SFS 1996:658 Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Källa Regeringskansliets rättsdatabaser m.fl.
994
SFS 1996:658
Utkom från trycket
den 20 juni 1996
Lag
om ändring i skattebrottslagen (1971:69);
utfärdad den 6 juni 1996.
Enligt riksdagens beslut1 föreskrivs i fråga om skattebrottslagen
(1971:69)
dels att 9 och 11 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 2-8, 10, 12-14, 14 a och 14 c §§ skall ha följande lydelse.
2 §2 Den som på annat sätt än muntligen uppsåtligen lämnar oriktig upp-
gift till myndighet eller underlåter att till myndighet lämna deklaration,
kontrolluppgift eller annan föreskriven uppgift och därigenom ger upphov
till fara för att skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas
eller återbetalas till honom själv eller annan döms för skattebrott till
fängelse i högst två år.
3 § Om brott som avses i 2 § är att anse som ringa, döms för skatte-
förseelse till böter.
4 § Om brott som avses i 2 § är att anse som grovt, döms för grovt
skattebrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det rört
mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt falska handlingar
eller vilseledande bokföring eller om förfarandet ingått som ett led i en
brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat
fall varit av synnerligen farlig art.
5 § Den som på annat sätt än muntligen av grov oaktsamhet lämnar
oriktig uppgift till myndighet och därigenom ger upphov till fara för att
skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas
till honom själv eller annan döms för vårdslös skatteuppgift till böter eller
fängelse i högst ett år.
Om gärningen med hänsyn till skattebeloppet och övriga omständigheter
är av mindre allvarlig art, skall inte dömas till ansvar enligt första stycket.
6 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra
föreskriven skyldighet att innehålla skatt eller inbetala skatt som innehållits
för annan, döms för skattebetalningsbrott till böter eller fängelse i högst ett
år.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt första stycket.
7 § Den som, i annat fall än som avses i 2 §, på annat sätt än muntligen
uppsåtligen lämnar oriktig uppgift till
1. myndighet, om uppgiften rör förhållande som har betydelse för skyl-
digheten för honom eller annan att betala skatt,
2. någon som är skyldig att för honom innehålla skatt eller lämna kon-
trolluppgift eller motsvarande underrättelse, om uppgiften rör förhållande
1
Prop. 1995/96:170, bet. 1995/96:JuU23, rskr. 1995/96:277.
2
Senaste lydelse 1994:504. Ändringen innebär bl.a. att andra och tredje styckena upphävs.
3
Senaste lydelse 1982:152. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.
4
Senaste lydelse 1985:105.
995
SFS 1996:658
som har betydelse för skyldighetens fullgörande eller för skyldigheten för
honom eller annan att betala skatt,
döms för skatteredovisningsbrott till böter eller fängelse i högst sex må-
nader.
Detsamma gäller den som, i annat fall än som avses i 2 §, uppsåtligen
underlåter att lämna en föreskriven uppgift angående sådant förhållande
som anges i första stycket 1 eller 2 till någon som avses där. Detta gäller
dock endast under förutsättning att uppgiften skall lämnas utan föreläggan-
de eller anmaning och inte avser egen självdeklaration.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt första eller andra stycket.
8 § Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 7 § första
stycket 2 eller andra stycket döms för vårdslös skatteredovisning till böter
eller fängelse i högst sex månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt första stycket.
10 §3 Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bok-
föringsskyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper,
som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga och därigenom ger upphov till
fara för att myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av
skatt eller avgift allvarligt försvåras, döms för försvårande av skatte-
kontroll till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till
fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
I ringa fall döms ej till ansvar enligt första stycket.
12 § Den som frivilligt vidtar åtgärd som leder till att skatten kan på-
föras, tillgodoräknas eller återbetalas med rätt belopp, döms inte till ansvar
enligt 2-8 §.
Ansvar enligt 10 § inträder inte för den som frivilligt uppfyller skyldighet
som där avses.
13 § Åtal för brott enligt 3 § får väckas endast om det är påkallat av
särskilda skäl.
14 §4 Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3
eller 5-8 §§ ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för
brottet inom fem år från brottet. Har vid brott som avses i 10 § den
misstänkte blivit föremål för skatte- eller taxeringsrevision inom fem år
från brottet, skall de i 35 kap. 1 § brottsbalken angivna tiderna räknas från
den dag då revisionen beslutades.
Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den miss-
tänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap.
1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte
inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt
för brottet. Underrättelsen skall ha skett under en förundersökning som
sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den skall ha
utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för
misstanken. Delgivningen skall ha skett på sätt som gäller för delgivning av
SFS 1996:658
996
5
Senaste lydelse 1985:105.
6
Senaste lvdelse 1985:105.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser tillämpas
dock fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet.
På regeringens vägnar
THOMAS ÖSTROS
Karin Almgren
(Finansdepartementet)
stämning i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som
han delgetts misstanke om enligt detta stycke skall i fråga om möjligheten
att ådöma påföljd så anses som om delgivning av underrättelsen inte skett.
14 a §5 För brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren
besluta om förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken.
Beslut om förlängning får meddelas, om stämning eller underrättelse enligt
14 § andra stycket avseende sådant brott inte har kunnat delges den
misstänkte på grund av att han
1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han up-
pehållit sig,
2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har
kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt det kan antas att han hållit sig
undan eller
3. har stadigvarande vistats utomlands.
Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan antas
behövas för att delgivning skall ske med den misstänkte, dock till minst sex
månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på
ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.
Förlängning enligt denna paragraf får inte omfatta längre tid än samman-
lagt fem år.
14 c §6 Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I
handläggningen får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara till
fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas
tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.
Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall
får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligt 14 a §
får överklagas. Överklagandet skall ha kommit in inom två veckor från den
dag då den misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av stämning i
brottmål, delgavs beslutet.
I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål
gälla i tillämpliga delar.
