Anlägg­nings­lag (1973:1149)

Anlägg­nings­la­gen inne­hål­ler reg­ler om gemen­sam­hets­an­lägg­ningar för flera fas­tig­he­ter som till­go­do­ser ända­mål av sta­dig­va­rande bety­delse. Frå­gan om gemen­sam­hets­an­lägg­ningar prö­vas vid en för­rätt­ning som hand­läggs av Lant­mä­te­riet. Lagen är dis­po­si­tiv i den meningen att om frå­gan kan prö­vas av dom­stol eller myn­dig­het så gäl­ler inte lagen. Exem­pel på en gemen­sam­hets­an­lägg­ning är en brand­mur med grund­för­stärk­ning. Anlägg­ningar får endast inrät­tas om för­de­larna över­vä­ger de kost­na­der och olä­gen­he­ter som de med­för.

SFS nr:

1973:1149
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L1
Utfär­dad: 1973-​12-14
Omtryck: SFS 1992:1148
Änd­rad: t.o.m. SFS

2022:362
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Enligt denna lag kan inrät­tas anlägg­ning som är gemen­sam för flera fas­tig­he­ter och som till­go­do­ser ända­mål av sta­dig­va­rande bety­delse för dem (gemen­sam­hets­an­lägg­ning). Fråga om gemen­sam­hets­an­lägg­ning prö­vas vid för­rätt­ning.

Kan enligt bestäm­mel­ser i annan för­fatt­ning än fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) fråga om inrät­tande av anlägg­ning gemen­samt för flera fas­tig­he­ter prö­vas av dom­stol eller annan myn­dig­het, gäl­ler inte denna lag. Den gäl­ler inte hel­ler en all­män vatten-​ och avlopps­an­lägg­ning.
Lag (2006:413).

2 §   Lagens bestäm­mel­ser om fas­tig­het tilläm­pas även på
   1. inskri­ven tomträtt, och
   2. gruva.

Om det är lämp­ligt, ska bestäm­mel­serna tilläm­pas även på
   1. bygg­na­der och andra anlägg­ningar som inte hör till en fas­tig­het,
   2. natur­re­ser­vat, och
   3. kul­tur­re­ser­vat.
Lag (2015:373).

3 §   Den som inne­har en fas­tig­het på grund av ett tes­ta­men­ta­riskt för­ord­nande, utan att någon har ägan­de­rät­ten till den, anses vid tillämp­ning av lagen som fas­tig­he­tens ägare. Som ägare av ett natur­re­ser­vat eller ett kul­tur­re­ser­vat anses den som har beslu­tat om reser­va­tet.
Lag (2015:373).

För­rätt­nings­myn­dig­het

4 §   Anlägg­nings­för­rätt­ning hand­läg­ges av lant­mä­te­ri­myn­dig­het.

Om det är lämp­ligt, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­ordna sär­skild för­rätt­nings­man. Denne skall äga den kun­skap och erfa­ren­het som upp­dra­get krä­ver och även i övrigt vara lämp­lig till detta. Vad som i denna lag före­skri­ves om lant­mä­te­ri­myn­dig­het gäl­ler i tillämp­liga delar sådan sär­skild för­rätt­nings­man.
Lag (1995:1405).

Vill­kor för inrät­tande av gemen­sam­hets­an­lägg­ning m. m.

5 §   Gemen­sam­hets­an­lägg­ning får ej inrät­tas för annan fas­tig­het än sådan för vil­ken det är av väsent­lig bety­delse att ha del i anlägg­ningen.

6 §   Gemen­sam­hets­an­lägg­ning får inrät­tas endast om för­de­larna av eko­no­misk eller annan art av anlägg­ningen över­vä­ger de kost­na­der och olä­gen­he­ter som anlägg­ningen med­för.

Gemen­sam­hets­an­lägg­ning får icke inrät­tas för bygg­nad eller annan anlägg­ning som ej hör till fas­tig­het, om ökad kost­nad eller annan olä­gen­het av bety­delse där­i­ge­nom kan komma att upp­stå för annan del­ta­gare i gemen­sam­hets­an­lägg­ningen. Lag (1987:126).

6 a §   Bestäm­mel­serna i 5 och 6 §§ ska inte tilläm­pas om det i en detalj­plan har med­de­lats bestäm­mel­ser om en gemen­sam­hets­an­lägg­ning och anlägg­nings­be­slut med­de­las under detalj­pla­nens genom­fö­ran­de­tid. Lag (2010:1005).

7 §   Gemen­sam­hets­an­lägg­ning får ej inrät­tas, om ägarna av de fas­tig­he­ter som skall del­taga i anlägg­ningen och hyres­gäs­terna i sådana fas­tig­he­ter mera all­mänt mot­sät­ter sig åtgär­den och har beak­tans­värda skäl för det.
Vid denna pröv­ning skall främst deras mening beak­tas som har störst nytta av anlägg­ningen. Hyres­gäs­terna före­träds av den eller de orga­ni­sa­tio­ner av hyres­gäs­ter som har avtal om för­hand­lings­ord­ning för berörda fas­tig­he­ter eller, om för­hand­lings­ord­ning inte gäl­ler, riks­or­ga­ni­sa­tion av hyres­gäs­ter eller för­e­ning, som är anslu­ten till sådan orga­ni­sa­tion och inom vars verk­sam­hets­om­råde fas­tig­he­terna är belägna (hyres­gäst­or­ga­ni­sa­tion).

Första styc­ket gäl­ler icke, om beho­vet av anlägg­ningen är syn­ner­li­gen ange­lä­get. Lag (1989:726).

8 §   Gemen­sam­hets­an­lägg­ning skall för­läg­gas och utfö­ras på sådant sätt att ända­må­let med anlägg­ningen vin­nes med minsta intrång och olä­gen­het utan oskä­lig kost­nad. Åtgärd för att under­lätta fram­tida till­bygg­nad eller ökat utnytt­jande av anlägg­ningen får vid­ta­gas, om åtgär­den med­för endast ringa ökning av kost­na­den.

9 §   Inom ett område med detalj­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser får en gemen­sam­hets­an­lägg­ning inte inrät­tas i strid mot pla­nen eller bestäm­mel­serna. Om syf­tet med pla­nen eller bestäm­mel­serna inte mot­ver­kas, får dock mindre avvi­kel­ser göras.

Gäl­ler natur­vårds­fö­re­skrif­ter eller andra sär­skilda bestäm­mel­ser för bebyg­gande eller använd­ning av mark än de som avses i första styc­ket, ska anlägg­ning inrät­tas så att syf­tet med bestäm­mel­serna inte mot­ver­kas. Lag (2014:207).

10 §   Inom områ­den som inte omfat­tas av detalj­plan, får en gemen­sam­hets­an­lägg­ning inte inrät­tas, om anlägg­ningen skulle för­svåra områ­dets ända­måls­en­liga använd­ning, för­an­leda olämp­lig bebyg­gelse eller mot­verka lämp­lig plan­lägg­ning av områ­det. Lag (1987:126).

11 §   Gemen­sam­hets­an­lägg­ning får ej inrät­tas, om olä­gen­het av någon bety­delse upp­kom­mer för all­mänt intresse.

Första styc­ket gäl­ler icke när anlägg­ningen är till över­vä­gande nytta från all­män syn­punkt.

