Lag (2011:1537) om bistånd med indriv­ning av skat­ter och avgif­ter inom Euro­pe­iska uni­o­nen

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 2011:1537
Depar­te­ment: Finans­de­par­te­men­tet S3
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2013:1066
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

2011:1537
Depar­te­ment/myn­dig­het: Finans­de­par­te­men­tet S3
Utfär­dad: 2011-​12-15
Änd­rad: t.o.m. SFS

2013:1066
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag gäl­ler för sådant bistånd mel­lan Sve­rige och en annan med­lems­stat i Euro­pe­iska uni­o­nen med indriv­ning av skatt som avses i rådets direk­tiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömse­si­digt bistånd för indriv­ning av ford­ringar som avser skat­ter, avgif­ter och andra åtgär­der (rådets direk­tiv 2010/24/EU).

2 §   Bistånd enligt denna lag får begä­ras hos en myn­dig­het i en annan med­lems­stat och ska läm­nas en sådan myn­dig­het i form av
   - utbyte av upp­lys­ningar för indriv­nings­än­da­mål,
   - del­giv­ning av hand­lingar, samt
   - indriv­ning och verk­stäl­lig­het av säker­hets­åt­gär­der.

Tillämp­nings­om­råde

3 §   Bistånd enligt denna lag får begä­ras och ska läm­nas i fråga om ford­ringar som avser
   1. alla skat­ter och mot­sva­rande påla­gor som tas ut av en med­lems­stat eller på en med­lems­stats väg­nar eller av dess ter­ri­to­ri­ella eller admi­nist­ra­tiva enhe­ter, där­ibland de lokala myn­dig­he­terna, eller på deras väg­nar, eller på uni­o­nens väg­nar,
   2. åter­be­tal­ning, inter­ven­tion och andra åtgär­der som ingår i syste­met för hel- eller del­fi­nan­sie­ring från Euro­pe­iska garan­ti­fon­den för jord­bru­ket och Euro­pe­iska jord­bruks­fon­den för lands­bygds­ut­veck­ling, där­ibland de belopp som ska tas ut i sam­band med dessa åtgär­der, och
   3. påla­gor inom ramen för den gemen­samma orga­ni­sa­tio­nen av mark­na­den för soc­ker.

Lagen gäl­ler också för
   1. admi­nist­ra­tiva påfölj­der, böter, avgif­ter och tilläggs­av­gif­ter som avser ford­ringar för vilka ömse­si­digt bistånd kan begä­ras enligt första styc­ket och som
      a) tagits ut av de myn­dig­he­ter som är behö­riga att ta ut de berörda skat­terna eller påla­gorna eller genom­föra admi­nist­ra­tiva utred­ningar som rör dem, eller
      b) bekräf­tats av admi­nist­ra­tiva eller rätts­liga organ på begä­ran av dessa myn­dig­he­ter,
   2. avgif­ter för intyg och lik­nande hand­lingar som utfär­das i sam­band med admi­nist­ra­tiva för­fa­ran­den som avser skat­ter eller mot­sva­rande påla­gor, och
   3. rän­tor och kost­na­der som avser de ford­ringar för vilka ömse­si­digt bistånd kan begä­ras enligt första styc­ket eller enligt 1 eller 2.

4 §   Denna lag gäl­ler inte i fråga om ford­ringar som avser
   1. obli­ga­to­riska soci­al­av­gif­ter som ska beta­las till en med­lems­stat eller en med­lems­stats ter­ri­to­ri­ella enhe­ter, eller till offent­li­grätts­liga soci­al­för­säk­rings­in­sti­tu­tio­ner,
   2. avgif­ter som inte avses i 3 § andra styc­ket,
   3. ersätt­ningar som ska beta­las enligt avtal, t.ex. veder­lag för all­män­nyt­tiga tjäns­ter, eller
   4. straff­rätts­liga påfölj­der som utdöms på grund­val av all­mänt åtal eller andra straff­rätts­liga påfölj­der som inte omfat­tas av 3 § andra styc­ket 1.

