Fas­tig­hets­bild­nings­lag (1970:988)

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1970:988
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L1
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2020:921
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1970:988
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L1
Utfär­dad: 1970-​12-17
Omtryck: SFS 1992:1212
Änd­rad: t.o.m. SFS

2020:921
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Första avdel­ningen

Inle­dande bestäm­mel­ser

1 kap.

1 §   Fas­tig­hets­bild­ning är en åtgärd som vid­tas enligt denna lag och som inne­bär att
   1. fas­tig­hets­in­del­ningen änd­ras,
   2. ser­vi­tut bil­das, änd­ras eller upp­hävs, eller
   3. en bygg­nad eller annan anlägg­ning som hör till en fas­tig­het över­förs till en annan fas­tig­het.

Genom fas­tig­hets­be­stäm­ning enligt denna lag avgörs frå­gor om
   1. hur fas­tig­hets­in­del­ningen är beskaf­fad,
   2. huruvida en led­nings­rätt eller ett ser­vi­tut gäl­ler och vil­ket omfång rät­ten har,
   3. huruvida bygg­na­der eller andra anlägg­ningar hör till en fas­tig­het enligt 2 kap. 1 § jor­da­bal­ken, och
   4. vil­ken omfatt­ning en gemen­sam­hets­an­lägg­ning har.

Genom sär­skild gräns­ut­märk­ning enligt denna lag kan en fas­tig­hets grän­ser mär­kas ut på mar­ken i andra fall än vid fas­tig­hets­bild­ning eller fas­tig­hets­be­stäm­ning.
Lag (2009:562).

1 a §   I denna lag bety­der
   1. tre­di­men­sio­nell fas­tig­het: en fas­tig­het som i sin hel­het är avgrän­sad både hori­son­tellt och ver­ti­kalt,
   2. tre­di­men­sio­nellt fas­tig­hets­ut­rymme: ett utrymme som ingår i en annan fas­tig­het än en tre­di­men­sio­nell fas­tig­het och som är avgrän­sat både hori­son­tellt och ver­ti­kalt,
   3. ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het: en tre­di­men­sio­nell fas­tig­het som inte är avsedd att rymma annat än en enda bostads­lä­gen­het. Vad som sägs i denna lag om mark gäl­ler också annat utrymme som ingår i en fas­tig­het eller är sam­fällt för flera fas­tig­he­ter. Lag (2009:183).

2 §   Fas­tig­he­terna skall redo­vi­sas i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del. Bestäm­mel­ser om fas­tig­hets­re­gist­ret finns i lagen (2000:224) om fas­tig­hets­re­gis­ter.

Fas­tig­hets­bild­ning och fas­tig­hets­be­stäm­ning är full­bor­dade, när upp­gift om åtgär­den har införts i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del. Lag (2000:233).

3 §   Sam­fäl­lig­het enligt denna lag är mark som hör till flera fas­tig­he­ter gemen­samt.

4 §   Vad som i denna lag sägs om mark eller område gäl­ler i tillämp­liga delar även beträf­fande fiske som ej ingår i ägan­de­rät­ten till vat­ten­om­rå­det och ej utgör ser­vi­tut.

5 §   När­mare före­skrif­ter för tillämp­ningen av denna lag med­de­las av rege­ringen eller av myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. Lag (1977:362).

Andra avdel­ningen

Fas­tig­hets­bild­ning i all­män­het


2 kap. Grund­läg­gande bestäm­mel­ser

1 §   Fas­tig­hets­bild­ning sker såsom fas­tig­hets­re­gle­ring, om den avser ombild­ning av fas­tig­he­ter, och såsom avstyck­ning, klyv­ning eller sam­man­lägg­ning, om den avser nybild­ning av fas­tig­het.

2 §   Fråga om fas­tig­hets­bild­ning prö­vas vid för­rätt­ning. För­rätt­ning hand­läg­ges av lant­mä­te­ri­myn­dig­het. Fas­tig­hets­bild­nings­fråga upp­ta­ges efter ansö­kan, om ej annat är före­skri­vet.

Flera fas­tig­hets­bild­nings­åt­gär­der får hand­läg­gas gemen­samt vid en för­rätt­ning eller, om de bör­jat hand­läg­gas gemen­samt, delas upp på skilda för­rätt­ningar.

Av 14 kap. föl­jer att fas­tig­hets­be­stäm­ning i vissa fall skall före­ta­gas i sam­band med fas­tig­hets­bild­ning. Lag (1995:1394).

3 §   Fas­tig­hets­bild­ning, som inne­bär änd­ring av fas­tig­hets­in­del­ningen och berör vat­ten­om­råde, omfat­tar även fis­ket, om detta ingår i ägan­de­rät­ten till områ­det. Med stöd av 3 kap. 8 § får dock annat bestäm­mas.

4 §   Vad som efter fas­tig­hets­bild­ning är till­be­hör till fas­tig­het fram­går av jor­da­bal­ken. Bygg­nad eller annan anlägg­ning som enligt beslut vid fas­tig­hets­re­gle­ring skall rivas eller flyt­tas utgör dock ej till­be­hör till den fas­tig­het på vil­ken den är belä­gen.

5 §   Är ser­vi­tut eller annan sär­skild rät­tig­het som hör till fas­tig­het av bety­delse för fas­tig­he­ten endast om viss mark hör till denna, föl­jer rät­tig­he­ten mar­ken vid änd­ring i fas­tig­hets­in­del­ningen. Vad som nu sagts gäl­ler icke, om annat bestäm­mes vid fas­tig­hets­bild­ningen.

6 §   Kost­na­derna för genom­fö­rande av fas­tig­hets­bild­ning beta­las enligt de bestäm­mel­ser som gäl­ler för den fas­tig­hets­bild­nings­åt­gärd om vil­ken är fråga. Kost­na­der som är gemen­samma för skilda åtgär­der för­de­las på dessa efter vad som är skä­ligt.

Avvi­sas ansö­kan eller instäl­les för­rätt­ning, skall sökan­den betala upp­komna kost­na­der, om icke sär­skilda omstän­dig­he­ter för­an­le­der att betal­nings­skyl­dig­he­ten för­de­las mel­lan samt­liga sakä­gare eller vissa av dem. Har för­rätt­ningen enligt 5 kap. 3 § fjärde styc­ket påkal­lats av läns­sty­rel­sen, skall sådana kost­na­der beta­las av sta­ten.

Över­ens­kom­melse mel­lan sakä­garna om för­del­ning av för­rätt­nings­kost­na­derna på annat sätt än som föl­jer av lagen skall gälla, om det icke är uppen­bart att över­ens­kom­mel­sen till­kom­mit i otill­bör­ligt syfte.

Till för­rätt­nings­kost­na­der hän­fö­res tax­e­av­gift, ersätt­ning till sak­kun­nig och sysslo­man, utgift för hant­lang­ning som ej ingår i tax­e­av­gif­ten samt ersätt­ning för skada enligt 4 kap. 38 § tredje styc­ket. Lag (1987:124).

7 §   Om för­rätt­nings­kost­na­derna inte har beta­lats inom den tid som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten har beslu­tat ska myn­dig­he­ten begära indriv­ning. Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om att indriv­ning inte behö­ver begä­ras för obe­tyd­liga belopp. Bestäm­mel­ser om indriv­ning finns i lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m.m. Vid indriv­ning får verk­stäl­lig­het enligt utsök­nings­bal­ken ske. Lag (2020:363).


3 kap. Vill­kor för fas­tig­hets­bild­ning

All­männa lämplighets-​ och plan­vill­kor

1 §   Fas­tig­hets­bild­ning ska ske så att varje fas­tig­het som nybil­das eller ombil­das blir med hän­syn till belä­gen­het, omfång och övriga för­ut­sätt­ningar var­ak­tigt läm­pad för sitt ända­mål. Här­vid ska sär­skilt beak­tas att fas­tig­he­ten får en lämp­lig utform­ning och till­gång till behöv­liga vägar utan­för sitt område. Om fas­tig­he­ten ska använ­das för bebyg­gelse, ska den vidare kunna få god­tag­bara anord­ningar för vat­ten och avlopp.

Fas­tig­hets­bild­ning får inte äga rum, om den fas­tig­het, som ska nybil­das eller ombil­das för nytt ända­mål, inte kan antas få var­ak­tig använd­ning för sitt ända­mål inom över­skåd­lig tid. Fas­tig­hets­bild­ning får inte hel­ler äga rum, om ända­må­let med hän­syn till sin art och övriga omstän­dig­he­ter bör till­go­do­ses på något annat sätt än genom fas­tig­hets­bild­ning.

En tre­di­men­sio­nell fas­tig­het eller ett tre­di­men­sio­nellt fas­tig­hets­ut­rymme får ny- eller ombil­das endast om det står klart att åtgär­den är lämp­li­gare än andra åtgär­der för att till­go­dose det avsedda ända­må­let. Vid tillämp­ningen av första och andra styc­kena ska en sådan fas­tig­hets­bild­nings sär­skilda karak­tär beak­tas. Där­ut­ö­ver gäl­ler vad som före­skrivs i 1 a och 1 b §§. Lag (2009:183).

1 a §   Fas­tig­hets­bild­ning som med­för att en tre­di­men­sio­nell fas­tig­het nybil­das eller ombil­das får ske endast om
   1. den tre­di­men­sio­nella fas­tig­he­ten är avsedd att rymma en bygg­nad eller annan anlägg­ning eller en del av en sådan,
   2. den tre­di­men­sio­nella fas­tig­he­ten till­för­säk­ras de rät­tig­he­ter som behövs för att den ska kunna använ­das på ett ända­måls­en­ligt sätt,
   3. det står klart att åtgär­den a) är moti­ve­rad med hän­syn till anlägg­ning­ens kon­struk­tion och använd­ning, och
      b) är ägnad att leda till en mera ända­måls­en­lig för­valt­ning av anlägg­ningen eller att trygga finan­sie­ringen eller upp­fö­ran­det av anlägg­ningen, och
   4. den tre­di­men­sio­nella fas­tig­he­ten, om den är avsedd för bostads­än­da­mål, är ägnad att omfatta minst tre bostads­lä­gen­he­ter.

I fråga om fas­tig­hets­bild­ning för en anlägg­ning som ännu inte har upp­förts gäl­ler dess­utom att fas­tig­hets­bild­ning enligt första styc­ket får ske endast om
   1. det är nöd­vän­digt för att trygga finan­sie­ringen eller upp­fö­ran­det av anlägg­ningen, och
   2. den tre­di­men­sio­nella fas­tig­he­ten kan antas få använd­ning för sitt ända­mål inom en nära fram­tid.

Första och andra styc­kena till­läm­pas också vid fas­tig­hets­bild­ning som inne­bär att ett tre­di­men­sio­nellt fas­tig­hets­ut­rymme nybil­das eller ombil­das.

I 1 b § finns sär­skilda bestäm­mel­ser om fas­tig­hets­bild­ning som inne­bär att en ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het nybil­das eller ombil­das. Lag (2009:183).

1 b §   Vid fas­tig­hets­bild­ning som med­för att en ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het nybil­das eller ombil­das tilläm­pas 1 a § med de tillägg och avvi­kel­ser som anges i andra och tredje styc­kena.

Fas­tig­hets­bild­ningen får ske endast om
   1. det står klart att det utrymme som ägar­lä­gen­hets­fas­tig­he­ten ska omfatta inte inom åtta år före fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet till någon del har använts som bostads­lä­gen­het, och
   2. ägar­lä­gen­hets­fas­tig­he­ten genom fas­tig­hets­bild­ningen kom­mer att ingå i en sam­man­hål­len enhet om minst tre ägar­lä­gen­hets­fas­tig­he­ter.

Vid tillämp­ningen av 1 a § första styc­ket 2 ska det sär­skilt över­vä­gas om det bör inrät­tas en eller flera gemen­sam­hets­an­lägg­ningar enligt anlägg­nings­la­gen (1973:1149).
Bestäm­mel­serna i 1 a § första styc­ket 3 och 4 till­läm­pas inte i fråga om ägar­lä­gen­hets­fas­tig­he­ten.

Andra styc­ket 1 tilläm­pas inte vid sådan fas­tig­hets­bild­ning som avser över­fö­ring av ett utrymme från en ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het till en annan ägar­lä­gen­hets­fas­tig­het.
Lag (2009:183).

2 §   Inom ett område med detalj­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser får fas­tig­hets­bild­ning inte ske i strid mot pla­nen eller bestäm­mel­serna. Om syf­tet med pla­nen eller bestäm­mel­serna inte mot­ver­kas, får dock mindre avvi­kel­ser göras.

Gäl­ler natur­vårds­fö­re­skrif­ter eller andra sär­skilda bestäm­mel­ser för bebyg­gande eller använd­ning av mark än de som avses i första styc­ket, ska fas­tig­hets­bild­ning ske så att syf­tet med bestäm­mel­serna inte mot­ver­kas. Om det på grund av ett sär­skilt till­stånd får upp­fö­ras en bygg­nad eller vid­tas en annan där­med jäm­för­lig åtgärd i strid mot en sådan bestäm­melse, hind­rar det som nu har sagts inte fas­tig­hets­bild­ning som behövs för att till­stån­det ska kunna utnytt­jas. Lag (2014:205).

3 §   Inom område som inte omfat­tas av detalj­plan, får fas­tig­hets­bild­ning inte ske, om åtgär­den skulle för­svåra områ­dets ända­måls­en­liga använd­ning, för­an­leda olämp­lig bebyg­gelse eller mot­verka lämp­lig plan­lägg­ning av områ­det. Lag (1987:124).

4 §   För­ut­sät­ter fas­tig­hets­bild­ning att ny utfart till all­män väg anord­nas eller befint­lig utfart tages i anspråk, får fas­tig­hets­bild­ningen ej utan syn­ner­liga skäl äga rum, om väsent­lig olä­gen­het där­i­ge­nom skulle upp­komma för tra­fi­ken på vägen.

Sär­skilda bestäm­mel­ser beträf­fande jord­bruk, skogs­bruk och fiske

5 §   För att en jord­bruks­fas­tig­het skall anses läm­pad för sitt ända­mål skall den ha sådan stor­lek, sam­man­sätt­ning och utform­ning att den med­ger att det före­tag som skall bedri­vas på fas­tig­he­ten ger ett god­tag­bart eko­no­miskt utbyte. Vid bedöm­ningen härav skall hän­syn tas till möj­lig­he­terna att kom­bi­nera före­ta­get med annan var­ak­tig verk­sam­het på orten. Sär­skild hän­syn skall tas till intres­set av att sys­sel­sätt­ning och bosätt­ning i gles­bygd främ­jas. Hän­syn skall också tas till bety­del­sen av att vår­den av natur-​ och kul­turmil­jön främ­jas.

Första styc­ket gäl­ler även i fråga om en skogs­bruks­fas­tig­het.
Lag (1993:1340).

6 §   Fas­tig­hets­bild­ning som berör en jord­bruks­fas­tig­het får inte äga rum om åtgär­den är ägnad att med­föra någon olä­gen­het av bety­delse för jord­bruksnä­ringen. Lag (1993:1340).

7 §   Mark som är avsedd för skogs­bruk får inte delas in på ett sådant sätt att möj­lig­he­ten att eko­no­miskt utnyttja sko­gen under­går för­säm­ring av någon bety­delse. Fas­tig­hets­bild­ning som berör sådan mark får inte hel­ler äga rum, om den inne­bär en skad­lig del­ning av en skogs­bruks­fas­tig­het. Lag (1993:1340).

8 §   Fiske får ej upp­de­las genom fas­tig­hets­bild­ning på sätt som med­för olä­gen­het av någon bety­delse för fis­ke­vår­den. Upp­del­ning får dock ske, om den är nöd­vän­dig för att möj­lig­göra en eljest ange­lä­gen änd­ring i fas­tig­hets­in­del­ningen och icke med­för avse­värd olä­gen­het för fis­ke­vår­den.

Ingår fiske i ägan­de­rät­ten till vat­ten­om­råde och före­lig­ger enligt första styc­ket hin­der mot fas­tig­hets­bild­nings­åt­gärd beträf­fande områ­det, får bestäm­mas att fas­tig­hets­bild­ningen icke skall omfatta fis­ket, om fas­tig­hets­bild­ningen är av syn­ner­lig vikt för en lämp­lig fas­tig­hets­in­del­ning eller i övrigt av bety­dande all­mänt intresse. Även om fas­tig­hets­bild­ningen ej är av den bety­delse som nu angi­vits, får sådan bestäm­melse med­de­las, om vat­ten­om­rå­det är gemen­samt för flera fas­tig­he­ter.

Undan­tags­be­stäm­mel­ser

9 §   Fas­tig­hets­bild­ning får äga rum, även om fas­tig­het som nybil­das eller ombil­das icke blir var­ak­tigt läm­pad för sitt ända­mål, såvida fas­tig­hets­in­del­ningen för­bätt­ras och en mer ända­måls­en­lig indel­ning icke mot­ver­kas.

10 §   Om fas­tig­hets­bild­ning är till över­vä­gande nytta från all­män syn­punkt, får åtgär­den äga rum även om den stri­der mot vad som ovan före­skri­vits till skydd för jord­bruksnä­ringen eller skogs­bru­ket.

Fas­tig­hets­bild­ning över kommun­gräns

11 §   Fas­tig­hets­bild­ning som med­för änd­ring av gräns för kom­mun får ske endast om åtgär­den är av väsent­lig bety­delse för en ända­måls­en­lig fas­tig­hets­in­del­ning eller om den kom­mu­nala indel­ningen blir lämp­li­gare.

Till fas­tig­hets­bild­ning som avses i första styc­ket ska rege­ring­ens eller läns­sty­rel­sens med­gi­vande inhäm­tas, om lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten fin­ner att grän­sänd­ringen kan med­föra en olämp­lig indel­ning i för­valt­nings­om­rå­den. Med­gi­vande ska all­tid inhäm­tas, om en kom­mun begär det eller åtgär­den inne­bär att en hel fas­tig­het över­förs till en annan dom­krets för en all­män under­rätt.

Är fas­tig­hets­bild­ning bero­ende av med­gi­vande enligt andra styc­ket, ska lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten anmäla för­hål­lan­det till läns­sty­rel­sen. Lag (2013:378).


4 kap. Fas­tig­hets­bild­nings­för­rätt­ning

Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten

1 §   Vid fas­tig­hets­bild­nings­för­rätt­ning består lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten av en för­rätt­ningslant­mä­tare. Dess­utom skall två gode män ingå i myn­dig­he­ten när för­rätt­ningslant­mä­ta­ren fin­ner att det behövs eller när sakä­gare begär det och oskä­ligt dröjs­mål ej för­an­le­des därav. I utfö­ran­det av tek­niska göro­mål skall gode män ald­rig del­taga.

Har för­rätt­ningen bety­dande omfatt­ning, får anta­let gode män ökas, om det kan påskynda hand­lägg­ningen. Flera än två gode män får dock icke sam­ti­digt del­taga i hand­lägg­ningen av samma fråga.

Bestäm­mes att gode män skall med­verka, rub­bas icke där­i­ge­nom vad som redan beslu­tats eller verk­ställts under för­rätt­ningen. Lag (1995:1394).

2 §   Gode män utses genom val av kom­mun­full­mäk­tige.

God man skall inom kom­mu­nen vara val­bar till nämn­de­man i tings­rätt.
God man skall ha erfa­ren­het i fråga om tätorts­för­hål­lan­den eller vara kun­nig i jordbruks-​ eller skogs­bruks­frå­gor.

God man utses för fyra år. Upp­hör god man att vara val­bar, är upp­dra­get för­fal­let.

Rät­te­gångs­bal­kens bestäm­mel­ser om skyl­dig­het att mot­taga upp­drag som nämn­de­man och att kvar­stå i upp­dra­get samt att efter avgång fort­fa­rande tjänst­göra äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om god man.

Läns­sty­rel­sen bestäm­mer anta­let gode män. Lag (1994:1624).

3 §   Skall gode män med­verka, ålig­ger det för­rätt­ningslant­mä­ta­ren att kalla dem till för­rätt­ningen. Till tjänst­gö­ring bör före­trä­des­vis kal­las gode män med behöv­lig orts­kän­ne­dom och sak­kun­skap.

Är god man av jäv hind­rad att tjänst­göra eller ute­blir han från sam­man­träde och kan annan god man ej utan tids­ut­dräkt infinna sig, får för­rätt­ningslant­mä­ta­ren till tjänst­gö­ring som god man kalla någon som är val­bar till sådan befatt­ning. Lag (1975:1138).

4 §   Vad som före­skri­vits i 4 kap. 12 § rät­te­gångs­bal­ken om hin­der för dem som är varandra när­stå­ende att tjänst­göra sam­ti­digt som domare äger mot­sva­rande tillämp­ning beträf­fande för­rätt­nings­män.

5 §   Mot för­rätt­nings­man gäl­ler samma jäv som mot domare.

6 §   Vill sakä­gare anföra jäv mot för­rätt­nings­man, skall han fram­ställa invänd­ning därom första gången han för talan i ären­det sedan han fick kän­ne­dom om att för­rätt­nings­man­nen tjänst­gör och att jävsan­led­ning före­lig­ger. Under­lå­ter han det, är hans rätt att anföra jäv för­fal­len.

Sedan fråga om jäv mot för­rätt­nings­man upp­kom­mit, får han endast vid­taga åtgärd som icke utan syn­ner­lig olä­gen­het kan upp­skju­tas och som ej inne­fat­tar avgö­rande av en för för­rätt­ningen bety­del­se­full fråga. Sådan åtgärd får vid­ta­gas av för­rätt­ningslant­mä­ta­ren, även om han för­kla­rats jävig.

Den omstän­dig­he­ten att för­rätt­nings­man fin­nes vara jävig påver­kar ej gil­tig­he­ten av beslut eller åtgärd som till­kom­mit innan frå­gan om jäv upp­kom. Lag (1971:649).

7 §   En för­rätt­ning skall hand­läg­gas av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten i den ort där den eller de berörda fas­tig­he­terna är belägna.
Lig­ger fas­tig­he­terna under flera lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ter, skall för­rätt­ningen hand­läg­gas av endera myn­dig­he­ten. Lag (2003:628).

7 a §   Om en kom­mun är sakä­gare vid en för­rätt­ning som hand­läggs av en kom­mu­nal lant­mä­te­ri­myn­dig­het, får kom­mu­nen eller en annan sakä­gare begära att för­rätt­ningen i stäl­let ska hand­läg­gas av den stat­liga lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten.

En sådan begä­ran ska göras hos för­rätt­ningslant­mä­ta­ren innan för­rätt­ningen har avslu­tats. För­rätt­ningen ska då avbry­tas och ären­det över­läm­nas till den stat­liga lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten.

Bestäm­mel­serna i denna para­graf omfat­tar inte för­rätt­ningar som grun­das på avtal om köp, byte eller gåva enligt 4 kap.
jor­da­bal­ken. Lag (2008:543).

För­rätt­ning­ens inle­dande och grun­derna för hand­lägg­ningen

8 §   En ansö­kan om fas­tig­hets­bild­ning ska vara skrift­lig och ges in till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten. En munt­lig ansö­kan som görs vid ett för­rätt­nings­sam­man­träde ska dock god­tas om den väckta frå­gan lämp­li­gen kan prö­vas vid samma för­rätt­ning.

Sökan­den ska ange den åtgärd som han eller hon öns­kar genom­förd samt uppge den eller de fas­tig­he­ter som han eller hon för talan för. Om det kan anses skä­ligt att sökan­den skaf­far upp­gif­ter om det eller om sökan­den ändå har till­gång till upp­gif­terna, ska han eller hon också ange de andra fas­tig­he­ter som saken angår samt namn på fas­tig­hets­ä­garna och på de inne­ha­vare av ser­vi­tut, nytt­jan­de­rätt eller rätt till elekt­risk kraft som kan berö­ras av åtgär­den.

En ansö­kan ska under­teck­nas eller skri­vas under med en elektro­nisk under­skrift av sökan­den eller sökan­dens ombud.

Till en ansö­kan ska sökan­den bifoga de hand­lingar som han eller hon har och som är av bety­delse för saken.
Lag (2016:638).

8 a §   En ansö­kan som ges in av en enskild sökande ska inne­hålla upp­gif­ter om sökan­dens
   1. per­son­num­mer eller orga­ni­sa­tions­num­mer,
   2. post­a­dress och adress till arbets­plats samt i före­kom­mande fall annan adress där sökan­den kan anträf­fas för del­giv­ning genom stäm­nings­man,
   3. tele­fon­num­mer till bosta­den och arbets­plat­sen samt mobil­te­le­fon­num­mer, med undan­tag för num­mer som avser ett hem­ligt tele­fona­bon­ne­mang som behö­ver upp­ges endast om lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten begär det,
   4. e-​postadress, och
   5. för­hål­lan­den i övrigt av bety­delse för del­giv­ning med honom eller henne.

