lik­nande för­hål­lan­den inträ­der eller faran för sådana för­hål­lan­den väsent­li­gen ökar, får tids­bort­frak­ta­ren ome­del­bart föra far­ty­get ut från områ­det och i säker­het.

Tids­be­frak­ta­ren skall utö­ver tids­frak­ten ersätta tids­bort­frak­ta­ren för de mer­kost­na­der för krigs­för­säk­ring av far­ty­get och för krigs­risk­tillägg till besätt­ningen som föl­jer av de resor som tids­be­frak­ta­ren krä­ver att far­ty­get skall utföra.

Inträ­der under avtal­s­pe­ri­o­den krig, krigs­lik­nande för­hål­lan­den eller en väsent­lig ökning av krigs­fa­ran och är detta av väsent­lig bety­delse för full­gö­rel­sen av befrakt­nings­av­ta­let, får såväl tids­bort­frak­ta­ren som tids­be­frak­ta­ren från­träda avta­let utan skyl­dig­het att betala ersätt­ning.

Den som vill från­träda avta­let skall inom skä­lig tid med­dela mot­par­ten detta. Gör han inte det är han skyl­dig att ersätta den skada som kunde ha und­vi­kits om med­de­lande hade läm­nats inom sådan tid.


15 kap. Om trans­port av pas­sa­ge­rare och res­gods

Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Detta kapi­tel inne­hål­ler bestäm­mel­ser om trans­port av pas­sa­ge­rare och res­gods.

Kapit­let tilläm­pas i den utsträck­ning en fråga inte regle­ras av
   1. Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar i sam­band med olyc­kor vid pas­sager­ar­be­ford­ran till sjöss,
   2. 2002 års Aten­kon­ven­tion om beford­ran till sjöss av pas­sa­ge­rare och deras res­gods, eller
   3. Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) nr 1177/2010 av den 24 novem­ber 2010 om pas­sa­ge­ra­res rät­tig­he­ter vid resor till sjöss och på inre vat­ten­vä­gar och om änd­ring av för­ord­ning (EG) nr 2006/2004. Lag (2015:256).

1 a §   Har upp­hävts genom lag (2015:256).

2 §   För­ord­ning (EG) nr 392/2009, i den ursprung­liga lydel­sen, ska även till­läm­pas på en trans­port inom Sve­rige med ett far­tyg som har en annan far­tygs­klass än A eller B och som är god­känt för trans­port av fler än tolv pas­sa­ge­rare.

Vid en trans­port som avses i första styc­ket gäl­ler dock inte
   1. ansva­ret för trans­por­tö­ren vid en hän­delse enligt arti­kel 3.1 b i bilaga I till för­ord­ningen,
   2. skyl­dig­he­ten för trans­por­tö­ren att ha en för­säk­ring eller ställa en annan säker­het för ansvar enligt punkt 2.2 i bilaga II till för­ord­ningen, eller
   3. kra­vet på cer­ti­fi­kat enligt arti­kel 4a i bilaga I till för­ord­ningen. Lag (2015:256).

3 §   Bestäm­mel­ser som kom­plet­te­rar för­ord­ning (EG) nr 392/2009 och 2002 års Aten­kon­ven­tion finns i 31-34 §§, 20 kap. 14 a § och 21 kap. 6 a §. Sådana bestäm­mel­ser finns också i 5 kap. 8 a § och 6 kap. 2 § far­tygs­sä­ker­hets­la­gen (2003:364).
Bestäm­mel­serna tilläm­pas även för en trans­port som avses i 2 §. Lag (2015:256).

4 §   Om någon som var­ken är pas­sa­ge­rare eller anställd hos trans­por­tö­ren eller utför arbete i far­ty­gets tjänst föl­jer med ett far­tyg och då till­fo­gas skada av det slag som avses i 19 eller 20 §, ska bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om befri­else från och begräns­ning av ansva­rig­het för trans­por­tö­ren tilläm­pas till för­mån för var och en på reda­rens sida som kan hål­las ansva­rig för ska­dan.
Lag (2015:256).

5 §   I detta kapi­tel avses med

trans­por­tör: den som genom avtal, yrkes­mäs­sigt eller mot ersätt­ning, åtar sig att med ett far­tyg trans­por­tera pas­sa­ge­rare eller pas­sa­ge­rare och res­gods,
pas­sa­ge­rare: den som trans­por­te­ras eller ska trans­por­te­ras med ett far­tyg enligt ett avtal om pas­sa­gerar­trans­port samt den som med trans­por­tö­rens sam­tycke föl­jer med for­don eller levande djur som trans­por­te­ras enligt ett avtal om gods­trans­port,
res­gods: varje före­mål, inbe­gri­pet for­don, som trans­por­te­ras för pas­sa­ge­ra­rens räk­ning, under för­ut­sätt­ning att trans­por­ten inte sker enligt cer­te­parti, konos­se­ment eller något annat doku­ment som bru­kar använ­das vid gods­trans­port, och

han­dres­gods: res­gods som pas­sa­ge­ra­ren bär med sig eller har i sin hytt eller på något annat sätt har i sin vård under resan, inbe­gri­pet i eller på sitt for­don. Lag (2015:256).

Trans­por­ten

6 §   Trans­por­tö­ren ska se till att far­ty­get är sjö­vär­digt, vil­ket också inne­fat­tar att far­ty­get är behö­ri­gen beman­nat, pro­vi­an­te­rat och utrus­tat samt att pas­sa­ge­ra­ren och res­god­set trans­por­te­ras skynd­samt och tryggt till bestäm­mel­se­or­ten.
Trans­por­tö­ren ska även i övrigt till­go­dose pas­sa­ge­ra­rens bästa.

Res­gods får inte trans­por­te­ras på däck.

Devi­a­tion får göras endast för att rädda per­so­ner eller bärga far­tyg eller gods eller av någon annan skä­lig anled­ning.
Lag (2015:256).

7 §   Om trans­portav­ta­let gäl­ler ett bestämt far­tyg, får trans­por­tö­ren inte utföra trans­por­ten med något annat far­tyg. Lag (2015:256).

8 §   Om trans­portav­ta­let avser en bestämd per­son, får den per­so­nen inte över­låta sin rätt enligt avta­let till någon annan. Sedan resan har påbör­jats får över­lå­telse inte ske, även om avta­let inte avser en bestämd per­son.

Första styc­ket gäl­ler inte avtal som omfat­tas av bestäm­mel­serna om paket­re­sor i paketre­se­la­gen (2018:1217).
Lag (2018:1336).

9 §   Pas­sa­ge­ra­ren är skyl­dig att följa före­skrif­ter om ord­ning och säker­het under resan.

Bestäm­mel­serna i 24, 53 och 54 §§ sjö­mansla­gen (1973:282) om under­sök­ning med anled­ning av brott ombord och tvångs­me­del mot besätt­nings­med­lem ska även tilläm­pas i fråga om pas­sa­ge­rare. Lag (2015:256).

10 §   Pas­sa­ge­rare får ta med sig res­gods i skä­lig omfatt­ning.

Om pas­sa­ge­ra­ren kän­ner till att hans eller hen­nes res­gods kan med­föra fara eller väsent­lig olä­gen­het för per­son eller egen­dom, ska pas­sa­ge­ra­ren före resans bör­jan upp­lysa trans­por­tö­ren om detta. Det­samma gäl­ler om res­god­set, han­dres­gods undan­ta­get, krä­ver sär­skild vård. Om res­gods är av sådan beskaf­fen­het som nu har sagts, ska detta om möj­ligt utmär­kas på god­set innan resan bör­jar. Lag (2015:256).

11 §   Trans­por­tö­ren har rätt att vägra pas­sa­ge­ra­ren att föra med sig res­gods som kan med­föra fara eller väsent­lig olä­gen­het för per­son eller egen­dom.

Om sådant res­gods har tagits ombord utan att trans­por­tö­ren kände till dess beskaf­fen­het, får trans­por­tö­ren efter omstän­dig­he­terna föra i land, oskad­lig­göra eller för­störa det utan skyl­dig­het att ersätta ska­dan. Det­samma gäl­ler om res­god­set, efter att ha tagits ombord med trans­por­tö­rens kän­ne­dom om dess beskaf­fen­het, visar sig med­föra sådan fara eller väsent­lig olä­gen­het för per­son eller egen­dom att det inte är för­svar­ligt att behålla det ombord. Lag (2015:256).

12 §   Har res­gods orsa­kat skada för trans­por­tö­ren eller skada på far­ty­get, är pas­sa­ge­ra­ren ersätt­nings­skyl­dig, om ska­dan beror på att pas­sa­ge­ra­ren eller någon som pas­sa­ge­ra­ren sva­rar för har gjort sig skyl­dig till fel eller för­sum­melse.
Lag (2015:256).

13 §   Trans­por­tö­ren är inte skyl­dig att lämna ut något annat res­gods än han­dres­gods för­rän pas­sa­ge­ra­ren har beta­lat för resan och för kost eller andra tjäns­ter under resan. Om pas­sa­ge­ra­ren inte beta­lar, får trans­por­tö­ren lägga upp god­set i säkert för­var och genom offent­lig auk­tion eller på något annat betryg­gande sätt sälja så myc­ket av det att trans­por­tö­rens krav och förvarings-​​ och för­sälj­nings­kost­na­derna täcks. Lag (2015:256).

14 §   Om trans­portav­ta­let avser ett bestämt far­tyg och detta före resans bör­jan går för­lo­rat eller för­kla­ras det efter skada inte kunna sät­tas i stånd, upp­hör trans­por­tö­rens skyl­dig­het att utföra trans­por­ten.

Om far­ty­gets avgång från den ort där resan ska börja blir väsent­ligt för­dröjd, har pas­sa­ge­ra­ren rätt att häva avta­let. Lag (2015:256).

15 §   Om far­ty­get uppe­hålls under resan så att det inte skä­li­gen kan fordras att pas­sa­ge­ra­ren avvak­tar att resan fort­sät­ter, eller om far­ty­get går för­lo­rat eller för­kla­ras efter skada inte kunna sät­tas i stånd, ska trans­por­tö­ren se till att pas­sa­ge­ra­ren och pas­sa­ge­ra­rens res­gods trans­por­te­ras till bestäm­mel­se­or­ten på något annat lämp­ligt sätt och bära kost­na­den för detta. Om trans­por­tö­ren inte gör det, har pas­sa­ge­ra­ren rätt att häva avta­let.

Om pas­sa­ge­ra­ren måste uppe­hålla sig i land på grund av haveri eller någon annan omstän­dig­het som rör far­ty­get, ska trans­por­tö­ren på lämp­ligt sätt sörja för pas­sa­ge­ra­rens uppe­hälle och bära kost­na­den för detta. Lag (2015:256).

16 §   Om pas­sa­ge­ra­ren inte påbör­jar resan eller avbry­ter den, ska det avta­lade bil­jett­pri­set ändå beta­las. Om pas­sa­ge­ra­ren har insjuk­nat eller det finns någon annan skä­lig anled­ning för pas­sa­ge­ra­ren att inte påbörja eller full­följa resan och trans­por­tö­ren har under­rät­tats om detta inom rim­lig tid, behö­ver dock bil­jett­pri­set inte beta­las.

Är pas­sa­ge­ra­ren enligt första styc­ket skyl­dig att betala det avta­lade bil­jett­pri­set, ska detta dock sät­tas ned med ett skä­ligt belopp, om trans­por­tö­ren har med­fört en annan pas­sa­ge­rare i hans eller hen­nes ställe eller på något annat sätt har begrän­sat eller borde ha kun­nat begränsa sin skada. Lag (2015:256).

17 §   Om det visar sig, sedan ett trans­portav­tal har träf­fats, att resan skulle vara för­e­nad med fara för pas­sa­ge­ra­ren eller far­ty­get till följd av krig, bloc­kad, upp­ror, oro­lig­he­ter, sjö­rö­veri eller något annat väp­nat våld eller att en sådan fara har ökat väsent­ligt, har var­dera par­ten rätt att från­träda avta­let. Rät­ten gäl­ler även om resan har bör­jat. Om avta­let från­träds, ska var­dera par­ten bära sin kost­nad och skada. Lag (2015:256).

18 §   Om pas­sa­ge­ra­ren avbry­ter resan på grund av ett för­hål­lande som avses i 16 § första styc­ket andra meningen eller om avta­let hävs enligt 15 § eller, sedan resan har bör­jat, enligt 17 §, ska bil­jett­pri­set sät­tas ned.
För­hål­lan­det mel­lan den avta­lade och den åter­stå­ende resans längd, tidsåt­gång och kost­na­der ska då beak­tas.

Om trans­por­tö­ren har tagit emot betal­ning utö­ver vad han eller hon har rätt till enligt första styc­ket, ska trans­por­tö­ren betala till­baka över­skot­tet. Lag (2015:256).

Trans­por­tö­rens ansvar

19 §   Trans­por­tö­ren är ansva­rig för per­son­skada som drab­bar pas­sa­ge­ra­ren på grund av en hän­delse under resan, om ska­dan har vål­lats genom fel eller för­sum­melse av trans­por­tö­ren eller någon som trans­por­tö­ren sva­rar för. Det­samma gäl­ler skada på grund av att pas­sa­ge­ra­ren för­se­nas, även om för­se­ningen inte beror på en hän­delse under resan.
Lag (2015:256).

20 §   Trans­por­tö­ren är ansva­rig för skada till följd av att res­gods går för­lo­rat eller ska­das på grund av en hän­delse under resan, om ska­dan har vål­lats genom fel eller för­sum­melse av trans­por­tö­ren eller någon som trans­por­tö­ren sva­rar för. Det­samma gäl­ler skada till följd av att res­god­set för­se­nas, även om för­se­ningen inte beror på en hän­delse under resan. Med för­se­ning jäm­ställs dröjs­mål med utläm­ning av res­god­set på bestäm­mel­se­or­ten.

Trans­por­tö­ren är inte skyl­dig att ersätta pengar, vär­de­pap­per, konst­fö­re­mål eller andra dyr­bar­he­ter annat än om trans­por­tö­ren har tagit emot egen­do­men för säker för­va­ring.
Lag (2015:256).

21 §   Om vål­lande på pas­sa­ge­ra­rens sida har med­ver­kat till skada som avses i 19 eller 20 §, gäl­ler 6 kap. 1 § ska­de­stånds­la­gen (1972:207). Lag (2015:256).

22 §   För att gå fri från ansva­rig­het måste trans­por­tö­ren visa att en skada som avses i 19 eller 20 § inte har orsa­kats genom fel eller för­sum­melse av trans­por­tö­ren eller någon som trans­por­tö­ren sva­rar för. I fråga om per­son­skada och för­lust av eller skada på han­dres­gods gäl­ler dock detta endast om ska­dan har inträf­fat vid eller i sam­band med för­lis­ning, sam­man­stöt­ning, strand­ning, explo­sion eller brand eller om den har upp­kom­mit till följd av fel i far­ty­get. Lag (2015:256).

23 §   Trans­por­tö­rens ansva­rig­het ska vid per­son­skada inte över­stiga 400 000 sär­skilda drag­nings­rät­ter (SDR) för varje pas­sa­ge­rare. När ersätt­ningen ska beta­las ut som liv­ränta, får det kapi­ta­li­se­rade vär­det inte över­stiga denna gräns. Vid för­se­ning av pas­sa­ge­rare ska ansva­rig­he­ten inte över­stiga 4 150 SDR för varje pas­sa­ge­rare.

Vid skada på eller för­lust eller för­se­ning av res­gods ska ansva­rig­he­ten inte över­stiga
   1. 1 800 SDR för varje pas­sa­ge­rare i fråga om han­dres­gods,
   2. 6 750 SDR för varje pas­sa­ge­rare i fråga om dyr­bar­he­ter som trans­por­tö­ren har tagit emot för säker för­va­ring,
   3. 10 000 SDR för varje for­don, och
   4. 2 700 SDR för varje pas­sa­ge­rare i fråga om annat res­gods.
Begräns­nings­be­lop­pen gäl­ler för varje resa. De avser inte ränta och rät­te­gångs­kost­na­der.

Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.

Trans­por­tö­ren kan genom uttryck­lig över­ens­kom­melse åta sig ansva­rig­het till högre belopp än som före­skrivs i denna para­graf. Lag (2015:256).

24 §   Trans­por­tö­ren har rätt att från ska­dans belopp göra avdrag med högst föl­jande belopp, som utgör pas­sa­ge­ra­rens själv­risk, näm­li­gen
   1. 150 SDR för varje for­don som ska­das,
   2. 20 SDR för en annan res­gods­skada, och
   3. 20 SDR för en skada på grund av för­se­ning av pas­sa­ge­rare eller res­gods.

