Lag (1963:193) om sam­ar­bete med Dan­mark, Fin­land, Island och Norge angå­ende verk­stäl­lig­het av straff m.m.

Om verk­stäl­lig­het av böter m.m.

1 §   En dom som med­de­lats i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge, vari­ge­nom dömts till böter eller för­ver­kande av egen­dom eller i brott­mål utdömts ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad, får på begä­ran verk­stäl­las i Sve­rige.

Det som sägs i första styc­ket ska också gälla beslut, som i någon av nämnda sta­ter till tryg­gande av anspråk på böter, för­ver­kande av egen­dom, ska­de­stånd eller ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad med­de­lats i fråga om kvar­stad, beslag eller pen­ning­be­slag av egen­dom som till­hör någon som är miss­tänkt för brott eller som en utred­ning om för­ver­kande rör.

I lagen (2009:1427) om erkän­nande och verk­stäl­lig­het av bötes­straff inom Euro­pe­iska uni­o­nen finns bestäm­mel­ser om verk­stäl­lig­het av bötes­straff i vissa fall.

Bestäm­mel­ser om erkän­nande och verk­stäl­lig­het av beslut om för­ver­kande i vissa fall finns i
   1. lagen (2011:423) om erkän­nande och verk­stäl­lig­het av beslut om för­ver­kande i vissa fall,
   2. Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2018/1805 av den 14 novem­ber 2018 om ömse­si­digt erkän­nande av beslut om frys­ning och beslut om för­ver­kande, och
   3. lagen (2020:968) med kom­plet­te­rande bestäm­mel­ser till EU:s för­ord­ning om ömse­si­digt erkän­nande av beslut om frys­ning och beslut om för­ver­kande. Lag (2024:792).

2 §   Verk­stäl­lig­het sker enligt svensk lag; dock må beslut om för­vand­ling av böter ej med­de­las.

3 §   Åt myn­dig­het i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge må över­läm­nas att verk­ställa här i riket med­de­lad dom eller beslut som avses i 1 §.

4 §   Det som i denna lag sägs om böter ska även gälla utdömda viten, som
   1. har före­lagts en part eller någon annan till full­gö­rande av en skyl­dig­het i en rät­te­gång,
   2. i Sve­rige har före­lagts av Kon­su­ment­om­buds­man­nen, Kon­kur­rens­ver­ket eller dom­stol i ett mål eller ärende som avses i 1 kap. 4 § 3 lagen (2016:188) om patent-​​ och mark­nads­dom­sto­lar,
   3. i Fin­land har dömts ut av Mark­nads­dom­sto­len eller, efter över­kla­gande av ett avgö­rande av denna dom­stol, av Högsta dom­sto­len.

Första styc­ket gäl­ler även tvangs­ge­byr som i Norge har före­lagts av For­bru­kerom­bu­det och som har god­känts av näringsid­ka­ren eller har dömts ut av dom­stol.
Lag (2016:191).

4 a §   Bestäm­mel­ser om använd­ning av beslag, pen­ning­be­slag och kvar­stad på begä­ran av myn­dig­he­ter i Dan­mark, Fin­land, Island och Norge finns i lagen (2000:562) om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål. Lag (2024:792).

Om verk­stäl­lig­het av fri­hets­straff

5 §   I Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge med­de­lad dom, vari­ge­nom dömts i Dan­mark till faeng­sel eller haefte, i Fin­land till tukt­hus eller fäng­else, i Island till fang­elsi eller vard­hald och i Norge till feng­sel eller hefte, må på begä­ran verk­stäl­las här i riket, om den dömde när verk­stäl­lig­het skall ske är svensk med­bor­gare eller har hem­vist i Sve­rige. Uppe­hål­ler han sig här i riket, må även eljest domen verk­stäl­las här, om det med hän­syn till omstän­dig­he­terna fin­nes lämp­li­gast.

5 a §   Om den dömde genom att fly till Sve­rige för­sö­ker att helt eller del­vis undandra sig verk­stäl­lig­het av ett fri­hets­straff och fal­let kan för­an­leda en fram­ställ­ning om över­fö­rande av verk­stäl­lig­het, får den dömde, på begä­ran av behö­rig myn­dig­het i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge, häk­tas om det finns risk för att han eller hon avvi­ker eller på något annat sätt undand­rar sig verk­stäl­lig­he­ten av påfölj­den. Beslut om häkt­ning kan med­de­las även efter det att fram­ställ­ningen om över­fö­rande av verk­stäl­lig­het har gjorts eller bevil­jats.