Skyl­dig­het att avstå utrymme

12 §   Mark eller annat utrymme för gemen­sam­hets­an­lägg­ning får tagas i anspråk på fas­tig­het som skall del­taga i anlägg­ningen eller på annan fas­tig­het, om det icke orsa­kar syn­ner­ligt men för fas­tig­he­ten. Större utrymme får dock ej tagas i anspråk än som behövs med hän­syn till fas­tig­he­ter som kan anslu­tas enligt 5 §.

Även om syn­ner­ligt men upp­kom­mer, är fas­tig­het skyl­dig att avstå utrymme, om anlägg­ningen behövs för ett större antal fas­tig­he­ter eller av annan orsak är av väsent­lig bety­delse från all­män syn­punkt. Om äga­ren begär det, skall fas­tig­he­ten inlö­sas. Är olä­gen­he­ten begrän­sad till viss del av fas­tig­he­ten, skall endast den delen inlö­sas. Inlö­sen sker för de fas­tig­he­ter som skall del­taga i anlägg­ningen utom sådana som avses i 2 §.

Bestäm­mel­serna i 1 kap. 3 och 4 §§ expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) äger mot­sva­rande tillämp­ning vid upp­lå­telse och inlö­sen enligt denna para­graf. Utan hin­der av dessa bestäm­mel­ser kan dock sär­skild rätt, som till­kom­mer sta­ten och ej utgör väg­rätt, rub­bas. Vidare får för­ord­nas att rät­ten till utrymme för anlägg­ningen skall ha före­träde fram­för sär­skild rätt som till­ska­pats genom expro­pri­a­tion eller annat tvångs­för­värv eller vid fas­tig­hets­bild­ning eller på lik­nande sätt, dock ej om den sär­skilda rät­ten utgör väg­rätt.

Över­fö­ring av fas­tig­hets­till­be­hör

12 a §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får besluta att sådana bygg­na­der eller andra anlägg­ningar, som enligt 2 kap. 1 § jor­da­bal­ken hör till en fas­tig­het och ingår i gemen­sam­hets­an­lägg­ningen, skall över­fö­ras till och vara sam­fällda för de fas­tig­he­ter som del­tar i gemen­sam­hets­an­lägg­ningen. För ett sådant beslut krävs att åtgär­den leder till en mer ända­måls­en­lig mar­kan­vänd­ning och att för­de­larna av åtgär­den över­vä­ger de kost­na­der och olä­gen­he­ter som den med­för. Lag (2001:892).

Ersätt­ning för utrymme m.m.

13 §   I fråga om ersätt­ning för upp­lå­telse och inlö­sen enligt 12 § eller åtgärd enligt 12 a § gäl­ler 5 kap. 10-12 §§ fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988). Där­vid ska inlö­sen inte anses som ett sådant tvångs­för­värv som avses i 5 kap. 10 a § andra styc­ket fas­tig­hets­bild­nings­la­gen.

I fråga om en ansö­kan om för­rätt­ning som har gjorts före den 1 augusti 2010 eller ett sådant för­ord­nande som avses i 17 § första styc­ket som har med­de­lats dess­förin­nan, ska hän­vis­ningen i första styc­ket till fas­tig­hets­bild­nings­la­gen samt hän­vis­ning­arna i 5 kap. 10 a § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen till expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) avse dessa lagars lydelse vid utgången av juli 2010. Lag (2010:820).

13 a §   Ersätt­ning enligt 13 § skall bestäm­mas i pengar att utbe­ta­las på en gång. Efter sär­skilt yrkande får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten, om det är lämp­ligt, hän­visa sakä­gare att vid sär­skild för­rätt­ning föra talan om sådan ersätt­ning för skada och intrång som är svår att upp­skatta i sam­band med anlägg­nings­för­rätt­ningen. Ansö­kan om sär­skild för­rätt­ning skall göras inom den tid, högst tio år, som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten bestäm­mer.

Avser för­rätt­ningen en fas­tig­het som sva­rar för en ford­ran, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten besluta enligt första styc­ket endast om ford­rings­ha­varna med­ger det. Besvä­ras fas­tig­he­ten av en gemen­sam inteck­ning, fordras dess­utom de med­gi­van­den från fas­tig­hets­ä­gare och ford­rings­ha­vare som före­skrivs för relax­a­tion i 22 kap. 11 § jor­da­bal­ken. Om beslu­tet är väsent­li­gen utan bety­delse för någon rätt­sä­gare, krävs dock inte något med­gi­vande av denne. Lag (1995:1405).

13 b §   Denna lag är inte tillämp­lig i fråga om ersätt­ning för skada eller intrång som upp­kom­mer efter för­rätt­ningen och som inte har kun­nat för­ut­ses vid denna. Lag (1992:1148).

13 c §   Om det är lämp­ligt och berörda sakä­gare med­ger det, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten vid för­rätt­ningen även pröva ett av en sakä­gare fram­ställt yrkande om ersätt­ning som har sam­band med för­rätt­ningen men rör rätts­för­hål­lande som inte skall prö­vas enligt denna lag.

Vid hand­lägg­ning av frå­gor som avses i första styc­ket tilläm­pas bestäm­mel­serna i 5 kap. 12 c § andra styc­ket fas­tig­hets bild­nings­la­gen (1970:988). Lag (1995:1405).

Sam­fäl­lig­het

14 §   Gemen­sam­hets­an­lägg­ning och rätt till utrymme är sam­fällda för de fas­tig­he­ter som del­ta­ger i anlägg­ningen. Inlöst mark är sam­fälld för de fas­tig­he­ter för vilka inlö­sen skett.

För anlägg­ning­ens utfö­rande och drift utgör de del­ta­gande fas­tig­he­terna en sär­skild sam­fäl­lig­het.

För­del­ning av kost­na­der

15 §   Grun­derna för för­del­ning av kost­na­derna för gemen­sam­hets­an­lägg­nings utfö­rande fast­stäl­les vid för­rätt­ningen. För varje fas­tig­het anges andel­stal, som bestäm­mes efter vad som är skä­ligt med hän­syn främst till den nytta fas­tig­he­ten har av anlägg­ningen. Inlö­ses mark för endast vissa av del­ta­garna i anlägg­ningen, fast­stäl­les grun­derna för för­del­ning av kost­na­derna för inlö­sen sär­skilt.

Andel­stal fast­stäl­les även i fråga om kost­na­derna för anlägg­ning­ens drift. Sådant andel­stal bestäm­mes efter vad som är skä­ligt med hän­syn främst till den omfatt­ning i vil­ken fas­tig­he­ten beräk­nas använda anlägg­ningen. Om det är lämp­ligt, kan före­skri­vas att kost­na­derna i första hand skall för­de­las genom att avgif­ter utta­ges för anlägg­ning­ens utnytt­jande. Grun­derna för beräk­ningen av sådana avgif­ter fast­stäl­les vid för­rätt­ningen.

Över­ens­kom­mel­ser mel­lan sakä­gare m.m.

16 §   Avsteg får göras från
   1. 5 §, om ägarna av de fas­tig­he­ter som skall delta i anlägg­ningen med­ger det,
   2. 8 § såvitt den inne­bär skydd för enskilt intresse, 12 § första styc­ket eller 13 §, om de fas­tig­hets­ä­gare och andra sakä­gare vil­kas rätt berörs med­ger det,
   3. 12 a § andra meningen, om anlägg­ning­ens ägare med­ger det,
   4. 15 §, om det med­ges av fas­tig­hets­ä­gare som åläggs större bidrags­skyl­dig­het än som annars skulle ha gällt och avvi­kel­sen från bestäm­mel­sen inte sker i otill­bör­ligt syfte.

