Polislag (1984:387)

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1984:387
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L4
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2024:809
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1984:387
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L4
Utfär­dad: 1984-​06-07
Änd­rad: t.o.m. SFS

2024:809
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


All­männa bestäm­mel­ser

Polis­verk­sam­he­tens ända­mål

1 §   Som ett led i sam­häl­lets verk­sam­het för att främja rätt­visa och trygg­het ska poli­sens arbete syfta till att upp­rätt­hålla all­män ord­ning och säker­het samt att i övrigt till­för­säkra all­män­he­ten skydd och annan hjälp.

Polis­verk­sam­het bedrivs av Polis­myn­dig­he­ten och Säker­hetspo­li­sen. Lag (2014:588).

Poli­sens upp­gif­ter

2 §   Till Polis­myn­dig­he­tens upp­gif­ter hör att
   1. före­bygga, för­hindra och upp­täcka brotts­lig verk­sam­het och andra stör­ningar av den all­männa ord­ningen eller säker­he­ten,
   2. över­vaka den all­männa ord­ningen och säker­he­ten och ingripa när stör­ningar har inträf­fat,
   3. utreda och beivra brott som hör under all­mänt åtal,
   4. lämna all­män­he­ten skydd, upp­lys­ningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämp­li­gen kan ges av poli­sen,
   5. full­göra den verk­sam­het som ankom­mer på Polis­myn­dig­he­ten enligt sär­skilda bestäm­mel­ser. Lag (2014:588).

2 a §   Polis­myn­dig­he­ten får bedriva sär­skilt per­son­sä­ker­hets­ar­bete i fråga om vitt­nen och andra hotade per­so­ner. Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om sådant säker­hets­ar­bete. I sådana före­skrif­ter får det anges att även andra myn­dig­he­ter får bedriva sär­skilt per­son­sä­ker­hets­ar­bete.
Lag (2014:588).

2 b §   Inom Polis­myn­dig­he­ten ska det fin­nas
   1. en avdel­ning som på natio­nell nivå leder och sam­ord­nar viss polis­verk­sam­het (Natio­nella ope­ra­tiva avdel­ningen),
   2. en avdel­ning som ansva­rar för hand­lägg­ningen av ären­den om brott av poli­san­ställda, åkla­gare och domare (Avdel­ningen för sär­skilda utred­ningar), och
   3. en avdel­ning som har ett natio­nellt ansvar för myn­dig­he­tens foren­siska verk­sam­het, utför under­sök­ningar och bedri­ver forsk­ning inom detta område (Natio­nellt foren­siskt cent­rum). Lag (2014:588).

3 §   Till Säker­hetspo­li­sens upp­gif­ter hör att
   1. före­bygga, för­hindra och upp­täcka brotts­lig verk­sam­het som inne­fat­tar brott mot rikets säker­het eller ter­ror­brott,
   2. utreda och beivra sådana brott som anges i 1 eller som föl­jer av 5,
   3. full­göra upp­gif­ter i sam­band med per­son­skydd av den cen­trala stats­led­ningen och andra som rege­ringen eller Säker­hetspo­li­sen bestäm­mer,
   4. full­göra upp­gif­ter enligt säker­hets­skydds­la­gen (2018:585),
   5. leda annan polis­verk­sam­het om rege­ringen före­skri­ver det och i övrigt bedriva sådan verk­sam­het som fram­går av lag eller för­ord­ning eller som rege­ringen upp­dra­git åt Säker­hetspo­li­sen att i sär­skilda hän­se­en­den ansvara för.

När Säker­hetspo­li­sen leder polis­verk­sam­het enligt första styc­ket ska det som i lag eller annan för­fatt­ning före­skrivs om Polis­myn­dig­he­ten i tillämp­liga delar gälla Säker­hetspo­li­sen. Lag (2018:586).

4 §   En polis­man är tjäns­te­man vid Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen, om rege­ringen inte före­skri­ver något annat.
Rege­ringen bestäm­mer vad som avses med polis­man.
Lag (2014:588).

5 §   En arbets­ta­gare som är anställd vid Säker­hetspo­li­sen får för­flyt­tas till en annan stat­lig anställ­ning enligt de när­mare före­skrif­ter som rege­ringen med­de­lar. En sådan arbets­ta­gare som är polis­man får för­flyt­tas endast till en annan anställ­ning som polis­man.

För­flytt­ning enligt första styc­ket till en anställ­ning vid en myn­dig­het inom något annat verk­sam­hets­om­råde får ske endast om arbets­upp­gif­terna är likar­tade eller arbets­ta­ga­ren med hän­syn till sin utbild­ning är läm­pad för anställ­ningen.

I mål eller ären­den om för­flytt­ning ska 36 § andra styc­ket, 37 och 39 §§ lagen (1994:260) om offent­lig anställ­ning tilläm­pas. Lag (2014:588).

5 a §   Har upp­hävts genom lag (2014:588).

Sam­ver­kan med andra myn­dig­he­ter och orga­ni­sa­tio­ner

6 §   Polis­myn­dig­he­ten och Säker­hetspo­li­sen ska sam­ar­beta med varandra och med åkla­gar­myn­dig­he­terna.

Polis­myn­dig­he­ten ska fort­lö­pande sam­ar­beta med myn­dig­he­terna inom soci­al­tjäns­ten och sna­rast under­rätta dessa om för­hål­lan­den som bör för­an­leda någon åtgärd av dem.
Bestäm­mel­ser om skyl­dig­het att anmäla till soci­al­nämn­den att ett barn kan behöva nämn­dens skydd finns i 14 kap. 1 § soci­al­tjänst­la­gen (2001:453).

Polis­myn­dig­he­ten och Säker­hetspo­li­sen ska också sam­ar­beta med andra myn­dig­he­ter och orga­ni­sa­tio­ner vil­kas verk­sam­het berör polis­verk­sam­he­ten.