I fråga om häkt­ning och anhål­lande gäl­ler det som före­skrivs i rät­te­gångs­bal­ken om brott­mål. Det som sägs där om offent­lig för­sva­rare ska tilläm­pas i fråga om offent­ligt biträde om något annat inte föl­jer av 36 §. Av bestäm­mel­serna i 24 kap. rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas endast 1 § tredje styc­ket, 4 § första och andra styc­kena, 5 § första styc­ket, 6 § första och tredje styc­kena, 7 § första styc­ket, 8 § andra och tredje styc­kena, 9-13 §§, 14-17 §§, 20 § första styc­ket 3, 21 a §, 22 § första styc­ket och 24 §.

En ny för­hand­ling om häkt­ning ska, om den dömde begär det, hål­las senast två dagar efter det att en sådan begä­ran har kom­mit in till rät­ten. En för­hand­ling behö­ver dock inte hål­las tidi­gare än efter två vec­kor från det att beslut i häkt­nings­frå­gan senast med­de­lats. Lag (2021:286).

5 b §   Om det finns skäl att anhålla eller häkta den dömde enligt 5 a § men syf­tet där­med kan upp­nås genom rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het, får sådant tvångs­me­del beslu­tas.
För det gäl­ler vad som före­skrivs i rät­te­gångs­bal­ken om brott­mål. Vad som där sägs om offent­lig för­sva­rare skall tilläm­pas beträf­fande offent­ligt biträde i den mån annat inte föl­jer av 36 §. Av bestäm­mel­serna i 25 kap. rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas endast 1 § tredje styc­ket, 2-5 §§, 7 § första och andra styc­kena och 9 §. Lag (2000:459).

5 c §   Beslut om tvångs­me­del gäl­ler till dess att ären­det om över­fö­rande av verk­stäl­lig­het har avgjorts eller, om fram­ställ­ningen bifalls, till dess att påfölj­den har bör­jat verk­stäl­las i Sve­rige, om beslu­tet inte hävs dess­förin­nan.

Åkla­ga­ren eller rät­ten ska häva ett beslut om anhål­lande, häkt­ning, rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het, om inte en fram­ställ­ning om över­fö­rande av verk­stäl­lig­het görs inom fyr­tio dagar från det att den dömde anhölls eller häk­ta­des eller beslut om rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het med­de­la­des.

Åkla­ga­ren eller rät­ten ska också häva ett beslut om anhål­lande eller häkt­ning senast när det finns skäl att anta att den sam­man­lagda tid som den dömde har varit berö­vad fri­he­ten här i lan­det med stöd av 5 a § och i den andra sta­ten upp­går till den tid som den dömde skulle ha varit berö­vad fri­he­ten för det fall verk­stäl­lig­het av påfölj­den hade skett i den andra sta­ten. lag (2018:1254).

6 §   Bifal­les fram­ställ­ning om verk­stäl­lig­het här i riket, skall i beslu­tet därom det ådömda straf­fet omvand­las till fäng­else på lika lång tid. Lag (1964:548).

7 §   Det till fäng­else omvand­lade straf­fet är verk­ställ­bart såsom hade straf­fet ådömts här i riket genom dom, som vun­nit laga kraft.

Har straf­fet bör­jat verk­stäl­las i den stat, där domen med­de­lats, skall straff­ti­den räk­nas från verk­stäl­lig­he­tens bör­jan i den sta­ten.

För­vand­lings­straff för böter må ej verk­stäl­las, om betal­ning för böterna erläg­ges. Om böterna del­vis gäl­das, skall för­vand­lings­straf­fet i mot­sva­rande mån ned­sät­tas; ned­sätt­ningen må dock ej avse del av dag.
Lag (l964:548).

8 §   En i Sve­rige med­de­lad dom, genom vil­ken någon dömts till fäng­else, får verk­stäl­las i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge, om den dömde när verk­stäl­lig­het ska äga rum är med­bor­gare eller har hem­vist i den andra sta­ten. Uppe­hål­ler han eller hon sig i någon av nämnda sta­ter, får domen även verk­stäl­las där, om det med hän­syn till omstän­dig­he­terna bedöms lämp­li­gast.

