För­valt­nings­pro­cesslag (1971:291)

För­valt­nings­pro­cess­la­gen regle­rar rät­te­gångs­för­fa­ran­det och hand­lägg­ningen i för­valt­nings­dom­sto­larna. Till­sam­mans med lagen om all­männa för­valt­nings­dom­sto­lar fyl­ler för­valt­nings­pro­cess­la­gen samma funk­tion som rät­te­gångs­bal­ken har för de all­männa dom­sto­larna.

SFS nr:

1971:291
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet DÅ
Utfär­dad: 1971-​06-04
Änd­rad: t.o.m. SFS

2020:922
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Lagens tillämp­nings­om­råde

1 §   Denna lag gäl­ler rätt­skip­ning i Högsta för­valt­nings­dom­sto­len, kam­mar­rätt och för­valt­nings­rätt. Lag (2010:1400).

2 §   Har i lag eller i för­fatt­ning som beslu­tats av rege­ringen med­de­lats bestäm­melse som avvi­ker från denna lag, gäl­ler den bestäm­mel­sen. Lag (1980:275).

Måls anhäng­ig­gö­rande m.m.

3 §   En ansö­kan, ett över­kla­gande, en anmä­lan, en under­ställ­ning och varje annan åtgärd som inle­der ett mål ska vara skrift­lig.

En ansö­kan eller ett över­kla­gande från en enskild ska inne­hålla upp­gift om hans eller hen­nes
   1. per­son­num­mer eller orga­ni­sa­tions­num­mer,
   2. post­a­dress och adress till arbets­plats samt i före­kom­mande fall annan adress där han eller hon kan anträf­fas för del­giv­ning genom stäm­nings­man,
   3. tele­fon­num­mer till bosta­den och arbets­plat­sen samt mobil­te­le­fon­num­mer, med undan­tag för num­mer som avser ett hem­ligt tele­fona­bon­ne­mang som behö­ver upp­ges endast om rät­ten begär det,
   4. e-​postadress, och
   5. för­hål­lan­den i övrigt av bety­delse för del­giv­ning med honom eller henne.

Om den enskil­des talan förs av en ställ­fö­re­trä­dare, ska mot­sva­rande upp­gif­ter läm­nas även om ställ­fö­re­trä­da­ren. Har den enskilde ett ombud, ska ombu­dets namn, post­a­dress, e-​postadress, tele­fon­num­mer till arbets­plat­sen och mobil­te­le­fon­num­mer anges.

En ansö­kan eller ett över­kla­gande från en enskild ska dess­utom inne­hålla upp­gif­ter om enskild mot­part, om det finns en sådan, i de hän­se­en­den som anges i andra och tredje styc­kena. Upp­gift om mot­par­tens eller hans eller hen­nes ställ­fö­re­trä­da­res arbets­plats, tele­fon­num­mer, e-​postadress och ombud behö­ver läm­nas endast om upp­gif­ten utan sär­skild utred­ning är till­gäng­lig för den enskilde. Sak­nar mot­par­ten känd adress, ska upp­gift läm­nas om den utred­ning som gjorts för att fast­ställa detta.

Upp­gif­ter som avses i andra-​fjärde styc­kena ska gälla för­hål­lan­dena när upp­gif­terna läm­nas till rät­ten. Änd­ras något av dessa för­hål­lan­den eller är en upp­gift ofull­stän­dig eller fel­ak­tig, ska det utan dröjs­mål anmä­las till rät­ten.
Lag (2013:86).

4 §   I en ansö­kan eller ett över­kla­gande eller en där­med jäm­för­lig hand­ling skall anges vad som yrkas samt de omstän­dig­he­ter som åbe­ro­pas till stöd för yrkan­det. I över­kla­gan­det anges dess­utom det beslut som över­kla­gas. Om pröv­nings­till­stånd krävs, skall även anges de omstän­dig­he­ter som åbe­ro­pas till stöd för att ett sådant till­stånd skall med­de­las.

Sökande eller kla­gande bör vidare uppge bevis som han vill åbe­ropa och vad han vill styrka med varje sär­skilt bevis. Lag (1994:436).

5 §   Om en ansö­kan eller ett över­kla­gande inne­hål­ler en sådan brist att hand­lingen inte kan läg­gas till grund för pröv­ning i sak, ska rät­ten före­lägga sökan­den eller kla­gan­den att inom viss tid avhjälpa bris­ten vid påföljd att hans eller hen­nes talan annars avvi­sas. Det­samma gäl­ler om ansö­kan eller över­kla­gan­det inte upp­fyl­ler före­skrif­terna i 3 §, om bris­ten inte är av ringa bety­delse för frå­gan om del­giv­ning.
Lag (2013:86).

6 §   Ett mål tas inte upp till pröv­ning, om en ansö­kan, ett över­kla­gande eller en annan åtgärd som inle­der ett mål inte har skett inom före­skri­ven tid. Lag (2013:86).

