Kul­turmil­jö­lag (1988:950)

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1988:950
Depar­te­ment: Kul­tur­de­par­te­men­tet
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2024:813
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1988:950
Depar­te­ment/myn­dig­het: Kul­tur­de­par­te­men­tet
Utfär­dad: 1988-​06-30
Omtryck: SFS 2002:620
Änd­rad: t.o.m. SFS

2024:813
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)



1 kap. Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Det är en natio­nell ange­lä­gen­het att skydda och vårda kul­turmil­jön.

Ansva­ret för kul­turmil­jön delas av alla. Såväl enskilda som myn­dig­he­ter ska visa hän­syn och akt­sam­het mot kul­turmil­jön.
Den som pla­ne­rar eller utför ett arbete ska se till att ska­dor på kul­turmil­jön und­viks eller begrän­sas.

Bestäm­mel­serna i denna lag syf­tar till att till­för­säkra nuva­rande och kom­mande gene­ra­tio­ner till­gång till en mång­fald av kul­turmil­jöer. Lag (2013:548).

2 §   I denna lag finns bestäm­mel­ser om ort­namn, forn­min­nen, bygg­nads­min­nen och kyrk­liga kul­tur­min­nen, om utför­sel och åter­läm­nande av kul­tur­fö­re­mål samt om mili­tär använd­ning av kul­tu­re­gen­dom.

Läns­sty­rel­sen har ansvar för det stat­liga kul­turmil­jö­ar­be­tet i länet.

Riksan­tik­va­rieäm­be­tet har över­in­se­ende över kul­turmil­jö­ar­be­tet i lan­det. Riksan­tik­va­rieäm­be­tet får över­klaga beslut av dom­stol eller annan myn­dig­het enligt 1-5 kap.

Bestäm­mel­ser om kul­turmil­jön finns också i bland annat mil­jö­bal­ken, plan- och bygg­la­gen (2010:900) och skogs­vårds­la­gen (1979:429). Lag (2017:629).

3 §   Vad som före­skrivs i denna lag om ägare av fas­tig­het eller bygg­nad skall, då fas­tig­he­ten eller bygg­na­den inne­has som fide­i­kom­miss eller under där­med jäm­för­liga för­hål­lan­den eller med stän­dig besitt­nings­rätt, gälla inne­ha­va­ren.

3 a §   Bestäm­mel­serna i 1, 2 och 5-8 kap. ska tilläm­pas även inom den angrän­sande zonen enligt lagen (2017:1273) om Sve­ri­ges angrän­sande zon.

Zonens geo­gra­fiska omfatt­ning fram­går av bilaga 5 till lagen (2017:1272) om Sve­ri­ges sjö­ter­ri­to­rium och mari­tima zoner.

Tillämp­ningen av denna lag och de före­skrif­ter och andra beslut som med­de­las med stöd av lagen får inte med­föra någon inskränk­ning av de enligt folk­rät­ten gäl­lande rät­tig­he­terna till fri sjö­fart inom den angrän­sande zonen och till över­flyg­ning av zonen och inte hel­ler av några andra rät­tig­he­ter som föl­jer av all­mänt erkända folk­rätts­liga grund­sat­ser.

Det som sägs om läns­sty­rel­sen i de bestäm­mel­ser som anges i första styc­ket ska avse läns­sty­rel­sen i det län på sjö­ter­ri­to­riet som är när­mast det berörda områ­det.
Lag (2017:1277).

God ort­namns­sed

4 §   Vid stat­lig och kom­mu­nal verk­sam­het ska god ort­namns­sed iakt­tas. Det inne­bär att
   - häv­dvunna ort­namn inte änd­ras utan starka skäl,
   - ort­namn i övrigt sta­vas enligt veder­tagna reg­ler för språkrik­tig­het, om inte häv­dvunna stav­nings­for­mer talar för annat,
   - påver­kan på häv­dvunna namn beak­tas vid nybild­ning av ort­namn, och
   - namn på svenska, samiska, finska och meän­ki­eli så långt möj­ligt används sam­ti­digt på kar­tor samt vid skylt­ning och övrig utmärk­ning i fler­språ­kiga områ­den.

Namn som god­känts av Lant­mä­te­riet ska i stat­lig och kom­mu­nal verk­sam­het använ­das i sin god­kända form. Lag (2013:548).


2 kap. Forn­min­nen

Forn­läm­ningar och forn­fynd

1 §   Forn­läm­ningar är skyd­dade enligt denna lag.

Forn­läm­ningar är föl­jande läm­ningar efter män­ni­skors verk­sam­het under forna tider, som har till­kom­mit genom äldre tiders bruk och som är var­ak­tigt över­givna:
   1. gra­var, grav­bygg­na­der och grav­fält samt kyr­ko­går­dar och andra begrav­nings­plat­ser,
   2. resta ste­nar samt ste­nar och ber­gy­tor med inskrif­ter, sym­bo­ler, mär­ken och bil­der samt andra rist­ningar eller mål­ningar,
   3. kors och min­nes­vår­dar,
   4. sam­lings­plat­ser för rätt­skip­ning, kult, han­del och andra all­männa ända­mål,
   5. läm­ningar av bostä­der, boplat­ser och arbets­plat­ser samt kul­tur­la­ger som upp­kom­mit vid bru­ket av sådana bostä­der eller plat­ser, lik­som läm­ningar efter arbets­liv och närings­fång,
   6. rui­ner av bor­gar, slott, klos­ter, kyr­ko­bygg­na­der och för­svars­an­lägg­ningar samt av andra bygg­na­der och bygg­nads­verk,
   7. färd­vä­gar och broar, ham­nan­lägg­ningar, vård­ka­sar, väg­mär­ken, sjö­mär­ken och likar­tade anlägg­ningar för sam­färd­sel samt gräns­mär­ken och laby­rin­ter, och
   8. far­tygs­läm­ningar.

Forn­läm­ningar är också natur­bild­ningar som ålder­dom­liga bruk, säg­ner eller märk­liga histo­riska min­nen är knutna till lik­som läm­ningar efter äldre folk­lig kult. Lag (2013:548).

1 a §   Det som sägs i 1 § gäl­ler inte om det kan antas att läm­ningen till­kom­mit eller, i fråga om far­tygs­läm­ning, för­list 1850 eller senare.

En läm­ning som avses i första styc­ket får för­kla­ras för forn­läm­ning av läns­sty­rel­sen om det finns sär­skilda skäl med hän­syn till dess kul­tur­hi­sto­riska värde. Lag (2013:548).

2 §   Till en forn­läm­ning hör ett så stort område på mar­ken, sjö- eller havs­bot­ten som behövs för att bevara forn­läm­ningen och ge den ett till­räck­ligt utrymme med hän­syn till dess art och bety­delse. Detta område benämns forn­läm­nings­om­råde.

När en fråga om fast­stäl­lelse av grän­serna för ett forn­läm­nings­om­råde upp­kom­mer, prö­vas frå­gan av läns­sty­rel­sen.

När ett ärende om fast­stäl­lelse av grän­ser tas upp av någon annan än äga­ren av områ­det, ska äga­ren under­rät­tas om ären­det och ges till­fälle att yttra sig i saken. Under­rät­tel­sen ska ske genom del­giv­ning. Lag (2013:548).

3 §   Forn­fynd är före­mål som sak­nar ägare när de hit­tas och som
   1. påträf­fas i eller vid en forn­läm­ning och har sam­band med denna, eller
   2. påträf­fas under andra omstän­dig­he­ter och kan antas vara från tiden före 1850. Lag (2013:548).

4 §   Forn­fynd som avses i 3 § 1 till­fal­ler sta­ten.

Forn­fynd som avses i 3 § 2 till­fal­ler upp­hit­ta­ren. Han eller hon är dock skyl­dig att erbjuda sta­ten att få lösa in det mot betal­ning (hem­bud) om
   1. forn­fyn­det inne­hål­ler före­mål som helt eller del­vis består av guld, sil­ver, kop­par, brons eller annan lege­ring med kop­par, eller
   2. forn­fyn­det består av två eller flera före­mål som kan antas ha bli­vit ned­lagda till­sam­mans.

Forn­fynd som påträf­fas på havs­bot­ten eller dess under­lag utan­för grän­serna för natio­nell juris­dik­tion och som bär­gats av ett svenskt far­tyg eller förts till Sve­rige till­fal­ler sta­ten.

En far­tygs­läm­ning som påträf­fas på havs­bot­ten eller dess under­lag utan­för grän­serna för natio­nell juris­dik­tion och som bär­gats av ett svenskt far­tyg eller förts till Sve­rige till­fal­ler sta­ten, om det kan antas att far­ty­get för­list före 1850. Lag (2013:548).

5 §   Den som påträf­far ett forn­fynd, som ska till­falla eller hem­bju­das sta­ten, ska sna­rast anmäla forn­fyn­det till läns­sty­rel­sen eller Polis­myn­dig­he­ten. Forn­fynd som hör till far­tygs­läm­ning kan även anmä­las till Kust­be­vak­ningen.

Upp­hit­ta­ren är skyl­dig att på begä­ran lämna ut forn­fyn­det mot kvitto samt uppge var, när och hur forn­fyn­det påträf­fa­des.
Lag (2014:694).

Skydd, vård och under­sök­ning av forn­läm­ning och plats där forn­fynd påträf­fats

6 §   Det är för­bju­det att utan till­stånd enligt detta kapi­tel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyg­gelse, plan­te­ring eller på annat sätt ändra eller skada en forn­läm­ning. Lag (2013:548).

7 §   Riksan­tik­va­rieäm­be­tet och läns­sty­rel­sen får vidta de åtgär­der som behövs för att skydda och vårda en forn­läm­ning.
Åtgär­derna får avse exem­pel­vis flytt­ning, iord­ning­stäl­lande och inhäg­nad av forn­läm­ningen eller röj­ning. Åtgär­den får även avse en forn­läm­ning som info­gats i ett bygg­nads­verk.

Läns­sty­rel­sen får upp­dra åt någon annan att vidta sådana åtgär­der som avses i första styc­ket på de vill­kor som läns­sty­rel­sen bestäm­mer. En åtgärd som inne­bär att forn­läm­ningen rub­bas eller för­änd­ras får dock inte vid­tas utan att läns­sty­rel­sens upp­drag uttryck­li­gen gäl­ler en sådan åtgärd.

Innan någon åtgärd vid­tas ska den som äger eller har sär­skild rätt till mar­ken eller bygg­nads­ver­ket under­rät­tas genom del­giv­ning. Det­samma ska gälla i fråga om vat­ten­om­råde.

Om åtgär­derna med­för kost­na­der eller skada för äga­ren eller någon annan, har han eller hon rätt till skä­lig ersätt­ning av all­männa medel. Beslut om ersätt­ning fat­tas av läns­sty­rel­sen och del­ges den som berörs av beslu­tet. Lag (2013:548).

