Lag (1978:880) om betal­nings­säk­ring för skat­ter, tul­lar och avgif­ter. För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2011:1244

Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   För att säker­ställa betal­ning av ford­ran på skatt, tull eller avgift får enligt bestäm­mel­serna i denna lag genom betal­nings­säk­ring tas i anspråk så myc­ket av gäl­de­nä­rens egen­dom som sva­rar mot ford­ringen.

Är det fråga om en ford­ran som inte är fast­ställd, får betal­nings­säk­ring ske endast om det finns san­no­lika skäl för att ford­ringen kom­mer att fast­stäl­las. I sådant fall får betal­nings­säk­ring avse högst det belopp till vil­ket ford­ringen med hän­syn till omstän­dig­he­terna san­no­likt kom­mer att bli fast­ställd. Lag (1989:1000).

2 §   Betal­nings­säk­ring får använ­das i fråga om ford­ran på
   1. skatt och tull samt, om så sär­skilt före­skrivs, annan avgift till det all­männa som inte beteck­nas som skatt,
   2. skat­te­tillägg, ränta, dröjsmåls­av­gift, för­se­nings­av­gift eller lik­nande avgift, om den ford­ran som tilläg­get, rän­tan eller avgif­ten avser får betal­nings­säk­ras.

Betal­nings­säk­ring får använ­das också
   1. om annan än den skatt-​​ eller avgifts­skyl­dige är betal­nings­skyl­dig för belopp som avses i första styc­ket,
   2. för sådan ford­ran på utländsk skatt, tull eller avgift, för vil­ken säker­stäl­lande av betal­ning får ske här i lan­det enligt över­ens­kom­melse mel­lan Sve­rige och främ­mande stat.
Lag (1997:489).

Beslut

3 §   Fråga om betal­nings­säk­ring prö­vas av för­valt­nings­rätt. Det all­män­nas talan i mål enligt denna lag förs, om inte annat föl­jer av andra styc­ket, av Skat­te­ver­ket.

I mål om betal­nings­säk­ring för tull eller annan skatt som ska tas ut för varor vid import eller tull­tillägg enligt tul­la­gen (2000:1281) eller trans­port­till­lägg som beslu­tats av Tull­ver­ket enligt lagen (1998:506) om punkt­skat­te­kon­troll av trans­por­ter m.m. av alko­hol­va­ror, tobaksva­ror och ener­gi­pro­duk­ter förs det all­män­nas talan av Tull­ver­ket. Bestäm­mel­serna i 9 kap. 14 och 15 §§ tul­la­gen gäl­ler då också i mål om betal­nings­säk­ring.

Vad som i 10, 17 och 18 §§ före­skrivs om Skat­te­ver­ket gäl­ler i sådana mål som avses i andra styc­ket Tull­ver­ket.
Lag (2009:790).

4 §   Beslut om betal­nings­säk­ring får fat­tas om det finns en påtag­lig risk att gäl­de­nä­ren för­sö­ker undandra sig att betala ford­ringen och denna eller, om det finns flera ford­ringar mot samma gäl­de­när, de till­sam­mans upp­går till bety­dande belopp. Är ford­ringen att hän­föra till viss tids­pe­riod får betal­nings­säk­ring beslu­tas endast om peri­o­den har gått till ända eller ford­ringen dess­förin­nan har för­fal­lit till betal­ning.

Beslut om betal­nings­säk­ring får fat­tas endast om skä­len för åtgär­den upp­vä­ger det intrång eller men i övrigt som åtgär­den inne­bär för gäl­de­nä­ren eller för något annat mot­stå­ende intresse.
Lag (1994:468).

5 §   Ett yrkande om betal­nings­säk­ring får inte bifal­las utan att mot­par­ten har beretts till­fälle att yttra sig. Är det fara i dröjs­mål, får dock åtgär­den ome­del­bart bevil­jas att gälla till dess något annat har för­ord­nats. Lag (1989:1000).

6 §   Beslut om betal­nings­säk­ring skall hävas helt eller del­vis i den mån skäl för beslu­tet inte längre före­lig­ger eller beslu­tet av någon annan anled­ning inte längre bör kvar­stå. Frå­gor om häv­ning prö­vas av för­valt­nings­rät­ten, om någon av par­terna begär det eller om det annars finns skäl för det. Gäl­de­nä­ren skall upp­ly­sas om rät­ten att begära häv­ning.

