Lag (1971:289) om all­männa för­valt­nings­dom­sto­lar

1 §   Högsta för­valt­nings­dom­sto­len är enligt rege­rings­for­men högsta all­männa för­valt­nings­dom­stol. Den har sitt säte i Stock­holm.

Kam­mar­rät­terna är all­männa för­valt­nings­dom­sto­lar när­mast under Högsta för­valt­nings­dom­sto­len.

Kam­mar­rät­terna är Kam­mar­rät­ten i Stock­holm, Kam­mar­rät­ten i Göte­borg, Kam­mar­rät­ten i Sundsvall och Kam­mar­rät­ten i Jön­kö­ping.

För­valt­nings­rät­terna är all­männa för­valt­nings­dom­sto­lar när­mast under kam­mar­rät­terna. Rege­ringen med­de­lar före­skrif­ter om för­valt­nings­rät­ter­nas dom­kret­sar.
Lag (2010:1398).

Högsta för­valt­nings­dom­sto­len

2 §   Högsta för­valt­nings­dom­sto­len prö­var
   1. över­kla­gan­den av en kam­mar­rätts beslut enligt för­valt­nings­pro­cess­la­gen (1971:291),
   2. över­kla­gan­den av andra beslut i för­valt­nings­ä­ren­den som enligt lag ska göras till dom­sto­len, och
   3. ansök­ningar om res­ning och åter­stäl­lande av för­sut­ten tid i andra fall än som anges i 8 §.

Högsta för­valt­nings­dom­sto­len prö­var som första dom­stol om ett justi­ti­e­råd i Högsta dom­sto­len ska skil­jas eller avstängas från sin anställ­ning eller vara skyl­dig att genomgå läkar­un­der­sök­ning. Högsta för­valt­nings­dom­sto­len är i övrigt första dom­stol i mål beträf­fande vilka detta före­skrivs i lag. Lag (2018:415).

3 §   I Högsta för­valt­nings­dom­sto­len ska det fin­nas fjor­ton justi­ti­e­råd eller det högre antal som behövs. Justi­ti­e­rå­den ska vara lag­farna. De får inte inneha eller utöva något annat ämbete.

Ett av justi­ti­e­rå­den ska vara dom­sto­lens ord­fö­rande.

Den som har avgått med ålderspen­sion från sin anställ­ning som justi­ti­e­råd får för­ord­nas att till­fäl­ligt tjänst­göra i Högsta för­valt­nings­dom­sto­len när det finns behov av det på grund av att
   1. ett justi­ti­e­råd med anled­ning av sjuk­dom eller där­med jäm­för­lig omstän­dig­het inte kan tjänst­göra i dom­sto­len,
   2. ett justi­ti­e­råds tjänst­gö­ring har upp­hört och ett nytt justi­ti­e­råd inte har till­trätt, eller
   3. hand­lägg­ningen av ett eller flera mål vid dom­sto­len under en begrän­sad tid tar stora resur­ser i anspråk.

Ett för­ord­nande enligt tredje styc­ket får gälla i högst sex måna­der. Om det finns sär­skilda skäl får för­ord­nan­det för­längas med högst sex måna­der i taget.

Det som i lag eller annan för­fatt­ning före­skrivs om justi­ti­e­råd ska tilläm­pas även på den som enligt tredje styc­ket till­fäl­ligt tjänst­gör i Högsta för­valt­nings­dom­sto­len.

Högsta för­valt­nings­dom­sto­len får för­ordna den som är justi­ti­e­råd i Högsta dom­sto­len att tjänst­göra i Högsta för­valt­nings­dom­sto­len. Lag (2023:771).

4 §   Högsta för­valt­nings­dom­sto­len får vara inde­lad i avdel­ningar. Om Högsta för­valt­nings­dom­sto­len är inde­lad i avdel­ningar, är Högsta för­valt­nings­dom­sto­lens ord­fö­rande även ord­fö­rande på en avdel­ning. Ett av de övriga justi­ti­e­rå­den är ord­fö­rande på annan avdel­ning. Lag (2010:1398).

4 a §   Rät­ten ska, om inte annat föl­jer av andra och tredje styc­kena eller 4 b § andra styc­ket, bestå av minst fem leda­mö­ter vid pröv­ning av själva saken i
   1. mål där pröv­nings­till­stånd har bevil­jats av Högsta för­valt­nings­dom­sto­len,
   2. mål där Högsta för­valt­nings­dom­sto­len är första dom­stols­in­stans,
   3. mål som avses i 35 § tredje styc­ket för­valt­nings­pro­cess­la­gen (1971:291), och
   4. mål om res­ning eller åter­stäl­lande av för­sut­ten tid, om pröv­ningen inte är enkel.

I mål som avses i första styc­ket är rät­ten dom­för med fyra leda­mö­ter om tre av dessa är ense om slu­tet.

I mål om rätts­pröv­ning enligt lagen (2006:304) om rätts­pröv­ning av vissa rege­rings­be­slut får rät­ten bestå av tre eller fyra leda­mö­ter om det är fråga om att avvisa en för sent inkom­men ansö­kan eller om pröv­ningen annars är enkel.

När Högsta för­valt­nings­dom­sto­len avger ett sådant ytt­rande som avses i 2 § lagen (1974:579) om hand­lägg­ningen av nådeä­ren­den ska rät­ten bestå av minst tre leda­mö­ter. Lag (2010:1398).

4 b §   I andra fall än sådana som avses i 4 a § beslu­tar Högsta för­valt­nings­dom­sto­len för varje mål eller ärende hur många leda­mö­ter som ska ingå i rät­ten.