Andra myn­dig­he­ter ska ge poli­sen stöd i dess arbete.
Lag (2014:588).

Jäv

7 §   Om det för en polis­man eller annan anställd vid Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen finns omstän­dig­he­ter som enligt 4 kap. 13 § rät­te­gångs­bal­ken skulle utgöra jäv mot domare, får tjäns­te­man­nen inte besluta om eller vidta en åtgärd i brotts­be­käm­pande verk­sam­het. Jäv får dock inte grun­das på en åtgärd som tjäns­te­man­nen har vid­ta­git på tjäns­tens väg­nar eller en gär­ning som har för­ö­vats mot honom eller henne i eller för hans eller hen­nes tjänst.

En polis­man eller annan anställd vid Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen får inte besluta om eller vidta en åtgärd i ord­nings­hål­lande verk­sam­het om
   1. frå­gan angår honom eller henne själv eller hans eller hen­nes make, för­äl­der, barn eller sys­kon eller någon annan när­stå­ende eller om åtgär­den kan vän­tas med­föra syn­ner­lig nytta eller skada för honom eller henne själv eller någon när­stå­ende,
   2. han eller hon eller någon när­stå­ende som anges i 1 är ställ­fö­re­trä­dare för den som åtgär­den rör eller för någon som kan vänta syn­ner­lig nytta eller skada av åtgär­den, eller
   3. det i övrigt finns någon sär­skild omstän­dig­het som är ägnad att rubba för­tro­en­det till hans eller hen­nes opar­tisk­het.

Om åtgär­den är så bråds­kande att den inte utan fara kan skju­tas upp, får den beslu­tas eller vid­tas trots det som sägs i första och andra styc­kena.

En fråga om jäv prö­vas av respek­tive myn­dig­het. Lag (2015:447).

7 a §   Ny beteck­ning 5 § genom lag (2014:588).

All­männa prin­ci­per för poli­sin­gri­pan­den

8 §   En polis­man som har att verk­ställa en tjäns­te­upp­gift skall under iakt­ta­gande av vad som före­skrivs i lag eller annan för­fatt­ning ingripa på ett sätt som är för­svar­ligt med hän­syn till åtgär­dens syfte och övriga omstän­dig­he­ter. Måste tvång till­gri­pas, skall detta ske endast i den form och den utsträck­ning som behövs för att det avsedda resul­ta­tet skall upp­nås.

Ett ingri­pande som begrän­sar någon av de grund­läg­gande fri- och rät­tig­he­ter som avses i 2 kap. rege­rings­for­men får ej grun­das enbart på bestäm­mel­serna i första styc­ket.

Rap­por­te­rings­skyl­dig­het

9 §   När en polis­man får kän­ne­dom om ett brott som hör under all­mänt åtal, skall han lämna rap­port om det till sin för­man så snart det kan ske.

En polis­man får lämna rap­por­t­ef­ter­gift om brot­tet med hän­syn till omstän­dig­he­terna i det sär­skilda fal­let är obe­tyd­ligt och det är uppen­bart att brot­tet inte skulle för­an­leda annan påföljd än böter. Lag (1998:27).

Vissa befo­gen­he­ter för polis­män­nen

Använd­ning av våld

10 §   En polis­man får, i den mån andra medel är otill­räck­liga och det med hän­syn till omstän­dig­he­terna är för­svar­ligt, använda våld för att genom­föra en tjäns­teåt­gärd, om
   1. han eller hon möts med våld eller hot om våld,
   2. någon som ska häk­tas, anhål­las eller annars med laga stöd berö­vas fri­he­ten för­sö­ker und­komma eller polis­man­nen annars möts av mot­stånd när han eller hon ska verk­ställa ett sådant fri­hets­be­rö­vande,
   3. det är fråga om att avvärja en straff­be­lagd hand­ling eller en fara för liv, hälsa eller vär­de­full egen­dom eller för omfat­tande skada i mil­jön,
   4. polis­man­nen med laga stöd ska avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme, eller verk­ställa eller biträda vid kropps­vi­si­ta­tion, kropps­be­sikt­ning eller någon annan lik­nande åtgärd, vid beslag eller något annat omhän­der­ta­gande av egen­dom eller vid sådan hus­rann­sa­kan som avses i rät­te­gångs­bal­ken eller vid genom­sök­ning på distans,
   5. polis­man­nen med laga stöd ska stoppa ett for­don eller något annat trans­port­me­del eller ska kon­trol­lera ett for­don eller ett for­dons last,
   6. polis­man­nen annars med laga stöd ska bereda sig till­träde till, spärra av, till­stänga eller utrymma en bygg­nad, ett rum eller ett område, eller biträda någon i myn­dig­hets­ut­öv­ning med en sådan eller någon annan lik­nande åtgärd eller vid exe­ku­tiv för­rätt­ning enligt vad som är före­skri­vet om det, eller
   7. åtgär­den i något annat fall är ound­gäng­li­gen nöd­vän­dig för den all­männa ord­ning­ens eller säker­he­tens upp­rätt­hål­lande och det är uppen­bart att den inte kan genom­fö­ras utan våld.

I fall som avses i första styc­ket 4 och 6 får våld mot per­son bru­kas endast om polis­man­nen eller den som han eller hon biträ­der möts av mot­stånd.

Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt före­skrif­ter i 24 kap. brotts­bal­ken. Lag (2022:318).