Om sökan­dens talan förs av en ställ­fö­re­trä­dare, ska mot­sva­rande upp­gif­ter läm­nas även om honom eller henne. Om sökan­den har ett ombud, ska ombu­dets namn, post­a­dress, tele­fon­num­mer till arbets­plat­sen, mobil­te­le­fon­num­mer och e-​postadress anges. Lag (2014:1342).

8 b §   Om det finns en enskild som kan berö­ras av en ansö­kan i egen­skap av fas­tig­hets­ä­gare eller inne­ha­vare av ser­vi­tut, nytt­jan­de­rätt eller rätt till elekt­risk kraft, ska ansö­kan inne­hålla upp­gif­ter om den enskilde i de hän­se­en­den som anges i 8 a §. Upp­gif­terna behö­ver dock läm­nas endast om det kan anses skä­ligt att sökan­den skaf­far dem eller om han eller hon ändå har till­gång till dem. Lag (2014:1342).

8 c §   Upp­gif­ter som avses i 8 a och 8 b §§ ska gälla för­hål­lan­dena när upp­gif­terna läm­nas till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten. Om något av dessa för­hål­lan­den änd­ras eller om en upp­gift är ofull­stän­dig eller fel­ak­tig, ska det genast anmä­las till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten.
Lag (2014:1342

8 d §   En ansö­kan som ges in elektro­niskt ska läm­nas till det mot­tag­nings­ställe för elektro­niska hand­lingar som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten anvi­sar. Ansö­kan ska anses ha kom­mit in till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten när den har anlänt till det mot­tag­nings­stäl­let. Lag (2014:1342).

8 e §   Andra hand­lingar än ansö­kan ska ges in till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten i ori­gi­nal eller i form av en bestyrkt kopia, om inte lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten till­lå­ter att en hand­ling ges in i någon annan form. Om en hand­ling ges in i form av en bestyrkt kopia, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten begära att ori­gi­nal­hand­lingen visas upp. Lag (2014:1342).

9 §   Om en ansö­kan inte upp­fyl­ler kra­ven i 8-8 c §§ eller i övrigt är ofull­stän­dig, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten före­lägga sökan­den att avhjälpa bris­ten. Det­samma gäl­ler om sökan­den inte upp­fyl­ler kra­ven i 8 e §.

Om lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten har beslu­tat att sökan­den ska betala för­skott på för­rätt­nings­kost­na­derna innan ansö­kan tas upp till pröv­ning, får sökan­den också före­läg­gas att full­göra denna skyl­dig­het. Lag (2014:1342).

10 §   Föl­jer sökan­den inte ett före­läg­gande enligt 9 § första styc­ket, får ansö­kan avvi­sas, om den är så ofull­stän­dig att den inte kan ligga till grund för en för­rätt­ning. Ansö­kan får också avvi­sas om sökan­den, eller i före­kom­mande fall samt­liga sökande, har under­lå­tit att betala för­skott som har före­lagts enligt 9 § andra styc­ket.

Om det finns hin­der mot att ta upp den väckta frå­gan till pröv­ning, skall ansö­kan avvi­sas.

Fråga om avvi­sande av ansö­kan skall skynd­samt utre­das och avgö­ras. Lag (1993.1340).

10 a §   Har upp­hävts genom lag (2014:205).

11 §   I den utsträck­ning som är påkal­lad med hän­syn till fas­tig­hets­bild­ning­ens art och för­hål­lan­dena i övrigt skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten utreda vilka som i egen­skap av ägare till fas­tig­het eller på annan grund är sakä­gare. Den som har lag­fart på fas­tig­he­ten anses som ägare, om det ej visas att fas­tig­he­ten till­hör annan.

Äga­ren till en fas­tig­het som berörs av för­rätt­ningen skall på begä­ran av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten uppge för honom kända inne­ha­vare av ser­vi­tut, nytt­jan­de­rätt och rätt till elekt­risk kraft. Under­lå­ter han det utan gil­tigt skäl, skall han ersätta den skada som där­i­ge­nom upp­kom­mer för rät­tig­hets­ha­va­ren.

Om det är ovisst vil­ken av flera som äger en fas­tig­het eller som inne­har en rät­tig­het, behand­las samt­liga som sakä­gare. Har en fas­tig­het bytt ägare genom ett för­värv som inte är full­bor­dat, är både över­lå­ta­ren och för­vär­va­ren sakä­gare.

Om en för­rätt­ning angår sam­fälld mark som för­val­tas av en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning, är för­e­ningen sakä­gare i stäl­let för delä­garna.
Lag (1995:1394).

11 a §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten ska under­söka om det i en fas­tig­het som berörs av för­rätt­ningen finns en inskriv­ning av ett ser­vi­tut eller en nytt­jan­de­rätt som uppen­bart inte gäl­ler i fas­tig­he­ten. Om det finns en sådan inskriv­ning ska det anteck­nas i för­rätt­nings­hand­ling­arna. Under­sök­ningen ska begrän­sas till åtgär­der som kan utfö­ras utan olä­gen­het i för­rätt­ningen. Lag (2013:490).

12 §   Om för­rätt­ningen rör en fas­tig­het som ägs av ett upp­löst bolag eller en annan upp­löst sam­man­slut­ning, får över­för­myn­da­ren för­ordna god man som avses i 11 kap. för­äld­ra­bal­ken att före­träda sam­man­slut­ningen vid för­rätt­ningen.

Om god man enligt första styc­ket eller annan god man enligt 11 kap. 3 § för­äld­ra­bal­ken behö­ver för­ord­nas, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten anmäla detta hos över­för­myn­da­ren. Lag (1995:1416).

13 §   En för­rätt­ningslant­mä­tare eller en god man får inte vara ombud för eller biträde åt en sakä­gare vid den lant­mä­te­ri­myn­dig­het som han eller hon till­hör. Den som har befat­tat sig med saken i sin tjänst eller som ombud för eller biträde åt en sakä­gare med mot­stå­ende intresse får inte hel­ler vara ombud eller biträde. Det­samma gäl­ler den som står i ett sådant för­hål­lande till en för­rätt­nings­man som avses i 4 kap. 12 § rät­te­gångs­bal­ken.

I övrigt gäl­ler 12 kap. rät­te­gångs­bal­ken i tillämp­liga delar. En skrift­lig full­makt behö­ver dock inte ges in annat än om lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten anser att det behövs. Lag (2020:921).

14 §   Vid en för­rätt­ning ska lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten hålla sam­man­träde med sakä­garna.

Något sam­man­träde behövs inte om det inte finns några mot­stri­dande intres­sen mel­lan sakä­garna i ären­det och det inte hel­ler finns några hin­der mot den sökta fas­tig­hets­bild­ningen. Om ansö­kan ska avvi­sas eller det är uppen­bart att fas­tig­hets­bild­ningen inte kan tillå­tas, behövs det inte hel­ler något sam­man­träde.

Vid ett sam­man­träde ska lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten redo­göra för ansö­kan och klar­göra inne­bör­den av vid­tagna och pla­ne­rade åtgär­der. Sakä­gare och andra som enligt sär­skild före­skrift ska under­rät­tas om sam­man­trä­det ska få till­fälle att yttra sig och lägga fram utred­ning i frå­gor som behand­las vid sam­man­trä­det.

Sam­man­trä­det ska hål­las i anslut­ning till den eller de berörda fas­tig­he­terna, om det inte utan olä­gen­het kan hål­las på något annat ställe. Sakä­gare och andra som ska delta i sam­man­trä­det får göra det genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring under samma för­ut­sätt­ningar som gäl­ler enligt 5 kap. 10 § rät­te­gångs­bal­ken. Lag (2015:370).

15 §   Om det finns anled­ning att anta att för­rätt­ningen kan hand­läg­gas utan sam­man­träde, skall ansök­nings­hand­lingen del­ges de sakä­gare som inte har biträtt ansö­kan. Sam­ti­digt skall de ges till­fälle att yttra sig över ansö­kan inom viss tid.

I fall som avses i 6 kap. 7 § och 7 kap. 5 § tredje styc­ket behö­ver de som är sakä­gare endast där­för att de har del i en berörd sam­fäl­lig­het eller är inne­ha­vare av ett berört ser­vi­tut inte del­ges ansö­kan eller ges till­fälle att yttra sig över den.

Hand­läggs en för­rätt­ning utan sam­man­träde, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten under­rätta den eller de kom­mu­nala nämn­der som full­gör upp­gif­ter inom plan- och bygg­nads­vä­sen­det om för­rätt­ningen innan denna avslu­tas, om nämn­den har begärt att få en sådan under­rät­telse. Lag (2004:393).

16 §   Pro­to­koll föres för varje för­rätt­ning sär­skilt.

Pro­to­kol­let samt övriga hand­lingar som ingi­vits eller upp­rät­tats vid för­rätt­ningen sam­man­fö­res till en akt.

17 §   Såsom lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens beslut gäl­ler, om för­rätt­nings­män­nen har olika mening, vad två av dem säger. Har varje för­rätt­nings­man sin mening, gäl­ler för­rätt­ningslant­mä­ta­rens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mäng­den.

Ett beslut skall inne­hålla skä­len för beslu­tet. Skä­len får dock ute­läm­nas om en moti­ve­ring kan anses över­flö­dig. Beslut, som har med­de­lats i sam­band med att för­rätt­ningen har avslu­tats eller ställts in, och beslut, som får över­kla­gas sär­skilt, skall dess­utom inne­hålla upp­gift om hur de kan över­kla­gas.

Med­de­las beslu­tet vid ett sam­man­träde, skall det läsas upp för de när­va­rande. Lag (2004:393).

Kal­lelse och del­giv­ning

18 §   Till första sam­man­trä­det under för­rätt­ningen skall samt­liga kända sakä­gare kal­las. Kal­lelse behövs dock inte, om det kan antas att sakä­ga­ren ändå infin­ner sig. Om det finns anled­ning anta att det finns okända sakä­gare, skall kal­lelse utfär­das även på dessa.

I fall som avses i 6 kap. 7 § och 7 kap. 5 § tredje styc­ket behö­ver de som är sakä­gare endast där­för att de har del i en berörd sam­fäl­lig­het eller är inne­ha­vare av ett berört ser­vi­tut inte kal­las. För den som har fram­ställt yrkande gäl­ler dock första styc­ket.

Kal­lelse skall del­ges sakä­garna i god tid före sam­man­trä­det.
Lag (2004:393).

19 §   Bestäm­mel­serna i 18 § gäl­ler även då nytt sam­man­träde utsät­tes.
Kal­lelse på okända sakä­gare behövs dock ej, om de kal­lats tidi­gare under för­rätt­ningen.

Om vid sam­man­träde till­kän­na­gi­vits tid och plats för nästa sam­man­träde, behö­ver ej kal­lelse del­ges den som kal­lats i före­skri­ven ord­ning till det sam­man­träde då till­kän­na­gi­van­det skett.

20 §   Del­giv­ning skall ske enligt all­männa bestäm­mel­ser angå­ende del­giv­ning, om ej annat före­skri­vits i denna lag.

Vid sam­man­träde får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten efter sakä­gar­nas hörande bestämma sär­skild ord­ning för del­giv­ning. När sakä­gare första gången kal­las till sam­man­träde, skall del­giv­ning av kal­lel­sen dock all­tid ske enligt första styc­ket. Lag (1995:1394).

21 §   Vis­tas ägare av fas­tig­het eller ställ­fö­re­trä­dare för denne sta­dig­va­rande utom riket och kan del­giv­ning ej ske här i riket med känt ombud, får hand­lingen läm­nas till den som för­val­tar eller bru­kar fas­tig­he­ten.

Den till vil­ken hand­lingen läm­nats är skyl­dig att sna­rast sända hand­lingen vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erin­ras därom, när hand­lingen läm­nas till honom. Är den sök­tes uppe­hållsort känd, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten där­jämte med pos­ten sända honom med­de­lande om del­giv­ningen.

Del­giv­ningen anses ha skett, när hand­lingen läm­nats enligt första styc­ket. Lag (1995:1394).

22 §   Vad som före­skri­vits om del­giv­ning med delä­gare i sam­fäl­lig­het äger mot­sva­rande tillämp­ning vid del­giv­ning med delä­gare i fas­tig­het, som inne­has under samä­gan­de­rätt av flera än tio, och med inne­ha­vare av ser­vi­tut som gäl­ler till för­mån för flera än tio fas­tig­he­ter med skilda ägare. Lag (1971:1035).

23 §   Har sakä­gare ej i före­skri­ven ord­ning kal­lats till sam­man­träde, skall nytt sam­man­träde utsät­tas, såvida icke sakä­ga­ren ändå infun­nit sig eller med­ger att för­rätt­ningen lik­väl slut­fö­res. Utan hin­der av vad sålunda före­skri­vits får sådan för­rätt­nings­åt­gärd vid­ta­gas som ej i nämn­värd mån inver­kar på sakä­ga­rens rätt.

24 §   Om en sådan nämnd som avses i 15 § tredje styc­ket har begärt det, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten under­rätta nämn­den om tid och plats för sam­man­träde. Lag (2004:393).

För­rätt­ning­ens fort­sät­tande och slut­fö­rande

25 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten ska utreda för­ut­sätt­ning­arna för fas­tig­hets­bild­ningen. Om det inte finns hin­der mot denna, ska myn­dig­he­ten utar­beta den fas­tig­hets­bild­nings­plan och ombe­sörja de tek­niska arbe­ten och de vär­de­ringar som behövs för att genom­föra åtgär­den. Myn­dig­he­ten bör då råd­göra med sakä­garna. Vid behov ska myn­dig­he­ten sam­råda med de myn­dig­he­ter som berörs av åtgär­den.

Om det är nöd­vän­digt att det finns till­stånd till viss verk­sam­het för att myn­dig­he­ten ska kunna bedöma om fas­tig­hets­bild­ningen är tillå­ten och under för­ut­sätt­ning att det i övrigt finns för­ut­sätt­ningar för att genom­föra fas­tig­hets­bild­ningen, får myn­dig­he­ten före­lägga en sakä­gare att inom viss tid ge in bevis om att ansö­kan om till­stånd har gjorts. Lag (2014:205).

25 a §   När utred­ningen enligt 25 § är avslu­tad, ska myn­dig­he­ten med­dela beslut om fas­tig­hets­bild­ningen (fas­tig­hets­bild­nings­be­slut). Detta beslut ska ange hur fas­tig­hets­in­del­ningen änd­ras, vilka ser­vi­tut­såt­gär­der som vid­tas och vilka bygg­na­der eller andra anlägg­ningar som över­förs till en annan fas­tig­het. I övrigt ska beslu­tet inne­hålla utta­lan­den i frå­gor som har ett ome­del­bart sam­band med fas­tig­hets­bild­ningen. Sär­skilda bestäm­mel­ser om vad beslu­tet i vissa fall ska inne­hålla finns i 5, 8 och 12 kap.
Vid fas­tig­hets­bild­ning enligt 3 kap. 1 a § andra styc­ket ska lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten bestämma en tid som anlägg­ningen ska ha upp­förts inom. Om det finns sär­skilda skäl, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­länga tiden.

Om det är lämp­ligt, får fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet med­de­las även om tek­niska arbe­ten och vär­de­ringar inte har utförts.
Under samma för­ut­sätt­ning får olika frå­gor som hör till beslu­tet tas upp var för sig och avgö­ras genom sär­skilda beslut. Det som före­skrivs om fas­tig­hets­bild­nings­be­slut gäl­ler även ett sådant avgö­rande. Lag (2014:205).

26 §   Om det med hän­syn till för­rätt­ning­ens omfatt­ning eller annan sär­skild omstän­dig­het är lämp­ligt att frå­gan om fas­tig­hets­bild­ning­ens tillåt­lig­het avgö­res på för­hand och hin­der icke möter mot fas­tig­hets­bild­ningen, får till­stånd till denna läm­nas genom sär­skilt beslut (till­stånds­be­slut).

Fordras sär­skilt med­gi­vande till fas­tig­hets­bild­ningen enligt 3 kap. 11 §, får till­stånds­be­slut med­de­las utan hin­der av att åtgär­dens inver­kan på indel­ningen i för­valt­nings­om­rå­den ännu ej prö­vats. Läm­nas icke med­gi­vande, för­fal­ler till­stånds­be­slu­tet.

27 §   Gräns som till­kom­mer genom fas­tig­hets­bild­ningen skall utsta­kas och utmär­kas i behöv­lig omfatt­ning. Sträck­ningen av utsta­kad gräns skall över­ens­stämma med fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet. Utstak­ning som endast i mindre mån avvi­ker från beslu­tet får dock läg­gas till grund för utmärk­ningen, om rät­telse av utstak­ningen skulle med­föra kost­nad som inte står i skä­ligt för­hål­lande till den bety­delse det kan ha för sakä­gare att fas­tig­hets­bild­ningen genom­förs i full över­ens­stäm­melse med beslu­tet.

Om det är lämp­ligt, får utmärk­ning av gräns verk­stäl­las efter för­rätt­ning­ens avslu­tande. Sakä­garna skall under­rät­tas om åtgär­den i god tid. Under­rät­tel­sen läm­nas genom skrift­ligt med­de­lande eller i sådan sär­skild ord­ning som beslu­tats enligt 20 § andra styc­ket.

Om utstak­ning och utmärk­ning enligt första och andra styc­kena inte lämp­li­gen kan ske på grund av fas­tig­he­tens beskaf­fen­het, skall grän­serna med till­räck­lig nog­grann­het beskri­vas på den karta som upp­rät­tas enligt 28 § eller i andra för­rätt­nings­hand­lingar. Lag (2003:628).

28 §   Karta skall upp­rät­tas vid för­rätt­ningen. Kan fas­tig­hets­bild­ningen genom­fö­ras och för­rätt­nings­re­sul­ta­tet åskåd­lig­gö­ras utan karta, behö­ver sådan dock ej upp­rät­tas. Kar­tan skall göras så nog­grann som ända­må­let krä­ver.

Beskriv­ning över de änd­ringar i fas­tig­hets­in­del­ningen och andra för­hål­lan­den som åstad­kom­mes genom fas­tig­hets­bild­ningen skall upp­rät­tas, om ej resul­ta­tet av för­rätt­ningen ändå fram­går med till­räck­lig nog­grann­het av för­rätt­nings­hand­ling­arna. I beskriv­ningen skall den nya indel­ningen anges i enlig­het med gräns­ut­stak­ningen eller, i den mån utstak­ning icke skall ske, i över­ens­stäm­melse med fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet.

29 §   När alla ersätt­nings­frå­gor har avgjorts och alla åtgär­der som hör till för­rätt­ningen har utförts, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten besluta att för­rätt­ningen är avslu­tad (avslut­nings­be­slut). Lag (2004:393).

30 §   Sedan för­rätt­ningen avslu­tats skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten under den tid över­kla­gande får ske hålla till­gäng­liga de hand­lingar eller andra upp­gif­ter som fordras för att sakä­garna skall kunna inhämta full­stän­dig kän­ne­dom om för­rätt­nings­re­sul­ta­tet. När sakä­gare begär det och det är nöd­vän­digt med hän­syn till för­rätt­ning­ens art och omfatt­ning samt övriga för­hål­lan­den skall myn­dig­he­ten under den tid över­kla­gande får ske i behöv­lig utsträck­ning till­han­da­hålla hand­lingar för gransk­ning på för­rätt­nings­stäl­let eller lämp­lig plats i när­he­ten. Vad som nu före­skri­vits gäl­ler också när beslut med­de­las under för­rätt­ningen och detta skall över­kla­gas sär­skilt.

När fas­tig­hets­bild­nings­be­slut med­de­lats, skall myn­dig­he­ten på sakä­ga­res begä­ran sna­rast visa de nya gräns­sträck­ning­arna på mar­ken, om det ej är uppen­bart att vis­ningen skulle vara utan bety­delse för sakä­ga­ren.
Lag (1995:1394).

31 §   Om hin­der mot fas­tig­hets­bild­ningen före­lig­ger, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten så snart som möj­ligt avbryta för­rätt­ningen och med­dela beslut om dess instäl­lande. Kan hind­ret undan­rö­jas genom att sökan­den jäm­kar sin talan, skall han få till­fälle att göra det. Lag (1995:1394).

32 §   Vill sökan­den hos lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten åter­kalla sin ansö­kan, skall han göra det skrift­li­gen eller också munt­li­gen vid sam­man­träde. Har annan sakä­gare ej fört talan vid för­rätt­ningen när åter­kal­lel­sen sker, skall för­rätt­ningen genast instäl­las. I annat fall skall sakä­gare som fört talan vid för­rätt­ningen och som själv kun­nat ansöka om åtgär­den under­rät­tas om åter­kal­lel­sen. Om ej sådan sakä­gare begär att för­rätt­ningen fort­sät­tes, skall den instäl­las. Under­rät­tas sakä­garna om åter­kal­lel­sen vid sam­man­träde, skall begä­ran fram­stäl­las vid sam­man­trä­det. I annat fall skall begä­ran fram­stäl­las inom tid som myn­dig­he­ten före­skri­ver.

Åter­kal­lelse hos lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får ej i något fall ske sedan för­rätt­ningen avslu­tats.

Ute­blir sökan­den från det första för­rätt­nings­sam­man­träde till vil­ket han kal­lats, skall ansök­ningen anses åter­kal­lad, om icke sökan­den anmält laga för­fall eller det är uppen­bart att han vid­hål­ler ansök­ningen.

Beträf­fande avstyck­ning och klyv­ning gäl­ler denna para­graf endast i den mån ej annat föl­jer av 10 kap. 8 § eller 11 kap. 2 §. Lag (1995:1394).

33 §   Hur för­rätt­nings­kost­na­derna skall för­de­las beslu­tas senast när för­rätt­ningen avslu­tas eller instäl­les.

33 a §   Kända sakä­gare skall under­rät­tas skrift­li­gen om beslut som har med­de­lats i sam­band med att en för­rätt­ning har avslu­tats eller ställts in och om beslut som får över­kla­gas sär­skilt. En sådan under­rät­telse skall också läm­nas till andra som har rätt att över­klaga beslu­tet. Under­rät­tel­sen skall inne­hålla upp­gif­ter om inne­hål­let i beslu­tet och om hur beslu­tet kan över­kla­gas.

Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten bestäm­mer om under­rät­tel­sen skall ske genom van­ligt brev, genom del­giv­ning eller på något annat sätt.

I fall som avses i 6 kap. 7 § och 7 kap. 5 § tredje styc­ket behö­ver de som är sakä­gare endast där­för att de har del i en berörd sam­fäl­lig­het eller är inne­ha­vare av ett berört ser­vi­tut inte under­rät­tas. För den som har fram­ställt yrkande gäl­ler dock första styc­ket. Lag (2004:393).

Sär­skilda bestäm­mel­ser

34 §   För utred­ning av fråga, vars bedö­mande krä­ver sär­skild fack­kun­skap, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­ordna lämp­lig per­son som sak­kun­nig. Den som står i sådant för­hål­lande till saken eller någon sakä­gare att det är ägnat att rubba för­tro­en­det till hans opar­tisk­het i ären­det får inte anli­tas. Den sak­kun­nige skall när­vara vid sam­man­träde, om det kan antas vara av bety­delse för utred­ningen.

Ersätt­ning till sak­kun­nig bestäm­mes av myn­dig­he­ten. Anli­tas befatt­nings­ha­vare i all­män tjänst som sak­kun­nig, utgår ersätt­ning endast när sär­skild före­skrift är med­de­lad. Lag (1995:1394).

34 a §   Den stat­liga lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får upp­dra åt en annan myn­dig­het med kom­pe­tens inom lant­mä­te­ri­om­rå­det att utföra åtgär­der enligt 4 kap. 25 § första styc­ket, 27 och 28 §§.
Lag (2008:543).

35 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får ej som tolk anlita den beträf­fande vil­ken sådan omstän­dig­het före­lig­ger att hans till­för­lit­lig­het kan anses för­ringad.

Tolk har rätt att av all­männa medel få skä­ligt arvode samt ersätt­ning för kost­nad och tids­spil­lan. Vad som nu sagts gäl­ler dock ej den som anli­tas i tjäns­ten. Lag (1995:1394).

36 §   Ange­lä­gen­het som är gemen­sam för sakä­garna och har sam­band med för­rätt­ningen skall ombe­sör­jas av en eller flera sysslo­män, om fler­ta­let av de vid sam­man­träde när­va­rande sakä­garna beslu­tar det eller om lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten fin­ner att sysslo­man behövs.