För­valt­nings­rät­ten kan helt eller del­vis häva ett beslut om betal­nings­säk­ring, även om beslu­tet har över­kla­gats.

Ett över­kla­gande av för­valt­nings­rät­tens beslut om betal­nings­säk­ring för­fal­ler, om för­valt­nings­rät­ten själv änd­rar beslu­tet så som kla­gan­den begär. Änd­rar för­valt­nings­rät­ten beslu­tet på ett annat sätt än kla­gan­den begär, skall över­kla­gan­det anses omfatta det nya beslu­tet. Lag (2009:790).

7 §   Avser ett beslut om betal­nings­säk­ring en ford­ran som inte är fast­ställd, skall för­valt­nings­rät­ten häva beslu­tet, om inte talan om fast­stäl­lelse av ford­ringen eller av under­la­get för den har väckts vid dom­stol inom sex måna­der från dagen för beslu­tet eller ford­ringen eller under­la­get för den inom samma tid har fast­ställts i annan ord­ning. För­valt­nings­rät­ten får medge för­läng­ning av tids­fris­ten med tre måna­der i taget, om det finns sär­skilda skäl.

Har ett beslut om betal­nings­säk­ring hävts enligt första styc­ket, får ett nytt beslut om betal­nings­säk­ring på samma grund fat­tas endast om talan beträf­fande ford­ringen har väckts eller om ford­ringen eller under­la­get för den har fast­ställts i annan ord­ning. Lag (2009:790).

8 §   Vid hand­lägg­ning av frå­gor om betal­nings­säk­ring i för­valt­nings­rätt och kam­mar­rätt skall munt­lig för­hand­ling hål­las, om gäl­de­nä­ren begär det. Munt­lig för­hand­ling behö­ver dock inte hål­las, om det är uppen­bart obe­höv­ligt. Gäl­de­nä­ren skall upp­ly­sas om rät­ten till munt­lig för­hand­ling.
Lag (2009:790).

9 §   Beslut om betal­nings­säk­ring skall del­ges gäl­de­nä­ren.

Kan det befa­ras att genom­fö­ran­det av beslu­tet skulle avse­värt för­svå­ras genom att beslu­tet del­ges innan för­rätt­ning för verk­stäl­lig­het äger rum, behö­ver del­giv­ning ej ske före för­rätt­ningen.
Lag (1989:1000).

Verk­stäl­lig­het

10 §   Beslut om betal­nings­säk­ring får genast verk­stäl­las.

Verk­stäl­lig­het begärs hos kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten av Skat­te­ver­ket.

Hävs ett beslut om betal­nings­säk­ring, skall vid­tagna åtgär­der genast återgå. I andra fall än som avses i 7 § första styc­ket kan dock rät­ten för­ordna att vid­tagna åtgär­der skall bestå till dess beslu­tet om häv­ning har vun­nit laga kraft. Lag (2003:649).

11 §   I fråga om verk­stäl­lig­het av beslut om betal­nings säk­ring tilläm­pas 1 och 2 kap. utsök­nings­bal­ken samt vad som före­skrivs om utmät­ning i 4 kap. 2-9 §§, 11 § första styc­ket, 12-19 §§, 22 § första och tredje styc­kena, 24, 25 och 33-35 §§, 5 och 6 kap.
och 12 kap. 3-5 §§ samma balk. Mål om verk­stäl­lig­het av beslut om betal­nings­säk­ring hand­läggs som all­mänt mål.

Lön eller annan för­mån som avses i 7 kap. utsök­nings­bal­ken får ej tas i anspråk genom betal­nings­säk­ring innan den har beta­lats ut och kan utmä­tas. Lag (1989:1000).

12 §   Gäl­de­nä­ren får inte över­låta egen­dom, som har tagits i anspråk genom betal­nings­säk­ring, eller till skada för bor­ge­nä­ren för­foga över egen­do­men på annat sätt, om inte kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten med­ger det av sär­skilda skäl.