Bifalls en fram­ställ­ning om verk­stäl­lig­het av domen i den andra sta­ten, ska Kri­mi­nal­vår­den vid behov ombe­sörja att den dömde över­förs till den sta­ten. Vid en sådan trans­port tilläm­pas föl­jande bestäm­mel­ser i häk­te­sla­gen (2010:611):
   - 4 kap. 4 § om kropps­vi­si­ta­tion,
   - 4 kap. 10 § första styc­ket om använd­ning av fäng­sel, och
   - 8 kap. 2 a § om möj­lig­he­ten att i vissa fall begära hjälp av Polis­myn­dig­he­ten.

Påträf­fas den dömde i Sve­rige före fri­giv­ningen, får Polis­myn­dig­he­ten på begä­ran av en myn­dig­het i den andra sta­ten eller med anled­ning av en där utfär­dad efter­lys­ning ombe­sörja att han eller hon över­förs till den sta­ten för verk­stäl­lig­het av straf­fet.

Om det är nöd­vän­digt för att en trans­port ska kunna genom­fö­ras, får den dömde hål­las i för­var av Polis­myn­dig­he­ten, dock längst under 48 tim­mar.

Ska den dömde enligt vad som nu har sagts över­fö­ras från Sve­rige till den andra sta­ten, anses den tid, under vil­ken han eller hon för ända­må­let har varit omhän­der­ta­gen av svensk myn­dig­het, som straff­tid. Lag (2017:140).

8 a §   Om en fri­hets­be­rö­vande påföljd enligt 5 § ska verk­stäl­las i Sve­rige, ska Kri­mi­nal­vår­den ansvara för trans­por­ten i Sve­rige. Vid en sådan trans­port tilläm­pas föl­jande bestäm­mel­ser i häk­te­sla­gen (2010:611):
   - 4 kap. 4 § om kropps­vi­si­ta­tion,
   - 4 kap. 10 § första styc­ket om använd­ning av fäng­sel, och
   - 8 kap. 2 a § om möj­lig­he­ten att i vissa fall begära hjälp av Polis­myn­dig­he­ten. Lag (2017:140).

9 §   Om någon, som i Sve­rige har dömts till fäng­else, ska över­fö­ras till Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge för verk­stäl­lig­het av domen, ska som vill­kor upp­stäl­las att han eller hon dels inte får åta­las eller straf­fas för något annat brott som begåtts före över­fö­ran­det, dels inte får vida­reö­ver­läm­nas eller vida­reut­läm­nas till en stat utan­för Nor­den. Det gäl­ler dock inte om den dömde har sam­tyckt till åtgär­den eller haft möj­lig­het att lämna den mot­ta­gande nor­diska sta­ten men inte gjort detta inom 45 dagar efter sitt slut­liga fri­gi­vande eller har åter­vänt dit efter att ha läm­nat lan­det.

På fram­ställ­ning av den mot­ta­gande nor­diska sta­ten kan avsteg från vill­ko­ret bevil­jas. Om fram­ställ­ningen gäl­ler åtal eller straff för något annat brott som begåtts före över­fö­ran­det, ska 5 kap. 7 § lagen (2011:1165) om över­läm­nande från Sve­rige enligt en nor­disk arre­ste­rings­or­der tilläm­pas. Pröv­ningen ska även omfatta om ett över­läm­nande för gär­ningen hade kun­nat bevil­jas enligt 2 kap. 5 § 1-3 samma lag. Om fram­ställ­ningen gäl­ler vida­reö­ver­läm­nande eller vida­reut­läm­ning till en stat utan­för Nor­den, ska 6 kap. 8 § lagen (2003:1156) om över­läm­nande från Sve­rige enligt en euro­pe­isk arre­ste­rings­or­der eller 24 § lagen (1957:668) om utläm­ning för brott tilläm­pas. Behö­rig tings­rätt vid pröv­ning enligt arre­ste­rings­or­der­la­gen är Stock­holms tings­rätt.

Första och andra styc­kena gäl­ler inte om den dömde enligt vad därom är före­skri­vet ska utvi­sas från Sve­rige och där­vid får befordras till den andra sta­ten. Lag (2011:1167).

Om över­vak­ning av vill­kor­ligt dömd m.m.

10 §   Över­vak­ning av den, som i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge bli­vit vill­kor­ligt dömd med före­skrift om över­vak­ning, må på begä­ran anord­nas här i riket. Lag (1964:548).

11 §   Kri­mi­nal­vår­den skall ha hand om över­vak­ningen och för­ordna över­va­kare för den dömde. Lag (2005:968).