10 a §   En polis­man som omhän­der­tar eller på annat sätt inskrän­ker någons rörel­se­fri­het får belägga honom eller henne med fäng­sel
   1. om han eller hon upp­trä­der våld­samt och det är abso­lut nöd­vän­digt med hän­syn till hans eller hen­nes egen eller någon annans säker­het till liv eller hälsa, eller
   2. vid för­flytt­ning inom en för­va­rings­lo­kal och vid trans­port eller annan vis­telse utan­för en sådan lokal, om det är nöd­vän­digt av säker­hets­skäl. Lag (2014:588).

Till­fäl­liga omhän­der­ta­gan­den, avlägs­nan­den m.m.

11 §   Har Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen enligt en sär­skild före­skrift befo­gen­het att besluta att någon ska omhän­der­tas, får en polis­man omhän­derta honom eller henne i avvak­tan på myn­dig­he­tens beslut, om polis­man­nen fin­ner
   1. att före­skrivna för­ut­sätt­ningar för beslut om omhän­der­ta­gande före­lig­ger och
   2. att dröjs­mål med omhän­der­ta­gan­det inne­bär fara för liv eller hälsa eller någon annan fara. Lag (2014:588).

12 §   Om någon som kan antas vara under arton år anträf­fas under för­hål­lan­den som uppen­bar­li­gen inne­bär över­häng­ande och all­var­lig risk för hans eller hen­nes hälsa eller utveck­ling, får han eller hon tas om hand av en polis­man för att genom den­nes försorg skynd­samt över­läm­nas till sina för­äld­rar eller någon annan vård­nads­ha­vare eller till soci­al­nämn­den. Vid bedöm­ningen av ris­ken för den unges hälsa eller utveck­ling ska det beak­tas om man kan befara att den unge kan komma att utsät­tas för brott, invol­ve­ras i brotts­lig verk­sam­het eller ska­das genom något annat soci­alt ned­bry­tande bete­ende.
Lag (2012:802).

12 a §   Om det finns skä­lig anled­ning anta att någon skall omhän­der­tas med stöd av 13 § lagen (1988:870) om vård av miss­bru­kare i vissa fall och soci­al­nämn­dens beslut om sådant omhän­der­ta­gande inte kan avvak­tas med hän­syn till att det finns en över­häng­ande och all­var­lig risk för att den enskilde kom­mer till skada, får den enskilde tas om hand av en polis­man för att genom den­nes försorg skynd­samt över­läm­nas till sjuk­hus.

Bestäm­mel­serna i första styc­ket inne­bär ingen inskränk­ning i möj­lig­he­terna att omhän­derta en per­son enligt lagen (1976:511) om omhän­der­ta­gande av beru­sade per­so­ner m.m. Lag (2005:469).

13 §   Om någon genom sitt upp­trä­dande stör den all­männa ord­ningen eller utgör en ome­del­bar fara för denna, får en polis­man, när det är nöd­vän­digt för att ord­ningen skall kunna upp­rätt­hål­las, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Det­samma gäl­ler om en sådan åtgärd behövs för att en straff­be­lagd hand­ling skall kunna avvär­jas.

Är en åtgärd som avses i första styc­ket otill­räck­lig för att det avsedda resul­ta­tet skall upp­nås, får per­so­nen till­fäl­ligt omhän­der­tas.

13 a §   Om någon för­sö­ker tränga in på ett område eller i ett utrymme till vil­ket till­träde har för­bju­dits med stöd av denna lag eller annan för­fatt­ning, får en polis­man avvisa eller avlägsna honom från områ­det eller utrym­met, när det är nöd­vän­digt för att ord­ningen eller säker­he­ten skall kunna upp­rätt­hål­las. Det­samma gäl­ler den som väg­rar lämna ett sådant område eller utrymme, eller som inte föl­jer en enligt denna lag med­de­lad anvis­ning att följa en viss väg. Lag (1998:27).

13 b §   Har Polis­myn­dig­he­ten med stöd av 2 kap. 22 eller 23 § ord­nings­la­gen (1993:1617) beslu­tat att ställa in eller upp­lösa en all­män sam­man­komst eller en offent­lig till­ställ­ning, får en polis­man avvisa eller avlägsna del­ta­gare och åskå­dare, om det behövs för att syf­tet med beslu­tet ska upp­nås. Lag (2014:588).

13 c §   Om en folk­sam­ling, som inte är en all­män sam­man­komst eller offent­lig till­ställ­ning enligt ord­nings­la­gen (1993:1617), genom sitt upp­trä­dande stör den all­männa ord­ningen eller utgör en ome­del­bar fara för denna, får del­ta­garna i folk­sam­lingen avvi­sas eller avlägs­nas från det område eller utrymme där de befin­ner sig, om det är nöd­vän­digt för att ord­ningen ska kunna upp­rätt­hål­las.

Om en åtgärd enligt första styc­ket är otill­räck­lig för att ord­ningen ska kunna upp­rätt­hål­las får del­ta­garna i folk­sam­lingen avlägs­nas längre bort från områ­det eller utrym­met än vad som får ske enligt det styc­ket (utvid­gat avlägs­nande). Ett utvid­gat avlägs­nande får inte verk­stäl­las på ett sådant sätt att rörel­se­fri­he­ten för del­ta­garna inskränks längre tid än två tim­mar.

En åtgärd enligt första eller andra styc­ket får vid­tas utan före­gå­ende beslut av Polis­myn­dig­he­ten endast om det är så bråds­kande att myn­dig­he­tens beslut inte kan avvak­tas.
Lag (2014:588).

14 §   Anträf­fas en okänd per­son av en polis­man och finns det sär­skild anled­ning anta att han är efter­spa­nad eller efter­lyst och med stöd av lag skall berö­vas fri­he­ten vid anträf­fan­det, får han omhän­der­tas för iden­ti­fi­e­ring, om han väg­rar att lämna upp­gift om sin iden­ti­tet eller det finns anled­ning anta att hans upp­gift om denna är orik­tig.