Defi­ni­tio­ner

5 §   I denna lag avses med:

sökande myn­dig­het: ett centralt kon­takt­kon­tor, ett kon­takt­kon­tor eller ett kon­takt­or­gan i en med­lems­stat som begär bistånd som avser en ford­ran enligt 3 §,
anmo­dad myn­dig­het: ett centralt kon­takt­kon­tor, ett kon­takt­kon­tor eller ett kon­takt­or­gan i en med­lems­stat som tar emot en begä­ran om bistånd,
per­son:
   - en fysisk per­son,
   - en juri­disk per­son,
   - en sam­man­slut­ning av per­so­ner som enligt lag­stift­ningen i en med­lems­stat har befo­gen­het att utföra rätts­hand­lingar men som inte har en juri­disk per­sons rätts­ställ­ning, eller
   - varje annan juri­disk kon­struk­tion, oav­sett om den har sta­tus som juri­disk per­son eller inte, som äger eller för­val­tar till­gångar, inklu­sive inkoms­ter som här­rör där­i­från, på vilka det tas ut en skatt som omfat­tas av denna lag.

Behö­rig myn­dig­het

6 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten är behö­rig myn­dig­het vid bistånd enligt denna lag.

Utbyte av upp­lys­ningar m.m.

7 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten ska på begä­ran av den sökande myn­dig­he­ten till­han­da­hålla alla upp­lys­ningar som kan antas vara rele­vanta för den sökande myn­dig­he­ten vid indriv­ningen av dess ford­ringar. Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten ska göra den utred­ning som behövs för att inhämta upp­lys­ning­arna.

Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten är inte skyl­dig att till­han­da­hålla upp­lys­ningar som
   1. den inte skulle kunna inhämta för att driva in lik­nande svenska ford­ringar,
   2. skulle avslöja affärs-​ och indu­stri­hem­lig­he­ter eller yrkes­hem­lig­he­ter, eller
   3. om de yppas, skulle kunna vara till skada för säker­he­ten eller strida mot all­män ord­ning i Sve­rige.

Andra styc­ket med­för inte en rätt för Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten att vägra att lämna upp­lys­ningar ute­slu­tande där­för att upp­lys­ning­arna inne­has av en bank, annan finan­si­ell insti­tu­tion, ombud, repre­sen­tant eller för­val­tare, eller på grund av att upp­lys­ning­arna rör ägar­in­tres­sen i en per­son.

8 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten får utan före­gå­ende begä­ran under­rätta den behö­riga myn­dig­he­ten i en annan med­lems­stat om en före­stå­ende åter­be­tal­ning i Sve­rige av annan skatt än mer­vär­desskatt till en per­son som är eta­ble­rad eller har hem­vist i den andra med­lems­sta­ten.

9 §   Efter över­ens­kom­melse mel­lan Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten och den sökande myn­dig­he­ten får per­so­ner som bemyn­di­gats av den sökande myn­dig­he­ten, i enlig­het med de vill­kor som Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten bestäm­mer,
   1. när­vara på Kro­no­fog­de­myn­dig­he­tens kon­tor och vid de utred­ningar i målet om indriv­ning av den andra med­lems­sta­tens ford­ran som Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten utför, eller
   2. bistå de svenska tjäns­te­män­nen under dom­stols­för­fa­ran­den här i lan­det.

Del­giv­ning av hand­lingar

10 §   Del­giv­ning på begä­ran av en annan med­lems­stat sker enligt del­giv­nings­la­gen (2010:1932).

11 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten får delge en per­son i en annan med­lems­stat i enlig­het med 16-18 §§ del­giv­nings­la­gen (2010:1932).

Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten får begära bistånd med del­giv­ning i en annan med­lems­stat om det inte är möj­ligt eller med­för orim­liga svå­rig­he­ter att delge per­so­nen i Sve­rige.

Indriv­ning och säker­hets­åt­gär­der

12 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten får inte begära bistånd med indriv­ning i en annan med­lems­stat vid en tid­punkt när ford­ran är före­mål för om- eller över­pröv­ning, såvida inte ford­ran är verk­ställ­bar här trots detta, och det­samma gäl­ler enligt den andra med­lems­sta­tens lag­stift­ning. Bistånd får inte hel­ler begä­ras om det sam­man­lagda belop­pet av ford­ringar som omfat­tas av denna lag mot en gäl­de­när under­sti­ger 1 500 euro, såvida det inte kan antas att bistån­det kan läm­nas genom avräk­ning mot en ford­ran på åter­be­tal­ning av skatt eller avgift, eller annars med liten arbetsin­sats av den anmo­dade myn­dig­he­ten.

Innan bistånd med indriv­ning begärs ska Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten vidta de åtgär­der för att driva in ford­ran i Sve­rige som är lämp­liga, utom om
   1. det är uppen­bart att det inte finns några till­gångar här som kan tas i anspråk för indriv­ning eller att denna inte kom­mer att leda till full betal­ning, och Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten har upp­lys­ningar som visar att den berörda per­so­nen har till­gångar i den andra med­lems­sta­ten, eller

2 indriv­ning av ford­ran i Sve­rige skulle med­föra orim­liga svå­rig­he­ter.