8 §   Riksan­tik­va­rieäm­be­tet och läns­sty­rel­sen får under­söka en forn­läm­ning, bärga en far­tygs­läm­ning som är en forn­läm­ning samt under­söka en plats där forn­fynd påträf­fats.

Läns­sty­rel­sen får lämna till­stånd till någon annan att företa en sådan under­sök­ning eller bärg­ning på de vill­kor som läns­sty­rel­sen bestäm­mer.

Vid under­sök­ningen eller bärg­ningen gäl­ler bestäm­mel­serna om under­rät­telse och ersätt­ning enligt 7 § tredje och fjärde styc­kena.

Bär­gas en far­tygs­läm­ning som är en forn­läm­ning, ska den till­falla sta­ten, om den sak­nar ägare. Lag (2013:548).

9 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om vad all­män­he­ten skall iaktta inom och i när­he­ten av områ­den som avses i 2 §.

Före­skrif­ter som avses i första styc­ket får även med­de­las för en plats där forn­fynd har påträf­fats, om det kan ske utan att någon väsent­lig olä­gen­het upp­står. Sådana före­skrif­ter får gälla längst till dess att plat­sen har under­sökts enligt 8 §.

Läns­sty­rel­sen får besluta om använd­ningen av mark i när­he­ten av områ­den som avses i 2 § under för­ut­sätt­ning att den pågående använd­ningen inte avse­värt för­svå­ras.

Ett beslut om före­skrif­ter skall kun­gö­ras på lämp­ligt sätt.
Lag (2002:913).

Ingrepp i forn­läm­ning

10 §   Den som avser att upp­föra en bygg­nad eller en anlägg­ning eller genom­föra ett annat arbets­fö­re­tag bör i god tid genom att inhämta infor­ma­tion från läns­sty­rel­sen ta reda på om någon forn­läm­ning kan berö­ras av före­ta­get och i så fall sna­rast sam­råda med läns­sty­rel­sen.

Om en forn­läm­ning påträf­fas under gräv­ning eller annat arbete, ska arbe­tet ome­del­bart avbry­tas till den del forn­läm­ningen berörs. Den som leder arbe­tet ska ome­del­bart anmäla för­hål­lan­det till läns­sty­rel­sen. Lag (2013:548).

11 §   Om det behövs en arke­o­lo­gisk utred­ning för att ta reda på om en forn­läm­ning berörs av ett pla­ne­rat arbets­fö­re­tag som inne­bär att ett större mark­om­råde tas i anspråk, ska kost­na­den för utred­ningen beta­las av före­ta­ga­ren. Som sådan explo­a­te­ring räk­nas t.ex. anläg­gande av all­män väg, större enskild väg, järn­väg, flyg­fält, anlägg­ning för ener­gi­för­sörj­ning, större vat­ten­verk­sam­het och mer omfat­tande byg­gande för bostads-​​, industri-​​ eller han­dels­än­da­mål.

Ett beslut om arke­o­lo­gisk utred­ning fat­tas av läns­sty­rel­sen. Läns­sty­rel­sen ska i beslu­tet ange vem som ska utföra utred­ningen. Då gäl­ler inte lagen (2016:1145) om offent­lig upp­hand­ling, lagen (2016:1146) om upp­hand­ling inom för­sörj­nings­sek­to­rerna eller lagen (2016:1147) om upp­hand­ling av kon­ces­sio­ner. Läns­sty­rel­sen ska beakta att utred­ningen ska vara av veten­skap­ligt god kva­li­tet och genom­fö­ras till en kost­nad som inte är högre än vad som är moti­ve­rat med hän­syn till omstän­dig­he­terna. Lag (2016:1150).

12 §   Den som vill rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyg­gelse, plan­te­ring eller på annat sätt ändra eller skada en forn­läm­ning ska ansöka om till­stånd hos läns­sty­rel­sen.

Läns­sty­rel­sen får lämna sådant till­stånd endast om forn­läm­ningen med­för hin­der eller olä­gen­het som inte står i rim­ligt för­hål­lande till forn­läm­ning­ens bety­delse.

När det gäl­ler äga­ren av en far­tygs­läm­ning eller ett forn­fynd som hör till en far­tygs­läm­ning får till­stånd läm­nas, om inte sär­skilda skäl talar emot det.

Om någon annan än äga­ren av mar­ken eller vat­ten­om­rå­det eller äga­ren av far­tygs­läm­ningen ansö­ker om till­stånd, ska ansö­kan avslås om äga­ren mot­sät­ter sig åtgär­den och det inte finns syn­ner­liga skäl för att lämna till­stånd. Lag (2013:548).

13 §   Som vill­kor för till­stånd enligt 12 § får läns­sty­rel­sen ställa skä­liga krav på
   1. arke­o­lo­gisk under­sök­ning för att doku­men­tera forn­läm­ningen, ta till vara forn­fynd och för­medla resul­ta­ten, eller
   2. sär­skilda åtgär­der för att bevara forn­läm­ningen.

I beslu­tet om till­stånd ska om möj­ligt den kost­nad anges som åtgär­derna beräk­nas med­föra.

Innan läns­sty­rel­sen prö­var en ansö­kan enligt 12 §, får den besluta om en arke­o­lo­gisk för­un­der­sök­ning av forn­läm­ningen, om det behövs för att få ett till­freds­stäl­lande under­lag för pröv­ningen eller för att bedöma beho­vet av att ställa krav på arke­o­lo­gisk under­sök­ning.

Läns­sty­rel­sen ska i beslu­tet om arke­o­lo­gisk för­un­der­sök­ning eller arke­o­lo­gisk under­sök­ning ange vem som ska utföra under­sök­ningen. Då gäl­ler inte lagen (2016:1145) om offent­lig upp­hand­ling, lagen (2016:1146) om upp­hand­ling inom för­sörj­nings­sek­to­rerna eller lagen (2016:1147) om upp­hand­ling av kon­ces­sio­ner. Läns­sty­rel­sen ska beakta att under­sök­ningen ska vara av veten­skap­ligt god kva­li­tet och genom­fö­ras till en kost­nad som inte är högre än vad som är moti­ve­rat med hän­syn till omstän­dig­he­terna. Lag (2016:1150).

14 §   Den som utför ett arbets­fö­re­tag som berör en forn­läm­ning sva­rar för kost­na­den för åtgär­der enligt 13 §.

Före­ta­ga­ren sva­rar dock inte för kost­nad som
   1. hän­för sig till en forn­läm­ning som inte förut varit känd,
   2. väsent­ligt över­sti­ger vad läns­sty­rel­sen angett i beslut om till­stånd enligt 13 § andra styc­ket,
   3. hän­för sig till arke­o­lo­gisk för­un­der­sök­ning enligt 13 § tredje styc­ket, om läns­sty­rel­sen inte läm­nar till­stånd till ingrepp i forn­läm­ningen enligt 12 § andra styc­ket, eller
   4. hän­för sig till arke­o­lo­gisk för­un­der­sök­ning eller arke­o­lo­gisk under­sök­ning enligt 13 §, om det visar sig att någon forn­läm­ning inte berörs av arbets­fö­re­ta­get.

Beslut enligt denna para­graf fat­tas av läns­sty­rel­sen och del­ges före­ta­ga­ren. Lag (2013:548).

15 §   Väg­ras någon till­stånd enligt 12 § beträf­fande forn­läm­ning som när den påträf­fas var helt okänd och utan syn­ligt märke ovan jord, är han berät­ti­gad till skä­lig ersätt­ning av all­männa medel, om forn­läm­ningen vål­lar honom bety­dande hin­der eller olä­gen­het. Ansö­kan om sådan ersätt­ning görs hos läns­sty­rel­sen.
Ansök­ningen skall ha kom­mit in till läns­sty­rel­sen inom två år från det att forn­läm­ningen påträf­fa­des genom gräv­ning eller annat arbete, annars är rät­ten till ersätt­ning för­lo­rad. Vad som nu sagts om ersätt­ning skall inte tilläm­pas om mar­ken expro­prie­ras.

Ersätt­ning för hin­der eller olä­gen­het skall depo­ne­ras hos läns­sty­rel­sen. I fråga om för­del­ning och utbe­tal­ning av depo­ne­rade belopp samt rätts­ver­kan av för­del­ning och utbe­tal­ning gäl­ler i tillämp­liga delar vad som är före­skri­vet för det fall att nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tuts­rätt upp­låts enligt expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719). Belop­pet utbe­ta­las dock direkt till sökan­den om det är väsent­li­gen utan bety­delse för annan rätts­in­ne­ha­vare än sökan­den.

Inlö­sen och hit­te­lön vid forn­fynd

16 §   Vid inlö­sen av forn­fynd som enligt 4 § är hem­buds­plik­tigt skall ersätt­ning utgå med ett belopp som är skä­ligt med hän­syn till fyn­dets beskaf­fen­het, för före­mål av ädelme­tall dock minst mot­sva­rande metall­vär­det efter vikt, upp­räk­nat med en åtton­del.

För forn­fynd får även sär­skild hit­te­lön läm­nas.

Frå­gor om inlö­sen, ersätt­ning och hit­te­lön prö­vas av Riksan­tik­va­rieäm­be­tet.

Fynd­för­del­ning

17 §   Riksan­tik­va­rieäm­be­tet får genom fynd­för­del­ning över­låta sta­tens rätt till forn­fynd på ett museum som åtar sig att för­valta det i fram­ti­den på ett till­fred­stäl­lande sätt.
Lag (2017:562).

Metall­sö­kare

18 §   En appa­rat som kan använ­das för att på elektro­nisk väg spåra metall­fö­re­mål under marky­tan (metall­sö­kare) får inte använ­das utan till­stånd.

En metall­sö­kare får inte hel­ler med­fö­ras utan till­stånd på forn­läm­ningar annat än vid färd på sådan väg som är upp­lå­ten för all­män­he­ten.

Till­stånd krävs inte för
   1. Riksan­tik­va­rieäm­be­tet,
   2. den som efter med­gi­vande av läns­sty­rel­sen enligt 8 § andra styc­ket, 11 § andra styc­ket eller 13 § fjärde styc­ket utför sådana under­sök­ningar av forn­läm­ningar eller plat­ser där forn­fynd har påträf­fats,
   3. med­fö­rande och använd­ning i mili­tär verk­sam­het för att söka efter annat än forn­fynd, och
   4. använd­ning i en myn­dig­hets verk­sam­het för att söka efter annat än forn­fynd. Lag (2013:548).

19 §   Till­stånd att använda och med­föra metall­sö­kare får läm­nas endast för verk­sam­het som
   1. avser sök­ning efter annat än forn­fynd, eller
   2. ingår i veten­skap­lig forsk­ning hos det all­männa.

Ett till­stånd får för­e­nas med de vill­kor som är nöd­vän­diga för att säker­ställa att metall­sö­kare inte används i strid med denna lag.