15 §   Den som har omhän­der­ta­gits enligt denna lag eller avlägs­nats enligt 13 c § andra styc­ket ska under­rät­tas om anled­ningen till omhän­der­ta­gan­det eller avlägs­nan­det så snart som möj­ligt. Den polis­man som har verk­ställt ett omhän­der­ta­gande ska så skynd­samt som möj­ligt anmäla åtgär­den till sin för­man. Har omhän­der­ta­gan­det inte redan upp­hört ska för­man­nen ome­del­bart pröva om det ska bestå.

Inne­bär för­man­nens beslut att den som har omhän­der­ta­gits enligt 11 § ska hål­las kvar eller har ingri­pan­det gjorts med stöd av 12 §, ska för­man­nen skynd­samt under­rätta Polis­myn­dig­he­ten respek­tive Säker­hetspo­li­sen om omhän­der­ta­gan­det och skä­let till detta.

Myn­dig­he­ten ska sna­rast möj­ligt efter ett omhän­der­ta­gande enligt 11 § med­dela beslut enligt vad som är före­skri­vet om detta. Lag (2014:588).

16 §   Den som har omhän­der­ta­gits enligt 11 § eller enligt 13 § andra styc­ket ska för­hö­ras så snart som möj­ligt.

Har omhän­der­ta­gan­det skett enligt 13 § andra styc­ket ska den omhän­der­tagne fri­ges sna­rast möj­ligt efter för­hö­ret.
Polis­myn­dig­he­ten ska dock skynd­samt över­lämna den som är under arton år till hans eller hen­nes för­äld­rar, annan vård­nads­ha­vare, en tjäns­te­man inom soci­al­tjäns­ten eller någon annan lämp­lig vuxen per­son. I avvak­tan på detta får den unge hål­las kvar. Ingen får dock hål­las kvar längre än sex tim­mar.
Bedöms den omhän­der­tagne vara i behov av hjälp eller stöd från sam­häl­lets sida, ska Polis­myn­dig­he­ten lämna råd och upp­lys­ningar. Om det bedöms lämp­ligt, ska Polis­myn­dig­he­ten sam­råda med andra sam­hälls­or­gan som sva­rar för hjälp och stöd av sådant slag.

När någon har omhän­der­ta­gits enligt 14 § ska åtgär­der för att fast­ställa hans eller hen­nes iden­ti­tet skynd­samt vid­tas. Den omhän­der­tagne ska ome­del­bart fri­ges så snart han eller hon har iden­ti­fi­e­rats. Han eller hon får dock inte hål­las kvar längre än sex tim­mar eller, om det är av syn­ner­lig vikt att han eller hon iden­ti­fie­ras, tolv tim­mar. Lag (2014:588).

17 §   Vid omhän­der­ta­gande enligt denna lag skall till­ses att åtgär­den inte orsa­kar den omhän­der­tagne större olä­gen­het än som är ound­vik­lig med hän­syn till åtgär­dens syfte eller väc­ker onö­dig upp­märk­sam­het. Den som har omhän­der­ta­gits får inte under­kas­tas annan inskränk­ning i sin fri­het än som behövs med hän­syn till ända­må­let med åtgär­den, ord­ning eller säker­het. Den omhän­der­tagne får tas i för­var om det är nöd­vän­digt med hän­syn till ord­ning eller säker­het. Den som är under fem­ton år får dock inte tas i för­var. Lag (1998:27).

17 a §   Om den som har omhän­der­ta­gits enligt denna lag eller enligt sådana sär­skilda före­skrif­ter som avses i 11 § eller som på någon annan grund är skyl­dig att stanna kvar hos Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen begär det eller om det annars finns skäl för det, ska någon av hans eller hen­nes när­maste anhö­riga eller någon annan per­son som står honom eller henne sär­skilt nära under­rät­tas om åtgär­den. Vid pågående brotts­ut­red­ning får dock under­rät­tel­sen inte läm­nas för­rän det kan ske utan men för utred­ningen.

Om den berörde mot­sät­ter sig att någon under­rät­tas om åtgär­den, får under­rät­telse läm­nas bara om det finns syn­ner­liga skäl.

Under­rät­telse behö­ver inte läm­nas om åtgär­den har upp­hört.
Lag (2014:588).

18 §   Skall någon gri­pas enligt 24 kap. rät­te­gångs­bal­ken, får han inte omhän­der­tas eller hål­las kvar enligt 13 § andra styc­ket.

Angå­ende omhän­der­ta­gande av beru­sade per­so­ner finns bestäm­mel­ser i lagen (1976:511) om omhän­der­ta­gande av beru­sade per­so­ner m. m.

Kropps­vi­si­ta­tion m.m.

19 §   En polis­man som med laga stöd gri­per eller annars omhän­der­tar eller avlägs­nar någon får i anslut­ning till ingri­pan­det kropps­vi­si­tera denne i den utsträck­ning som är nöd­vän­dig
   1. av säker­hets­skäl för att vapen eller andra far­liga före­mål ska kunna tas om hand, eller
   2. för att hans eller hen­nes iden­ti­tet ska kunna fast­stäl­las.

En polis­man får också kropps­vi­si­tera i den utsträck­ning det behövs för att söka efter
   1. vapen eller andra far­liga före­mål som är ägnade att använ­das vid brott mot liv eller hälsa, om det med hän­syn till omstän­dig­he­terna kan antas att ett sådant före­mål kan för­ver­kas enligt 36 kap. 12 § brotts­bal­ken, eller
   2. före­mål som är ägnade att använ­das som hjälp­me­del vid brott som inne­fat­tar skada på egen­dom, om det finns sär­skild anled­ning att anta att den som avses med åtgär­den bär ett sådant före­mål med sig och det med hän­syn till omstän­dig­he­terna kan antas att före­må­let kan för­ver­kas enligt 36 kap. 12 § brotts­bal­ken. Lag (2024:809).