Mot­sva­rande vill­kor gäl­ler i fråga om skyl­dig­he­ten att lämna bistånd med indriv­ning i Sve­rige av en annan med­lems­stats ford­ran. Lag (2013:1066).

13 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten får besluta att inte lämna bistånd enligt denna lag om begä­ran avser en ford­ran som är äldre än fem år, räk­nat från för­fal­lo­da­gen i den sökande med­lems­sta­ten eller, vid om- eller över­pröv­ning, från det att ford­ran har fast­ställts slut­ligt. Om upp­skov har med­getts med betal­ningen räk­nas femårs­fris­ten från den dag då upp­sko­vet löper ut.

Trots första styc­ket får Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten besluta att inte lämna bistånd i fråga om en ford­ran som är äldre än tio år, räk­nat från för­fal­lo­da­gen i den sökande med­lems­sta­ten.

14 §   Bestäm­mel­ser om indriv­ning i Sve­rige av skat­ter och avgif­ter m.m. finns i lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m.m. och lagen (1985:146) om avräk­ning vid åter­be­tal­ning av skat­ter och avgif­ter. Verk­stäl­lig­het enligt utsök­nings­bal­ken får äga rum på grund av det enhet­liga doku­ment som avses i arti­kel 12 i rådets direk­tiv 2010/24/EU.

15 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten ska ta ut ersätt­ning för kost­na­der i målet i enlig­het med vad som gäl­ler vid indriv­ning av en svensk ford­ran av mot­sva­rande slag.

Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten ska ta ut ränta på den andra med­lems­sta­tens ford­ran från den dag då begä­ran om indriv­ning tas emot till och med den dag då betal­ning sker, i enlig­het med vad som gäl­ler i fråga om en svensk ford­ran av mot­sva­rande slag.

I den utsträck­ning som den andra med­lems­sta­tens ford­ran och ränta har flu­tit in, ska belop­pet över­fö­ras till den med­lems­sta­ten.

16 §   Om Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten får kän­ne­dom om att en annan med­lems­stats ford­ran som drivs in i Sve­rige, eller det beslut som med­ger verk­stäl­lig­het i den med­lems­sta­ten, är före­mål för om- eller över­pröv­ning i den andra med­lems­sta­ten, ska verk­stäl­lig­he­ten av den tvis­tiga delen av ford­ran skju­tas upp i avvak­tan på beslut av den behö­riga instan­sen. Detta gäl­ler dock bara om inte något annat föl­jer av andra styc­ket.

På moti­ve­rad begä­ran av den sökande myn­dig­he­ten ska Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten fort­sätta indriv­ningen av den del av ford­ran som är före­mål för om- eller över­pröv­ning, om det skulle ha varit möj­ligt vid indriv­ning i den andra med­lems­sta­ten.

Verk­stäl­lig­he­ten ska också skju­tas upp om det pågår ett för­fa­rande för ömse­si­dig över­ens­kom­melse i ären­det mel­lan de berörda med­lems­sta­terna, såvida det inte finns påtag­lig risk att ford­ran inte blir betald.

Om verk­stäl­lig­he­ten skjuts upp och den sökande myn­dig­he­ten begär det, eller Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten annars bedö­mer det som nöd­vän­digt, får Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten begära att Skat­te­ver­ket ska väcka talan om betal­nings­säk­ring enligt 46 kap.
skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244) för att säker­ställa indriv­ningen.

17 §   Om Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten begär att indriv­ningen i en annan med­lems­stat av den del av en svensk ford­ran som är före­mål för om- eller över­pröv­ning ska fort­sätta, och ford­ran där­ef­ter fal­ler bort eller sätts ned, ansva­rar myn­dig­he­ten för åter­be­tal­ning av belopp som har över­förts till Sve­rige och even­tu­ell ersätt­ning som ska beta­las enligt de bestäm­mel­ser som gäl­ler i den andra med­lems­sta­ten.

Pre­skrip­tion

18 §   Vid indriv­ning i Sve­rige av en annan med­lems­stats ford­ran gäl­ler i fråga om pre­skrip­tion lag­stift­ningen i den andra med­lems­sta­ten.