Det som sägs i första styc­ket gäl­ler även vid pröv­ning av
   1. frå­gor om bevil­jande av pröv­nings­till­stånd i kam­mar­rätt, och
   2. över­kla­gade beslut enligt vilka ett över­kla­gande har avvi­sats som för sent inkom­met. Lag (2010:1398).

4 c §   Fler än sju leda­mö­ter får inte ingå i rät­ten, om inte annat föl­jer av 5 §. Lag (2009:345).

4 d §   Om rät­ten består av fler än en leda­mot ska den ordi­na­rie leda­mot som har högst befatt­ning vara rät­tens ord­fö­rande. Bland ordi­na­rie leda­mö­ter med samma befatt­ning ska den som har längst anställ­nings­tid vara ord­fö­rande.
Lag (2018:415).

5 §   Om det vid över­lägg­ning till dom eller beslut fram­kom­mer att den mening som råder i rät­ten avvi­ker från en rätts­grund­sats eller lag­tolk­ning, som förut varit anta­gen av Högsta för­valt­nings­dom­sto­len, får rät­ten besluta att målet eller, om det är lämp­ligt, en viss fråga i målet ska avgö­ras av Högsta för­valt­nings­dom­sto­len i dess hel­het. Ett sådant beslut får också med­de­las om det i annat fall är av sär­skild bety­delse för rätts­tillämp­ningen att målet eller en viss fråga avgörs av Högsta för­valt­nings­dom­sto­len i dess hel­het.

Om det i olika domar eller beslut av Högsta för­valt­nings­dom­sto­len har kom­mit till uttryck mot varandra stri­dande åsik­ter i fråga om en viss rätts­grund­sats eller lag­tolk­ning, gäl­ler första styc­ket första meningen endast om rät­ten fin­ner att den rådande meningen avvi­ker från den dom eller det beslut som med­de­la­des senast.

När ett mål eller en fråga avgörs av Högsta för­valt­nings­dom­sto­len i dess hel­het ska alla justi­ti­e­råd som inte har för­hin­der delta i avgö­ran­det. Lag (2010:1398).

5 a §   Om rät­ten består av fler än två leda­mö­ter och en av dessa får för­hin­der sedan hand­lägg­ningen har påbör­jats, är rät­ten ändå dom­för. Lag (2009:345).

6 §   När Högsta för­valt­nings­dom­sto­len behand­lar en ansö­kan om res­ning i ett mål eller ärende som har avgjorts av Högsta för­valt­nings­dom­sto­len, får inte någon leda­mot som del­ta­git i det tidi­gare avgö­ran­det ingå i rät­ten, om ett till­räck­ligt antal leda­mö­ter ändå finns till­gäng­ligt inom dom­sto­len. Lag (2010:1398).

7 §   För bered­ning och före­drag­ning av mål i Högsta för­valt­nings­dom­sto­len finns hos dom­sto­len sär­skilda tjäns­te­män.
Lag (2010:1398).

Kam­mar­rät­terna

8 §   En kam­mar­rätt prö­var
   1. över­kla­gan­den som enligt lag eller annan för­fatt­ning ska göras till dom­sto­len,
   2. mål om ersätt­ning för kost­na­der enligt skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244) i den utsträck­ning som är före­skri­vet i den lagen,
   3. sådana ansök­ningar om res­ning i mål eller ären­den som enligt 11 kap. 13 § rege­rings­for­men ska prö­vas av för­valt­nings­dom­stol, om målet eller ären­det slut­ligt avgjorts av en för­valt­nings­rätt eller för­valt­nings­myn­dig­het, och
   4. ansök­ningar om åter­stäl­lande av för­sut­ten tid för över­kla­gande eller där­med jäm­för­bar åtgärd till en för­valt­nings­rätt, kam­mar­rätt eller för­valt­nings­myn­dig­het.

Rege­ringen med­de­lar före­skrif­ter om kam­mar­rät­ter­nas dom­kret­sar. Lag (2013:85).

8 a §   Före­kom­mer det vid mer än en kam­mar­rätt flera mål som har nära sam­band med varandra, får målen hand­läg­gas vid en av kam­mar­rät­terna, om det kan göras utan avse­värd olä­gen­het för någon part.

En kam­mar­rätt får, om det finns sär­skilda skäl och det kan göras utan avse­värd olä­gen­het för någon part, lämna över ett mål till en annan kam­mar­rätt som får hand­lägga sådana mål.

En kam­mar­rätt får också, om det behövs av hän­syn till dom­sto­lens hand­lägg­nings­ti­der och det kan göras utan avse­värd olä­gen­het för någon part, lämna över ett eller flera mål till en annan kam­mar­rätt som får hand­lägga sådana mål.

Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela när­mare före­skrif­ter om över­läm­nande av mål mel­lan kam­mar­rät­ter. Lag (2024:702).

9 §   Inne­fat­tar besvär även fråga, som det ankom­mer på rege­ringen att avgöra, och fin­ner kam­mar­rät­ten frå­gorna ej böra avgö­ras var för sig, skall kam­mar­rät­ten med eget utlå­tande över­lämna målet till rege­ring­ens pröv­ning.

10 §   I varje kam­mar­rätt ska det fin­nas en kam­mar­rätts­pre­si­dent, en eller flera kam­mar­rätts­lag­män samt kam­mar­rätts­råd av vilka en eller flera ska vara vice ord­fö­rande. De ska vara lag­farna.
Lag (2010:1398).

11 §   En kam­mar­rätt får vara inde­lad i avdel­ningar. Chef för en avdel­ning är pre­si­den­ten eller en lag­man.