Avräk­ning enligt första styc­ket ska ske innan frå­gan om begräns­ning av ansva­ret enligt 23 § prö­vas. Lag (2015:256).

25 §   Trans­por­tö­ren har inte rätt att åbe­ropa bestäm­mel­serna i 23 och 24 §§ om begräns­ning av ansva­rig­he­ten eller avdrag för själv­risk, om det visas att trans­por­tö­ren själv har vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het och med insikt att sådan skada san­no­likt skulle upp­komma. Lag (2015:256).

26 §   Bestäm­mel­serna om fri­het från eller begräns­ning av trans­por­tö­rens ansva­rig­het gäl­ler även om talan mot trans­por­tö­ren inte grun­das på trans­portav­ta­let.
Lag (2015:256).

27 §   Om trans­por­ten helt eller del­vis utförs av någon annan än trans­por­tö­ren, är trans­por­tö­ren dock ansva­rig som om trans­por­tö­ren själv hade utfört hela trans­por­ten. Detta kapi­tel gäl­ler då i tillämp­liga delar.

Om den andre utför trans­por­ten med far­tyg, är denne ansva­rig för sin del av trans­por­ten enligt samma reg­ler som gäl­ler för trans­por­tö­ren. Har trans­por­tö­ren åta­git sig ansvar utö­ver vad som före­skrivs i detta kapi­tel, är den som utför trans­por­ten inte bun­den av detta, om denne inte skrift­li­gen har sam­tyckt till det.

I den utsträck­ning både trans­por­tö­ren och den som avses i andra styc­ket är ansva­riga, sva­rar de soli­da­riskt.
Lag (2015:256).

28 §   Om talan förs mot någon som trans­por­tö­ren sva­rar för enligt 27 § eller 7 kap. 1 §, har denne rätt till samma befri­else från och begräns­ning av ansva­rig­het som trans­por­tö­ren. De ersätt­nings­be­lopp som trans­por­tö­ren och de per­so­ner som trans­por­tö­ren sva­rar för ska betala får inte sam­man­lagt över­stiga de grän­ser för ansva­rig­he­ten som före­skrivs i 23 §.

Första styc­ket gäl­ler inte till för­mån för den som visas ha vål­lat ska­dan upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het och med insikt att sådan skada san­no­likt skulle upp­komma.
Lag (2015:256).

29 §   Krav på ersätt­ning för per­son­skada eller för­se­ning av pas­sa­ge­rare får fram­stäl­las endast av pas­sa­ge­ra­ren eller pas­sa­ge­ra­rens rätts­in­ne­ha­vare eller, vid döds­fall, den som har rätt till ska­de­stånd enligt 5 kap. 2 § ska­de­stånds­la­gen (1972:207). Lag (2015:256).

30 §   Bestäm­mel­ser om laga dom­stol för tvis­ter som rör ansva­rig­het på grund av avtal om trans­port av pas­sa­ge­rare och res­gods samt om möj­lig­he­ten att hän­skjuta sådana tvis­ter till skil­je­män finns i 21 kap. 4 §.

Bestäm­mel­ser om pre­skrip­tion finns i 19 kap. 1 §.
Lag (2015:256).

För­säk­rings­skyl­dig­het för vissa utländska far­tyg

31 §   Arti­kel 4a.1 i bilaga I till för­ord­ning (EG) nr 392/2009, i den ursprung­liga lydel­sen, och arti­kel 4a.1 i 2002 års Aten­kon­ven­tion ska tilläm­pas även på en trans­port med ett utländskt far­tyg från en annan stat än som avses där, om far­ty­get anlö­per eller läm­nar en svensk hamn.

För en trans­port som avses i 2 § gäl­ler första styc­ket med de begräns­ningar som föl­jer av 2 § andra styc­ket 1 och 2.
Lag (2015:256).

Cer­ti­fi­kat och för­säk­rings­be­vis

32 §   Befäl­ha­va­ren ska se till att det ombord på far­ty­get finns ett sådant cer­ti­fi­kat som ska med­fö­ras enligt arti­kel 4a.5 eller 4a.15 i bilaga I till för­ord­ning (EG) nr 392/2009, i den ursprung­liga lydel­sen, eller arti­kel 4a.5 eller 4a.15 i 2002 års Aten­kon­ven­tion.

Vid en trans­port som avses i 2 § ska befäl­ha­va­ren ombord på far­ty­get i stäl­let med­föra ett bevis om att trans­por­tö­rens skyl­dig­het enligt arti­kel 4a.1 i bilaga I till för­ord­ningen, med de begräns­ningar som föl­jer av 2 § andra styc­ket 1 och 2, är full­gjord.

Rege­ringen får med­dela ytter­li­gare före­skrif­ter om bevi­set som avses i andra styc­ket. Lag (2015:256).

Avgift vid cer­ti­fi­e­ring

33 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om avgif­ter för pröv­ningen av ansök­ningar om cer­ti­fi­kat enligt för­ord­ning (EG) nr 392/2009. Lag (2015:256).

Sank­tio­ner när infor­ma­tion inte läm­nas

34 §   Om infor­ma­tion inte läm­nas enligt arti­kel 7 i för­ord­ning (EG) nr 392/2009, i den ursprung­liga lydel­sen, ska mark­nads­fö­rings­la­gen (2008:486) till­läm­pas, med undan­tag av 29-36 §§ om mark­nads­stör­nings­av­gift. Sådan infor­ma­tion ska anses vara väsent­lig enligt 10 § tredje styc­ket den lagen.
Lag (2015:256).

Om avtals­vill­kors gil­tig­het

35 §   Bestäm­mel­serna i 9 § får inte åsi­do­sät­tas genom avtal.

Avtals­vill­kor som inskrän­ker pas­sa­ge­ra­rens rät­tig­he­ter enligt 12-29 §§, 19 kap. 1 § första styc­ket 6 och 7 och 21 kap. 4 § första och andra styc­kena är ogil­tiga.

Vid en trans­port inom Sve­rige gäl­ler det som föl­jer av andra styc­ket i fråga om pas­sa­ge­ra­rens rät­tig­he­ter enligt 19-29 §§, 19 kap. 1 § första styc­ket 6 och 7 och 21 kap. 4 § första och andra styc­kena, oav­sett vil­ket lands lag som i övrigt är tillämp­lig på avta­let.

Övriga bestäm­mel­ser i detta kapi­tel gäl­ler endast om inte något annat är avta­lat eller föl­jer av sed­vänja.
Lag (2015:256).

36 §   Trots 35 § får trans­por­tö­ren för­be­hålla sig fri­het från ansva­rig­het i fråga om pas­sa­ge­rare för tiden innan pas­sa­ge­ra­ren går ombord och efter det att han eller hon har gått i land. Ett sådant för­be­håll är dock inte tillå­tet när det gäl­ler sjö­trans­por­ter mel­lan far­ty­get och land som omfat­tas av bil­jett­pri­set eller som utförs med ett trans­port­me­del som trans­por­tö­ren stäl­ler till för­fo­gande.

I fråga om han­dres­gods som inte finns i eller på ett av pas­sa­ge­ra­ren med­fört for­don kan trans­por­tö­ren för­be­hålla sig fri­het från ansva­rig­het för tiden innan han­dres­god­set förs ombord och efter det att det har förts i land. För­be­håll är dock inte tillå­tet när det gäl­ler sådan trans­port till eller från far­ty­get som avses i första styc­ket och inte hel­ler för den tid då han­dres­god­set har tagits om hand av trans­por­tö­ren medan pas­sa­ge­ra­ren vis­tas i en ter­mi­nal­bygg­nad, på en kaj eller en annan ham­nan­lägg­ning.

Om det är avta­lat att en bestämd del av trans­por­ten ska utfö­ras av någon annan än trans­por­tö­ren, får trans­por­tö­ren, om den andre är namn­gi­ven, för­be­hålla sig fri­het från ansva­rig­het för skada orsa­kad av en hän­delse under den del av trans­por­ten som utförs av den andre. Det­samma gäl­ler om pas­sa­ge­ra­ren enligt trans­portav­ta­let har rätt att helt eller del­vis anlita någon annan än trans­por­tö­ren för trans­por­ten.
Lag (2015:256).

Avdel­ning V Sjö­o­lyc­kor


16 kap. Om bärg­ning

Inle­dande bestäm­mel­ser

Defi­ni­tio­ner

1 §   I detta kapi­tel avses med
   1. bärg­ning: varje åtgärd som vid­tas för att i far­vat­ten bistå ett far­tyg eller någon annan egen­dom som har för­o­lyc­kats eller är i fara,
   2. egen­dom: all egen­dom som inte är sta­dig­va­rande fast­gjord vid strand­lin­jen, och
   3. mil­jö­skada: väsent­lig fysisk skada på mänsk­lig hälsa eller marint liv eller på till­gångar i kust­far­vat­ten, i inre far­vat­ten eller i områ­den i ome­del­bar när­het till sådana far­vat­ten, orsa­kad av för­ore­ning, kon­ta­mi­ne­ring, brand, explo­sion eller lik­nande all­var­liga hän­del­ser. Lag (1995:1314).

Tillämp­nings­om­råde

2 §   Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel är tillämp­liga när frå­gor om bärg­ning skall avgö­ras i Sve­rige.

Bestäm­mel­serna tilläm­pas även om det bär­gade far­ty­get och det far­tyg som utförde bärg­ningen hade samma ägare.

Bestäm­mel­serna tilläm­pas inte på fast för­ank­rade eller fly­tande platt­for­mar eller på flytt­bara havs­borr­nings­en­he­ter, när platt­for­marna eller enhe­terna finns på en plats där de används för under­sök­ning, utvin­ning eller pro­duk­tion som avser havs­bot­tens mine­ral­till­gångar. Lag (1995:1314).

Avtals­fri­het, sär­skild rätt att ingå bärg­nings­av­tal, jämk­ning

3 §   Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel tilläm­pas inte i den mån någon­ting annat föl­jer av avtal. Ett avtal är dock ogil­tigt i den mån det inskrän­ker bär­ga­rens, befäl­ha­va­rens, reda­rens eller ägar­nas skyl­dig­he­ter enligt 4 § första styc­ket 2 eller andra styc­ket 2. I 11 § fjärde styc­ket före­skrivs inskränk­ningar i gil­tig­he­ten hos vissa avtal om för­del­ning av bär­gar­lön.

Befäl­ha­va­ren är behö­rig att ingå avtal om bärg­ning på far­tygs­ä­ga­rens väg­nar. Far­ty­gets ägare, redare och befäl­ha­vare är var för sig behö­riga att ingå sådana avtal på dens väg­nar som äger egen­dom ombord.

Ett avtal om bärg­ning eller ett vill­kor i ett sådant avtal får jäm­kas eller läm­nas utan avse­ende, om
   1. avta­let ingicks under otill­bör­lig påver­kan eller under infly­tande av fara och avta­let eller vill­ko­ret är oskä­ligt, eller
   2. ersätt­ningen enligt avta­let står i miss­för­hål­lande till vär­det av utförda tjäns­ter.

Ersätt­ningen enligt avta­let kan sät­tas ned eller falla bort, om bärg­ningen för­an­led­des eller för­svå­ra­des av bär­ga­rens fel eller för­sum­melse eller om bär­ga­ren vid bärg­ningen gjorde sig skyl­dig till bedrä­geri eller någon annan ohe­der­lig hand­ling. Lag (1995:1314).

Skyl­dig­he­ter vid bärg­ning­ens utfö­rande

4 §   I för­hål­lande till reda­ren och till äga­ren av far­ty­get eller av någon annan egen­dom som bärg­ningen avser är bär­ga­ren skyl­dig att
   1. utföra bärg­ningen med till­bör­lig omsorg,
   2. där­vid visa till­bör­lig omsorg för att hindra eller begränsa mil­jö­skada,
   3. söka bistånd av andra bär­gare när omstän­dig­he­terna skä­li­gen krä­ver det, och
   4. tillåta att andra bär­gare ingri­per, om ingri­pan­det av skä­lig anled­ning begärs av befäl­ha­va­ren eller reda­ren eller av äga­ren till far­ty­get eller till någon annan egen­dom som är i fara; om det visar sig att det inte fanns skä­lig anled­ning för begä­ran, skall ingri­pan­det inte påverka stor­le­ken av den bär­gar­lön som bär­ga­ren har rätt till.

I för­hål­lande till bär­ga­ren är befäl­ha­va­ren, reda­ren och äga­ren till far­ty­get eller till någon annan egen­dom som omfat­tas av bärg­ningen skyl­diga att
   1. helt sam­ar­beta med bär­ga­ren under bärg­ningen,
   2. där­vid visa till­bör­lig omsorg för att hindra eller begränsa mil­jö­skada, och
   3. ta till­baka egen­do­men när den har förts i säker­het och bär­ga­ren med fog begär att så skall ske.

I 6 kap. 6 § andra styc­ket finns det bestäm­mel­ser om varje befäl­ha­vares skyl­dig­het att lämna hjälp åt den som är i sjö­nöd.
Lag (1995:1314).

Bär­gar­lön och sär­skild ersätt­ning

Rätt till bär­gar­lön

5 §   Bär­ga­ren har rätt till bär­gar­lön, om bärg­ningen har lett till ett nyt­tigt resul­tat. Bär­gar­lö­nen får inte bestäm­mas till högre belopp än vär­det av det som bär­ga­des. Vid den beräk­ningen skall ränta och rät­te­gångs­kost­na­der inte räk­nas in i bär­gar­lö­nen.

Den som under bärg­ningen med­ver­kade till att rädda någon till livet har rätt till en skä­lig andel av den bär­gar­lön eller av den sär­skilda ersätt­ning som bär­ga­ren har rätt till.

I fråga om ränta på bär­gar­lön gäl­ler rän­te­la­gen (1975:635).
Lag (1995:1314).

Bär­gar­lö­nens bestäm­mande

6 §   Bär­gar­lö­nen skall bestäm­mas med sikte på att upp­muntra till bärg­ning och med beak­tande av
   1. det bär­ga­des värde,
   2. bär­gar­nas skick­lig­het och ansträng­ningar i fråga om att hindra eller begränsa mil­jö­skada,
   3. bär­ga­rens fram­gång,
   4. farans art och grad,
   5. bär­gar­nas skick­lig­het och ansträng­ningar i fråga om att rädda liv samt att bärga far­ty­get och annan egen­dom,
   6. den tid som bär­garna använde och de kost­na­der och för­lus­ter som bär­garna ådrog sig,
   7. den risk att bli ersätt­nings­skyl­dig och de andra ris­ker som bär­garna och deras utrust­ning utsat­tes för,
   8. den snabb­het med vil­ken tjäns­terna utför­des,
   9. till­gäng­lig­he­ten och använd­bar­he­ten hos far­tyg eller annan utrust­ning avsedd för bärg­ning, och
   10. gra­den av bered­skap och effek­ti­vi­tet i fråga om bär­ga­rens utrust­ning samt utrust­ning­ens värde. Lag (1995:1314).

Betal­nings­skyl­dig­het för bär­gar­lö­nen

7 §   Bär­gar­lö­nen skall beta­las av äga­ren till far­ty­get och äga­ren till annan egen­dom i för­hål­lande till vär­det av det som bär­ga­des för var och en av dem. Lag (1995:1314).

Bär­gar­lö­nens för­del­ning mel­lan flera bär­gare

8 §   För­del­ningen av bär­gar­lön mel­lan flera bär­gare bestäms på grund­val av de omstän­dig­he­ter som anges i 6 §. Lag (1995:1314).

Sär­skild ersätt­ning

9 §   Om bär­ga­ren har utfört bärg­nings­ar­bete avse­ende ett far­tyg som självt eller genom sin last hotade att orsaka mil­jö­skada, har han rätt till sär­skild ersätt­ning för sina kost­na­der av reda­ren och äga­ren till far­ty­get. Sär­skild ersätt­ning skall beta­las bara i den mån ersätt­ningen är högre än den bär­gar­lön som bär­ga­ren har rätt till enligt 5 och 6 §§.

Om bär­ga­ren hind­rade eller begrän­sade mil­jö­skada, kan den sär­skilda ersätt­ningen höjas med högst 30 pro­cent av bär­ga­rens kost­na­der.
Ersätt­ningen kan dock höjas med högst 100 pro­cent, om detta är skä­ligt sär­skilt med hän­syn till de omstän­dig­he­ter som anges i 6 §.