Vid indriv­ning av en svensk ford­ran i en annan med­lems­stat ska alla åtgär­der som vid­tas av den anmo­dade myn­dig­he­ten eller på dess väg­nar för att driva in ford­ran, och som leder till att pre­skrip­tions­ti­den skjuts upp eller för­längs enligt lag­stift­ningen i den andra med­lems­sta­ten, ha samma ver­kan i fråga om den svenska ford­ran.

Om det inte är möj­ligt att skjuta upp eller för­länga pre­skrip­tions­ti­den enligt lag­stift­ningen i den andra med­lems­sta­ten, ska alla åtgär­der som vid­tas av den anmo­dade myn­dig­he­ten eller på dess väg­nar för att driva in ford­ran, med avse­ende på pre­skrip­tions­frå­gan anses ha vid­ta­gits i Sve­rige, om de skulle ha lett till att pre­skrip­tions­ti­den sköts upp eller för­läng­des om de hade vid­ta­gits här.

Trots andra och tredje styc­kena får en svensk myn­dig­het i fråga om en svensk ford­ran som drivs in i en annan med­lems­stat vidta åtgär­der här som med­för att pre­skrip­tions­ti­den skjuts upp eller för­längs enligt svensk lag.

Använd­ning och vida­re­be­ford­ran av upp­lys­ningar

19 §   Upp­lys­ningar som Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten tar emot från en myn­dig­het i en annan med­lems­stat får använ­das för att vidta verkställighets-​ eller säker­hets­åt­gär­der som avser ford­ringar som omfat­tas av denna lag. De får också använ­das för fast­stäl­lelse och verk­stäl­lig­het av obli­ga­to­riska soci­al­av­gif­ter.

Upp­lys­ning­arna får inte använ­das för andra ända­mål än de som anges i första styc­ket utan att den myn­dig­het som till­han­da­hål­ler upp­lys­ning­arna tillå­tit det. Om upp­lys­ning­arna ursprung­li­gen här­rör från en myn­dig­het i en tredje med­lems­stat, ska sådant till­stånd läm­nas av den sist­nämnda myn­dig­he­ten.
Till­stånd krävs dock inte för att upp­lys­ning­arna ska få åbe­ro­pas eller använ­das som bevis­ning.

En svensk myn­dig­het ska följa de vill­kor som gäl­ler för använd­ningen av upp­lys­ning­arna enligt denna para­graf, oav­sett vad som annars är före­skri­vet i lag eller annan för­fatt­ning.

20 §   Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten ska tillåta att upp­lys­ningar som den till­han­da­hål­ler en myn­dig­het i en annan med­lems­stat får använ­das i den andra med­lems­sta­ten för andra ända­mål än sådana som avses i 19 § första styc­ket, om de får använ­das för lik­nande ända­mål i Sve­rige.

Om Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten anser att upp­lys­ningar som den har tagit emot från en myn­dig­het i en annan med­lems­stat san­no­likt kan vara till nytta för en tredje med­lems­stat för de ända­mål som avses i 19 § första styc­ket, får den vida­re­be­fordra dessa upp­lys­ningar till den med­lems­sta­ten, under de vill­kor som i övrigt gäl­ler enligt denna lag. Myn­dig­he­ten ska under­rätta den med­lems­stat från vil­ken upp­lys­ning­arna här­rör om sin avsikt att vida­re­be­fordra upp­gif­terna till en tredje med­lems­stat. Den med­lems­stat från vil­ken upp­lys­ning­arna här­rör kan mot­sätta sig ett sådant utbyte av upp­gif­ter inom tio arbets­da­gar från den dag då den tog emot under­rät­tel­sen.

För­bud mot över­kla­gande m.m.

21 §   Beslut enligt denna lag får inte över­kla­gas.

Det enhet­liga doku­ment som avses i arti­kel 12 i rådets direk­tiv 2010/24/EU ska rät­tas, om det på grund av ett skriv­fel eller lik­nande bris­ter i över­ens­stäm­mel­sen mel­lan doku­men­tet och den ursprung­liga exe­ku­tions­ti­teln.

Ytter­li­gare före­skrif­ter

22 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het rege­ringen bestäm­mer med­de­lar ytter­li­gare före­skrif­ter om Kro­no­fog­de­myn­dig­he­tens upp­gif­ter enligt denna lag.


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2011:1537
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2012, då lagen (1969:200) om utta­gande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga ska upp­höra att gälla.
   2. Bestäm­mel­serna i 1 och 2 §§ samt i rätts­ak­terna 1 och 3 i bila­gan till den upp­hävda lagen gäl­ler fort­fa­rande i fråga om ären­den om bistånd med indriv­ning som har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det.