Lag (2002:329) om sam­ar­bete med Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len

All­männa bestäm­mel­ser

1 §   Om den genom Romstad­gan för Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len inrät­tade dom­sto­len begär att det i Sve­rige ska vid­tas en åtgärd som grun­dar sig på stad­gan, tilläm­pas bestäm­mel­serna i denna lag.

Bestäm­mel­serna i 3-20 §§ tilläm­pas om utred­ningen eller lag­fö­ringen gäl­ler folk­mord, brott mot mänsk­lig­he­ten, krigs­för­bry­telse eller aggres­sions­brott.

Bestäm­mel­serna i 21-22 a §§ tilläm­pas om utred­ningen eller lag­fö­ringen gäl­ler brott som rik­tats mot Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­lens rätt­skip­ning.

I 23-32 §§ finns bestäm­mel­ser om verk­stäl­lig­het av Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­lens avgö­ran­den och om trans­port av fri­hets­be­rö­vade genom Sve­rige. Lag (2021:1032).

2 §   En ansö­kan som avses i 1 § skall ges in till Justi­tie­de­par­te­men­tet. Under­rät­tel­ser i och redo­vis­ning av ett ärende till Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len skall vida­re­be­fordras av Justi­tie­de­par­te­men­tet.

En ansö­kan och bifo­gade hand­lingar enligt denna lag skall vara skrivna på eng­elska eller svenska eller åtföl­jas av en över­sätt­ning till något av dessa språk.

Över­läm­nande av miss­tänkta, till­ta­lade och dömda

3 §   En per­son som vid Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len är miss­tänkt, till­ta­lad eller dömd för folk­mord, brott mot mänsk­lig­he­ten, krigs­för­bry­telse eller aggres­sions­brott och som uppe­hål­ler sig i Sve­rige får över­läm­nas till dom­sto­len efter beslut av rege­ringen.

Ett beslut om häkt­ning eller en dom som Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len har med­de­lat ska god­tas som grund för ett beslut om över­läm­nande till dom­sto­len.

Ett över­läm­nande får skju­tas upp i avvak­tan på att Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len har beslu­tat om den ska ta upp saken till pröv­ning. Vidare får ett över­läm­nande för­e­nas med vill­kor eller, efter över­ens­kom­melse med dom­sto­len, skju­tas upp om för­un­der­sök­ning har inletts eller åtal väckts i Sve­rige för någon annan gär­ning än den ansö­kan avser.
Lag (2021:1032).

4 §   För en ansö­kan om över­läm­nande till Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len tilläm­pas bestäm­mel­serna i 14 § lagen (1957:668) om utläm­ning för brott.

Innan rege­ringen med­de­lar beslut i anled­ning av fram­ställ­ningen, skall ytt­rande avges av Riks­å­kla­ga­ren. Till grund för sitt ytt­rande skall Riks­å­kla­ga­ren låta verk­ställa nöd­vän­dig utred­ning enligt vad som gäl­ler vid för­un­der­sök­ning i brott­mål. Om det finns sär­skilda skäl, skall rege­ringen inhämta ett ytt­rande från Högsta dom­sto­len innan den avgör ären­det.

5 §   I ett ärende om över­läm­nande till Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len får tvångs­me­del använ­das utan att sär­skild utred­ning har läm­nats till stöd för att den som avses med ansö­kan har begått det upp­givna brot­tet. Om dom­sto­len har begärt att den som avses med ansö­kan skall fri­hets­be­rö­vas, skall häkt­ning ske om det inte är uppen­bart att skäl för häkt­ning sak­nas. Den som är häk­tad får begära att en ny för­hand­ling hålls inom tre vec­kor från det att beslut senast har med­de­lats. I övrigt gäl­ler i fråga om tvångs­me­del vad som i all­män­het är före­skri­vet för brott­mål.

Beslut om tvångs­me­del kan med­de­las även efter det att över­läm­nande har beslu­tats. Beslut av rät­ten gäl­ler, om inte annat beslu­tas, till dess ären­det har avgjorts eller, när över­läm­nande beslu­tats, tills detta har verk­ställts.