Med bär­ga­rens kost­na­der i första och andra styc­kena avses de skä­liga utlägg som bär­ga­ren gjorde för bärg­ningen samt ett skä­ligt belopp för den utrust­ning och per­so­nal som med fog använ­des under bärg­ningen.
När ersätt­ningen bestäms skall hän­syn tas till de omstän­dig­he­ter som anges i 6 § 8-10.

Om bär­ga­ren av oakt­sam­het lät bli att hindra eller begränsa mil­jö­skada, kan den sär­skilda ersätt­ningen sät­tas ned eller falla bort.

I fråga om ränta på den sär­skilda ersätt­ningen gäl­ler rän­te­la­gen (1975:635). Lag (1995:1314).

Undan­tag från rät­ten till bär­gar­lön eller sär­skild ersätt­ning

10 §   Bestäm­mel­serna i 5-9 §§ ger inte rätt till bär­gar­lön eller sär­skild ersätt­ning, om det utförda arbe­tet skä­li­gen kan anses ingå i full­gö­rel­sen av ett avtal som träf­fa­des innan faran upp­stod.

Det finns inte någon rätt till bär­gar­lön eller sär­skild ersätt­ning för arbete som utför­des trots uttryck­ligt och befo­gat för­bud av befäl­ha­va­ren, reda­ren eller äga­ren till far­ty­get eller av äga­ren till sådan annan egen­dom i fara som inte var eller hade varit ombord på far­ty­get.

Bär­gar­lö­nen eller den sär­skilda ersätt­ningen kan sät­tas ned eller falla bort på grund av sådana omstän­dig­he­ter som anges i 3 § fjärde styc­ket.

I 19 kap. 1 § första styc­ket 1 och 2 finns bestäm­mel­ser om att ford­ringar på bär­gar­lön och sär­skild ersätt­ning kan upp­höra på grund av pre­skrip­tion. Lag (1995:1314).

Bär­gar­lö­nens för­del­ning hos en bär­gare

11 §   Om ett far­tyg som är regi­stre­rat i Sve­rige har bär­gat något under en resa ska av bär­gar­lö­nen först beta­las
   1. ersätt­ning för skada som bärg­ningen orsa­kade på far­ty­get, las­ten eller någon annan egen­dom ombord,
   2. ersätt­ning för sådana kost­na­der för bränsle samt löner och kost åt befäl­ha­va­ren och besätt­ningen som upp­kom på grund av bärg­ningen, och
   3. ersätt­ning till sjö­man som under bärg­ningen gjorde en syn­ner­li­gen vär­de­full insats eller utsatte sig för syn­ner­lig fara och som har fram­ställt krav om ersätt­ning till reda­ren eller befäl­ha­va­ren inom tre måna­der efter det att bärg­ningen avslu­ta­des.

Av det som åter­står efter betal­ning enligt första styc­ket (net­to­bär­gar­lö­nen) ska reda­ren få tre fem­te­de­lar. Res­ten ska med en tred­je­del till­falla befäl­ha­va­ren och med två tred­je­de­lar den egent­liga besätt­ningen, att för­de­las i för­hål­lande till besätt­nings­med­lem­mar­nas löner. Befäl­ha­va­rens andel ska dock all­tid vara minst dub­belt så stor som den högst avlö­nade besätt­nings­med­lem­mens andel. En lots på far­ty­get har rätt att ta del i bär­gar­lö­nen som om han eller hon till­hörde besätt­ningen och, om lot­sen inte var anställd hos reda­ren, hade lön som främste styr­man. I 19 kap. 1 § första styc­ket 2 finns en bestäm­melse om att ford­ringar enligt detta stycke kan upp­höra på grund av pre­skrip­tion.

Bär­gar­lö­nen får för­de­las på något annat sätt än som sägs i första och andra styc­kena, om det finns sär­skilda skäl för detta med hän­syn till ända­må­let med far­ty­gets resa, sät­tet att beräkna ersätt­ning åt dem som arbe­tar i far­ty­gets tjänst eller av någon annan anled­ning.

Om ett avtal säger att en mindre andel ska till­falla befäl­ha­va­ren eller besätt­ningen av den bär­gar­lön som kan för­tjä­nas med ett far­tyg än det som anges i första och andra styc­kena, är avta­let gil­tigt bara om
   1. far­ty­get dri­ver bärg­nings­verk­sam­het och är sär­skilt utrus­tat för detta, eller
   2. avta­let ingicks i sam­band med påmönst­ring och avser en viss bärg­ning.

Om bärg­ningen utför­des av ett svenskt stats­far­tyg som används ute­slu­tande för stats­än­da­mål, kan sta­ten utan ansva­rig­het mot de ombord­va­rande avstå från bär­gar­lön.

Om bärg­ningen utför­des från ett far­tyg som inte är regi­stre­rat i Sve­rige, ska bär­gar­lö­nen för­de­las mel­lan reda­ren, befäl­ha­va­ren och andra som tjänst­gjorde på det far­tyg som utförde bärg­ningen enligt lagen i den stat där far­ty­get är regi­stre­rat. Om bärg­ningen inte utför­des från ett far­tyg, ska bär­gar­lö­nen för­de­las enligt den lag som är tillämp­lig på avta­let mel­lan bär­ga­ren och de anställda.
Lag (2012:353).

Säker­het

12 §   På begä­ran av bär­ga­ren skall den som är betal­nings­skyl­dig enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel ställa säker­het för ford­ringen.
Där­vid skall ränta och kost­na­der räk­nas in i ford­ringen. Om säker­het har ställts, får bär­ga­ren inte driva ige­nom sjö­panträtt som avser bär­gar­lön.

Det bär­gade far­ty­gets ägare och redare skall med­verka till att last­ä­garna stäl­ler säker­het för ford­ring­arna mot dem innan las­ten läm­nas till­baka.

Det bär­gade far­ty­get eller annan bär­gad egen­dom får inte utan bär­ga­rens sam­tycke flyt­tas från den hamn eller plats dit egen­do­men först för­des efter bärg­ningen, om inte säker­het har ställts för bär­ga­rens ford­ran mot far­ty­get eller den andra egen­do­men.
Lag (1995:1314).

För­skott

13 §   På talan av bär­ga­ren får rät­ten för­plikta den som är betal­nings­skyl­dig enligt detta kapi­tel att till bär­ga­ren utge för­skott på ersätt­ningen för tiden till dess ersätt­nings­frå­gan har avgjorts genom dom eller beslut som har vun­nit laga kraft. Ett sådant avgö­rande får också med­de­las genom beslut under rät­te­gång i mål om en bär­ga­res ford­ran enligt detta kapi­tel.
För­skot­tet skall fast­stäl­las till ett skä­ligt belopp och får för­e­nas med en skyl­dig­het för bär­ga­ren att ställa säker­het eller med andra vill­kor som är skä­liga med hän­syn till omstän­dig­he­terna. Ett yrkande om för­skott får inte bifal­las utan att mot­par­ten har fått till­fälle att yttra sig i frå­gan.

Ett avgö­rande i fråga om för­skott får verk­stäl­las på samma sätt som en dom som vun­nit laga kraft. Rät­ten får dock när för­hål­lan­dena för­an­le­der det ändra vad som bestämts i en sådan fråga, om någon av par­terna väc­ker talan om detta eller avgö­ran­det har med­de­lats som beslut under rät­te­gång. Ett beslut om för­skott som tings­rät­ten har med­de­lat under rät­te­gången skall över­kla­gas sär­skilt. Hov­rät­tens beslut i ett sådant fall får inte över­kla­gas. Ett beslut om för­skott som hov­rät­ten har med­de­lat under rät­te­gången får inte hel­ler över­kla­gas. Lag (1995:1314).

Last för huma­ni­tära ända­mål

14 §   Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel kan inte åbe­ro­pas som grund för kvar­stad eller någon annan säker­hets­åt­gärd avse­ende en last som har skänkts av en stat för huma­ni­tära ända­mål, om den sta­ten har åta­git sig att betala för bärg­ning av las­ten. Lag (1995:1314).


17 kap. Om haveri

1 §   Om inne­bör­den av gemen­samt haveri och för­del­ningen på far­tyg, frakt och last gäl­ler York-​Antwer­pen­reg­lerna 1994 i den mån något annat inte är avta­lat.

Rege­ringen till­kän­na­ger reg­ler­nas lydelse i eng­elsk text och svensk över­sätt­ning. Lag (1995:1314).

2 §   Utred­ning och för­del­ning av gemen­samt haveri görs, om något annat inte har avta­lats, genom dis­pasch (gene­ral­dis­pasch) på den ort som reda­ren bestäm­mer eller, om han inte bestäm­mer orten, på den ort där dis­pasch van­li­gen görs för reda­rens hem­ort.

Dis­pasch görs här i lan­det av en dis­pa­schör. Dis­pa­schö­ren för­ord­nas av rege­ringen. Han skall vara lag­fa­ren.

Rät­te­gångs­bal­kens bestäm­mel­ser om jäv mot domare gäl­ler i fråga om dis­pa­schö­ren.

3 §   Bestäm­mel­ser om besikt­ning för utred­ning och vär­de­ring av skada eller kost­nad som har drab­bat ett far­tyg eller gods med­de­las i 18 kap.

4 §   Begä­ran om dis­pasch skall utan dröjs­mål göras av reda­ren eller den som i reda­rens ställe har befatt­ning med far­ty­get eller av någon annan som har del i have­riet.

Var och en som have­riet rör skall genast till dis­pa­schö­ren lämna alla de hand­lingar som denne anser nöd­vän­diga för utred­ningen och för­del­ningen samt i övrigt lämna honom upp­lys­ningar.

5 §   Skall have­ri­bi­drag beta­las av last eller annat gods, sva­rar äga­ren med god­set men inte per­son­li­gen.

Bestäm­mel­ser om reda­rens rätt att hålla inne gods för have­ri­bi­drag finns i 13 kap. 20 § och 14 kap. 25 §. Om god­set läm­nas ut utan att äga­ren åtar sig per­son­lig ansva­rig­het för have­ri­bi­dra­get och, om det fram­ställs krav på det, utan att han stäl­ler säker­het för det, sva­rar reda­ren för have­ri­bi­dra­get i för­hål­lande till övriga som har del i have­riet.

6 §   Har en skada eller kost­nad drab­bat far­tyg eller last till följd av olycks­hän­delse och skall den var­ken hän­fö­ras till gemen­samt haveri eller enligt 13 kap. 15 § tredje styc­ket eller 14 kap. 40 § för­de­las efter samma grun­der, fal­ler den som enskilt haveri på den egen­dom som har drab­bats av ska­dan eller orsa­kat kost­na­den.

Om kost­na­der som skall hän­fö­ras till enskilt haveri avser far­ty­get och las­ten eller far­ty­get och viss del av las­ten eller avser delar av las­ten till­hö­rande olika ägare, skall kost­na­derna för­de­las på den egen­dom för vars nytta de bli­vit gjorda enligt de grun­der som gäl­ler för gemen­samt haveri. Kost­na­der för bärg­ning av last för­de­las på den­nas värde och den frakt som avser god­set.

Utred­ning och för­del­ning av haveri som avses i andra styc­ket görs genom dis­pasch på begä­ran av någon som har del i have­riet.
Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om gene­ral­dis­pasch gäl­ler i tillämp­liga delar.

7 §   När dis­pasch begärs skall dis­pa­schö­ren så snart det kan ske på ett ända­måls­en­ligt sätt och i den omfatt­ning han anser nöd­vän­digt upp­mana dem som har del i have­riet att skrift­li­gen fram­ställa sina yrkan­den och anföra de skäl och ge in de hand­lingar som de vill åbe­ropa. Kun­gö­relse om upp­ma­ningen skall infö­ras i Post- och Inri­kes Tid­ningar, om det inte är uppen­bart att någon okänd have­ri­de­lä­gare inte finns. Om en hand­ling är ofull­stän­dig, skall dis­pa­schö­ren sna­rast begära upp­lys­ningar av den som gett in hand­lingen.

Sedan full­stän­diga hand­lingar kom­mit in skall dis­pa­schö­ren upp­rätta dis­pa­schen så snart det kan ske. I dis­pa­schen skall anges vad den skall göra som vill över­klaga den. Av dis­pa­schen skall ett exem­plar läm­nas till den som har begärt denna och till andra delä­gare i have­riet som är i behov av den. Övriga delä­gare skall genast på ett ända­måls­en­ligt sätt och i behöv­lig omfatt­ning under­rät­tas om att dis­pa­schen är utgi­ven.

8 §   Om en skada eller kost­nad som har tagits upp till för­del­ning genom en dis­pasch senare bli­vit ersatt av den som är ersätt­nings­skyl­dig, skall dis­pa­schen rät­tas genom tilläggs­be­räk­ning.
Dis­pa­schen får inte för­drö­jas enbart på grund av att det kan fin­nas möj­lig­het att få ersätt­ning för en skada eller kost­nad.

9 §   Om tvist upp­står angå­ende en för­säk­rings­gi­vares ersätt­nings­skyl­dig­het på grund av avtal om sjö­för­säk­ring, skall saken hän­skju­tas till utred­ning och avgö­rande genom dis­pasch (par­ti­ku­lär­dis­pasch). Har något annat inte avta­lats, görs utred­ningen på den ort där för­säk­ringen har tagits eller där sådan dis­pasch van­li­gen görs för den orten. Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om gene­ral­dis­pasch gäl­ler i tillämp­liga delar.


18 kap. Om dag­böc­ker, beva­rande av bevis, sjö­för­kla­ring, annan under­sök­ning av sjö­o­lyc­kor och besikt­ning

Dag­böc­ker

1 §   På ett han­dels­far­tyg med en brut­to­dräk­tig­het av minst 20 ska, när far­ty­get hålls i drift, en skepps­dag­bok föras och, om far­ty­get är maskin­dri­vet eller för­sett med hjälp­ma­skin, en maskin­dag­bok. Detta gäl­ler också i fråga om fis­ke­far­tyg med en brut­to­dräk­tig­het av minst 80.

Rege­ringen eller, efter rege­ring­ens bemyn­di­gande, Trans­port­sty­rel­sen får i enskilda fall medge undan­tag från skyl­dig­he­ten att föra dag­bok och med­dela före­skrif­ter om avgif­ter för pröv­ning av en ansö­kan om undan­tag.

Sär­skilda bestäm­mel­ser gäl­ler om annan dag­bok på vissa far­tyg.
Lag (2010:1551).

2 §   Dag­bok upp­rät­tas enligt for­mu­lär som fast­ställs av Trans­port­sty­rel­sen. Med beak­tande av far­ty­gens art och använd­ning kan olika for­mu­lär fast­stäl­las.

Anteck­ning­arna i dag­bo­ken skall göras i tids­följd, i hamn för varje dygn och till sjöss för varje vakt. Vad som före­kom­mer under en vakt får anteck­nas i en kladd. En sådan anteck­ning skall föras in i dag­bo­ken så snart det kan ske.

Dag­bok och kladd till dag­bok skall föras med ord­ning och tyd­lig­het.
Anteck­ningar får inte utplå­nas, stry­kas över eller på något annat sätt göras oläs­liga. Om en fel­skriv­ning sker skall rät­telse göras genom en sär­skild anteck­ning. Lag (2008:1311).

3 §   Ett far­tygs dag­böc­ker förs under befäl­ha­va­rens till­syn.

Om skepps­dag­bo­ken inte förs av befäl­ha­va­ren skall den föras av den främste av styr­män­nen. I skepps­dag­bo­ken skall nog­granna upp­gif­ter föras in om vad som inträf­far under resan om kän­ne­dom om detta kan vara till nytta för redare, last­ä­gare, för­säk­rings­gi­vare eller någon annan vars rätt kan vara bero­ende av resans utgång.

Maskin­dag­bo­ken förs av maskin­che­fen eller, om denne så bestäm­mer, av den främste av det övriga maskin­be­fä­let. I maskin­dag­bo­ken skall upp­ges för­rå­det vid far­ty­gets avgång från hamn av de för­nö­den­he­ter som behövs för maski­ne­ri­ets drift, för­bruk­ningen av dessa för varje dygn samt allt annat av vikt som rör maski­ne­ri­ets gång och sköt­sel. När tid anges skall samma orts­tid använ­das som i skepps­dag­bo­ken.