Sva­rar fas­tig­het för ford­ran, får avsteg från 13 eller 15 § med stöd av äga­rens sam­tycke ske endast om även ford­ring­ens inne­ha­vare med­ger det. Besvä­ras fas­tig­he­ten av gemen­sam inteck­ning, fordras dess­utom de med­gi­van­den från fas­tig­hets­ä­gare och ford­rings­ha­vare som i 22 kap. 11 § jor­da­bal­ken före­skri­ves för relax­a­tion. Med­gi­vande av rätt­sä­gare behövs ej, om anlägg­ning­ens inrät­tande är väsent­li­gen utan bety­delse för honom. Lag (2001:892).

Begä­ran om för­rätt­ning

17 §   En anlägg­nings­fråga tas upp efter ansö­kan. Om det vid fas­tig­hets­re­gle­ring har beslu­tats att en anlägg­nings­fråga ska prö­vas enligt denna lag, får frå­gan dock tas upp utan ansö­kan.

En anlägg­nings­fråga får prö­vas gemen­samt med en annan anlägg­nings­fråga eller med en fas­tig­hets­bild­nings­åt­gärd vid en för­rätt­ning. En sådan gemen­sam för­rätt­ning får åter delas upp på skilda för­rätt­ningar.

Om det behövs vid en för­rätt­ning enligt denna lag får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten besluta om pröv­ning enligt 14 kap. 1 a § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988). Lag (2020:368).

18 §   Rätt att begära för­rätt­ning enligt denna lag har
   1. äga­ren av en fas­tig­het som ska delta i anlägg­ningen,
   2. äga­ren av en fas­tig­het som enligt en detalj­plan helt eller till viss del ska använ­das för all­män plats för vil­ken kom­mu­nen inte är huvud­man eller för tra­fi­kan­lägg­ning som är gemen­sam för flera fas­tig­he­ter,
   3. kom­mu­nen,
   4. hyres­gäst­or­ga­ni­sa­tion.

En sam­fäl­lig­hets­för­e­ning får, efter beslut av för­e­nings­stäm­man, begära en för­rätt­ning som angår gemen­sam­hets­an­lägg­ning under för­e­ning­ens för­valt­ning.

Läns­sty­rel­sen kan begära för­rätt­ning för inrät­tande av anlägg­ning som sty­rel­sen fin­ner vara av större bety­delse från all­män syn­punkt.

Vid expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv får för­vär­va­ren begära för­rätt­ning för inrät­tande av sådan anlägg­ning vari­ge­nom olä­gen­het av för­vär­vet kan undan­rö­jas, mins­kas eller före­byg­gas.

Bestäm­mel­ser om rätt för väg­hål­lare och den som byg­ger eller inne­har järn­väg att begära för­rätt­ning enligt denna lag finns i 20 a § och 25 § tredje styc­ket väg­la­gen (1971:948) samt i 2 kap. 20 § lagen (1995:1649) om byg­gande av järn­väg.
Lag (2012:428).

För­rätt­ning

19 §   I fråga om för­rätt­ning enligt denna lag tilläm­pas 4 kap. 1-24 och 27-40 §§ samt 6 kap. 6 och 7 §§ fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988).

Har hyres­gäst­or­ga­ni­sa­tion påkal­lat för­rätt­ningen eller kan den eljest beröra hyres­gäs­ters rätt, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten under­rätta orga­ni­sa­tio­nen om tid och plats för sam­man­träde eller, i fall som avses i 4 kap. 15 § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen, om för­rätt­ningen innan denna avslu­tas. Lag (1995:1405).

20 §   Inne­ha­vare av sär­skild rätt till fas­tig­het, som inlö­ses eller eljest tages i anspråk för gemen­sam­hets­an­lägg­ning, är sakä­gare vid för­rätt­ningen, om hans rätt berö­res.

21 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten ska utreda för­ut­sätt­ning­arna för anlägg­ningen och ombe­sörja de tek­niska arbe­ten och de vär­de­ringar som behövs för att inrätta anlägg­ningen.
Myn­dig­he­ten bör då råd­göra med sakä­garna. Vid behov ska myn­dig­he­ten sam­råda med de myn­dig­he­ter som berörs av anlägg­ningen.

Om för­rätt­ningen har begärts endast av äga­ren av en fas­tig­het som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten bedö­mer inte kan till­de­las en rätt att delta i anlägg­ningen och som inte hel­ler helt eller till viss del ska använ­das till en all­män plats eller tra­fi­kan­lägg­ning som avses i 18 § första styc­ket, får anlägg­ningen inte inrät­tas.

Om det är nöd­vän­digt att det finns till­stånd till viss verk­sam­het för att myn­dig­he­ten ska kunna bedöma om anlägg­ningen är tillå­ten och under för­ut­sätt­ning att det i övrigt finns för­ut­sätt­ningar för att inrätta anlägg­ningen, får myn­dig­he­ten före­lägga en sakä­gare att inom viss tid ge in bevis om att ansö­kan om till­stånd har gjorts. Lag (2014:207).

22 §   Om en fråga om inlö­sen upp­kom­mer, tilläm­pas 8 kap. 10 § första styc­ket fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988).
Lag (2013:492).

23 §   Har upp­hävts genom lag (2014:207).

24 §   Om det inte finns något hin­der mot att inrätta gemen­sam­hets­an­lägg­ningen, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten med­dela anlägg­nings­be­slut.

I ett anlägg­nings­be­slut anges
   1. gemen­sam­hets­an­lägg­ning­ens ända­mål, läge, stor­lek och huvud­sak­liga beskaf­fen­het i övrigt,
   2. de fas­tig­he­ter som skall delta i gemen­sam­hets­an­lägg­ningen,
   3. utrymme som upp­låts för gemen­sam­hets­an­lägg­ningen,
   4. en fas­tig­het eller del av en fas­tig­het som inlö­ses,
   5. en bygg­nad eller annan anlägg­ning som omfat­tas av ett beslut enligt 12 a §,
   6. tiden för gemen­sam­hets­an­lägg­ning­ens bestånd, om en sådan bör bestäm­mas,
   7. den tid inom vil­ken gemen­sam­hets­an­lägg­ningen skall vara utförd,
   8. behöv­liga före­skrif­ter i fråga om gemen­sam­hets­an­lägg­ning­ens utfö­rande.

I anlägg­nings­be­slu­tet får också anges de i gemen­sam­hets­an­lägg­ningen del­ta­gande fas­tig­he­ter­nas andel­stal i fråga om kost­na­derna för anlägg­ning­ens utfö­rande och drift.

Prö­vas anlägg­nings­fråga gemen­samt med fas­tig­hets­bild­nings­åt­gärd vid en för­rätt­ning, får anlägg­nings­be­slu­tet upp­ta­gas i fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet. Lag (2001:892).

24 a §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten kan i anlägg­nings­be­slu­tet bestämma att sty­rel­sen för en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning får besluta om änd­ring av andel­stal på grund av att en fas­tig­hets använd­nings­sätt änd­ras sta­dig­va­rande.

