Ransoneringslag (1978:268)

Inledande bestämmelser

1 §   Kommer riket i krig, träder 6-9 §§ i tillämpning.

2 §   Regeringen får föreskriva att 6-9 §§ helt eller delvis skall tillämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer,
   1. om riket är i krigsfara,
   2. om det till följd av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig eller av annan utomordentlig händelse föreligger knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen.

Föreskrift enligt första stycket 2 skall avse viss tid, högst ett år varje gång.

3 §   Föreskrift enligt 2 § första stycket skall underställas riksdagens prövning inom en månad från det den utfärdades. Sker ej underställning eller godkänner riksdagen ej föreskriften inom två månader från det underställningen skedde, upphör föreskriften att gälla. Lag (1994:1638).

4 §   Upphör riket att vara i krig eller i krigsfara som har föranlett föreskrift enligt 2 § första stycket 1, skall regeringen föreskriva att 6-9 §§ ej längre skall tillämpas. Dock får regeringen, om förutsättningar härför finns, i stället föreskriva att de skall tillämpas med stöd av 2 § första stycket 2.

5 §   Vid tillämpning av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall tillses att den vars rätt beröres icke lider större förfång än som är nödvändigt.

Beslut enligt 13 § 1 får ej utan tvingande skäl meddelas i fråga om förnödenhet, som näringsidkare oundgängligen behöver för sin näring.

Reglering av handel m.m.

6 §   Om det är nödvändigt för hushållning med förnödenhet som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen föreskriva att förnödenheten
   1. under viss tid icke får saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas,
   2. får saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas endast i den ordning och på de villkor som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer,
   3. får användas endast för de ändamål, på de villkor och med de begränsningar som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Föreskrift enligt första stycket får meddelas även i fråga om annan förnödenhet, om det behövs för att reglering som där avses skall kunna tillfredsställande kontrolleras.

Föreskrift enligt första stycket 1 eller 2 i fråga om överlåtelse av viss förnödenhet gäller även näringsidkares uttag av förnödenheten ur rörelsen, om ej annat föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

7 §   Om det är nödvändigt för hushållning som avses i 6 § eller för kontroll av reglering enligt 6 §, får regeringen föreskriva att viss förnödenhet icke får frambringas, tillverkas, beredas, användas eller yrkesmässigt köpas eller säljas av annan än den som har fått tillstånd därtill av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Särskilda avgifter

8 §   Om det är nödvändigt för att tillgodose behov av förnödenhet som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen föreskriva att clearing skall ske för utjämning av priserna på förnödenheter av samma eller likartat slag, som införes till riket, eller av priserna på förnödenhet, som införes till riket, och förnödenhet av samma eller likartat slag, som frambringas, tillverkas eller beredes inom riket.

Med clearing avses i första stycket att i vissa fall avgift (clearingavgift) skall erläggas och i andra fall bidrag (clearingbidrag) skall utgå för förnödenhet, som införes till riket eller som frambringas, tillverkas eller beredes inom riket. Regeringen bestämmer grunderna för hur avgift och bidrag skall beräknas.

Om särskilda skäl föreligger, får clearing avse även förråd av förnödenhet som finns inom riket när föreskriften om clearing träder i kraft.

9 §   Om det är nödvändigt för att tillgodose behov av förnödenhet som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen föreskriva att avgift (prisutjämningsavgift) skall erläggas för förnödenhet som utföres ur riket. Regeringen bestämmer grunderna för hur avgiften skall beräknas.

10 §   Regeringen får meddela föreskrifter om restitution av och befrielse från clearingavgift och prisutjämningsavgift.

11 §   Riksdagen bestämmer hur överskott som kan ha uppstått vid clearing skall användas.

Erlagda prisutjämningsavgifter skall överföras till en fond. Fondens medel skall enligt regeringens närmare bestämmande tillföras näringsgren som har berörts av föreskrift om prisutjämningsavgift.

Inlösen

12 §   Har regeringen på grund av knapphet eller befarad knapphet på viss förnödenhet meddelat föreskrift enligt 6 eller 7 § i fråga om den förnödenheten, kan ägare av sådan förnödenhet ansöka att hans förråd av förnödenheten skall inlösas. Ansökan ställes till regeringen men ges in till länsstyrelsen.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall inom en månad från det ansökningen gavs in besluta i fråga om inlösen av förnödenheten för statens eller annans räkning. Har i fall, då inlösen ej sker, föreskrift enligt 6 eller 7 § i betydande mån begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och har föreskriften för ägaren medfört men, som ej är ringa, skall bestämmas att förnödenheten får av ägaren överlåtas eller användas utan hinder av vad som har föreskrivits med stöd av 6 eller 7 §.