4 §   Ytter­li­gare före­skrif­ter om dag­böc­ker med­de­las av rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

5 §   En dag­bok förd på ett svenskt far­tyg eller på ett danskt, finskt eller norskt far­tyg som befin­ner sig i svensk hamn skall hål­las till­gäng­lig för var och en som vill ta del av inne­hål­let, om hans rätt är bero­ende av detta. I fråga om anteck­ningar som har sam­band med en sam­man­stöt­ning med ett annat far­tyg, till vars dag­bok mot­sva­rande till­gång inte finns, gäl­ler detta dock inte för­rän sjö­för­kla­ring eller under­sök­ning enligt 20 § hålls offent­ligt eller talan väckts på grund av sam­man­stöt­ningen.

En dag­bok skall för­va­ras av reda­ren i minst tre år efter dess avslut­ning. Om talan väcks inom den tiden i anled­ning av en hän­delse om vil­ken en anteck­ning gjorts i dag­bo­ken, skall boken för­va­ras till dess målet har avgjorts genom laga­kraft­vun­nen dom.

Bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena gäl­ler även i fråga om kladd till dag­bok samt på tek­nisk väg gjorda upp­teck­ningar om ett far­tygs navi­ge­ring och gången av dess maski­neri.

Beva­rande av bevis vid sjö­o­lycka

5 a §   Om det har inträf­fat en sjö­o­lycka eller ett till­bud till sjöss ska föl­jande mate­rial, för tiden före, under och efter olyc­kan, beva­ras:
   1. sjö­kort,
   2. dag­böc­ker,
   3. elektro­niska och mag­ne­tiska inspel­ningar och vide­o­band, inklu­sive infor­ma­tion från färd­skri­var­sy­stem och annan elektro­nisk utrust­ning, och
   4. tek­nisk, medi­cinsk, liv­räd­dande eller annan lik­nande utrust­ning som skä­li­gen kan anses ha bety­delse för under­sök­ning av olyc­kan eller till­bu­det.

Mate­ri­a­let får inte undan­hål­las, för­stö­ras, änd­ras eller mani­pu­le­ras. Mate­ri­a­let ska beva­ras till dess den myn­dig­het som under­sö­ker olyc­kan eller till­bu­det har avslu­tat sin under­sök­ning eller beslu­tat att inte inleda någon under­sök­ning. För dag­böc­ker och på tek­nisk väg gjorda upp­teck­ningar om ett far­tygs navi­ge­ring och gången av dess maski­neri gäl­ler härut­ö­ver 5 §. Lag (2011:547).

Sjö­för­kla­ring

6 §   Sjö­för­kla­ring skall hål­las för ett svenskt han­dels­far­tyg eller fis­ke­far­tyg
   1. när någon, medan far­ty­get var på väg, i sam­band med far­ty­gets drift har eller kan antas ha avli­dit eller fått svår kropps­skada,
   2. när i annat fall i sam­band med far­ty­gets drift någon ombor­dan­ställd eller någon annan som föl­jer med far­ty­get har eller kan antas ha avli­dit eller fått svår kropps­skada,
   3. när någon som avli­dit ombord har begravts i sjön,
   4. när all­var­lig för­gift­ning har eller kan antas ha inträf­fat ombord,
   5. när far­ty­get har sam­man­stött med ett annat far­tyg eller stött på grund,
   6. när far­ty­get har för­svun­nit eller över­getts i sjön,
   7. när i sam­band med far­ty­gets drift skada av någon bety­delse har eller kan antas ha upp­kom­mit antingen på far­ty­get eller, medan far­ty­get var på väg, på egen­dom utan­för far­ty­get, eller
   8. när brand, explo­sion eller för­skjut­ning av någon bety­delse har inträf­fat i las­ten.

Bestäm­mel­ser om vissa undan­tag från första styc­ket finns i 13 § tredje styc­ket och 17 §.

7 §   Sjö­för­kla­ring skall vidare hål­las för ett svenskt far­tyg, när i anled­ning av en hän­delse som har eller kan antas ha inträf­fat i sam­band med far­ty­gets drift Trans­port­sty­rel­sen för­ord­nar om detta eller befäl­ha­va­ren eller reda­ren fin­ner det påkal­lat. Det­samma gäl­ler när en last­ä­gare eller last­för­säk­rings­gi­vare i annat fall än som avses i 13 § tredje styc­ket eller 17 § andra styc­ket begär det för att få upp­lys­ning om orsa­ken till en skada av någon bety­delse på god­set, vil­ken har eller kan antas ha upp­kom­mit i sam­band med far­ty­gets drift.

Om Trans­port­sty­rel­sen för­ord­nar att sjö­för­kla­ring skall hål­las, skall befäl­ha­va­ren eller reda­ren under­rät­tas om detta. En last­ä­ga­res eller last­för­säk­rings­gi­vares begä­ran om sjö­för­kla­ring skall göras hos någon av dessa. Lag (2008:1311).

8 §   Genom sjö­för­kla­ringen skall hän­del­sen och dess orsa­ker om möj­ligt klar­läg­gas. Alla för­hål­lan­den som kan antas ha med­ver­kat till hän­del­sen eller vara av bety­delse från sjö­sä­ker­hets­syn­punkt skall utre­das.

Utred­ningen sker genom för­hör med far­ty­gets befäl­ha­vare och de med­lem­mar av besätt­ningen och andra per­so­ner som antas kunna lämna någon upp­lys­ning i saken. Hand­lingar eller före­mål som antas kunna tjäna till upp­lys­ning skall grans­kas. I den mån det kan antas främja utred­ningen skall syn hål­las på far­ty­get eller den plats där hän­del­sen inträf­fat.

9 §   Om det inte finns något hin­der skall sjö­för­kla­ring hål­las i den hamn där hän­del­sen har inträf­fat eller, om hän­del­sen inträf­fat till sjöss, i den första hamn till vil­ken far­ty­get eller befäl­ha­va­ren där­ef­ter anlän­der. Sjö­för­kla­ringen får dock anstå till dess far­ty­get anlö­per en annan hamn, om en avse­värd bespa­ring i kost­na­derna för far­ty­get eller någon annan väsent­lig för­del där­i­ge­nom kan upp­nås utan att syf­tet med sjö­för­kla­ringen åsi­do­sätts. Befäl­ha­va­ren eller reda­ren skall genast skrift­li­gen under­rätta Trans­port­sty­rel­sen om anstån­det och anled­ningen till det.

Medan far­ty­get befin­ner sig i en hamn som anges i första styc­ket kan sjö­för­kla­ringen hål­las även på en annan ort, om sär­skilda skäl för­an­le­der det.

Sjö­för­kla­ring med anled­ning av att ett far­tyg har för­svun­nit eller med anled­ning av att befäl­ha­va­ren och var och en som kun­nat träda i hans ställe har omkom­mit, skall hål­las på den ort som Trans­port­sty­rel­sen bestäm­mer. Lag (2008:1311).

10 §   Sjö­för­kla­ring inom lan­det hålls av den tings­rätt som enligt 21 kap. 1 § utsetts att vara sjö­rätts­dom­stol. Behö­rig är den dom­stol som är när­mast den hamn eller ort där sjö­för­kla­ringen ska hål­las enligt 9 §. Rege­ringen får dock för en viss hamn före­skriva att en annan av sjö­rätts­dom­sto­larna ska vara behö­rig, om det är ända­måls­en­ligt med hän­syn till tra­fik­för­bin­del­serna och övriga för­hål­lan­den.

Om annat inte föl­jer av denna lag, gäl­ler för sjö­för­kla­ring inför dom­stol lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.

Vid sam­man­träde för sjö­för­kla­ring ska rät­ten bestå av en lag­fa­ren domare som ord­fö­rande och två per­so­ner med kun­skap om och erfa­ren­het av sjö­fart. Åtminstone en av de senare bör ha grund­lig erfa­ren­het från tjänst som fartygs-​​ eller maskin­be­fäl på han­dels­far­tyg och nyli­gen ha utö­vat en sådan tjänst. Rät­ten utser för varje sjö­för­kla­ring de sär­skilda leda­mö­terna från en för­teck­ning som Trans­port­sty­rel­sen årli­gen upp­rät­tar för varje sjö­farts­in­spek­tions­di­strikt. För­teck­ningen ska uppta minst tjugo per­so­ner. Om det är ända­måls­en­ligt i ett visst fall att en per­son med sär­skild sak­kun­skap del­tar, får rät­ten till­kalla en sådan per­son att inträda som ytter­li­gare leda­mot i rät­ten även om han eller hon inte är upp­ta­gen i för­teck­ningen. De sär­skilda leda­mö­terna ska vara svenska med­bor­gare. Den som är underå­rig eller i kon­kurs eller som har för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken får inte vara leda­mot. Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela före­skrif­ter om ersätt­ning av all­männa medel till de sär­skilda leda­mö­terna.

I Dan­mark, Fin­land och Norge hålls sjö­för­kla­ring för ett svenskt far­tyg av den dom­stol som är behö­rig enligt det lan­dets lag.

I övrigt hålls sjö­för­kla­ring utom­lands av en svensk utlands­myn­dig­het som enligt bemyn­di­gande av Utri­kes­de­par­te­men­tet har sådan behö­rig­het. Om det lämp­li­gen kan ske ska vid sjö­för­kla­ringen delta två av myn­dig­he­ten till­kal­lade, i sjö­fart kun­niga per­so­ner, helst svenska, danska, finska eller norska med­bor­gare, mot vilka det inte före­kom­mer jäv som gäl­ler mot domare. Är ett del­ta­gande av en per­son med sär­skild sak­kun­skap ända­måls­en­ligt i ett visst fall, får myn­dig­he­ten till­kalla även en sådan per­son. På en ort där behö­rig svensk utlands­myn­dig­het inte finns, hålls sjö­för­kla­ringen av behö­rig dansk, finsk eller norsk utlands­myn­dig­het.

I fråga om sjö­för­kla­ring inför en utlands­myn­dig­het gäl­ler bestäm­mel­serna om sjö­för­kla­ring vid dom­stol i tillämp­liga delar. Utlands­myn­dig­he­ten får dock inte ta upp ed eller utfärda vites­före­läg­gande. Lag (2018:1855).

11 §   När sjö­för­kla­ring skall äga rum skall far­ty­gets befäl­ha­vare sna­rast möj­ligt göra anmä­lan om detta hos den dom­stol som skall hålla sjö­för­kla­ringen. Om anmä­lan inte görs av befäl­ha­va­ren sva­rar reda­ren för att anmä­lan görs. Detta gäl­ler också när reda­ren tagit emot en under­rät­telse eller en begä­ran enligt 7 § andra styc­ket.

Anmäl­ningen skall vara skrift­lig med upp­gift på hela besätt­ningen och på de per­so­ner, bland besätt­ningen eller i övrigt, som antas kunna lämna upp­lys­ning i saken och, om det kan ske, på sakä­garna och deras ombud. Den skall vara åtföljd av ett exem­plar av rap­por­ten enligt 6 kap. 14 §.

Om anmäl­ningen görs efter ett för­ord­nande eller en begä­ran enligt 7 § skall den även inne­hålla upp­gift om detta.

12 §   När anmä­lan har gjorts skall rät­ten sätta ut sam­man­träde för sjö­för­kla­ring att äga rum så snart det kan ske. Om det är ända­måls­en­ligt skall sam­man­trä­det hål­las ombord på far­ty­get.

Till sam­man­trä­det kal­lar rät­ten på lämp­ligt sätt far­ty­gets befäl­ha­vare och de övriga per­so­ner som skall höras. En med­lem av besätt­ningen kan kal­las genom befäl­ha­va­ren.

Befäl­ha­va­ren skall före­läg­gas att till sam­man­trä­det med­föra far­ty­gets dag­böc­ker och klad­dar till dem, om de finns i behåll.
Befäl­ha­va­ren eller någon annan kan före­läg­gas att vid sam­man­trä­det visa även andra hand­lingar eller före­mål som antas kunna tjäna till upp­lys­ning i saken. Före­läg­gan­det får med­de­las vid vite.

Om det kan ske skall sakä­garna genom sär­skilda med­de­lan­den under­rät­tas om tid och plats för sam­man­trä­det samt var och när anmäl­ningen om sjö­för­kla­ring med till­hö­rande hand­lingar finns till­gäng­lig. Trans­port­sty­rel­sen skall all­tid under­rät­tas om tid och plats för sam­man­trä­det.

De sär­skilda leda­mö­terna skall ta del av anmäl­nings­hand­ling­arna.
Om det finns tid för det skall de för ord­fö­ran­den före sam­man­trä­det skrift­li­gen ange de frå­gor som bör utre­das från nau­tisk, tek­nisk eller någon annan syn­punkt. Lag (2008:1311).

13 §   Om sjö­för­kla­ringen gäl­ler en sam­man­stöt­ning med ett annat far­tyg, får rät­ten bevilja anstånd med sjö­för­kla­ringen om den där­i­ge­nom kan hål­las sam­ti­digt med sjö­för­kla­ring eller mot­sva­rande utred­ning för det andra far­ty­get. Ett sådant anstånd får inte bevil­jas för längre tid än som är ound­gäng­li­gen nöd­vän­digt.

Utö­ver vad som föl­jer av 5 kap. 1 § rät­te­gångs­bal­ken får sjö­för­kla­ring hål­las inom stängda dör­rar, om det vid för­kla­ringen kom­mer att läm­nas upp­gif­ter för vilka sek­re­tess gäl­ler enligt 29 kap. 13 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400). Vid sjö­för­kla­ring inom stängda dör­rar får en annan enskild sakä­gare än reda­ren inte när­vara utan reda­rens sam­tycke.

Har sam­man­stöt­ning skett med ett utländskt far­tyg, för vil­ket var­ken sjö­för­kla­ring eller mot­sva­rande utred­ning ska hål­las, behö­ver sjö­för­kla­ring inte äga rum om Trans­port­sty­rel­sen inte bestäm­mer något annat. Hålls sjö­för­kla­ring ska bestäm­mel­serna i andra styc­ket om hand­lägg­ning inom stängda dör­rar ha mot­sva­rande tillämp­ning. Lag (2009:460).

14 §   Vid sjö­för­kla­ring­ens bör­jan skall far­ty­gets dag­böc­ker och klad­dar till dem jäm­fö­ras med varandra och med det exem­plar av rap­por­ten enligt 6 kap. 14 § som fogats till anmäl­ningen. Av dem som skall höras får endast den som har tagit befatt­ning med dag­boks­fö­ringen när­vara vid genom­gången, om inte sär­skilda skäl för­an­le­der något annat.

Annat skrift­ligt utred­nings­ma­te­rial läggs fram och syn före­tas när det är lämp­ligt.

15 §   Befäl­ha­va­ren och övriga per­so­ner som har kal­lats skall höras var för sig. Ingen av dem får när­vara vid för­hör med någon annan utan att det finns sär­skilda skäl för det.

För­hö­ret hålls av rät­ten. Med rät­tens till­stånd kan för­hö­ret hål­las av före­trä­dare för Trans­port­sty­rel­sen eller av en sakä­gare. Var och en som har hörts skall bekräfta sin berät­telse med ed, om inte laga hin­der möter eller rät­ten i övrigt med hän­syn till omstän­dig­he­terna fin­ner att ed inte bör avläg­gas. Rät­ten skall före för­hö­ret upp­lysa den som skall höras om hans skyl­dig­het att avlägga ed och om edens vikt.

Ed som avses i andra styc­ket har denna lydelse: "Jag N. N.
bekräf­tar och för­säk­rar på heder och sam­vete att jag har sagt hela san­ningen och intet för­ti­git, tillagt eller för­änd­rat. "

Andra än befäl­ha­va­ren eller med­lem­mar av besätt­ningen har rätt att för sin instäl­lelse vid rät­ten få ersätt­ning av all­männa medel i enlig­het med bestäm­mel­serna om ersätt­ning till vittne.
Ersätt­ningen skall stanna på sta­ten. I fråga om ersätt­ning för instäl­lelse till för­hör inför en utlands­myn­dig­het med­de­las bestäm­mel­ser av rege­ringen. Lag (2008:1311).

16 §   Om en utred­ning som har skett genom sjö­för­kla­ring är ofull­stän­dig i något avse­ende, kan Trans­port­sty­rel­sen för­ordna att den skall full­stän­di­gas vid en ny sjö­för­kla­ring och bestämma på vil­ken ort den nya sjö­för­kla­ringen skall hål­las. I ett sådant fall har bestäm­mel­serna i 7 § andra styc­ket och 11 § mot­sva­rande tillämp­ning. Lag (2008:1311).