Sysslo­man utses genom val av sakä­garna. Har flera sysslo­män utsetts, skall de gemen­samt ha hand om upp­dra­get, om ej annat bestämts. Kan sysslo­män­nen ej enas gäl­ler den mening som för­rätt­ningslant­mä­ta­ren biträ­der.

Sysslo­man kan skil­jas från sitt upp­drag, om fler­ta­let av de vid sam­man­träde när­va­rande sakä­garna kom­mer över­ens om det och lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten icke fin­ner åtgär­den obe­fo­gad. Har sysslo­man fått i upp­drag att ombe­sörja arbete som avses i 9 kap. och utför han icke upp­dra­get till­freds­stäl­lande, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten skilja sysslo­man­nen från upp­dra­get och för­ordna annan i hans ställe. Innan det sker, bör sakä­garna få till­fälle att yttra sig.

Öns­kar sysslo­man ersätt­ning, skall han begära sådan innan för­rätt­ningen avslu­tas eller instäl­les. Kan över­ens­kom­melse ej upp­nås, bestäm­mes ersätt­ningen av myn­dig­he­ten. Lag (1995:1394).

37 §   Sakä­garna skall till­han­da­hålla för för­rätt­ningen behöv­lig och lämp­lig hant­lang­ning, om sådan ej enligt sär­skilda bestäm­mel­ser skall utfö­ras genom det all­män­nas försorg. Hant­lang­ningen för­de­las mel­lan sakä­garna efter vad som är skä­ligt.

För­sum­mar sakä­gare att utföra den hant­lang­ning som ålagts honom, kan för­rätt­ningen för­kla­ras vilande i avvak­tan på att han full­gör sin skyl­dig­het. Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får dock ombe­sörja hant­lang­ningen, om det är lämp­ligt.

Utses sysslo­man för att ombe­sörja hant­lang­ningen, äger 9 kap. 3--6 §§ mot­sva­rande tillämp­ning. Lag (1995:1394).

38 §   För­rätt­nings­män­nen och deras biträ­den har rätt att, när det behövs med anled­ning av för­rätt­ningen, få till­träde till bygg­na­der, gå över ägor, utföra mät­ningar och mar­k­un­der­sök­ningar samt företa där­med sam­man­häng­ande eller jäm­för­liga åtgär­der. I träd­gård eller lik­nande plan­te­ring får inte träd ska­das eller fäl­las utan äga­rens sam­tycke. Även i övrigt ska skada und­vi­kas, om det är möj­ligt.

Rätt att gå över annans ägor har också var och en som för talan vid för­rätt­ningen.

Har skada upp­kom­mit genom en åtgärd som avses i första eller andra styc­ket och vill den ska­de­li­dande få ersätt­ning för ska­dan, ska han eller hon fram­ställa yrkande om detta innan för­rätt­ningen avslu­tas eller ställs in.

Polis­myn­dig­he­ten ska lämna den handräck­ning som behövs för att befo­gen­he­ter enligt första styc­ket ska kunna utövas.
Lag (2014:601).

39 §   Om det är av syn­ner­lig vikt för fas­tig­hets­bild­ningen att fråga som är före­mål för pröv­ning i annan ord­ning först avgö­res, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­klara för­rätt­ningen vilande i avvak­tan på att frå­gan avgö­res. Vill sakä­gare väcka talan för pröv­ning av fråga som icke kan avgö­ras vid för­rätt­ningen och vars behand­ling i sär­skild ord­ning kan för­an­leda att för­rätt­ningen för­kla­ras vilande, skall skä­ligt råd­rum läm­nas honom.

Har lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten med­de­lat beslut i fråga som får över­kla­gas sär­skilt, skall för­rätt­ningen vila i de delar som är bero­ende av frå­gans slut­liga lös­ning, om inte myn­dig­he­ten fin­ner att för­rätt­ningen kan fort­sätta utan bety­dande olä­gen­het eller mark- och mil­jö­dom­sto­len för­ord­nar att den skall fortgå.
Lag (2010:995).

40 §   Har fas­tig­het över­gått till ny ägare under för­rätt­ningen, får denne icke rubba vad den förre äga­ren med­gi­vit eller god­känt.

41 §   För­an­le­der fas­tig­hets­bild­ning som avses i 3 kap. 11 § änd­ring av gräns för en kom­mun, ska lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten under­rätta kom­mu­nen om fas­tig­hets­bild­ningen och dess inver­kan på indel­ningen i för­valt­nings­om­rå­den. Kom­mu­nen ska ges till­fälle att begära att med­gi­vande inhäm­tas enligt 3 kap. 11 §, om inte sådant med­gi­vande ändå ska inhäm­tas.
Lag (2013:378).

42 §   Har upp­hävts genom lag (1989:724).

Tredje avdel­ningen

Fas­tig­hets­re­gle­ring


5 kap. All­männa bestäm­mel­ser

Grun­derna för fas­tig­hets­re­gle­ring

1 §   Genom fas­tig­hets­re­gle­ring får
   1. mark över­fö­ras från en fas­tig­het eller sam­fäl­lig­het till en annan sådan enhet,
   2. ande­lar i sam­fäl­lig­he­ter över­fö­ras från en fas­tig­het till en annan,
   3. sam­fäl­lig­he­ter bil­das,
   4. ser­vi­tut bil­das, änd­ras eller upp­hä­vas, och
   5. bygg­na­der eller andra anlägg­ningar som hör till en fas­tig­het över­fö­ras till en annan fas­tig­het.

Som ett led i fas­tig­hets­re­gle­ring kan vissa för sakä­garna gemen­samma arbe­ten verk­stäl­las. Lag (2001:890).

2 §   För mark som genom över­fö­ring från­går fas­tig­het skall veder­lag utgå i mark eller andel i sam­fäl­lig­het, om ej ersätt­ning i pengar är mer ända­måls­en­lig. Vad som sålunda före­skri­vits äger mot­sva­rande tillämp­ning vid över­fö­ring av andel i sam­fäl­lig­het samt när mark över­fö­res från sam­fäl­lig­het och när sam­fäl­lig­het bil­das.

3 §   Rätt att påkalla fas­tig­hets­re­gle­ring har ägare av en fas­tig­het som berörs av regle­ringen. En sam­fäl­lig­hets­för­e­ning får efter beslut av för­e­nings­stäm­man påkalla fas­tig­hets­re­gle­ring som berör sam­fälld mark under för­e­ning­ens för­valt­ning.

Vid expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv får för­vär­va­ren begära sådan fas­tig­hets­re­gle­ring vari­ge­nom olä­gen­het av för­vär­vet kan undan­rö­jas, mins­kas eller före­byg­gas.

Kom­mu­nen kan påkalla fas­tig­hets­re­gle­ring som behövs för att mark och vat­ten skall kunna använ­das för bebyg­gelse på ett ända­måls­en­ligt sätt.

Läns­sty­rel­sen kan påkalla fas­tig­hets­re­gle­ring som läns­sty­rel­sen fin­ner vara av större bety­delse från all­män syn­punkt. Lag (1989:724).

4 §   Fas­tig­hets­re­gle­ring får ske, under för­ut­sätt­ning att lämp­li­gare fas­tig­hets­in­del­ning eller eljest mer ända­måls­en­lig mar­kan­vänd­ning vin­nes samt att för­de­larna härav över­vä­ger de kost­na­der och olä­gen­he­ter som regle­ringen med­för.

Åtgär­den är dock ej tillå­ten, om den skulle väsent­ligt för­svåra eller för­dyra en mer omfat­tande regle­ring som behövs och som kan vän­tas inom en nära fram­tid.

4 a §   Bestäm­mel­sen i 4 § första styc­ket ska inte tilläm­pas om det i en detalj­plan har med­de­lats bestäm­mel­ser om fas­tig­hets­in­del­ning eller ser­vi­tut och fas­tig­hets­bild­nings­be­slut med­de­las under detalj­pla­nens genom­fö­ran­de­tid. Lag (2010:1003).

5 §   Fas­tig­hets­re­gle­ring som begärts av sakä­gare får genom­fö­ras endast om den är nöd­vän­dig för att en fas­tig­het som till­hör sökan­den ska för­bätt­ras. Kra­vet på att fas­tig­he­ten ska för­bätt­ras gäl­ler inte om regle­ringen har begärts av en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning och berör en sam­fäl­lig­het som inte längre är av gemen­sam bety­delse för delä­gar­fas­tig­he­terna. Kra­vet gäl­ler inte hel­ler om fas­tig­hets­re­gle­ringen behövs för att få fas­tig­he­ten att stämma bättre över­ens med gäl­lande detalj­plan eller järn­vägs­plan.

Har regle­ringen påkal­lats av annan än sakä­gare eller inne­bär ansö­kan av sakä­gare att regle­ringen, för att inte möta hin­der enligt 4 § andra styc­ket, ska göras mer omfat­tande än som krävs för att sökan­dens fas­tig­het ska för­bätt­ras, får regle­ringen inte äga rum, om de sakä­gare som har ett väsent­ligt intresse i saken mera all­mänt mot­sät­ter sig regle­ringen och har beak­tans­värda skäl för det. Vid pröv­ningen av sådan fråga ska främst deras mening beak­tas som har störst nytta av regle­ringen.

Andra styc­ket gäl­ler inte, om beho­vet av fas­tig­hets­re­gle­ring är syn­ner­li­gen ange­lä­get. Lag (2010:1003).

6 §   Fas­tig­hets­re­gle­ring skall ske i den omfatt­ning som avses med ansök­ningen. Sker regle­ringen i syfte att åstad­komma en all­män för­bätt­ring av fas­tig­hets­be­stån­det inom ett område, skall beak­tas att regle­rings­om­rå­det avpas­sas efter upp­rät­tade pla­ner, fas­tig­hets­in­del­ning­ens beskaf­fen­het, natur­för­hål­lan­dena samt befint­liga och avsedda anlägg­ningar så att största möj­liga för­del upp­kom­mer utan att för­rätt­nings­ar­be­tet onö­digt för­svå­ras.

Kan syf­tet med fas­tig­hets­re­gle­ringen vin­nas genom olika utfö­ran­den, skall regle­ringen verk­stäl­las på det sätt som för­an­le­der minsta olä­gen­het utan att lön­sam­he­ten eller utby­tet i övrigt oskä­ligt för­säm­ras.

7 §   Fas­tig­hets­re­gle­ring får icke verk­stäl­las så, att mark till­sam­mans med bygg­nad som finns på mar­ken över­fö­res till annan fas­tig­het eller sam­fäl­lig­het. Mark på vil­ken finns bygg­nad som till­hör inne­ha­vare av ser­vi­tut eller nytt­jan­de­rätt får dock över­fö­ras, om bygg­na­dens ägare till­för­säk­ras mot­sva­rande rätt att efter regle­ringen behålla bygg­na­den på samma mark.

Under för­ut­sätt­ning att väsent­lig olä­gen­het för sakä­gare ej upp­kom­mer, får mark över­fö­ras utan hin­der av bestäm­mel­serna i första styc­ket, om bygg­na­den har endast obe­tyd­ligt värde eller om över­fö­ringen i bety­dande mån under­lät­tar möj­lig­he­terna att vinna ända­måls­en­lig fas­tig­hets­in­del­ning. Vid sådan över­fö­ring över­går bygg­na­den i till­trä­da­rens ägo, även om den ej hörde till den fas­tig­het från vil­ken över­fö­ringen sker.

Mark där det finns elekt­risk stark­ströms­led­ning, för vil­ken kon­ces­sion fordras, får över­fö­ras endast om led­ning­ens ägare till­för­säk­ras rätt att efter regle­ringen behålla led­ningen på samma mark. Lag (1973:1146).

8 §   Vid fas­tig­hets­re­gle­ringen iakt­ta­ges att varje däri ingå­ende fas­tig­het får sådan sam­man­sätt­ning och utform­ning att den ej i mindre mån än före regle­ringen läm­par sig för det ända­mål vartill den är avsedd att använ­das. Fas­tig­he­ten får icke änd­ras så, att dess gra­de­rings­värde mins­kas väsent­ligt eller ökas i sådan omfatt­ning att avse­värd olä­gen­het upp­kom­mer för äga­ren. Vad som sålunda före­skri­vits utgör icke hin­der mot för­ord­nande enligt 8 kap. att fas­tig­het eller del därav skall avstås genom inlö­sen.

8 a §   Mark som skulle ha kun­nat inlö­sas enligt 6 kap. 13 § första styc­ket 1 plan- och bygg­la­gen (2010:900) får över­fö­ras genom fas­tig­hets­re­gle­ring utan hin­der av bestäm­mel­serna i 7 och 8 §§. Det­samma gäl­ler i fråga om upp­hä­vande av ser­vi­tut som besvä­rar sådan mark. Bestäm­mel­serna i 7 och 8 §§ utgör inte hel­ler något hin­der mot att ser­vi­tut bil­das för en sådan all­män tra­fi­kan­lägg­ning som avses i 14 kap. 18 § plan- och bygg­la­gen. Lag (2010:1003).

8 b §   Mark som enligt lagen (1995:1649) om byg­gande av järn­väg får inlö­sas för järn­vägs­än­da­mål får över­fö­ras genom fas­tig­hets­re­gle­ring trots bestäm­mel­serna i 5 kap. 7 och 8 §§. Det­samma gäl­ler i fråga om bildande av ser­vi­tut på sådan mark och upp­hä­vande av ser­vi­tut som besvä­rar sådan mark. Lag (1995:1650).

8 c §   Om en del av en fas­tig­het efter sådan fas­tig­hets­re­gle­ring som avses i 8 b § inte lämp­li­gen skulle kunna använ­das till­sam­mans med fas­tig­he­ten i övrigt eller själv­stän­digt, skall fas­tig­hets­de­len på fas­tig­hets­ä­ga­rens begä­ran genom fas­tig­hets­re­gle­ringen över­fö­ras till den fas­tig­het som järn­vä­gen skall byg­gas på. Lag (1995:1650).

Vär­de­ring och ersätt­ning mel­lan sakä­gare

9 §   I den utsträck­ning det är nöd­vän­digt för genom­fö­rande av fas­tig­hets­re­gle­ring skall sär­skilda gra­de­rings­vär­den fast­stäl­las för områ­den som ingår i regle­ringen.

Gra­de­rings­vär­det för ett område bestäm­mes med hän­syn sär­skilt till områ­dets avkast­ning och mark­nads­värde.

Vär­de­ringen grun­das på områ­dets beskaf­fen­het i obe­byggt skick och dess tjän­lig­het för det ända­mål vartill det lämp­li­gen bör använ­das. Berör regle­ringen till någon del mark som bör använ­das till jord­bruk, får dock all mark som ingår i regle­ringen vär­de­ras efter mar­kens tjän­lig­het för jord­bruks­än­da­mål, om sär­skilda skäl för­an­le­der det.

Vid vär­de­ringen beak­tas även till­fäl­liga för­hål­lan­den, om ej sär­skilda skäl för­an­le­der att vär­dena grun­das enbart på för­hål­lan­den av bestå­ende natur. Område som är avsett för skogs­bruk vär­de­ras som om det vore bevuxet med skog vil­ken med hän­syn till mar­kens god­hets­grad är av nor­mal beskaf­fen­het enligt för­hål­lan­dena i orten.

Fas­tig­hets gra­de­rings­värde utgör sum­man av gra­de­rings­vär­dena för fas­tig­he­ten enskilt till­hö­riga områ­den och på fas­tig­he­ten belö­pande ande­lar i mot­sva­rande vär­den för sam­fälld mark. Lag (1971:917).

10 §   Om vär­det av den mark och de ande­lar i sam­fälld mark som genom fas­tig­hets­re­gle­ring läggs till en fas­tig­het inte mot­sva­rar vär­det av vad som genom regle­ringen från­går fas­tig­he­ten, utjäm­nas skill­na­den genom ersätt­ning i pengar. På samma sätt utjäm­nas vär­de­för­änd­ring som för­an­leds av ser­vi­tut­såt­gärd eller av att bygg­nad eller annan anlägg­ning genom regle­ringen över­går till någon annan ägare.

Ersätt­ning enligt första styc­ket bestäms på grund­val av vär­de­ring (lik­vid­vär­de­ring). Lag (1992:1212).

10 a §   Vid vär­de­ring av egen­dom enligt 10 § gäl­ler andra och tredje styc­kena.

Vid vär­de­ring av egen­dom som kan tas i anspråk enligt 14 kap. 14, 15, 16, 17 eller 18 § plan- och bygg­la­gen (2010:900) och vid vär­de­ring i andra fall där det är uppen­bart att egen­do­men i stäl­let skulle ha kun­nat tas i anspråk genom expro­pri­a­tion eller något annat lik­nande tvångs­för­värv, tilläm­pas 4 kap.
expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719).

Vid vär­de­ring av egen­dom som inte kun­nat tas i anspråk på sätt som sägs i andra styc­ket tilläm­pas 4 kap.
expro­pri­a­tions­la­gen med undan­tag för 1 § andra styc­ket och, såvitt gäl­ler vär­desteg­ring, 2 §. Det ska även tas skä­lig hän­syn till det sär­skilda värde som egen­do­men har för den till­trä­dande fas­tig­he­ten. Lag (2010:1003).

10 b §   Om en nytt­jan­de­rätt eller ett ser­vi­tut efter fas­tig­hets­re­gle­ringen skall fort­sätta att gälla i mark eller bygg­nad till följd av ett för­ord­nande enligt 33 a § eller 7 kap. 13 §, skall lik­vid­vär­det mins­kas. Minsk­ningen skall mot­svara den belast­ning som rät­tig­he­ten med­för för till­trä­da­ren, i den mån minsk­ning kan ske utan att skada upp­kom­mer för den som har en ford­ran med bättre rätt än rät­tig­he­ten. Kan minsk­ning inte ske fullt ut, skall den ersätt­ning som till följd härav skall beta­las för­de­las mel­lan sakä­garna efter vad som är skä­ligt med hän­syn till den nytta som varje sakä­gare har av regle­ringen. Lag (1992:1212).

11 §   Genom­fö­res regle­ringen på sådant sätt att ägare av fas­tig­het lider för­lust genom att fas­tig­he­tens värde mins­kas utan att han kan få gott­gö­relse enligt andra bestäm­mel­ser eller genom att han åläg­ges betala belopp som över­sti­ger fas­tig­he­tens vär­de­höj­ning, skall resul­ta­tet av den eko­no­miska upp­gö­rel­sen enligt 10 § jäm­kas så, att för­lus­ten täc­kes.
Över­sti­ger den enligt 10 § beräk­nade ersätt­ningen för vad som genom över­fö­ring från­går fas­tig­het i väsent­lig mån den vär­de­minsk­ning som över­fö­ringen inne­bär för fas­tig­he­ten, skall jämk­ning ske, om det är skä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna.

Om kost­na­den för att anskaffa egen­dom, som vid regle­ringen använ­des för för­stärk­ning av fas­tig­het, icke över­ens­stäm­mer med lik­vid­vär­det, skall jämk­ning enligt första styc­ket också ske, såvida det ej med­för avse­värd olä­gen­het för sakä­gare.

12 §   Om det vid fas­tig­hets­re­gle­ring upp­kom­mer sådan skada för sakä­gare som inte ersätts enligt 10 eller 11 §, skall även den ska­dan ersät­tas.

Är inne­ha­va­ren av en rät­tig­het, som mins­kar fas­tig­he­tens värde, berät­ti­gad till ersätt­ning enligt första styc­ket, skall det lik­vid­värde som till­go­do­räk­nas fas­tig­he­tens ägare mins­kas med det belopp som mot­sva­rar den vär­de­minsk­ning för fas­tig­he­ten som rät­tig­he­ten inne­bu­rit.
Om lik­vid­vär­det inte kan mins­kas utan att skada upp­kom­mer för inne­ha­va­ren av en ford­ran med bättre rätt, mins­kas i stäl­let ersätt­ningen till rät­tig­hets­ha­va­ren med mot­sva­rande belopp.

Skyl­dig­he­ten att betala ersätt­ning, som inte mot­sva­ras av minsk­ning i lik­vid­värde enligt andra styc­ket, för­de­las mel­lan sakä­garna efter vad som är skä­ligt med hän­syn till deras nytta av att regle­ringen genom­förs på sådant sätt att ersätt­ningen skall läm­nas. Lag (1992:1212).

12 a §   Efter sär­skilt yrkande får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten, om det är lämp­ligt, hän­visa sakä­gare att vid sär­skild för­rätt­ning föra talan om sådan ersätt­ning för skada och intrång som är svår att upp­skatta i sam­band med fas­tig­hets­re­gle­ringen. Ansö­kan om sär­skild för­rätt­ning skall göras inom den tid, högst tio år, som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten bestäm­mer.

Avser regle­ringen en fas­tig­het som sva­rar för en ford­ran, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten besluta enligt första styc­ket endast om ford­rings­ha­va­ren med­ger det. Besvä­ras fas­tig­he­ten av en gemen­sam inteck­ning, fordras dess­utom de med­gi­van­den från fas­tig­hets­ä­gare och ford­rings­ha­vare som före­skrivs för relax­a­tion i 22 kap. 11 § jor­da­bal­ken. Om beslu­tet är väsent­li­gen utan bety­delse för någon rätt­sä­gare, krävs dock inte något med­gi­vande av denne. Lag (1995:1394).

12 b §   Denna lag är inte tillämp­lig i fråga om ersätt­ning för skada eller intrång som upp­kom­mer efter fas­tig­hets­re­gle­ringen och som inte har kun­nat för­ut­ses vid denna. Lag (1992:1212)

12 c §   Om det är lämp­ligt och berörda sakä­gare med­ger det, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten vid fas­tig­hets­re­gle­ringen även pröva ett av en sakä­gare fram­ställt yrkande om ersätt­ning som har sam­band med regle­ringen men som rör ett rätts­för­hål­lande som inte skall prö­vas enligt denna lag.

Vid pröv­ning enligt första styc­ket tilläm­pas bestäm­mel­serna i 4 och 15-​-18 kap. Kost­na­den för lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens pröv­ning skall beta­las av berörda sakä­gare soli­da­riskt. Om sakä­garna inte har kom­mit över­ens om något annat, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten på yrkande av någon av dem besluta att kost­na­den slut­ligt skall för­de­las efter de grun­der som anges i 13 §. Lag (1995:1394)

13 §   Kost­na­derna för fas­tig­hets­re­gle­ring beta­las av sakä­garna efter vad som är skä­ligt med hän­syn främst till den nytta varje sakä­gare har av regle­ringen.

Om det är lämp­ligt, får kost­nad för sär­skild åtgärd för­de­las för sig.
Hade åtgär­den kun­nat utfö­ras utan sam­band med regle­ringen och skulle annan grund för för­del­ningen av kost­na­den då ha gällt, får den grun­den tilläm­pas.

14 §   Om fas­tig­hets­re­gle­ring sker i sam­band med expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv, skall för­vär­va­ren efter vad som är skä­ligt åläg­gas att betala kost­na­der enligt 13 § och utge ersätt­ning enligt 12 §, såvida regle­ringen med­för att olä­gen­het av för­vär­vet undan­rö­jes, mins­kas eller före­byg­ges. Skyl­dig­het kan också åläg­gas honom att betala den mer­kost­nad som för­an­le­des av att jämk­ning sker enligt 11 § för att hindra att fas­tig­hets­ä­gare lider för­lust.

Innan någon enligt första styc­ket åläg­ges att betala ersätt­ning eller kost­nad, skall han få till­fälle att vid för­rätt­ningen yttra sig i frå­gan.

15 §   Mel­lan ägarna av de fas­tig­he­ter som ingår i regle­ringen skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten upp­rätta avräk­ning utvi­sande vad som skall mot­ta­gas och utges i ersätt­ningar för varje fas­tig­het. Berör ersätt­nings­be­slut annan än fas­tig­hets­ä­gare, skall avräk­ningen avse även honom. Avräk­ningen skall omfatta även kost­nad som avses i 13 §, om och i den mån det lämp­li­gen kan ske och belop­pet fast­ställts av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten eller bli­vit slut­ligt bestämt genom god­kän­nande eller på annat sätt.

För belopp som skall beta­las enligt första styc­ket fast­stäl­les för­fal­lo­dag. Om betal­nings­skyl­dig­he­ten behö­ver för­de­las på längre tid, avpas­sas för­fal­lo­da­garna så, att minst en fem­te­del av belop­pet erläg­ges årli­gen.