I fråga om ver­kan i övrigt av verk­ställd betal­nings­säk­ring gäl­ler vad som före­skrivs om utmät­ning i 4 kap. 29 § andra styc­ket och 31 § och 12 kap. 6--10 §§ och om kvar­stad i 16 kap. 15 § första styc­ket utsök­nings­bal­ken. I fråga om ver­kan av utmät­ning av egen­dom som tagits i anspråk genom betal­nings­säk­ring gäl­ler vad som är före­skri­vet i 16 kap. 15 § andra styc­ket utsök­nings­bal­ken om utmät­ning av egen­dom som belagts med kvar­stad för ford­ran.

Om lös egen­dom, som har tagits i anspråk genom betal­nings­säk­ring, has­tigt fal­ler i värde eller krä­ver allt­för kost­sam vård, får den på begä­ran av någon av par­terna säl­jas i den ord­ning som gäl­ler för utmätt egen­dom. Lag (1994:468).

13 §   I fråga om talan mot beslut som rör verk­stäl­lig­he­ten tilläm­pas vad som enligt utsök­nings­bal­ken gäl­ler beträf­fande kvar­stad för ford­ran. Lag (1989:1000).

14 §   I fråga om för­rätt­nings­kost­na­der vid verk­stäl­lig­het av beslut om betal­nings­säk­ring gäl­ler vad som före­skrivs i 17 kap. 9 § första styc­ket utsök­nings­bal­ken. Lag (1989:1000).

15 §   Har upp­hävts genom lag (1981:840).

Tagande av egen­dom i för­var

16 §   Är fara att lös egen­dom, som kan bli före­mål för betal­nings­säk­ring, undanskaf­fas, får i avvak­tan på rät­tens beslut gransk­nings­le­dare som avses i 3 § lagen (1994:466) om sär­skilda tvångs­åt­gär­der i beskatt­nings­för­fa­ran­det ta egen­do­men i för­var.
Lag (1994:468).

17 §   Har egen­dom tagits i för­var enligt 16 §, skall Skat­te­ver­ket, så snart det kan ske och senast fem dagar där­ef­ter, göra fram­ställ­ning om betal­nings­säk­ring hos för­valt­nings­rät­ten. Görs ej sådan fram­ställ­ning eller läm­nas sådan fram­ställ­ning utan bifall, skall egen­do­men ome­del­bart åter­stäl­las.

Med­de­las beslut om betal­nings­säk­ring skall, om inte rät­ten bestäm­mer annat, egen­do­men bli kvar i för­var till dess beslu­tet verk­ställs. Lag (2009:790).

Stäl­lande av säker­het

18 §   Har ett beslut om betal­nings­säk­ring över­läm­nats till Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten för verk­stäl­lig­het, får myn­dig­he­ten ta emot säker­het som gäl­de­nä­ren eller, där gäl­de­nä­ren kan antas medge det, annan erbju­der sig att ställa.

Tar Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten emot säker­het, skall för­valt­nings­rät­ten i mot­sva­rande mån häva beslu­tet om betal­nings­säk­ring.

Är i annat fall fråga om betal­nings­säk­ring, får Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten efter anvis­ning av Skat­te­ver­ket ta emot säker­het.

Säker­het får tas i anspråk när ford­ringen har för­fal­lit till betal­ning eller vid den senare tid­punkt som har med­gi­vits.

I övrigt skall bestäm­mel­serna i 10-13 §§ lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m.m. tilläm­pas.
Lag (2009:790).

19 §   Har upp­hävts genom lag (1989:1000).

Behö­rig dom­stol m.m.

20 §   Mål om betal­nings­säk­ring som avses i 3 § första styc­ket prö­vas av den för­valt­nings­rätt som då fram­ställ­ningen om betal­nings­säk­ring görs är behö­rig att pröva ett över­kla­gande enligt 22 kap. 1 a-1 d §§ skat­te­be­tal­nings­la­gen (1997:483).

Mål om betal­nings­säk­ring som avses i 3 § andra styc­ket prö­vas av den för­valt­nings­rätt som är behö­rig enligt första styc­ket eller den för­valt­nings­rätt inom vars dom­krets beslut om tull­tillägg enligt tul­la­gen (2000:1281) eller beslut om trans­port­tillägg enligt lagen (1998:506) om punkt­skat­te­kon­troll av trans­por­ter m.m. av alko­hol­va­ror, tobaksva­ror och ener­gi­pro­duk­ter skall fat­tas då fram­ställ­ningen om betal­nings­säk­ring görs. Lag (2009:790).