6 §   Den som är miss­tänkt, till­ta­lad eller dömd för brott, vil­ket enligt denna lag kan för­an­leda ett över­läm­nande till Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len, får på begä­ran av dom­sto­len, eller på grund av efter­lys­ning som har utfär­dats på grund av beslut av dom­sto­len, ome­del­bart anhål­las eller åläg­gas rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het av en åkla­gare enligt vad som i all­män­het gäl­ler i brott­mål. Beslag får också ske i sådant fall. Anhål­lande skall ske om det inte är uppen­bart att skäl för anhål­lande sak­nas.

Tvångs­me­del enligt första styc­ket får använ­das utan att sär­skild utred­ning har läm­nats till stöd för att den som avses med ansö­kan har begått det upp­givna brot­tet.

Om det beslu­tas om tvångs­me­del enligt första styc­ket, skall 23 § andra-​​fjärde styc­kena lagen (1957:668) om utläm­ning för brott tilläm­pas. Tids­fris­ten för ingi­vande av en ansö­kan om över­läm­nande skall dock vara 60 dagar från den dag per­so­nen anhölls eller rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het med­de­la­des.

7 §   Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len skall ges till­fälle att yttra sig innan den som på dom­sto­lens begä­ran har berö­vats fri­he­ten enligt 5 eller 6 § fri­ges eller åläggs rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het.

8 §   Har upp­hävts genom lag (2003:1173).

9 §   Ett beslut om över­läm­nande till Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len ska verk­stäl­las av Polis­myn­dig­he­ten. Om den som ska över­läm­nas är på fri fot, får han eller hon, om det är nöd­vän­digt för att över­läm­nan­det ska kunna genom­fö­ras, omhän­der­tas och tas i för­var av Polis­myn­dig­he­ten, dock längst under 48 tim­mar. Lag (2014:640).

10 §   Rege­ringen får på Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­lens begä­ran medge att den som har över­läm­nats till dom­sto­len får stäl­las till ansvar vid dom­sto­len för annan gär­ning som begåtts före över­läm­nan­det än den för vil­ken över­läm­nan­det skett.

Rege­ringen får vidare medge att den som har över­läm­nats till Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len får över­fö­ras från dom­sto­len till en annan stat för lag­fö­ring. I fråga om sådan över­fö­ring tilläm­pas 24 § lagen (1957:668) om utläm­ning för brott.

Läm­nas inte med­gi­vande enligt andra styc­ket, ska rege­ringen begära att den till Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len över­läm­nade per­so­nen åter­förs till Sve­rige. Lag (2011:1176).

11 §   Om någon som har över­förts av Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len till Sve­rige för rät­te­gång här i lan­det skall åter­fö­ras till dom­sto­len, tilläm­pas bestäm­mel­serna i 26 a § lagen (1957:668) om utläm­ning för brott.

12 §   Om en stat begär utläm­ning av en per­son som Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len begär över­läm­nad till dom­sto­len, beslu­tar rege­ringen om per­so­nen skall över­läm­nas till dom­sto­len eller utläm­nas till sta­ten.

Rätts­lig hjälp

13 §   På ansö­kan av Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len skall rätts­lig hjälp läm­nas enligt lagen (2000:562) om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål om inte annat fram­går av denna lag.
Rätts­lig hjälp får läm­nas även om den gär­ning som ansö­kan avser inte mot­sva­rar ett brott enligt svensk lag.

Bestäm­mel­serna i 2 kap. 14 § första styc­ket lagen om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål gäl­ler inte om ett avslag skulle strida mot Sve­ri­ges för­plik­tel­ser mot dom­sto­len.
Bestäm­mel­serna i 2 kap. 14 § andra styc­ket, 4 kap. 33 § och 34 § andra styc­ket samma lag skall inte tilläm­pas.

Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len skall ges till­fälle att yttra sig innan rätts­lig hjälp för­e­nas med vill­kor som avses i 5 kap. 2 § lagen om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål.

14 §   Bestäm­mel­ser i annan lag eller för­fatt­ning om del­giv­ning och rätts­lig hjälp åt dom­stol eller myn­dig­het i en annan stat tilläm­pas på ansök­ningar från Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len, om de inte stri­der mot bestäm­mel­serna i denna lag.