6 a §   Ett över­kla­gande ska ges in till den myn­dig­het som har med­de­lat det beslut som över­kla­gas. Om ett över­kla­gande kom­mer in till den dom­stol som ska pröva över­kla­gan­det i stäl­let för till den myn­dig­het som har med­de­lat beslu­tet, ska dom­sto­len sända över­kla­gan­det till myn­dig­he­ten och sam­ti­digt lämna upp­gift om vil­ken dag över­kla­gan­det kom in till dom­sto­len.

Över­kla­gan­det ska ha kom­mit in inom tre vec­kor från den dag kla­gan­den fick del av beslu­tet.

Om kla­gan­den är en enskild och ett beslut av en för­valt­nings­rätt eller kam­mar­rätt har med­de­lats vid en munt­lig för­hand­ling, eller det vid en sådan för­hand­ling har angetts när beslu­tet kom­mer att med­de­las, ska dock över­kla­gan­det ha kom­mit in inom tre vec­kor från den dag dom­sto­lens beslut med­de­la­des.

Om kla­gan­den är en part som före­trä­der det all­männa, ska över­kla­gan­det all­tid ha kom­mit in inom tre vec­kor från den dag för­valt­nings­rät­tens eller kam­mar­rät­tens beslut med­de­la­des. Lag (2013:86).

6 b §   Den myn­dig­het som har med­de­lat det beslut som över­kla­gas prö­var om över­kla­gan­det har kom­mit in i rätt tid. Om över­kla­gan­det har kom­mit in för sent, ska det avvi­sas.

Över­kla­gan­det ska dock inte avvi­sas om för­se­ningen beror på att myn­dig­he­ten inte har läm­nat kla­gan­den en kor­rekt under­rät­telse om hur man över­kla­gar. Över­kla­gan­det ska inte hel­ler avvi­sas om det inom över­kla­gan­de­ti­den har kom­mit in till den dom­stol som ska pröva över­kla­gan­det.

Om över­kla­gan­det inte avvi­sas enligt denna para­graf, ska den myn­dig­het som har med­de­lat beslu­tet över­lämna det och övriga hand­lingar i ären­det till den dom­stol som ska pröva över­kla­gan­det. Lag (2017:901).

7 §   Om rät­ten fin­ner att den sak­nar behö­rig­het att som första dom­stol hand­lägga ett mål men att en annan all­män för­valt­nings­dom­stol är behö­rig, ska hand­ling­arna i målet läm­nas över till den dom­sto­len, om det inte finns något skäl mot det.

Hand­ling­arna ska anses ha kom­mit in till den andra dom­sto­len samma dag som de kom in till den dom­stol som först tog emot hand­ling­arna. Den dom­stol som hand­ling­arna har läm­nats över till ska under­rätta par­terna om över­läm­nan­det.
Lag (2018:1960).

7 a §   Om en enskild över­kla­gar en för­valt­nings­myn­dig­hets beslut skall den myn­dig­het som först beslu­tade i saken vara den enskil­des mot­part sedan hand­ling­arna i ären­det över­läm­nats till dom­sto­len.

Första styc­ket gäl­ler inte i fråga om beslut som över­kla­gas direkt hos kam­mar­rätt. Lag (1995:1692).

Måls hand­lägg­ning

8 §   Rät­ten ska se till att målet blir så utrett som dess beskaf­fen­het krä­ver.

Genom frå­gor och påpe­kan­den ska rät­ten verka för att par­terna avhjäl­per otyd­lig­he­ter och ofull­stän­dig­he­ter i sina fram­ställ­ningar.

Rät­ten ska se till att inget onö­digt förs in i målet.
Över­flö­dig utred­ning får avvi­sas. Lag (2013:86).

9 §   För­fa­ran­det är skrift­ligt.

I hand­lägg­ningen får det ingå munt­lig för­hand­ling om en viss fråga när det kan antas vara till för­del för utred­ningen eller främja ett snabbt avgö­rande av målet.

För­valt­nings­rät­ten ska hålla munt­lig för­hand­ling om en enskild part begär det och det inte är uppen­bart obe­höv­ligt.

Kam­mar­rät­ten ska hålla munt­lig för­hand­ling om en enskild part begär det och det inte är obe­höv­ligt och inte hel­ler sär­skilda skäl talar mot det. Lag (2018:1960).

10 §   En ansö­kan, ett över­kla­gande eller en annan hand­ling som inle­der ett mål och det som hör till hand­lingen ska skic­kas till mot­par­ten. Han eller hon ska före­läg­gas att svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgö­ras.

Under­rät­telse enligt första styc­ket behövs inte,
   1. om det inte finns anled­ning anta att talan kom­mer att bifal­las helt eller del­vis,
   2. om under­rät­telse annars är uppen­bart onö­dig,
   3. om mot­par­ten är en för­valt­nings­myn­dig­het och en under­rät­telse är onö­dig eller
   4. om det kan befa­ras att under­rät­telse skulle avse­värt för­svåra genom­fö­ran­det av beslut i målet. Lag (2013:86).

11 §   Den part som har före­lagts att svara ska göra det skrift­li­gen, om inte rät­ten beslu­tar att sva­ret får läm­nas munt­li­gen.