Bestäm­mel­ser om sär­skild sam­man­sätt­ning av kam­mar­rät­ten vid behand­ling av vissa mål finns i fas­tig­hets­tax­e­rings­la­gen (1979:1152), lagen (2010:1882) om ålders­grän­ser för film som ska visas offent­ligt och lagen (2022:482) om elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion. Bestäm­mel­ser om sär­skild sam­man­sätt­ning vid behand­ling av mål om lag­lig­hets­pröv­ning enligt 13 kap. kom­mu­nal­la­gen (2017:725) finns i 13 a §. Lag (2022:488).

12 §   En kam­mar­rätt är dom­för med tre lag­farna leda­mö­ter. Fler än fyra lag­farna leda­mö­ter får inte ingå i rät­ten.

När det är sär­skilt före­skri­vet att nämn­de­män ska ingå i rät­ten är en kam­mar­rätt dom­för med tre lag­farna leda­mö­ter och två nämn­de­män. Fler än fyra lag­farna leda­mö­ter och tre nämn­de­män får inte ingå i rät­ten.

Om en av de lag­farna leda­mö­terna eller en av nämn­de­män­nen får för­hin­der sedan hand­lägg­ningen har påbör­jats, är rät­ten ändå dom­för.

En kam­mar­rätt är dom­för utan nämn­de­män
   1. vid pröv­ning av över­kla­gande av beslut som inte inne­bär att målet avgörs,
   2. vid för­ord­nande om saken i avvak­tan på målets avgö­rande och vid annan åtgärd som endast avser målets bere­dande, och
   3. vid beslut genom vil­ket dom­sto­len skil­jer sig från målet utan att detta har prö­vats i sak.

Om ett mål som avses i andra styc­ket hand­läggs gemen­samt med ett annat mål, får nämn­de­män delta vid hand­lägg­ningen även av det senare målet.

Bestäm­mel­ser om dom­för­het vid behand­ling av vissa mål finns i fas­tig­hets­tax­e­rings­la­gen (1979:1152), lagen (2010:1882) om ålders­grän­ser för film som ska visas offent­ligt och lagen (2022:482) om elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion. Bestäm­mel­ser om dom­för­het vid behand­ling av mål om lag­lig­hets­pröv­ning enligt 13 kap. kom­mu­nal­la­gen (2017:725) finns i 13 a §.

Vid behand­ling av frå­gor om pröv­nings­till­stånd är kam­mar­rät­ten dom­för med två lag­farna leda­mö­ter, om de är ense om slu­tet. Det­samma gäl­ler vid behand­ling av andra frå­gor i mål där pröv­nings­till­stånd krävs för pröv­ning av ett över­kla­gande, om frå­gorna behand­las före eller i sam­band med frå­gan om pröv­nings­till­stånd. Ett pröv­nings­till­stånd som inte är begrän­sat enligt 34 a § tredje styc­ket för­valt­nings­pro­cess­la­gen (1971:291) får med­de­las av en lag­fa­ren leda­mot, om frå­gan är enkel.

Vid behand­ling av en fråga om avvis­ning av ett över­kla­gande på grund av att det har kom­mit in för sent är kam­mar­rät­ten dom­för med två lag­farna leda­mö­ter, om de är ense om slu­tet.

Vid beslut om avskriv­ning av ett mål efter en åter­kal­lelse är kam­mar­rät­ten dom­för med en lag­fa­ren leda­mot.

Åtgär­der som endast avser bere­dan­det av ett mål får utfö­ras av en lag­fa­ren leda­mot i kam­mar­rät­ten eller, om åtgär­derna inte är av sådant slag att de bör för­be­hål­las lag­farna leda­mö­ter, av någon annan som har till­räck­lig kun­skap och erfa­ren­het och som är anställd vid en all­män för­valt­nings­dom­stol, en all­män dom­stol eller en hyres­nämnd. Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela när­mare före­skrif­ter om detta. Lag (2022:488).

13 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer skall fast­ställa hur många nämn­de­män som skall fin­nas i kam­mar­rät­tens dom­krets för tjänst­gö­ring i kam­mar­rät­ten. Rege­ringen eller myn­dig­he­ten skall vidare för varje län inom dom­kret­sen fast­ställa det antal nämn­de­män som skall utses. Kam­mar­rät­ten för­de­lar tjänst­gö­ringen mel­lan nämn­de­män­nen efter sam­råd med dem. Lag (1983:372).

13 a §   En kam­mar­rätt ska vid behand­ling av mål om lag­lig­hets­pröv­ning enligt 13 kap. kom­mu­nal­la­gen (2017:725) bestå av tre lag­farna leda­mö­ter och två sådana sär­skilda leda­mö­ter som anges i 13 b §.

Om en av leda­mö­terna får för­hin­der sedan hand­lägg­ningen har påbör­jats, är rät­ten ändå dom­för om tre av de kvar­va­rande leda­mö­terna är ense om slu­tet.

En kam­mar­rätt är dom­för utan sär­skilda leda­mö­ter i sådana fall som anges i 12 § fjärde styc­ket och vid pröv­ning av mål som är av enkel beskaf­fen­het. Lag (2018:1959).

13 b §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer för­ord­nar för viss tid sär­skilda leda­mö­ter för varje kam­mar­rätt. De sär­skilda leda­mö­terna ska ha god kän­ne­dom om kom­mu­nal verk­sam­het.

Om det medan en sär­skild leda­mot del­tar i behand­lingen av ett mål inträf­far en omstän­dig­het som med­för att för­ord­nan­det upp­hör att gälla, ska för­ord­nan­det ändå gälla i det pågående målet.