Sty­rel­sen skall genast under­rätta berörd fas­tig­hets­ä­gare om beslut enligt första styc­ket. Sty­rel­sen skall vidare sna­rast möj­ligt anmäla beslu­tet för infö­ring i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del. Beslu­tet får tilläm­pas först sedan sådan infö­ring har skett.

Sty­rel­sens beslut om änd­ring av andel­stal får inte över­kla­gas.
Den som är miss­nöjd med beslu­tet får väcka talan mot för­e­ningen enligt vad som sägs i 46 § lagen (1973:1150) om för­valt­ning av sam­fäl­lig­he­ter angå­ende rät­telse av uttax­e­ring. Lag (2000:240).

25 §   Om det är lämp­ligt, får anlägg­nings­be­slut med­de­las utan hin­der av att tek­niska arbe­ten och vär­de­ringar ej utförts.

26 §   Till­träde av utrymme som tagits i anspråk eller av mark som inlösts sker vid den tid­punkt som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten bestäm­mer.
Innan till­träde sker, skall anlägg­nings­be­slu­tet ha vun­nit laga kraft och ersätt­ning enligt 13 § ha beta­lats. Lag (1995:1405).

27 §   Utan hin­der av att ersätt­ning enligt 13 § ej beta­lats får till­träde ske, om berörda sakä­gare med­ger det. Även utan med­gi­vande får till­träde ske, sedan lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten bestämt för­skott på den ersätt­ning som slut­li­gen fast­stäl­les och detta beta­lats. Är det uppen­bart att för­skot­tet skulle uppgå till endast obe­tyd­ligt belopp, kan lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten före­skriva att till­träde får ske utan att för­skott beta­las.

I beslut om för­skott skall anges hur betal­nings­skyl­dig­he­ten skall för­de­las mel­lan delä­garna i anlägg­ningen. I beslu­tet skall vidare anges den tid inom vil­ken för­skott, som utgör vill­kor för till­träde, skall ha beta­lats. Har betal­ning ej skett inom utsatt tid, får till­träde ej ske för­rän ersätt­ning enligt 13 § har beta­lats.

Även sedan till­träde har skett kan lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten på begä­ran av sakä­gare bestämma att för­skott skall utgå.

Har för­skott bestämts enligt denna para­graf, får den slut­liga ersätt­ningen ej bestäm­mas till lägre belopp än för­skot­tet. Detta gäl­ler dock endast om till­träde har skett eller för­skot­tet ändå har beta­lats.
Lag (1995:1405).

27 a §   Bestäm­mel­serna i 5 kap. 30 a § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970: 988) om för­tida till­träde äger mot­sva­rande tillämp­ning vid för­rätt­ning enligt denna lag. Vad som sägs om fas­tig­hets­bild­nings­be­slut skall där­vid tilläm­pas på anlägg­nings­be­slut. Med mot­sva­rande tillämp­ning av bestäm­mel­serna om för­tida till­träde får för­ord­nas att anlägg­nings­be­slu­tet även i övrigt får verk­stäl­las utan hin­der av att det ej har vun­nit laga kraft. Lag (1977:364).

28 §   För­rätt­ning som påbör­jats enligt för­ord­nande vid fas­tig­hets­re­gle­ring skall instäl­las, om regle­rings­för­rätt­ningen instäl­les. Förrä ttningen skall dock fort­sät­tas, om sakä­gare som fört talan vid för­rätt­ningen och som kun­nat ansöka om denna begär det.
Under­rät­tas sakä­garna om regle­rings­för­rätt­ning ens instäl­lande vid sam­man­träde, skall begä­ran fram­stäl­las vid sam­man­trä­det. I annat fall skall begä­ran fram­stäl­las inom tid som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten före­skri­ver. Lag (1995:1405).

29 §   För­rätt­nings­kost­na­derna ska, om ett anlägg­nings­be­slut har med­de­lats, för­de­las mel­lan ägarna av de fas­tig­he­ter som ska delta i anlägg­ningen efter vad som är skä­ligt.

Om en för­rätt­ning har begärts enligt 20 a § eller 25 § tredje styc­ket väg­la­gen (1971:948) ska den som begärt för­rätt­ningen svara för för­rätt­nings­kost­na­derna.

Om en för­rätt­ning har begärts enligt 2 kap. 20 § lagen (1995:1649) om byg­gande av järn­väg, ska den som begärt för­rätt­ningen svara för för­rätt­nings­kost­na­derna.

I övrigt tilläm­pas 2 kap. 6 och 7 §§ fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) på en för­rätt­ning enligt denna lag. Lag (2020:368).

29 a §   I fråga om möj­lig­het till indriv­ning av kost­na­der för regi­stre­ring av andel­stal enligt 24 a § och för god­kän­nande av en över­ens­kom­melse enligt 43 § eller en änd­ring enligt 43 a § ska 2 kap. 7 § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) tilläm­pas.
Lag (2022:362).

Dom­stols­pröv­ning

30 §   I fråga om full­följd av talan mot ett beslut eller en åtgärd av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten enligt denna lag ska 15 kap. fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) tilläm­pas. Bestäm­mel­serna om fas­tig­hets­bild­nings­be­slut ska då tilläm­pas på anlägg­nings­be­slut.

Ett anlägg­nings­be­slut eller ett beslut om att ställa in en för­rätt­ning som har begärts av en hyres­gäst­or­ga­ni­sa­tion får över­kla­gas av orga­ni­sa­tio­nen på samma sätt som av en sakä­gare.

Ett beslut av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten enligt 4 § andra styc­ket eller 33 a § denna lag får över­kla­gas sär­skilt på det sätt och inom den tid som anges i 15 kap. 2 § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen.

Vid tillämp­ning av 15 kap. 6 § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen i ett ärende om god­kän­nande enligt 43 eller 43 a § denna lag räk­nas tiden för över­kla­gande från dagen för lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens beslut. Ett beslut om sådant god­kän­nande får över­kla­gas på samma sätt som ett anlägg­nings­be­slut av den eller de kom­mu­nala nämn­der som full­gör upp­gif­ter inom plan- och bygg­nads­vä­sen­det och av läns­sty­rel­sen. Bestäm­mel­serna i 15 kap. 6 § tredje styc­ket fas­tig­hets­bild­nings­la­gen ska tilläm­pas på lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens beslut om debi­te­ring av kost­na­der för pröv­ning av ären­den om god­kän­nande enligt 43 eller 43 a §.
Lag (2022:362).

31 §   Bestäm­mel­serna i 16-18 kap. fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) om rät­te­gången i fas­tig­hets­bild­nings­mål äger mot­sva­rande tillämp­ning på mål som full­följts enligt 30 §.

I rät­te­gången lik­stäl­les hyres­gäst­or­ga­ni­sa­tion med enskild sakä­gare, om orga­ni­sa­tio­nen fört talan mot lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens beslut eller saken eljest kan beröra hyres­gäs­ters rätt. Lag (1995:1405).

Verk­stäl­lig­het m.m.

32 §   Ersätt­ning enligt 13 § ska beta­las inom tre måna­der efter det att ersätt­nings­be­slu­tet fick laga kraft. På obe­tald ersätt­ning ska ränta beta­las
   1. enligt 5 § rän­te­la­gen (1975:635) från den dag till­träde sker, dock längst till utgången av nämnda betal­nings­frist, och
   2. enligt 6 § rän­te­la­gen från utgången av betal­nings­fris­ten.