12 §   Det som är bestämt om prö­vo­tid och över­vak­nings­tid i den stat där domen med­de­lats ska gälla på samma sätt som om domen med­de­lats i Sve­rige. De före­skrif­ter angå­ende den döm­des skyl­dig­he­ter som har med­de­lats i anslut­ning till domen ska gälla, om inte Kri­mi­nal­vår­den beslu­tar något annat. I övrigt ska det som gäl­ler enligt svensk lag om skydds­till­syn tilläm­pas.

Beslu­tas i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge änd­rade bestäm­mel­ser angå­ende domen eller om för­ver­kande av anstån­det, ska beslu­tet gälla i Sve­rige. Lag (2021:444).

13 §   Om det, när över­vak­ning anord­nats i Sve­rige, finns anled­ning att vidta en åtgärd mot den som vill­kor­ligt dömts i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge, får dom­sto­len eller Kri­mi­nal­vår­den hän­skjuta frå­gan till behö­rig myn­dig­het i den stat där domen med­de­lats om det bedöms lämp­li­gare att frå­gan prö­vas där. Lag (2021:444).

14 §   Om någon, som vill­kor­ligt dömts i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge, här i riket över­ty­gas om annat brott som begåtts under prö­vo­ti­den eller före dess bör­jan, må rät­ten, ändå att över­vak­ning i anled­ning av den tidi­gare domen ej anord­nats här, undan­röja den ådömda påfölj­den och för brot­ten döma till gemen­sam påföljd. Där­vid skall den tidi­gare domen anses som dom å skydds­till­syn. Lag (1964:548).

15 §   Över­vak­ning av den som i Sve­rige dömts till skydds­till­syn får över­flyt­tas till Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge.

Beslu­tas i den andra sta­ten änd­rade bestäm­mel­ser avse­ende skydds­till­sy­nen, ska beslu­tet gälla i Sve­rige.

Även om över­vak­ningen över­flyt­tats får åtgärd i fråga om skydds­till­sy­nen beslu­tas i Sve­rige, om den dömde döms i Sve­rige för ett annat brott eller om behö­rig myn­dig­het i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge hän­skju­ter ett ärende om sådan åtgärd till en svensk myn­dig­het. Ett sådant hän­skju­tet ärende tas upp av Kri­mi­nal­vår­den. Lag (2021:444).

16 §   Har i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge beslu­tats undan­rö­jande av vill­kor­lig dom eller skydds­till­syn, som ådömts här i riket, skall beslu­tet äga gil­tig­het här. Lag (1964:548).

Om över­vak­ning av vill­kor­ligt fri­gi­ven m.m.

17 §   Över­vak­ning av den, som vill­kor­ligt fri­gi­vits efter avtjä­nande i Dan­mark av faeng­sel, i Fin­land av tukt­hus eller fäng­else, i Island av fang­elsi eller i Norge av feng­sel, må på begä­ran anord­nas här i riket.
Lag (1964:548).

18 §   Kri­mi­nal­vår­den skall ha hand om över­vak­ningen och för­ordna över­va­kare för den fri­givne. Lag (2005:968).

19 §   Det som är bestämt om prö­vo­tid och över­vak­nings­tid i den stat där fri­giv­ningen skett ska gälla på samma sätt som om fri­giv­ningen skett i Sve­rige. De före­skrif­ter angå­ende den fri­giv­nes skyl­dig­he­ter som har med­de­lats i anslut­ning till den vill­kor­liga fri­giv­ningen ska gälla, om inte Kri­mi­nal­vår­den beslu­tar något annat. I övrigt ska vad som gäl­ler enligt svensk lag om vill­kor­lig fri­giv­ning tilläm­pas, om inget annat anges i denna lag. Prö­vo­ti­den får dock inte för­längas.

Om den vill­kor­ligt med­givna fri­he­ten helt eller del­vis för­kla­ras för­ver­kad i Sve­rige, ska verk­stäl­lig­het ske här av vad som för­ver­kats, omvand­lat till fäng­else på lika lång tid.

Beslu­tas i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge änd­rade bestäm­mel­ser angå­ende den vill­kor­liga fri­giv­ningen eller för­ver­kande av den vill­kor­ligt med­givna fri­he­ten, ska beslu­tet gälla i Sve­rige. Lag (2020:370).