19 a §   En polis­man får i sam­band med ett för­hör som hålls i Polis­myn­dig­he­tens, Säker­hetspo­li­sens eller Ekobrotts­myn­dig­he­tens loka­ler kropps­vi­si­tera för­hörs­per­so­nen, om det är nöd­vän­digt av säker­hets­skäl för att söka efter vapen eller andra far­liga före­mål. Lag (2024:725).

Sär­skilda befo­gen­he­ter till hus­rann­sa­kan och lik­nande åtgär­der

20 §   För att söka efter en per­son som med laga stöd ska omhän­der­tas får en polis­man bereda sig till­träde till den efter­sök­tes bostad eller till något annat hus, rum eller ställe som till­hör eller dis­po­ne­ras av honom eller henne. Det­samma gäl­ler i fråga om en lokal som är till­gäng­lig för all­män­he­ten. Finns det syn­ner­liga skäl att anta att den efter­sökte uppe­hål­ler sig hos någon annan, får polis­man­nen bereda sig till­träde även dit. På mot­sva­rande sätt får en polis­man bereda sig till­träde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett före­mål som poli­sen med stöd av lag eller någon annan för­fatt­ning ska omhän­derta. Det som nyss har sagts om den efter­sökte gäl­ler då i stäl­let före­må­lets ägare eller inne­ha­vare.

För att söka efter någon som har inta­gits i en kri­mi­nal­vårds­an­stalt efter att ha dömts till fäng­else i minst fyra år och som har avvi­kit får en polis­man under­söka trans­port­me­del på viss plats, om den som har avvi­kit kan antas utgöra en all­var­lig fara för någon annans liv eller hälsa eller för rikets säker­het och det finns sär­skild anled­ning att anta att han eller hon kan komma att pas­sera plat­sen. En polis­man har samma befo­gen­het för att söka efter någon som genom­går psy­ki­a­trisk tvångs­vård eller som över­läm­nats till rätts­psy­ki­a­trisk vård och som avvi­kit från en sjuk­vårds­in­rätt­ning, om det med hän­syn till omstän­dig­he­terna finns sär­skilda skäl att anta att den som har avvi­kit utgör en all­var­lig fara för någon annans liv eller hälsa eller för rikets säker­het.

En åtgärd som avses i första eller andra styc­ket får endast i bråds­kande fall vid­tas utan före­gå­ende beslut av Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen. Endast om det finns sär­skilda skäl får åtgär­den vid­tas mel­lan kloc­kan 21 och 6.

I fråga om hus­rann­sa­kan för att söka efter före­mål som kan tas i beslag eller för­var eller använ­das vid en genom­sök­ning på distans och för att söka efter den som ska gri­pas, anhål­las eller häk­tas eller häm­tas till för­hör eller instäl­lelse vid dom­stol finns bestäm­mel­ser i rät­te­gångs­bal­ken. Lag (2022:318).

20 a §   En polis­man får genom­söka ett for­don eller en båt i den utsträck­ning det behövs för att söka efter vapen eller andra far­liga före­mål som är ägnade att använ­das vid brott mot liv eller hälsa, om det med hän­syn till omstän­dig­he­terna kan antas att ett sådant före­mål kan påträf­fas och för­ver­kas enligt 36 kap. 12 § brotts­bal­ken. Lag (2024:809).

20 b §   En polis­man får bereda sig till­träde till ett gemen­samt utrymme i eller i anslut­ning till ett fler­bo­stads­hus i den utsträck­ning det behövs för att söka efter vapen eller andra far­liga före­mål som är ägnade att använ­das vid brott mot liv eller hälsa, om det med hän­syn till omstän­dig­he­terna kan antas att ett sådant före­mål kan påträf­fas och för­ver­kas enligt 36 kap. 12 § brotts­bal­ken.

Åtgär­den får endast i bråds­kande fall vid­tas utan före­gå­ende beslut av Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen.
Lag (2024:809).

21 §   En polis­man får också bereda sig till­träde till ett hus, rum eller annat ställe, om det finns anled­ning anta att någon där har avli­dit eller är med­vets­lös eller annars oför­mögen att till­kalla hjälp. En sådan åtgärd får vid­tas även när det är nöd­vän­digt för efter­spa­ning av någon som är för­svun­nen, om denne kan antas behöva hjälp.

22 §   En polis­man får stoppa ett for­don eller annat trans­port­me­del
   1. om det finns anled­ning att anta att någon som fär­das i for­do­net har gjort sig skyl­dig till brott,
   2. om det av någon annan anled­ning behövs för att med laga stöd ingripa mot någon som fär­das i for­do­net, genom att beröva honom fri­he­ten, på annat sätt inskränka hans rörel­se­fri­het eller under­kasta honom kropps­vi­si­ta­tion eller kropps­be­sikt­ning,
   3. om det behövs för att med laga stöd genom­föra hus­rann­sa­kan i for­do­net eller
   4. om det behövs för att reglera tra­fi­ken eller för att kon­trol­lera for­don eller förare eller for­dons last enligt vad som är sär­skilt före­skri­vet. Lag (2002:577).

Sär­skilda befo­gen­he­ter i en säker­hets­zon

22 a §   I en säker­hets­zon får en polis­man kropps­vi­si­tera en per­son eller genom­söka ett trans­port­me­del för att söka efter vapen eller andra far­liga före­mål, i den utsträck­ning det behövs för att före­bygga eller för­hindra den brotts­liga verk­sam­het som zonen har införts för att mot­verka.

Åtgär­derna får vid­tas endast på all­män plats och i trans­port­me­del på all­män plats. Lag (2024:200).