Ett beslut om till­stånd ska inne­hålla upp­gift om
   1. det ända­mål metall­sö­ka­ren får använ­das för,
   2. den per­son som till­stån­det gäl­ler för,
   3. den tid till­stån­det gäl­ler, och
   4. det geo­gra­fiska område metall­sö­ka­ren får använ­das och med­fö­ras inom. Lag (2013:548).

20 §   Läns­sty­rel­sen prö­var frå­gor om till­stånd att använda och med­föra metall­sö­kare.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om avgif­ter för en ansö­kan om till­stånd. Lag (2017:562).

Ansvar m.m.

21 §   Till böter eller fäng­else i högst sex måna­der döms för forn­min­nes­brott den som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het
   1. tilläg­nar sig, för­vär­var, göm­mer, ska­dar, änd­rar eller avytt­rar före­mål som enligt 4 § ska till­falla sta­ten eller hem­bju­das till sta­ten, eller
   2. olov­li­gen rub­bar, tar bort, grä­ver ut, täc­ker över eller genom bebyg­gelse, plan­te­ring eller på annat sätt änd­rar eller ska­dar en forn­läm­ning.

Om brott som avses i första styc­ket har begåtts upp­såt­li­gen och är att anse som grovt, döms för grovt forn­min­nes­brott till fäng­else i högst fyra år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om
   1. gär­nings­man­nen har använt sär­skild utrust­ning eller på annat sätt visat sär­skild för­sla­gen­het, eller
   2. gär­ningen utförts vane­mäs­sigt, avsett forn­fynd av större värde eller omfatt­ning eller med­fört en omfat­tande för­stö­relse av ett forn­minne.

För för­sök eller för­be­re­delse till grovt forn­min­nes­brott döms det till ansvar enligt 23 kap. brotts­bal­ken. Lag (2013:548).

21 a §   Till böter eller fäng­else i högst sex måna­der döms den som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het
   1. inte anmä­ler forn­fynd enligt 5 §,
   2. inte gör anmä­lan enligt 10 § andra styc­ket, eller
   3. bry­ter mot 18 §.
Lag (2013:548).

21 b §   Till böter döms den som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het bry­ter mot före­skrif­ter eller beslut som med­de­lats med stöd av 9 §. Lag (2013:548).

22 §   Vid över­trä­delse av beslut eller före­skrift enligt detta kapi­tel får kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten med­dela sär­skild handräck­ning för att åstad­komma rät­telse. Ansö­kan om handräck­ning får göras av Riksan­tik­va­rieäm­be­tet och läns­sty­rel­sen.

I fråga om sådan handräck­ning som avses i första styc­ket finns bestäm­mel­ser i lagen (1990:746) om betal­nings­före­läg­gande och handräck­ning. Lag (1991:872).

22 a §   Har upp­hävts genom lag (2024:813).

23 §   Ett beslut enligt 1 a § andra styc­ket gäl­ler ome­del­bart.

I ären­den enligt 2 § andra styc­ket och 9 § får läns­sty­rel­sen, om det behövs, med­dela före­skrift att gälla tills vidare i avvak­tan på att ären­det avgörs slut­ligt. Lag (2013:548).

Över­kla­gande m.m.

24 §   Beslut av Riksan­tik­va­rieäm­be­tet enligt 17 § får över­kla­gas hos rege­ringen.

Övriga beslut enligt detta kapi­tel får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol, om inte annat föl­jer av 25 §.
Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Kom­mu­nen får över­klaga beslut enligt 1 a § andra styc­ket, 2 § andra styc­ket, 9 § första-​​tredje styc­kena och 12 § andra styc­ket. Lag (2013:548).

25 §   Läns­sty­rel­sens beslut får inte över­kla­gas när det gäl­ler
   1. ersätt­ning för kost­na­der eller skada enligt 7 § fjärde styc­ket,
   2. ersätt­ning enligt 8 § tredje styc­ket,
   3. beslut om kost­nad för arke­o­lo­gisk för­un­der­sök­ning eller arke­o­lo­gisk under­sök­ning enligt 14 § andra styc­ket, eller
   4. ersätt­ning enligt 15 § första styc­ket.

Den som är miss­nöjd med ett beslut som avses i första styc­ket får väcka talan mot sta­ten vid mark- och mil­jö­dom­sto­len inom ett år från det att han eller hon fick del av läns­sty­rel­sens beslut.

Ersätt­ning som beslu­tats av dom­stol enligt 15 § första styc­ket ska depo­ne­ras enligt bestäm­mel­serna i 15 § andra styc­ket. Lag (2013:548).


3 kap. Bygg­nads­min­nen

1 §   En bygg­nad som har ett syn­ner­li­gen högt kul­tur­hi­sto­riskt värde eller som ingår i ett bebyg­gel­se­om­råde med ett syn­ner­li­gen högt kul­tur­hi­sto­riskt värde får för­kla­ras för bygg­nads­minne av läns­sty­rel­sen. Bestäm­mel­serna om bygg­nads­min­nen enligt detta kapi­tel får också tilläm­pas på par­ker, träd­går­dar eller andra anlägg­ningar.

I fråga om en bygg­nad av sådant värde som avses i första styc­ket och som till­hör sta­ten gäl­ler de bestäm­mel­ser som rege­ringen med­de­lar om stat­liga bygg­nads­min­nen. Om ett stat­ligt bygg­nads­minne över­går till en annan ägare än sta­ten, ska det där­med utgöra ett bygg­nads­minne enligt denna lag.

Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel gäl­ler inte en bygg­nad som är forn­läm­ning eller kyr­ko­bygg­nad enligt denna lag.
Lag (2013:548).

Skyd­dets inne­börd och omfatt­ning

2 §   När en bygg­nad för­kla­ras för bygg­nads­minne, skall läns­sty­rel­sen genom skydds­be­stäm­mel­ser ange på vil­ket sätt bygg­na­den skall vår­das och under­hål­las samt i vilka avse­en­den den inte får änd­ras.

Om det behövs får före­skrif­terna också inne­hålla bestäm­mel­ser om att ett område kring bygg­na­den skall hål­las i sådant skick att bygg­nads­min­nets utse­ende och karak­tär inte för­vans­kas. Lag (2000:265).

3 §   Skydds­be­stäm­mel­ser skall så långt möj­ligt utfor­mas i sam­för­stånd med bygg­na­dens ägare och ägare till kring­lig­gande mark­om­råde. Äga­ren får inte åläg­gas mera omfat­tande skyl­dig­he­ter än vad som är ound­gäng­li­gen nöd­vän­digt för att bibe­hålla bygg­nads­min­nets kul­tur­hi­sto­riska värde. Hän­syn skall tas till bygg­na­dens använd­ning och äga­rens skä­liga öns­ke­mål.
Lag (2000:265).

Bygg­nads­min­nes­för­kla­ring

4 §   Fråga om en bygg­nad bör för­kla­ras för bygg­nads­minne kan väc­kas av var och en genom ansö­kan eller tas upp av läns­sty­rel­sen på eget ini­ti­a­tiv.

Ansö­kan om att en bygg­nad skall för­kla­ras för bygg­nads­minne skall inne­hålla upp­gif­ter om vil­ken fas­tig­het bygg­na­den är belä­gen på och om fas­tig­he­tens ägare samt beskriv­ning av bygg­na­den. I ansök­ningen bör även anges vilka omstän­dig­he­ter som åbe­ro­pas för att bygg­na­den bör för­kla­ras för bygg­nads­minne.

Innan läns­sty­rel­sen fat­tar beslut som enligt detta kapi­tel kan med­föra rätt till ersätt­ning eller inlö­sen för ägare eller någon annan, skall läns­sty­rel­sen under­söka om medel för detta finns till­gäng­liga.

5 §   Då fråga väckts eller tagits upp om att en bygg­nad skall för­kla­ras för bygg­nads­minne, får läns­sty­rel­sen i avvak­tan på ären­dets slut­liga pröv­ning med­dela för­bud mot åtgär­der som kan minska eller för­störa bygg­na­dens kul­tur­hi­sto­riska värde.
För­bu­det får gälla för en tid av högst sex måna­der. Om det finns syn­ner­liga skäl får det för­längas, dock högst med sex måna­der för varje gång.

6 §   Om en bygg­nad kan antas komma i fråga som bygg­nads­minne får läns­sty­rel­sen för­ordna att anmä­lan till läns­sty­rel­sen skall göras innan bygg­na­den rivs eller änd­ras på ett sätt som väsent­ligt mins­kar dess kul­tur­hi­sto­riska värde (anmäl­nings­plikt).

Läns­sty­rel­sen skall inom en månad från det anmä­lan kom in dit avgöra om den anmälda åtgär­den skall få vid­tas eller för­bju­das enligt 5 §. Under denna tid får den anmälda åtgär­den inte vid­tas utan att läns­sty­rel­sen har med­gett det. Lag (2000:265).

7 §   Om ett stat­ligt bygg­nads­minne har över­gått till att bli bygg­nads­minne enligt detta kapi­tel, skall läns­sty­rel­sen utfärda för­kla­ring om detta.

8 §   Läns­sty­rel­sen skall genast vidta de åtgär­der som behövs för att en anteck­ning skall bli införd i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del eller för att en tidi­gare gjord anteck­ning skall tas bort,
   1. då fråga väckts eller tagits upp om att en bygg­nad skall för­kla­ras för bygg­nads­minne eller för­kla­ring utfär­dats enligt 7 §,
   2. då för­ord­nande enligt 6 § första styc­ket med­de­lats eller upp­hävts,
   3. då beslut om bygg­nads­min­nes­för­kla­ring vun­nit laga kraft eller hävts, eller
   4. då ansö­kan om bygg­nads­min­nes­för­kla­ring avsla­gits.

Bestäm­mel­ser om vem som skall föra in eller ta bort upp­gif­ter i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del finns i 19 kap. 6 § fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988). Lag (2005:1213).

9 §   Riksan­tik­va­rieäm­be­tet, läns­sty­rel­sen eller den som arbe­tar på läns­sty­rel­sens upp­drag har rätt att få till­träde till bygg­na­der med till­hö­rande mark­om­råde samt att där vidta de åtgär­der och under­sök­ningar som behövs för lagens tillämp­ning.

Bestäm­mel­ser om ersätt­ning och inlö­sen

10 §   Ägare och inne­ha­vare av sär­skild rätt till fas­tig­het har rätt till ersätt­ning av sta­ten om skydds­be­stäm­mel­ser
   1. utgör hin­der för riv­ning av en bygg­nad och ska­dan därav är bety­dande i för­hål­lande till vär­det av berörd del av fas­tig­he­ten, eller
   2. på annat sätt inne­bär att pågående mar­kan­vänd­ning avse­värt för­svå­ras inom berörd del av fas­tig­he­ten.