Par­ten ska i sva­ret ange om han eller hon med­ger eller bestri­der yrkan­dena i målet eller, om målet har inletts genom en anmä­lan eller en under­ställ­ning, den åtgärd som målet gäl­ler. Om par­ten bestri­der yrkan­dena eller åtgär­den, ska han eller hon ange skä­len för bestri­dan­det och de bevis som åbe­ro­pas.

Sva­ret ska inne­hålla upp­gift om vil­ket mål det avser.
Lag (2013:86).

12 §   Rät­ten skall ge sökande eller kla­gande till­fälle att ta del av svar och det som hör till sva­ret och att inom viss tid yttra sig skrift­li­gen över detta, om det ej är obe­höv­ligt. Rät­ten får före­lägga honom att yttra sig över sva­ret vid påföljd att målet ändå kan komma att avgö­ras.

13 §   Om det behövs, skall rät­ten inhämta ytt­rande från för­valt­nings­myn­dig­het som tidi­gare beslu­tat i saken.

14 §   Till en munt­lig för­hand­ling ska sökan­den eller kla­gan­den och den som har att svara i målet kal­las. En enskild får före­läg­gas att inställa sig per­son­li­gen vid vite eller vid påföljd att hans eller hen­nes ute­varo inte utgör hin­der för målets vidare hand­lägg­ning och avgö­rande. En för­valt­nings­myn­dig­het eller annan part, som enligt före­skrift i lag före­trä­der det all­männa, får före­läg­gas att inställa sig vid påföljd att par­tens ute­varo inte utgör hin­der för målets vidare hand­lägg­ning och avgö­rande.

Sökan­den eller kla­gan­den och den som har att svara i målet får delta i en munt­lig för­hand­ling genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring under samma för­ut­sätt­ningar som gäl­ler enligt 5 kap. 10 § rät­te­gångs­bal­ken. Lag (2008:652).

15 §   Enskild part, som inställt sig till munt­lig för­hand­ling, får tiller­kän­nas ersätt­ning av all­männa medel för kost­nad för resa och uppe­hälle, om rät­ten fin­ner att han skä­li­gen bör ersät­tas för sin instäl­lelse. Rät­ten får bevilja för­skott på ersätt­ningen. När­mare bestäm­mel­ser om ersätt­ning och för­skott med­de­las av rege­ringen. Lag (l980:275).

16 §   I fråga om offent­lig­het och ord­ning vid en munt­lig för­hand­ling gäl­ler 5 kap. 1-5, 9-9 d och 12-15 §§ rät­te­gångs­bal­ken i tillämp­liga delar. Utö­ver vad som föl­jer av 5 kap. 1 § rät­te­gångs­bal­ken får rät­ten besluta att en för­hand­ling ska hål­las inom stängda dör­rar, om det kan antas att det vid för­hand­lingen kom­mer att läg­gas fram en upp­gift, för vil­ken det hos dom­sto­len gäl­ler sek­re­tess som avses i offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400). Lag (2019:300).

17 §   Vid en munt­lig för­hand­ling ska föl­jande anteck­nas:
   1. yrkan­den,
   2. med­gi­van­den,
   3. bestri­dan­den,
   4. invänd­ningar,
   5. vits­or­dan­den,
   6. i kort­het de omstän­dig­he­ter som par­terna åbe­ro­par och bemö­tan­dena av dessa omstän­dig­he­ter, samt
   7. den utred­ning som läggs fram vid för­hand­lingen.
Lag (2013:86).

18 §   Innan mål avgö­res, skall part ha fått kän­ne­dom om det som till­förts målet genom annan än honom själv och haft till­fälle att yttra sig över det, om det ej före­lig­ger sådana skäl där­e­mot som anges i 10 § andra styc­ket.

19 §   I fråga om under­rät­tel­se­skyl­dig­het enligt 10 § första styc­ket, 12 eller 18 § gäl­ler de begräns­ningar som föl­jer av 10 kap. 3 § offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400).
Lag (2009:409).

Vissa bevis­me­del

20 §   Skrift­lig hand­ling, som åbe­ro­pas till bevis, skall till­stäl­las rät­ten utan dröjs­mål. I fråga om sådant bevis gäl­ler i övrigt 38 kap. 1--5 och 7--9 §§ rät­te­gångs­bal­ken i tillämp­liga delar. Ersätt­ning till annan än part för till­han­da­hål­lande av skrift­lig hand­ling utgår dock all­tid av all­männa medel. Lag (1980:104).

21 §   Åbe­ro­pas till bevis före­mål, som lämp­li­gen kan ges in till rät­ten, skall före­må­let utan dröjs­mål över­läm­nas dit. I fråga om sådant bevis gäl­ler 39 kap. 5 § rät­te­gångs­bal­ken i tillämp­liga delar. Ersätt­ning till annan än part för till­han­da­hål­lande av före­mål utgår dock all­tid av all­männa medel.

22 §   Åbe­ro­par part skrift­lig hand­ling eller före­mål till bevis, får rät­ten före­lägga honom att inom viss tid till­ställa rät­ten hand­lingen eller före­må­let vid påföljd att målet ändå kan komma att avgö­ras.