22 b §   Polis­myn­dig­he­ten får införa en säker­hets­zon i ett avgrän­sat område om
   1. det med hän­syn till en kon­flikt mel­lan grup­per finns en påtag­lig risk för brotts­lig verk­sam­het som inne­fat­tar skjut­ning eller spräng­ning i områ­det,
   2. zonen är av syn­ner­lig vikt för att före­bygga eller för­hindra denna brotts­liga verk­sam­het, och
   3. skä­len för zonen upp­vä­ger det intrång eller men i övrigt som den kan inne­bära för enskilda eller för något annat mot­stå­ende intresse. Lag (2024:200).

22 c §   Polis­myn­dig­he­tens beslut om en säker­hets­zon ska gälla för en viss tid, högst två vec­kor.

Ett beslut om en säker­hets­zon gäl­ler ome­del­bart, om inte annat anges i beslu­tet. Lag (2024:200).

22 d §   Polis­myn­dig­he­tens beslut om en säker­hets­zon ska vara skrift­ligt och inne­hålla upp­gift om
   1. dagen för beslu­tet,
   2. beslu­tets inne­börd,
   3. skä­len för beslu­tet,
   4. vilka bestäm­mel­ser som har tilläm­pats,
   5. vem som har fat­tat beslu­tet, och
   6. möj­lig­he­ten att över­klaga beslu­tet enligt 22 f §.

Polis­myn­dig­he­ten ska ome­del­bart pub­li­cera beslu­tet på sin webb­plats och infor­mera om det på annat verk­samt sätt.
Lag (2024:200).

22 e §   Om det inte längre finns skäl för ett beslut om en säker­hets­zon, ska Polis­myn­dig­he­ten ome­del­bart upp­häva beslu­tet. Lag (2024:200).

22 f §   Polis­myn­dig­he­tens beslut om en säker­hets­zon får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol av den som beslu­tet angår, om det har gått honom eller henne emot. Ett över­kla­gande ska ha kom­mit in till Polis­myn­dig­he­ten inom två vec­kor från den dag då beslu­tet pub­li­ce­ra­des på Polis­myn­dig­he­tens webb­plats.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2024:200).

Sär­skilda befo­gen­he­ter i den skyd­dande och före­byg­gande verk­sam­he­ten

23 §   Kan det av sär­skilda skäl anses fin­nas en risk att något brott, som inne­bär all­var­lig fara för liv eller hälsa eller för omfat­tande för­stö­relse av egen­dom, kom­mer att för­ö­vas på en viss plats, får en polis­man i syfte att avvärja brot­tet eller bereda skydd mot detta, i anslut­ning till denna plats,
   1. bereda sig till­träde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter spräng­me­del, vapen eller något annat far­ligt före­mål,
   2. stänga av, utrymma eller för­bjuda till­träde till ett hus, rum eller annat ställe, med­dela för­bud mot att ett visst före­mål flyt­tas eller mot tra­fik med ett visst kom­mu­ni­ka­tions­me­del eller vidta någon annan sådan åtgärd.

Om det finns all­var­lig risk för brott som avses i första styc­ket, får en polis­man för att söka efter ett far­ligt före­mål även kropps­vi­si­tera per­so­ner som uppe­hål­ler sig på plat­sen.

En åtgärd som avses i denna para­graf får endast i bråds­kande fall vid­tas utan före­gå­ende beslut av Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen. Lag (2014:588).

23 a §   Polis­myn­dig­he­ten med­de­lar för­ord­nande att vara arre­stant­vakt eller pass­kon­trol­lant för den som inte är anställd som sådan vid Polis­myn­dig­he­ten och inte hel­ler är polis­man. Endast väk­tare i ett auk­to­ri­se­rat bevak­nings­fö­re­tag får för­ord­nas att, inom ramen för sin anställ­ning i före­ta­get, vara arre­stant­vakt. Ett för­ord­nande för en arre­stant­vakt får avse även bevak­nings­upp­drag utan­för för­va­rings­lo­ka­len och rutin­mäs­siga trans­portupp­drag. I för­ord­nan­det ska verk­sam­he­tens art och omfatt­ning anges. För­ord­nan­det får åter­kal­las. Lag (2022:1596).

23 b §   En väk­tare med ett för­ord­nande som arre­stant­vakt enligt 23 a § får inte obe­hö­ri­gen röja eller utnyttja vad han eller hon på grund av sitt upp­drag har fått veta om
   1. en enskilds per­son­liga för­hål­lan­den, eller
   2. för­hål­lan­den av bety­delse för rikets säker­het eller för att utreda och lag­föra brott.

I det all­män­nas verk­sam­het tilläm­pas i stäl­let offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400). Lag (2022:1596).

24 §   I sam­band med all­var­liga stör­ningar av den all­männa ord­ningen eller säker­he­ten får Polis­myn­dig­he­ten, om det är nöd­vän­digt för att ord­ningen eller säker­he­ten ska kunna upp­rätt­hål­las, för­bjuda till­träde till ett visst område eller utrymme. Det­samma gäl­ler om det finns risk för sådana stör­ningar.

Under samma för­ut­sätt­ningar som anges i första styc­ket får Polis­myn­dig­he­ten anvisa del­ta­gare i en folk­sam­ling att följa en viss väg.

Om det är så bråds­kande att Polis­myn­dig­he­tens beslut inte kan avvak­tas, får en polis­man, i avvak­tan på myn­dig­he­tens beslut, med­dela sådana för­bud och anvis­ningar som avses i första och andra styc­kena. Lag (2014:588).

24 a §   Kan det av sär­skilda skäl anses fin­nas risk för att brott enligt 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa tra­fik­brott kom­mer att begås, får en polis­man, i syfte att för­hindra brot­tet, till­fäl­ligt omhän­derta for­donsnyck­lar eller annat som behövs för fär­den eller, om så krävs, for­do­net.