I fråga om ersätt­ning som avses i första styc­ket och för­skott som avses i 27 eller 27 a § ska 5 kap. 16 och 17 §§ fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) tilläm­pas.
Lag (2015:373).

32 a §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens beslut att med stöd av bestäm­mel­serna i denna lag för­plikta någon att lämna ersätt­ning till en sakä­gare får verk­stäl­las enligt utsök­nings­bal­kens bestäm­mel­ser.

Väg­rar någon utan skäl att avträda mark eller bygg­nad i rätt tid, har till­trä­da­ren rätt att få handräck­ning av kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten för att komma i besitt­ning av egen­do­men. Lag (1995:1405).

33 §   Ett anlägg­nings­be­slut upp­hör att gälla, om
   1. full ersätt­ning enligt 13 § inte har beta­lats i före­skri­ven ord­ning inom ett år efter det att beslu­tet om ersätt­ning fick laga kraft och inte hel­ler någon som har tiller­känts sådan ersätt­ning har begärt verk­stäl­lig­het av ersätt­nings­be­slu­tet inom samma tid,
   2. gemen­sam­hets­an­lägg­ningen inte inom den tid som har bestämts i beslu­tet har utförts i sådan omfatt­ning att syf­tet med anlägg­ningen har till­go­do­setts för samt­liga del­ta­gande fas­tig­he­ter, såvida inte en ansö­kan om för­ord­nande av en sysslo­man enligt 33 a § har gjorts inom samma tid, eller
   3. ett beslut att avslå en ansö­kan som avses i 2 har fått laga kraft och tiden för utfö­ran­det av anlägg­ningen har gått ut.

Om en fas­tig­het eller en del av en fas­tig­het enligt anlägg­nings­be­slu­tet ska inlö­sas, gäl­ler beslu­tet i denna del trots första styc­ket.

Om det finns sär­skilda skäl, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten besluta om för­läng­ning av de tider som anges i första styc­ket.

Ersätt­ning som har beta­lats får inte krä­vas till­baka på grund av att anlägg­nings­be­slu­tet har upp­hört att gälla enligt denna para­graf.

Första styc­ket 1 gäl­ler inte ersätt­ning som har fast­ställts vid en sär­skild för­rätt­ning enligt 13 a §. Lag (2015:373).

33 a §   Om det skä­li­gen kan befa­ras att anlägg­ningen inte kom­mer att utfö­ras inom den tid som anges i anlägg­nings­be­slu­tet eller i ett beslut om för­längd tid, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten på ansö­kan av någon som enligt 18 § har rätt att begära för­rätt­ning för­ordna sysslo­man för genom­fö­rande av anlägg­nings­be­slu­tet. En sådan sysslo­man har de befo­gen­he­ter som annars till­kom­mer delä­garna.

I för­ord­nan­det för sysslo­man­nen skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten ange den tid inom vil­ken sysslo­man­nen skall ha genom­fört anlägg­nings­be­slu­tet. Om sär­skilda skäl före­lig­ger, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten besluta om för­läng­ning av denna tid.

Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten beslu­tar om ersätt­ning till sysslo­man­nen och om för­del­ning mel­lan delä­garna av ersätt­nings­be­lop­pet. Har detta inte beta­lats inom den tid som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten bestämt, får myn­dig­he­tens beslut verk­stäl­las enligt utsök­nings­bal­ken. Lag (1997:616).

34 §   Sedan en för­rätt­ning enligt denna lag har avslu­tats och vun­nit laga kraft skall upp­gift om den sna­rast möj­ligt föras in i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del. Har för­rätt­ningen över­kla­gats, skall upp­gif­ten föras in där sna­rast möj­ligt sedan dom­sto­lens avgö­rande har vun­nit laga kraft.

Upp­gift om anlägg­nings­be­slut som har kun­nat över­kla­gas sär­skilt får föras in i regist­rets all­männa del även om för­rätt­ningen inte har avslu­tats. Upp­gif­ten får dock inte föras in innan beslu­tet har vun­nit laga kraft.

När ett beslut eller en åtgärd vid en avslu­tad för­rätt­ning har över­kla­gats eller när ett anlägg­nings­be­slut har över­kla­gats sär­skilt, får trots detta upp­gift med anled­ning av för­rätt­ningen eller beslu­tet föras in i regist­rets all­männa del i fråga om sådan del som uppen­bart inte berörs av över­kla­gan­det. Det­samma gäl­ler när ett dom­stols­av­gö­rande i mål enligt denna lag har över­kla­gats.

Om ett för­rätt­nings­be­slut har upp­hört att gälla, skall anteck­ning enligt första-​tredje styc­kena tas bort.
Lag (2000:240).

Ver­kan av änd­rade för­hål­lan­den m.m.

35 §   En fråga som har behand­lats och slut­ligt avgjorts vid en för­rätt­ning får prö­vas vid en ny för­rätt­ning om
   1. för­hål­lan­dena har änd­rats på ett sätt som väsent­ligt inver­kar på frå­gan,
   2. det i det tidi­gare avgö­ran­det har beslu­tats att frå­gan får omprö­vas efter viss tid och denna tid har gått ut, eller
   3. det i annat fall har fram­kom­mit ett klart behov av ompröv­ning.

Vid den nya för­rätt­ningen får det inte beslu­tas om en sådan änd­ring i fråga om kret­sen av fas­tig­he­ter som del­tar i en gemen­sam­hets­an­lägg­ning eller en fas­tig­hets andel­stal att avse­värd olä­gen­het upp­kom­mer från all­män eller enskild syn­punkt.

Om den nya för­rätt­ningen gäl­ler en fråga av enklare slag och sam­fäl­lig­he­ten för­val­tas av en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning, före­trä­der för­e­ningen de delä­gare som frå­gan väsent­li­gen sak­nar bety­delse för. Lag (2015:373).

35 a §   En fråga om över­fö­ring av bygg­na­der eller andra anlägg­ningar enligt 12 a § får prö­vas vid en ny för­rätt­ning även om vill­ko­ren i 35 § första styc­ket inte är upp­fyllda.

Om gemen­sam­hets­an­lägg­ningen för­val­tas av en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning, före­trä­der för­e­ningen delä­garna vid den nya för­rätt­ningen. Lag (2001:892).

36 §   Beslu­tas änd­ring i fråga om de fas­tig­he­ter som skall vara anslutna till gemen­sam­hets­an­lägg­ning och för­val­tas den till anlägg­ningen knutna sam­fäl­lig­he­ten av sam­fäl­lig­hets­för­e­ning, skall prö­vas huruvida för­e­ningen skall upp­lö­sas. För­val­tar för­e­ningen även annan sam­fäl­lig­het, skall i stäl­let prö­vas huruvida den verk­sam­hets­gren som anlägg­ningen utgör skall avveck­las.

37 §   Inträ­der fas­tig­het i bestå­ende sam­fäl­lig­het, skall äga­ren för­plik­tas att utge ersätt­ning till övriga delä­gare för den andel i ett enligt 39 § beräk­nat över­skott som till­fö­res honom genom anslut­ningen.

Första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning när andel­stal höjes för fas­tig­het som ingår i sam­fäl­lig­het.