23 §   Rät­ten får besluta om syn på stäl­let för besikt­ning av fas­tig­het eller plats eller av före­mål som inte lämp­li­gen kan ges in till rät­ten. Vid sådan syn får yrkes­hem­lig­het röjas endast om det finns syn­ner­lig anled­ning till det.

I fråga om syn på stäl­let gäl­ler bestäm­mel­serna om munt­lig för­hand­ling samt 5 kap. 11 § rät­te­gångs­bal­ken i tillämp­liga delar. Lag (2008:647).

24 §   Rät­ten får inhämta ytt­rande över fråga, som krä­ver sär­skild sak­kun­skap, från myn­dig­het, tjäns­te­man eller den, som eljest har att gå till handa med ytt­rande i ämnet, eller anlita annan sak­kun­nig i frå­gan.

I fråga om sak­kun­nig gäl­ler 40 kap. 2--7 och 12 §§ rät­te­gångs­bal­ken i tillämp­liga delar.

Ersätt­ning för utlå­tande av myn­dig­het, tjäns­te­man eller den som eljest har att gå till handa med ytt­rande utgår endast om det är sär­skilt före­skri­vet. Annan sak­kun­nig är berät­ti­gad till ersätt­ning av all­männa medel för sitt upp­drag. Rät­ten får bevilja för­skott på sådan ersätt­ning.

25 §   Rät­ten får för­ordna om för­hör med vittne eller sak­kun­nig.
Sådant för­hör äger rum vid munt­lig för­hand­ling. För­hö­ret får hål­las under ed. Om för­hör gäl­ler 36 kap. 1-18 och 20-23 §§ samt 40 kap. 9-11, 14, 16 och 20 §§ rät­te­gångs­bal­ken i tillämp­liga delar.

Vittne och sak­kun­nig får delta i en munt­lig för­hand­ling genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring under samma för­ut­sätt­ningar som gäl­ler enligt 5 kap. 10 § rät­te­gångs­bal­ken.
Lag (2008:652).

26 §   Vittne eller sak­kun­nig har rätt till ersätt­ning av all­männa medel för kost­nad för sin instäl­lelse. Rät­ten får bevilja för­skott på ersätt­ning för kost­nad för resa och uppe­hälle. När­mare bestäm­mel­ser om ersätt­ning och för­skott med­de­las av rege­ringen.

Har vitt­net eller den sak­kun­nige inkal­lats på begä­ran av enskild part och visar det sig att par­ten sak­nade god­tag­bart skäl för sin begä­ran, får rät­ten ålägga honom att åter­be­tala ersätt­ningen till stats­ver­ket.
Lag (1980:275).

27 §   Fin­ner för­valt­nings­rätt att för­hör med vittne eller sak­kun­nig lämp­li­gen bör hål­las av annan för­valt­nings­rätt, får rät­ten efter sam­råd med denna besluta härom.

I fråga om bevisupp­tag­ning enligt första styc­ket gäl­ler 35 kap. 10 och 11 §§ rät­te­gångs­bal­ken i tillämp­liga delar.
Lag (2009:783).

Beslut

28 §   Den dom­stol som ska pröva ett över­kla­gande får besluta att det över­kla­gade beslu­tet, om det annars skulle gälla ome­del­bart, tills vidare inte ska gälla och även i övrigt besluta rörande saken. Lag (2013:86).

29 §   Rät­tens avgö­rande får ej gå utö­ver vad som yrkats i målet. Om det före­lig­ger sär­skilda skäl, får dock rät­ten även utan yrkande besluta till det bättre för enskild, när det kan ske utan men för mot­stå­ende enskilt intresse.

30 §   Rät­tens avgö­rande av mål skall grun­das på vad hand­ling­arna inne­hål­ler och vad i övrigt före­kom­mit i målet.

Av beslu­tet skall framgå de skäl som bestämt utgången.

31 §   Ett beslut genom vil­ket rät­ten avgör målet ska skic­kas till par­terna. Om det finns en skilj­ak­tig mening ska den bifo­gas.

Ett beslut som får över­kla­gas ska inne­hålla upp­lys­ning om hur det ska ske. Om det krävs pröv­nings­till­stånd i högre rätt, ska beslu­tet inne­hålla upp­lys­ning om det och om de grun­der som ett sådant till­stånd med­de­las på. Lag (2013:86).

32 §   Om dom­sto­len fin­ner att en dom eller ett beslut inne­hål­ler någon uppen­bar orik­tig­het till följd av dom­sto­lens eller någon annans skriv­fel, räk­ne­fel eller lik­nande för­bi­se­ende, får dom­sto­len besluta om rät­telse.

Har dom­sto­len av för­bi­se­ende under­lå­tit att fatta ett beslut som skulle ha med­de­lats i sam­band med ett avgö­rande, får dom­sto­len kom­plet­tera sitt avgö­rande inom sex måna­der från det att avgö­ran­det vann laga kraft. En kom­plet­te­ring senare än två vec­kor efter det att avgö­ran­det med­de­la­des får dock ske endast om en part begär det och ingen annan part mot­sät­ter sig kom­plet­te­ringen.