Ersätt­ning enligt första styc­ket får, om det är lämp­ligt, utgå med årliga belopp med rätt för sakä­ga­ren eller sta­ten att erhålla ompröv­ning vid änd­rade för­hål­lan­den.

Med­för skydds­be­stäm­mel­ser att syn­ner­ligt men upp­kom­mer vid använd­ningen av fas­tig­he­ten, är sta­ten skyl­dig att lösa fas­tig­he­ten om äga­ren begär det.

Bestäm­mel­serna enligt första styc­ket tilläm­pas också då läns­sty­rel­sen med­de­lat för­bud enligt 5 §. Ersätt­ning som där­vid utgår ska, om det finns skäl, avräk­nas mot ersätt­ning som seder­mera kan komma att utgå med stöd av denna para­graf.

Vid tillämp­ningen av första och tredje styc­kena ska, utan hin­der av före­skrif­terna om för­lust av talan eller rätt till ersätt­ning eller inlö­sen i 11 och 20 §§ eller 15 kap. 5 § plan- och bygg­la­gen (2010:900), även beak­tas andra beslut om skydds­be­stäm­mel­ser samt beslut som avses i 14 kap. 7, 10 och 12 §§ plan- och bygg­la­gen, under för­ut­sätt­ning att beslu­ten med­de­lats inom tio år före det senaste beslu­tet om skydds­be­stäm­mel­ser. Lag (2010:911).

11 §   Har fråga väckts om att en bygg­nad skall för­kla­ras för bygg­nads­minne, får läns­sty­rel­sen före­lägga den som vill göra anspråk på ersätt­ning eller inlö­sen att inom viss tid, minst två måna­der från det han fått del av före­läg­gan­det, anmäla detta till läns­sty­rel­sen. Ett sådant före­läg­gande skall åtföl­jas av upp­gift om de skydds­be­stäm­mel­ser som avses bli utfär­dade. Den som inte anmä­ler sina anspråk inom den utsatta tiden har för­lo­rat sin rätt till ersätt­ning eller inlö­sen.

Läns­sty­rel­sen beslu­tar om ersätt­ning och inlö­sen.

Avtal mel­lan sta­ten och en sakä­gare eller vad de uppen­bar­li­gen har för­ut­satt skall gälla mel­lan dem i fråga om ersätt­ning eller inlö­sen skall även gälla för den som senare för­vär­var sakä­ga­rens rätt. Lag (2000:265).

12 §   Om en fas­tig­het till följd av ett beslut enligt detta kapi­tel mins­kar i värde så att den inte längre kan antas utgöra full säker­het för bor­ge­nä­rerna, skall den ersätt­ning som fas­tig­hets­ä­ga­ren är berät­ti­gad till enligt 10 § depo­ne­ras hos läns­sty­rel­sen. Bestäm­mel­sen gäl­ler dock endast bor­ge­nä­rer som hade panträtt i fas­tig­he­ten när ersätt­nings­rät­ten upp­kom och ersätt­nings­be­lopp som skall utgå på en gång.

Om en bor­ge­när lider skada, där­för att depo­si­tio­nen inte skett i enlig­het med första styc­ket, är han berät­ti­gad till ersätt­ning från sta­ten. Ersätt­ningen läm­nas mot avskriv­ning på ford­rings­hand­lingen. Det­samma gäl­ler om en bor­ge­när lider för­lust genom att ersätt­ningen bli­vit för lågt beräk­nad och den inte bli­vit prö­vad av dom­stol till följd av över­ens­kom­melse mel­lan sta­ten och fas­tig­hets­ä­ga­ren eller av annan anled­ning.

13 §   I fråga om ersätt­ning eller inlö­sen enligt 10 eller 12 § andra styc­ket ska expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) tilläm­pas i den mån avvi­kande bestäm­mel­ser inte med­de­las i denna lag.

Ersätt­ning för minsk­ning av fas­tig­he­tens mark­nads­värde i fall som avses i 10 § ska bestäm­mas som skill­na­den mel­lan fas­tig­he­tens mark­nads­värde före och efter beslu­tet. Där­vid ska bort­ses från för­vänt­ningar om änd­ring av mar­kan­vänd­ningen. Vid bestäm­mande av ersätt­ningen ska 4 kap. 1 § andra styc­ket expro­pri­a­tions­la­gen tilläm­pas.

Ersätt­ning för skada enligt 10 § första styc­ket 1 ska mins­kas med ett belopp som mot­sva­rar det som enligt samma punkt ska tålas utan ersätt­ning.

Om sta­ten begär det och det inte är uppen­bart oskä­ligt, ska dom­sto­len för­ordna att ersätt­ning enligt 10 § första styc­ket ska beta­las ut först när vissa åtgär­der med bygg­na­den har utförts.

Ogil­las en talan om ersätt­ning eller inlö­sen som har väckts av fas­tig­hets­ä­ga­ren eller annan sakä­gare, kan dom­sto­len för­ordna att fas­tig­hets­ä­ga­ren eller sakä­ga­ren ska bära sina egna kost­na­der, om han eller hon har inlett rät­te­gången utan till­räck­liga skäl. Har rät­te­gången uppen­bart inletts utan skä­lig grund, får dom­sto­len dess­utom för­ordna att fas­tig­hets­ä­ga­ren eller sakä­ga­ren ska ersätta sta­ten dess rät­te­gångs­kost­na­der. Lag (2010:826).

Änd­ring och hävande

14 §   Om det finns sär­skilda skäl, får läns­sty­rel­sen lämna till­stånd till att ett bygg­nads­minne änd­ras i strid mot skydds­be­stäm­mel­serna.

Läns­sty­rel­sen får ställa de vill­kor för till­stån­det som är skä­liga med hän­syn till de för­hål­lan­den som för­an­le­der änd­ringen. Vill­ko­ren får avse hur änd­ringen skall utfö­ras samt den doku­men­ta­tion som behövs. Lag (2000:265).

15 §   Om bibe­hål­lan­det av ett bygg­nads­minne med­för hin­der, olä­gen­het eller kost­nad som inte står i rim­ligt för­hål­lande till dess bety­delse, får läns­sty­rel­sen jämka skydds­be­stäm­mel­serna eller häva bygg­nads­min­nes­för­kla­ringen.
Läns­sty­rel­sen får också häva en bygg­nads­min­nes­för­kla­ring som fram­står såsom ända­måls­lös.

Rege­ringen får häva en bygg­nads­min­nes­för­kla­ring eller jämka skydds­be­stäm­mel­ser, om rege­ringen ger till­stånd till expro­pri­a­tion som rör bygg­na­den eller kring­lig­gande område och bygg­nads­min­nes­för­kla­ringen eller skydds­be­stäm­mel­serna inte kan bestå utan olä­gen­het för expro­pri­a­tions­än­da­må­let.

Vid beslut om att häva en bygg­nads­min­nes­för­kla­ring eller att jämka skydds­be­stäm­mel­ser får läns­sty­rel­sen eller rege­ringen för­ordna att den som begär hävan­det eller jämk­ningen skall bekosta sär­skild doku­men­ta­tion av bygg­na­den, om det är skä­ligt.
Lag (2000:265).

Ansvars­be­stäm­mel­ser m.m.

16 §   Läns­sty­rel­sen får före­lägga den som är ansva­rig för för­valt­ningen av ett bygg­nads­minne att vidta rät­telse eller avbryta pågående åtgär­der för att säker­ställa efter­lev­na­den av skydds­be­stäm­mel­ser och beslut enligt detta kapi­tel. Ett sådant före­läg­gande får för­e­nas med vite.

I de fall som avses i första styc­ket får läns­sty­rel­sen i stäl­let hos kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten begära sär­skild handräck­ning enligt lagen (1990:746) om betal­nings­före­läg­gande och handräck­ning mot den som ansva­rar för för­valt­ningen av ett bygg­nads­minne. Lag (2000:265).

17 §   Om en läns­sty­relse har med­de­lat ett före­läg­gande eller för­bud mot någon i egen­skap av ägare till en fas­tig­het, tomträtts­ha­vare eller ägare till en bygg­nad på mark som till­hör någon annan, får läns­sty­rel­sen sända beslu­tet till inskriv­nings­myn­dig­he­ten för anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del. Är före­läg­gan­det för­e­nat med löpande vite, skall även detta anteck­nas. Den som senast sökt lag­fart eller inskriv­ning av för­värv av tomträtt skall, om den sökande inte är före­läg­gan­dets eller för­bu­dets adres­sat, av inskriv­nings­myn­dig­he­ten genast i rekom­men­de­rat brev under­rät­tas om anteck­ningen.

Har anteck­ning gjorts, gäl­ler före­läg­gan­det eller för­bu­det mot ny ägare av egen­do­men. Har den nya äga­ren för­vär­vat egen­do­men genom köp, byte eller gåva och utgör egen­do­men fas­tig­het eller tomträtt, gäl­ler även löpande vite mot den nya äga­ren räk­nat från tid­punk­ten för ägan­de­rätt­sö­ver­gången. Annat vite gäl­ler inte mot en ny ägare av egen­do­men, men läns­sty­rel­sen får sätta ut nytt vite för den äga­ren. Löpande vite som avser en viss period får tas ut endast av den som var ägare vid peri­o­dens bör­jan.

Har ett anteck­nat före­läg­gande eller för­bud upp­hävts genom ett beslut som vun­nit laga kraft eller har den åtgärd som avses med före­läg­gan­det vid­ta­gits eller har ända­må­let med före­läg­gan­det eller för­bu­det för­lo­rat sin bety­delse, skall läns­sty­rel­sen så snart den fått vet­skap om för­hål­lan­det anmäla detta till inskriv­nings­myn­dig­he­ten för bort­ta­gande av anteck­ningen. Lag (2000:265).

18 §   Till böter döms den som
   1. i strid mot med­de­lade skydds­be­stäm­mel­ser river eller på annat sätt för­stör ett bygg­nads­minne eller änd­rar det utan till­stånd enligt 14 § eller utan iakt­ta­gande av vill­kor för sådant till­stånd eller
   2. bry­ter mot för­bud som med­de­lats enligt 5 § eller för­ord­nande enligt 6 § första styc­ket eller vid­tar åtgär­der i strid mot bestäm­mel­serna i 6 § andra styc­ket.

Den som inte efter­kom­mer ett vites­före­läg­gande eller ett vites­för­bud döms inte till straff för det som omfat­tas av före­läg­gan­det eller för­bu­det. Lag (2000:265).

Över­kla­gande m.m.

19 §   Beslut av läns­sty­rel­sen enligt detta kapi­tel över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol. Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Läns­sty­rel­sens beslut att inte för­klara en bygg­nad för bygg­nads­minne får över­kla­gas endast av Riksan­tik­va­rieäm­be­tet.
Lag (2000:265). 20 § Läns­sty­rel­sens beslut om ersätt­ning och inlö­sen får inte över­kla­gas. Den som är miss­nöjd med ett sådant beslut får väcka talan mot sta­ten vid mark- och mil­jö­dom­sto­len inom ett år från det han fått del av läns­sty­rel­sens beslut. Väcks inte talan inom denna tid, är rät­ten till ersätt­ning eller inlö­sen för­lo­rad.