38 §   Utträ­der fas­tig­het ur bestå­ende sam­fäl­lig­het, skall äga­ren tiller­kän­nas ersätt­ning för den andel i ett enligt 39 § beräk­nat över­skott som han för­lo­rar genom utträ­det. Före­lig­ger enligt samma para­graf under­skott, skall han för­plik­tas utge ersätt­ning för sin andel däri.

Första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning när fas­tig­hets andel­stal mins­kas.

39 §   I fråga om sam­fäl­lig­het som för­val­tas av sam­fäl­lig­hets­för­e­ning skall vid tillämp­ningen av 37 och 38 §§ som över­skott eller under­skott anses skill­na­den mel­lan vär­det av anlägg­ningen och för­e­ning­ens till­gångar, å ena sidan, samt för­e­ning­ens för­bin­del­ser, å andra sidan. I fråga om annan sam­fäl­lig­het skall anlägg­ning­ens värde anses som över­skott. Anlägg­ning­ens värde upp­skat­tas efter vad som är skäli gt med hän­syn främst till kost­na­derna för dess utfö­rande samt till anlägg­ning­ens ålder och fort­satta använd­bar­het.

Gäl­ler skilda andel­stal beträf­fande anlägg­ning­ens utfö­rande och drift, skall över­skott eller under­skott beräk­nas för varje sådan verk­sam­hets­gren för sig.

40 §   I fråga om betal­ning av ersätt­ning enligt 37 eller 38 § äger 32 § första styc­ket mot­sva­rande tillämp­ning.

40 a §   Om en rätt till mark eller annat utrymme som har till­kom­mit genom ett beslut enligt denna lag eller mot­sva­rande äldre bestäm­mel­ser, begrän­sas eller upp­hävs genom ett beslut vid en ny för­rätt­ning, ska äga­ren av en fas­tig­het som där­i­ge­nom fri­görs från belast­ning betala ersätt­ning enligt 5 kap. 10-12 §§ fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988).

I fråga om till­träde till utrym­met tilläm­pas 26-27 a §§. När det gäl­ler betal­ning av ersätt­ningen tilläm­pas 32 §.
Lag (2015:373).

41 §   Om fas­tig­het, som är anslu­ten till gemen­sam­hets­an­lägg­ning, ingår i sam­man­lägg­ning, över­går fas­tig­he­tens skyl­dig­he­ter gente­mot övriga delä­gare på den nybil­dade fas­tig­he­ten.

Första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning när fas­tig­het genom fas­tig­hets­re­gle­ring i sin hel­het över­fö­res till annan fas­tig­het.

42 §   Delas fas­tig­het som är anslu­ten till gemen­sam­hets­an­lägg­ning, får fas­tig­he­tens skyl­dig­he­ter gente­mot övriga delä­gare för­de­las mel­lan de sär­skilda delarna genom beslut vid fas­tig­hets­bild­nings­för­rätt­ningen.

Första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning när del av fas­tig­het genom fas­tig­hets­re­gle­ring över­fö­res till annan fas­tig­het.

För­del­ningen skall ske enligt de grun­der som anges i 15 §. Den gäl­ler endast till dess annat bestämts enligt denna lag och skall ej beak­tas vid tillämp­ningen av 35 §.

42 a §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får i sam­band med fas­tig­hets­bild­nings­för­rätt­ning besluta att en nybil­dad eller ombil­dad fas­tig­het skall anslu­tas till en befint­lig gemen­sam­hets­an­lägg­ning.

Beslu­tar lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten om anslut­ning, skall myn­dig­he­ten också bestämma andel­stal för fas­tig­he­ten och pröva frå­gan om ersätt­ning enligt 37 §.

Om gemen­sam­hets­an­lägg­ningen för­val­tas av en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning, före­trä­der för­e­ningen delä­garna vid för­rätt­ningen. Lag (1997:616).

43 §   En över­ens­kom­melse om att en fas­tig­het ska inträda i eller utträda ur en sam­fäl­lig­het eller att en fas­tig­hets andel­stal ska änd­ras har samma ver­kan som ett beslut vid en ny för­rätt­ning, om över­ens­kom­mel­sen god­känns av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten. Ett sådant god­kän­nande får läm­nas endast om det är uppen­bart att över­ens­kom­mel­sen inte stri­der mot denna lag.

Fas­tig­he­ter som inte ska inträda eller utträda eller vars andel­stal inte ska änd­ras före­träds vid ingå­ende och god­kän­nande av en över­ens­kom­melse av sam­fäl­lig­hets­för­e­ningen, om sam­fäl­lig­he­ten för­val­tas av en sådan. Lag (2015:373).

43 a §   En sam­fäl­lig­hets­för­e­ning som för­val­tar en gemen­sam­hets­an­lägg­ning får genom ett beslut på en för­e­nings­stämma ändra en eller flera fas­tig­he­ters andel­stal för utfö­rande eller drift av anlägg­ningen. För beslut om en sådan änd­ring krävs minst två tred­je­de­lar av de avgivna rös­terna.

Ett beslut om en änd­ring får samma rätts­ver­kan som ett beslut vid en för­rätt­ning när änd­ringen god­känns av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten. Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten ska god­känna änd­ringen om den inte stri­der mot denna lag.

Kost­na­derna för ett ärende om god­kän­nande ska för­de­las mel­lan ägarna av fas­tig­he­terna i sam­fäl­lig­hets­för­e­ningen efter vad som är skä­ligt. I övrigt ska 2 kap. 6 § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988) tilläm­pas på kost­na­derna.
Lag (2022:362).

44 §   Upp­lå­tes tomträtt i fas­tig­het som del­ta­ger i gemen­sam­hets­an­lägg­ning, skall tomträt­ten när den inskri­vits del­taga i anlägg­ningen i fas­tig­he­tens ställe.

45 §   En upp­gift om för­del­ning enligt 42 §, om anslut­ning enligt 42 a § och om god­kän­nande enligt 43 eller 43 a § ska föras in i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del sna­rast möj­ligt sedan för­del­ningen, anslut­ningen eller god­kän­nan­det har fått laga kraft. Lag (2022:362).

Sär­skilda bestäm­mel­ser om enskilda vägar

46 §   Till väg hör väg­bana och övriga vägan­ord­ningar.

Anord­ning, som behövs för vägens bestånd, drift eller bru­kande är vägan­ord­ning. Vägan­ord­ning är också till väg anslu­ten brygga eller färja med fär­je­läge.

47 §   Om sär­skilda skäl före­lig­ger, kan fas­tig­het anslu­tas till gemen­sam­hets­an­lägg ning som avser väg utan hin­der av att anlägg­ningen till­go­do­ser endast till­fäl­ligt behov för fas­tig­he­ten.

48 §   I fråga om gemen­sam­hets­an­lägg­ning som avser väg får vid tillämp­ningen av 15 § andra styc­ket sär­skild för­del­ning ske av kost­na­derna för de åtgär­der som krävs för att vägen skall kunna använ­das vin­ter­tid.

48 a §   Om en fas­tig­het som del­tar i en gemen­sam­hets­an­lägg­ning som avser väg till­fäl­ligt använ­der anlägg­ningen i väsent­ligt större omfatt­ning än som får anses svara mot fas­tig­he­tens andel­stal för drift­kost­na­derna, är fas­tig­he­tens ägare skyl­dig att till sam­fäl­lig­he­ten utge skä­lig ersätt­ning för de kost­na­der som upp­kom­mer till följd av den änd­rade använd­ningen.