Om betal­ningen inte sker inom den tid som har fast­ställts enligt andra styc­ket, utgår ränta på obe­talt belopp från för­fal­lo­da­gen enligt 6 § rän­te­la­gen (1975:635). Har till­träde ägt rum före för­fal­lo­da­gen, utgår ränta på ersätt­ningen även enligt 5 § rän­te­la­gen från dagen för till­trä­det till dess att betal­ning sker eller för­fal­lo­da­gen inträ­der. Om till­träde har skett endast del­vis och skyl­dig­het att i sådant fall betala ränta på hela ersätt­ningen skulle vara oskä­lig, får rän­te­be­lop­pet jäm­kas. Lag (1995:1394).

16 §   Om en fas­tig­het, som under­går vär­de­minsk­ning genom regle­ringen eller som helt eller del­vis inlö­ses, sva­rar för en ford­ran, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten besluta att sådan ersätt­ning jämte ränta som, efter avräk­ning om sådan behövs, till­kom­mer fas­tig­hets­ä­ga­ren och som ej utgör ersätt­ning enligt 12 § första styc­ket, 27 § eller 30 § tredje styc­ket skall inbe­ta­las till den myn­dig­het som rege­ringen bestämt. Detta gäl­ler dock inte, om inne­ha­varna av samt­liga ford­ringar, för vilka fas­tig­he­ten sva­rar, med­gi­vit att ersätt­ning utbe­ta­las direkt till fas­tig­hets­ä­ga­ren. Besvä­ras fas­tig­he­ten av gemen­sam inteck­ning, fordras dess­utom de med­gi­van­den från fas­tig­hets­ä­gare och ford­rings­ha­vare som före­skrivs för relax­a­tion i 22 kap. 11 § jor­da­bal­ken. Om regle­ringen är väsent­li­gen utan bety­delse för någon rätt­sä­gare, krävs dock inte något med­gi­vande av denne.

Inbe­talda medel för­de­las av läns­sty­rel­sen. Där­vid äger bestäm­mel­serna om för­del­ning av köpeskil­ling för fast egen­dom som sålts på exe­ku­tiv auk­tion mot­sva­rande tillämp­ning. Har medel inbe­ta­lats för fas­tig­het som i sin hel­het inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regle­ringen, har dock inne­ha­vare av ford­ran, som utan inskriv­ning är för­e­nad med rätt till betal­ning ur fas­tig­he­ten, rätt att för kapital­vär­det av belopp, som fast­ställts men ännu ej för­fal­lit till betal­ning, få utdel­ning med samma rätt som för ford­ringen i övrigt. Kapital­vär­det beräk­nas efter en rän­te­fot av fem pro­cent om året. Sam­man­träde för för­del­ningen hål­les så snart det kan ske. Kal­lelse till sam­man­trä­det sän­des till rätt­sä­garna minst två vec­kor i för­väg.

Även i annat fall än som avses i första styc­ket får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­ordna att in- och utbe­tal­ningar av belopp, som skall utgå med anled­ning av regle­ringen, skall ske genom myn­dig­hets för­med­ling. När­mare före­skrif­ter härom med­de­las av rege­ringen.

Skall medel inbe­ta­las till myn­dig­het på grund av bestäm­mel­serna i denna para­graf, ankom­mer det på myn­dig­he­ten att vid­taga behöv­liga åtgär­der för att uttaga med­len hos den betal­nings­skyl­dige. Lag (1995:1394).

17 §   Om sam­fälld mark som för­val­tas av en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning berörs av en för­rätt­ning, skall för­e­ningen utge ersätt­ning för mark som till­förs sam­fäl­lig­he­ten och ta emot ersätt­ning för mark som från­går den.
Det­samma gäl­ler ersätt­ning med anled­ning av att ser­vi­tut bil­das, änd­ras eller upp­hävs.

För­val­tas sam­fäl­lig­he­ten av en sty­relse eller för­val­tare med befo­gen­het att upp­bära medel som till­kom­mer sam­fäl­lig­he­ten, skall ersätt­ningen beta­las ut till sty­rel­sen eller för­val­ta­ren, om inte någon delä­gare begär att den ersätt­ning som belö­per på hans andel skall utbe­ta­las till honom. Endast om en sådan begä­ran fram­ställs, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten i ersätt­nings­be­slu­tet ange varje delä­ga­res andel.

Ersätt­ning som enligt 16 § första styc­ket skall inbe­ta­las till myn­dig­het skall räk­nas av innan utbe­tal­ning sker till en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning, sty­relse eller för­val­tare. Lag (1995:1394).

Över­ens­kom­melse mel­lan sakä­gare m. m.

18 §   Från nedan angivna bestäm­mel­ser i detta kapi­tel till skydd för enskilt intresse får avsteg göras i föl­jande avse­en­den
   1. 4 § första styc­ket och 5 § första styc­ket, om ägarna av de fas­tig­he­ter som berö­res av regle­ringen med­ger det,
   2. 6 § andra styc­ket, 7 och 10-12 §§ samt 15 § tredje styc­ket, om de sakä­gare vil­kas rätt är bero­ende av åtgär­den sam­tyc­ker till det,
   3. 8 §, om fas­tig­he­tens ägare och, om fas­tig­he­ten är upp­lå­ten med tomträtt, även tomträtts­ha­va­ren med­ger det,
   4. 13 och 14 §§, om det med­ges av den som åläg­ges att betala mer än han annars skulle ha varit skyl­dig att betala och om avvi­kel­sen från bestäm­mel­serna icke sker i otill­bör­ligt syfte.

Avser regle­ringen fas­tig­het som sva­rar för ford­ran, får avsteg från 10-14 §§ med stöd av äga­rens sam­tycke ske endast om även ford­ring­ens inne­ha­vare med­ger det. Besvä­ras fas­tig­he­ten av gemen­sam inteck­ning, fordras dess­utom de med­gi­van­den från fas­tig­hets­ä­gare och ford­rings­ha­vare som i 22 kap. 11 § jor­da­bal­ken före­skri­ves för relax­a­tion. Med­gi­vande av rätt­sä­gare fordras ej, om regle­ringen är väsent­li­gen utan bety­delse för honom.

Äga­res och tomträtts­ha­vares med­gi­vande enligt första styc­ket 3 till minsk­ning av fas­tig­hets gra­de­rings­värde skall upp­rät­tas skrift­li­gen. Beträf­fande rät­ten att lämna sådant med­gi­vande gäl­ler samma vill­kor som för över­lå­telse av fast egen­dom.
Sådant sam­tycke av sambo som avses i 23 § sam­bo­la­gen (2003:376) krävs dock endast om ärende om anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del av anmä­lan enligt 5 § andra styc­ket samma lag var upp­ta­get på inskriv­nings­dag när med­gi­van­det gjor­des.

Med­gi­vande eller sam­tycke enligt första styc­ket till åtgärd som berör sam­fälld mark skall, om sam­fäl­lig­he­ten för­val­tas av en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning, läm­nas av för­e­ningen i stäl­let för av delä­garna. Lag (2003:380).

19 §   Avser fas­tig­hets­re­gle­ringen en fas­tig­het som har upp­lå­tits med tomträtt, tilläm­pas 16 § i fråga om ersätt­ning som till­kom­mer tomträtts­ha­va­ren samt 12 a § andra styc­ket och 18 § andra styc­ket beträf­fande ford­ran i tomträt­ten. Lag (1992:1212).

20 §   Om fas­tig­hets gra­de­ring­värde ökas med tillämp­ning av 18 § första styc­ket 3, skall i lag eller annan för­fatt­ning före­skrivna inskränk­ningar i rät­ten att för­värva fast egen­dom äga mot­sva­rande tillämp­ning. Skulle till­stånd eller annan pröv­ning av myn­dig­het fordras vid för­värv genom köp, skall frå­gan om till­stånd till ökningen under­stäl­las myn­dig­he­ten. Lag (1979:232).

Inskränk­ningar i rät­ten att nyttja egen­dom

21 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten kan för­ordna att skogs­av­verk­ning eller jord-, grus- eller sand­täkt icke får bedri­vas eller att för sådan åtgärd skall gälla sär­skilda vill­kor som myn­dig­he­ten bestäm­mer.

För­ord­nande enligt första styc­ket får med­de­las endast om det kan befa­ras att regle­ringen eljest väsent­ligt för­svå­ras eller att orik­tiga ersätt­nings­be­lopp fast­stäl­les. Lag (1995:1394).

22 §   Om det behövs för att under­lätta för­rätt­ningen och säker­ställa dess resul­tat, kan lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­bjuda att bygg­na­der upp­förs, byggs till, byggs om eller sätts i stånd utan myn­dig­he­tens med­gi­vande. Sådant med­gi­vande får väg­ras endast om åtgär­den väsent­ligt för­svå­rar regle­ringen. Lag (1995:1394).

23 §   Har för­ord­nande enligt 21 eller 22 § till­kän­na­gi­vits vid sam­man­träde, gäl­ler det ome­del­bart. Med­de­las för­ord­nan­det i annan ord­ning, gäl­ler det mot var och en som fått kän­ne­dom om det.

För­ord­nan­det skall upp­hä­vas när ända­må­let för­fal­lit. Om för­ord­nan­det ej upp­hävts, gäl­ler det till dess ersätt­nings­frå­gor angå­ende den mark som berö­res av för­ord­nan­det slut­ligt avgjorts. I den mån för­ord­nan­det omfat­tar mark som skall över­fö­ras, upp­hör för­bu­det i stäl­let vid till­trä­det.

Riv­ning och flytt­ning av bygg­nad

24 §   Beslut om riv­ning av bygg­nad får med­de­las, om möj­lig­he­terna att vinna ända­måls­en­lig fas­tig­hets­in­del­ning där­i­ge­nom väsent­ligt under­lät­tas och bygg­na­den är obe­höv­lig för den fas­tig­het till vil­ken den hör. Är bygg­na­dens värde obe­tyd­ligt, får sådant beslut med­de­las, om ända­måls­en­lig fas­tig­hets­in­del­ning främ­jas genom att bygg­na­den rives.
Riv­ning får ej beslu­tas, om väsent­lig olä­gen­het upp­kom­mer för sakä­gare.

Rives bygg­nad, är äga­ren berät­ti­gad till ersätt­ning mot­sva­rande bygg­na­dens värde för honom. I övrigt äger 12 § mot­sva­rande tillämp­ning i fall som här avses. Ersätt­nings­skyl­dig­he­ten för­de­las enligt samma grun­der som före­skri­vits beträf­fande de i 13 § avsedda kost­na­derna.

Med sam­tycke av de sakä­gare vil­kas rätt berö­res får bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena åsi­do­sät­tas med den begräns­ning som föl­jer av 18 § andra styc­ket och 19 §.

25 §   Beslut om flytt­ning av bygg­nad eller annan anlägg­ning får med­de­las, om flytt­ningen väsent­ligt under­lät­tar möj­lig­he­terna att vinna ända­måls­en­lig fas­tig­hets­in­del­ning samt för­de­larna över­vä­ger de kost­na­der och olä­gen­he­ter som är för­e­nade med flytt­ningen. Flytt­ning får dock ej beslu­tas, om väsent­lig olä­gen­het upp­kom­mer för sakä­gare.

Har bygg­nad upp­förts i strid mot för­ord­nande enligt 22 §, får beslut om flytt­ning av bygg­na­den med­de­las utan hän­syn till de kost­na­der och olä­gen­he­ter som upp­kom­mer för sakä­gare. Det­samma gäl­ler bygg­nad som istånd­satts i strid mot dylikt för­ord­nande, såvida äga­ren med stöd av första styc­ket kun­nat åläg­gas flytta bygg­na­den, om istånd­sät­tan­det ej ägt rum.

På begä­ran av äga­ren får även eljest flytt­ning av bygg­nad eller annan anlägg­ning beslu­tas, om flytt­ningen är av bety­delse för honom.

26 §   I beslut om flytt­ning skall anges när flytt­ningen skall vara slut­förd.

Flytt­ning får utfö­ras som gemen­samt arbete enligt 9 kap., om äga­ren begär det innan för­rätt­ningen avslu­tats eller det eljest är lämp­ligt.

27 §   Ägare av bygg­nad eller annan anlägg­ning som flyt­tas är berät­ti­gad till ersätt­ning för de kost­na­der som flytt­ningen beräk­nas komma att orsaka honom.

Är bygg­na­den i sådant skick att ombygg­nad eller för­bätt­ring behövs, skall flytt­nings­er­sätt­ningen jäm­kas. Jämk­ning skall också ske, om det före­lig­ger anbud om för­värv av bygg­nad till visst pris samt det är för­del­ak­ti­gare att sälja bygg­na­den enligt anbu­det och upp­föra nybygg­nad än att flytta den gamla bygg­na­den eller om det fram­går av omstän­dig­he­terna att äga­ren icke kom­mer att åter­upp­föra den.

Ersätt­nings­skyl­dig­he­ten för­de­las enligt samma grun­der som före­skri­vits beträf­fande de i 13 § avsedda kost­na­derna.
Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten kan för­ordna att ersätt­ningen icke skall ingå i avräk­ning enligt 15 §. I sådant för­ord­nande anges när ersätt­ningebn skall beta­las. Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får före­skriva att skä­lig del av ersätt­ningen skall beta­las först sedan flytt­ningen utförts. För­sum­mar bygg­na­dens ägare att verk­ställa flytt­ningen inom den bestämda tiden, för­fal­ler hans rätt till ersätt­nings­be­lopp beträf­fande vil­ket sådan före­skrift med­de­lats. Lag (1995:1394).

28 §   Om flytt­ning av bygg­nad beslu­tats med stöd av 25 § andra styc­ket, har äga­ren ej rätt till ersätt­ning för flytt­nings­kost­na­derna. I fråga om bygg­nad som utan med­gi­vande satts i stånd under pågående regle­ring utgår dock ersätt­ning, som bestäm­mes med hän­syn till bygg­na­dens beskaf­fen­het före istånd­sät­tan­det.

Vid för­del­ning av skyl­dig­he­ten att betala ersätt­ning för flytt­ning enligt 25 § tredje styc­ket får ingen annan än äga­ren belas­tas med högre ersätt­nings­be­lopp än som sva­rar mot nyt­tan för honom.

Träf­far de sakä­gare vil­kas rätt berö­res över­ens­kom­melse om flytt­nings­er­sätt­ning­ens stor­lek eller om ersätt­nings­skyl­dig­he­tens för­del­ning, gäl­ler över­ens­kom­mel­sen, såvitt angår fas­tig­het vars ägare skall utge ersätt­ning, med den begräns­ning som föl­jer av 18 § andra styc­ket och 19 §.

29 §   Beslut om riv­ning eller flytt­ning upp­ta­ges i fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet. Det­samma gäl­ler beslut om ersätt­ning enligt 27 §.

Till­träde

30 §   Till­träde sker vid den tid­punkt som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten bestäm­mer. Innan till­träde sker, skall fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet ha vun­nit laga kraft. Om ej sär­skilda skäl för­an­le­der annat, får till­träde ej bestäm­mas till senare tid­punkt än ett år från det upp­gift om regle­ringen införts i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del. I beslut om till­träde skall för­be­håll göras för den rätt som enligt 7 kap. 29 § andra styc­ket jor­da­bal­ken kan till­komma hyres­gäst.

Har bestäm­melse om till­träde icke med­de­lats, sker till­träde när upp­gift om regle­ringen införts i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del.

Sker till­träde icke sam­ti­digt beträf­fande all egen­dom som ingår i regle­ringen och upp­kom­mer där­i­ge­nom väsent­lig olä­gen­het för sakä­gare, har denne rätt till skä­lig ersätt­ning. Ersätt­ningen skall beta­las av den som har nytta av att till­träde ej sker sam­ti­digt. Fråga om ersätt­ning upp­ta­ges endast om yrkande fram­stäl­les.

Har till­träde skett och är det ej uppen­bart att den ersätt­ning som den till­trä­dande har att utge med anled­ning av fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet blir obe­tyd­lig, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten på yrkande av den till­trä­dande, fas­tig­hets­ä­ga­ren eller annan som berö­res av till­trä­det före­skriva att den till­trä­dande skall utge för­skott på den ersätt­ning som slut­ligt fast­stäl­les. Har för­skott bestämts, får den slut­liga ersätt­ningen ej bestäm­mas till lägre belopp än för­skot­tet.
Lag (2000:233).

30 a §   Om det på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter är lämp­ligt, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten medge att till­träde sker utan hin­der av att fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet ej har vun­nit laga kraft (för­tida till­träde). Beslut om för­tida till­träde får med­de­las före för­rätt­ning­ens avslu­tande endast om fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet får över­kla­gas sär­skilt.

Om det ej är uppen­bart att den ersätt­ning som den till­trä­dande har att utge med anled­ning av fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet blir obe­tyd­lig, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten på yrkande av den till­trä­dande, fas­tig­hets­ä­ga­ren eller annan som berö­res av till­trä­det före­skriva att den till­trä­dande innan för­tida till­träde sker skall utge för­skott på den ersätt­ning som slut­ligt fast­stäl­les. Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten skall vidare före­skriva att den till­trä­dande hos läns­sty­rel­sen skall ställa säker­het för den ytter­li­gare ersätt­ning jämte ränta som kan komma att fast­stäl­las samt för det ska­de­stånd som kan komma att utgå, om fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet eller beslut om till­träde änd­ras. I fråga om sådan säker­het äger 7 kap. 7 och 8 §§ expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) mot­sva­rande tillämp­ning.

Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten skall ange den tid inom vil­ken den till­trä­dande senast skall ha full­gjort vad lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten har före­skri­vit. Har ålig­gan­dena ej full­gjorts inom utsatt tid, är med­gi­van­det för­fal­let. Med­gi­vande till för­tida till­träde får utnytt­jas när ålig­gan­dena har full­gjorts, även om beslu­tet om för­tida till­träde icke har vun­nit laga kraft.

Har för­skott bestämts enligt denna para­graf, får den slut­liga ersätt­ningen ej bestäm­mas till lägre belopp än för­skot­tet. Detta gäl­ler dock endast om till­träde har skett eller för­skot­tet ändå har beta­lats.
Lag (1995:1394).

30 b §   Är mark som över­förs genom fas­tig­hets­re­gle­ring belas­tad med nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft och skall rät­tig­he­ten enligt 7 kap. 29 § jor­da­bal­ken inte gälla mot till­trä­da­ren, upp­hör rät­tig­he­ten vid den tid­punkt som enligt 30 eller 30 a § gäl­ler för till­trä­det eller vid den senare tid­punkt som lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten före­skri­ver. Utgörs rät­tig­he­ten av jord­bruks­ar­rende, inträ­der arren­da­torns skyl­dig­het att avträda mar­ken dock tidi­gast på den far­dag som inträf­far när­mast efter sex måna­der från det att arren­da­torn fick under­rät­telse om att regle­ringen påkal­lats.
Lag (1995:1394).

31 §   Den som avträ­der mark får under ett år ha kvar bygg­nad eller annan anlägg­ning som skall flyt­tas samt upp­lag. Finns väx­ande gröda på åker som till­trä­des, får avträ­da­ren bärga grö­dan.

Första styc­ket gäl­ler endast om lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten ej bestäm­mer annat.

Om det främ­jar genom­fö­ran­det av regle­ringen, kan den som avträ­der skog­be­vuxen mark berät­ti­gas att under en tid av högst fem år från det upp­gift om regle­ringen införts i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del uttaga utstämp­lad skog på mar­ken till sär­skilt angi­vet värde. Före­lig­ger på grund av för­hål­lande, som avträ­da­ren icke råder över, hin­der för honom att till­go­do­göra sig sko­gen inom den bestämda tiden, skall mar­kens ägare betala ersätt­ning i pengar för vad som ej kan utta­gas. Väc­kes ej talan om sådan ersätt­ning inom ett år från det tiden utgick, är rät­ten till talan för­lo­rad. Lag (2000:233).

32 §   Väg­rar någon utan skäl att avträda mark eller bygg­nad i rätt tid, har till­trä­da­ren rätt att få handräck­ning av kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten för att komma i besitt­ning av egen­do­men.

Nytt­jan­de­rätt m. m.

33 §   Är nytt­jan­de­rätts utöv­ning genom nytt­jan­de­rätts­av­ta­let begrän­sad till visst område och blir detta helt eller del­vis över­fört till annan fas­tig­het eller till sam­fäl­lig­het, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten, om sakä­gare begär det och åtgär­den är lämp­lig, bestämma nytt område för nytt­jan­de­rät­tens utöv­ning på mark som efter fas­tig­hets­re­gle­ringen hör till den fas­tig­het i vil­ken nytt­jan­de­rät­ten upp­lå­tits. Lag (1995:1394).

33 a §   Om en nytt­jan­de­rätt gäl­ler i mark eller bygg­nad som genom fas­tig­hets­re­gle­ring över­förs till en annan fas­tig­het, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­ordna att nytt­jan­de­rät­ten skall fort­sätta att gälla i den över­förda egen­do­men, om någon sakä­gare begär det samt åtgär­den är lämp­lig och inte mot­ver­kar syf­tet med regle­ringen.
Är ett arrende enligt lag för­e­nat med rätt till för­läng­ning, skall ett sådant för­ord­nande med­de­las på yrkande av arren­da­torn, om denne visar beak­tans­värda skäl för ett fort­satt arrende samt åtgär­den inte i väsent­lig mån mot­ver­kar syf­tet med regle­ringen.

Ett för­ord­nande enligt första styc­ket inne­bär att upp­lå­tel­sen, såvitt avser den över­förda egen­do­men, gäl­ler mot till­trä­da­ren som om denne för­vär­vat den genom en över­lå­telse vid vil­ken har gjorts för­be­håll om upp­lå­tel­sen. Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får dock före­skriva sådan jämk­ning av upp­lå­tel­se­vill­ko­ren som behövs. Ett för­ord­nande enligt första styc­ket får med­de­las utan att nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren har bli­vit hörd, om det är uppen­bart att åtgär­den inte är till olä­gen­het för honom och det även i övrigt fram­står som obe­höv­ligt att höra honom.

Ett för­ord­nande enligt första styc­ket skall redo­vi­sas i fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet. Om nytt­jan­de­rät­ten är inskri­ven i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del, skall under­rät­telse om för­ord­nan­det läm­nas till inskriv­nings­myn­dig­he­ten när fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet har vun­nit laga kraft. Lag (2000:233).

34 §   Berö­res nytt­jan­de­rätt eller rätt till elekt­risk kraft av fas­tig­hets­re­gle­ring, är rät­tig­hets­ha­va­ren sakä­gare vid för­rätt­ningen, om regle­ringen har bety­delse för honom. Lag (1971:1035).

34 a §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får före­skriva att en nytt­jan­de­rätt som har till­kom­mit genom expro­pri­a­tion eller något annat sådant för­fo­gande skall upp­höra, om det är uppen­bart att nytt­jan­de­rät­ten inte längre behövs och upp­hö­ran­det är av bety­delse för regle­ringen. I annat fall får före­skri­vas sådan änd­ring av vill­ko­ren för nytt­jan­de­rät­ten som behövs med hän­syn till ända­må­let med fas­tig­hets­bild­ningen, under för­ut­sätt­ning att syf­tet med nytt­jan­de­rät­ten inte där­i­ge­nom mot­ver­kas. Lag (1995:1394).

Ansvars­be­stäm­melse

35 §   Den som upp­såt­li­gen över­trä­der för­ord­nande som med­de­lats med stöd av 21 § dömes till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Verk­stäl­lig­het av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens ersätt­nings­be­slut

36 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens beslut att med stöd av bestäm­mel­serna i detta kapi­tel för­plikta någon att lämna ersätt­ning till en sakä­gare får verk­stäl­las enligt utsök­nings­bal­kens bestäm­mel­ser. Lag (1995:1394).


6 kap. Sär­skilda bestäm­mel­ser om sam­fäl­lig­het

1 §   För ett ända­mål av sta­dig­va­rande bety­delse för flera fas­tig­he­ter får en sam­fäl­lig­het bil­das, om inte ända­må­let kan till­go­do­ses bättre på annat sätt.

En sam­fäl­lig­het får inte bil­das för andra fas­tig­he­ter än sådana där det är av väsent­lig bety­delse att de har del i sam­fäl­lig­he­ten.

En fas­tig­hets andel i en sam­fäl­lig­het bestäms efter vad som är ända­måls­en­ligt och skä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna.

Denna para­graf gäl­ler inte en sam­fäl­lig­hets­bild­ning som avses i 2 eller 4 §. Lag (2014:205).

2 §   Är skogs­mark upp­de­lad på sådant sätt att ett till­freds­stäl­lande utnytt­jande av sko­gen hind­ras väsent­ligt, får sam­fäl­lig­het för skogs­bruks­än­da­mål (gemen­sam­hets­skog) bil­das av skogs­mar­ken, om beho­vet av en för bätt­rad fas­tig­hets­in­del­ning ej kan till­go­do­ses på annat sätt.
Fas­tig­hets enskilda mark får dock inta­gas i gemen­sam­hets­skog endast om mar­ken är väsent­li­gen utan bety­delse för fas­tig­he­tens behov av skogs­pro­duk­ter och gemen­sam­hets­sko­gen får sådan stor­lek och utform­ning att den med­ger eko­no­miskt till­freds­stäl­lande skogs­drift.

