SFS 1975:292

\

SFS 1975:292 Lag

Utkom från t rycket

äni tfi rÉinig fi Sägen (1957:668) om utlämning för

den 10 juni 1975

brott;
utfärdad den 7 maj 1975,

Enligt riksdagens beslut' föreskrives i fråga om lagen (1957:668) om

utlämning för brott^

dels att 3 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 25 och 26 §§ skall betecknas 26 respektive 27 §,

delsan i 1, 11, 20—22 och 24 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut

mot "regeringen",

dels att i 20 § orden "i statsrådet" skall bytas ut mot "för

regeringen",

dels att 4, 9, 10, 12, 14—17 och 23 §§ samt den nya 26 § skall ha

nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 25 §, av nedan angivna

lydelse.

4

Ej må någon utlämnas, med mindre den gärning för vilken

utlämning begäres motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är

stadgat fängelse i mer än ett år. Har personen i den främmande staten
dömts för gärningen, må han utlämnas allenast om påföljden utgör

minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på an­

stalt under motsvarande tid.

Skall utlämning till främmande stat ske för gärning som avses i

första stycket, må utlämning till den staten samtidigt medgivas jämväl
för annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag.

Har personen i den främmande staten dömts till gem ensam påföljd

för gärning som avses i första stycket första punkten och för annan

gärning som motsvarar brott enligt svensk lag, må utlämning för
gärningarna äga rum, om den gemensamma påföljden utgör minst

frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på antalt
under motsvarande tid.

9§ Har den som begäres utlämnad dömts för gärningen i den

främmande staten, må utlämning ej beviljas, med mindre domen stöd-

jes av utre dningen och ej heller eljest föranleder allvarlig erinran.

Om dom angående gärningen ej meddelats i den främmande staten,

skall framställningen om utlämning grundas på beslut om häktning,
som meddelats av behörig myndighet i de n främmande staten. I fråga
om gärning, för vilken utlämning kan ske enligt 4 § andra stycket, må

dock framställningen grundas på annan utredning. Framställningen må
ej bifallas, med mindre sannolika skäl äro, att personen begått
gärningen.

500

' Prop. 1975: 35, JuU 13, rskr 112.

Sen iste lydelse av

3 : i%2:87

11 § 1964: 176

26 § 1959; 255.

•' Senaste lydelse 1964: 176.

¬

Genom överenskommelse med främmande stat må bestämmas, att i

förhållande till den staten fällande dom eller sådant beslut om häkt­

ning som meddelats av domstol eller domare skall godtagas, om det ej i

särskilt fall fr amgår, att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart

oriktigt.

SFS 1975: 292

10 § Har i fr åga om den person som avses med framställningen här i

riket meddelats dom beträffande det uppgivna brottet eller med stöd

av 20 kap. 7 § rä ttegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i a nnan

författning meddelats beslut att icke tala å brottet, må utlämning för

det brottet ej äga rum.

Ej heller må utlämning beviljas, om straff för brottet skulle vara

förfallet enligt svensk lag.

Har fråga om ansvar för brottet prövats genom lagakraftågande

dom, meddelad i annan främmande stat än den som gjort framställning
om utlämning, och är brottet förövat i den först nämnda staten eller

har denna stat tillträtt den europeiska utlämningskonventionen den 13

december 1957, den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om

brottmålsdoms internationella rättsverkningar eller den europeiska

konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål
eller har den staten slutit särskilt avtal med Sverige om utlämning för

brott, må den tilltalade ej utlämnas för det brottet,

1. om han har frikänts från ansvar,

2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har

ådömts,

3.

om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller

verkställigheten pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den stat där domen

meddelats.

Tredje stycket gäller ej i frå ga om brott, som har förövats i den stat

som gjort framställning om utlämning eller mot denna stat eller

menighet eller allmän inrättning i den staten, eller brott, som avses i 2

kap. 3 § 5 eller 6 brottsbalken, såvida ej lagföringen har skett på
begäran av den stat som gjort framställning om utlämning.

12 § Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar uppställas

följande villkor:

1. Den som utlämnas må icke, utan särskilt medgivande enligt 24 §, i

den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts

före utlämningen eller, utom i fall som avses i 13 § andra stycket,
utlämnas till a nnan stat, med mindre han underlåtit att, oaktat hinder

ej mött, lämna landet inom fyrtiofem dagar efter rättegång och under­

gående av straff eller annan påföljd som må hava ådömts honom för

brott, varför utlämning ägt rum, eller återvänt dit sedan han lämnat

landet.