Kam­mar­rät­ten för­de­lar tjänst­gö­ringen mel­lan de sär­skilda leda­mö­terna efter sam­råd med dem. Lag (2013:85).

13 c §   Om kam­mar­rät­ten består av fler än en lag­fa­ren leda­mot gäl­ler föl­jande i fråga om rät­tens ord­fö­rande.

Behö­rig att vara ord­fö­rande är den som
   1. är eller har varit ordi­na­rie domare i kam­mar­rätt, eller
   2. rege­ringen för en viss tid har anställt som kam­mar­rätts­pre­si­dent, kam­mar­rätts­lag­man eller kam­mar­rätts­råd tillika vice ord­fö­rande på avdel­ning.

Den av de behö­riga leda­mö­terna som har högst befatt­ning ska vara ord­fö­rande. Bland behö­riga leda­mö­ter med samma befatt­ning ska den som har längst tjänst­gö­rings­tid vara ord­fö­rande. Om det finns sär­skilda skäl får någon annan av de behö­riga leda­mö­terna än den som har högst befatt­ning eller längst tjänst­gö­rings­tid vara ord­fö­rande. Lag (2018:415).

För­valt­nings­rät­terna

14 §   Om det i lag eller annan för­fatt­ning före­skrivs att talan ska väc­kas vid eller beslut över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol, ska det göras vid en för­valt­nings­rätt.

Ett beslut ska över­kla­gas till den för­valt­nings­rätt inom vars dom­krets ären­det först prö­vats, om det inte för ett visst slag av mål före­skrivs annat i lag eller för­ord­ning.

Före­kom­mer det vid mer än en för­valt­nings­rätt flera mål som har nära sam­band med varandra, får målen hand­läg­gas vid en av för­valt­nings­rät­terna om det kan göras utan avse­värd olä­gen­het för någon part.

En för­valt­nings­rätt får, om det finns sär­skilda skäl och det kan göras utan avse­värd olä­gen­het för någon part, lämna över ett mål till en annan för­valt­nings­rätt som får hand­lägga sådana mål.

En för­valt­nings­rätt får också, om det behövs av hän­syn till dom­sto­lens hand­lägg­nings­ti­der och det kan göras utan avse­värd olä­gen­het för någon part, lämna över ett eller flera mål till en annan för­valt­nings­rätt som får hand­lägga sådana mål.

Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela när­mare före­skrif­ter om över­läm­nande av mål mel­lan för­valt­nings­rät­ter. Lag (2024:702).

14 a §   Inne­fat­tar ett över­kla­gande även en fråga som det ankom­mer på rege­ringen att avgöra ska för­valt­nings­rät­ten över­lämna målet till kam­mar­rät­ten för hand­lägg­ning enligt 9 §. Lag (2009:773).

15 §   I en för­valt­nings­rätt ska det fin­nas en lag­man.

Om rege­ringen inte bestäm­mer något annat ska det i en för­valt­nings­rätt även fin­nas en eller flera råd­män. I de för­valt­nings­rät­ter som rege­ringen bestäm­mer ska det också fin­nas en eller flera chefs­råd­män.

Lag­män, chefs­råd­män och råd­män ska vara lag­farna.
Lag (2013:85).

16 §   En för­valt­nings­rätt får vara inde­lad i avdel­ningar. Chef för en avdel­ning är lag­man­nen eller en chefs­råd­man.

Om sär­skild sam­man­sätt­ning av för­valt­nings­rätt vid behand­ling av mål om fas­tig­hets­tax­e­ring finns bestäm­mel­ser i fas­tig­hets­tax­e­rings­la­gen (1979:1152). Lag (2009:773).

17 §   En för­valt­nings­rätt är dom­för med en lag­fa­ren domare och tre nämn­de­män, om inte annat föl­jer av 17 b eller 18 §. Om en av nämn­de­män­nen får för­hin­der sedan hand­lägg­ningen har påbör­jats, är rät­ten dom­för med en lag­fa­ren domare och två nämn­de­män.

Om det finns skäl för det med hän­syn till målets omfatt­ning eller svå­rig­hets­grad, får anta­let lag­farna domare utö­kas med en utö­ver vad som föl­jer av första styc­ket. Det­samma gäl­ler i fråga om anta­let nämn­de­män. Om någon eller några av leda­mö­terna får för­hin­der sedan hand­lägg­ningen har påbör­jats gäl­ler första styc­ket andra meningen i fråga om dom­för­het.

Bestäm­mel­ser om dom­för­het vid behand­ling av vissa mål finns, för­u­tom i 18 §, i fas­tig­hets­tax­e­rings­la­gen (1979:1152), lagen (2010:1882) om ålders­grän­ser för film som ska visas offent­ligt och lagen (2022:482) om elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion. Lag (2022:488).

17 a §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer ska fast­ställa hur många nämn­de­män som ska fin­nas inom varje för­valt­nings­rätts dom­krets för tjänst­gö­ring i dom­sto­len.

För­valt­nings­rät­ten ska för­dela tjänst­gö­ringen mel­lan nämn­de­män­nen efter sam­råd med dem. Lag (2018:1959).

17 b §   För­valt­nings­rät­ten ska vid behand­ling av mål om lag­lig­hets­pröv­ning enligt 13 kap. kom­mu­nal­la­gen (2017:725) bestå av en lag­fa­ren domare och två sådana sär­skilda leda­mö­ter som anges i 17 c §.

För­valt­nings­rät­ten är dom­för utan sär­skilda leda­mö­ter i sådana fall som anges i 18 § första och andra styc­kena samt fjärde styc­ket 1.