17 §   Om en till­freds­stäl­lande utred­ning av en hän­delse som avses i 6 § är eller kan vän­tas bli till­gäng­lig i någon annan ord­ning, får Trans­port­sty­rel­sen medge att sjö­för­kla­ring enligt det lag­rum­met under­låts eller att den skjuts upp i avvak­tan på en sådan utred­ning.

Rege­ringen får före­skriva att sjö­för­kla­ring enligt 6 § inte behö­ver hål­las, om sjö­o­lyc­kan eller hän­del­sen är eller skall bli före­mål för en sådan under­sök­ning som avses i 20 §.

Rege­ringen får före­skriva inskränk­ningar i Trans­port­sty­rel­sens rätt enligt 7 § första styc­ket, 13 § tredje styc­ket, 16 § och 18 § andra styc­ket att för­ordna om sjö­för­kla­ring i fall då sjö­o­lyc­kan eller hän­del­sen är eller skall bli före­mål för en sådan under­sök­ning som avses i 20 §. Lag (2008:1311).

18 §   För far­tyg hem­ma­hö­rande i Dan­mark, Fin­land eller Norge skall rät­ten hålla sjö­för­kla­ring när befäl­ha­va­ren eller reda­ren eller behö­rig myn­dig­het i far­ty­gets hem­land fin­ner det påkal­lat. För annat utländskt far­tyg hålls i ett sådant fall sjö­för­kla­ring om det finns skäl.

Om en utred­ning av en hän­delse som inträf­fat i sam­band med ett utländskt far­tygs drift är nöd­vän­dig från sjö­sä­ker­hets­syn­punkt och far­ty­get befin­ner sig inom Sve­ri­ges sjö­ter­ri­to­rium, får Trans­port­sty­rel­sen för­ordna att sjö­för­kla­ring skall äga rum.

Fin­ner en myn­dig­het som anges i första styc­ket att sjö­för­kla­ring är påkal­lad eller för­ord­nar Trans­port­sty­rel­sen om sjö­för­kla­ring, skall befäl­ha­va­ren eller reda­ren under­rät­tas om detta. Anmä­lan om sjö­för­kla­ring görs där­ef­ter av befäl­ha­va­ren eller reda­ren enligt 11 §.
Lag (2008:1311).

19 §   Sjö­farts­ver­ket, Trans­port­sty­rel­sen, Kust­be­vak­ningen och Polis­myn­dig­he­ten ska lämna en tings­rätt som hål­ler sjö­för­kla­ring den med­ver­kan som tings­rät­ten begär för utred­ningen. För Polis­myn­dig­he­tens utred­ningar gäl­ler bestäm­mel­serna om för­un­der­sök­ning i 23 kap. rät­te­gångs­bal­ken.
Lag (2024:730).

Annan under­sök­ning av sjö­o­lyc­kor

20 §   Om under­sök­ning från säker­hets­syn­punkt av sjö­o­lyc­kor och andra hän­del­ser som berör sjö­far­ten finns bestäm­mel­ser i lagen (1990:712) om under­sök­ning av olyc­kor.

Besikt­ning

21 §   Trans­port­sty­rel­sen ska varje år upp­rätta en för­teck­ning över per­so­ner som är lämp­liga att utföra upp­drag att besik­tiga far­tyg eller last. För­teck­ningen ska hål­las till­gäng­lig hos varje tings­rätt som enligt 21 kap. 1 § utsetts att vara sjö­rätts­dom­stol. Lag (2018:1855).

22 §   Upp­står fråga huruvida ett far­tyg efter inträf­fad skada skall anses kunna sät­tas i stånd eller inte, skall ytt­rande om detta avges av minst tre besikt­nings­män.

Besikt­nings­män­nen för­ord­nas på ansö­kan av far­ty­gets ägare, redare eller befäl­ha­vare. Inom lan­det för­ord­nar rät­ten på den ort där besikt­ningen skall äga rum besikt­nings­män bland de per­so­ner som är upp­tagna på för­teck­ningen enligt 21 §. Utom­lands för­ord­nas besikt­nings­män av den myn­dig­het som är behö­rig enligt lag eller sed­vänja på besikt­nings­or­ten eller av en svensk utlands­myn­dig­het eller, där en sådan inte finns, av en dansk, finsk eller norsk utlands­myn­dig­het.

Vid besikt­ning inom lan­det skall besikt­nings­män­nen avkräva befäl­ha­va­ren far­ty­gets natio­na­li­tets­hand­ling. Om far­ty­get för­kla­ras vara icke istånd­sätt­ligt, skall de till Sjö­farts­ver­ket genast sända in natio­na­li­tets­hand­lingen, en avskrift av ytt­ran­det och bevis om att de är behö­ri­gen för­ord­nade. När en besikt­ning äger rum utom­lands skall utlands­myn­dig­he­ten, om det kan ske, iaktta vad som nu sagts.
Sjö­farts­ver­ket skall utan dröjs­mål ge regis­ter­myn­dig­he­ten del av besikt­nings­män­nens ytt­rande, om det rör ett svenskt far­tyg.

23 §   Om skada har drab­bat ett far­tyg eller gods i gemen­samt haveri, får var och en som have­riet rör låta en eller flera besikt­nings­män utreda och vär­dera ska­dan. Detta gäl­ler också i fråga om en skada i enskilt haveri när utred­ning om ska­dan fordras för bestäm­mande av bidrags­vär­det för far­tyg eller gods.

Besikt­nings­män utses av den som have­riet rör eller för­ord­nas på hans ansö­kan av den myn­dig­het som anges i 22 §.

24 §   Om äga­ren till ett far­tyg eller reda­ren eller någon som i reda­rens ställe har befatt­ning med far­ty­get eller befäl­ha­va­ren vill anordna en annan besikt­ning av far­tyg eller gods än som avses i 22 eller 23 § och han inte själv utser besikt­nings­män, skall den myn­dig­het som anges i 22 § på hans ansö­kan för­ordna en eller flera besikt­nings­män. Detta gäl­ler också, om en last­ä­gare eller last­för­säk­rings­gi­vare vill låta besik­tiga las­ten i andra fall än som avses i 23 §.

25 §   En besikt­nings­man får inte väg­ras till­träde till far­ty­get och las­ten för att utföra besikt­ningen utom när sådant till­träde skulle för­an­leda oskä­lig kost­nad för far­ty­get eller någon annan väsent­lig olä­gen­het.

Avdel­ning VI Avslu­tande bestäm­mel­ser


19 kap. Om pre­skrip­tion av vissa ford­ringar

1 §    /Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Föl­jande ford­ringar upp­hör, vare sig ansva­rig­he­ten för dem är begrän­sad eller obe­grän­sad, om talan inte väcks i laga ord­ning i fråga om
   1. en ford­ran på bär­gar­lön eller på sådan sär­skild ersätt­ning som avses i 16 kap. 9 §: inom två år från det bärg­nings­fö­re­ta­get slut­för­des,
   2. en ford­ran på andel i bär­gar­lön enligt 16 kap. 11 § andra styc­ket: inom ett år från det veder­bö­rande av reda­ren fått under­rät­telse om bär­gar­lö­nens och ande­lens stor­lek; ford­ringen upp­hör dock tidi­gast två år efter det bärg­nings­fö­re­ta­get slut­för­des,
   3. en ford­ran på ersätt­ning för sam­man­stöt­ning: inom två år från den dag ska­dan inträf­fade,
   4. en ford­ran på belopp som någon beta­lat utö­ver vad som belö­per på denne enligt 8 kap. 1 §: inom ett år från det belop­pet beta­la­des,
   5. en ford­ran på ersätt­ning på grund av att gods har ska­dats, gått för­lo­rat eller för­se­nats vid beford­ran eller på grund av att det i konos­se­ment har läm­nats orik­tiga eller ofull­stän­diga upp­gif­ter: inom ett år från det god­set läm­na­des ut eller skulle ha läm­nats ut,
   6. en ford­ran på ersätt­ning för per­son­skada eller för­se­ning vid pas­sa­gerar­trans­port: inom två år från iland­stig­ningen eller, om pas­sa­ge­ra­ren avli­dit under trans­por­ten, från den dag iland­stig­ning skulle ha ägt rum, eller, om pas­sa­ge­ra­ren avli­dit efter iland­stig­ningen, inom två år från döds­fal­let men inte senare än tre år från iland­stig­ningen,
   7. en ford­ran på ersätt­ning på grund av att res­gods har ska­dats, gått för­lo­rat eller för­se­nats vid trans­port: inom två år från det god­set för­des i land eller, om det har gått för­lo­rat, skulle ha förts i land,
   8. en ford­ran på bidrag till gemen­samt haveri eller en annan kost­nad som ska för­de­las enligt samma grund (13 kap. 15 § tredje styc­ket, 14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §): inom ett år från den dag dis­pa­schen vann laga kraft,
   9. en ford­ran på ersätt­ning för en olje­skada eller bun­ker­ol­je­skada enligt 10 eller 10 a kap.: inom tre år från den dag då ska­dan upp­kom, dock senast inom sex år från dagen för den olycka som orsa­kade ska­dan eller, om olyc­kan utgjor­des av en serie av hän­del­ser, från dagen för den första av dessa,
   10. en ford­ran på ersätt­ning för kost­na­der som avses i 11 a kap. 16 § första styc­ket: inom tre år från dagen då det fast­ställ­des att vra­ket utgör en fara, dock senast inom sex år från dagen för den sjö­o­lycka som orsa­kade vra­ket eller, om sjö­o­lyc­kan utgjor­des av en serie av hän­del­ser, från dagen för den första av dessa.

Sva­rar gäl­de­nä­ren i andra fall än som avses i första styc­ket för ersätt­ning eller för någon annan ford­ran med begräns­ning av reda­re­an­sva­ret eller endast med inlas­tat gods upp­hör ford­ringen, om talan inte väcks i laga ord­ning, i fråga om en ford­ran på ersätt­ning inom två år från den dag ska­dan inträf­fade och i fråga om någon annan ford­ran inom ett år efter det att ford­ringen för­föll till betal­ning. Om bor­ge­nä­ren har rätt att för ford­ringen hålla sig även till redare, last­ä­gare eller någon annan utan att begräns­ning av ansva­rig­he­ten äger rum, gäl­ler en sådan rätt under samma tid som för en ford­ran i all­män­het.

Om en ford­ran som avses i första eller andra styc­ket har kom­mit under behand­ling av dis­pa­schör, anses talan om ford­ringen väckt.

Den som infriat en ford­ran som avses i första styc­ket 5 får väcka åter­krav mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. En sådan talan får dock inte väc­kas senare än ett år från den dag huvud­an­språ­ket infri­a­des eller talan väck­tes om det.

Ett avtal om för­läng­ning av pre­skrip­tions­tid som avses i första styc­ket 1-8 är gil­tigt endast om det har ingåtts efter ford­ring­ens till­komst. Om avta­let gäl­ler pre­skrip­tion i något annat fall än som avses i första styc­ket 1 eller 2, har det inte ver­kan för längre tid än tre år åt gången, räk­nat från dagen för avta­let. En sådan pre­skrip­tions­tid får inte i något fall genom avtal för­längas med sam­man­lagt mer än tio år eller, i fall som avses i första styc­ket 6 eller 7, med mer än tre år från det iland­stig­ning eller iland­fö­ring har ägt rum eller skulle ha ägt rum. I 13 kap. 4 § första styc­ket och 14 kap. 2 § andra styc­ket finns före­skrif­ter om ogil­tig­het av avtals­vill­kor som avvi­ker från bestäm­mel­serna i första styc­ket 5 och fjärde styc­ket. I 15 kap. 35 § andra och tredje styc­kena finns före­skrif­ter om ogil­tig­het av avtals­vill­kor som inskrän­ker en pas­sa­ge­ra­res rät­tig­he­ter enligt första styc­ket 6 och 7.

Frå­gor om pre­skrip­tion av en ford­ran som avses i denna para­graf bedöms här i lan­det enligt svensk lag även om utländsk lag i övrigt är tillämp­lig på rätts­för­hål­lan­det.

Sär­skilda bestäm­mel­ser om pre­skrip­tion av sådana ford­ringar som avses i första styc­ket 6 och 7 finns i arti­kel 16 i bilaga I till Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar i sam­band med olyc­kor vid pas­sager­ar­be­ford­ran till sjöss och arti­kel 16 i 2002 års Aten­kon­ven­tion om beford­ran till sjöss av pas­sa­ge­rare och deras res­gods. Lag (2017:722).

1 §    /Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Föl­jande ford­ringar upp­hör, vare sig ansva­rig­he­ten för dem är begrän­sad eller obe­grän­sad, om talan inte väcks i laga ord­ning i fråga om
   1. en ford­ran på bär­gar­lön eller på sådan sär­skild ersätt­ning som avses i 16 kap. 9 §: inom två år från det bärg­nings­fö­re­ta­get slut­för­des,
   2. en ford­ran på andel i bär­gar­lön enligt 16 kap. 11 § andra styc­ket: inom ett år från det veder­bö­rande av reda­ren fått under­rät­telse om bär­gar­lö­nens och ande­lens stor­lek; ford­ringen upp­hör dock tidi­gast två år efter det bärg­nings­fö­re­ta­get slut­för­des,
   3. en ford­ran på ersätt­ning för sam­man­stöt­ning: inom två år från den dag ska­dan inträf­fade,
   4. en ford­ran på belopp som någon beta­lat utö­ver vad som belö­per på denne enligt 8 kap. 1 §: inom ett år från det belop­pet beta­la­des,
   5. en ford­ran på ersätt­ning på grund av att gods har ska­dats, gått för­lo­rat eller för­se­nats vid beford­ran eller på grund av att det i konos­se­ment har läm­nats orik­tiga eller ofull­stän­diga upp­gif­ter: inom ett år från det god­set läm­na­des ut eller skulle ha läm­nats ut,
   6. en ford­ran på ersätt­ning för per­son­skada eller för­se­ning vid pas­sa­gerar­trans­port: inom två år från iland­stig­ningen eller, om pas­sa­ge­ra­ren avli­dit under trans­por­ten, från den dag iland­stig­ning skulle ha ägt rum, eller, om pas­sa­ge­ra­ren avli­dit efter iland­stig­ningen, inom två år från döds­fal­let men inte senare än tre år från iland­stig­ningen,
   7. en ford­ran på ersätt­ning på grund av att res­gods har ska­dats, gått för­lo­rat eller för­se­nats vid trans­port: inom två år från det god­set för­des i land eller, om det har gått för­lo­rat, skulle ha förts i land,
   8. en ford­ran på bidrag till gemen­samt haveri eller en annan kost­nad som ska för­de­las enligt samma grund (13 kap. 15 § tredje styc­ket, 14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §): inom ett år från den dag dis­pa­schen fick laga kraft,
   9. en ford­ran på ersätt­ning för en olje­skada enligt 10 kap. eller bun­ker­ol­je­skada enligt 10 a kap.: inom tre år från den dag då ska­dan upp­kom, dock senast inom sex år från dagen för den olycka som orsa­kade ska­dan eller, om olyc­kan utgjor­des av en serie av hän­del­ser, från dagen för den första av dessa,
   10. en ford­ran på ersätt­ning för en skada som omfat­tas av 11 kap.: inom tre år från den dag då ska­de­li­dande fick eller borde ha fått kän­ne­dom om ska­dan och om äga­rens iden­ti­tet, dock senast inom tio år från dagen för den olycka som orsa­kade ska­dan eller, om olyc­kan utgjor­des av en serie av hän­del­ser, från dagen för den senaste av dessa,
   11. en ford­ran på ersätt­ning för kost­na­der som avses i 11 a kap. 16 § första styc­ket: inom tre år från dagen då det fast­ställ­des att vra­ket utgör en fara, dock senast inom sex år från dagen för den sjö­o­lycka som orsa­kade vra­ket eller, om sjö­o­lyc­kan utgjor­des av en serie av hän­del­ser, från dagen för den första av dessa.

Sva­rar gäl­de­nä­ren i andra fall än som avses i första styc­ket för ersätt­ning eller för någon annan ford­ran med begräns­ning av reda­re­an­sva­ret eller endast med inlas­tat gods upp­hör ford­ringen, om talan inte väcks i laga ord­ning, i fråga om en ford­ran på ersätt­ning inom två år från den dag ska­dan inträf­fade och i fråga om någon annan ford­ran inom ett år efter det att ford­ringen för­föll till betal­ning. Om bor­ge­nä­ren har rätt att för ford­ringen hålla sig även till redare, last­ä­gare eller någon annan utan att begräns­ning av ansva­rig­he­ten äger rum, gäl­ler en sådan rätt under samma tid som för en ford­ran i all­män­het.