Vid tvist angå­ende fråga som avses i första styc­ket skall talan väc­kas hos mark- och mil­jö­dom­sto­len. Lag (2010:998).

49 §   En fas­tig­het får ges rätt att bygga en väg över en annan fas­tig­het eller att använda en befint­lig väg, om en sådan upp­lå­telse
   1. är av väsent­lig bety­delse för att till­go­dose den först­nämnda fas­tig­he­tens behov av väg,
   2. av sär­skilda skäl är lämp­li­gare än att bilda en gemen­sam­hets­an­lägg­ning eller att ansluta fas­tig­he­ten till en redan bil­dad anlägg­ning, och
   3. inte med­för syn­ner­ligt men för den upp­lå­tande fas­tig­he­ten eller för en annan fas­tig­het som har rätt att använda vägen.

För en upp­lå­telse enligt första styc­ket ska ersätt­ning beta­las enligt 13 §. Om upp­lå­tel­sen avser en rätt att använda en befint­lig väg som ingår i en gemen­sam­hets­an­lägg­ning, ska ersätt­ning i stäl­let beta­las enligt 50 a § andra och tredje styc­kena. Lag (2015:373).

50 §   En fas­tig­het får ges rätt att till­fäl­ligt använda en väg som inte hör till fas­tig­he­ten, om upp­lå­tel­sen
   1. är av väsent­lig bety­delse för fas­tig­he­tens ända­måls­en­liga använd­ning, och
   2. inte med­för syn­ner­ligt men för en annan fas­tig­het som har rätt att använda vägen eller för en fas­tig­het som vägen går över.

För en upp­lå­telse enligt första styc­ket ska det beta­las skä­lig ersätt­ning med hän­syn främst till den slit­ning av väg­ba­nan som beräk­nas upp­komma genom att vägen används.
Ersätt­ningen ska bestäm­mas att beta­las på en gång eller årli­gen i för­skott under den tid som rät­ten att använda vägen avser och som den tas i anspråk av den berät­ti­gade fas­tig­he­ten.

Om vägen under en kor­tare tid används i väsent­ligt större omfatt­ning än som får anses mot­svara den ersätt­ning som har bestämts enligt andra styc­ket, ska 48 a § tilläm­pas.
Lag (2015:373).

50 a §   Om en gemen­sam­hets­an­lägg­ning som avser väg för­val­tas av en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning och det är av väsent­lig bety­delse för delä­gar­fas­tig­he­terna att använda en väg som ingår i en annan gemen­sam­hets­an­lägg­ning, får sam­fäl­lig­hets­för­e­ningen ges rätt att använda vägen. Detta gäl­ler endast om en sådan upp­lå­telse av sär­skilda skäl är lämp­li­gare än att ansluta fas­tig­he­terna till den andra anlägg­ningen.

För en upp­lå­telse enligt första styc­ket ska det beta­las skä­lig ersätt­ning med hän­syn främst till den slit­ning av väg­ba­nan som beräk­nas upp­komma genom att vägen används.
Ersätt­ningen ska bestäm­mas att beta­las på en gång eller årli­gen i för­skott.

Om vägen under en kor­tare tid används i väsent­ligt större omfatt­ning än som får anses mot­svara den ersätt­ning som har bestämts enligt andra styc­ket, ska 48 a § tilläm­pas.
Lag (2015:373).

51 §   Om det enligt denna lag har beslu­tats att en fas­tig­het är skyl­dig att bidra till utfö­ran­det eller drif­ten av en väg och det krävs för utfö­ran­det eller drif­ten, får det upp­lå­tas en rätt för fas­tig­he­ten att på en annan fas­tig­het ta sand, grus, jord eller sten, avlägsna eller kvista väx­ande träd, bus­kar eller annan växt­lig­het eller sätta upp en snö­skärm.

En rätt att röja träd, bus­kar eller annan växt­lig­het får upp­lå­tas för en fas­tig­het som enligt denna lag har fått rätt att använda en väg, om det behövs med hän­syn till tra­fik­sä­ker­he­ten.

En upp­lå­telse enligt första eller andra styc­ket får inte ske, om den skulle med­föra syn­ner­ligt men för den belas­tade fas­tig­he­ten. Intrånget för den belas­tade fas­tig­he­ten får inte hel­ler bli större än nöd­vän­digt. Träd av större pryd­nads­värde eller träd och bus­kar på en tomt eller i en träd­gård får fäl­las endast om det finns syn­ner­liga skäl. Innan träd, bus­kar eller annan växt­lig­het avlägs­nas eller kvis­tas, ska fas­tig­he­tens ägare eller inne­ha­vare under­rät­tas.

För en upp­lå­telse enligt denna para­graf ska ersätt­ning enligt 13 § beta­las. Ersätt­ning för en rätt att ta sand, grus, jord eller sten ska bestäm­mas att beta­las på en gång. Om fas­tig­he­ten inte ges ensam­rätt att ta sådana väg­håll­nings­äm­nen, får det dock bestäm­mas att ersätt­ning ska beta­las efter visst pris för den mängd som tas varje gång rät­tig­he­ten används. Lag (2015:373).

52 §   Om en fas­tig­het enligt denna lag har fått en rätt att bygga eller använda en väg, får det till för­mån för fas­tig­he­ten beslu­tas att en grind eller ett led inte får behål­las eller sät­tas upp på vägen. Ett sådant för­bud får inte avse en grind eller ett led i en kors­ning av järn­väg, spår­väg eller vat­ten­väg. För­bu­det får i övrigt begrän­sas i den utsträck­ning som är skä­lig.

Ett för­bud enligt första styc­ket får inte beslu­tas, om det skulle med­föra syn­ner­ligt men för någon fas­tig­het. För för­bu­det ska ersätt­ning beta­las enligt 13 §. Ersätt­ningen ska bestäm­mas att beta­las på en gång. Lag (2015:373).

53 §   Fråga om rät­tig­het som avses i 49-52 §§ prö­vas vid för­rätt­ning enligt denna lag. Har frå­gan sam­band med anlägg­nings­fråga, får den upp­ta­gas utan ansö­kan. I annat fall upp­ta­ges den på ansö­kan av äga­ren av den fas­tig­het eller, beträf­fande rät­tig­het enligt 50 a §, den sam­fäl­lig­hets­för­e­ning till vars för­mån rät­tig­he­ten skall gälla. Frå­gan får prö­vas gemen­samt med anlägg­nings­fråga eller fas­tig­hets­bild­nings­åt­gärd vid en för­rätt­ning.

Vid för­rätt­nings­pröv­ningen äger 8-11 §§, 12 § tredje styc­ket och 16 § mot­sva­rande tillämp­ning. Hän­vis­ningen i 16 § till 12 § första styc­ket skall där­vid avse bestäm­mel­serna i 49-52 §§ om vill­ko­ren för upp­lå­telse av rät­tig­he­ten och hän­vis­ningen till 13 § bestäm­mel­serna i samma para­gra­fer om ersätt­ning för upp­lå­tel­sen. 16 § andra styc­ket gäl­ler dock endast i fråga om ersätt­ning för upp­lå­telse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg över annan fas­tig­het. Lag (1997:616).

54 §   I fråga om upp­lå­telse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg över annan fas­tig­het äger 32 och 33 §§ mot­sva­rande tillämp­ning.