Om för­ut­sätt­ning­arna i första styc­ket är upp­fyllda och om det är nöd­vän­digt för att söka efter sådan egen­dom som anges där, får en polis­man kropps­vi­si­tera den per­son som kan komma att göra sig skyl­dig till brot­tet och genom­söka for­do­net.
Lag (2004:1032).

24 b §   En polis­man som har beslu­tat om omhän­der­ta­gande av egen­dom med stöd av 24 a § skall skynd­samt anmäla det till sin för­man. För­man­nen skall ome­del­bart pröva om omhän­der­ta­gan­det skall bestå. Lag (2004:1032).

24 c §   Ett omhän­der­ta­gande skall upp­höra så snart det inte längre finns skäl för det och får inte vara längre än 24 tim­mar.

Omhän­der­ta­gen egen­dom skall åter­läm­nas till den från vil­ken egen­do­men omhän­der­togs, om det inte finns sär­skilda skäl att lämna den till någon annan. Lag (2004:1032).

24 d §   Häm­tas inte egen­do­men när ett omhän­der­ta­gande har upp­hört får Polis­myn­dig­he­ten under de för­ut­sätt­ningar som anges i lagen (1974:1066) om för­fa­rande med för­ver­kad egen­dom och hitte­gods m.m. för­störa egen­do­men eller sälja den för sta­tens räk­ning.

Den från vil­ken egen­do­men omhän­der­togs ska sna­rast efter omhän­der­ta­gan­det del­ges under­rät­telse om att egen­do­men kan komma att för­stö­ras eller säl­jas. Om det är känt att någon annan också berörs av omhän­der­ta­gan­det, ska även han eller hon del­ges en sådan under­rät­telse. Lag (2014:588).

Upp­gif­ter från trans­port­fö­re­tag

25 §   Ett trans­port­fö­re­tag som beford­rar varor, pas­sa­ge­rare eller for­don till eller från Sve­rige ska på begä­ran av Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen skynd­samt lämna de aktu­ella upp­gif­ter om ankom­mande och avgå­ende trans­por­ter, som före­ta­get har till­gång till. Trans­port­fö­re­ta­get har endast skyl­dig­het att lämna de upp­gif­ter om pas­sa­ge­rare som avser namn, resrutt, bagage och med­pas­sa­ge­rare samt sät­tet för betal­ning och bok­ning.

Polis­myn­dig­he­ten får begära upp­gif­ter enligt första styc­ket endast om upp­gif­terna kan antas ha bety­delse för den brotts­be­käm­pande verk­sam­he­ten.

Luft­tra­fik­fö­re­tag som omfat­tas av skyl­dig­he­ten att över­föra upp­gif­ter enligt lagen (2018:1180) om flyg­pas­sa­ge­rar­upp­gif­ter i brotts­be­kämp­ningen är endast skyl­diga att lämna upp­gif­ter i enlig­het med första och andra styc­kena om de behövs i verk­sam­het som rör natio­nell säker­het. Lag (2018:1186).

26 §   Trans­port­fö­re­tag får lämna upp­gif­ter enligt 25 § på så sätt att de görs läs­bara för Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen genom ter­mi­nalåt­komst.

Polis­myn­dig­he­ten och Säker­hetspo­li­sen får ta del av upp­gif­ter genom ter­mi­nalåt­komst endast i den omfatt­ning och under den tid som behövs för att kon­trol­lera aktu­ella trans­por­ter. Lag (2018:1701).

Doku­men­ta­tion

27 §   Pro­to­koll ska föras över ingri­pande som inne­bär att någon avvi­sas, avlägs­nas, omhän­der­tas eller grips. Pro­to­koll ska också föras över kropps­vi­si­ta­tion, hus­rann­sa­kan och lik­nande åtgär­der enligt denna lag samt vid omhän­der­ta­gande av före­mål.

Av pro­to­kol­let ska det framgå
   1. vem som har fat­tat beslu­tet om ingri­pan­det,
   2. grun­den för beslu­tet och tid­punk­ten när det har fat­tats,
   3. vem eller vilka som har del­ta­git i ingri­pan­det,
   4. vem eller vilka som ingri­pan­det har rik­tat sig mot,
   5. tiden för ingri­pan­det samt
   6. vad som i övrigt har före­kom­mit vid ingri­pan­det.

Ansva­rig för att pro­to­koll upp­rät­tas är, i fråga om upp­gif­ter som avses i andra styc­ket 1 och 2, den som har fat­tat beslu­tet och i fråga om upp­gif­ter som avses i andra styc­ket 3-6, den som är att anse som för­man vid ingri­pan­det.

I rät­te­gångs­bal­ken finns bestäm­mel­ser om pro­to­koll över för­var, beslag, hus­rann­sa­kan, genom­sök­ning på distans samt kropps­vi­si­ta­tion och kropps­be­sikt­ning. Lag (2024:200).

28 §   Pro­to­koll skall föras över ingri­pan­den som inne­bär använd­ning av fäng­sel, skjut­va­pen, tår­gas samt tek­niska hjälp­me­del för att stoppa for­don eller annat trans­port­me­del.
Ett sådant pro­to­koll skall inne­hålla upp­gift om skä­len för åtgär­den. Ansva­rig för att pro­to­koll upp­rät­tas är den som har fat­tat beslu­tet. Lag (1998:27).

28 a §   /Upp­hör att gälla U:2029-​04-30 genom lag (2024:224)./ Polis­myn­dig­he­ten får besluta att en anställd vid myn­dig­he­ten vid doku­men­ta­tion enligt denna lag får använda en annan upp­gift än sitt namn i beslut och andra hand­lingar i ett ärende som rör en per­son som kan antas till­höra eller verka för en orga­ni­sa­tion eller grupp som utö­var brotts­lig verk­sam­het av all­var­lig eller omfat­tande karak­tär. Detta gäl­ler dock endast om det finns en påtag­lig risk för att den anställde eller någon när­stå­ende till denne utsätts för hot eller våld.