Om en ford­ran som avses i första eller andra styc­ket har kom­mit under behand­ling av dis­pa­schör, anses talan om ford­ringen väckt.

Den som infriat en ford­ran som avses i första styc­ket 5 får väcka åter­krav mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. En sådan talan får dock inte väc­kas senare än ett år från den dag huvud­an­språ­ket infri­a­des eller talan väck­tes om det.

Ett avtal om för­läng­ning av pre­skrip­tions­tid som avses i första styc­ket 1-8 är gil­tigt endast om det har ingåtts efter ford­ring­ens till­komst. Om avta­let gäl­ler pre­skrip­tion i något annat fall än som avses i första styc­ket 1 eller 2, har det inte ver­kan för längre tid än tre år åt gången, räk­nat från dagen för avta­let. En sådan pre­skrip­tions­tid får inte i något fall genom avtal för­längas med sam­man­lagt mer än tio år eller, i fall som avses i första styc­ket 6 eller 7, med mer än tre år från det iland­stig­ning eller iland­fö­ring har ägt rum eller skulle ha ägt rum. I 13 kap. 4 § första styc­ket och 14 kap. 2 § andra styc­ket finns före­skrif­ter om ogil­tig­het av avtals­vill­kor som avvi­ker från bestäm­mel­serna i första styc­ket 5 och fjärde styc­ket. I 15 kap. 35 § andra och tredje styc­kena finns före­skrif­ter om ogil­tig­het av avtals­vill­kor som inskrän­ker en pas­sa­ge­ra­res rät­tig­he­ter enligt första styc­ket 6 och 7.

Frå­gor om pre­skrip­tion av en ford­ran som avses i denna para­graf bedöms här i lan­det enligt svensk lag även om utländsk lag i övrigt är tillämp­lig på rätts­för­hål­lan­det.

Sär­skilda bestäm­mel­ser om pre­skrip­tion av sådana ford­ringar som avses i första styc­ket 6 och 7 finns i arti­kel 16 i bilaga I till Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar i sam­band med olyc­kor vid pas­sager­ar­be­ford­ran till sjöss och arti­kel 16 i 2002 års Aten­kon­ven­tion om beford­ran till sjöss av pas­sa­ge­rare och deras res­gods. Lag (2018:1855).


20 kap. Straff­be­stäm­mel­ser

1 §   Om en befäl­ha­vare för­sum­mar att enligt 6 kap. 1 § första och andra styc­kena se till att far­ty­get är sjö­vär­digt, döms han till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Till samma straff döms en redare som för­sum­mar att avhjälpa fel eller brist i sjö­vär­dig­he­ten enligt 1 kap. 9 §, om han ägt eller bort äga kän­ne­dom om felet eller bris­ten.

Om en redare under­lå­ter att, trots att det är möj­ligt för honom, hindra far­ty­get att gå till sjöss när en före­stå­ende resa på grund av fel eller brist i sjö­vär­dig­he­ten kan bli för­e­nad med all­var­lig fara för de ombord­va­rande, döms han till böter eller fäng­else i högst två år.

2 §   Den som bris­ter i gott sjö­man­skap till före­kom­mande av sjö­o­lycka döms, om inte oakt­sam­he­ten är ringa, för vårds­lös­het i sjö­tra­fik till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, skall dömas till fäng­else i högst två år.

3 §   Den som tar sådan färd­väg, hål­ler sådan has­tig­het eller annars med far­tyg fär­das så att han i onö­dan stör omgiv­ningen döms till pen­ning­bö­ter.

4 §   Den som fram­för ett far­tyg, som med motor­drift kan fram­fö­ras med en has­tig­het om minst fem­ton knop eller som har ett skrov med en största längd av minst tio meter, efter att ha inta­git alko­hol i så stor mängd att alko­hol­kon­cent­ra­tio­nen under eller efter fär­den upp­går till minst 0,2 pro­mille i blo­det eller 0,10 mil­li­gram per liter i utand­nings­luf­ten, döms för sjö­fyl­leri till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Det som före­skrivs om den som fram­för ett far­tyg gäl­ler även den som i övrigt på ett sådant far­tyg full­gör en upp­gift av väsent­lig bety­delse för säker­he­ten till sjöss.

För sjö­fyl­leri döms också den som fram­för ett far­tyg eller i övrigt på ett far­tyg full­gör en upp­gift av väsent­lig bety­delse för säker­he­ten till sjöss och då är så påver­kad av alko­hol eller något annat medel att det kan antas att han eller hon inte kan utföra upp­gif­ten på ett betryg­gande sätt.
Lag (2019:351).

5 §   Är ett brott som avses i 4 § att anse som grovt, döms för grovt sjö­fyl­leri till fäng­else i högst två år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska sär­skilt beak­tas om
   1. gär­nings­man­nen har haft en alko­hol­kon­cent­ra­tion som upp­gått till minst 1,0 pro­mille i blo­det eller 0,50 mil­li­gram per liter i utand­nings­luf­ten,
   2. gär­nings­man­nen annars har varit avse­värt påver­kad av alko­hol eller något annat medel,
   3. den upp­gift som gär­nings­man­nen haft att full­göra har varit sär­skilt krä­vande med hän­syn till far­ty­gets egen­ska­per eller andra omstän­dig­he­ter, eller
   4. fram­fö­ran­det av far­ty­get har inne­bu­rit en påtag­lig fara för säker­he­ten till sjöss. Lag (2010:297).

6 §   Avvi­ker en befäl­ha­vare från tjäns­ten och över­ger far­ty­get, döms han till böter eller fäng­else i högst ett år.

Om en befäl­ha­vare för­sum­mar sina skyl­dig­he­ter enligt 6 kap. 6 § första styc­ket eller i övrigt som god sjö­man när far­ty­get är i fara, döms han till böter eller fäng­else i högst två år.

7 §   För­sum­mar befäl­ha­va­ren sina skyl­dig­he­ter enligt 6 kap. 6 § andra styc­ket när någon annan är i sjö­nöd eller när fara hotar sjö­tra­fi­ken eller enligt 8 kap. 4 § när far­ty­get sam­man­stött med ett annat far­tyg, döms han till böter eller fäng­else i högst två år.

8 §   Om någon som med eller utan skuld har haft del i upp­koms­ten av en sjö­o­lycka, genom att lämna olycks­plat­sen utan tving­ande skäl eller på annat sätt, undand­rar sig att vidta de åtgär­der som skä­li­gen kan krä­vas av honom eller om han undand­rar sig att uppge namn och hem­vist eller lämna upp­lys­ningar om hän­del­sen, döms han, om gär­ningen inte är belagd med straff i 7 §, till böter eller fäng­else i högst ett år.

En befäl­ha­vare på ett far­tyg som är infört i ett far­tygs­re­gis­ter får i stäl­let för sitt namn och hem­vist uppge far­ty­gets namn och hem­ort.

9 §   För­sum­mar befäl­ha­va­ren vad han enligt 6 kap. 3 §, eller enligt före­skrif­ter med­de­lade med stöd av den para­gra­fen, är skyl­dig att göra vid prej­ning eller visi­te­ring, döms han till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

10 §   En befäl­ha­vare döms till böter,
   1. om han för­sum­mar att enligt 6 kap. 1 § tredje styc­ket under­rätta reda­ren om fel eller brist i sjö­vär­dig­he­ten,
   2. om han för­sum­mar att enligt 6 kap. 4 § andra styc­ket på far­ty­get med­föra skepps­hand­lingar eller ett exem­plar av denna lag,
   3. om han för­sum­mar att avge rap­port enligt 6 kap. 14 § eller upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het läm­nar orik­tig eller vil­se­le­dande upp­gift i en sådan rap­port,
   4. om han väg­rar att i fall som avses i 18 kap. 22 § över­lämna far­ty­gets natio­na­li­tets­hand­ling till besikt­nings­män­nen, eller
   5. om han utan laga hin­der väg­rar att i ett sådant fall som avses i 22 kap. 2 § på far­ty­get ta med en befäl­ha­vare eller en sjö­man, hans aska eller efter­läm­nade effek­ter.

Till samma straff döms en befäl­ha­vare eller en redare om han för­sum­mar att enligt 18 kap. 11 § göra anmä­lan om sjö­för­kla­ring eller om han upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het för­an­le­der att en sjö­för­kla­ring skjuts upp, utan att för­ut­sätt­ningar finns enligt 18 kap. 9 §.

11 §   För­sum­mar någon sin skyl­dig­het enligt denna lag i fråga om förande av dag­bok eller kladd till dag­bok eller läm­nar han upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het orik­tig eller vil­se­le­dande upp­gift i dag­bo­ken eller klad­den, döms han till böter.

Till samma straff döms
   1. en befäl­ha­vare eller en redare om han obe­hö­ri­gen väg­rar någon att ta del av en dag­bok, en kladd till dag­bok eller en på tek­nisk väg gjord upp­teck­ning rörande far­ty­gets navi­ge­ring och gången av dess maski­neri,
   2. en redare om han för­sum­mar sin skyl­dig­het att för­vara en sådan hand­ling, samt
   3. om gär­ningen inte är ringa, den som på annat sätt än som anges i denna para­graf upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het bry­ter mot bestäm­mel­serna i 18 kap. 5 a §. Lag (2011:547).

12 §   Har någon gjort sig skyl­dig till gär­ning som avses i 1, 2, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § och där­i­ge­nom visat sig olämp­lig att utöva en sådan befatt­ning på far­tyg, för vil­ken sär­skilda behö­rig­hets­vill­kor gäl­ler, skall dom­sto­len besluta att han för viss tid eller för all­tid skall från­tas rät­ten att utöva befatt­ningen. Beslu­tet får även avse andra befatt­ningar än den i vil­ken gär­ningen begåtts.

Om ett sådant beslut med­de­las, skall dom­sto­len samma dag under­rätta Trans­port­sty­rel­sen. I fråga om radi­oo­pe­ra­tör skall även Post- och tele­sty­rel­sen under­rät­tas.

Vid­tas åtgär­der för att väcka åtal, får Trans­port­sty­rel­sen i uppen­bara fall med­dela beslut enligt första styc­ket för tiden intill dess laga­kraft­ä­gande dom finns eller dom­sto­len, sedan åtal väckts, för­ord­nar annat. Om det inte längre finns fog för beslu­tet, skall detta ome­del­bart hävas. Rät­ten att över­klaga Trans­port­sty­rel­sens beslut till rege­ringen är inte inskränkt till viss tid.
Lag (2008:1311).

13 §   En redare som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het åsi­do­sät­ter skyl­dig­he­ten enligt 7 kap. 2 § att ha en för­säk­ring eller ställa en annan betryg­gande säker­het, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

En befäl­ha­vare som åsi­do­sät­ter skyl­dig­he­ten att med­föra ett bevis som avses i 7 kap. 3 § ombord på far­ty­get, döms till böter. I ringa fall ska inte dömas till ansvar.
Lag (2012:353).

14 §    /Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ En far­tygs­ä­gare som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het åsi­do­sät­ter vad som sägs i 10, 10 a eller 11 a kap. om för­säk­rings­skyl­dig­het eller skyl­dig­het att ställa säker­het, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Till samma straff döms en redare som låter använda ett far­tyg för sjö­fart, trots att reda­ren insett eller borde ha insett att för­säk­rings­skyl­dig­he­ten eller skyl­dig­he­ten att ställa säker­het enligt 10, 10 a eller 11 a kap. inte har full­gjorts. Det­samma gäl­ler den som hand­har far­ty­gets drift i reda­rens ställe samt befäl­ha­va­ren.

Om ett cer­ti­fi­kat som avses i 10 kap. 12 eller 13 §, 10 a kap. 11 eller 12 § eller i 11 a kap. 20 eller 21 § inte med­förs ombord på ett far­tyg, när det används för sjö­fart, döms befäl­ha­va­ren till böter. Lag (2017:722).

14 §    /Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ En far­tygs­ä­gare som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het åsi­do­sät­ter vad som sägs i 10, 10 a, 11 eller 11 a kap. om för­säk­rings­skyl­dig­het eller skyl­dig­het att ställa säker­het, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Till samma straff döms en redare som låter använda ett far­tyg för sjö­fart, trots att reda­ren insett eller borde ha insett att för­säk­rings­skyl­dig­he­ten eller skyl­dig­he­ten att ställa säker­het enligt 10, 10 a, 11 eller 11 a kap. inte har full­gjorts. Det­samma gäl­ler den som hand­har far­ty­gets drift i reda­rens ställe samt befäl­ha­va­ren.

Om ett cer­ti­fi­kat som avses i 10 kap. 12 eller 13 §, 10 a kap. 11 eller 12 §, 11 kap. 17 eller 18 § eller i 11 a kap. 20 eller 21 § inte med­förs ombord på ett far­tyg, när det används för sjö­fart, döms befäl­ha­va­ren till böter.
Lag (2018:1855).

14 a §   En trans­por­tör som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het åsi­do­sät­ter skyl­dig­he­ten att ha en för­säk­ring eller att ställa en annan säker­het enligt arti­kel 4a.1 i bilaga I till Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om trans­por­tö­rens ska­de­stånds­an­svar i sam­band med olyc­kor vid pas­sager­ar­be­ford­ran till sjöss, i den ursprung­liga lydel­sen, eller arti­kel 4a.1 i 2002 års Aten­kon­ven­tion om beford­ran till sjöss av pas­sa­ge­rare och deras res­gods, eller enligt vad som föl­jer av 15 kap. 2 eller 31 §, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

En befäl­ha­vare som åsi­do­sät­ter skyl­dig­he­ten att med­föra ett cer­ti­fi­kat ombord på far­ty­get enligt 15 kap. 32 § första styc­ket, döms till böter.

En befäl­ha­vare som åsi­do­sät­ter skyl­dig­he­ten att med­föra ett bevis ombord på far­ty­get enligt 15 kap. 32 § andra styc­ket, döms till böter. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Vid en trans­port med ett utländskt far­tyg gäl­ler denna para­graf endast om far­ty­get anlö­per eller läm­nar en svensk hamn. Lag (2015:256).

15 §   Om flera har med­ver­kat till en gär­ning som avses i 1, 2, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 §, gäl­ler 23 kap. brotts­bal­ken.

Straff döms inte ut enligt denna lag om gär­ningen är belagd med sträng­are straff i brotts­bal­ken. Lag (2012:353).

16 §   Vid tillämp­ning av bestäm­mel­serna i detta kapi­tel jäm­ställs med befäl­ha­vare den som har trätt i befäl­ha­va­rens ställe och med redare den som i reda­rens ställe har haft befatt­ning med far­ty­get. Detta gäl­ler dock inte vid tillämp­ningen av 13 § första styc­ket. Lag (2012:353).


21 kap. Om laga dom­stol och rät­te­gång i sjö­rätts­mål, m.m.

1 §   Första dom­stol i tvis­te­mål rörande ett för­hål­lande som avses i denna lag är den tings­rätt som rege­ringen utser (sjö­rätts­dom­stol).
Detta gäl­ler också brott­mål i fråga om en gär­ning som avses i denna lag, även om gär­ningen är belagd med sträng­are straff i brotts­bal­ken.

Rör mål som anges i första styc­ket ute­slu­tande en båt som inte hålls i drift yrkes­mäs­sigt eller annars i för­värvs­syfte, får målet tas upp även av en tings­rätt som är behö­rig enligt 10 eller 19 kap.
rät­te­gångs­bal­ken.

2 §   I fråga om behö­rig­he­ten för en sjö­rätts­dom­stol att ta upp ett tvis­te­mål som avses i 1 § första styc­ket ska bestäm­mel­serna om laga dom­stol i tvis­te­mål i all­män­het tilläm­pas.

En talan får även väc­kas vid sjö­rätts­dom­sto­len för den ort där far­ty­get finns. Om säker­het för en ford­ran har ställts hos en myn­dig­het till befri­else från kvar­stad eller någon annan säker­hets­åt­gärd, får en talan väc­kas även vid sjö­rätts­dom­sto­len för den ort där säker­he­ten har ställts. En talan som avser en ford­ran som säker­he­ten har avsett får väc­kas vid sist­nämnda sjö­rätts­dom­stol, även om säker­he­ten har upp­hört att gälla.

Om det inte finns en sjö­rätts­dom­stol på den ort där sva­ran­den har kun­nat sökas enligt första eller andra styc­ket, väcks en talan vid den sjö­rätts­dom­stol som är när­mast den orten.