Sta­ten får, när fråga väckts eller tagits upp om att för­klara en bygg­nad för bygg­nads­minne, väcka talan vid mark- och mil­jö­dom­sto­len mot sakä­gare om fast­stäl­lande av de vill­kor som skall gälla för ersätt­ning. Om beslut om bygg­nads­min­nes­för­kla­ring inte kom­mer till stånd inom ett år från det att målet avgjorts genom laga­kraft­ä­gande dom, skall domen inte längre vara bin­dande för par­terna.

Talan om ersätt­ning enligt 12 § andra styc­ket skall väc­kas vid mark- och mil­jö­dom­sto­len. Lag (2010:933).

21 §   Beslut enligt 1, 5 och 6 §§ gäl­ler ome­del­bart.
Lag (2013:548).


4 kap. Kyrk­liga kul­tur­min­nen

1 §   Kul­tur­hi­sto­riska vär­den i kyr­ko­bygg­na­der, kyr­ko­tom­ter, kyrk­liga inven­ta­rier och begrav­nings­plat­ser är skyd­dade enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel.

Kyr­ko­bygg­na­der och kyr­ko­tom­ter

2 §   Kyr­ko­bygg­na­der och kyr­ko­tom­ter skall vår­das och under­hål­las så att deras kul­tur­hi­sto­riska värde inte mins­kas och deras utse­ende och karak­tär inte för­vans­kas.

Kyr­ko­bygg­na­der enligt denna lag är bygg­na­der som före den 1 janu­ari 2000 har invigts för Svenska kyr­kans guds­tjänst och den 1 janu­ari 2000 ägdes eller för­val­ta­des av Svenska kyr­kan eller någon av dess orga­ni­sa­to­riska delar.

Kyr­ko­tomt är ett område kring en kyr­ko­bygg­nad som hör sam­man med bygg­na­dens funk­tion och miljö och som inte är begrav­nings­plats. Lag (1999:304).

2 a §   När en fråga om fast­stäl­lelse av grän­serna för en kyr­ko­tomt upp­kom­mer, prö­vas frå­gan av läns­sty­rel­sen.

När ett ärende om fast­stäl­lelse av grän­ser tas upp av någon annan än äga­ren av områ­det, ska äga­ren under­rät­tas om ären­det och ges till­fälle att yttra sig i saken. Under­rät­tel­sen ska ske genom del­giv­ning. Lag (2017:562).

3 §   Kyr­ko­bygg­na­der som är upp­förda och kyr­ko­tom­ter som har till­kom­mit före utgången av år 1939 får inte på något väsent­ligt sätt änd­ras utan till­stånd av läns­sty­rel­sen.

I fråga om en kyr­ko­bygg­nad krävs all­tid till­stånd för riv­ning, flytt­ning eller ombygg­nad av bygg­na­den lik­som för ingrepp i eller änd­ring av dess exte­riör och inte­riör med dess fasta inred­ning och konst­när­liga utsmyck­ning samt för änd­ring av dess färg­sätt­ning.

I fråga om en kyr­ko­tomt krävs all­tid till­stånd för utvidg­ning av tom­ten samt för upp­fö­rande eller väsent­lig änd­ring av bygg­na­der, murar, por­ta­ler, andra fasta anord­ningar och vege­ta­tion på tom­ten eller änd­ring av med­ve­ten gestalt­ning av vege­ta­tio­nen.

Läns­sty­rel­sen får ställa de vill­kor för till­stån­det som är skä­liga med hän­syn till de för­hål­lan­den som för­an­le­der änd­ringen. Vill­ko­ren får avse hur änd­ringen ska utfö­ras och den doku­men­ta­tion som behövs. Lag (2017:562).

4 §   Om läns­sty­rel­sen beslu­tar det, ska 3 § om till­stånds­pröv­ning tilläm­pas också i fråga om en kyr­ko­bygg­nad eller en kyr­ko­tomt som har till­kom­mit efter utgången av år 1939 och som har ett högt kul­tur­hi­sto­riskt värde.
Lag (2013:548).

5 §   Sed­van­liga under­hålls­ar­be­ten eller bråds­kande repa­ra­tions­åt­gär­der får utfö­ras utan till­stånd. Sådana åtgär­der skall utfö­ras med mate­rial och meto­der som är lämp­liga med hän­syn till bygg­na­dens eller anlägg­ning­ens kul­tur­hi­sto­riska värde.

Kyrk­liga inven­ta­rier

6 §   Inven­ta­rier av kul­tur­hi­sto­riskt värde, som hör till kyr­ko­bygg­nad eller annan kyrk­lig bygg­nad, kyr­ko­tomt eller begrav­nings­plats, skall för­va­ras och vår­das väl. Lag (1999:304).

7 §   För varje för­sam­ling skall det fin­nas en för­teck­ning över inven­ta­rier som avses i 6 §. I för­teck­ningen skall anges om ett före­mål ägs eller för­val­tas av någon annan än för­sam­lingen och om det för­va­ras på någon annan plats än i kyr­kan.

I varje för­sam­ling skall det utses två per­so­ner som har ansvar för att föra för­teck­ningen. De skall också se till att före­må­len för­va­ras och vår­das väl. För­sam­lingen skall anmäla till läns­sty­rel­sen vilka som har utsetts. Lag (1999:304).

8 §   Stif­tet skall minst vart sjätte år kon­trol­lera att alla före­mål i för­teck­ningen finns kvar. Sådan kon­troll skall också göras vid byte av någon av de per­so­ner som har utsetts enligt 7 § andra styc­ket. Efter varje kon­troll skall en kopia av för­teck­ningen sän­das till läns­sty­rel­sen. Lag (1999:304).

9 §   I fråga om ett före­mål i för­teck­ningen, som inte ägs av någon enskild per­son eller släkt, krävs till­stånd från läns­sty­rel­sen
   1. för att avyttra det,
   2. för att avföra det från för­teck­ningen,
   3. för att repa­rera eller ändra det, eller
   4. för att flytta det från den plats där det sedan gam­malt hör hemma.

Läns­sty­rel­sen får, i fråga om första styc­ket 3 och 4, ställa de vill­kor för till­stån­det som är skä­liga med hän­syn till de för­hål­lan­den som för­an­le­der åtgär­den. Vill­ko­ren får avse hur åtgär­den skall utfö­ras samt den doku­men­ta­tion som behövs.

Till­stånd krävs inte för mera obe­tyd­liga repa­ra­tio­ner. Sådana repa­ra­tio­ner får inte utfö­ras så, att före­må­lets kul­tur­hi­sto­riska värde mins­kas. Lag (1999:304).

10 §   Läns­sty­rel­sen och Riksan­tik­va­rieäm­be­tet får besikta kyrk­liga inven­ta­rier.

Läns­sty­rel­sen får också besluta att ett före­mål skall tas upp i för­teck­ningen.

Om det finns all­var­lig fara för att ett före­mål ska­das, får läns­sty­rel­sen tills vidare ta hand om det eller vidta någon annan nöd­vän­dig åtgärd för att skydda eller vårda det. Innan en sådan åtgärd vid­tas, skall sam­råd ske med stif­tet och, om före­må­let ägs av någon enskild, med denne. Lag (1999:304).

Begrav­nings­plat­ser

11 §   I vår­den av en begrav­nings­plats ska dess bety­delse som en del av kul­turmil­jön beak­tas. Begrav­nings­plat­sen ska vår­das och under­hål­las så att dess kul­tur­hi­sto­riska värde inte mins­kas eller för­vans­kas. Lag (2017:562).

12 §   Begrav­nings­plat­ser enligt detta kapi­tel är sådana områ­den eller utrym­men som avses i 1 kap. 1 § begrav­nings­la­gen (1990:1144).

Bestäm­mel­serna om begrav­nings­plat­ser omfat­tar också sådana bygg­na­der på begrav­nings­plat­sen som inte är kyr­ko­bygg­na­der, fasta anord­ningar som murar och por­ta­ler samt vege­ta­tion.
Lag (2017:562).

13 §   I fråga om en begrav­nings­plats som anlagts före utgången av år 1939 krävs till­stånd av läns­sty­rel­sen
   1. för att utvidga eller på något annat sätt väsent­ligt ändra begrav­nings­plat­sen,
   2. för att där upp­föra någon ny bygg­nad eller fast anord­ning eller riva eller väsent­ligt ändra befint­lig bygg­nad, fast anord­ning eller vege­ta­tion, eller
   3. för att ändra med­ve­ten gestalt­ning av vege­ta­tio­nen.

Läns­sty­rel­sen får ställa de vill­kor för till­stån­det som är skä­liga med hän­syn till de för­hål­lan­den som för­an­le­der änd­ringen. Vill­ko­ren får avse hur änd­ringen ska utfö­ras och den doku­men­ta­tion som behövs. Lag (2017:562).

14 §   Om läns­sty­rel­sen beslu­tar det, ska 13 § tilläm­pas också i fråga om en begrav­nings­plats som till­kom­mit efter utgången av år 1939, om begrav­nings­plat­sen lig­ger invid en kyr­ko­bygg­nad som upp­förts dess­förin­nan eller har ett högt kul­tur­hi­sto­riskt värde. Lag (2013:548).

15 §   Om det på en begrav­nings­plats eller i en bygg­nad på en begrav­nings­plats som ägs och för­val­tas av en bor­ger­lig kom­mun finns före­mål av kul­tur­hi­sto­riskt värde, tilläm­pas bestäm­mel­serna i 6, 7, 9 och 10 §§ också på sådana före­mål.
Kom­mu­nen skall där­vid ansvara för för­teck­ningen samt för­va­ringen och vår­den av före­må­len. I stäl­let för vad som sägs i 7 § skall i för­teck­ningen anges om ett före­mål ägs eller för­val­tas av någon annan än kom­mu­nen.

Bered­skaps­för­be­re­del­ser

15 a §   Svenska kyr­kan och dess orga­ni­sa­to­riska delar skall vidta de bered­skaps­för­be­re­del­ser som under höjd bered­skap behövs för vård och under­håll av de kyrk­liga kul­tur­min­nena. Lag (1999:942).

Ersätt­ning till Svenska kyr­kan

16 §   Svenska kyr­kan har rätt till viss ersätt­ning av sta­ten för kul­tur­hi­sto­riskt moti­ve­rade kost­na­der i sam­band med vård och under­håll av de kyrk­liga kul­tur­min­nena.

Svenska kyr­kan beslu­tar om för­del­ning av ersätt­ningen mel­lan stif­ten. Stif­tet beslu­tar om för­del­ning inom sitt område.