15 §   Om det vid hand­lägg­ningen av en ansö­kan om rätts­lig hjälp i brott­mål från Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len fram­kom­mer att ansö­kan är ofören­lig med en sådan ansö­kan om rätts­lig hjälp i brott­mål från en annan stat som hand­läggs enligt lagen (2000:562) om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål, skall frå­gan över­läm­nas till rege­ringen som beslu­tar vil­ken av ansök­ning­arna som skall ha före­träde.

Rät­te­gångs­hin­der

16 §   Åtal och lag­fö­ring i Sve­rige för en gär­ning får inte ske
   1. om Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len har beslu­tat att frå­gan om ansvar för gär­ningen ska prö­vas där trots att svensk för­un­der­sök­ning eller lag­fö­ring pågår, eller
   2. om dom­sto­len har ansökt om att per­so­nen i fråga ska över­läm­nas till dom­sto­len på grund av gär­ningen och denna ansö­kan inte har avsla­gits. Lag (2021:1032).

Offent­lig för­sva­rare

17 §   Om Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len begär att en åtgärd som grun­dar sig på stad­gan skall vid­tas i Sve­rige beträf­fande den som miss­tänks eller av dom­sto­len har åta­lats eller dömts för brott, skall den per­so­nen, om han eller hon begär det, biträ­das av en offent­lig för­sva­rare. I fråga om sådan gäl­ler rät­te­gångs­bal­kens bestäm­mel­ser med det undan­tag som föl­jer av 19 §.

Ersätt­ningar och andra kost­na­der

18 §   Ett vittne eller en mål­sä­gande eller sak­kun­nig i Sve­rige som har kal­lats för att höras av Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len har rätt till ersätt­ning av all­männa medel för sin instäl­lelse enligt bestäm­mel­ser som med­de­las av rege­ringen.

19 §   Kost­na­der för ersätt­ning av all­männa medel som beta­lats till offent­lig för­sva­rare eller till annan samt övriga kost­na­der för åtgär­der som vid­ta­gits enligt denna lag skall bäras av sta­ten om inte annat föl­jer av 20 §.

20 §   Rege­ringen med­de­lar före­skrif­ter om att vissa kost­na­der för åtgär­der som vid­ta­gits enligt denna lag kan åter­krä­vas från Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len.

Sam­ar­bete i fråga om brott som rik­tats mot Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­lens rätt­skip­ning

21 §   I fråga om utläm­ning eller rätts­lig hjälp till Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len med anled­ning av utred­ning om eller lag­fö­ring för brott som rik­tats mot dom­sto­lens rätt­skip­ning, tilläm­pas de bestäm­mel­ser om utläm­ning i lagen (1957:668) om utläm­ning för brott och om rätts­lig hjälp i lagen (2000:562) om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål och i annan lag eller för­fatt­ning, som gäl­ler för en mot­sva­rande begä­ran från en annan stat. Sär­skilda bestäm­mel­ser som gäl­ler rätts­lig hjälp till en stat som är med­lem i Euro­pe­iska uni­o­nen eller till Norge eller Island skall dock inte tilläm­pas.
Lag (2003:1173).

22 §   Om Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len anmä­ler ett brott som avses i 21 § för lag­fö­ring i Sve­rige, skall ären­det över­läm­nas till Riks­å­kla­ga­ren för hand­lägg­ning enligt det för­fa­rande som gäl­ler vid en svensk för­un­der­sök­ning eller rät­te­gång i brott­mål.

22 a §   Har Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len genom laga­kraft­vun­nen dom prö­vat fråga om ansvar för en gär­ning som rik­tats mot dom­sto­lens rätt­skip­ning, får den till­ta­lade inte lag­fö­ras i Sve­rige för samma gär­ning i enlig­het med vad som gäl­ler enligt 2 kap. 5 a § första styc­ket 1-4 brotts­bal­ken.

Första styc­ket gäl­ler inte i fråga om brott som avses i 2 kap. 1 § eller 3 § 4 eller 7 brotts­bal­ken såvida inte lag­fö­ringen vid Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len har skett sedan per­so­nen utläm­nats från Sve­rige för lag­fö­ring.