Ersätt­ning för skada

21 §   Har ett beslut om betal­nings­säk­ring med­de­lats för en ford­ran som inte är fast­ställd och blir ford­ringen senare inte slut­ligt fast­ställd eller fast­ställs den slut­ligt till ett väsent­ligt lägre belopp än det som har betal­nings­säk­rats, har gäl­de­nä­ren rätt till ersätt­ning av sta­ten för ren för­mö­gen­hets­skada som där­i­ge­nom har till­fo­gats honom.

Bestäm­mel­ser om ersätt­ning för pro­cess­kost­na­der finns i lagen (1989:479) om ersätt­ning för kost­na­der i ären­den och mål om skatt, m. m. Lag (1994:468).

22 §   Ersätt­ning kan väg­ras eller sät­tas ned om gäl­de­nä­ren genom att lämna orik­tig upp­gift, under­låta att lämna upp­gift som han var skyl­dig att lämna eller på annat sätt genom vål­lande har med­ver­kat till ska­dan.
Det­samma gäl­ler i den mån det annars skulle vara oskä­ligt att ersätt­ning läm­nas. Lag (1989:1000).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1984:172

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1984.

Åtgär­der som har vid­ta­gits med stöd av äldre bestäm­mel­ser skall efter den nya lagens ikraft­trä­dande anses vid­tagna med stöd av denna.

1984:870

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1985. Lagen skall också tilläm­pas på avgifts­be­lopp jämte rest­av­gift som före­trä­dare för juri­disk per­son är skyl­dig att betala enligt 30 a § lagen (1959:552) om upp­börd av vissa avgif­ter enligt lagen (1981:691) om soci­al­av­gif­ter.

1989:1000

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1990.

De nya bestäm­mel­serna i 7, 21 och 22 §§ gäl­ler inte i fall där fram­ställ­ningen om betal­nings­säk­ring kom in till läns­rät­ten före ikraft­trä­dan­det.

Den nya bestäm­mel­sen i 14 § skall inte tilläm­pas på kost­na­der för verk­stäl­lig­het som har upp­stått före ikraft­trä­dan­det.

1994:211

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1994. Den äldre lydel­sen av 2 § gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om mer­vär­desskatt, avgift eller ränta som en före­trä­dare för juri­disk per­son är skyl­dig att betala enligt 48 a § lagen (1968:430) om mer­vär­deskatt.

1994:468
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1994.
   2. Äldre före­skrif­ter i 4, 7, 16 och 21 §§ tilläm­pas fort­fa­rande i fråga om betal­nings­säk­ring på grund av ansö­kan som kom­mit in till läns­rät­ten före ikraft­trä­dan­det.
   3. De äldre före­skrif­terna i 12 § tilläm­pas fort­fa­rande i fråga om betal­nings­säk­ring som verk­ställts före ikraft­trä­dan­det.

1996:685

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1996. I fråga om avgift som belö­per på tid före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre före­skrif­ter.

1997:489

Denna lag trä­der i kraft den 1 novem­ber 1997.

Äldre före­skrif­ter i 2 § gäl­ler fort­fa­rande i fråga om avgiftstillägg för utgift­så­ret 1997 och tidi­gare år.

Äldre före­skrif­ter i 20 § skall fort­fa­rande gälla i fråga om fram­ställ­ningar som gjorts före ikraft­trä­dan­det.

1999:1244

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2000. Äldre före­skrif­ter skall fort­fa­rande gälla i fråga om fram­ställ­ningar som gjorts före ikraft­trä­dan­det.

2000:1283

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2001. Äldre bestäm­mel­ser skall dock gälla beträf­fande fram­ställ­ningar som gjorts före ikraft­trä­dan­det.

2003:649

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2004. Äldre före­skrif­ter i 20 § gäl­ler fort­fa­rande för fram­ställ­ning som har gjorts före ikraft­trä­dan­det. I dessa fall skall Skat­te­ver­ket föra det all­män­nas talan.

2008:1317

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2009. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för för­hål­lan­den som hän­för sig till tiden före ikraft­trä­dan­det.