Förfogande

13 §   Är 6 § i tillämpning och är det oundgängligen nödvändigt för att reglering som där avses skall kunna genomföras, får regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, genom beslut om förfogande för statens eller annans räkning i särskilt fall ålägga
   1. näringsidkare, vilken i sin rörelse äger förnödenhet som omfattas av regleringen, att avstå förnödenheten,
   2. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar fastighet, gruva, byggnad, industrianläggning eller annan anläggning eller transportmedel, arbetsmaskin eller liknande, att utöva verksamhet för eller på annat sätt medverka till framställning av förnödenhet, som omfattas av regleringen, i den mån det kan ske inom ramen för hans vanliga verksamhet,
   3. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar lageranläggning, att förvara förnödenhet som omfattas av regleringen,
   4. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar transportmedel, att ombesörja transporter.

14 §   Är 6 § i tillämpning och kan beslut om förfogande antagas bli nödvändigt beträffande viss egendom, får regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, i avvaktan på sådant beslut förbjuda näringsidkaren att överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen (dispositionsförbud).

Har ej beslut om förfogande meddelats och blivit gällande mot näringsidkaren inom en månad från det dispositionsförbud enligt första stycket beslutades, upphör förbudet att gälla mot honom. Föreligger särskilda skäl, kan dock myndighet som har meddelat förbudet förlänga tiden med högst en månad.

15 §   Näringsidkare som avses med beslut om förfogande eller dispositionsförbud är skyldig att vårda egendomen och att, om det begärs, avlämna förnödenhet som ska avstås enligt beslut om förfogande. Tid och plats för avlämnande fastställs av den myndighet som har meddelat beslutet eller av den myndighet som regeringen bestämmer.

Kan näringsidkaren inte tillfredsställande fullgöra skyldighet enligt första stycket, ska han eller hon utan dröjsmål anmäla detta till den myndighet som har meddelat beslutet eller bestämmelse om fullgörande av det.

Om en näringsidkare inte på rätt sätt eller i rätt tid tillhandahåller egendom som omfattas av beslut om förfogande, ska Polismyndigheten lämna den handräckning som behövs för att verkställa beslutet. Lag (2014:683).

16 §   Beslut om förfogande och om dispositionsförbud blir gällande mot näringsidkaren, när han har fått del av beslutet.

Förnödenhet, som näringsidkare på grund av beslut enligt 13 § 1 eller 2 skall avstå till annan eller framställa för annans räkning, övergår i dennes ägo när den avlämnas eller på annat sätt kommer i hans besittning.

17 §   Mot beslut om förfogande och dispositionsförbud som har meddelats av annan myndighet än regeringen får talan föras hos regeringen genom besvär.

Ersättning

18 §   Inlöses förnödenhet enligt 12 §, utgår ersättning för kostnader för tillverkning eller inköp och för transport och lagring av förnödenheten. Ersättning får dock icke bestämmas till högre belopp än som skulle ha utgått om förnödenheten hade avståtts till staten enligt förfogandelagen (1978:262).

19 §   Avstås förnödenhet enligt 13 § 1, utgår skälig ersättning för nödvändiga kostnader vid tillverkning eller återanskaffning eller, om förnödenheten avstås av återförsäljare, vid återanskaffning och återförsäljning av sådan förnödenhet.

Utövas verksamhet enligt 13 § 2-4, utgår ersättning med hänsyn till nödvändiga kostnader för verksamheten.

20 §   Upphör dispositionsförbud att gälla enligt 14 § andra stycket, utgår skälig ersättning för skada som till följd av förbudet har uppkommit på den med förbudet avsedda egendomen.

21 §   För åtgärd enligt 15 § första stycket första meningen utgår skälig ersättning.

22 §   Ersättning bestämmes med hänsyn till omständigheterna vid den tid då förnödenheten avstås eller verksamheten utövas. Är förnödenheten i färdigt skick vid den tidpunkt då beslutet om inlösen eller förfogande meddelas, bestämmes ersättningen med hänsyn till omständigheterna vid den tidpunkten. Fastställd ersättning får jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade förhållanden påkallar det.

I fall som avses i denna lag har bestämmelserna i 17 § andra stycket, 36 § och 41-44 §§ förfogandelagen (1978:262) motsvarande tillämpning.