Ingår skogs­mark i fas­tig­hets­re­gle­ring med det syfte som anges i 8 kap. 1 §, får mar­ken avsät­tas till gemen­sam­hets­skog, om detta ökar möj­lig­he­terna att utnyttja sko­gen och mar­ken ej hör till jord­bruks­fas­tig­het eller till sådan skogs­bruks­fas­tig­het som med­ger eko­no­miskt till­freds­stäl­lande skogs­drift.

Fas­tig­hets andel i gemen­sam­hets­skog bestäm­mes efter gra­de­rings­vär­det för den mark som fas­tig­he­ten avstår. Om det är lämp­ligt, får mindre jämk­ning av andel­sta­let ske.

2 a §   Har upp­hävts genom lag (2012:181).

3 §   Efter över­ens­kom­melse mel­lan ägarna av de fas­tig­he­ter som skall ha del i sam­fäl­lig­he­ten får avvi­kelse ske från 1 § andra styc­ket.

Med sam­tycke av fas­tig­hets­ä­ga­ren får mark avsät­tas till gemen­sam­hets­skog, även om vill­ko­ren i 2 § första och andra styc­kena icke är upp­fyllda.
Avsteg från 2 § tredje styc­ket får göras, om ägarna av de berörda fas­tig­he­terna sam­tyc­ker.

4 §   Om sär­skilda skäl före­lig­ger, får sam­fäl­lig­het upp­de­las i nya sam­fäl­lig­he­ter. Del­ak­tig­he­ten i de nya sam­fäl­lig­he­terna bestäm­mes efter vad som med hän­syn till omstän­dig­he­terna är ända­måls­en­ligt och skä­ligt.

5 §   Bestäm­mel­serna i 1--3 §§ äger mot­sva­rande tillämp­ning när fråga upp­kom­mer att över­föra mark till sam­fäl­lig­het i utbyte mot andel i sam­fäl­lig­he­ten eller att eljest över­föra andel i sam­fäl­lig­het.
Över­ens­kom­melse om över­fö­ring av andel i sam­fäl­lig­het som avses i 1 § behö­ver dock ej biträ­das av delä­gare för vil­ken åtgär­den icke med­för änd­rat andel­stal.

6 §   Över­förs mark från en sam­fäl­lig­het eller upp­låts eller änd­ras ser­vi­tut i sam­fälld mark, utgår ersätt­ning endast till delä­gare som har fram­ställt yrkande om det under för­rätt­ningen. Ersätt­ning till en delä­gare ska dock fast­stäl­las utan yrkande när den kan antas över­stiga tre pro­cent av det pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken som gällde året innan för­rätt­ningen påbör­ja­des. Ersätt­ning ska all­tid fast­stäl­las utan yrkande när sam­fäl­lig­he­ten för­val­tas av en sam­fäl­lig­hets­för­e­ning eller när i annat fall ersätt­ning enligt 5 kap. 17 § andra styc­ket ska utbe­ta­las till någon som före­trä­der delä­garna. Lag (2010:1211).

7 §   Om en sam­fäl­lig­het inte bru­kas av delä­gare för gemen­samt ända­mål och det är uppen­bart att ersätt­ning enligt 6 § inte behö­ver fast­stäl­las utan yrkande, får under­rät­telse om för­rätt­nings­an­sök­ningen läm­nas till någon eller några av de delä­gare som inte på annan grund är sakä­gare i för­rätt­ningen. Fas­tig­hets­bild­nings­be­slut får i sådana fall med­de­las och för­rätt­ningen avslu­tas utan att samt­liga delä­gare i sam­fäl­lig­he­ten har fått till­fälle att yttra sig i för­rätt­ningen. Lag (1992:1212).


7 kap. Sär­skilda bestäm­mel­ser om ser­vi­tut, led­nings­rätt och över­fö­ring av fas­tig­hets­till­be­hör

1 §   Ser­vi­tut som bil­das genom fas­tig­hets­re­gle­ring ska vara av väsent­lig bety­delse för fas­tig­hets ända­måls­en­liga använd­ning.
Vid detta bedö­mande ska hän­syn inte tas till rät­tig­het som är grun­dad på fri­vil­lig upp­lå­telse.

Utan stöd av över­ens­kom­melse mel­lan äga­ren av den härs­kande fas­tig­he­ten och äga­ren av den tjä­nande fas­tig­he­ten får ser­vi­tu­tet inte inne­fatta skyl­dig­het för den senare att under­hålla väg, bygg­nad eller annan anlägg­ning som avses med ser­vi­tu­tet. Ser­vi­tut får inte bil­das för viss tid eller göras bero­ende av vill­kor. Dock får bestäm­mas att ser­vi­tut ska gälla endast så länge ända­må­let inte till­go­do­setts på annat sätt som sär­skilt anges.

För bildande av ser­vi­tut som det har med­de­lats bestäm­mel­ser om i en detalj­plan gäl­ler inte första styc­ket och 5 kap. 8 §.
Lag (2010:1003).

2 §   Ser­vi­tut som avser skogs­fång eller rätt att dra fram led­ning eller annan anord­ning enligt led­nings­rättsla­gen (1973:1144) får inte bil­das genom fas­tig­hets­re­gle­ring.

Ser­vi­tut som avser vat­ten­verk­sam­het och kan upp­lå­tas med stöd av 28 kap. 10 § mil­jö­bal­ken får bil­das genom fas­tig­hets­re­gle­ring endast om till­stånd till verk­sam­he­ten har med­de­lats enligt vat­ten­la­gen (1983:291) eller mil­jö­bal­ken eller om det är uppen­bart att var­ken all­männa eller enskilda intres­sen ska­das genom verk­sam­he­tens inver­kan på vat­ten­för­hål­lan­dena. Andra ser­vi­tut till för­mån för vat­ten­verk­sam­het som kan upp­lå­tas enligt mil­jö­bal­ken får inte bil­das genom fas­tig­hets­re­gle­ring.

Ser­vi­tut, som kan upp­lå­tas efter pröv­ning vid sär­skild för­rätt­ning i andra fall än som anges i första och andra styc­kena, får bil­das genom fas­tig­hets­re­gle­ring endast om åtgär­den sker i sam­band med en annan fas­tig­hets­bild­nings­åt­gärd och är av bety­delse för denna. Lag (2006:41).

3 §   Änd­ring av ser­vi­tut genom fas­tig­hets­re­gle­ring kan avse begräns­ning, flytt­ning eller annan änd­ring av det område där ser­vi­tu­tet utövas samt med­de­lande av nya eller änd­rade före­skrif­ter i fråga om utöv­ningen som för­an­le­des därav. Ser­vi­tuts­be­last­ningen får dock ej ökas eller mins­kas i nämn­värd mån.

Upp­hä­vande av ser­vi­tut genom fas­tig­hets­re­gle­ring får begrän­sas till att avse viss i ser­vi­tu­tet ingå­ende befo­gen­het, om det kan ske utan att ser­vi­tu­tet i övrigt även­ty­ras.

4 §   För att ser­vi­tut ska få änd­ras krävs att det hind­rar ett ända­måls­en­ligt utnytt­jande av den tjä­nande fas­tig­he­ten eller dess använd­ning i enlig­het med detalj­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser och att denna olä­gen­het kan undan­rö­jas genom änd­ringen.

Har änd­rade för­hål­lan­den inträtt efter ser­vi­tu­tets till­komst, får ser­vi­tu­tet änd­ras, om det skulle inne­bära väsent­lig för­del för den tjä­nande eller den härs­kande fas­tig­he­ten utan att för den andra med­föra olä­gen­het av bety­delse.
Lag (2010:1003).

5 §   Kan i fall som avses i 4 § första styc­ket olä­gen­he­ten ej undan­rö­jas genom änd­ring, får ser­vi­tu­tet upp­hä­vas.

Ser­vi­tut får även upp­hä­vas, om till följd av änd­rade för­hål­lan­den ser­vi­tu­tet ej behövs för den härs­kande fas­tig­he­ten eller nyt­tan av ser­vi­tu­tet är ringa i jäm­fö­relse med belast­ningen på den tjä­nande fas­tig­he­ten. Det­samma gäl­ler, om ser­vi­tu­tet under avse­värd tid ej utö­vats och omstän­dig­he­terna även eljest är sådana att det måste anses över­gi­vet.

Om det är uppen­bart att ett ser­vi­tut är över­gi­vet och att ett upp­hä­vande av ser­vi­tu­tet inte mins­kar den härs­kande fas­tig­he­tens värde, får ser­vi­tu­tet upp­hä­vas utan att äga­ren av denna fas­tig­het har getts till­fälle att yttra sig i för­rätt­ningen. Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten skall dock all­tid skicka en under­rät­telse om för­rätt­nings­an­sö­kan till ägare med känd post­a­dress. Lag (2004:393).

6 §   För änd­ring eller upp­hä­vande av ser­vi­tut vid sådan fas­tig­hets­re­gle­ring som avser änd­ring i fas­tig­hets­in­del­ningen gäl­ler inte de i 4 och 5 §§ före­skrivna sär­skilda vill­ko­ren, om åtgär­den är av bety­delse för regle­ringen.

För änd­ring eller upp­hä­vande av ser­vi­tut som det har med­de­lats bestäm­mel­ser om i en detalj­plan gäl­ler inte 4 och 5 §§ samt 5 kap. 8 §. Lag (2010:1003).

7 §   I sam­band med att ser­vi­tut bil­das genom fas­tig­hets­re­gle­ring får ser­vi­tut, som redan finns och ej kan utövas jäm­si­des med det nya, änd­ras eller upp­hä­vas även om det icke skulle vara med­gi­vet enligt 4--6 §§.

8 §   Efter över­ens­kom­melse mel­lan ägarna av den härs­kande och den tjä­nande fas­tig­he­ten får ser­vi­tut änd­ras eller upp­hä­vas genom fas­tig­hets­re­gle­ring utan hin­der av 4--7 §§.

9 §   Ser­vi­tut, som avser vat­ten­verk­sam­het och har till­kom­mit med stöd av 28 kap. 10 § mil­jö­bal­ken eller mot­sva­rande äldre bestäm­mel­ser, får änd­ras eller upp­hä­vas endast om åtgär­den inte med­för olä­gen­het av någon bety­delse för verk­sam­he­ten. Andra ser­vi­tut som har till­kom­mit med stöd av mil­jö­bal­kens reg­ler om vat­ten­verk­sam­het eller mot­sva­rande äldre lag­stift­ning får inte änd­ras eller upp­hä­vas genom fas­tig­hets­re­gle­ring.

Ser­vi­tut, som har till­kom­mit enligt lag­stift­ningen om ägo­fred eller enskilda vägar eller enligt anlägg­nings­la­gen (1973:1149) eller mot­sva­rande äldre lag­stift­ning, får änd­ras eller upp­hä­vas genom fas­tig­hets­re­gle­ring endast om åtgär­den sker i sam­band med en annan fas­tig­hets­bild­nings­åt­gärd och är av bety­delse för denna. Lag (1998:865).

10 §   Ser­vi­tut får bil­das, änd­ras eller upp­hä­vas utan sär­skild ansö­kan, om åtgär­den är av bety­delse för annan fas­tig­hets­re­gle­rings­åt­gärd och före­ta­ges i sam­band med denna.

11 §   Upp­kom­mer i sam­band med fas­tig­hets­re­gle­ring fråga om att bilda, ändra eller upp­häva led­nings­rätt, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­ordna att frå­gan skall prö­vas enligt led­nings­rättsla­gen (1973:1144).
Lag (1995:1394).

12 §   Vid över­fö­ring av mark från en fas­tig­het till vil­ken hör ser­vi­tut eller annan sär­skild rät­tig­het får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­ordna att rät­tig­he­ten skall till­höra båda de fas­tig­he­ter som berörs av fas­tig­hets­re­gle­ringen eller endera av dem. Med­de­las inte något för­ord­nande gäl­ler 2 kap. 5 §. Lag (1995:1394).

13 §   Vad som före­skrivs i 5 kap. 33 a § om nytt­jan­de­rätt gäl­ler också i fråga om ser­vi­tut som har upp­lå­tits genom avtal. Lag (1989:724).

14 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får besluta att sådana bygg­na­der eller andra anlägg­ningar, som enligt 2 kap. 1 § jor­da­bal­ken hör till en fas­tig­het och är ägnade för sta­dig­va­rande bruk vid utö­van­det av ett ser­vi­tut enligt denna lag eller mot­sva­rande äldre bestäm­mel­ser, skall över­fö­ras till den härs­kande fas­tig­he­ten. Genom beslu­tet över­går ägan­de­rät­ten till bygg­na­den eller anlägg­ningen till äga­ren av den härs­kande fas­tig­he­ten.

En bygg­nad får dock över­fö­ras endast om
   1. det inte upp­kom­mer väsent­lig olä­gen­het för någon sakä­gare och
   2. bygg­na­den har ett obe­tyd­ligt värde eller över­fö­ringen i bety­dande mån för­bätt­rar möj­lig­he­terna att åstad­komma en ända­måls­en­lig mar­kan­vänd­ning.

Om de sakä­gare vil­kas rätt berörs av åtgär­den med­ger det, får avsteg göras från andra styc­ket. Lag (2001:890).


8 kap. Sär­skilda bestäm­mel­ser om inlö­sen

1 §   Har fas­tig­hets­re­gle­ring till syfte att inom område, som omfat­tar mark till ett fler­tal fas­tig­he­ter med skilda ägare, åstad­komma en all­män för­bätt­ring av fas­tig­hets­be­stån­det och är det ett väsent­ligt intresse från all­män syn­punkt att stor­leks­för­änd­ringar där­vid genom­fö­res, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­ordna att fas­tig­het som ingår i regle­ringen eller del av sådan fas­tig­het skall genom inlö­sen avstås för att över­fö­ras till annan fas­tig­het. För inlö­sen gäl­ler de begräns­ningar som före­skri­ves i 2 och 3 §§. Lag (1995:1394).

2 §   Inlö­sen får ej ske, om syf­tet med över­fö­ringen skä­li­gen kan vin­nas på annat sätt.

Fas­tig­het får icke till någon del inlö­sas, om den upp­fyl­ler de i 3 kap.
upp­ställda kra­ven på lämp­lig­het. Ej hel­ler får mark som ingår i eller är avsedd att inta­gas i gemen­sam­hets­skog inlö­sas.

Om del av fas­tig­het efter regle­ring­ens genom­fö­rande icke lämp­li­gen skulle kunna använ­das till­sam­mans med fas­tig­he­tens övriga ägor och ej hel­ler med för­del skulle kunna utnytt­jas för sig, får inlö­sen av fas­tig­hets­de­len ske, även om fas­tig­he­ten upp­fyl­ler lämp­lig­hets­kra­ven i 3 kap.

3 §   Inlö­sen får icke ske, om avse­värd olä­gen­het där­i­ge­nom skulle upp­komma för fas­tig­he­tens ägare eller bru­kare. Vid bedöm­ning huruvida sådan olä­gen­het skulle upp­komma får hän­syn icke tagas till anord­ning som vid­ta­gits i syfte att hindra inlö­sen.

4 §   Till­hör områ­den som enligt en detalj­plan ska bilda en fas­tig­het olika ägare, får ägare av sådant område på begä­ran lösa åter­sto­den av den bli­vande fas­tig­he­ten utan hin­der av de inskränk­ningar beträf­fande inlö­sen som fram­går av 5 kap. 7 § och av 1-3 §§ i detta kapi­tel. Yrkas inlö­sen av flera, äger den före­träde vars område vid upp­skatt­ning åsätts största vär­det. Åsätts områ­dena lika värde, äger den före­träde som först yrkat inlö­sen. Om änd­ringar i fas­tig­hets­in­del­ningen sam­ti­digt genom­förs med tillämp­ning av 5 kap., ska dessa beak­tas vid upp­skatt­ningen. Lag (2010:1003).

5 §   Bestäm­mel­serna i denna para­graf tilläm­pas när
   1. olika delar av en bygg­nad eller annan anlägg­ning hör till skilda fas­tig­he­ter,
   2. minst en del av anlägg­ningen hör till en tre­di­men­sio­nell fas­tig­het eller ett tre­di­men­sio­nellt fas­tig­hets­ut­rymme, och
   3. anlägg­ningen eller en sådan del av anlägg­ningen som avses under 2 har ska­dats eller för­sli­tits i sådan utsträck­ning att den måste ersät­tas med en ny för att tjäna sitt ända­mål och detta för­hål­lande väsent­ligt för­svå­rar en ända­måls­en­lig använd­ning av en angrän­sande fas­tig­het.

I fall som avses i första styc­ket får äga­ren av en av de fas­tig­he­ter som avses i första styc­ket 1 på begä­ran lösa in de tre­di­men­sio­nella fas­tig­he­ter och tre­di­men­sio­nella fas­tig­hets­ut­rym­men som anlägg­ningen eller anlägg­nings­de­len hör till. Om flera fas­tig­hets­ä­gare begär inlö­sen, skall inlö­sen ske på det sätt som leder till den lämp­li­gaste fas­tig­hets­in­del­ningen. Är flera inlö­se­nal­ter­na­tiv lika lämp­liga, skall före­träde ges till den fas­tig­hets­ä­gare vars del av anlägg­ningen beräk­nas ha det största vär­det eller, om flera delar beräk­nas ha lika värde, till den fas­tig­hets­ä­gare som först har begärt inlö­sen. Om det sam­ti­digt genom­förs änd­ringar i fas­tig­hets­in­del­ningen med tillämp­ning av 5 kap., skall dessa beak­tas vid upp­skatt­ningen.

Om för­ut­sätt­ning­arna enligt första styc­ket före­lig­ger men någon inlö­sen enligt andra styc­ket inte sker, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­ordna att de tre­di­men­sio­nella fas­tig­he­ter och tre­di­men­sio­nella fas­tig­hets­ut­rym­men som anlägg­ningen eller anlägg­nings­de­len hör till skall avstås genom inlö­sen och över­fö­ras till den fas­tig­het som de skulle ha hört till om några tre­di­men­sio­nella fas­tig­he­ter eller tre­di­men­sio­nella fas­tig­hets­ut­rym­men inte hade bil­dats.

Inlö­sen enligt andra eller tredje styc­ket får inte ske om det kan antas att den tre­di­men­sio­nella fas­tig­he­ten eller det tre­di­men­sio­nella fas­tig­hets­ut­rym­met kom­mer att få fort­satt använd­ning för sitt ända­mål inom en nära fram­tid.
Lag (2003:628).

6 §   Om en anlägg­ning, som i sin hel­het hör till en tre­di­men­sio­nell fas­tig­het eller ett tre­di­men­sio­nellt fas­tig­hets­ut­rymme, har ska­dats eller för­sli­tits i sådan utsträck­ning att den måste ersät­tas med en ny för att tjäna sitt ända­mål och detta för­hål­lande väsent­ligt för­svå­rar en ända­måls­en­lig använd­ning av en angrän­sande fas­tig­het, tilläm­pas 5 § tredje och fjärde styc­kena. Lag (2003:628).

7 §   Det som sägs i 5 § andra-​fjärde styc­kena och 6 § gäl­ler också om anlägg­ningen inte har upp­förts inom den tid som har beslu­tats enligt 4 kap. 25 a §. Lag (2020:363).

8 §   Inlö­sen enligt 5-7 §§ får ske trots bestäm­mel­serna i 3 kap. 2 §, 5 kap. 7 § samt 1-3 §§ i detta kapi­tel.
Lag (2003:628).

9 §   Om inlö­sen enligt 5-7 §§ av en del av en fas­tig­het skulle med­föra att en åter­stå­ende del av fas­tig­he­ten till följd därav inte längre kan använ­das för sitt ända­mål, får inlö­sen ske endast om även denna del inlö­ses. Lag (2003:628).

10 §   När fråga om inlö­sen av fas­tig­het eller fas­tig­hets­del upp­kom­mer, skall under­rät­telse därom del­ges äga­ren och övriga berörda sakä­gare, innan frå­gan före­ta­ges till slut­lig behand­ling, samt anmä­lan göras till inskriv­nings­myn­dig­he­ten för anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del. Del­giv­ning får ej ske i sådan sär­skild ord­ning som beslu­tats enligt 4 kap. 20 § andra styc­ket.

För­ord­nande om inlö­sen skall upp­ta­gas i fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet.
Lag (2003:628).


9 kap. Sär­skilda bestäm­mel­ser om gemen­samma arbe­ten

1 §   Anlägg­nings­ar­bete eller lik­nande åtgärd skall efter beslut av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten verk­stäl­las under för­rätt­ningen som ett för sakä­garna gemen­samt arbete enligt denna lag, om det främ­jar fas­tig­hets­re­gle­ring­ens syfte och arbe­tet ej lämp­li­gen bör ombe­sör­jas av enskild sakä­gare.

Ett beslut enligt första styc­ket får inte avse före­tag som skulle väsent­ligt ändra arten och omfatt­ningen av regle­ringen.
Beslu­tet får inte hel­ler avse vat­ten­verk­sam­het, utom
   1. sådan drä­ne­ring av jord­bruks­mark som enligt 11 kap. 13 § andra styc­ket mil­jö­bal­ken inte krä­ver till­stånd, och
   2. annan mar­kav­vatt­ning, vars inver­kan på vat­ten­för­hål­lan­dena uppen­bar­li­gen inte ska­dar vare sig all­männa eller enskilda intres­sen.

Kan till följd av andra styc­ket vat­ten­verk­sam­het eller annat före­tag icke utfö­ras som gemen­samt arbete enligt denna lag eller är sådant utfö­rande icke lämp­ligt, får lantmäterimyndig-​ heten för­ordna om pröv­ning enligt mil­jö­bal­ken och lagen (1998:812) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vat­ten­verk­sam­het eller enligt anlägg­nings­la­gen. Lag (1998:865).

2 §   Gemen­samt arbete ombe­sör­jes av sakä­garna enligt vad de över­ens­kom­mer. Om sakä­gare begär det eller lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten fin­ner det behöv­ligt, skall dock arbe­tet och vad som sam­man­hänger där­med ombe­sör­jas av en eller flera sysslo­män.
Lag (1995:1394).

3 §   Har sysslo­man utsetts för att ombe­sörja gemen­samt arbete, beslu­tar lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten, om det behövs, hur kost­na­derna för före­ta­get skall för­de­las i avvak­tan på slut­ligt avgö­rande av kost­nads­för­del­ningen. Sakä­garna är skyl­diga att i enlig­het med beslu­tet för­skot­tera de för sysslo­man­nens verk­sam­het behöv­liga med­len på grund­val av debi­te­rings­längd som upp­rät­tas av sysslo­man­nen.

I debi­te­rings­läng­den skall anges det belopp som utde­bi­te­ras, vad som belö­per på varje sakä­gare och när betal­ning skall ske. Läng­den skall fram­läg­gas för gransk­ning på för­rätt­nings­sam­man­träde. Lag (1995:1394).

4 §   Är sakä­gare miss­nöjd med utde­bi­te­ringen, kan han begära rät­telse hos lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten. Begä­ran om rät­telse skall fram­stäl­las vid det sam­man­träde då läng­den fram­läg­ges för gransk­ning.

Om myn­dig­he­ten ej för­ord­nar annat när den prö­var begä­ran om rät­telse, får debi­te­rat och till betal­ning för­fal­let belopp utta­gas enligt utsök­nings­bal­kens bestäm­mel­ser om ford­ran, för vil­ken betal­nings­skyl­dig­het ålagts genom dom som äger laga kraft.

Kan för­skott som påförts sakä­gare ej utta­gas hos honom, skall sysslo­man­nen för­dela bris­ten mel­lan övriga sakä­gare i för­hål­lande till deras inbör­des bidrags­skyl­dig­het. Lag (1995:1394).

5 §   När sysslo­man från­trä­der sitt upp­drag, skall han avge redo­vis­ning för sin för­valt­ning. Redo­vis­ningen skall fram­läg­gas på för­rätt­nings­sam­man­träde.

Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten kan före­lägga sysslo­man att lämna upp­lys­ningar om för­valt­ningen. Myn­dig­he­ten kan också för­ordna någon att granska för­valt­ningen och avge berät­telse över gransk­ningen.