Riksan­tik­va­rieäm­be­tet skall ges till­fälle att yttra sig över för­del­ningen i lan­det. Läns­sty­rel­sen skall ges till­fälle att yttra sig över för­del­ningen i länet. Lag (1999:304).

Ingri­pande för att åstad­komma rät­telse

17 §   Läns­sty­rel­sen får före­lägga den som är ansva­rig för för­valt­ningen av ett kyrk­ligt kul­tur­minne att vidta rät­telse eller avbryta pågående åtgär­der för att säker­ställa efter­lev­na­den av före­skrif­ter och beslut enligt detta kapi­tel.
Ett sådant före­läg­gande får för­e­nas med vite.

I de fall som avses i första styc­ket får läns­sty­rel­sen i stäl­let hos kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten begära sär­skild handräck­ning enligt lagen (1990:746) om betal­nings­före­läg­gande och handräck­ning mot den som ansva­rar för för­valt­ningen av ett kyrk­ligt kul­tur­minne. Lag (1999:304).

Över­kla­gande

18 §   Beslut enligt detta kapi­tel får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten. Lag (2017:562).


5 kap. Skydd mot utför­sel av vissa äldre kul­tur­fö­re­mål

1 §   Kul­tur­fö­re­mål som kan antas ha fun­nits i Sve­rige i minst 75 år och som kan vara av stor bety­delse för kul­tur­ar­vet, får inte föras ut ur lan­det utan sär­skilt till­stånd. Lag (2017:562).

2 §   Har upp­hävts genom lag (2017:562).

3 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om vilka kul­tur­fö­re­mål som inte får föras ut ur lan­det utan sär­skilt till­stånd. Lag (2000:265).

4 §   Har upp­hävts genom lag (2000:265).

5 §   Har upp­hävts genom lag (2000:265).

6 §   Har upp­hävts genom lag (2000:265).

Pröv­ningen av ansök­ningar om till­stånd till utför­sel

7 §   Frå­gor om till­stånd till utför­sel ska prö­vas av Kungl. bib­li­o­te­ket, Riksan­tik­va­rieäm­be­tet, Rik­sar­ki­vet, Natio­nal­mu­seum eller Stif­tel­sen Nor­diska museet (till­stånds­myn­dig­he­ter) enligt den för­del­ning som rege­ringen bestäm­mer.

Ansök­ning­arna ska ges in till Riksan­tik­va­rieäm­be­tet.

Rege­ringen eller den myn­dig­het rege­ringen bestäm­mer får med­dela när­mare före­skrif­ter om ansök­nings­för­fa­ran­det.
Lag (2017:1263).

8 §   För­valt­nings­la­gen (2017:900) tilläm­pas vid hand­lägg­ning av till­stånd­sä­ren­den hos Stif­tel­sen Nor­diska museet. Beslut i ett sådant ärende fat­tas av stif­tel­sens sty­res­man eller någon annan tjäns­te­man som sty­res­man­nen utser. Lag (2018:794).

9 §   Den som söker till­stånd skall på begä­ran av till­stånds­myn­dig­he­ten ställa före­må­let till myn­dig­he­tens för­fo­gande för gransk­ning. Lag (2000:265).

10 §   Till­stånd till utför­sel ska ges, om före­må­let inte är av stor bety­delse för kul­tur­ar­vet. Lag (2017:562).

10 a §   Vid bedöm­ningen av om ett före­mål är av stor bety­delse för kul­tur­ar­vet ska det beak­tas om före­må­let
   1. är unikt eller säll­synt eller är sär­skilt kän­ne­teck­nande för sin tid och sitt kul­tur­hi­sto­riska sam­man­hang,
   2. är knu­tet till en bety­del­se­full per­son eller hän­delse i svensk histo­ria,
   3. har ett bety­del­se­fullt sam­band med en kul­turmiljö eller är en del av en kul­tur­hi­sto­risk sam­ling av stor bety­delse,
   4. annars har sär­skild bety­delse för forsk­ning, eller
   5. av annan syn­ner­lig anled­ning bör beva­ras i lan­det.
Lag (2017:562).

11 §   Även om ett före­mål är av stor bety­delse för kul­tur­ar­vet ska till­stånd till utför­sel ges om
   1. äga­ren flyt­tar från Sve­rige för att bosätta sig i ett annat land,
   2. före­må­let genom arv, tes­ta­mente eller bodel­ning har för­vär­vats av en enskild per­son som är bosatt i ett annat land,
   3. före­må­let förs ut ur lan­det av en offent­lig insti­tu­tion här i lan­det eller en insti­tu­tion som får bidrag av stat, kom­mun eller region och det ska föras till­baka till Sve­rige,
   4. före­må­let förs ut av en enskild per­son för att använ­das i sam­band med offent­lig kul­tur­verk­sam­het och det ska föras till­baka till Sve­rige, eller
   5. före­må­let till­fäl­ligt är i lan­det.

Även om ett före­mål är av stor bety­delse för kul­tur­ar­vet får till­stånd till utför­sel ges om före­må­let har för­vär­vats av en insti­tu­tion i utlan­det. Lag (2019:864).

12 §   Rör en ansö­kan mer än en av till­stånds­myn­dig­he­terna beslu­tar Riksan­tik­va­rieäm­be­tet vil­ken till­stånds­myn­dig­het som skall hand­lägga ansök­ningen. Den till­stånds­myn­dig­he­ten får fatta beslut i ären­det först efter sam­råd med den eller de övriga till­stånds­myn­dig­he­ter som är berörda. I sådana ären­den skall ansök­ningen avslås, om någon av de berörda till­stånds­myn­dig­he­terna anser att till­stånd inte skall bevil­jas. Lag (2000:265).

13 §   Ett till­stånd till utför­sel gäl­ler i ett år från dagen för beslu­tet. Lag (2000:265).

14 §   Har upp­hävts genom lag (2000:265).

Över­kla­gande

15 §   Om en till­stånds­myn­dig­het har avsla­git en ansö­kan om till­stånd till utför­sel, får beslu­tet över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Andra beslut som en till­stånds­myn­dig­het har med­de­lat enligt detta kapi­tel, får inte över­kla­gas. Lag (1995:72).

Med­gi­vande av rege­ringen

16 §   Även om ett kul­tur­fö­re­mål är av stor bety­delse för kul­tur­ar­vet, får rege­ringen, om det finns syn­ner­liga skäl, medge att före­må­let förs ut ur lan­det. Lag (2017:562).

Ansvar

17 §   Bestäm­mel­ser om ansvar för olov­lig utför­sel av kul­tur­fö­re­mål och för för­sök där­till finns i lagen (2000:1225) om straff för smugg­ling. Lag (2000:1244).


6 kap. Åter­läm­nande av kul­tur­fö­re­mål som olag­ligt förts bort från en stat som ingår i EES

1 §   Ett kul­tur­fö­re­mål som efter den 31 decem­ber 1994 olag­ligt förts bort från en stat som ingår i Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det (EES) och som finns i Sve­rige skall på begä­ran åter­läm­nas till den sta­ten. Lag (1994:1523).

Defi­ni­tio­ner

2 §   Med ett kul­tur­fö­re­mål avses i detta kapi­tel ett före­mål som i den stat det förts bort från betrak­tas som en natio­nell skatt av konst­när­ligt, histo­riskt eller arke­o­lo­giskt värde enligt lagar eller admi­nist­ra­tiva för­fa­ran­den som är för­en­liga med arti­kel 36 i för­dra­get om Euro­pe­iska uni­o­nens funk­tions­sätt. Lsg (2015:852).

3 §   Med att ett kul­tur­fö­re­mål olag­ligt förts bort avses i detta kapi­tel att
   1. före­må­let förts från en stats ter­ri­to­rium i strid med den sta­tens reg­ler som har till syfte att skydda natio­nella skat­ter, eller
   2. före­må­let efter en tids­be­grän­sad lag­lig bort­för­sel inte har åter­läm­nats eller något annat vill­kor för bort­för­seln har över­trätts. Lag (2011:782).

Väc­kande av talan

4 §   Den stat från vars ter­ri­to­rium kul­tur­fö­re­må­let olag­ligt förts bort får vid all­män dom­stol väcka talan om åter­läm­nande.
Talan ska rik­tas mot den som inne­har före­må­let.

Till en ansö­kan om stäm­ning i mål som avses i första styc­ket ska det fogas dels en hand­ling som beskri­ver före­må­let och som anger att det är ett kul­tur­fö­re­mål, dels en för­kla­ring av den behö­riga myn­dig­he­ten i den åter­krä­vande sta­ten om att före­må­let olag­ligt har förts bort.

Är någon annan än den som inne­har före­må­let ägare till det, ska dom­sto­len, om äga­ren är känd, under­rätta honom eller henne om att talan väckts. Den som har en sär­skild rätt till före­må­let ska också under­rät­tas, om han eller hon är känd.
Lag (2011:782).

5 §   Dom­sto­len får på ansö­kan av den stat från vars ter­ri­to­rium ett kul­tur­fö­re­mål olag­ligt förts bort besluta om säker­hets­åt­gärd beträf­fande före­må­let. I sådana fall ska 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas. Med bättre rätt till viss egen­dom ska i det sam­man­hanget avses rätt att få egen­dom åter­läm­nad. Lag (2011:782).

6 §   Talan om åter­läm­nande ska väc­kas inom tre år från det att den åter­krä­vande sta­ten har fått kän­ne­dom om var före­må­let finns och om vem som inne­har det. Talan får dock inte väc­kas senare än tret­tio år efter det att före­må­let olag­ligt för­des bort. I fråga om före­mål som är en inte­gre­rad del av en offent­lig sam­ling och är upp­ta­get i inven­ta­ri­e­för­teck­ningen hos ett museum, ett arkiv eller en bib­li­o­teks­sam­ling eller som är en inte­gre­rad del av inven­ta­ri­erna hos en kyrk­lig eller annan reli­giös insti­tu­tion och har ett sär­skilt skydd enligt det åter­krä­vande lan­dets lag, får dock talan väc­kas inom sjut­tio­fem år efter bort­för­seln.

Med en offent­lig sam­ling avses en sam­ling som ägs av
   - en stat som avses i 1 §,
   - en lokal eller regi­o­nal myn­dig­het i en sådan stat, eller
   - en offent­lig insti­tu­tion i en sådan stat vil­ken ägs eller till stor del finan­sie­ras av sta­ten eller av en lokal eller regi­o­nal myn­dig­het.

Om bort­för­seln inte längre är olag­lig när talan väcks, ska talan ogil­las. Lsg (2015:852).

Ersätt­ning

7 §   Om ett kul­tur­fö­re­mål ska åter­läm­nas, är den som inne­har före­må­let för egen räk­ning berät­ti­gad till skä­lig ersätt­ning av den åter­krä­vande sta­ten. Detta för­ut­sät­ter att inne­ha­va­ren visar att han eller hon visat veder­bör­lig omsorg och upp­märk­sam­het vid anskaf­fan­det av före­må­let.