20 §   Om det, när över­vak­ning anord­nats i Sve­rige, finns anled­ning att vidta en åtgärd under vill­kor­lig fri­giv­ning som beslu­tats i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge, får Kri­mi­nal­vår­den eller, när den dömde dömts för ett annat brott, dom­sto­len hän­skjuta frå­gan till behö­rig myn­dig­het i den stat där fri­giv­ningen skett om det bedöms lämp­li­gare att frå­gan prö­vas där. Lag (2020:370).

21 §   Om någon, som vill­kor­ligt fri­gi­vits efter avtjä­nande i Dan­mark av faeng­sel, i Fin­land av tukt­hus eller fäng­else, i Island av fang­elsi eller i Norge av feng­sel, här i riket över­ty­gas om annat brott som han begått under prö­vo­ti­den, må rät­ten, ändå att över­vak­ning i anled­ning av den vill­kor­liga fri­giv­ningen ej anord­nats här, med tillämp­ning av vad i svensk lag är stad­gat om vill­kor­lig fri­giv­ning för­klara den vill­kor­ligt med­givna fri­he­ten helt eller del­vis för­ver­kad. Där­vid skola bestäm­mel­serna i 19 § andra styc­ket äga tillämp­ning. Lag (1979:683).

22 §   Över­vak­ning av den som vill­kor­ligt fri­getts i Sve­rige får över­flyt­tas till Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge.

Beslu­tas i den andra sta­ten änd­rade bestäm­mel­ser avse­ende den vill­kor­liga fri­giv­ningen, ska beslu­tet gälla i Sve­rige.

Även om över­vak­ningen över­flyt­tats får åtgärd i fråga om den vill­kor­liga fri­giv­ningen beslu­tas i Sve­rige, om den fri­givne döms i Sve­rige för ett annat brott eller om behö­rig myn­dig­het i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge hän­skju­ter ett ärende om sådan åtgärd till en svensk myn­dig­het. Ett sådant hän­skju­tet ärende tas upp av Kri­mi­nal­vår­den. Kri­mi­nal­vår­den ska över­lämna ett ärende som myn­dig­he­ten inte själv är behö­rig att besluta om till den över­vak­nings­nämnd inom vars verk­sam­hets­om­råde över­vak­ningen bedrevs eller kunde ha bedri­vits vid tiden för beslu­tet om över­flytt­ning.
Lag (2020:370).

23 §   Har i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge beslu­tats för­ver­kande av vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het, varom för­ord­nats här i riket, skall beslu­tet äga gil­tig­het här.

Gemen­samma bestäm­mel­ser

24 §   Fram­ställ­ning om verk­stäl­lig­het enligt 1 eller 5 § eller om anord­nande av över­vak­ning enligt 10 eller 17 § göres av veder­bö­rande myn­dig­het i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge.

Fram­ställ­ningen må ej bifal­las, med mindre domen är verk­ställ­bar i den stat där den med­de­lats. Lag (1971:573).

25 §   Fram­ställ­ning om verk­stäl­lig­het enligt 1 eller 5 § eller om anord­nande av över­vak­ning enligt 10 eller 17 § prö­vas av Kri­mi­nal­vår­den.

Fram­ställ­ning om verk­stäl­lig­het enligt 3 eller 8 § eller om anord­nande av över­vak­ning enligt 15 eller 22 § görs av Kri­mi­nal­vår­den. Lag (2021:444).

26 §   Kri­mi­nal­vår­dens beslut enligt denna lag får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol. Kri­mi­nal­vår­dens beslut enligt 13 och 20 §§ får dock inte över­kla­gas. Kri­mi­nal­vår­dens och dom­sto­lens beslut gäl­ler ome­del­bart, om inte annat beslu­tas.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2021:444).

26 a §   Ett beslut får inte över­kla­gas enligt 26 § innan beslu­tet har omprö­vats av Kri­mi­nal­vår­den. En sådan ompröv­ning får begä­ras av den som beslu­tet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett över­kla­gande av ett beslut som inte har omprö­vats skall anses som en begä­ran om ompröv­ning.

Vid ompröv­ning enligt denna para­graf får beslu­tet inte änd­ras till den döm­des nack­del. Lag (2005:968).

26 b §   En begä­ran om ompröv­ning skall vara skrift­lig och ha kom­mit in till Kri­mi­nal­vår­den inom tre vec­kor från den dag då den dömde fick del av beslu­tet. I begä­ran om ompröv­ning skall den dömde ange vil­ket beslut som avses och vil­ken änd­ring i beslu­tet som han eller hon begär. Lag (2005:968).