Sakä­gare som vill klandra sysslo­man­nens redo­vis­ning eller eljest föra talan mot denne med anled­ning av för­valt­ningen skall väcka talan vid mark- och mil­jö­dom­stol, som anges i 15 kap. 1 §, inom tre måna­der från den dag då redo­vis­ningen fram­la­des på sam­man­träde. Väc­kes ej talan inom denna tid, är rät­ten till talan för­lo­rad, om talan ej grun­das på att sysslo­man­nen begått brotts­lig hand­ling. Lag (2010:995).

6 §   Sysslo­man skall inhämta sakä­gar­nas mening i fråga som är av större vikt för arbe­tets genom­fö­rande. På fram­ställ­ning av sysslo­man skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten hålla sam­man­träde med sakä­garna för behand­ling av fråga som omfat­tas av sysslo­man­nens upp­drag. Lag (1995:1394).

7 §   Har anlägg­ning utförts som gemen­samt arbete enligt denna lag, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten vid samma för­rätt­ning pröva fråga om för­del­ning av kost­na­der för drif­ten av anlägg­ningen.
För­del­ningen sker i enlig­het med bestäm­mel­serna i anlägg­nings­la­gen.

Fin­nes fråga som avses i första styc­ket böra prö­vas sär­skilt enligt mil­jö­bal­ken och lagen (1998:812) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vat­ten­verk­sam­het eller enligt anlägg­nings­la­gen, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­ordna om sådan pröv­ning.

Anlägg­ning som utförts som gemen­samt arbete enligt denna lag anses inrät­tad enligt anlägg­nings­la­gen. Vad som nu sagts gäl­ler ej dike, om fråga om för­del­ning av kost­na­der för drif­ten prö­vats enligt lagen (1998:812) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vat­ten­verk­sam­het. Lag (1998:865).

Fjärde avdel­ningen

Övriga fas­tig­hets­bild­nings­åt­gär­der


10 kap. Avstyck­ning

1 §   Genom avstyck­ning kan viss ägo­vidd av fas­tig­hets enskilda mark eller fas­tig­hets andel i sam­fäl­lig­het avskil­jas för att utgöra fas­tig­het för sig eller ingå i sam­man­lägg­ning.

Avstyc­kad ägo­vidd eller andel kal­las styck­nings­lott och åter­sto­den av fas­tig­he­ten stam­fas­tig­het. Med styck­nings­del avses såväl stam­fas­tig­het som styck­nings­lott.

2 §   Även sam­fäl­lig­het eller viss ägo­vidd av sam­fäl­lig­het kan avstyc­kas.
Såsom stam­fas­tig­het anses varje fas­tig­het som äger del i sam­fäl­lig­he­ten.

Sva­rar fas­tig­het som har del i sam­fäl­lig­he­ten för inteck­ning, får avstyck­ning ske endast om ett belopp, som enligt lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens bedöm­ning mot­sva­rar vär­det av fas­tig­he­tens andel i den mark som skall avstyc­kas, inbe­ta­lats till myn­dig­het som rege­ringen bestämt. Detta gäl­ler dock icke, om de bor­ge­nä­rer som har panträtt i fas­tig­he­ten med­gi­vit att avstyck­ning får äga rum utan att inbe­tal­ning skett. Besvä­ras fas­tig­he­ten av gemen­sam inteck­ning, fordras dess­utom de med­gi­van­den från fas­tig­hets­ä­gare och ford­rings­ha­vare som i 22 kap. 11 § jor­da­bal­ken före­skri­ves för relax­a­tion. Med­gi­vande av rätt­sä­gare fordras ej, om avstyck­ningen är väsent­li­gen utan bety­delse för honom.

I fråga om för­del­ning av inbe­talda medel äger 5 kap. 16 § andra styc­ket mot­sva­rande tillämp­ning. Lag (1995:1394

3 §   Avstyck­ning från fas­tig­het som besvä­ras av tomträtt får ske endast om fas­tig­hets­ä­ga­ren och tomträtts­ha­va­ren slu­tit avtal om inskränk­ning av områ­det för tomträt­ten till att avse en av styck­nings­de­larna och ansö­kan om inskriv­ning av avta­let för­kla­rats vilande enbart i avvak­tan på fas­tig­hets­bild­ning.

Avser avstyck­ning område för jord­bruk eller skogs­bruk och har områ­det kom­mit i sär­skild äga­res hand genom fång, som skulle kräva för­värvs­till­stånd enligt jord­för­värvsla­gen (1979:230), får avstyck­ning ej ske utan att frå­gan om för­värvs­till­stånd har under­ställts till­stånds­myn­dig­he­ten. Lag (1979:232).

4 §   Vid avstyck­ning från fas­tig­het till vil­ken hör andel i sam­fäl­lig­het eller också ser­vi­tut eller annan sär­skild rät­tig­het kan bestäm­mas att ande­len eller rät­tig­he­ten skall i sin hel­het eller till viss del tilläg­gas styck­nings­lot­ten. Rät­tig­het som icke lämp­li­gen kan upp­de­las får tilläg­gas styck­nings­de­larna gemen­samt.

I den mån ej annat bestämts vid avstyck­ningen eller föl­jer av 2 kap. 5 § eller sär­skilda före­skrif­ter, hör andel och rät­tig­het som avses i första styc­ket till stam­fas­tig­he­ten.

5 §   Bestäm­mel­serna om bildande av sam­fäl­lig­het och ser­vi­tut genom fas­tig­hets­re­gle­ring och om över­fö­ring av bygg­na­der eller andra anlägg­ningar genom fas­tig­hets­re­gle­ring tilläm­pas också vid avstyck­ning, när det gäl­ler för­hål­lan­det mel­lan styck­nings­de­larna.

Vid avstyck­ning av ägo­vidd från fas­tig­het som har del i sam­fälld väg kan styck­nings­lot­ten såsom ser­vi­tut i stam­fas­tig­he­ten tilläg­gas rätt att nyttja vägen. Sådant ser­vi­tut får dock ej bil­das, om styck­nings­lot­tens behov av väg kan till­go­do­ses bättre på annat sätt. Lag (2001:890).

6 §   Avstyck­ning sker på ansö­kan av fas­tig­he­tens ägare.

Har vad som skall avskil­jas kom­mit i sär­skild äga­res hand genom köp eller annat för­värv, får såväl för­vär­va­ren som fång­es­man­nen begära avstyck­ning.

7 §   När styck­nings­de­larna har samme ägare, skall avstyck­ningen ske i över­ens­stäm­melse med vad denne yrkat eller god­känt.

8 §   Har styck­nings­de­larna skilda ägare, skall till grund för avstyck­ningen läg­gas köpe­hand­ling eller annan hand­ling vari­ge­nom ägan­de­rät­ten upp­de­lats (grund­hand­ling). Träf­far sakä­garna skrift­lig över­ens­kom­melse i fråga som har bety­delse för avstyck­ningen, skall även över­ens­kom­mel­sen beak­tas i den mån den icke stri­der mot vad som varit avsett vid till­koms­ten av grund­hand­lingen.

Åter­kal­lar sökan­den sin begä­ran om avstyck­ning, får för­rätt­ningen ej instäl­las utan att annan sakä­gare fått till­fälle att yrka att den fort­sät­tes och han under­lå­tit att fram­ställa sådant yrkande.

8 a §   Vid avstyck­ning enligt 1 § får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten besluta att inteck­ning­arna i stam­fas­tig­he­ten inte skall gälla i styck­nings­lot­ten. Ett sådant beslut får med­de­las om stam­fas­tig­he­tens eller styck­nings­lot­tens ägare begär det.

Ett beslut enligt första styc­ket får med­de­las endast om bor­ge­nä­rer som har panträtt i stam­fas­tig­he­ten med­ger det. Om stam­fas­tig­he­ten och styck­nings­lot­ten har samma ägare, krävs även med­gi­vande från inne­ha­vare av annan inskri­ven rät­tig­het som har lika rätt som eller sämre rätt än inteck­ning­arna. Om stam­fas­tig­he­ten belas­tas av gemen­samma inteck­ningar, krävs dess­utom de med­gi­van­den från fas­tig­hets­ä­gare, bor­ge­nä­rer med panträtt och övriga rät­tig­hets­ha­vare som krävs för relax­a­tion enligt 22 kap. 11 § jor­da­bal­ken. Med­gi­vande behövs inte från den för vil­ken avstyck­ningen är väsent­li­gen utan bety­delse.

Beslu­tet enligt första styc­ket skall tas upp i fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet. Lag (2004:396).

9 §   I fråga om avstyc­kad fas­tig­hets ansvar för sådan ford­ran som utan inskriv­ning är för­e­nad med rätt till betal­ning ur fas­tig­het äger 6 kap. 11 § andra och tredje styc­kena jor­da­bal­ken mot­sva­rande tillämp­ning.
Detta gäl­ler även om stam­fas­tig­he­ten och den avstyc­kade fas­tig­he­ten är i samme äga­res hand.

Vid avstyck­ning kan lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­ordna att ford­ran som avses i första styc­ket icke skall besvära styck­nings­lot­ten. Sådant för­ord­nande får dock med­de­las endast om ford­rings­ha­va­ren med­ger det eller om det är väsent­li­gen utan bety­delse för honom. För­ord­nan­det skall upp­ta­gas i fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet.

Första och andra styc­kena gäl­ler ej, om annat föl­jer av sär­skilda bestäm­mel­ser. Lag (1995:1394).

10 §   Kost­na­derna för avstyck­ning enligt 7 § beta­las av sökan­den. Vid annan avstyck­ning för­de­las kost­na­derna efter vad som är skä­ligt.
Lag (1971:1035).


11 kap. Klyv­ning

1 §   Fas­tig­het som inne­has med samä­gan­de­rätt får på ansö­kan av delä­gare genom klyv­ning upp­de­las i lot­ter vilka kan bilda fas­tig­he­ter för sig eller ingå i sam­man­lägg­ning.

Vid klyv­ning utläg­ges sär­skild lott för varje delä­gare som yrkar det.
Gemen­sam lott utläg­ges för de delä­gare som begär detta. För sådana delä­gare som ej fram­ställt sär­skilt yrkande utläg­ges gemen­sam lott.

Kan fas­tig­he­ten ej upp­de­las enligt delä­gar­nas yrkan­den, utläg­ges gemen­sam lott i den omfatt­ning som krävs med hän­syn till 3 kap.

Om det är av bety­delse för fas­tig­hets­re­gle­ring, som sker i syfte att åstad­komma en all­män för­bätt­ring av fas­tig­hets­be­stån­det inom ett område, att fas­tig­het kly­ves, får vid fas­tig­hets­re­gle­ringen sådan åtgärd vid­ta­gas utan ansö­kan och utan iakt­ta­gande av före­skrif­terna i andra och tredje styc­kena samt 3 § första styc­ket. För sådan klyv­ning äger 5 kap . 4 § mot­sva­rande tillämp­ning. Lag (1977:362).

2 §   Klyv­ning får även ske, när någon för­vär­vat andel i fas­tig­het och i fång­es­hand­lingen bestämts att ande­len skall utbry­tas. Såväl för­vär­va­ren som fång­es­man­nen får begära klyv­ning.

Åter­kal­lar sökan­den sin begä­ran om klyv­ning, får för­rätt­ningen ej instäl­las utan att annan sakä­gare fått till­fälle att yrka att den fort­sät­tes och han under­lå­tit att fram­ställa sådant yrkande.

3 §   Klyv­ning får ske endast om någon lott kan utläg­gas enligt fram­ställt yrkande.

Fas­tig­het som besvä­ras av tomträtt får ej kly­vas, om icke fas­tig­he­tens ägare och tomträtts­ha­va­ren slu­tit avtal om inskränk­ning av områ­det för tomträt­ten till att avse en av klyv­nings­lot­terna och ansö­kan om inskriv­ning av avta­let för­kla­rats vilande enbart i avvak­tan på fas­tig­hets­bild­ning.

Fas­tig­het med bygg­nad eller annan anlägg­ning får kly­vas endast om del­ningen kan utfö­ras på sådant sätt att det ej inne­bär avse­värd olä­gen­het för delä­gare att bygg­na­den eller anlägg­ningen till­fö­res hans lott.

Skall fas­tig­het enligt dom­stols för­ord­nande utbju­das till för­sälj­ning för delä­gar­nas gemen­samma räk­ning, får fas­tig­he­ten kly­vas endast om det visas att för­sälj­ning ej kom­mit till stånd.

4 §   Fas­tig­he­tens enskilda mark och dess ande­lar i sam­fälld mark för­de­las mel­lan de olika klyv­nings­lot­terna, om ej annat föl­jer av bestäm­mel­serna i 6 § om bildande av sam­fäl­lig­het. Gra­de­rings­vär­det för varje lott får ej väsent­ligt under­stiga delä­ga­rens andel i fas­tig­he­tens gra­de­rings­värde eller i sådan omfatt­ning över­stiga samma andel att avse­värd olä­gen­het upp­kom­mer för delä­gare. I fråga om fast­stäl­lande av gra­de­rings­värde gäl­ler 5 kap. 9 §.

Vid beräk­ning av delä­ga­res andel i fas­tig­he­tens gra­de­rings­värde skall hän­syn tagas till avstyck­ning eller där­med jäm­för­lig åtgärd vari­ge­nom visst område avskilts från andel i fas­tig­he­ten.

5 §   Vid klyv­ning av fas­tig­het till vil­ken hör ser­vi­tut eller annan sär­skild rät­tig­het skall rät­tig­he­ten i sin hel­het tilläg­gas en av lot­terna eller för­de­las mel­lan lot­terna eller vissa av dem. Rät­tig­het som ej lämp­li­gen kan upp­de­las får tilläg­gas flera lot­ter gemen­samt.

I den mån ej annat bestämts vid klyv­ningen eller föl­jer av 2 kap. 5 § eller sär­skilda före­skrif­ter, hör rät­tig­het som avses i första styc­ket till klyv­nings­lot­terna gemen­samt.

6 §   Bestäm­mel­serna om bildande av sam­fäl­lig­het och ser­vi­tut genom fas­tig­hets­re­gle­ring och om över­fö­ring av bygg­na­der eller andra anlägg­ningar genom fas­tig­hets­re­gle­ring tilläm­pas också vid klyv­ning, när det gäl­ler för­hål­lan­det mel­lan klyv­nings­lot­terna.

Mark som på grund av beskaf­fen­he­ten eller läget ej kan vär­de­ras med till­räck­lig säker­het eller som har så lågt värde att kost­na­derna för del­ning av mar­ken ej står i rim­ligt för­hål­lande till vär­det får avsät­tas som sam­fälld för klyv­nings­lot­terna, även om det ej är tillå­tet enligt 6 kap. 1 §. Lag (2001:890).

7 §   Klyv­ning skall genom­fö­ras på det sätt som med­för minsta olä­gen­het utan att oskä­lig kost­nad upp­kom­mer.

8 §   Bestäm­mel­serna i 5 kap. om ersätt­ning mel­lan sakä­gare vid fas­tig­hets­re­gle­ring, om för­bud eller vill­kor för skogs­av­verk­ning eller jord-, grus- eller sand­täkt och om till­träde tilläm­pas även vid klyv­ning. Lag (1993:1340).

9 §   Med sam­tycke av berörda delä­gare får avsteg göras från bestäm­mel­serna i 4 § om till­del­ning vid klyv­ning och i 8 § om ersätt­ning mel­lan delä­gare samt från 7 §.

Genom­fö­res klyv­ningen med stöd av sam­tycke enligt första styc­ket, gäl­ler 5 kap.

18 § andra och tredje styc­kena samt 19 och 20 §§ i tillämp­liga delar.

10 §   Kost­na­derna för klyv­ning för­de­las mel­lan delä­garna efter vad som är skä­ligt. Sker klyv­ningen utan ansö­kan vid fas­tig­hets­re­gle­ring, för­de­las kost­na­derna mel­lan sakä­garna efter vad som är skä­ligt. Lag (1977:362).


12 kap. Sam­man­lägg­ning

Vill­kor för sam­man­lägg­ning

1 §   Fas­tig­he­ter som har samme ägare och inne­has med lika rätt får sam­man­läg­gas till en fas­tig­het.

Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om fas­tig­het som sam­man­läg­ges med annan gäl­ler äv en del av fas­tig­het som genom avstyck­ning eller klyv­ning utbry­tes för sam­man­lägg­ning.

2 §   En fas­tig­het som ägs av någon som är gift och är den­nes gif­to­rätts­gods får inte sam­man­läg­gas med en fas­tig­het som är samma makes enskilda egen­dom.

Fas­tig­he­ter som till­hör makar var för sig får sam­man­läg­gas, om makarna träf­far skrift­ligt avtal om att äga var sin bestämda andel i den nybil­dade fas­tig­he­ten och om var­dera makens andel i sin hel­het kom­mer att utgöra den makens gif­to­rätts­gods eller enskilda egen­dom. Inne­fat­tar avta­let gåva, får sam­man­lägg­ning ske bara om avta­let har regi­stre­rats enligt 16 kap. äkten­skaps­bal­ken. Lag (1987:803).

3 §   Om någon genom avtal eller annan rätts­hand­ling till­för­säk­rats rätt att åter­taga eller lösa fas­tig­het, får fas­tig­he­ten icke ingå i sam­man­lägg­ning utan med­gi­vande av rät­tig­hets­ha­va­ren.

Fas­tig­het som besvä­ras av tomträtt får ej sam­man­läg­gas med annan fas­tig­het som besvä­ras av bevil­jad eller sökt inskriv­ning.

Sam­man­lägg­ning får ej hel­ler ske, om icke fas­tig­hets­ä­ga­ren och tomträtts­ha­va­ren slu­tit avtal om utvidg­ning av områ­det för tomträt­ten till att avse hela den nybil­dade fas­tig­he­ten och ansö­kan om inskriv­ning av avta­let för­kla­rats vilande enbart i avvak­tan på fas­tig­hets­bild­ning.

4 §   För att fas­tig­het skall få ingå i sam­man­lägg­ning krävs att äga­ren har lag­fart på fas­tig­he­ten eller att ansö­kan om lag­fart för­kla­rats vilande och hin­der mot bifall till ansök­ningen icke före­lig­ger om fas­tig­hets­bild ningen genom­fö­res.

Är talan väckt om bättre rätt eller om lös­nings­rätt till fas­tig­he­ten eller är rät­ten till fas­tig­he­ten i annat fall tvis­tig, får fas­tig­he­ten ej ingå i sam­man­lägg­ning. Det­samma gäl­ler, om fas­tig­he­ten är utmätt eller eljest skall säl­jas i den ord­ning som före­skri­ves för utmätt fast egen­dom eller om den är belagd med kvar­stad eller tagen i anspråk genom betal­nings­säk­ring. Utmät­ning, kvar­stad eller betal­nings­säk­ring som åter­går, om sam­man­lägg­ning kom­mer till stånd, skall dock ej beak­tas.
Lag (1981:793).

5 §   Besvä­ras mer än en av fas­tig­he­terna av bevil­jad eller sökt inskriv­ning, får sam­man­lägg­ning ske endast om
   1. ingen av fas­tig­he­terna besvä­ras av andra inskriv­ningar än sådana som gäl­ler i samma inbör­des ord­ning i den eller de andra eller, om i någon av fas­tig­he­terna dess­utom finns sär­skild inskriv­ning, denna gäl­ler med sämre rätt, eller
   2. fas­tig­he­ter­nas ägare samt inne­ha­vare av panträtt eller annan rät­tig­het, som inskriv­ningen avser, med­gi­vit sam­man­lägg­ningen på grund­val av för­slag till före­trä­des­ord­ning för inskriv­ning­arna i den nybil­dade fas­tig­he­ten.

6 §   Vid tillämp­ning av 5 § beak­tas ej inskriv­ning för ser­vi­tut, nytt­jan­de­rätt eller rätt till elekt­risk kraft, om rät­tig­he­ten icke rör mark som skall ingå i sam­man­lägg­ningen. Hän­syn tages ej hel­ler till sådan inteck­ning som avses i 10 kap. 2 § andra styc­ket eller till inskriv­ning beträf­fande vil­ken ansö­kan gjorts om död­ning eller relax­a­tion i fas­tig­het som ingår i sam­man­lägg­ningen, såvida hin­der mot åtgär­den icke före­lig­ger om fas­tig­hets­bild­ningen genom­fö­res.

Med­gi­vande enligt 5 § 2 fordras ej från fas­tig­hets­ä­gare eller rät­tig­hets­ha­vare, om det är väsent­li­gen utan bety­delse för hans säker­het att för­sla­get till före­trä­des­ord­ning tilläm­pas. Lag (1970:1023).

Ver­kan av sam­man­lägg­ning

7 §   Om sam­man­lägg­nings inver­kan på omfatt­ningen av inteck­ning finns bestäm­mel­ser i 6 kap. 16 § jor­da­bal­ken. Dessa äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om sådan ford­ran som utan inskriv­ning är för­e­nad med rätt till betal­ning ur fast egen­dom.

Sådan inskriv­ning som avses i 6 § första styc­ket besvä­rar efter sam­man­lägg­ning icke den nybil­dade fas­tig­he­ten.

Ansö­kan om inskriv­ning i fas­tig­het, som sam­man­lagts med annan, skall anses avse den nybil­dade fas­tig­he­ten.

Inne­bär avtal enligt 2 § att den nybil­dade fas­tig­he­ten skall utgöra egen­dom vari makarna äger var sin andel, skall efter sam­man­lägg­ning den för var­dera maken bevil­jade eller sökta lag­far­ten avse den andel i fas­tig­he­ten som till­kom­mer honom. Lag (1971:1035).

För­fa­ran­det vid sam­man­lägg­ning

8 §   Sam­man­lägg­ning sker på ansö­kan av fas­tig­he­ter­nas ägare.

Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får utan ansö­kan upp­taga fråga om sam­man­lägg­ning, om fas­tig­he­terna berö­res av fas­tig­hets­re­gle­ring som sker i syfte att åstad­komma en all­män för­bätt­ring av fas­tig­hets­be­stån­det inom ett område eller om annan fas­tig­hets­bild­ning är bero­ende av sam­man­lägg­ningen. Sam­man­lägg­ning får ej ske, om äga­ren av fas­tig­he­terna bestri­der åtgär­den och den kan anta­gas orsaka honom olä­gen­het av någon bety­delse. Lag (1995:1394).

9 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten skall först pröva huruvida hin­der mot sam­man­lägg­ningen möter i annat hän­se­ende än som avses i 5 och 6 §§. Om för­rätt­ningen där­vid icke instäl­les, skall ytt­rande inhäm­tas från inskriv­nings­myn­dig­he­ten. Lag (1995:1394).

10 §   Inskriv­nings­myn­dig­he­tens ytt­rande skall avges sna­rast möj­ligt. Det skall grun­das på fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del och vad som eljest är känt för myn­dig­he­ten. I ytt­ran­det skall anges huruvida hin­der mot sam­man­lägg­ning möter enligt 1--6 §§. Om i ären­det åbe­ro­pas avtal enligt 2 §, skall vidare anges huruvida avta­let är lag­li­gen beskaf­fat.

Fin­ner inskriv­nings­myn­dig­he­ten att mot sam­man­lägg­ningen möter hin­der som bör kunna avlägs­nas utan större dröjs­mål, skall sökan­den eller annan, som kan anta­gas vara vil­lig att med­verka, upp­ma­nas att vid­taga behöv­liga åtgär­der. Lag (2000:233).

11 §   För­slag till före­trä­des­ord­ning upp­rät­tas av inskriv­nings­myn­dig­he­ten. Här­vid skall iakt­ta­gas att rät­tig­hets­ha­vares säker­het rub­bas så litet som möj­ligt. Sam­man­träde får hål­las med fas­tig­he­ter­nas ägare och rät­tig­hets­ha­varna för för­hand­ling om före­trä­des­ord­ningen.

12 §   Har upp­hävts genom lag (2008:159).

13 §   När inskriv­nings­myn­dig­he­tens ytt­rande inkom­mit, skall lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten sna­rast möj­ligt fort­sätta pröv­ningen av ären­det.

Om sam­man­lägg­ning genom­fö­res på grund­val av före­trä­des­ord­ning, fast­stäl­les denna i fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet. Lag (1995:1394).

Kost­na­der för sam­man­lägg­ning

14 §   Kost­na­derna för sam­man­lägg­ning beta­las av sökan­den. Sker sam­man­lägg­ning utan ansö­kan, för­de­las kost­na­derna efter vad som är skä­ligt.


13 kap. Fas­tig­hets­bild­ning för sam­ord­ning med kom­mu­nal indel­ning

1 §   Har fas­tig­het enskild mark på ömse sidor om kommun­gräns, skall fas­tig­hets­in­del­ningen änd­ras så, att den över­ens­stäm­mer med den kom­mu­nala indel­ningen. Änd­ringen skall ske genom fas­tig­hets­re­gle­ring eller avstyck­ning. Om det är nöd­vän­digt, får fas­tig­hets­bild­ningen genom­fö­ras utan att de i 3 kap. före­skrivna vill­ko­ren iakt­ta­ges. Vid fas­tig­hets­re­gle­ring får avsteg göras även från 5 kap. 4 §, om sakä­gare ej mot­sät­ter sig detta.