Nam­net bakom upp­gif­ten ska anteck­nas på en sär­skild hand­ling.
Lag (2024:223).

Slut­be­stäm­mel­ser

29 §   Det som före­skrivs i 10 § första styc­ket 1, 2 och 4 gäl­ler även en sådan vakt­post eller någon annan som vid För­svars­mak­ten tjänst­gör för bevak­ning eller för att upp­rätt­hålla ord­ning. Bestäm­mel­sen i 10 § första styc­ket 2 gäl­ler dess­utom den som annars med stöd i lag ska verk­ställa ett fri­hets­be­rö­vande. Bestäm­mel­sen i 10 § första styc­ket 4 gäl­ler den som i myn­dig­hets­ut­öv­ning har befo­gen­het att verk­ställa någon åtgärd som anges där. Vid ingri­pande med stöd av 10 § första styc­ket 4 tilläm­pas också andra styc­ket samma para­graf.

När den som avses i första styc­ket med stöd i lag berö­var någon fri­he­ten eller avlägs­nar någon, tilläm­pas också 19 § första styc­ket 1.

Bestäm­mel­serna i 10 a §, 13 § och 19 § första styc­ket 2 gäl­ler också en ord­nings­vakt. Om en ord­nings­vakt har omhän­der­ta­git någon, gäl­ler att den omhän­der­tagne skynd­samt ska över­läm­nas till när­maste polis­man. Om det är lämp­ligt med hän­syn till den omhän­der­tagne och omstän­dig­he­terna i övrigt, får Polis­myn­dig­he­ten i stäl­let över­lämna till ord­nings­vak­ter att trans­por­tera den omhän­der­tagne till en plats som Polis­myn­dig­he­ten anger. Detta gäl­ler under för­ut­sätt­ning att en för­man enligt 15 § första styc­ket har beslu­tat att omhän­der­ta­gan­det ska bestå.

I fråga om en kust­be­vak­nings­tjäns­te­mans befo­gen­he­ter finns sär­skilda bestäm­mel­ser i kust­be­vak­nings­la­gen (2019:32). I fråga om en tull­tjäns­te­mans befo­gen­he­ter finns sär­skilda bestäm­mel­ser i tull­be­fo­gen­hets­la­gen (2024:710).

Bestäm­mel­serna i 17 a § gäl­ler också när någon är skyl­dig att under en brotts­ut­red­ning stanna kvar hos någon annan myn­dig­het än Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen. Lag (2024:725).

29 a §   Polis­myn­dig­he­ten och Säker­hetspo­li­sen får över­lämna till Kri­mi­nal­vår­den att trans­por­tera någon som är berö­vad fri­he­ten. Vid en sådan trans­port tilläm­pas föl­jande bestäm­mel­ser i häk­te­sla­gen (2010:611):
   - 4 kap. 4 § om kropps­vi­si­ta­tion,
   - 4 kap. 10 § första styc­ket om använd­ning av fäng­sel, och
   - 8 kap. 2 a § om möj­lig­he­ten att i vissa fall begära hjälp av Polis­myn­dig­he­ten.

Om det behövs för pla­ne­ringen och genom­fö­ran­det av trans­por­ten, ska Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen, utan hin­der av sek­re­tess, lämna Kri­mi­nal­vår­den de upp­gif­ter som avses i 45 b § lagen (1988:870) om vård av miss­bru­kare i vissa fall, 43 b § lagen (1990:52) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga, 47 b § lagen (1991:1128) om psy­ki­a­trisk tvångs­vård, 27 § lagen (1991:1129) om rätts­psy­ki­a­trisk vård, 20 b § lagen (1998:603) om verk­stäl­lig­het av slu­ten ung­doms­vård eller 10 kap. 19 c § utlän­nings­la­gen (2005:716).
Lag (2017:137).

30 §   När­mare före­skrif­ter för verk­stäl­lig­het av denna lag med­de­las av rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.
Lag (1998:27).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1984:387
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer.
   2. Genom lagen upp­hävs lagen (1972:509) om vad som avses med polis­myn­dig­het m. m. och lagen (1973:558) om till­fäl­ligt omhän­der­ta­gande.
   3. Vad som före ikraft­trä­dan­det har före­skri­vits om polis­sty­relse skall i fort­sätt­ningen gälla polis­myn­dig­he­ten.
   4. De nya bestäm­mel­serna om val av leda­mö­ter och sup­ple­an­ter i polis­sty­rel­ser tilläm­pas först vid val som avser tid efter utgången av år 1985. I fråga om val till polis­sty­relse avse­ende tid till utgången av år 1985 gäl­ler äldre lag.
   5. har upp­hävts genom lag (1994:1734).

1991:665
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1991.
   2. Under tiden den 1 juli-​-den 31 decem­ber 1991 gäl­ler vad som sägs i 20§ andra styc­ket om den som genom­går psy­ki­a­trisk tvångs­vård eller den som över­läm­nats till rätts­psy­ki­a­trisk vård i stäl­let den som av dom­stol med stöd av 31 kap. 3 § brotts­bal­ken över­läm­nats till slu­ten psy­ki­a­trisk vård eller till vård i spe­ci­al­sjuk­hus för psy­kiskt utveck­lings­störda.

2023:425
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2024.
   2. Det som anges om en ord­nings­vakts för­ord­nande i 29 § tredje styc­ket gäl­ler fram till utgången av år 2025, om för­ord­nan­det inte dess­förin­nan har åter­kal­lats eller annars har upp­hört att gälla.