Om det finns skäl för det med hän­syn till målets omfatt­ning eller svå­rig­hets­grad, får anta­let lag­farna domare utö­kas med en utö­ver vad som föl­jer av första styc­ket. Det­samma gäl­ler i fråga om anta­let sär­skilda leda­mö­ter. Lag (2018:1959).

17 c §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer för­ord­nar för viss tid sär­skilda leda­mö­ter för varje för­valt­nings­rätt. De sär­skilda leda­mö­terna ska ha god kän­ne­dom om kom­mu­nal verk­sam­het.

Om det medan en sär­skild leda­mot del­tar i behand­lingen av ett mål inträf­far en omstän­dig­het som med­för att för­ord­nan­det upp­hör att gälla, ska för­ord­nan­det ändå gälla i det pågående målet.

För­valt­nings­rät­ten för­de­lar tjänst­gö­ringen mel­lan de sär­skilda leda­mö­terna efter sam­råd med dem. Lag (2018:1959).

18 §   En för­valt­nings­rätt är dom­för med en lag­fa­ren domare ensam
   1. vid åtgär­der som endast avser måls bere­dande,
   2. vid för­hör med vittne eller sak­kun­nig som begärts av en annan för­valt­nings­rätt,
   3. vid beslut som endast avser rät­telse av fel­räk­ning, fel­skriv­ning eller annat uppen­bart för­bi­se­ende, och
   4. vid annat beslut som inte inne­fat­tar slut­ligt avgö­rande av mål.

Om det inte är påkal­lat av sär­skild anled­ning att målet prö­vas av fullsut­ten rätt, är en för­valt­nings­rätt dom­för med en lag­fa­ren domare ensam vid beslut som inte inne­fat­tar pröv­ning av målet i sak.

Åtgär­der som endast avser bere­dan­det av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör för­be­hål­las lag­farna domare, får utfö­ras av någon annan som har till­räck­lig kun­skap och erfa­ren­het och som är anställd vid en all­män för­valt­nings­dom­stol, en all­män dom­stol eller en hyres­nämnd. Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela när­mare före­skrif­ter om detta.

Vad som sägs i andra styc­ket gäl­ler även vid avgö­rande i sak av
   1. mål av enkel beskaf­fen­het,
   2. mål om bevis­säk­ring och betal­nings­säk­ring enligt skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244), om besikt­ning enligt fas­tig­hets­tax­e­rings­la­gen (1979:1152), om en upp­gifts eller hand­lings undan­ta­gande från kon­troll enligt skat­te­för­fa­ran­de­la­gen eller någon annan skat­te­för­fatt­ning,
   3. mål om ome­del­bart omhän­der­ta­gande enligt 6 och 6 a §§ lagen (1990:52) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga, mål om vård vid en lås­bar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskild­het enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskild­het enligt 15 d § samma lag, mål om till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud enligt 27 § samma lag, mål om till­fäl­ligt utre­se­för­bud enligt 31 d § samma lag, mål om ome­del­bar insats enligt 4 kap. 1 § lagen (2024:79) om pla­ce­ring av barn i skyd­dat boende, mål om ome­del­bart omhän­der­ta­gande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av miss­bru­kare i vissa fall, mål om vård i enskild­het enligt 34 a § samma lag, mål om avskild­het enligt 34 b § samma lag, mål om vård vid en lås­bar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verk­stäl­lig­het av slu­ten ung­doms­vård, mål om vård i enskild­het enligt 14 a § samma lag, mål om avskild­het enligt 17 § samma lag, mål om till­fäl­lig iso­le­ring enligt 5 kap. 3 § smitt­skydds­la­gen (2004:168), mål enligt 12 § första styc­ket och 33 § lagen (1991:1128) om psy­ki­a­trisk tvångs­vård, mål enligt 18 § första styc­ket 3-5 och 9 när det gäl­ler de fall då vår­den inte har för­e­nats med sär­skild utskriv­nings­pröv­ning eller 6 lagen (1991:1129) om rätts­psy­ki­a­trisk vård, mål om för­var och upp­sikt enligt utlän­nings­la­gen (2005:716), mål enligt straff­tids­la­gen (2018:1251), mål enligt fäng­el­se­la­gen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om sam­ar­bete med Dan­mark, Fin­land, Island och Norge angå­ende verk­stäl­lig­het av straff m.m.,
   4. mål enligt folk­bok­fö­rings­för­fatt­ning­arna, mål om pre­li­mi­när skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgif­ter enligt skat­te­för­fatt­ning­arna,
   5. mål enligt lagen (2016:1145) om offent­lig upp­hand­ling, lagen (2016:1146) om upp­hand­ling inom för­sörj­nings­sek­to­rerna, lagen (2016:1147) om upp­hand­ling av kon­ces­sio­ner eller lagen (2011:1029) om upp­hand­ling på försvars-​ och säker­hets­om­rå­det,
   6. mål som avser en fråga av bety­delse för inkomst­be­skatt­ningen, dock endast om vär­det av vad som yrkas i målet uppen­bart inte över­sti­ger hälf­ten av pris­bas­belop­pet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken,
   7. mål enligt lagen (2004:629) om träng­selskatt,
   8. mål enligt lagen (2008:962) om val­fri­hets­sy­stem och lagen (2023:704) om auk­to­ri­sa­tions­sy­stem i fråga om tjäns­ter för elektro­nisk iden­ti­fi­e­ring och för digi­tal post,
   9. mål enligt lagen (2024:954) med kom­plet­te­rande bestäm­mel­ser till EU:s för­ord­ning om digi­tala tjäns­ter som avser en
      a) inspek­tion,
      b) pröv­ning av om en hand­ling skyd­das av advo­kat­sek­re­tess enligt 3 kap. 14 § samma lag, eller
      c) till­fäl­lig begräns­ning av mot­ta­gar­nas till­gång till en tjänst eller ett onli­ne­gräns­snitt, och
   10. mål om betal­nings­säk­ring enligt soci­al­för­säk­rings­bal­ken eller lagen (2008:145) om stat­ligt tand­vårds­stöd. Lag (2025:41).