Innan beslut om rät­telse eller kom­plet­te­ring fat­tas, skall par­terna även i annat fall än som avses i andra styc­ket andra meningen ha fått till­fälle att yttra sig, om det inte är obe­höv­ligt. Beslu­tet skall om möj­ligt anteck­nas på varje exem­plar av den dom eller det beslut som rät­tas eller kom­plet­te­ras. Lag (2001:27).

Över­kla­gande

33 §   För­valt­nings­rät­tens beslut över­kla­gas till kam­mar­rät­ten.
Kam­mar­rät­tens beslut över­kla­gas till Högsta för­valt­nings­dom­sto­len.

Ett beslut får över­kla­gas av den som det angår, om det gått honom eller henne emot.

Kam­mar­rät­tens beslut att med­dela pröv­nings­till­stånd får inte över­kla­gas.

Om ett över­kla­gande eller en begä­ran om ompröv­ning har avvi­sats på grund av att över­kla­gan­det eller begä­ran har kom­mit in för sent och rät­ten efter över­kla­gande har prö­vat avvis­nings­be­slu­tet eller väg­rat pröv­nings­till­stånd i fråga om ett sådant över­kla­gande, får rät­tens beslut inte över­kla­gas. Lag (2013:86).

34 §   Mot beslut, som ej inne­bär att målet avgö­res, får talan föras endast i sam­band med talan mot beslut i själva målet.
Talan får dock föras sär­skilt när rät­ten
   1. ogil­lat invänd­ning om jäv mot leda­mot av rät­ten eller invänd­ning om att hin­der före­lig­ger för talans pröv­ning,
   2. avvi­sat ombud eller biträde,
   3. för­ord­nat rörande saken i avvak­tan på målets avgö­rande,
   4. före­lagt någon att med­verka på annat sätt än genom instäl­lelse inför rät­ten och under­lå­ten­het att iakt­taga före­läg­gan­det kan med­föra sär­skild påföljd för honom,
   5. utdömt vite eller annan påföljd för under­lå­ten­het att iakt­taga före­läg­gande eller ådömt straff för för­se­else i för­fa­ran­det eller ålagt vittne eller sak­kun­nig att ersätta kost­nad som vål­lats genom för­sum­melse eller tredska,
   6. för­ord­nat angå­ende under­sök­ning eller omhän­der­ta­gande av per­son eller egen­dom eller om annan lik­nande åtgärd,
   7. för­ord­nat angå­ende ersätt­ning för någons med­ver­kan i målet,
   8. utlå­tit sig i annat fall än som avses i 7 i fråga som gäl­ler rätts­hjälp enligt rätts­hjälpsla­gen (1996:1619) eller i fråga om offent­ligt biträde enligt lagen (1996:1620) om offent­ligt biträde eller
   9. beslu­tat i fråga om för­läng­ning av tids­frist enligt 46 kap. 14 § andra styc­ket skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244).

Mot beslut, vari­ge­nom mål åter­för­vi­sas till lägre instans, får talan föras endast om beslu­tet inne­fat­tar avgö­rande av fråga, som inver­kar på målets utgång. Lag (2011:1304).

Pröv­nings­till­stånd i kam­mar­rätt

34 a §   För de mål där det är sär­skilt före­skri­vet krävs pröv­nings­till­stånd för att kam­mar­rät­ten ska pröva ett över­kla­gande av ett beslut som för­valt­nings­rät­ten har med­de­lat i målet. Det­samma gäl­ler för­valt­nings­rät­tens beslut i en fråga som har ett direkt sam­band med ett sådant mål.
Något sådant till­stånd krävs dock inte när talan förs av Riks­da­gens ombuds­män eller Justi­ti­e­kans­lern.

Pröv­nings­till­stånd ska med­de­las om
   1. det finns anled­ning att betvivla rik­tig­he­ten av det slut som för­valt­nings­rät­ten har kom­mit till,
   2. det inte utan att sådant till­stånd med­de­las går att bedöma rik­tig­he­ten av det slut som för­valt­nings­rät­ten har kom­mit till,
   3. det är av vikt för led­ning av rätts­tillämp­ningen att över­kla­gan­det prö­vas av högre rätt, eller
   4. det annars finns syn­ner­liga skäl att pröva över­kla­gan­det.

Pröv­nings­till­stånd får begrän­sas till att gälla en viss del av ett beslut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det över­kla­gade beslu­tet.

Om pröv­nings­till­stånd inte med­de­las, står för­valt­nings­rät­tens beslut fast. En upp­lys­ning om detta ska tas in i kam­mar­rät­tens beslut. Lag (2013:86).

Sär­skilda reg­ler om över­kla­gande hos Högsta för­valt­nings­dom­sto­len

35 §   Ett över­kla­gande av kam­mar­rät­tens beslut i ett mål som har inletts i kam­mar­rät­ten genom över­kla­gande, under­ställ­ning eller ansö­kan prö­vas av Högsta för­valt­nings­dom­sto­len endast om pröv­nings­till­stånd har med­de­lats.