Om flera är redare i ett far­tyg, ska far­ty­gets hem­ort anses som rede­ri­ets hem­vist.

Bestäm­mel­serna i denna para­graf gäl­ler inte om något annat föl­jer av lagen (2014:912) med kom­plet­te­rande bestäm­mel­ser om dom­stols behö­rig­het och om erkän­nande och inter­na­tio­nell verk­stäl­lig­het av vissa avgö­ran­den eller av de uni­ons­rätts­ak­ter och inter­na­tio­nella instru­ment som anges i 1 § 1-4 den lagen. Andra styc­ket i denna para­graf gäl­ler dock om far­ty­get är belagt med kvar­stad. Lag (2014:927).

3 §   Talan om ansva­rig­het på grund av avtal om trans­port av styc­ke­gods får väc­kas endast vid sjö­rätts­dom­sto­len för den ort
   1. där sva­ran­den har sitt huvud­kon­tor eller, om huvud­kon­tor sak­nas, där han har sin van­liga vis­tel­se­ort,
   2. där trans­portav­ta­let ingicks, för­ut­satt att sva­ran­den där har drift­ställe för sin rörelse, filial eller före­trä­dare, genom vars för­med­ling avta­let har ingåtts,
   3. där den avta­lade last­nings­ham­nen eller den avta­lade eller fak­tiska loss­nings­ham­nen lig­ger, eller
   4. som för detta ända­mål har angetts i trans­portav­ta­let.

Trots bestäm­mel­serna i första styc­ket får talan även väc­kas vid dom­stol som anges i 2 § andra styc­ket.

Finns inte sjö­rätts­dom­stol på den ort där sva­ran­den har kun­nat sökas enligt första eller andra styc­ket, väcks talan vid den sjö­rätts­dom­stol som är när­mast den orten.

Bestäm­mel­serna i 2 § fjärde och femte styc­kena har mot­sva­rande till­lämp­ning.

4 §   Talan om ansva­rig­het på grund av ett avtal om trans­port av pas­sa­ge­rare eller res­gods får väc­kas endast vid
   1. sjö­rätts­dom­stol för den ort där sva­ran­den är var­ak­tigt bosatt eller har sin huvud­sak­liga rörelse,
   2. sjö­rätts­dom­stol för den avtal­sen­liga avgångs-​​ eller bestäm­mel­se­or­ten,
   3. dom­stol i den stat där käran­den har sin hem­vist eller annars är var­ak­tigt bosatt, för­ut­satt att sva­ran­den har drift­ställe för sin rörelse i den sta­ten och är under­kas­tad dess doms­rätt, eller
   4. dom­stol i den stat där trans­portav­ta­let träf­fa­des, för­ut­satt att sva­ran­den har drift­ställe för sin rörelse i den sta­ten och är under­kas­tad dess doms­rätt.

Trots första styc­ket får talan även väc­kas vid dom­stol som anges i 2 § andra styc­ket.

Efter det att tvist har upp­stått får par­terna avtala att talan ska väc­kas vid en annan dom­stol eller att tvis­ten ska hän­skju­tas till skil­je­män.

Om det inte finns någon sjö­rätts­dom­stol på den ort där sva­ran­den har kun­nat sökas enligt första styc­ket 1 eller 2 eller andra eller tredje styc­ket, väcks talan vid den sjö­rätts­dom­stol som är när­mast den orten.

Bestäm­mel­serna i 2 § fjärde och femte styc­kena har mot­sva­rande tillämp­ning.

Sär­skilda bestäm­mel­ser om doms­rätt finns i arti­kel 17 i 2002 års Aten­kon­ven­tion om beford­ran till sjöss av pas­sa­ge­rare och deras res­gods. Lag (2015:256).

5 §   Talan om ersätt­ning för en olje­skada enligt 10 kap. eller bun­ker­ol­je­skada enligt 10 a kap. får väc­kas i Sve­rige endast om ska­dan har upp­kom­mit i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon eller om före­byg­gande åtgär­der har vid­ta­gits för att för­hindra eller begränsa en skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon.

Om en svensk dom­stol är behö­rig enligt första styc­ket, får även talan om ersätt­ning för annan olje­skada eller bun­ker­ol­je­skada som orsa­kats av samma olycka väc­kas här.

Talan enligt första eller andra styc­ket väcks vid den sjö­rätts­dom­stol som är när­mast den ort där ska­dan upp­kom.

Om en talan om ersätt­ning för ska­dor som har upp­kom­mit på grund av samma olycka har väckts vid flera dom­sto­lar, ska rege­ringen bestämma att en av dessa dom­sto­lar ska hand­lägga samt­liga mål.

Om en begräns­nings­fond har upp­rät­tats i Sve­rige enligt 9 kap. 7 § eller 10 kap. 6 §, prö­var den dom­stol vid vil­ken fon­den har upp­rät­tats frå­gor om ansvars­be­lop­pets för­del­ning mel­lan de ersätt­nings­be­rät­ti­gade. Pröv­ningen görs i begräns­nings­mål som avses i 12 kap. Lag (2018:1855).

5 a §    /Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Talan om ersätt­ning för en skada som omfat­tas av 11 kap. får väc­kas i Sve­rige om ska­dan har upp­kom­mit i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon eller om före­byg­gande åtgär­der har vid­ta­gits för att för­hindra eller begränsa en sådan skada i Sve­rige eller dess eko­no­miska zon. Talan får också väc­kas i Sve­rige när ska­dan har upp­kom­mit utan­för en stats ter­ri­to­rium, om 11 kap. 2 § första styc­ket 3 eller andra styc­ket är tillämp­ligt och
      a) far­ty­get är regi­stre­rat i Sve­rige eller, om det inte är regi­stre­rat, får föra svensk flagg,
      b) far­ty­gets ägare har sin hem­vist eller huvud­sak­liga verk­sam­hets­ort i Sve­rige, eller
      c) en begräns­nings­fond enligt 11 kap. 11 § har upp­rät­tats i Sve­rige.

Om en svensk dom­stol är behö­rig enligt första styc­ket, får även talan om ersätt­ning för annan skada som avses i 11 kap. som har orsa­kats av samma olycka väc­kas här.

Talan enligt första eller andra styc­ket väcks vid den sjö­rätts­dom­stol som är när­mast den ort där ska­dan upp­kom. Om ska­dan har upp­kom­mit utan­för Sve­rige eller dess eko­no­miska zon, väcks talan vid Stock­holms tings­rätt.

Om en talan om ersätt­ning för ska­dor som har upp­kom­mit på grund av samma olycka har väckts vid flera dom­sto­lar, ska rege­ringen bestämma att en av dessa dom­sto­lar ska hand­lägga samt­liga mål.

Om en begräns­nings­fond har upp­rät­tats i Sve­rige enligt 11 kap. 11 §, prö­var den dom­stol vid vil­ken fon­den har upp­rät­tats frå­gor om ansvars­be­lop­pets för­del­ning mel­lan de ersätt­nings­be­rät­ti­gade. Pröv­ningen görs i begräns­nings­mål som avses i 12 kap. Lag (2018:1855).

6 §    /Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Om en dom i ett mål om ersätt­ning för olje­skada eller bun­ker­ol­je­skada har med­de­lats i en annan stat som har till­trätt den i 10 kap. angivna 1992 års ansva­rig­hetskon­ven­tion eller den i 10 a kap. angivna bun­ker­kon­ven­tio­nen och om dom­sto­larna i den sta­ten var behö­riga att pröva den tvist som domen avser, gäl­ler föl­jande. När domen har fått laga kraft och kan verk­stäl­las i den stat där den har med­de­lats, ska den efter en ansö­kan verk­stäl­las i Sve­rige utan att en ny pröv­ning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte något annat föl­jer av 10 kap. 9 § eller 5 § femte styc­ket i detta kapi­tel. Detta med­för inte någon skyl­dig­het att verk­ställa en utländsk dom, om det ansvars­be­lopp som gäl­ler för far­ty­gets ägare där­med skulle över­skri­das.

En ansö­kan om verk­stäl­lig­het görs till den tings­rätt som rege­ringen före­skri­ver. Sökan­den ska till­sam­mans med ansö­kan ge in
   1. domen i ori­gi­nal eller i kopia som har bestyrkts av en myn­dig­het,
   2. en för­kla­ring av en behö­rig myn­dig­het i den stat där domen med­de­lats att domen avser ersätt­ning enligt den i 10 kap.
angivna 1992 års ansva­rig­hetskon­ven­tion eller den i 10 a kap.
angivna bun­ker­kon­ven­tio­nen samt att domen har fått laga kraft och kan verk­stäl­las i den sta­ten.

Hand­ling­arna ska vara för­sedda med bevis om utfär­da­rens behö­rig­het. Bevi­set ska vara utställt av en svensk beskick­ning eller kon­sul eller av che­fen för justi­ti­e­för­valt­ningen i den stat där domen har med­de­lats. Om en hand­ling i ären­det inte är skri­ven på svenska, danska eller norska, ska även en över­sätt­ning till svenska ges in.
Över­sätt­ningen ska vara bestyrkt av en diplo­ma­tisk eller kon­su­lär tjäns­te­man eller av en svensk nota­rius pub­licus.

Om en ansö­kan om verk­stäl­lig­het bifalls, verk­ställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Vid hand­lägg­ning i dom­stol av ett ärende om verk­stäl­lig­het tilläm­pas i övrigt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.
Lag (2014:927).

6 §    /Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Om en dom i ett mål om ersätt­ning för olje­skada, bun­ker­ol­je­skada eller skada som avses i 11 kap. har med­de­lats i en annan stat som har till­trätt den i 10 kap. angivna 1992 års ansva­rig­hetskon­ven­tion, den i 10 a kap. angivna bun­ker­kon­ven­tio­nen eller den i 11 kap. angivna 2010 års HNS-​kon­ven­tion och om dom­sto­larna i den sta­ten var behö­riga att pröva den tvist som domen avser, gäl­ler föl­jande. När domen har fått laga kraft och kan verk­stäl­las i den stat där den har med­de­lats, ska den efter en ansö­kan för­kla­ras verk­ställ­bar i Sve­rige utan att en ny pröv­ning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte något annat föl­jer av 9 kap. 8 §, 10 kap. 9 §, 11 kap. 14 § eller 5 § femte styc­ket i detta kapi­tel. Detta med­för inte någon skyl­dig­het att för­klara en utländsk dom verk­ställ­bar, om det ansvars­be­lopp som gäl­ler för far­ty­gets ägare där­med skulle över­skri­das.

En ansö­kan om verk­ställ­bar­hets­för­kla­ring görs till den tings­rätt som rege­ringen före­skri­ver. Sökan­den ska till­sam­mans med ansö­kan ge in
   1. domen i ori­gi­nal eller i kopia som har bestyrkts av en myn­dig­het,
   2. en för­kla­ring av en behö­rig myn­dig­het i den stat där domen med­de­lats att domen avser ersätt­ning enligt någon av de i första styc­ket angivna kon­ven­tio­nerna samt att domen har fått laga kraft och kan verk­stäl­las i den sta­ten.

Hand­ling­arna ska vara för­sedda med bevis om utfär­da­rens behö­rig­het. Bevi­set ska vara utställt av en svensk beskick­ning eller kon­sul eller av che­fen för justi­ti­e­för­valt­ningen i den stat där domen har med­de­lats. Om en hand­ling i ären­det inte är skri­ven på svenska, danska eller norska, ska även en över­sätt­ning till svenska ges in. Över­sätt­ningen ska vara bestyrkt av en diplo­ma­tisk eller kon­su­lär tjäns­te­man eller av en svensk nota­rius pub­licus.

Om en dom för­kla­ras verk­ställ­bar, verk­ställs den på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Vid hand­lägg­ning i dom­stol av ett ärende om verk­ställ­bar­hets­för­kla­ring tilläm­pas i övrigt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den Lag (2018:1855).

6 a §   När en fråga upp­kom­mer om verk­stäl­lig­het av en dom som avses i arti­kel 17a.2 i 2002 års Aten­kon­ven­tion tilläm­pas det för­fa­rande som fram­går av 6 § andra-​​femte styc­kena. Det som sägs i 6 § andra styc­ket 2 om 1992 års ansva­rig­hetskon­ven­tion och bun­ker­kon­ven­tio­nen ska i stäl­let avse 2002 års Aten­kon­ven­tion. Lag (2015:256).

7 §    /Upp­hör att gälla U:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Har i enlig­het med bestäm­mel­serna i den i 10 kap. angivna 1992 års ansva­rig­hetskon­ven­tion en begräns­nings­fond upp­rät­tats i en annan stat, som har till­trätt den kon­ven­tio­nen, enligt lagen i den sta­ten och har en ägare eller för­säk­rings­gi­vare, mot vil­ken talan om ersätt­ning enligt 10 kap. väckts vid en svensk dom­stol, rätt att begränsa sitt ansvar, skall dom­sto­len i dom i mål om ersätt­ning bestämma att domen får verk­stäl­las endast efter pröv­ning i den främ­mande sta­ten av frå­gor om fon­dens för­del­ning och enligt den sta­tens lag. Lag (1995:1081).

7 §    /Trä­der i kraft I:den dag som rege­ringen bestäm­mer/ Har det i enlig­het med bestäm­mel­serna i den i 10 kap. angivna 1992 års ansva­rig­hetskon­ven­tion eller i den i 11 kap. angivna 2010 års HNS-​kon­ven­tion upp­rät­tats en begräns­nings­fond i en annan kon­ven­tions­stat och har en ägare eller för­säk­rings­gi­vare mot vil­ken det har väckts en talan om ersätt­ning enligt 10 eller 11 kap. vid en svensk dom­stol rätt att begränsa sitt ansvar, ska dom­sto­len i dom i mål om ersätt­ning bestämma att domen får verk­stäl­las endast efter pröv­ning i den andra sta­ten av frå­gor om fon­dens för­del­ning och enligt den sta­tens lag. Lag (2018:1855).

8 §   I fråga om behö­rig­he­ten för sjö­rätts­dom­stol att ta upp brott­mål som avses i 1 § första styc­ket skall bestäm­mel­serna om laga dom­stol i brott­mål i all­män­het tilläm­pas. Om sjö­rätts­dom­stol inte finns på den ort där den miss­tänkte skall svara enligt dessa bestäm­mel­ser, väcks åtal vid den sjö­rätts­dom­stol som är när­mast den orten.
Lag (1995:1081).

9 §   Talan mot dis­pasch förs genom klan­der hos tings­rät­ten för den ort där dis­pa­schen är utgi­ven.

Om dis­pa­schen inte kland­ras, skall den gälla. Lag (1995:1081).

10 §   En tings­rätt är i dis­pasch­mål dom­för med tre eller högst fyra lag­farna domare till­sam­mans med tre sär­skilda leda­mö­ter utsedda enligt 11 §. Rät­ten är dock dom­för med en lag­fa­ren domare när målet bereds samt vid pröv­ning om klan­der skall avvi­sas och vid hand­lägg­ning enligt 11 §. Lag (2005:705).

11 §   För varje tings­rätt som får ta upp dis­pasch­mål ska Trans­port­sty­rel­sen varje år upp­rätta en för­teck­ning som består av minst tolv per­so­ner som är kun­niga i han­del och sjö­fart och som är lämp­liga att tjänst­göra som sär­skilda leda­mö­ter i dis­pasch­mål. Rät­ten ska för varje mål utse tre av per­so­nerna i för­teck­ningen att tjänst­göra som sär­skilda leda­mö­ter. Om det före­skrivna anta­let leda­mö­ter inte kan utses från för­teck­ningen på grund av för­fall eller något annat hin­der ska rät­ten utse någon annan lämp­lig per­son att vara sär­skild leda­mot.

Den som ska tjänst­göra som sär­skild leda­mot ska vara svensk med­bor­gare och får inte vara underå­rig, i kon­kurs eller ha för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken. Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela före­skrif­ter om ersätt­ning av all­männa medel till den sär­skilda leda­mo­ten. Lag (2018:1855).

12 §   Om någon vill klandra en dis­pasch skall han eller hon inom fyra vec­kor från dis­pa­schens dag ge in en klan­de­rin­laga till tings­rät­ten. Med de avvi­kel­ser som föl­jer av tredje styc­ket i denna para­graf har bestäm­mel­serna i 52 kap. 2, 3, 5, 6, 8, 9, 11 och 12 §§ rät­te­gångs­bal­ken mot­sva­rande tillämp­ning i mål om klan­der av dis­pasch.