18 a §   Om för­valt­nings­rät­ten består av fler än en lag­fa­ren domare gäl­ler föl­jande i fråga om rät­tens ord­fö­rande.

Behö­rig att vara ord­fö­rande är den som
   1. är eller har varit ordi­na­rie domare i för­valt­nings­rätt eller kam­mar­rätt, eller
   2. rege­ringen för en viss tid har anställt som lag­man eller chefs­råd­man i för­valt­nings­rätt.

Den av de behö­riga domarna som har högst befatt­ning ska vara ord­fö­rande. Bland behö­riga domare med samma befatt­ning ska den som har längst tjänst­gö­rings­tid vara ord­fö­rande. Om det finns sär­skilda skäl får någon annan av de behö­riga domarna än den som har högst befatt­ning eller längst tjänst­gö­rings­tid vara ord­fö­rande. Lag (2018:415).

Vissa bestäm­mel­ser om kam­mar­rätt och för­valt­nings­rätt

19 §   Nämn­de­män utses genom val. Val för­rät­tas av regi­on­full­mäk­tige. I Got­lands län för­rät­tas val av kom­mun­full­mäk­tige i Got­lands kom­mun.

Valet ska vara pro­por­tio­nellt, om det begärs av minst så många väl­jande som mot­sva­rar det tal man får om samt­liga väl­jan­des antal delas med det antal per­so­ner valet avser ökat med 1. Om för­fa­ran­det vid sådant pro­por­tio­nellt val finns bestäm­mel­ser i lagen (2022:629) om pro­por­tio­nella val i kom­mu­ner och regi­o­ner.

Rege­ringen får för ett visst län besluta att nämn­de­män i kam­mar­rätt ska väl­jas bland dem som för samma tjänst­gö­rings­tid har utsetts till nämn­de­män i hov­rätt. En nämn­de­man i hov­rätt får även i annat fall, om han eller hon är behö­rig, tjänst­göra som nämn­de­man i den kam­mar­rätt inom vars dom­krets han eller hon är folk­bok­förd.

Vid val av nämn­de­män ska efter­strä­vas att nämn­de­manna­kå­ren får en all­si­dig sam­man­sätt­ning med hän­syn till ålder, kön, etnisk bak­grund och yrke. Om det finns flera alter­na­tiva sätt att uppnå en all­si­dig sam­man­sätt­ning, bör de per­so­ner väl­jas som inte tidi­gare tjänst­gjort som nämn­de­män eller som tjänst­gjort kor­tast tid. Lag (2022:633).

20 §   Val­bar till nämn­de­man är varje svensk med­bor­gare som är folk­bok­förd i det län eller den del av länet som hör till kam­mar­rät­tens eller för­valt­nings­rät­tens dom­krets och som inte är underå­rig, är i kon­kurs­till­stånd eller har för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken.

Den som är anställd vid en dom­stol, Skat­te­ver­ket, en läns­sty­relse, För­säk­rings­kas­san, Migra­tions­ver­ket eller Trans­port­sty­rel­sen får inte vara nämn­de­man. Det­samma gäl­ler en lag­fa­ren domare, åkla­gare, polis­man och advo­kat eller någon annan som har till yrke att föra and­ras talan inför dom­stol.

Ingen får sam­ti­digt vara nämn­de­man i en kam­mar­rätt och i en för­valt­nings­rätt.

Till nämn­de­man får endast den utses som med hän­syn till omdö­mes­för­måga, själv­stän­dig­het, lag­lyd­nad och övriga omstän­dig­he­ter är lämp­lig för upp­dra­get.

Den som har fyllt sex­tio år eller upp­ger något gil­tigt hin­der är inte skyl­dig att ta emot upp­drag som nämn­de­man. Den som har avgått som nämn­de­man är inte skyl­dig att ta emot nytt upp­drag för­rän efter fyra år.

Dom­sto­len ska kon­trol­lera behö­rig­he­ten och, i fråga om lag­lyd­nad, lämp­lig­he­ten hos den som har utsetts till nämn­de­man. Lag (2016:1).

20 a §   En nämn­de­man har rätt till ledig­het från anställ­ning i den utsträck­ning som behövs för att han eller hon skall kunna utföra sitt upp­drag. Lag (2006:851).

21 §   En nämn­de­man utses för fyra år. Den som har fyllt sex­tio år får avgå som nämn­de­man. Dom­sto­len får ent­le­diga en nämn­de­man som visar gil­tigt hin­der.

Dom­sto­len ska ent­le­diga en nämn­de­man som genom att begå brott eller på annat sätt har visat sig olämp­lig för upp­dra­get.

Om en nämn­de­man inte längre är val­bar eller behö­rig upp­hör nämn­de­man­nens upp­drag. Full­mäk­tige får dock besluta att en nämn­de­man som till följd av änd­rad folk­bok­fö­ring inte längre är val­bar får ha kvar sitt upp­drag under res­ten av tjänst­gö­rings­ti­den.