Om pröv­nings­till­stånd inte med­de­las, står kam­mar­rät­tens beslut fast. En upp­lys­ning om detta ska tas in i Högsta för­valt­nings­dom­sto­lens beslut.

Första styc­ket gäl­ler inte
   1. talan som Riks­da­gens ombuds­män eller Justi­ti­e­kans­lern för i mål om disci­pli­n­an­svar eller om åter­kal­lelse eller begräns­ning av behö­rig­het att utöva yrke inom hälso-​ och sjuk­vår­den, tand­vår­den, detalj­han­deln med läke­me­del eller dju­rens hälso-​ och sjuk­vård, eller
   2. talan som Justi­ti­e­kans­lern för i mål enligt kre­ditupp­lys­nings­la­gen (1973:1173) eller inkas­so­la­gen (1974:182). Lag (2013:459).

36 §   Pröv­nings­till­stånd med­de­las,
   1. om det är av vikt för led­ning av rätts­tillämp­ningen att över­kla­gan­det prö­vas av Högsta för­valt­nings­dom­sto­len eller
   2. om det finns syn­ner­liga skäl till en sådan pröv­ning, såsom att det finns grund för res­ning eller att målets utgång i kam­mar­rät­ten uppen­bar­li­gen beror på grovt för­bi­se­ende eller grovt miss­tag.

Om pröv­nings­till­stånd med­de­las i ett av två eller flera likar­tade mål, får pröv­nings­till­stånd med­de­las även i övriga mål. Lag (2013:86).

36 a §   Pröv­nings­till­stånd får begrän­sas till att gälla en viss fråga i målet, vars pröv­ning är av vikt för led­ning av rätts­tillämp­ningen (pre­ju­di­kat­fråga) eller en viss del av målet.

I avvak­tan på att pröv­ning sker i enlig­het med ett pröv­nings­till­stånd som har begrän­sats enligt första styc­ket får Högsta för­valt­nings­dom­sto­len för­klara frå­gan om med­de­lande av pröv­nings­till­stånd rörande målet i övrigt helt eller del­vis vilande.

I den utsträck­ning som pröv­nings­till­stånd inte med­de­las och frå­gan om pröv­nings­till­stånd inte hel­ler för­kla­ras vilande, ska det över­kla­gade beslu­tet stå fast. En upp­lys­ning om detta ska tas in i Högsta för­valt­nings­dom­sto­lens beslut.
Lag (2013:86).

36 b §   Om Högsta för­valt­nings­dom­sto­len med tillämp­ning av 36 a § har prö­vat en pre­ju­di­kat­fråga får dom­sto­len, om ytter­li­gare pröv­ning krävs, helt eller del­vis grunda sitt avgö­rande av målet i övrigt på kam­mar­rät­tens bedöm­ning eller, med undan­rö­jande av lägre rätts eller myn­dig­hets avgö­rande, besluta om åter­för­vis­ning av målet för fort­satt behand­ling.
Lag (2013:86).

37 §   I mål där pröv­nings­till­stånd krävs får omstän­dig­het eller bevis, som kla­gan­den åbe­ro­par först i Högsta för­valt­nings­dom­sto­len, beak­tas endast om det finns sär­skilda skäl.

Före­skrif­ter om hin­der mot att beakta nya omstän­dig­he­ter i vissa mål finns i 13 kap. 7 § kom­mu­nal­la­gen (2017:725).
Lag (2017:730).

37 a §   har upp­hävts genom lag (1995:22).

Res­ning och åter­stäl­lande av för­sut­ten tid

37 b §   Res­ning får bevil­jas i mål eller ärende om det på grund av något sär­skilt för­hål­lande finns syn­ner­liga skäl att pröva saken på nytt. Lag (1995:22).

37 c §   Om tiden för över­kla­gande eller en där­med jäm­för­bar åtgärd har för­sut­tits på grund av omstän­dig­het som utgör gil­tig ursäkt, får tiden åter­stäl­las. Lag (1995:22).

Straff

38 §   Den som vid en munt­lig för­hand­ling stör för­hand­lingen eller bry­ter mot en före­skrift eller ett för­bud som har med­de­lats med stöd av 16 §, jäm­fört med 5 kap. 9 eller 9 c § rät­te­gångs­bal­ken, döms till pen­ning­bö­ter. Till samma straff döms den som munt­li­gen inför rät­ten eller i en skri­velse till rät­ten utta­lar sig otill­bör­ligt.

Första styc­ket ska tilläm­pas också i fråga om en sido­sal som används i enlig­het med vad som före­skrivs i 16 § och 5 kap. 12 eller 13 § rät­te­gångs­bal­ken.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Lag (2019:300).

38 a §   Den som tar upp eller spri­der bild i strid med 16 § jäm­fört med 5 kap. 9 b § rät­te­gångs­bal­ken döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Första styc­ket ska tilläm­pas också i fråga om en sido­sal som används i enlig­het med vad som före­skrivs i 16 § och 5 kap. 12 eller 13 § rät­te­gångs­bal­ken.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Lag (2020:319).