2. Den som utlämnas må icke för brottet åtalas vid domstol, som

endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden erhållit

befogenhet att pröva mål av sådan beskaffenhet. Regeringen äger dock
medgiva undantag från vad nu sagts, om det finnes förenligt med
rättssäkerheten.

501

¬

SFS 1975: 292

| 3. Den som utlämnas må ej för brottet straffas med döden.

I fall som avses i 5 eller 6 § skall särskilt angivas, att den som

utlämnas icke må straffas enligt bestämmelse som avser brott av

krigsman eller såsom för politiskt brott.

1 övrigt uppställer regeringen de villkor som prövas erforderliga.

14 § Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Vid frams tällningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom

som åberopas'eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, annan utredning

på vilken framställningen grundas. I den mån det ej framgår av

nämnda handlingar, skall uppgift lämnas om personens nationalitet

och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den
främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall

om möjligt företes.

15 § Innan

regeringen

meddelar

beslut

i

anledning av

framställningen, skall yttrande avgivas av riksåklagaren och ärendet

prövas av högsta domstolen. Är det uppenbart att framställningen ej
bör bifallas, skall den dock omedelbart avslås.

16 § Riksåklagaren skall till grund för sitt yttrande verkställa

erforderlig utredning enligt vad om förundersökning i brottmål är
stadgat.

Om tvångsmedel skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för

brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess högsta domstolen
prövat ärendet och, om utlämning enligt dess beslut kan lagligen
beviljas, regeringen avgjort ärendet. Talan mot rättens beslut föres

genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum

inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

17 § Sedan utredningen avslutats, överlämnar riksåklagaren ärendet

jämte sitt yttrande till högsta domstolen.

502

23 § Den som i f rämmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för

brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, må på begäran

av behörig myndighet i den främmande staten eller med an ledning av
där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud
av åklagare enligt vad som i a llmänhet gäller om brottmål. Beslag må
ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas

hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är

stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud skall

bestå, genast underrättar chefen för justitiedepartementet därom.

Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning

eljest ej bör .ske, har han att utverka regeringens förordnande om

upphävande av åtgärden. I annat fall skall den främmande staten

genom utrikesdepartementets försorg underrättas om åtgärden. Därvid
skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet bestämd tid,

inom vilken fra mställning om utlämning skall göras. Denna tid får icke

¬

vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller

reseförbud meddelades enligt första stycket. När framställning om
utlämning inkommer, skall utrikesdepartementet genast underrätta
den myndighet som först meddelat beslut om åtgärden. Sådan

underrättelse skall jämväl lämnas, därest framställning om utlämning

ej inkommer inom utsatt tid.

Mot rättens beslut må talan ej föras. Den som anhållits eller

underkastats reseförbud äger dock för prövning, om åtgärden skall

bestå, påfordra ny förhandling inom tre veckor från det beslut senast
meddelats.

Har framställning om utlämning av den som är anhållen eller

underkastad reseförbud ej gjorts inom den enligt andra stycket
bestämda tiden, skall den anhållne frigivas eller meddelat reseförbud
hävas. Detsamma gäller när framställning avslås enligt 15 §. Om

anhållen i a nnat fall ej frigives, skall framställning om hans häktande
avlåtas till rätten sist å åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick

del av utlämningsframställningen. Göres ej framställning, som nu

sagts, skall den anhållne omedelbart frigivas.

SFS 1975:292

\

' i

25 § Sedan framställning om utlämning gjorts, må ej åtal för det

uppgivna brottet väckas, såvida icke framställningen avslagits.

Beviljas utlämning sedan åtal väckts, skall detta förhållande anses

utgöra rättegångshinder i bro ttmålet.

26 § Chefen för justitiedepartementet äger medgiva, att den som av
främmande stat utlämnas till annan stat må föras genom riket, såframt
denne icke är svensk medborgare och ej heller eljest synnerliga skäl äro

däremot. Framställning härom göres på diplomatisk väg.

Sker utlämningen till Danmark, Finland, Island eller Norge må

medgivas, att även svensk medborgare föres genom riket, om hinder ej

skulle ha förelegat för utlämning av honom till den mottagande staten

enligt 2 eller 4 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.
Bestämmelser i överenskommelse med främmande stat, som för

Sveriges del är gällande vid lagens ikraftträdande, skall lända till efter­

rättelse även om de avviker från vad lagen föreskriver.

På regeringens vägnar

LENNART GEIJER

Per Jermsten

(Justitiedepartementet)

503

¬