Vid bedöm­ningen av om inne­ha­va­ren visat veder­bör­lig omsorg och upp­märk­sam­het ska det tas hän­syn till alla omstän­dig­he­ter i sam­band med anskaf­fan­det, där­ibland doku­men­ta­tion om före­må­lets pro­ve­ni­ens, de till­stånd för utför­sel som krävs enligt den åter­krä­vande med­lems­sta­tens lag­stift­ning, par­ter­nas karak­tär, det pris som beta­lats, om inne­ha­va­ren kon­trol­le­rat till­gäng­liga regis­ter över stulna före­mål och all rele­vant infor­ma­tion som inne­ha­va­ren rim­li­gen kun­nat erhålla, eller om inne­ha­va­ren vid­ta­git andra sådana åtgär­der som en omdö­mes­gill per­son skulle ha vid­ta­git under samma omstän­dig­he­ter.

Den som för­vär­vat före­må­let genom arv, tes­ta­mente, gåva eller bodel­ning är berät­ti­gad till ersätt­ning endast om den som före­må­let för­vär­vats från skulle ha varit det. Lsg (2015:852).

Under­sök­ning

8 §   Tings­rät­ten får på ansö­kan av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer (den cen­trala myn­dig­he­ten) besluta att myn­dig­he­ten får genom­föra en under­sök­ning hos någon för att söka efter ett visst kul­tur­fö­re­mål som olag­ligt förts bort från en stat som anges i 1 §. Till­stånd får läm­nas endast om
   1. det finns sär­skild anled­ning att anta att det sökta före­må­let kan påträf­fas vid under­sök­ningen,
   2. den hos vil­ken under­sök­ningen skall vid­tas skä­li­gen kan befa­ras undandra sig att lämna upp­gift om han inne­har före­må­let, och
   3. vik­ten av att åtgär­den vid­tas upp­vä­ger det intrång eller men i övrigt som åtgär­den inne­bär för den som berörs.

Ansö­kan skall göras skrift­li­gen.

Om det skä­li­gen kan befa­ras att före­må­let kan komma att göm­mas undan eller någon annan åtgärd vid­tas för att hindra eller för­svåra ett åter­läm­nande, får beslut enligt första styc­ket med­de­las utan att mot­par­ten bereds till­fälle att yttra sig över ansö­kan. Mot­par­ten behö­ver i så fall inte hel­ler under­rät­tas om rät­tens beslut innan under­sök­ningen påbör­jas.

Beslu­tet gäl­ler ome­del­bart, om inte annat bestäms. Lag (1994:1523).

9 §   Av ett beslut om under­sök­ning skall framgå i vil­ken utsträck­ning den cen­trala myn­dig­he­ten har rätt att få till­träde till loka­ler, mark­om­rå­den, trans­port­me­del och andra utrym­men.

Vid under­sök­ning skall tilläm­pas bestäm­mel­serna i 28 kap. 6 §, 7 § andra styc­ket och 9 § första styc­ket rät­te­gångs­bal­ken.

Myn­dig­he­ten får begära handräck­ning av Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten för att genom­föra under­sök­ningen. Där­vid tilläm­pas bestäm­mel­serna i utsök­nings­bal­ken om verk­stäl­lig­het av för­plik­tel­ser som inte avser betal­nings­skyl­dig­het eller avhys­ning. Lag (2006:707).

10 §   Om det sökta före­må­let påträf­fas vid under­sök­ningen får den cen­trala myn­dig­he­ten ta hand om före­må­let, om det skä­li­gen kan befa­ras att inne­ha­va­ren genom att gömma undan före­må­let eller genom att företa någon annan åtgärd hind­rar eller för­svå­rar ett åter­läm­nande. Lag (1994:1523).

11 §   Den som berörs av ett omhän­der­ta­gande enligt 10 § kan skrift­li­gen begära pröv­ning av det vid den tings­rätt som prö­vade ansö­kan om till­stånd till under­sök­ningen. När begä­ran kom­mit in skall rät­ten sna­rast möj­ligt och, om det inte finns syn­ner­liga skäl, senast fjärde dagen där­ef­ter hålla för­hand­ling.

Till för­hand­lingen skall kal­las både den som berörs och den cen­trala myn­dig­he­ten.

Vid för­hand­lingen skall myn­dig­he­ten redo­visa skä­len för omhän­der­ta­gan­det. Den som berörs skall få till­fälle att yttra sig. För­hand­lingen skall, om möj­ligt, pågå utan avbrott.
Upp­skov får äga rum endast om det finns syn­ner­liga skäl till det. Sedan för­hand­lingen avslu­tats, skall rät­ten ome­del­bart med­dela beslut. Lag (1994:1523).

12 §   Dom­sto­len skall bestämma hur länge omhän­der­ta­gan­det skall bestå. Tiden får inte sät­tas längre än som är ound­gäng­li­gen nöd­vän­digt. Ett omhän­der­ta­gande får dock bestå högst tre måna­der. Lag (1994:1523).

13 §   Om dom­stol enligt 5 § fat­tat beslut om säker­hets­åt­gärd beträf­fande ett före­mål upp­hör beslut om omhän­der­ta­gande av samma före­mål att gälla. Lag (1994:1523).

Rät­te­gångs­be­stäm­mel­ser

14 §   Vid rät­te­gången i mål enligt detta kapi­tel tilläm­pas vad som är före­skri­vet i rät­te­gångs­bal­ken om tvis­te­mål där för­lik­ning är tillå­ten.

I rät­te­gång om åter­läm­nande får ersätt­ning enligt 7 § yrkas utan stäm­ning.

Över åter­läm­nande och ersätt­ning får i samma rät­te­gång dömas endast i ett sam­man­hang. Lag (2011:782).

14 a §   Vid hand­lägg­ningen av frå­gor som avses i 8 och 11 §§ gäl­ler lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.

Om inte annat sägs i detta kapi­tel, avgörs frå­gan om behö­rig dom­stol enligt 10 kap. rät­te­gångs­bal­ken. Lag (2011:782).

Kost­na­der

15 §   I mål enligt detta kapi­tel gäl­ler i fråga om rät­te­gångs­kost­na­derna 18 kap. rät­te­gångs­bal­ken med föl­jande avvi­kel­ser. Om den åter­krä­vande sta­tens mot­part inte insett eller bort inse att före­må­let olag­ligt förts bort, ska den åter­krä­vande sta­ten svara för kost­na­derna vid tings­rät­ten.
Det­samma gäl­ler under sådana omstän­dig­he­ter kost­na­derna i högre rätt, om de har orsa­kats av att sta­ten över­kla­gat. För kost­nad som avses i 18 kap. 6 § rät­te­gångs­bal­ken sva­rar dock all­tid den part som orsa­kat kost­na­den. Lag (2011:782).

16 §   Den åter­krä­vande sta­ten sva­rar för kost­na­derna för verk­stäl­lig­he­ten av en dom om åter­läm­nande av ett kul­tur­fö­re­mål. Lag (1994:1523).

Lag­val

17 §   Om ett olag­ligt bort­fört kul­tur­fö­re­mål åter­läm­nats, skall ägan­de­rät­ten till före­må­let bestäm­mas enligt den åter­krä­vande sta­tens lag. Lag (1994:1523).


7 kap. Åter­läm­nande av kul­tur­fö­re­mål som olag­ligt förts ut från en stat som har till­trätt Unidroit-​​kon­ven­tio­nen

1 §   Ett kul­tur­fö­re­mål som finns i Sve­rige och som, efter det att Unidroit-​​kon­ven­tio­nen av den 24 juni 1995 om kul­tur­fö­re­mål som stu­lits eller förts ut olag­ligt trätt i kraft för Sve­ri­ges del, har förts ut olag­ligt från en stat som till­trätt kon­ven­tio­nen ska åter­läm­nas till den sta­ten, om den begär det.
Om den olag­liga utför­seln skett från en kon­ven­tions­stat som är en EES-​stat, ska före­må­let dock åter­läm­nas endast om det inte omfat­tas av defi­ni­tio­nen i 6 kap. 2 § första styc­ket.

Trots första styc­ket ska före­må­let inte åter­läm­nas, om det har förts ut ur sta­ten under upp­hovs­man­nens livs­tid eller inom fem­tio år från den­nes död. Kul­tur­fö­re­mål som har till­ver­kats av en eller flera med­lem­mar av en stam eller ursprungs­be­folk­ning för stam­mens eller befolk­ning­ens tra­di­tio­nella eller ritu­ella bruk ska dock all­tid åter­läm­nas till stam­men eller befolk­ningen. Lag (2011:782).

Defi­ni­tio­ner

2 §   Med ett kul­tur­fö­re­mål avses i detta kapi­tel ett före­mål som är av bety­delse för arke­o­lo­gin, för­histo­rien, histo­rien, lit­te­ra­tu­ren, kons­ten eller veten­ska­pen och som till­hör någon av de kate­go­rier som anges i bilaga 2 till denna lag.
Lag (2011:782).

3 §   Med att ett kul­tur­fö­re­mål olag­ligt förts ut avses i detta kapi­tel att
   1. före­må­let förts ut från en stats ter­ri­to­rium i strid med den sta­tens reg­ler om utför­sel av kul­tur­fö­re­mål som har till syfte att skydda sta­tens kul­tur­arv, eller
   2. före­må­let efter en tids­be­grän­sad lag­lig utför­sel inte har åter­läm­nats eller något annat vill­kor för utför­seln har över­trätts. Lag (2011:782).

Väc­kande av talan

4 §   Den stat från vars ter­ri­to­rium kul­tur­fö­re­må­let olag­ligt förts ut får vid all­män dom­stol väcka talan om åter­läm­nande.
Talan ska rik­tas mot den som inne­har före­må­let.

Till en ansö­kan om stäm­ning i mål som avses i första styc­ket ska det fogas dels en hand­ling som beskri­ver före­må­let och som anger att det är ett kul­tur­fö­re­mål, dels en för­kla­ring av den behö­riga myn­dig­he­ten i den åter­krä­vande sta­ten om att före­må­let olag­ligt har förts ut.

Är någon annan än den som inne­har före­må­let ägare till det, ska dom­sto­len, om äga­ren är känd, under­rätta honom eller henne om att talan väckts. Den som har en sär­skild rätt till före­må­let ska också under­rät­tas, om han eller hon är känd.
Lag (2011:782).

5 §   Dom­sto­len får på ansö­kan av den stat från vars ter­ri­to­rium ett kul­tur­fö­re­mål olag­ligt förts ut besluta om säker­hets­åt­gärd beträf­fande före­må­let.

I sådana fall ska 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas. Med bättre rätt till viss egen­dom ska i det sam­man­hanget avses rätt att få egen­dom åter­läm­nad.
Lag (2011:782).