Består sam­fäl­lig­het av mark inom olika kom­mu­ner, skall fastighets-​ indel­ningen genom fas­tig­hets­re­gle­ring eller avstyck­ning anpas­sas till den kom­mu­nala indel­ningen, om det kan ske utan att denna lag åsi­do­sät­tes.

2 §   Fas­tig­hets­bild­ning enligt 1 § sker på ansö­kan av läns­sty­rel­sen.

Har beslut med­de­lats om änd­ring i den kom­mu­nala indel­ningen, får fas­tig­hets­bild­ning som för­an­le­des av änd­ringen genom­fö­ras utan hin­der av att änd­ringen ännu ej trätt i kraft. Lag (1971:1035).

3 §   Fas­tig­hets­bild­ning enligt 1 § skall om möj­ligt genom­fö­ras så, att fas­tig­het ej kom­mer att ha andel i sam­fäl­lig­het inom annan kom­mun. Vid för­rätt­ning som för­an­le­des av änd­ring i den kom­mu­nala indel­ningen får, om hin­der eljest icke möter, fas­tig­hets­re­gle­ring eller avstyck­ning före­ta­gas utan sär­skild ansö­kan för att fas­tig­het, som genom indel­nings­änd­ringen fått andel i sam­fäl­lig­het inom annan kom­mun, skall skil­jas från ande­len.

Vid avstyck­ning från fas­tig­hets enskilda mark skall som styck­nings­lott avskil­jas den del vars ägo­vidd är minst, om ej sär­skilda för­hål­lan­den för­an­le­der annat.

4 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten skall under­rätta kom­mu­nerna om för­rätt­ning enligt detta kapi­tel. Lag (1995:1394).

5 §   Kost­na­derna för åtgärd som sker med anled­ning av bestäm­mel­serna i detta kapi­tel får ej påfö­ras sakä­gare. Ägare av fas­tig­het som delas eller änd­ras skall kost­nads­fritt få utdrag av för­rätt­nings­karta, om sådan upp­rät­tas.

Ersätt­ning till sysslo­man bestäm­mes i fall som här avses all­tid av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten. Lag (1995:1394).

Femte avdel­ningen

Fas­tig­hets­be­stäm­ning och sär­skild gräns­ut­märk­ning

14 kap.

Fas­tig­hets­be­stäm­ning

1 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får genom fas­tig­hets­be­stäm­ning pröva frå­gor om
   1. hur fas­tig­hets­in­del­ningen är beskaf­fad,
   2. huruvida en led­nings­rätt eller ett ser­vi­tut gäl­ler och vil­ket omfång rät­ten har,
   3. huruvida bygg­na­der eller andra anlägg­ningar hör till en fas­tig­het enligt 2 kap. 1 § jor­da­bal­ken, och
   4. vil­ken omfatt­ning en gemen­sam­hets­an­lägg­ning har.

I fråga om ser­vi­tut för vat­ten­verk­sam­het som har till­kom­mit med stöd av mil­jö­bal­ken eller mot­sva­rande äldre lag­stift­ning får fas­tig­hets­be­stäm­ning enligt första styc­ket endast avse ser­vi­tut enligt 28 kap. 10 § mil­jö­bal­ken eller mot­sva­rande äldre bestäm­mel­ser. Lag (2009:562).

1 a §   En fråga om fas­tig­hets­be­stäm­ning får tas upp till pröv­ning, om
   1. det behövs vid en fas­tig­hets­bild­nings­för­rätt­ning,
   2. lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten har för­ord­nat om det enligt 15 § led­nings­rättsla­gen (1973:1144) eller 17 § anlägg­nings­la­gen (1973:1149),
   3. en sakä­gare har ansökt om det,
   4. en kom­mun har ansökt om det och ansö­kan gäl­ler ett område med detalj­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser eller ett område för vil­ket fråga har väckts om att upp­rätta en sådan plan eller sådana bestäm­mel­ser,
   5. sta­ten eller en kom­mun har ansökt om det och ansö­kan gäl­ler ett område som sökan­den har för­kla­rat skyd­dat enligt 7 kap. mil­jö­bal­ken eller ett område för vil­ket sökan­den har väckt fråga om sådan för­kla­ring,
   6. sta­ten eller en kom­mun har ansökt om det och ansö­kan gäl­ler ett område med väg­rätt eller väg­plan eller ett område för vil­ket fråga har väckts om att upp­rätta en sådan plan, eller
   7. sta­ten, en kom­mun eller den som har byggt eller avser att bygga en järn­väg har ansökt om det och ansö­kan gäl­ler ett område med järn­vägs­plan eller ett område för vil­ket fråga har väckts om att upp­rätta en sådan plan.

En ansö­kan enligt första styc­ket 3, 4, 5, 6 eller 7 får inte prö­vas om det är uppen­bart att frå­gan sak­nar bety­delse för sökan­den.

Om ansö­kan gäl­ler fas­tig­hets­be­stäm­ning av ser­vi­tut får den inte hel­ler prö­vas om ser­vi­tu­tet har till­kom­mit på annat sätt än vid avvitt­ring eller enligt lag­stift­ningen om fas­tig­hets­bild­ning eller enskilda vägar eller enligt anlägg­nings­la­gen eller 28 kap. 10 § mil­jö­bal­ken eller mot­sva­rande äldre bestäm­mel­ser. Lag (2012:427).

1 b §   En sam­fäl­lig­hets­för­e­ning får ansöka om fas­tig­hets­be­stäm­ning enligt 1 § första styc­ket 4, om
   1. för­e­nings­stäm­man har beslu­tat om det, och
   2. ansö­kan gäl­ler en gemen­sam­hets­an­lägg­ning under för­e­ning­ens för­valt­ning.

Vid fas­tig­hets­be­stäm­ningen före­trä­der för­e­ningen de delä­gare som inte på annan grund är sakä­gare i för­rätt­ningen.
Lag (2009:562).

2 §   Fas­tig­hets­be­stäm­ning hand­läggs av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten vid för­rätt­ning. Beträf­fande sådan för­rätt­ning tilläm­pas 4 kap. 1--24 §§, 28 § första styc­ket och 31-​-40 §§.

Har fas­tig­hets­be­stäm­ningen sam­band med fas­tig­hets­bild­ning, hand­läg­ges åtgär­derna gemen­samt vid en för­rätt­ning, om icke sär­skilda skäl för­an­le­der annat. Lag (1995:1394).

3 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten skall vid för­rätt­ningen klar­göra fas­tig­hets­be­stäm­ning­ens omfatt­ning för sakä­garna och där­vid noga ange vilka frå­gor som skall avgö­ras. Vidare skall myn­dig­he­ten utreda de omstän­dig­he­ter som är av bety­delse för fas­tig­hets­be­stäm­ningen.
Resul­ta­tet av utred­ningen skall fram­läg­gas för sakä­garna. Lag (1995:1394).

4 §   Fråga som upp­ta­gits vid fas­tig­hets­be­stäm­ning avgö­res genom beslut av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten (fas­tig­hets­be­stäm­nings­be­slut).

Fas­tig­hets­be­stäm­nings­be­slut som rör omfatt­ningen av all­mänt vat­ten­om­råde är utan ver­kan, i den mån det senare visas att det avvi­ker från vad som före­skri­ves i lag. Lag (1995:1394).

5 §   Avser fas­tig­hets­be­stäm­ning fråga om sträck­ningen av annan gräns än sådan som rör all­mänt vat­ten­om­råde och träf­fas skrift­lig över­ens­kom­melse om grän­sens sträck­ning, skall över­ens­kom­mel­sen läg­gas till grund för fas­tig­hets­be­stäm­nings­be­slu­tet. Över­ens­kom­melse får ej träf­fas, för­rän gräns­sträck­ningen utsta­kats i behöv­lig omfatt­ning. I över­ens­kom­mel­sen behö­ver icke del­taga andra sakä­gare än de som är när­va­rande vid sam­man­träde då frå­gan behand­las eller, om för­rätt­ningen hand­läg­ges utan sam­man­träde, som vid för­rätt­ningen fört talan i frå­gan.

Över­ens­kom­melse skall icke beak­tas, om den avta­lade sträck­ningen väsent­ligt avvi­ker från grän­sens rätta läge eller över­ens­kom­mel­sen skulle med­föra att fas­tig­hets värde under­går minsk­ning av bety­delse eller att olä­gen­het upp­kom­mer från all­män syn­punkt.

6 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får göra sådan jämk­ning av gräns som fordras för att grän­sen skall få en ända­måls­en­lig sträck­ning i tek­niskt hän­se­ende. Lag (1995:1394).

7 §   Sträck­ningen av gräns skall anges på för­rätt­nings­kar­tan i enlig­het med fas­tig­hets­be­stäm­nings­be­slu­tet. Om karta icke upp­rät­tats, skall sträck­ningen beskri­vas i för­rätt­nings­hand­ling­arna. Grän­sen skall även utsta­kas och utmär­kas i behöv­lig omfatt­ning. Utstak­ningen skall ske senast vid beslu­tets med­de­lande. Om det är lämp­ligt, får utmärk­ningen verk­stäl­las efter för­rätt­ning­ens avslu­tande. Angå­ende sådan åtgärd skall sakä­garna under­rät­tas i god tid. Under­rät­tel­sen läm­nas genom skrift­ligt med­de­lande eller i sådan sär­skild ord­ning som beslu­tats enligt 4 kap. 20 § andra styc­ket.

8 §   Har lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten med­de­lat beslut som får över­kla­gas sär­skilt, skall beslu­tet samt karta och annan hand­ling som fordras för klar­läg­gande av beslu­tets inne­börd hål­las till­gäng­liga hos myn­dig­he­ten under den tid beslu­tet får över­kla­gas. Lag (1995:1394).

9 §   I fråga om avslu­tande av för­rätt­ningen tilläm­pas 4 kap. 29 §.

Bestäm­mel­ser om under­rät­telse om avslut­nings­be­slut finns i 4 kap. 33 a §. Sökan­den ska all­tid under­rät­tas när för­rätt­ningen har avslu­tats.

Om det vid för­rätt­ningen även har hand­lagts en fråga om fas­tig­hets­bild­ning, ska också 4 kap. 30 § om åtgär­der i sam­band med avslu­tan­det till­läm­pas. Lag (2009:562).

10 §   Kost­na­derna för fas­tig­hets­be­stäm­ning ska för­de­las mel­lan sakä­garna efter vad som är skä­ligt.

Första styc­ket gäl­ler inte, om något annat föl­jer av 11, 12, 13 eller 14 §. Lag (2009:562).

11 §   När ansö­kan har gjorts med stöd av 1 a § första styc­ket 4, ska kost­na­derna för fas­tig­hets­be­stäm­ning i den mån sär­skilda skäl för­an­le­der detta beta­las av kom­mu­nen.
Lag (2009:562).

12 §   När ansö­kan har gjorts med stöd av 1 a § första styc­ket 5, 6 eller 7, ska kost­na­derna för fas­tig­hets­be­stäm­ning beta­las av sökan­den. Har en sakä­gare genom vårds­lös­het eller för­sum­melse för­dy­rat för­rätt­ningen, får kost­na­derna dock för­de­las efter vad som är skä­ligt. Lag (2009:562).

13 §   Bestäm­mel­serna i 2 kap. 6 § om för­del­ning av betal­nings­skyl­dig­het när det finns en över­ens­kom­melse mel­lan sakä­garna och om ansva­ret för kost­na­derna när en ansö­kan avvi­sas eller en för­rätt­ning ställs in tilläm­pas också vid fas­tig­hets­be­stäm­ning. Lag (2009:562).

14 §   Sker fas­tig­hets­be­stäm­ning i sam­band med fas­tig­hets­bild­ning enligt 13 kap., ska i stäl­let för 10-13 §§ tilläm­pas 5 § i nämnda kapi­tel. Lag (2009:562).

Sär­skild gräns­ut­märk­ning

15 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten får genom sär­skild gräns­ut­märk­ning pröva om en fas­tig­hets grän­ser ska mär­kas ut på mar­ken i andra fall än vid fas­tig­hets­bild­ning eller fas­tig­hets­be­stäm­ning. En fråga som har tagits upp vid sär­skild gräns­ut­märk­ning avgörs genom beslut av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten (gräns­ut­märk­nings­be­slut).

Ett gräns­ut­märk­nings­be­slut får inte med­de­las i fall då bestäm­mel­serna i 4 kap. 27 § är tillämp­liga eller om fas­tig­hets­be­stäm­ning enligt 1 § första styc­ket 1 krävs.
Lag (2009:562).

16 §   Bestäm­mel­serna i 1 a § första styc­ket 3-7 och andra styc­ket, 2 och 3 §§, 4 § andra styc­ket och 7-9 §§ tilläm­pas också vid sär­skild gräns­ut­märk­ning. Vad som sägs i dessa bestäm­mel­ser om fas­tig­hets­be­stäm­ning och fas­tig­hets­be­stäm­nings­be­slut ska i stäl­let gälla sär­skild gräns­ut­märk­ning och gräns­ut­märk­nings­be­slut.

Har sär­skild gräns­ut­märk­ning sam­band med fas­tig­hets­be­stäm­ning, får åtgär­derna hand­läg­gas gemen­samt vid en för­rätt­ning.

Kost­na­derna för sär­skild gräns­ut­märk­ning ska beta­las av sökan­den. Har en sakä­gare genom vårds­lös­het eller för­sum­melse för­dy­rat för­rätt­ningen, får kost­na­derna dock för­de­las efter vad som är skä­ligt. Bestäm­mel­serna i 2 kap. 6 § om för­del­ning av betal­nings­skyl­dig­het när det finns en över­ens­kom­melse mel­lan sakä­garna och om ansva­ret för kost­na­derna när en ansö­kan avvi­sas eller en för­rätt­ning ställs in tilläm­pas också vid sär­skild gräns­ut­märk­ning. Lag (2009:562).

Sjätte avdel­ningen

Rät­te­gången i fas­tig­hets­bild­nings­mål


15 kap. Full­följd till mark- och mil­jö­dom­stol

1 §   Mål som över­kla­gas enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel (fas­tig­hets­bild­nings­mål) skall prö­vas av den mark- och mil­jö­dom­stol inom vars dom­krets den eller de berörda fas­tig­he­terna är belägna. Lig­ger fas­tig­he­terna under flera mark- och mil­jö­dom­sto­lar, skall talan tas upp av den dom­stol under vil­ken huvud­de­len lig­ger. Lag (2010:995).

2 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens beslut ska över­kla­gas sär­skilt, om myn­dig­he­ten
   1. avvi­sat ansö­kan om fas­tig­hets­bild­ning, fas­tig­hets­be­stäm­ning eller sär­skild gräns­ut­märk­ning eller avvi­sat ombud eller biträde,
   2. ogil­lat jäv mot för­rätt­nings­man,
   3. beslu­tat i fråga om för­skott enligt 5 kap. 30 § fjärde styc­ket eller tid­punkt för rät­tig­hets­ha­vares skyl­dig­het att avträda mark enligt 5 kap. 30 b §,
   4. beslu­tat i fråga om ersätt­ning till sak­kun­nig eller sysslo­man eller till sådan ska­de­li­dande som avses i 4 kap. 38 §,
   5. beslu­tat i fråga om rät­telse av för­rätt­nings­be­slut, karta eller annan hand­ling,
   6. beslu­tat att gemen­samt arbete ska utfö­ras enligt denna lag eller att fråga om sådant arbete ska prö­vas enligt annan lag­stift­ning,
   7. beslu­tat enligt 9 kap. 3 § om för­del­ning av kost­na­der för gemen­samt arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utde­bi­te­ring av sådana kost­na­der,
   8. beslu­tat att sysslo­man som fått i upp­drag att ombe­sörja gemen­samt arbete ska skil­jas från upp­dra­get,
   9. avvi­sat över­kla­gande,
   10. beslu­tat i fråga om hän­vis­ning enligt 5 kap. 12 a §, eller
   11. beslu­tat att inte pröva en fråga som avses i 5 kap. 12 c §.

Skri­vel­sen med över­kla­gande enligt denna para­graf ska ges in till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten inom tre vec­kor från den dag då beslu­tet med­de­la­des. Över­kla­gande får göras av sakä­gare.
Beslut som avses i första styc­ket 1, 4, 5 och 8 får över­kla­gas även av annan som beslu­tet rör. Lag (2009:562).

3 §   Till­stånds­be­slut och beslut i fråga om för­tida till­träde över­kla­gas sär­skilt. Skri­vel­sen med över­kla­gan­det ska ges in till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten inom fyra vec­kor från den dag då beslu­tet med­de­la­des. Det­samma gäl­ler fastighetsbildnings-​, fastighetsbestämnings-​ och gräns­ut­märk­nings­be­slut, om lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten för­ord­nar att beslu­tet ska över­kla­gas sär­skilt.

För­ord­nande att ett beslut ska över­kla­gas sär­skilt får med­de­las om det är lämp­ligt. Om fas­tig­hets­bild­nings­be­slut inte inne­fat­tar med­gi­vande till fas­tig­hets­bild­ningen i dess hel­het, fordras vidare att till­stånds­be­slut med­de­las sam­ti­digt eller att laga­kraft­ä­gande sådant beslut före­lig­ger.

Över­kla­gande enligt denna para­graf får göras av sakä­gare.
Lag (2009:562).

4 §   Menar sakä­gare att för­rätt­ningen onö­digt uppe­hål­les genom lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens beslut eller är han miss­nöjd med beslut vari­ge­nom för­ord­nande enligt 5 kap. 21 § med­de­lats eller med­gi­vande enligt 5 kap. 22 § väg­rats, får han över­klaga beslu­tet. Skri­vel­sen med över­kla­gan­det skall ges in till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten. Denna rätt att över­klaga är inte begrän­sad till viss tid. Lag (1995:1394).

5 §   Lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens beslut att gilla invänd­ning om jäv får inte över­kla­gas. Lag (1995:1394).

6 §   Över­kla­gas i annat fall än som avses i 2-5 §§ beslut eller åtgärd av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten, ska skri­vel­sen med över­kla­gan­det ges in till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten inom fyra vec­kor från den dag då för­rätt­ningen för­kla­ra­des avslu­tad eller inställd.

Åtgärd vari­ge­nom gräns utmärkts får över­kla­gas inom ett år från den dag då upp­gift om fas­tig­hets­bild­ningen, fas­tig­hets­be­stäm­ningen eller den sär­skilda gräns­ut­märk­ningen inför­des i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del eller, om utmärk­ningen gjorts först efter nämnda dag, från det åtgär­den slut­för­des.

Beslut om debi­te­ring av för­rätt­nings­kost­na­der får över­kla­gas inom tre vec­kor från den för­fal­lo­dag som anges i beslu­tet.

Över­kla­gande enligt denna para­graf får göras av sakä­gare. Den som ålagts att betala ersätt­ning eller kost­nad får över­klaga beslu­tet, även om han eller hon inte är sakä­gare.
Lag (2009:562).

7 §   Tillstånds-​ eller fas­tig­hets­bild­nings­be­slut får över­kla­gas av en sådan nämnd som avses i 4 kap. 15 § tredje styc­ket på sätt och inom tid som gäl­ler för sakä­gare. Lag (2004:393).

8 §   Fin­ner läns­sty­rel­sen att tillstånds-​ eller fas­tig­hets­bild­nings­be­slut stri­der mot sådan bestäm­melse i denna lag som med­de­lats till för­mån för all­mänt intresse, får läns­sty­rel­sen över­klaga beslu­tet på sätt och inom tid som gäl­ler för sakä­gare.

Första styc­ket gäl­ler icke fas­tig­hets­bild­ning inom område med detalj­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser, om åtgär­den rör endast mark som enligt pla­nen eller bestäm­mel­serna är avsedd för annat än jord­bruks­än­da­mål. Lag (1987:124).

9 §   Beslut om instäl­lande av för­rätt­ning som begärts av läns­sty­rel­sen eller kom­mu­nen får över­kla­gas av sökan­den i lik­het med vad som gäl­ler för sakä­gare.

Mot­sva­rande rätt till­kom­mer den som sökt fas­tig­hets­re­gle­ring enligt 5 kap. 3 § andra styc­ket. Lag (1987:124).

10 §   Om lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten fin­ner att en upp­gift om fas­tig­hets­bild­ning, fas­tig­hets­be­stäm­ning eller sär­skild gräns­ut­märk­ning inte kan föras in i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del på grund av fel eller oklar­het i för­rätt­ningen och rät­telse inte kan göras på det sätt som anges i 36 § för­valt­nings­la­gen (2017:900), får myn­dig­he­ten ansöka om rät­telse hos mark- och mil­jö­dom­sto­len. Det­samma gäl­ler om myn­dig­he­ten fin­ner att regi­stre­ring i enlig­het med för­rätt­ningen skulle även­tyra fas­tig­hets­re­do­vis­ning­ens till­för­lit­lig­het eller på annat sätt leda till rättso­sä­ker­het.

I fråga om ansö­kan om rät­telse enligt denna para­graf tilläm­pas bestäm­mel­serna i 16 kap. Rät­ten att ansöka om rät­telse är inte begrän­sad till viss tid. Lag (2018:783).

11 §   Har samt­liga sakä­gare och andra, som har rätt att över­klaga, genom påskrift på för­rätt­nings­pro­to­kol­let eller i skrift­ligt med­de­lande som kom­mit lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten till handa god­känt för­rätt­ning, för­rätt­nings­be­slut eller gräns­ut­märk­ning, får vad som god­känts inte över­kla­gas. Lag (1995:1394).


16 kap. För­fa­ran­det vid mark- och mil­jö­dom­stol

1 §   Har upp­hävts genom lag (2010:995).

2 §   Vid skri­vel­sen med över­kla­gande skall två avskrif­ter av skri­vel­sen och där­till hörande hand­lingar bifo­gas. Behö­ver dom­sto­len för del­giv­ning eller där­med jäm­för­lig åtgärd ytter­li­gare avskrif­ter, är kla­gan­den skyl­dig att till­han­da­hålla dem. Är avskrif­ter inte till­gäng­liga när de behövs, får dom­sto­len ombe­sörja dem på kla­gan­dens bekost­nad.

Första styc­ket gäl­ler icke karta, rit­ning eller annan bilaga av vid­lyf­tig beskaf­fen­het, om avskrift av hand­lingen kan und­va­ras utan väsent­lig olä­gen­het. Lag (1989:724).

3 §   Har upp­hävts genom lag (2010:995).

4 §   Har upp­hävts genom lag (2010:995).

5 §   I målet ska sam­man­träde hål­las. Om en sakä­ga­res när­varo uppen­bar­li­gen är utan bety­delse för hans eller hen­nes rätt och även i övrigt sak­nar bety­delse för målets avgö­rande, behö­ver sakä­ga­ren inte kal­las till sam­man­trä­det.

Har talan full­följts av en före­trä­dare för ett all­mänt intresse, ska denne kal­las till sam­man­trä­det. När en sakä­ga­res över­kla­gande rör ett all­mänt intresse, kal­las läns­sty­rel­sen eller, om målet avser sådan fas­tig­hets­bild­ning som anges i 15 kap. 8 § andra styc­ket, en sådan nämnd som avses i 4 kap. 15 § tredje styc­ket.

En före­trä­dare för eller tjäns­te­man vid en myn­dig­het vars verk­sam­het berörs av målet kan kal­las för att lämna upp­lys­ningar. För detta ända­mål kan även för­rätt­ningslant­mä­ta­ren kal­las.

Kal­lel­ser ska del­ges. Lag (2010:995).

6 §   Har upp­hävts genom lag (2010:995).

7 §   Har upp­hävts genom lag (2010:995).

8 §   Mark- och mil­jö­dom­sto­len får avgöra mål utan att hålla sam­man­träde, om sam­man­träde kan antas sakna bety­delse för pröv­ningen samt sakä­gare eller före­trä­dare för all­mänt intresse inte har begärt sådant sam­man­träde. Om talan har full­följts enligt 15 kap. 2, 4 eller 10 § eller om det är uppen­bart att talan är ogrun­dad, får målet all­tid avgö­ras utan att sam­man­träde hålls.

För pröv­ning som inte avser själva saken behö­ver sam­man­träde inte hål­las.

Har dom­sto­len beslu­tat att ett mål ska avgö­ras utan att sam­man­träde hålls och är det inte uppen­bart att sakä­gare eller före­trä­dare för all­mänt intresse redan har slut­fört sin talan, ska de ges till­fälle att göra det. Lag (2010:995).