Upp­tas klan­der av en dis­pasch har en mot­part rätt att utan avgift få del av klan­de­rin­la­gan. Vill han eller hon bemöta kland­ret skall han eller hon senast fyra vec­kor efter full­följds­ti­dens utgång ge in en skrift­lig för­kla­ring till tings­rät­ten. Tings­rät­ten bör sända med­de­lan­den till alla kända sakä­gare om rät­ten att få del av kland­ret och att avge för­kla­ring.

Rät­ten får hålla för­hör eller för­hand­ling även för annat ända­mål än som avses i 52 kap. 11 § rät­te­gångs­bal­ken. Rät­tens avgö­rande av saken sker genom utslag. Lag (2005:705).

13 §   Tings­rät­tens utslag eller beslut i dis­pasch­mål över­kla­gas enligt bestäm­mel­serna om över­kla­gande av beslut i tvis­te­mål.
Lag (2005:705).

14 §   Bestäm­mel­serna om sär­skilda rätts­me­del i 58 och 59 kap.
rät­te­gångs­bal­ken skall tilläm­pas i fråga om dis­pasch. Vad som sägs i 58 kap. 10 a och 13 §§ och 59 kap. 4 a § rät­te­gångs­bal­ken om full­följd av talan gäl­ler även klan­der av dis­pasch. Lag (1995:1081).


22 kap. Sär­skilda bestäm­mel­ser

Vissa bestäm­mel­ser om sjö­män m. m.

1 §   Sedan ett far­tyg utkla­re­rats och i övrigt är fär­digt att avgå får en ombor­dan­ställd inte för en skuld hind­ras att avresa och inte hel­ler något av vad han fört ombord för tjäns­ten tas i mät eller beläg­gas med kvar­stad.

2 §   På ett svenskt far­tyg skall, till det antal och mot den ersätt­ning som rege­ringen före­skri­ver, tas med sjö­man, vil­ken har rätt till fri resa enligt 29, 31 eller 32 § sjö­mansla­gen (1973:282) eller vars resa till hem­or­ten en svensk utland­myn­dig­het på någon annan grund är skyl­dig att besörja, till bestäm­mel­se­or­ten eller någon annan hamn som far­ty­get skall anlöpa under resan. Utan betal­ning skall tas med urna inne­hål­lande askan efter en avli­den svensk befäl­ha­vare eller sjö­man och, om det kan ske utan olä­gen­het, hans efter­läm­nade egen­dom. Far­ty­gets befäl­ha­vare är ansva­rig för att dessa skyl­dig­he­ter full­görs.

Rege­ringen får för­ordna att bestäm­mel­serna i första styc­ket om en avli­den befäl­ha­vares eller sjö­mans aska eller efter­läm­nade egen­dom skall gälla även i fråga om en avli­den befäl­ha­vare eller sjö­man från ett annat land.

Sär­skilda drag­nings­rät­ter

3 §   Med sär­skilda drag­nings­rät­ter avses de av Inter­na­tio­nella valu­ta­fon­den använda sär­skilda drag­nings­rät­terna (SDR).

Omräk­ning av SDR till svenska kro­nor skall ske efter kur­sen den dag då betal­ning sker eller, om säker­het ställs för betal­ningen, då säker­he­ten ställs. Kro­nans värde skall bestäm­mas i enlig­het med den beräk­nings­me­tod som Inter­na­tio­nella valu­ta­fon­den den dagen tilläm­par för sin verk­sam­het och sina trans­ak­tio­ner.

Stats­an­svar för vissa rätts­för­lus­ter m. m.

4 §   Kom­mer till följd av 2 kap. 10 § eller 3 kap. 9 § ett för­värv eller en panträttsupp­lå­telse som avses där att gälla mot den rätte äga­ren eller mot någon till vars för­mån en rådig­hets­in­skränk­ning gäl­ler enligt de para­gra­ferna, har han eller hon rätt till ersätt­ning av sta­ten för sin för­lust på grund av för­vär­vet eller upp­lå­tel­sen.

Om någon lider för­lust till följd av ett tek­niskt fel i far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller skepps­bygg­nads­del eller i en anord­ning som hos regis­ter­myn­dig­he­ten eller någon annan stat­lig myn­dig­het är anslu­ten till regist­ret, har han eller hon rätt till ersätt­ning av sta­ten.

Om den ska­de­li­dande har med­ver­kat till för­lus­ten genom att utan skä­lig anled­ning låta bli att vidta åtgär­der för att bevara sin rätt eller på annat sätt genom eget vål­lande har med­ver­kat till för­lus­ten, ska ersätt­ningen efter vad som är skä­ligt sät­tas ned eller helt falla bort. Lag (2018:280).

5 §   Kom­mer till följd av beslut i ett ärende om rät­telse för­lust att drabba en rätt­sä­gare som avses i 2 kap. 29 §, har han rätt till ersätt­ning av sta­ten. Ersätt­ning beta­las dock inte om den ska­de­li­dande med hän­syn till felets beskaf­fen­het eller andra omstän­dig­he­ter bort inse att fel före­kom­mit.

6 §   Sta­ten före­träds i ett ärende om ersätt­ning enligt 4 eller 5 § av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

7 §   Vill den som är part i ett mål om bestån­det av en rätt till skepp eller skepps­bygge kräva ersätt­ning enligt 4 §, om han för­lo­rar målet, skall han antingen till gemen­sam hand­lägg­ning med målet väcka talan mot sta­ten om sitt ersätt­nings­krav eller skrift­li­gen under­rätta den myn­dig­het som avses i 6 § om rät­te­gången.

Om för­be­re­del­sen i målet har avslu­tats utan att någon ersätt­nings­ta­lan väckts eller under­rät­telse läm­nats enligt första styc­ket, skall dom­sto­len före­lägga par­ten att vidta en av åtgär­derna inom en viss tid. Iakt­tas inte tiden är ersätt­nings­kra­vet för­fal­let. En upp­lys­ning om detta skall tas in i före­läg­gan­det.

8 §   Har den som enligt 4 eller 5 § är berät­ti­gad till ersätt­ning av sta­ten haft rätt att kräva belop­pet av någon annan som ska­de­stånd, trä­der sta­ten in i rät­ten mot denne.

Ersätt­ning enligt 4 eller 5 § på grund av en dom­stols dom beta­las ut sedan domen har vun­nit laga kraft.

Under­rät­tel­ser till och biträde åt regis­ter­myn­dig­he­ten

9 §   Väcks talan om häv­ning eller åter­gång av ett för­värv av ett regi­stre­rat skepp eller skepps­bygge, en andel i eller vill­kor­lig ägan­de­rätt till sådan egen­dom eller om bättre rätt till egen­do­men eller annars i en fråga som angår inskriv­ning i far­tygs­re­gist­rets skepps-​​ eller skepps­bygg­nads­del, skall rät­ten genast under­rätta regis­ter­myn­dig­he­ten. Under­rät­tel­sen skall, utö­ver upp­gift om par­terna, inne­hålla sådana upp­gif­ter om egen­do­men att den kan iden­ti­fie­ras i regist­ret.

När dom eller slut­ligt beslut i målet har vun­nit laga kraft, skall rät­ten genast sända domen eller beslu­tet till regis­ter­myn­dig­he­ten.
Lag (2001:384).

10 §   Kust­be­vak­ningen och Polis­myn­dig­he­ten ska biträda regis­ter­myn­dig­he­ten med att vaka över att bestäm­mel­ser i lag eller annan för­fatt­ning om regi­stre­ring och iden­ti­fi­e­ring av skepp och inskriv­ning av rätt till skepp och andel i sådan egen­dom följs. Dessa myn­dig­he­ter har, lik­som regis­ter­myn­dig­he­ten, för detta ända­mål rätt till till­träde till ett skepp. De ska under­rätta regis­ter­myn­dig­he­ten om för­sum­mel­ser att följa bestäm­mel­serna. Lag (2024:730).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1994:1009
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. Genom lagen upp­hävs, med de begräns­ningar som anges i 2, sjö­la­gen (1891:35 s. 1) och lagen (1993:103) om kvar­stad på far­tyg i inter­na­tio­nella rätts­för­hål­lan­den.
   2. Över­gångs­be­stäm­mel­serna till de lagar som anges i 1 eller till vid­tagna änd­ringar däri skall fort­fa­rande gälla i tillämp­liga delar.
   3. Om det i en lag eller annan för­fatt­ning hän­vi­sas till före­skrif­ter som har ersatts genom bestäm­mel­ser i denna lag, skall i stäl­let de nya bestäm­mel­serna tilläm­pas.
   4. I fråga om avtal om gods­be­ford­ran ingångna före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser. Om ett konos­se­ment har utfär­dats efter ikraft­trä­dan­det enligt ett sådant avtal skall dock de nya bestäm­mel­serna all­tid tilläm­pas såvitt avser för­hål­lan­det till tredje man som inne­har konos­se­men­tet.
   5. I fråga om avtal om pas­sager­ar­be­ford­ran ingångna före ikraft­trä­dan­det gäl­ler de äldre bestäm­mel­serna i fall då den hän­delse som ansva­rig­he­ten grun­das på har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.

1995:1081
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. Genom lagen upp­hävs lagen (1973:1198) om ansva­rig­het för olje­skada till sjöss.
   2. Så länge Sve­rige är bun­det av den i 10 kap. angivna 1969 års ansva­rig­hetskon­ven­tion skall dock föl­jande gälla:
      a) I fråga om ett far­tyg, som är regi­stre­rat i en främ­mande stat vil­ken är bun­den av 1969 års ansva­rig­hetskon­ven­tion men inte av den i 10 kap. angivna 1992 års ansva­rig­hetskon­ven­tion, skall lagen om ansva­rig­het för olje­skada till sjöss tilläm­pas i stäl­let för denna lag.
      b) I fråga om ett far­tyg, som är regi­stre­rat i Sve­rige eller i en främ­mande stat vil­ken är bun­den av 1992 års ansva­rig­hetskon­ven­tion, skall lagen om ansva­rig­het för olje­skada till sjöss fort­fa­rande tilläm­pas. Om en olje­skada inte till fullo kan ersät­tas enligt den lagen eller enligt lagen (1973:1199) om ersätt­ning från den inter­na­tio­nella oljeska­de­fon­den, skall de nya bestäm­mel­serna tilläm­pas. Där­vid skall begräns­nings­be­lop­pet i 10 kap. 5 § första styc­ket och ansvars­be­lop­pet i 10 kap. 6 § första styc­ket mins­kas med vad som kan ersät­tas enligt 5 § första styc­ket lagen om ansva­rig­het för olje­skada till sjöss.
      c) Vad som sägs i b gäl­ler också i fråga om ett far­tyg, som är regi­stre­rat i en främ­mande stat vil­ken inte är bun­den vare sig av 1969 års ansva­rig­hetskon­ven­tion eller av 1992 års ansva­rig­hetskon­ven­tion.
   3. När lagen om ansva­rig­het för olje­skada till sjöss tilläm­pas enligt 2 skall 9 kap. 3 § 2 och 12 kap. 1 § andra styc­ket sjö­la­gen gälla i sin äldre lydelse.

1995:1312

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1996. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler dock äldre bestäm­mel­ser.

1995:1314

Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler dock äldre bestäm­mel­ser.

2000:187

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2000. Äldre före­skrif­ter gäl­ler för beräk­ning av ränta som avser tid före ikraft­trä­dan­det.

2001:384
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 decem­ber 2001.
   2. Vid över­kla­gande av ett beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det skall äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas.

2002:357
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2002.
   2. För beräk­ning av ränta som avser tid före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser. Har en sakä­gar­för­teck­ning upp­rät­tats före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

2002:610
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler dock i fall då den hän­delse som ansva­ret grun­das på har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.

2004:651
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer.
   2. Äldre före­skrif­ter skall gälla när den hän­delse som ansva­rig­he­ten grun­das på har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det av de nya före­skrif­terna.
   3. Så länge Sve­rige är bun­det av 1976 års kon­ven­tion om begräns­ning av sjö­rätts­ligt ska­de­stånds­an­svar skall dess­utom föl­jande gälla:
      a) Äldre före­skrif­ter skall gälla om den som åbe­ro­par ansvars­be­gräns­ning har sitt sta­dig­va­rande hem­vist eller sin huvud­sak­liga rörelse i en stat som är bun­den av 1976 års kon­ven­tion om begräns­ning av sjö­rätts­ligt ska­de­stånds­an­svar men inte av 1996 års änd­rings­pro­to­koll till den kon­ven­tio­nen.
      b) Trots vad som sägs i 9 kap. 7 § andra styc­ket första meningen skall vad som sägs i 9 kap. 8 § gälla på mot­sva­rande sätt när en begräns­nings­fond har upp­rät­tats enligt 1976 års kon­ven­tion om begräns­ning av sjö­rätts­ligt ska­de­stånds­an­svar i Sve­rige eller i en annan stat som är bun­den av den kon­ven­tio­nen.

2005:155

Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 2005. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas i fråga om beslut om stäm­pelskatt som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

2005:705

Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler i fråga om krav på pröv­nings­till­stånd vid över­kla­gande av utslag och beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

2014:927
   1. Denna lag trä­der i kraft den 10 janu­ari 2015.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler för hand­lägg­ningen i Svea hov­rätt och Högsta dom­sto­len av ären­den som har inletts i hov­rät­ten före ikraft­trä­dan­det.

2017:722
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag som rege­ringen bestäm­mer.
   2. Lagen tilläm­pas inte på sjö­o­lyc­kor som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.

2017:1056
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 feb­ru­ari 2018.
   2. Båtar som är regi­stre­rade i far­tygs­re­gist­rets skepps­del ska över­fö­ras till far­tygs­re­gist­rets båt­del.
   3. Vad som sägs i punkt 2 gäl­ler dock inte om inteck­ning sökts eller bevil­jats i båten före ikraft­trä­dan­det. Upp­hör sådan båt att besvä­ras av inteck­ning efter ikraft­trä­dan­det ska en över­fö­ring ome­del­bart ske. Över­fö­ringen ska på lämp­ligt sätt med­de­las äga­ren.
   4. Så länge en båt till följd av punkt 3 fort­fa­rande är upp­ta­gen i far­tygs­re­gist­rets skepps­del ska den fort­satt behand­las som ett skepp. Nya inteck­ningar får dock inte bevil­jas.
   5. Ett skepps­bygge som ska bli ett far­tyg med en största skrov­längd som inte över­sti­ger 24 meter och som vid ikraft­trä­dan­det är regi­stre­rat i far­tygs­re­gist­rets skepps­bygg­nads­del ska inte avfö­ras ur det regist­ret på grund av sin skrov­längd och ska fort­satt behand­las som ett skepps­bygge. Om en inteck­ning gäl­ler, söks eller bevil­jas i ett sådant skepps­bygge tilläm­pas bestäm­mel­serna om regi­stre­ring i far­tygs­re­gist­rets skepps­del. Om båten regi­stre­ras i far­tygs­re­gist­rets skepps­del, ska även en inteck­ning som gäl­ler i byg­get och en infö­ring som rör inteck­ningen föras över dit.
   6. Upp­hör en båt som avses i punkt 5 att besvä­ras av inteck­ning, ska den ome­del­bart över­fö­ras till far­tygs­re­gist­rets båt­del. Över­fö­ringen ska på lämp­ligt sätt med­de­las äga­ren.
   7. En båt som till följd av punkt 5 är upp­ta­gen i far­tygs­re­gist­rets skepps­del ska fort­satt behand­las som ett skepp. Nya inteck­ningar får dock inte bevil­jas.
   8. Sådan över­fö­ring som avses i punkt 2, 3 och 6 får fram till och med den 1 feb­ru­ari 2020 genom­fö­ras utan beak­tande av reg­lerna om inskriv­nings­da­gar.

2018:1336
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2018.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det.

2018:1855

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2019 i fråga om 1 kap. 1 b §, 18 kap. 10 och 21 §§ och 21 kap. 5 och 11 §§ och i övrigt den dag som rege­ringen bestäm­mer.
JP Info­nets tjäns­ter inom trans­port och tra­fik

JP Info­nets tjäns­ter inom trans­port och tra­fik

Arbe­tar du med frå­gor som rör trans­port och tra­fik? I JP Info­nets tjäns­ter hit­tar du det juri­diska grund­ma­te­rial du behö­ver som besluts­un­der­lag samt den senaste prax­isut­veck­lingen snabbt ana­ly­se­rad och kom­men­te­rad. Se allt inom trans­port och tra­fik.