6 §   Talan om åter­läm­nande ska väc­kas inom tre år från det att den åter­krä­vande sta­ten har fått kän­ne­dom om var före­må­let finns och om vem som inne­har det. Talan får dock inte väc­kas senare än fem­tio år efter det att före­må­let olag­ligt för­des ut.

Om utför­seln inte längre är olag­lig när talan väcks, ska talan ogil­las. Lag (2011:782).

Ersätt­ning

7 §   Om ett kul­tur­fö­re­mål ska åter­läm­nas, är den som inne­har före­må­let berät­ti­gad till skä­lig ersätt­ning av den åter­krä­vande sta­ten. Detta för­ut­sät­ter att inne­ha­va­ren visat till­räck­lig omsorg och upp­märk­sam­het vid anskaf­fan­det av före­må­let och i fråga om hur före­må­let förts ut från den åter­krä­vande sta­ten.
Den som för­vär­vat före­må­let genom arv, tes­ta­mente, gåva eller bodel­ning är berät­ti­gad till ersätt­ning endast om den som före­må­let för­vär­vats från skulle ha varit det. Lag (2011:782).

Rät­te­gångs­be­stäm­mel­ser

8 §   Vid rät­te­gången i mål enligt detta kapi­tel tilläm­pas vad som är före­skri­vet i rät­te­gångs­bal­ken om tvis­te­mål där för­lik­ning är tillå­ten.

I rät­te­gång om åter­läm­nande får ersätt­ning enligt 7 § yrkas utan stäm­ning.

Över åter­läm­nande och ersätt­ning får i samma rät­te­gång dömas endast i ett sam­man­hang. Lag (2011:782).

Kost­na­der

9 §   I mål enligt detta kapi­tel gäl­ler i fråga om rät­te­gångs­kost­na­derna 18 kap. rät­te­gångs­bal­ken med föl­jande avvi­kel­ser. Om den åter­krä­vande sta­tens mot­part inte insett eller bort inse att före­må­let olag­ligt förts ut, ska den åter­krä­vande sta­ten svara för kost­na­derna vid tings­rät­ten.
Det­samma gäl­ler under sådana omstän­dig­he­ter kost­na­derna i högre rätt, om de har orsa­kats av att sta­ten över­kla­gat. För kost­nad som avses i 18 kap. 6 § rät­te­gångs­bal­ken sva­rar dock all­tid den part som orsa­kat kost­na­den. Lag (2011:782).

10 §   Den åter­krä­vande sta­ten sva­rar för kost­na­derna för verk­stäl­lig­he­ten av en dom om åter­läm­nande av ett kul­tur­fö­re­mål. Lag (2011:782).

Lag­val

11 §   Om ett kul­tur­fö­re­mål som olag­ligt förts ut från en stat åter­läm­nats, ska ägan­de­rät­ten till före­må­let bestäm­mas enligt den åter­krä­vande sta­tens lag. Lag (2011:782).


8 kap. Åter­läm­nande av kul­tur­fö­re­mål som stu­lits utom­lands i en stat som har till­trätt Unidroit-​​kon­ven­tio­nen

1 §   För före­mål som utgör kul­tur­fö­re­mål enligt defi­ni­tio­nen i 7 kap. 2 § och som har stu­lits utom­lands i en stat som till­trätt Unidroit-​​kon­ven­tio­nen av den 24 juni 1995 om kul­tur­fö­re­mål som stu­lits eller förts ut olag­ligt gäl­ler lagen (1986:796) om god­tros­för­värv av lösöre med den avvi­kelse som anges i 2 §.
Lag (2011:782).

2 §   I stäl­let för de tids­fris­ter som anges i 3 och 5 §§ lagen (1986:796) om god­tros­för­värv av lösöre ska tids­fris­ter om tre år gälla. Lag (2011:782).

Bilaga 1 Har upp­hävts genom lag (2015:852).

Bilaga 2

De kate­go­rier som avses i 7 kap. 2 § är föl­jande.
   1. Säll­synta zoo­lo­giska, bota­niska, mine­ralo­giska och ana­to­miska exem­plar eller sam­lingar samt före­mål av pale­on­to­lo­giskt intresse.
   2. Före­mål med histo­risk anknyt­ning, inne­fat­tande veten­ska­pens och tek­no­lo­gins histo­ria samt krigs-​​ och sam­hälls­hi­sto­ria, före­mål med anknyt­ning till natio­nella leda­res, filo­so­fers, veten­skaps­mäns och konst­nä­rers liv samt till hän­del­ser av natio­nell bety­delse.
   3. Fynd från tillåtna eller otillåtna arke­o­lo­giska utgräv­ningar eller från arke­o­lo­giska upp­täck­ter.
   4. Delar av konst­när­liga eller histo­riska monu­ment eller forn­läm­ningar som tagits sön­der.
   5. Antik­vi­te­ter som är äldre än 100 år, såsom inskrip­tio­ner, mynt och gra­ve­rade sigill.
   6. Före­mål av etno­lo­giskt intresse.
   7. Före­mål av konst­när­ligt intresse, såsom
   - tav­lor, mål­ningar och teck­ningar som gjorts helt för hand, oav­sett under­lag och mate­rial, med undan­tag för indu­stri­de­sign och indu­stri­till­ver­kade före­mål som deko­re­rats för hand,
   - ori­gi­nal­verk i form av sta­tyer och skulp­tu­rer, oav­sett mate­rial,
   - gra­vy­rer, tryck och lito­gra­fier i ori­gi­nal, och
   - konst­när­liga assemblage och mon­tage i ori­gi­nal, oav­sett mate­rial.
   8. Enstaka exem­plar eller sam­lingar av säll­synta hand­skrif­ter och inku­nab­ler, äldre böc­ker, doku­ment och pub­li­ka­tio­ner av sär­skilt intresse, såsom histo­riskt, konst­när­ligt, veten­skap­ligt eller lit­te­rärt intresse.
   9. Fri­mär­ken eller stäm­pel­mär­ken och lik­nande mär­ken, i enstaka exem­plar eller i sam­lingar.
   10. Arkiv, inklu­sive sam­lingar av ljudupp­tag­ningar, foto­gra­fier och fil­mupp­tag­ningar.
   11. Möb­ler som är äldre än 100 år och äldre musik­in­stru­ment.
Lag (2011:782).


9 kap. Mili­tär använd­ning av kul­tu­re­gen­dom

1 §   För mili­tär använd­ning av kul­tu­re­gen­dom med för­stärkt skydd döms, om gär­ningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i sam­band med en väp­nad kon­flikt eller ocku­pa­tion, den som till stöd för mili­tära åtgär­der använ­der kul­tu­re­gen­dom som har ett för­stärkt skydd enligt det andra pro­to­kol­let till Haag­kon­ven­tio­nen den 14 maj 1954 om skydd av kul­tu­re­gen­dom i hän­delse av väp­nad kon­flikt eller områ­den i sådan egen­doms ome­del­bara när­het.

Straf­fet är fäng­else i högst fyra år. Lag (2017:629).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1998:950
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1989.
   2. Genom lagen upp­hävs
      a) lagen (1942:350) om forn­min­nen,
      b) lagen (1960:690) om bygg­nads­min­nen,
      c) lagen (1985:1104) om skydd mot utför­sel av vissa äldre kul­tur­fö­re­mål.
   3. Beslut med­de­lade enligt äldre lag skall vid tillämp­ning av den nya lagen anses ha med­de­lats med stöd av denna.

4 kap. 16 § andra meningen tilläm­pas endast i ären­den som väckts efter ikraft­trä­dan­det.

Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om över­kla­gande av beslut som har med­de­lats före den 1 janu­ari 1989. Ären­den som vid utgången av år 1988 kom­mit in till rege­ringen men som ännu inte avgjorts hand­läggs enligt äldre före­skrif­ter.
   4. Har beslut om skydds­fö­re­skrif­ter eller beslut om för­bud enligt 7 § lagen (1960:690) om bygg­nads­min­nen med­de­lats av läns­sty­rel­sen före den 1 juli 1987, skall dess­förin­nan gäl­lande bestäm­mel­ser om ersätt­ning tilläm­pas.
   5. Vid tillämp­ning av 3 kap. 10 § femte styc­ket får beak­tas även beslut som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

I mål enligt 5 § lagen (1960:690) om bygg­nads­min­nen i vilka talan har väckts före den 1 juli 1987 skall 12 § andra styc­ket nämnda lag i dess lydelse före den 1 juli 1987 tilläm­pas.
   6. Punk­terna 2 och 3 i över­gångs­be­stäm­mel­serna till lagen (1985:1104) om skydd mot utför­sel av vissa äldre kul­tur­fö­re­mål skall fort­sätta att gälla.

1991:872

Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om mål om handräck­ning där talan väckts före ikraft­trä­dan­det.

1995:72

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1995. Beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det över­kla­gas enligt äldre bestäm­mel­ser.

1995:560

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1995.

Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler för ansök­ningar om till­stånd som kom­mit in till Riksan­tik­va­rieäm­be­tet före den 1 juli 1995.

1999:304
   1. Denna lag trä­der i kraft, i fråga om 4 kap. 16 § den 1 janu­ari 2002, och i övrigt den 1 janu­ari 2000.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om över­kla­gande av beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

2000:265
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2000.
   2. Beslut om till­stånd till utför­sel av kul­tur­fö­re­mål som har med­de­lats innan denna lag trätt i kraft gäl­ler inte efter utgången av år 2000.

2010:826
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2010.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för ersätt­ning med anled­ning av skydds­be­stäm­mel­ser eller, i fall som avses i 3 kap. 10 § fjärde styc­ket, för­bud som läns­sty­rel­sen har med­de­lat före ikraft­trä­dan­det.
   3. I de fall som avses i 2 ska hän­vis­ningen till expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) avse den lagen i dess lydelse vid utgången av juli 2010.

2011:782
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer.
   2. Bestäm­mel­sen i 8 kap. 2 § tilläm­pas inte i fråga om sådana för­värv som har gjorts före ikraft­trä­dan­det.

Vik­tiga lagar inom för­valt­nings­rät­ten
JP Info­nets för­valt­nings­rätts­liga tjäns­ter

JP Info­nets för­valt­nings­rätts­liga tjäns­ter

Han­te­rar du för­valt­nings­rätts­liga frå­ge­ställ­ningar i ditt arbete? Vi på JP Info­net kan hjälpa dig att reda ut för­valt­nings­rätts­liga frå­gor oav­sett om du arbe­tar på en kom­mun, stat­lig myn­dig­het, dom­stol eller advo­kat­byrå. Vi ger råd och stöd med bland annat hand­lägg­ning, kom­mu­nal­rätt, dele­ga­tions­ord­ningar, offent­lig­het och sek­re­tess, ompröv­ning av beslut och lag­lig­hets­pröv­ning. Se allt inom för­valt­nings­rätt.