23 §   Ersättning enligt 18-21 §§ bestämmes av oljekrisnämnden såvitt avser inlösen av eller förfogande eller dispositionsförbud beträffande råolja och oljeprodukter som omfattas av oljekrislagen (1975:197).
Bestämmelser om nämnden finns i samma lag.

I annat fall än som avses i första stycket bestämmes ersättning enligt 18 § av lokal värderingsnämnd och ersättning enligt 19-21 §§ av riksvärderingsnämnden. Bestämmelser om dessa nämnder finns i förfogandelagen (1978:262).

I fråga om bevakning av statens rätt inför nämnderna gäller vad som föreskrives i 13 § oljekrislagen och 28 § förfogandelagen.

24 §   Talan mot beslut av lokal värderingsnämnd föres hos riksvärderingsnämnden.

Mot beslut av riksvärderingsnämnden eller av oljekrisnämnden får talan ej föras.

Ransoneringsbevis

25 §   Bevis om rätt att förvärva eller använda förnödenhet vid reglering enligt 6 § (ransoneringsbevis) får icke utbjudas till avyttring mot vederlag eller överlåtas mot vederlag. Ej heller får sådant bevis överlämnas mot vederlag i pengar att användas av annan.

Ransoneringsbevis får icke heller utan vederlag överlåtas eller mot annat vederlag än pengar överlämnas att användas av annan i andra fall eller på andra villkor än som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

26 §   Utöver vad i 25 § sägs gäller i fråga om näringsidkare, att han icke får utan vederlag till begagnande av annan överlämna eller ur sin rörelse taga ransoneringsbevis, som han har mottagit i eller för rörelsen, annat än i den ordning och på de villkor som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

27 §   Ransoneringsbevis får återkallas av myndighet som har utfärdat beviset, om tilldelningen av beviset har föranletts av oriktig uppgift eller om den, för vilken beviset har utfärdats, enligt gällande föreskrifter icke är berättigad att inneha eller begagna beviset eller om särskilda omständigheter eljest föranleder att beviset återkallas.

28 §   Har ransoneringsbevis återkallats, skall innehavaren genast överlämna beviset till den myndighet som har återkallat det eller, om annan myndighet har angetts i beslutet om återkallelse, till denna myndighet.

29 §   Har någon för vilken ransoneringsbevis har utfärdats erhållit flyttningsbetyg till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndighet som har utfärdat det. Avlider någon för vilken sådant bevis har utfärdats, skall dödsbodelägare eller annan, som har den dödes egendom i sin vård, skyndsamt överlämna beviset till myndigheten.

30 §   Vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis gäller även legitimationskort som har utställts av myndighet för att användas vid utdelning av ransoneringsbevis.

Uppgiftsskyldighet m.m.

31 §   Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva, att den som innehar förnödenhet av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen eller förnödenhet, som avses med föreskrift enligt 6 § andra stycket eller 7 §, skall lämna uppgift om innehavet.

32 §   Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva, att den som yrkesmässigt frambringar, tillverkar, bereder, köper, säljer eller i yrkesmässig verksamhet använder förnödenhet som avses med föreskrift enligt 6-9 § skall lämna de skriftliga uppgifter angående rörelsen och föra de anteckningar som finnes behövliga för kontroll av föreskriftens efterlevnad.

33 §   I samband med reglering enligt 6 eller 7 § i fråga om energi är var och en skyldig att, i den utsträckning som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, lämna de uppgifter och göra de avläsningar som finnes behövliga för genomförande av regleringen.

Den som råder över utrymme, inom vilket åtgärd enligt första stycket skall vidtagas, skall lämna erforderligt tillträde till utrymmet.

34 §   För kontroll av att uppgift enligt 32 eller 33 § är riktig och fullständig skall uppgiftsskyldig på begäran av länsstyrelse eller av annan myndighet, som regeringen bestämmer, tillhandahålla myndigheten handelsböcker och andra affärshandlingar på tid och plats som myndigheten fastställer.

Vad som sägs i första stycket har motsvarande tillämpning i fråga om anteckningar som avses i 32 §.

35 §   Om en uppgiftsskyldig inte efterkommer en begäran enligt 34 § eller om det beträffande någon finns särskild anledning att kontrollera om uppgiftsskyldigheten har fullgjorts, får en myndighet som avses i 34 § besluta om undersökning av kontor, fabrik, butik, serveringslokal, lagerlokal, ladugård eller annat utrymme eller förvaringsställe, som den uppgiftsskyldige råder över, och om omhändertagande av hans eller hennes handelsböcker och andra affärshandlingar. Även utrymme som avses i 33 § andra stycket får undersökas.