Får lag­fö­ring ske, ska bestäm­mel­serna i 2 kap. 6 § brotts­bal­ken tilläm­pas. En bestäm­melse om krav på åtals­för­ord­nande finns i 2 kap. 7 c § samma balk.
Lag (2009:1282).

Verk­stäl­lig­het av straff och för­ver­kan­den

23 §   Rege­ringen kan på Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­lens begä­ran besluta att en av dom­sto­len med­de­lad fäng­el­se­dom får verk­stäl­las i Sve­rige. Rege­ringen får med­dela de anvis­ningar som i det enskilda fal­let behövs för verk­stäl­lig­he­ten av straf­fet här.

24 §   En av Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len med­de­lad bötes­dom eller ett beslut av dom­sto­len om för­ver­kande av egen­dom eller av vär­det av viss egen­dom, får på ansö­kan av dom­sto­len verk­stäl­las i Sve­rige. Ansö­kan skall över­läm­nas till Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten för åtgärd. Om verk­stäl­lig­he­ten avser för­ver­kande av vär­det av viss egen­dom, bestäm­mer Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten det för­ver­kade vär­det i svenska kro­nor.

Kro­no­fog­de­myn­dig­he­tens beslut får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol. Kro­no­fog­de­myn­dig­he­tens och för­valt­nings­dom­sto­lens beslut gäl­ler ome­del­bart om inte annat beslu­tas. Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten. Lag (2007:279).

25 §   Vid verk­stäl­lig­het enligt 23 och 24 §§ tilläm­pas 25 § lagen (1972:260) om inter­na­tio­nellt sam­ar­bete rörande verk­stäl­lig­het av brott­måls­dom om inte annat fram­går av denna lag.

Verk­stäl­lig­het får inte längre ske om Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len har bevil­jat den dömde nåd eller straff­lind­ring och det ned­satta straf­fet har fullt ut verk­ställts eller dom­sto­len har med­de­lat något annat avgö­rande som inne­bär att den utdömda påfölj­den inte längre får verk­stäl­las. Upp­kom­mer, sedan en ansö­kan enligt 23 eller 24 § har bifal­lits, en fråga om hin­der mot verk­stäl­lig­het på grund av pre­skrip­tion, skall denna fråga prö­vas enligt de reg­ler som gäl­ler för Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len.

Frå­gor om vill­kor­lig fri­giv­ning prö­vas av rege­ringen sedan Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len fått till­fälle att yttra sig. Rege­ringen får i dessa fall besluta att vill­kor­lig fri­giv­ning skall ske vid en senare tid­punkt än som föl­jer av brotts­bal­ken.

Beslut om för­vand­ling av böter får inte med­de­las.

26 §   Vid verk­stäl­lig­het enligt 23 § tilläm­pas reg­lerna om immu­ni­tet i 23 § lagen (1972:260) om inter­na­tio­nellt sam­ar­bete rörande verk­stäl­lig­het av brott­måls­dom.

27 §   Vid verk­stäl­lig­het enligt 23 § har före­trä­dare för Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len eller den dom­sto­len utser för att under­söka behand­lingen av den som avtjä­nar ett straff som utdömts av dom­sto­len rätt att besöka den plats där per­so­nen är pla­ce­rad. Den som ansva­rar för någon som avtjä­nar ett sådant straff skall lämna den som genom­för under­sök­ningen det biträde som denne behö­ver för att kunna full­göra sina upp­gif­ter.

28 §   När verk­stäl­lig­het av böter eller för­ver­kande har skett enligt 24 §, skall Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten över­lämna vad som kom­mit in vid verk­stäl­lig­he­ten till Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len. Lag (2007:279).

Erkän­nande och verk­stäl­lig­het av avgö­ran­den om gott­gö­relse till brottsof­fer

29 §   Ett avgö­rande om gott­gö­relse till brottsof­fer som Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len har med­de­lat och som har vun­nit laga kraft, gäl­ler här i lan­det och skall på ansö­kan verk­stäl­las här, om inte annat föl­jer av andra styc­ket.