Om en nämn­de­mans upp­drag upp­hör under tjänst­gö­rings­ti­den utses en ny nämn­de­man för den tid som åter­står. Änd­ras anta­let nämn­de­män inom dom­kret­sen får en nytill­trä­dande nämn­de­man utses för kor­tare tid än som föl­jer av första styc­ket. Lag (2014:905).

22 §   Dom­sto­len får stänga av en nämn­de­man från tjänst­gö­ringen om han eller hon
   1. är före­mål för ett ärende om ent­le­di­gande,
   2. är före­mål för för­un­der­sök­ning eller står under åtal för ett brott som vid fäl­lande dom kan antas leda till ent­le­di­gande, eller
   3. i övrigt upp­vi­sar ett bete­ende eller ett till­stånd som bedöms skada all­män­he­tens för­tro­ende för rätt­skip­ningen.

Ett beslut om avstäng­ning enligt första styc­ket 3 skall gälla för viss tid, dock högst sex måna­der. Lag (2006:851).

23 §   Beslut om ent­le­di­gande och avstäng­ning av nämn­de­män får över­kla­gas till en sär­skild stat­lig nämnd. Nämn­dens beslut får inte över­kla­gas.

Rege­ringen med­de­lar före­skrif­ter om nämn­den. Lag (2006:851).

24 §   En nämn­de­man som ent­le­di­gats eller avgått är, om han eller hon alltjämt är val­bar, skyl­dig att full­göra upp­dra­get till dess dom­sto­len fått besked om att annan bli­vit vald samt att även där­ef­ter tjänst­göra vid fort­satt behand­ling av mål i vars hand­lägg­ning han eller hon tidi­gare har del­ta­git. Detta gäl­ler dock inte den som ent­le­di­gats enligt 21 § andra styc­ket eller som avgått sedan ett ärende om sådant ent­le­di­gande eller om avstäng­ning har inletts. Lag (2006:851).

25 §   har upp­hävts genom lag (1986:1285).

Gemen­samma bestäm­mel­ser

26 §   I fråga om omröst­ning i all­män för­valt­nings­dom­stol gäl­ler bestäm­mel­serna i 16 och 29 kap. rät­te­gångs­bal­ken om omröst­ning i tillämp­liga delar. Lag (1997:392).

27 §   All­män för­valt­nings­dom­stol sam­man­trä­der på den ort där den har sitt säte eller där avdel­ning av dom­sto­len är för­lagd. När det före­lig­ger sär­skilda skäl får dom­sto­len sam­man­träda på annan ort.

28 §   Leda­mö­ter och före­dra­gande i all­män för­valt­nings­dom­stol ska vara svenska med­bor­gare. Den som är underå­rig eller i kon­kurs­till­stånd eller som har för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken får inte utöva befatt­ning som leda­mot eller före­dra­gande. I fråga om nämn­de­män i kam­mar­rät­terna och för­valt­nings­rät­terna gäl­ler 20 och 21 §§.

Leda­mö­ter och före­dra­gande i all­män för­valt­nings­dom­stol ska ha avlagt doma­red.

De som står i sådant för­hål­lande till varandra som anges i 4 kap. 12 § rät­te­gångs­bal­ken får inte sam­ti­digt tjänst­göra som leda­mö­ter i all­män för­valt­nings­dom­stol. Lag (2009:773).

28 a §   I lagen (2010:1390) om utnäm­ning av ordi­na­rie domare finns bestäm­mel­ser om utnäm­ning av sådana domare som avses i 3, 4, 10 och 15 §§. Lag (2010:1398).

29 §   En för­del­ning av mål mel­lan enskilda domare ska vara base­rad på objek­tiva kri­te­rier som dom­sto­len fast­ställt i för­väg. För­del­ningen får inte vara ägnad att påverka målens utgång. Lag (2018:415).

30 §   Vid all­män för­valt­nings­dom­stol finns kansli.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1984:135

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1984. Äldre bestäm­mel­ser i fråga om mel­lan­kom­mu­nala skat­te­rät­ten skall dock alltjämt gälla i mål där den hand­lägg­ning i vil­ken nämn­de­män skall delta har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det samt vid över­lägg­ningar och omröst­ningar i anslut­ning till hand­lägg­ningen.

1986:1285

Denna lag trä­der i kraft, i fråga om 20 § den 1 janu­ari 1987, och i övrigt den 1 juli 1988.

1988:617

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1989. Löpande tjänst­gö­rings­ti­der för nämn­de­män i fall som avses i 21 § första styc­ket upp­hör vid utgången av år 1988. Nyval av nämn­de­män för tiden från och med år 1989 skall med tillämp­ning av de nya bestäm­mel­serna äga rum under år 1988. Valen för­rät­tas av de lands­ting och kom­mun­full­mäk­tige som nyvalts under detta år.

1988:1481

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1989. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i mål enligt lagen (1981:1243) om vård av miss­bru­kare i vissa fall.

1989:300

Denna lag trä­der i kraft, såvitt gäl­ler änd­rad beteck­ning på smitt­skydds­la­gen, den 1 juli 1989 och i övrigt den dag rege­ringen bestäm­mer.

1990:362

Denna lag trä­der i kraft den 30 juni 1990 och tilläm­pas från och med den 1 janu­ari 1991.

1990:451

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1990. I fråga om nämn­de­män som valts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler dock äldre bestäm­mel­ser.

1991:208
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer.
   2. Den som vid ikraft­trä­dan­det har för­ord­nande som försäkrings-​ rättsas­ses­sor utan att vara lag­fa­ren får, utan hin­der av bestäm­mel­serna i 10 och 12 §§, tjänst­göra som leda­mot i mål som prö­vas av kam­mar­rätt med tillämp­ning av 20 kap. 11 § lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring.