Vid undersökning och omhändertagande enligt första stycket ska bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan gälla i tillämpliga delar. Myndigheten utövar då den befogenhet som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.
Polismyndigheten ska lämna den handräckning som behövs för undersökningen och omhändertagandet. Lag (2014:683).

36 §   Den mot vilken förfogande riktas är skyldig att lämna uppgift om rätt som annan har i fråga om den med förfogandet avsedda egendomen.

Vite m.m.

37 §   Har någon underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 28 eller 29 §, får länsstyrelsen eller enligt regeringens bestämmande annan myndighet förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten. Detsamma gäller, om någon har eller kan antagas ha underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 31-33 §.

38 §   Har reglering enligt 6 § införts i fråga om energi, får förbrukare åläggas att till staten utge särskild avgift (överförbrukningsavgift), om han har
   1. förbrukat mer ledningsbunden energi än som har tillkommit honom enligt regleringen,
   2. misshushållat med energi, som har tilldelats honom, och myndighet till följd därav nödgats tilldela honom ytterligare energi.

Avgiften utgår för överförbrukningen utöver det belopp som skall erläggas såsom vederlag för energin. Den får bestämmas till högst fem eller, om särskilda skäl föreligger, högst tio gånger nämnda belopp.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om grunderna för beräkning och påföring av överförbrukningsavgift. Enligt regeringens bestämmande ålägges avgiften av länsstyrelse, kristidsnämnd eller annan myndighet.

Har den som ålagts överförbrukningsavgift icke kunnat i väsentlig mån påverka förbrukningen eller föreligger eljest särskilda skäl, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer befria honom från avgiften.

39 §   Underlåter någon att rätta sig efter föreskrift som beträffande viss förnödenhet har meddelats med stöd av 6 § och kan åtgärd enligt 27 § ej vidtagas, får myndighet som regeringen bestämmer under viss tid avstänga honom från att erhålla ytterligare mängd av förnödenheten eller tilldela honom mindre mängd än han eljest skulle erhålla.

Utgöres förnödenheten av ledningsbunden energi, skall den som tillhandahåller denna verkställa beslut enligt första stycket. Härvid har 33 § andra stycket motsvarande tillämpning.

Underlåter någon att fullgöra skyldighet enligt andra stycket, får myndighet som avses i första stycket förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten.

40 §   Mot beslut om föreläggande av vite enligt denna lag får talan ej föras annat än i samband med talan mot beslut om utdömande av vitet.

41 §   Har åtal väckts mot näringsidkare för att han beträffande viss förnödenhet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift som har meddelats enligt 6 §, får myndighet som regeringen bestämmer meddela honom förbud att yrkesmässigt saluhålla, överlåta eller använda sådan förnödenhet. Föreligger särskilda skäl, får förbudet omfatta också annan förnödenhet som är föremål för reglering enligt 6 §.

Har åtal väckts mot näringsidkare för att han i väsentlig mån åsidosatt föreskrift som har meddelats enligt 7 §, får om särskilda skäl föreligger förbud som avses i första stycket meddelas honom beträffande förnödenhet, som är föremål för reglering enligt 6 §.

Åtalas någon, som har handlat på näringsidkares vägnar, för brott som avses i första eller andra stycket, har vad där sägs motsvarande tillämpning på såväl den åtalade som näringsidkaren.

42 §   Förbud enligt 41 § består till dess reglering enligt 6 § upphör i fråga om förnödenheten. Myndighet som har meddelat förbudet får dock upphäva det dessförinnan. Ogillas åtal för brott som har föranlett förbud, skall myndighet som har meddelat förbudet omedelbart häva det.

43 §   Näringsidkare som innehar förråd som omfattas av förbud enligt 41 § har rätt att få förrådet inlöst efter ansökan hos den myndighet som har meddelat förbudet. Härvid skall 18, 22 och 23 §§ tillämpas.

Ansvarsbestämmelser m.m.