Avgö­ran­det gäl­ler inte här i lan­det och får inte verk­stäl­las här
   1. om erkän­nande eller verk­stäl­lig­het av avgö­ran­det är uppen­bart ofören­ligt med grun­derna för rätts­ord­ningen här i lan­det, eller
   2. om det dess­förin­nan här i lan­det har med­de­lats ett laga­kraft­vun­net avgö­rande om samma sak.

Ansö­kan enligt första styc­ket får göras av den som i avgö­ran­det har tiller­känts gott­gö­relse. Även Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len får göra en sådan ansö­kan om den har beslu­tat att gott­gö­relse till brottsof­fer skall beta­las ut genom en sär­skild för­valt­nings­fond för brottsof­fer.

30 §   Väcks vid en svensk dom­stol talan om gott­gö­relse till brottsof­fer i en sak som redan är före­mål för rät­te­gång vid Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len och kan rät­te­gången vid den dom­sto­len leda till ett avgö­rande som enligt 29 § gäl­ler här i lan­det, skall talan avvi­sas eller för­kla­ras vilande i avvak­tan på att Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­lens avgö­rande vin­ner laga kraft.

31 §   En ansö­kan om verk­stäl­lig­het enligt 29 § prö­vas av Svea hov­rätt. Ansö­kan får avse en del av avgö­ran­det.

Till ansö­kan skall fogas avgö­ran­det i ori­gi­nal eller en bestyrkt kopia lik­som ett bevis att avgö­ran­det har vun­nit laga kraft.

En ansö­kan om verk­stäl­lig­het får inte bifal­las utan att den som har för­plik­tats att utge gott­gö­relse har fått till­fälle att yttra sig över ansö­kan.

Verk­stäl­lig­het sker på samma sätt som gäl­ler i fråga om svensk dom­stols dom som har vun­nit laga kraft.

Trans­port av fri­hets­be­rö­vade i och genom Sve­rige

31 a §   Om en av dom­sto­len med­de­lad fäng­el­se­dom ska verk­stäl­las i Sve­rige, ska Kri­mi­nal­vår­den ansvara för trans­por­ten av den dömde i Sve­rige. Vid en sådan trans­port tilläm­pas föl­jande bestäm­mel­ser i häk­te­sla­gen (2010:611):
   - 4 kap. 4 § om kropps­vi­si­ta­tion,
   - 4 kap. 10 § första styc­ket om använd­ning av fäng­sel, och
   - 8 kap. 2 a § om möj­lig­he­ten att i vissa fall begära hjälp av Polis­myn­dig­he­ten. Lag (2017:130).

32 §   Ansva­rigt stats­råd får med­dela till­stånd till trans­port genom Sve­rige av en fri­hets­be­rö­vad per­son som för att över­läm­nas eller utläm­nas eller i annat syfte ska över­fö­ras mel­lan en annan stat och Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len.
Under en sådan trans­port ska fri­hets­be­rö­van­det bestå om inte dom­sto­len begär att den som över­förs ska fri­ges.

För flyg­trans­port utan pla­ne­rad mel­lan­land­ning här i lan­det krävs inte till­stånd enligt första styc­ket. Om en opla­ne­rad mel­lan­land­ning sker, ska Polis­myn­dig­he­ten ta den som över­förs i för­var till dess en ansö­kan görs om till­stånd till trans­port enligt första styc­ket och genast under­rätta ansva­rigt stats­råd om detta. Görs ingen ansö­kan inom 96 tim­mar från den opla­ne­rade land­ningen, ska per­so­nen ome­del­bart fri­ges.

Om till­stånd har med­de­lats enligt första styc­ket, får Polis­myn­dig­he­ten vid behov ta den som över­förs i för­var. I fråga om tvångs­me­del i ett ärende om trans­port gäl­ler bestäm­mel­serna i 5 §. Lag (2015:107).

Övriga bestäm­mel­ser

33 §   Rege­ringen med­de­lar när­mare före­skrif­ter om tillämp­ningen av denna lag.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2011:1176
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer.
   2. För ären­den som har inletts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 10 § i dess äldre lydelse.