1991:539
   1. Denna lag trä­der i kraft såvitt avser 20 § första styc­ket den 1 juli 1991 i övrigt den dag rege­ringen bestäm­mer.

1992:1529

Denna lag trä­der i kraft i fråga om 14 § första styc­ket punk­ten 2 beträf­fande lagen (1992:1574) om bostads­an­pass­nings­bi­drag m. m. den 1 janu­ari 1993 och beträf­fande lagen (1993:387) om stöd och ser­vice till vissa funk­tions­hind­rade samt lagen (1993:388) om infö­rande av lagen (1993:387) om stöd och ser­vice till vissa funk­tions­hind­rade den 1 janu­ari 1994, och i övrigt den 1 juli 1993. Lag (1993:759).

1994:208

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1994. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om mål enligt lagen (1968:430) om mer­vär­deskatt.

1994:1623
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1995.
   2. Den nya lydel­sen av 20 § skall dock tilläm­pas första gången efter valet år 1998.
   3. Val enligt den nya lydel­sen av 21 § skall äga rum första gången år 1998.
   4. Löpande tjänst­gö­rings­tid för de nämn­de­män som har valts enligt äldre bestäm­mel­ser skall vara fyra i stäl­let för tre år.

1994:1914

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1995. Hän­vis­ningen i 18 § fjärde styc­ket 5 till 35 kap. 4 § fas­tig­hets­tax­e­rings­la­gen (1979:1152) tilläm­pas första gången i mål avse­ende fas­tig­hets­tax­e­ring år 1996.

1995:21

Denna lag trä­der i kraft, i fråga om 2 § första styc­ket 1 och 20 § den 1 juli 1995 och i övrigt den 1 april 1995. Beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det över­kla­gas enligt äldre bestäm­mel­ser. Ansök­ningar som avses i 8 § 4 och 5 som före utgången av mars 1995 kom­mit in till Rege­rings­rät­ten men ännu inte avgjorts hand­läggs enligt äldre bestäm­mel­ser. Rege­rings­rät­ten får dock över­lämna ett sådant ärende till kam­mar­rät­ten.

1997:392
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 1997. Genom lagen upp­hävs lagen (1996:1634) om änd­ring i lagen (1971:289) om all­männa för­valt­nings­dom­sto­lar.
   2. Om hand­lägg­ningen har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 17 § i sin äldre lydelse.

1997:516

Denna lag trä­der i kraft den 1 novem­ber 1997. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om mål enligt upp­börds­la­gen (1953:272), bevis­säk­rings­la­gen (1975:1027) för skatte-​ och avgifts­pro­ces­sen, lagen (1984:668) om upp­börd av soci­al­av­gif­ter från arbets­gi­vare och mer­vär­desskat­te­la­gen (1994:200).

2007:1094
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2008.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om mål som avser upp­hand­lingar på vilka lagen (1992:1528) om offent­lig upp­hand­ling är tillämp­lig.

2009:773
   1. Denna lag trä­der i kraft den 15 feb­ru­ari 2010.
   2. Om ett mål eller ärende ska hand­läg­gas av läns­rätt enligt bestäm­mel­ser i någon upp­hävd lag ska målet eller ären­det efter ikraft­trä­dan­det hand­läg­gas av för­valt­nings­rätt.

2010:1398
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2011.
   2. Vid tillämp­ning av 3 § ska med justi­ti­e­råd som avgått med ålderspen­sion jäm­stäl­las rege­rings­råd som avgått med ålderspen­sion.

2011:1303
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2012.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för mål enligt lagen (1978:880) om betal­nings­säk­ring för skat­ter, tul­lar och avgif­ter, lagen (1989:479) om ersätt­ning för kost­na­der i ären­den och mål om skatt, m.m. samt lagen (1994:466) om sär­skilda tvångs­åt­gär­der i beskatt­nings­för­fa­ran­det.
   3. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för mål om hand­lings undan­ta­gande från tax­e­rings­re­vi­sion, skat­te­re­vi­sion eller annan gransk­ning och om befri­else från skyl­dig­het att lämna upp­lys­ningar, visa upp hand­ling eller lämna kon­troll­upp­gift enligt de skat­te­för­fatt­ningar som avses i 18 § fjärde styc­ket 2 i dess äldre lydelse.

2013:85
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2013.
   2. Äldre före­skrif­ter i 8 § första styc­ket 5 gäl­ler för mål som har inletts före ikraft­trä­dan­det.

2014:905
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 2014.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för en nämn­de­man vars tjänst­gö­rings­pe­riod upp­hör senast den 31 decem­ber 2014.
   3. För en nämn­de­man som utses 2014 upp­hör tjänst­gö­rings­pe­ri­o­den senast den 31 decem­ber 2015.
   4. Val av nämn­de­män ska genom­fö­ras 2015 för en tjänst­gö­rings­pe­riod som bör­jar den 1 janu­ari 2016.

2016:1148
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2017.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för mål enligt lagen (2007:1091) om offent­lig upp­hand­ling och lagen (2007:1092) om upp­hand­ling inom områ­dena vat­ten, energi, trans­por­ter och post­tjäns­ter. Lag (2017:350).

2017:729
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2018.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för mål om lag­lig­hets­pröv­ning enligt 10 kap. kom­mu­nal­la­gen (1991:900).

2023:705
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2024.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för mål enligt lagen (2013:311) om val­fri­hets­sy­stem i fråga om tjäns­ter för elektro­nisk iden­ti­fi­e­ring.