44 §   Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen
   1. bryter mot föreskrift, åläggande, förbud eller villkor som gäller enligt eller har meddelats med stöd av 6, 7, 13-15 eller 41 §,
   2. lämnar oriktig uppgift i ärende om utfående av ransoneringsbevis eller vid förvärv mot kvitto eller liknande handling av förnödenhet som är föremål för reglering enligt 6 §, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
   3. lämnar oriktig uppgift i ärende om tillstånd enligt 7 § eller ärende som avses i 27 eller 39 §, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
   4. bryter mot 25 eller 26 § eller obehörigen förskaffar sig äkta eller falskt ransoneringsbevis,
   5. obehörigen använder ransoneringsbevis som är utfärdat för annan eller återkallat,
   6. underlåter att fullgöra skyldighet som åligger honom enligt 31-34 eller 36 §.
   7. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av skyldighet enligt 31-33 eller 36 §, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
   8. inför oriktig uppgift i anteckningar enligt 32 §, om åtgärden innebär fara i bevishänseende.

Är brott som avses i första stycket att anse som grovt, dömes till fängelse i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har skett i vinningssyfte eller har avsett en betydande mängd av egendom eller eljest har varit av särskilt farlig art.

Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i första stycket, dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt detta stycke.

45 §   Den som har underlåtit att fullgöra skyldighet, som omfattas av vitesföreläggande enligt denna lag, får icke dömas till straff för underlåtenheten.

Den som har ålagts överförbrukningsavgift enligt 38 § får icke dömas till straff för överförbrukningen.

46 §   Har näringsidkare ej iakttagit erforderlig omsorg vid omhänderhavandet av förråd av förnödenhet som avses i 6 eller 7 § eller av ransoneringsbevis som har mottagits i eller för rörelsen och kan han till följd därav icke redovisa förrådet eller bevisen i föreskriven ordning, dömes till böter.

Vad i första stycket föreskrives i fråga om ransoneringsbevis har mot svarande tillämpning i fråga om anteckningar som avses i 32 § och andra handlingar som skall upprättas enligt föreskrift utfärdad med anledning av reglering enligt 6 eller 7 §.

47 §   Om flera har medverkat till brott som avses i denna lag, har 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken motsvarande tillämpning.

48 §   Näringsidkare ansvarar för gärning som avses i 44 §, om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller bort ha vetskap om gärningen.

49 §   Om någon har begått brott som avses i denna lag, ska egendom förverkas som han eller hon i samband med brottet har tagit emot eller genom brottet har saluhållit eller utbjudit till försäljning mot betalning eller undanhållit, använt, frambringat, tillverkat eller berett. Detsamma gäller andra vinster från sådant brott. I stället för egendomen kan dess värde förverkas. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Om den brottslige äger ytterligare sådan förnödenhet som brottet har avsett, kan även denna förverkas. Förråd av annan förnödenhet som han eller hon äger och som är föremål för reglering enligt 6 eller 7 § kan, om det finns särskilda skäl, också förverkas.

Det som sägs om egendom i första stycket gäller i tillämpliga delar även ransoneringsbevis. Lag (2024:806).

50 §   Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bli förverkad, och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde, får den genast försäljas. Sådan försäljning skall alltid ske, om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till ettusen kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljning sökas hos rätten, om omständigheterna medger detta. Rätten får utan att höra ägaren meddela beslut i ärendet.

51 §   Allmänt åtal för brott som avses i 46 § får väckas endast efter medgivande av myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1984:426).

Särskilda bestämmelser

52 §   Beslut som har meddelats enligt 27 §, 35 §, 38 §, 39 § första stycket, 41 eller 42 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Sådant beslut enligt denna lag som har meddelats av annan myndighet än domstol och som inte avses i första stycket eller i 17 eller 23 § överklagas hos förvaltningsmyndighet i den ordning regeringen föreskriver. Möjligheten att överklaga får därvid begränsas till att gälla endast en instans. Lag (1995:44).

53 §   Förvaltningsmyndighets, förvaltningsrätts eller kammarrätts beslut vid tillämpning av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får verkställas även om det överklagas, om inte annat följer av 22 § andra stycket eller föreskrivs i beslutet.
Lag (2009:789).

54 §   När tillämpningen av 6-9 §§ upphör, skall vad som i fråga om förfogande och dispositionsförbud föreskrives i 57, 58, 60 och 61 §§ förfogandelagen (1978:262) ha motsvarande tillämpning.

55 §   Den som på grund av bestämmelse i denna lag har fått kännedom om en enskilds affärs- eller driftförhållanden eller förhållande av betydelse för folkförsörjningen eller för rikets säkerhet får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon sålunda har erfarit.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (1980:100).
Lag (2009:424).

Övergångsbestämmelser

1995:44

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.