39 §   Den som utan gil­tigt skäl röjer vad som enligt rät­tens för­ord­nande ej får uppen­ba­ras dömes till böter. Lag (1980:104).

40 §   har upp­hävts genom lag (1987:748).

Övriga bestäm­mel­ser

41 §   I fråga om jäv mot den som hand­läg­ger mål enligt denna lag gäl­ler bestäm­mel­serna i 4 kap. rät­te­gångs­bal­ken om jäv mot domare.

42 §   Rät­ten skall själv­mant upp­taga fråga om ansvar för för­se­else under för­fa­ran­det och om utdö­mande av vite som före­lagts med stöd av denna lag.

43 §   Sökande, kla­gande eller annan part har rätt att ta del av det som till­förts målet med de begräns­ningar som föl­jer av 10 kap. 3 § offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400).
Lag (2009:409).

43 a §   En hand­ling ska bekräf­tas av avsän­da­ren om rät­ten anser att det behövs. Lag (2020:922).

44 §   En hand­ling har kom­mit in till dom­sto­len den dag som hand­lingen når dom­sto­len eller en behö­rig befatt­nings­ha­vare.

Om en hand­ling genom en post­för­sän­delse eller en avi om en betald post­för­sän­delse som inne­hål­ler hand­lingen har nått dom­sto­len eller en behö­rig befatt­nings­ha­vare en viss dag, ska hand­lingen dock anses ha kom­mit in när­mast före­gå­ende arbets­dag, om det inte fram­står som osan­no­likt att hand­lingen eller avin redan den före­gå­ende arbets­da­gen skilts av för dom­sto­len på ett post­kon­tor.

En hand­ling som finns i dom­sto­lens post­låda när dom­sto­len töm­mer den första gången en viss dag ska anses ha kom­mit in när­mast före­gå­ende arbets­dag. Lag (2020:922).

45 §   Är någon som kal­lats till munt­lig för­hand­ling hind­rad att inställa sig, skall han ome­del­bart anmäla det till rät­ten.

46 §   I fråga om laga för­fall äger 32 kap. 6 och 8 §§ rät­te­gångs­bal­ken mot­sva­rande tillämp­ning.

47 §   Om rät­ten ska under­rätta någon om inne­hål­let i en hand­ling eller om något annat, får det göras genom del­giv­ning. Del­giv­ning ska använ­das om det är sär­skilt före­skri­vet eller om det med hän­syn till syf­tet med bestäm­mel­sen om under­rät­telse fram­går att del­giv­ning bör ske, men bör i övrigt använ­das bara om det är påkal­lat med hän­syn till omstän­dig­he­terna.

Bestäm­mel­serna i 24 § del­giv­nings­la­gen (2010:1932) hind­rar inte att en kam­mar­rätt del­ger en part hand­lingar genom för­enklad del­giv­ning, om par­ten under hand­lägg­ningen i för­valt­nings­rät­ten har infor­me­rats om att sådan del­giv­ning kan komma att använ­das i kam­mar­rät­ten om för­valt­nings­rät­tens avgö­rande över­kla­gas dit.

Andra styc­ket gäl­ler även för Högsta för­valt­nings­dom­sto­len om infor­ma­tio­nen har läm­nats i för­valt­nings­rät­ten eller i kam­mar­rät­ten. Lag (2018:1960).

48 §   Den som för talan i mål får som ombud eller biträde anlita någon som är lämp­lig för upp­dra­get.

Om den som är ombud eller biträde visar oskick­lig­het eller oför­stånd eller annars är olämp­lig får rät­ten avvisa honom eller henne som ombud eller biträde i målet. Rät­ten får också för­klara honom eller henne obe­hö­rig att vara ombud eller biträde vid rät­ten antingen för viss tid eller tills vidare.

Om den som avvi­sas eller för­kla­ras obe­hö­rig enligt andra styc­ket är advo­kat, ska åtgär­den anmä­las till advo­kat­sam­fun­dets sty­relse. Lag (2013:86).

49 §   Ett ombud ska ha full­makt.

Om rät­ten anser att ombu­dets behö­rig­het behö­ver styr­kas, ska ombu­det eller huvud­man­nen före­läg­gas att visa upp en skrift­lig full­makt. En sådan full­makt ska inne­hålla ombu­dets namn. Om ombu­det får sätta någon annan i sitt ställe, ska detta framgå av full­mak­ten.

Om ansö­kan eller över­kla­gan­det har getts in av ombu­det, ska det i före­läg­gan­det anges att talan tas upp till pröv­ning endast om detta följs. Har ombu­det vid­ta­git någon annan åtgärd, ska det i före­läg­gan­det anges att åtgär­den beak­tas endast om detta följs. Lag (2013:86).

50 §   Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rät­ten inte behärs­kar svenska, ska rät­ten vid behov anlita en tolk. Rät­ten får även i annat fall vid behov anlita en tolk eller över­sätta hand­lingar.

