Lag (1991:2041) om sär­skild per­sonut­red­ning i brott­mål, m.m.

1 §   När det i ett brott­mål för att avgöra påföljds­frå­gan eller annars behövs en sär­skild utred­ning om en miss­tänkts per­son­liga för­hål­lan­den eller om åtgär­der som kan antas bidra till att han eller hon avhål­ler sig från fort­satt brotts­lig­het, skall ett ytt­rande inhäm­tas från Kri­mi­nal­vår­den.

Ett sådant ytt­rande behö­ver dock inte inhäm­tas, om den utred­ning som behövs ändå finns till­gäng­lig för rät­ten eller om den inhäm­tas på annat sätt. Lag (2005:980).

2 §   Ett beslut att inhämta ytt­rande från Kri­mi­nal­vår­den med­de­las av rät­ten. Innan all­mänt åtal har väckts, får beslut med­de­las av under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren. Beslu­tet ska med­de­las så snart det lämp­li­gen kan ske.

Om all­mänt åtal inte har väckts, får beslut att inhämta ytt­rande med­de­las endast under för­ut­sätt­ning att den miss­tänkte har erkänt gär­ningen eller det annars finns san­no­lika skäl för miss­tan­ken att han eller hon har begått brot­tet. Lag (2022:1534).

3 §   Kri­mi­nal­vår­den ska ombe­sörja den utred­ning som behövs för ytt­ran­det. Om det behövs för ytt­ran­det, får Kri­mi­nal­vår­den för­ordna en sär­skild per­sonut­re­dare att bistå med utred­ning.
En miss­tänkt som inte är häk­tad är skyl­dig att inställa sig för utred­ning på tid och plats som Kri­mi­nal­vår­den bestäm­mer. Om den miss­tänkte ute­blir, får Polis­myn­dig­he­ten lämna handräck­ning för instäl­lel­sen.
Lag (2014:646).

4 §   Visar det sig under utred­ningen att den miss­tänkte behö­ver per­son­ligt stöd eller annan hjälp, får Kri­mi­nal­vår­den för­ordna en för­tro­en­de­man för honom, om han sam­tyc­ker till det. Om den miss­tänkte begär det, skall för­tro­en­de­man­nen ent­le­di­gas.

Ett upp­drag som för­tro­en­de­man upp­hör när
   1. för­un­der­sök­ningen avslu­tas utan att åtal väcks,
   2. åta­let läggs ned,
   3. dom med­de­las vari­ge­nom den miss­tänkte fri­känns eller för­kla­ras fri från påföljd eller påföljd efter­ges,
   4. dom med­de­las vari­ge­nom den miss­tänkte döms till böter eller vill­kor­lig dom, eller
   5. verk­ställ­bar dom rörande annan påföljd före­lig­ger mot den miss­tänkte. Lag (2005:980).

5 §   Om det behövs för ytt­ran­det och om inte sär­skilda skäl talar mot det, får Kri­mi­nal­vår­den eller den per­son som myn­dig­he­ten utsett att bistå med per­sonut­red­ningen, ta del av anteck­ningar och andra hand­lingar från för­un­der­sök­ningen samt vara när­va­rande vid för­hör som hålls med den miss­tänkte.
Lag (2005:980).

6 §   En soci­al­nämnd skall på begä­ran av rät­ten, åkla­ga­ren eller Kri­mi­nal­vår­den lämna upp­lys­ningar om den miss­tänkte och före­slå de åtgär­der som nämn­den anser behövs för att främja hans anpass­ning i sam­häl­let.

Om det kan bli fråga om utvis­ning av en utlän­ning på grund av brott, skall soci­al­nämn­den på begä­ran av rät­ten, åkla­ga­ren eller Kri­mi­nal­vår­den lämna upp­lys­ningar om huruvida utlän­ningen har barn i Sve­rige och, om så är fal­let, om bar­nets behov av kon­takt med utlän­ningen, hur kon­tak­ten har varit och hur den skulle påver­kas av att utlän­ningen utvi­sas. Lag (2005:980).

7 §   Rät­ten får, när det finns skäl till det, för­ordna en läkare att avge läka­rin­tyg om en miss­tänkt, under för­ut­sätt­ning som anges i 2 § andra styc­ket. Om rät­ten sär­skilt anger det i för­ord­nan­det, ska inty­get omfatta de medi­cinska för­ut­sätt­ning­arna för att över­lämna den miss­tänkte till rätts­psy­ki­a­trisk vård utan sär­skild utskriv­nings­pröv­ning.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer med­de­lar före­skrif­ter om avfatt­ningen av läka­rin­ty­get. Endast en läkare som får avge utlå­tande över en rätts­psy­ki­a­trisk under­sök­ning får för­ord­nas att avge ett sådant intyg som avses i första styc­ket andra meningen.

En miss­tänkt som inte är häk­tad är skyl­dig att inställa sig för läkar­un­der­sök­ning på tid och plats som läka­ren bestäm­mer.
Om den miss­tänkte inte instäl­ler sig, får Polis­myn­dig­he­ten lämna handräck­ning för att han eller hon ska komma till under­sök­ningen. Lag (2014:646).

7 a §   Ett urin-, utandnings-​, saliv-​, svett-​, blod- eller hår­prov får tas på en per­son som genom­går en läkar­un­der­sök­ning enligt 7 § om det behövs för att kunna bedöma per­so­nens psy­kiska eller kropps­liga till­stånd.

En urin­prov­tag­ning får inte utfö­ras eller bevitt­nas av någon av mot­satt kön som inte är läkare eller legi­ti­me­rad sjuk­skö­terska. Lag (2023:283).

8 §   Den som bedri­ver verk­sam­het där det gäl­ler sek­re­tess enligt 25 kap. 1-5 §§ eller 26 kap. 1 § offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400) eller tyst­nads­plikt enligt 29 § lagen (1993:387) om stöd och ser­vice till vissa funk­tions­hind­rade, 15 kap. 1 § soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) eller 6 kap. 12 § pati­ent­sä­ker­hets­la­gen (2010:659) ska trots sek­re­tes­sen eller tyst­nads­plik­ten lämna ut sådana upp­gif­ter om en miss­tänkt som behövs för ett läka­rin­tyg enligt 7 §.
Lag (2023:283).

9 §   I ett ärende om nåd får Justi­tie­de­par­te­men­tet och Högsta dom­sto­len inhämta ytt­rande från Kri­mi­nal­vår­den, upp­lys­ningar från en soci­al­nämnd enligt 6 § eller för­ordna om läka­rin­tyg enligt 7 §.

I ett ärende om uppe­hålls­till­stånd för den som av all­män dom­stol har utvi­sats på grund av brott eller om upp­hä­vande av ett sådant utvis­nings­be­slut får Migra­tions­ver­ket, en migra­tions­dom­stol och Migra­tions­ö­ver­dom­sto­len inhämta ytt­rande från Kri­mi­nal­vår­den eller upp­lys­ningar från en soci­al­nämnd enligt 6 § andra styc­ket. Lag (2013:652).

10 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer med­de­lar före­skrif­ter om ersätt­ning för upp­drag som sär­skild per­sonut­re­dare enligt 3 §, för­tro­en­de­man enligt 4 § och under­sök­ningslä­kare enligt 7 §.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1991:2041

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1992, då lagen (1964:542) om per­son­un­der­sök­ning i brott­mål upp­hör att gälla. I fråga om för­ord­nande om per­son­un­der­sök­ning och läkar­un­der­sök­ning som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det skall bestäm­mel­serna i den gamla lagen fort­fa­rande tilläm­pas.