9 §   Om ett beslut vid en för­rätt­ning som inte avslu­tats har över­kla­gats, kan mark- och mil­jö­dom­sto­len före­skriva att för­rätt­nings­hand­lägg­ningen skall avbry­tas helt eller till viss del eller att hand­lägg­ning som avbru­tits skall fortgå obe­ro­ende av över­kla­gan­det. Sådan före­skrift trä­der i kraft genast och gäl­ler till dess annat för­ord­nas.

Om det på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter är lämp­ligt, får mark- och mil­jö­dom­sto­len för­ordna om för­tida till­träde. Här­vid äger 5 kap. 30 a § andra-​fjärde styc­kena mot­sva­rande tillämp­ning.

Mark- och mil­jö­dom­sto­len kan ome­del­bart för­ordna att beslut av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten om för­tida till­träde inte får utnytt­jas för­rän mark- och mil­jö­dom­sto­len har prö­vat över­kla­gan­det.
Lag (2010:995).

10 §   Ska i ett mål flera frå­gor avgö­ras och kan de sär­skil­jas, får dom ges beträf­fande någon av frå­gorna, trots att hand­lägg­ningen av de övriga inte har avslu­tats. Lag (2010:995).

11 §   När någon sakä­gare har över­kla­gat, får lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens beslut eller åtgärd änd­ras endast om övriga sakä­gare och, när över­kla­gan­det rör ett all­mänt intresse, läns­sty­rel­sen eller en sådan nämnd som avses i 4 kap. 15 § tredje styc­ket har fått till­fälle att yttra sig.
Änd­ring till för­del för en sakä­gare får dock ske, även om sakä­ga­ren inte har haft till­fälle att yttra sig. Vad som nu har sagts gäl­ler också när över­kla­gan­det har gjorts av en före­trä­dare för ett all­mänt intresse eller av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten.

Om dom­sto­len fin­ner att över­kla­gan­det bör leda till änd­ring i en avslu­tad för­rätt­ning eller i ett fastighetsbildnings-​, fastighetsbestämnings-​ eller gräns­ut­märk­nings­be­slut som har över­kla­gats sär­skilt, får dom­sto­len göra änd­ring även i den del som inte har över­kla­gats, om det behövs för att det inte ska upp­komma någon uppen­bar mot­stri­dig­het eller oen­het­lig­het i för­rätt­ningen eller beslu­tet.

Fin­ner dom­sto­len att det beträf­fande en för­rätt­ning finns en sådan omstän­dig­het som avses i 15 kap. 10 §, får dom­sto­len besluta om behöv­liga åtgär­der, även om över­kla­gan­det inte har avsett den delen av för­rätt­ningen. Lag (2009:562).

12 §   Kan mark- och mil­jö­dom­sto­len ej utan olä­gen­het rätta fel i för­rätt­ning, skall dom­sto­len undan­röja lant­mä­te­ri­myn­dig­he­tens beslut och åtgär­der i den omfatt­ning de påver­kas av felet samt visa för­rätt­ningen åter till myn­dig­he­ten. Dom­sto­len kan där­vid med­dela före­skrif­ter för vin­nande av rät­telse.

Har efter för­rätt­ning­ens avslu­tande beslut om fas­tig­hets­bild­ning eller fas­tig­hets­be­stäm­ning över­kla­gats och åter­kal­lar den som sökt åtgär­den sin ansö­kan, skall för­rätt­ningen undan­rö­jas i den del som åter­kal­lel­sen avser, om övriga som fört talan vid för­rätt­ningen eller dom­sto­len och som själva haft rätt att påkalla åtgär­den sam­tyc­ker. I fall som anges i 10 kap. 8 § andra styc­ket och 11 kap. 2 § andra styc­ket fordras all­tid sam­tycke av övriga sakä­gare. Lag (2010:995).

12 a §   Endast om det finns syn­ner­liga skäl får en kom­mu­nal lant­mä­te­ri­myn­dig­hets för­rätt­ning undan­rö­jas på grund av att myn­dig­he­ten hand­lagt ären­det i stäl­let för att lämna över det till den stat­liga lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten enligt 5 § lagen (1995:1393) om kom­mu­nal lant­mä­te­ri­myn­dig­het. Lag (1995:1394).

13 §   Den som med stöd av 5 § tredje styc­ket har kal­lats för att lämna upp­lys­ningar har rätt till ersätt­ning för sin instäl­lelse enligt sär­skilda bestäm­mel­ser. Sakä­gare får inte åläg­gas att betala sådan kost­nad för instäl­lelse.
Lag (2010:995).

14 §   Mark- och mil­jö­dom­sto­len får, efter vad som är skä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna, besluta att sakä­gare som för­lo­rar målet ska ersätta annan sakä­gare den­nes rät­te­gångs­kost­nad. I övrigt ska 18 kap. rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas i fråga om rät­te­gångs­kost­na­derna.

I mål om inlö­se­ner­sätt­ning ska dock sakä­gare som avstår mark eller sär­skild rät­tig­het få gott­gö­relse för sin kost­nad obe­ro­ende av utgången i målet. Det­samma ska gälla i mål om ersätt­ning för markö­ver­fö­ring eller regle­ring av rät­tig­het som avses i 5 kap. 10 a § andra styc­ket.

Första och andra styc­kena gäl­ler inte, om annat föl­jer av 18 kap. 6 eller 8 § rät­te­gångs­bal­ken. Ogil­las i mål enligt andra styc­ket talan som har full­följts av den som avstår eller upp­lå­ter mark eller rät­tig­het, tilläm­pas 15 kap. 8 § plan- och bygg­la­gen (2010:900).

Vin­ner en sakä­gare ett mål mot före­trä­dare för all­mänt intresse, kan dom­sto­len tiller­känna sakä­ga­ren ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad, om det finns syn­ner­liga skäl. Sådan ersätt­ning ska beta­las av sta­ten eller, om endast kom­mu­nen före­trä­der det all­männa intres­set, av kom­mu­nen.

Ska i annat fall än som avses i 13 § kost­nad för bevis­ning eller sär­skild åtgärd enligt rät­tens beslut beta­las av all­männa medel, kan dom­sto­len när det är skä­ligt besluta att kost­na­den ska stanna på sta­ten. Lag (2010:1003).

14 a §   Om en sakä­gare vin­ner ett mål om pröv­ning av ett sådant beslut som avses i 15 kap. 6 § tredje styc­ket, kan dom­sto­len tiller­känna honom eller henne ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad, om det finns syn­ner­liga skäl. Sådan ersätt­ning skall beta­las av sta­ten eller, om det över­kla­gade beslu­tet har med­de­lats av en kom­mu­nal lant­mä­te­ri­myn­dig­het, av kom­mu­nen. Lag (2004:393).

15 §   Sedan en mark- och mil­jö­dom­stols dom eller slut­liga beslut i fas­tig­hets­bild­nings­mål har vun­nit laga kraft, ska för­rätt­nings­ak­ten och en kopia av domen eller beslu­tet sän­das till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten. Om avgö­ran­det över­kla­gas i viss del och om det med anled­ning av dom­sto­lens avgö­rande i övrigt kan upp­komma fråga om regi­stre­ring, ska hand­ling­arna sän­das till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten. Efter regi­stre­ring ska myn­dig­he­ten ome­del­bart sända till­baka för­rätt­nings­ak­ten till dom­sto­len.
Lag (2010:995).

16 §   Före­skrif­terna i detta kapi­tel beträf­fande sakä­gare skall tilläm­pas även på annan enskild part.


17 kap. Rät­te­gången i Mark- och mil­jöö­ver­dom­sto­len

1 §   Har upp­hävts genom lag (2010:995).

2 §   Mark- och mil­jö­dom­sto­lens beslut enligt 16 kap. 9 § andra styc­ket skall över­kla­gas sär­skilt.

Mark- och mil­jö­dom­sto­lens beslut i en fråga som över­kla­gats dit enligt 15 kap. 2 § första styc­ket 2-4, 6-9, 3 § beträf­fande för­tida till­träde eller 4 § får inte över­kla­gas.
Lag (2010:995).

3 §   I fråga om rät­te­gången i Mark- och mil­jöö­ver­dom­sto­len tilläm­pas 16 kap. 9-13 §§, 14 § första, fjärde och femte styc­kena samt 14 a-16 §§. Dock ska 16 kap. 15 § inte tilläm­pas när Mark- och mil­jöö­ver­dom­sto­len åter­för­vi­sar mål till mark- och mil­jö­dom­sto­len.

I mål som avses i 16 kap. 14 § andra styc­ket ska den som har att betala ersätt­ning för mark eller rät­tig­het, om inte något annat föl­jer av 18 kap. 6 eller 8 § rät­te­gångs­bal­ken, all­tid själv bära sina kost­na­der samt kost­nad som han eller hon orsa­kar mot­par­ten genom att själv över­klaga. Ogil­las i ett sådant mål talan som har full­följts av den som avstår eller upp­lå­ter mark eller rät­tig­het, tilläm­pas dock 15 kap. 8 § plan- och bygg­la­gen (2010:900). I övrigt ska bestäm­mel­serna i 18 kap. rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas.

Bevis genom syn på stäl­let får tas upp i Mark- och mil­jöö­ver­dom­sto­len endast om det finns syn­ner­liga skäl.
Lag (2010:1003).


18 kap. Rät­te­gången i Högsta dom­sto­len

1 §   Har upp­hävts genom lag (2010:995).

2 §   Om ett över­kla­gande till Högsta dom­sto­len tillåts enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och mil­jö­dom­sto­lar, tilläm­pas i fråga om rät­te­gången i Högsta dom­sto­len 16 kap. 9 och 10 §§, 11 § andra och tredje styc­kena, 12 och 13 §§, 14 § första, fjärde och femte styc­kena samt 14 a-16 §§. Dock ska 16 kap. 15 § inte tilläm­pas när Högsta dom­sto­len åter­för­vi­sar mål till lägre rätt.

I mål som avses i 16 kap. 14 § andra styc­ket gäl­ler bestäm­mel­serna i 17 kap. 3 § andra styc­ket.

Bevis genom syn på stäl­let får tas upp i Högsta dom­sto­len endast om det finns syn­ner­liga skäl. Lag (2010:995).

Sjunde avdel­ningen

Fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del

19 kap.

1 §   I fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del redo­vi­sas såsom fas­tig­het
   1. enhet som var redo­vi­sad såsom fas­tig­het i fas­tig­hets­re­gis­ter den 1 janu­ari 1972,
   2. fas­tig­het som nybil­das enligt denna lag,
   3. enhet som skall regi­stre­ras såsom fas­tig­het enligt bestäm­melse i

annan för­fatt­ning.

Varje fas­tig­het skall ha sär­skild beteck­ning.
Lag (2000:233).

2 §   Upp­gift om fas­tig­hets­bild­ning, fas­tig­hets­be­stäm­ning och sär­skild gräns­ut­märk­ning ska föras in i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del. Då ska upp­gift om en nybil­dad fas­tig­het föras in i regist­ret och de övriga änd­ringar göras som åtgär­den ger anled­ning till.

Första styc­ket tilläm­pas också när fas­tig­hets­in­del­ningen änd­ras eller när dess beskaf­fen­het fast­ställs i annan ord­ning än som anges i denna lag. Lag (2009:562).

3 §   Upp­gift om fas­tig­hets­bild­ning, fas­tig­hets­be­stäm­ning eller sär­skild gräns­ut­märk­ning ska föras in sna­rast möj­ligt sedan för­rätt­ningen avslu­tats och denna eller, om den har över­kla­gats, dom­sto­lens avgö­rande har vun­nit laga kraft.

Även om för­rätt­ningen inte har avslu­tats får upp­gift om ett sådant fastighetsbildnings-​, fastighetsbestämnings-​ eller gräns­ut­märk­nings­be­slut som skulle ha över­kla­gats sär­skilt föras in så snart beslu­tet har vun­nit laga kraft.

Om ett beslut eller en åtgärd som avser en avslu­tad för­rätt­ning över­kla­gas, får upp­gift med anled­ning av för­rätt­ningen föras in i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del till den del upp­gif­ten uppen­bar­li­gen inte berörs av över­kla­gan­det. Det­samma gäl­ler om ett fastighetsbildnings-​, fastighetsbestämnings-​ eller gräns­ut­märk­nings­be­slut över­kla­gas sär­skilt.

Vad som sägs i tredje styc­ket gäl­ler också om en dom­stols avgö­rande i ett fas­tig­hets­bild­nings­mål över­kla­gas.
Lag (2009:562).

4 §   Om en upp­gift i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del är uppen­bart orik­tig ska upp­gif­ten rät­tas, om det kan ske utan någon skada för fas­tig­hets­ä­gare eller rät­tig­hets­ha­vare. I fråga om per­son­upp­gif­ter gäl­ler detta i stäl­let för rät­ten till rät­telse enligt arti­kel 16 i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska per­so­ner med avse­ende på behand­ling av per­son­upp­gif­ter och om det fria flö­det av sådana upp­gif­ter och om upp­hä­vande av direk­tiv 95/46/EG (all­män data­skydds­för­ord­ning).

Om det är uppen­bart att någon skada enligt första styc­ket inte kan upp­komma, ska rät­telse ske ome­del­bart. I annat fall ska berörda fas­tig­hets­ä­gare och rät­tig­hets­ha­vare få till­fälle att yttra sig om de är kända.

Om det är uppen­bart att en i regist­ret redo­vi­sad fas­tig­het inte finns, får fas­tig­he­ten ute­slu­tas ur regist­ret med tillämp­ning av första och andra styc­kena, även om redo­vis­ningen inte är orik­tig enligt de före­skrif­ter som gäl­ler för fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del.

En uppen­bar orik­tig­het som beror på ett tek­niskt fel i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del får rät­tas även om rät­tel­sen kan med­föra skada för fas­tig­hets­ä­gare eller rät­tig­hets­ha­vare. För­u­tom fas­tig­hets­ä­gare och rät­tig­hets­ha­vare ska en myn­dig­het som avses i 18 kap. 5 § första styc­ket jor­da­bal­ken få till­fälle att yttra sig.
Lag (2018:275).

4 a §   Rät­ten till begräns­ning av behand­ling av per­son­upp­gif­ter enligt arti­kel 18 i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2016/679 gäl­ler inte i fråga om per­son­upp­gif­ter i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del.
Lag (2018:275).

5 §   Rätt till ersätt­ning av sta­ten har den som lider skada på grund av ett tek­niskt fel i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del eller i en anord­ning som är anslu­ten till regist­ret hos den stat­liga lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten, en kom­mu­nal lant­mä­te­ri­myn­dig­het eller en myn­dig­het som avses i 4 kap. 34 a §.

Ersätt­ningen ska efter skä­lig­het sät­tas ned eller helt falla bort, om den ska­de­li­dande har med­ver­kat till ska­dan genom att utan skä­lig anled­ning låta bli att vidta åtgär­der för att bevara sin rätt eller om den ska­de­li­dande på något annat sätt har med­ver­kat till ska­dan genom eget vål­lande.

En ägare eller rät­tig­hets­ha­vare som drab­bas av skada till följd av ett beslut om rät­telse enligt 4 § tredje styc­ket har rätt till ersätt­ning av sta­ten. Ersätt­ning läm­nas dock inte, om den ska­de­li­dande med hän­syn till felets art eller andra omstän­dig­he­ter hade bort inse att fel före­kom­mit.

I fråga om ersätt­ning som avses i denna para­graf tilläm­pas 18 kap. 5 och 7 §§ jor­da­bal­ken på mot­sva­rande sätt.
Lag (2008:543).

6 §   Ären­den om att föra in eller ta bort upp­gif­ter i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del hand­läggs av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten.

Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om att någon annan myn­dig­het än lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten skall föra in eller ta bort upp­gif­ter i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del. Sådana före­skrif­ter får endast avse upp­gif­ter som enligt annan lag­stift­ning än denna lag skall redo­vi­sas i fas­tig­hets­re­gist­rets all­männa del. Lag (2005:1211).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1987:124
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1987.
   2. Har beslut om undan­tag som avses i 3 kap. 2 § tredje styc­ket i dess äldre lydelse, eller sådant beslut om med­gi­vande att företa åtgärd i strid mot plan som avses i 3 kap. 2 § första och fjärde styc­kena i deras äldre lydelse, vun­nit laga kraft efter utgången av juni 1986, får fas­tig­hets­bild­ning ske utan hin­der av de nya bestäm­mel­serna i 3 kap. 2 §. Om ansö­kan om fas­tig­hets­bild­ning inte görs inom två år från den dag då beslu­tet om undan­tag eller med­gi­vande vann laga kraft, upp­hör dock beslu­tet att gälla.

1987:803
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1988.
   2. Att bestäm­mel­serna i 12 kap. 2 § inte gäl­ler när äldre gif­ter­måls­bal­ken är tillämp­lig på makar­nas för­mö­gen­hets­för­hål­lan­den före­skrivs i 18 § lagen (1970:989) om infö­rande av fas­tig­hets­bild­nings­la­gen.
   3. Bestäm­mel­serna i 12 kap. 2 § skall tilläm­pas i deras äldre lydelse, om sådant avtal som avses i den lydel­sen har träf­fats före ikraft­trä­dan­det.

1989:724
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1990.
   2. Bestäm­mel­serna i 4 kap. 11 § fjärde styc­ket, 5 kap. 30 b § och 33 a § samt 7 kap. 13 § skall inte tilläm­pas beträf­fande för­rätt­ningar som har sökts före ikraft­trä­dan­det.
   3. Har fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­he­ten med­de­lat beslut före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler beträf­fande över­kla­gande av beslu­tet 15 kap. 2 § andra styc­ket, 3 § första styc­ket, 4 § och 6 § första styc­ket samt 16 kap. 1 § i para­gra­fer­nas äldre lydelse.

1990:450

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1990. Äldre före­skrif­ter gäl­ler dock i fråga om tid för besvär över beslut som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

1990:1101

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1991. Har för­rätt­ningen sökts före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas 5 kap. 18 § i sin äldre lydelse.

1992:1212
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1993.
   2. Har ansö­kan om för­rätt­ning gjorts före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler 5 kap. 10, 12, 16 och 19 §§ i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 8 kap. 5 och 6 §§ fort­fa­rande gälla, medan 5 kap. 10 a, 10 b och 12 a §§ inte skall tilläm­pas. Om en sakä­gare begär det, skall dock 5 kap. 12 och 16 §§ tilläm­pas i sin nya lydelse.
   3. Över­förs mark som enligt en före utgången av år 1978 fast­ställd och vid utgången av juni 1987 gäl­lande stads-​ eller bygg­nads­plan var avsedd för enskilt bebyg­gande och har ansö­kan om fas­tig­hets­re­gle­ring gjorts före utgången av juni 1997, skall ersätt­ningen enligt bestäm­mel­serna i 5 kap., om mar­kens ägare begär det, bestäm­mas med hän­syn till de plan­för­hål­lan­den som rådde vid utgången av juni 1987.

Första styc­ket skall tilläm­pas även i fråga om annan plan eller bestäm­melse som enligt 17 kap. 4 § första styc­ket plan- och bygg­la­gen (1987:10) gäl­ler som detalj­plan.
   4. Över­förs mark som enligt en vid utgången av juni 1987 gäl­lande stads-​ eller bygg­nads­plan var avsedd för annat än enskilt bebyg­gande och har ansö­kan om fas­tig­hets­re­gle­ring gjorts före utgången av juni 1991, skall ersätt­ningen enligt bestäm­mel­serna i 5 kap., om mar­kens ägare begär det, bestäm­mas med hän­syn till de plan­för­hål­lan­den och de ersätt­nings­prin­ci­per som gällde vid utgången av juni 1987.

Första styc­ket skall tilläm­pas även i fråga om annan plan eller bestäm­melse som enligt 17 kap. 4 § första styc­ket plan- och bygg­la­gen (1987:10) gäl­ler som detalj­plan.
   5. När ersätt­ning enligt 5 kap. 10 a § andra styc­ket bestäms för mark inom stads-​ eller bygg­nads­plan, skall hän­vis­ningen till 4 kap.
expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) såvitt gäl­ler 4 kap. 3 § andra styc­ket i den lagen gälla det styc­kets lydelse vid utgången av juni 1987.
   6. Den äldre lydel­sen av 5 kap. 15 § gäl­ler fort­fa­rande i fråga om ränta för tid före ikraft­trä­dan­det. Har skyl­dig­het att utge ränta upp­kom­mit före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler äldre bestäm­mel­ser även för tiden där­ef­ter.
   7. Har det över­kla­gade avgö­ran­det med­de­lats före ikraft­trä­dan­det, skall 16 kap. 14 §, 17 kap. 3 § och 18 kap. 2 § i sin äldre lydelse gälla.

1994:1624
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1995.
   2. Val enligt den nya lydel­sen skall äga rum första gången år 1998.
   3. Löpande upp­drags­pe­riod för god man som har valts enligt äldre bestäm­mel­ser skall vara fyra i stäl­let för tre år.

1995:1394
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1996.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­he­ter som inrät­tats enligt lagen (1971:133) om kom­mu­nal fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­het och fas­tig­hets­re­gis­ter­myn­dig­het.

1995:1416
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1996.
   2. Vad som sägs om ordet "fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­he­ten" i äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­he­ter som inrät­tats enligt lagen (1971:133) om kom­mu­nal fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­het och fas­tig­hets­re­gis­ter­myn­dig­het.

1998:371

Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 1998 men tilläm­pas inte i de fall där det första beslu­tet i ären­det har med­de­lats dess­förin­nan.

1998:865
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1999.
   2. I fråga om för­rätt­ningar som har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 9 kap. 1 § andra styc­ket i sin äldre lydelse.

2003:380
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2003.
   2. Om ett sam­bo­för­hål­lande har upp­hört före ikraft­trä­dan­det, tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser.

2004:393
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2004.
   2. I fråga om under­rät­telse till den eller de kom­mu­nala nämn­der som full­gör upp­gif­ter inom plan- och bygg­nads­vä­sen­det gäl­ler 4 kap. 15 och 24 §§ i sina äldre lydel­ser för för­rätt­ningar som har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det.
   3. Om ett sådant beslut som avses i 15 kap. 6 § tredje styc­ket har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det, skall bestäm­mel­serna i 16 kap. 14 a § inte tilläm­pas.

2009:533
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2009.
   2. I fråga om en begä­ran om undan­tag enligt 3 kap. 2 § tredje styc­ket som har gjorts före den 1 juli 2009 tilläm­pas denna para­graf i dess tidi­gare lydelse.

2010:816
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2010.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för vär­de­ringen, om ansö­kan om för­rätt­ning har gjorts före ikraft­trä­dan­det. I ett sådant fall ska hän­vis­ning­arna till expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) avse den lagens lydelse vid utgången av juli 2010.

2010:995
   1. Denna lag trä­der i kraft den 2 maj 2011.
   2. För mål där huvud­för­hand­ling har inletts i fas­tig­hets­dom­stol före ikraft­trä­dan­det ska äldre bestäm­mel­ser gälla. Det­samma gäl­ler för mål i hov­rätt och för mål i Högsta dom­sto­len som har över­kla­gats dit från hov­rätt.

2010:1003
   1. Denna lag trä­der i kraft den 2 maj 2011.
   2. För mål där huvud­för­hand­ling har inletts i fas­tig­hets­dom­stol före ikraft­trä­dan­det ska 16 kap. 14 § och 17 kap. 3 § gälla enligt sin äldre lydelse. Det­samma gäl­ler för mål i hov­rätt och för mål i Högsta dom­sto­len som har över­kla­gats dit från hov­rätt.

2012:181

Den upp­hävda para­gra­fen gäl­ler fort­fa­rande för explo­a­te­rings­sam­fäl­lig­he­ter enligt lagen (1987:11) om explo­a­te­rings­sam­ver­kan.

2012:427
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2013.
   2. En arbets­plan som har upp­rät­tats enligt väg­la­gen (1971:948) i dess lydelse före den 1 janu­ari 2013 ska anses vara en väg­plan enligt denna lag.

2013:378
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2016.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för för­rätt­ningar som har inletts före ikraft­trä­dan­det.

2014:205
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juni 2014.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för för­rätt­ningar där ansö­kan har inkom­mit till lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten före ikraft­trä­dan­det.
   3. Den äldre lydel­sen av 6 kap. 1 § gäl­ler fort­fa­rande i de fall där 6 kap. 2 a § ska gälla enligt över­gångs­be­stäm­mel­sen till lagen (2012:181) om änd­ring i fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988).

2020:363
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2020.
   2. Bestäm­mel­serna i 2 kap. 7 § ska inte tilläm­pas på beslut om för­rätt­nings­kost­na­der som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.