Har engångs­er­sätt­ning bestämts för rät­tig­het enligt 49-52 §§ skall ersätt­ningen erläg­gas inom tre måna­der efter det att ersätt­nings­be­slu­tet vann laga kraft. Rät­tig­he­ten får icke tagas i bruk innan betal­ning skett. I fråga om ver­kan av under­lå­ten­het att betala ersätt­ningen äger 33 § första styc­ket mot­sva­rande tillämp­ning. Har ersätt­ning enligt 49-51 §§ bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rät­tig­he­ten icke under något år tagas i bruk innan belop­pet för samma år beta­lats. Lag (1997:616).

54 a §   En över­ens­kom­melse om änd­ring av sådan ersätt­ning enligt 49 § andra styc­ket, 50 § andra styc­ket eller 50 a § andra styc­ket som ska beta­las årli­gen i för­skott har samma ver­kan som ett beslut vid en ny för­rätt­ning, om över­ens­kom­mel­sen god­känns av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten. Ett sådant god­kän­nande får läm­nas endast om det är uppen­bart att över­ens­kom­mel­sen inte stri­der mot denna lag.

Om ersätt­ningen avser upp­lå­telse av en väg som ingår i en gemen­sam­hets­an­lägg­ning som för­val­tas av en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning, före­trä­der för­e­ningen delä­garna när över­ens­kom­mel­sen ingås och frå­gan om god­kän­nande prö­vas.

En upp­gift om god­kän­nan­det ska föras in i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del sna­rast möj­ligt sedan god­kän­nan­det har fått laga kraft. Lag (2015:373).

55 §   Skall väg byg­gas så att den kor­sar eller eljest berör all­män väg, järn­väg, spår­väg, kanal eller flott­led, är för­valt­ningen av denna andra tra­fik­led berät­ti­gad att ombe­sörja de anord­ningar som för­an­le­des därav.
Verk­stäl­ler för­valt­ningen ej själv detta arbete, skall för­valt­ningen över­vaka arbe­tet och, om anord­ning­arna icke utfö­res på ett för tra­fi­ken betryg­gande sätt, i god tid anmäla för­hål­lan­det hos veder­bö­rande myn­dig­het, som får med­dela de före­skrif­ter som behövs.

56 §   Om det behövs för tra­fik­sä­ker­he­ten i fråga om en viss enskild väg eller del av enskild väg, får stat­lig väg­håll­nings­myn­dig­het för­ordna att bestäm­mel­serna i 43, 45-47, 51-53, 61, 64-69 och 72 §§ väg­la­gen (1971:948) skall gälla i tillämp­liga delar.

Vad som i 45-47, 52, 53, 64 och 72 §§ väg­la­gen sägs om läns­sty­rel­sen skall i stäl­let avse väg­håll­nings­myn­dig­he­ten.

Vad som i väg­la­gen sägs om väg­hål­lare i 61 §, i 63 § andra styc­ket såvitt avser före­läg­gande som har med­de­lats med stöd av 52 §, i 65 § såvitt avser ersätt­ning enligt 61 § samt i 66 och 69 §§ skall i stäl­let avse sta­ten. Lag (1997:616).

57 §   Beslut som väg­håll­nings­myn­dig­he­ten fat­tat enligt 56 § får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Beslut av väg­håll­nings­myn­dig­he­ten gäl­ler ome­del­bart, såvida inte något annat bestäms i beslu­tet. Lag (1997:616).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1974:822

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1975. Lag (1989:726).

1975:662

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1976. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om ränta för tid före ikraft­trä­dan­det. Har skyl­dig­het att utge ränta upp­kom­mit före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler äldre bestäm­mel­ser även för tiden där­ef­ter.

1987:126
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1987.
   2. Har sam­man­träde med sakä­garna hål­lits före ikraft­trä­dan­det skall 6 § i dess äldre lydelse tilläm­pas.
   3. Har beslut om undan­tag från plan eller bestäm­melse som avses i 9 § tredje styc­ket i dess äldre lydelse vun­nit laga kraft efter utgången av juni 1986, får gemen­sam­hets­an­lägg­ning inrät­tas utan hin­der av de nya bestäm­mel­serna i 9 §. Om för­rätt­ning inte påkal­las inom två år från den dag då beslu­tet om undan­tag vann laga kraft, upp­hör dock beslu­tet att gälla.

1989:726
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1990.
   2. Har vid för­rätt­ning enligt anlägg­nings­la­gen (1973:1149) sam­man­träde med sakä­garna hål­lits före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler 7 § anlägg­nings­la­gen i dess äldre lydelse och över­gångs­be­stäm­mel­serna till lagen (1974:822) om änd­ring i anlägg­nings­la­gen.

1995:1405
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1996.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­he­ter som inrät­tats enligt lagen (1971:133) om kom­mu­nal fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­het och fas­tig­hets­re­gis­ter­myn­dig­het.

1998:378

Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 1998 men tilläm­pas inte i de fall där det första beslu­tet i ären­det har med­de­lats dess­förin­nan.

2009:535
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2009.
   2. I fråga om en begä­ran om undan­tag enligt 9 § tredje styc­ket som har gjorts före den 1 juli 2009 tilläm­pas denna para­graf i dess tidi­gare lydelse.

2010:1005
   1. Denna lag trä­der i kraft den 2 maj 2011.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler för gemen­sam­hets­an­lägg­ningar som omfat­tas av en gäl­lande fas­tig­hets­plan enligt plan- och bygg­la­gen (1987:10).

2012:183

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2012. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för sam­fäl­lig­hets­för­e­ningar som för­val­tar en explo­a­te­rings­sam­fäl­lig­het enligt lagen (1987:11) om explo­a­te­rings­sam­ver­kan.

2012:428
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2013.
   2. Äldre före­skrif­ter i 29 § andra styc­ket gäl­ler fort­fa­rande om för­rätt­ning har begärts före den 1 janu­ari 2013.

2014:207
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juni 2014.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för för­rätt­ningar där ansö­kan har inkom­mit till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten före ikraft­trä­dan­det eller ett för­ord­nande som avses i 17 § första styc­ket har med­de­lats dess­förin­nan.

2015:373
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2015.
   2. För för­rätt­ningar som har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det
      a. gäl­ler 2, 3, 35, 49, 51 och 52 §§ i de äldre lydel­serna, och
      b. tilläm­pas inte 40 a §.
   3. Den nya lydel­sen av 33 § tilläm­pas även i fråga om anlägg­nings­be­slut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.
   4. Bestäm­mel­serna i 50 § tredje styc­ket och 50 a § tredje styc­ket tilläm­pas även beträf­fande vägupp­lå­tel­ser som har gjorts före ikraft­trä­dan­det, dock enbart i fråga om använd­ning av vägen där­ef­ter.

Vik­tiga lagar inom fas­tig­hets­rät­ten
JP Info­nets fas­tig­hets­rätts­liga tjäns­ter

JP Info­nets fas­tig­hets­rätts­liga tjäns­ter

För dig som arbe­tar med fas­tig­hets­rätt har vi sam­lat all rele­vant infor­ma­tion inom områ­det på ett och samma ställe. Oav­sett om du arbe­tar vid en dom­stol, annan myn­dig­het, advo­kat­byrå eller i annan pri­vat verk­sam­het så hit­tar besluts­stöd och verk­tyg hos oss. Se allt inom fas­tig­hets­rätt.