Rät­ten ska under samma för­ut­sätt­ningar anlita en tolk och göra inne­hål­let i hand­lingar till­gäng­ligt vid kon­tak­ter med den som har en funk­tions­ned­sätt­ning som begrän­sar för­må­gan att se, höra eller tala. Om det är lämp­ligt får ett tek­niskt hjälp­me­del använ­das i stäl­let för att en tolk anli­tas.

Rät­ten ska, om det är möj­ligt, anlita en tolk eller över­sät­tare som är auk­to­ri­se­rad. I annat fall ska en annan lämp­lig per­son anli­tas.

Den som står i ett sådant för­hål­lande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hen­nes till­för­lit­lig­het får inte anli­tas som tolk. Lag (2018:1960).

51 §   Den som anli­tas som tolk vid munt­lig för­hand­ling skall inför rät­ten avlägga ed, att han efter bästa för­stånd skall full­göra sitt upp­drag.
Fin­nes anled­ning antaga att han skall erhålla ytter­li­gare sådana upp­drag av rät­ten, får han avlägga ed som avser även fram­tida upp­drag. Lag (1975:1298).

52 §   Den som full­gör ett upp­drag som tolk eller över­sät­tare annat än i tjäns­ten har rätt till skä­lig ersätt­ning för arbete, tids­spil­lan och utlägg som upp­dra­get har krävt.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela före­skrif­ter om en taxa som ska tilläm­pas när ersätt­ning till tolk bestäms.

Kost­na­den för tolk­ning och över­sätt­ning ska beta­las av sta­ten. Lag (2018:1960).

53 §   Vad i denna lag sägs om enskild part gäl­ler i tillämp­liga delar även den som är ställ­fö­re­trä­dare för par­ten.


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1986:224

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1987. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

1986:1322

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1988. I fråga om besvär över beslut som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler den äldre lydel­sen av 33 §.

1991:211

Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler dock fort­fa­rande i mål som hand­läggs av för­säk­rings­dom­stol efter ikraft­trä­dan­det.

1993:575

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1993. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om mål som avgjorts av kam­mar­rätt före ikraft­trä­dan­det.

1994:436

Denna lag trä­der i kraft, i fråga om 35 § den 1 juli 1994 och i övrigt den 1 okto­ber 1994. Äldre lydelse av 35 § gäl­ler fort­fa­rande i fråga om mål som avgjorts av kam­mar­rätt före den 1 juli 1994.

1995:22

Denna lag trä­der i kraft, såvitt gäl­ler 35, 37 b och 37 c §§ samt rubri­ken när­mast före 37 b § den 1 april 1995 och i övrigt den 1 juli 1995. Beslut som har med­de­lats före den 1 april 1995 över­kla­gas enligt äldre bestäm­mel­ser.

1995:1692

Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 1996. För beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser. Det­samma gäl­ler även om beslu­tet har över­prö­vats av en annan för­valt­nings­myn­dig­het efter ikraft­trä­dan­det.

1998:374

Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 1998. Bestäm­mel­sen i för­ut­va­rande 7 § första styc­ket skall tilläm­pas i fråga om beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det. 33 § fjärde styc­ket gäl­ler inte om det över­kla­gade avvis­nings­be­slu­tet har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

1998:736

Denna lag trä­der i kraft den 24 okto­ber 1998. Om data­la­gen (1973:289) även efter denna tid­punkt skall tilläm­pas på viss behand­ling av person-​uppgifter, gäl­ler dock 35 § i dess äldre lydelse för sådan behand­ling.

1999:98

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1999. Om lagen (1987:1231) om auto­ma­tisk data­be­hand­ling vid tax­e­rings­re­vi­sion, m.m. även efter denna tid­punkt skall tilläm­pas på viss behand­ling av per­son­upp­gif­ter, gäl­ler dock 35 § i dess äldre lydelse för sådan behand­ling.

2010:1940
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2011.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler om ett beslut om del­giv­ning enligt 15-17 §§ del­giv­nings­la­gen (1970:428) har fat­tats före den 1 april 2011 eller om en hand­ling har skic­kats eller läm­nats före denna tid­punkt.

2011:1304
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2012.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för beslut i fråga om för­läng­ning av tids­frist enligt lagen (1978:880) om betal­nings­säk­ring för skat­ter, tul­lar och avgif­ter.

2013:86
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2013.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler för beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.
   3. De nya bestäm­mel­serna i 34 a § tredje styc­ket samt 36 a och 36 b §§ gäl­ler inte i fråga om beslut som en för­valt­nings­rätt respek­tive kam­mar­rätt har med­de­lat före ikraft­trä­dan­det.

Vik­tiga lagar inom pro­cess­rät­ten

Vik­tiga lagar inom pro­cess­rät­ten

Rät­te­gångs­balk (1942:740)
JP Info­nets pro­cess­rätts­liga tjäns­ter

JP Info­nets pro­cess­rätts­liga tjäns­ter

Arbe­tar du med pro­cess­rätt? I JP Info­nets tjäns­ter hit­tar du det juri­diska grund­ma­te­rial du behö­ver som besluts­un­der­lag samt den senaste prax­isut­veck­lingen snabbt ana­ly­se­rad och kom­men­te­rad. Se allt inom pro­cess­rätt.