26 c §   Kri­mi­nal­vår­den prö­var om skri­vel­sen med begä­ran om ompröv­ning har kom­mit in i rätt tid. Om skri­vel­sen har kom­mit in för sent skall den avvi­sas, om inte för­se­ningen beror på att myn­dig­he­ten läm­nat den dömde fel­ak­tig under­rät­telse om hur man begär ompröv­ning. Lag (2005:968).

26 d §   Kri­mi­nal­vår­dens beslut enligt 26 § över­kla­gas till den för­valt­nings­rätt inom vars dom­krets den kri­mi­nal­vårds­an­stalt, det häkte eller det fri­vårds­kon­tor är belä­get där den dömde var inskri­ven när det första beslu­tet i ären­det fat­ta­des.

Beslut som gäl­ler en per­son som inte är inskri­ven vid en kri­mi­nal­vårds­an­stalt, ett häkte eller ett fri­vårds­kon­tor i lan­det över­kla­gas till den för­valt­nings­rätt som rege­ringen bestäm­mer. Lag (2009:779).

27 §   Över­vak­nings­nämn­dens beslut om för­kla­ring som avses i 19 § andra styc­ket får över­kla­gas till tings­rät­ten i den ort där över­vak­nings­nämn­den lig­ger. Över­kla­gan­det ska ges in till över­vak­nings­nämn­den. Kla­go­ti­den räk­nas från den dag då den dömde fick del av beslu­tet. Vid över­kla­gande gäl­ler lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den. Över­vak­nings­nämn­den ska dock inte vara part i dom­sto­len.

Över­vak­nings­nämn­dens beslut som avses i denna para­graf gäl­ler ome­del­bart, om inte annat beslu­tas. Lag (2021:444).

28 §   Bifalls en fram­ställ­ning om verk­stäl­lig­het enligt 5 § och har det för den döm­des över­fö­rande hit upp­ställts vill­kor, ska de vill­ko­ren gälla här. Lag (2011:1167).

29 §   Har fram­ställ­ning om verk­stäl­lig­het av straff enligt 1 eller 5 § eller om anord­nande av över­vak­ning enligt 10 eller 17 § bifal­lits eller har undan­rö­jande beslu­tats enligt 14 § eller för­ver­kande enligt 21 §, må ej här i riket väc­kas åtal för gär­ning som avses i den i den andra sta­ten med­de­lade domen. Med avse­ende å bestäm­mel­ser i svensk lag om sam­man­träf­fande av brott och om för­änd­ring av påföljd skall så anses som hade domen med­de­lats här i riket. Vad som före­skrivs i 19 § bötes­verk­stäl­lig­hets­la­gen (1979:189) skall dock inte tilläm­pas. Lag (1983:356).

30 §   har upp­hävts genom lag (1964:548).

31 §   Upp­kom­mer, sedan fram­ställ­ning enligt 1 eller 5 § bifal­lits, fråga om hin­der mot verk­stäl­lig­het här i riket på grund av pre­skrip­tion, skall denna fråga prö­vas enligt lagen i den stat, där domen med­de­lats.

Vad i svensk lag är stad­gat om nåd i brott­mål skall, såvitt avser verk­stäl­lig­het här i riket, äga mot­sva­rande tillämp­ning beträf­fande dansk, finsk, isländsk och norsk dom, som avses i denna lag.

Vid verk­stäl­lig­het här i riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk dom, som avses i denna lag, skall vad av nåd bestämts i den stat, där domen med­de­lats, lända till efter­rät­telse.

32 §   Den som för verk­stäl­lig­het av fri­hets­straff över­förs från Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge till en annan av dessa sta­ter får utan sär­skilt till­stånd föras genom Sve­rige.

Om det är nöd­vän­digt för att en trans­port ska kunna genom­fö­ras, får Polis­myn­dig­he­ten hålla den som över­förs i för­var, dock längst under 48 tim­mar. Lag (2017:140).

33 §   Rege­ringen äger för­ordna att befo­gen­het som enligt denna lag till­kom­mer Kri­mi­nal­vår­den må utövas av annan myn­dig­het.

För­an­le­der verk­stäl­lig­het enligt 1 § talan inför dom­stol här i riket, skall i fråga om behö­rig­het att ta emot stäm­ning samt att tala och svara gälla samma reg­ler som om det är fråga om en svenska sta­tens ford­ran. Lag (2005:968).

34 §   Lika med dom anses i denna lag beslut eller före­läg­gande, som efter lag­stift­ningen i den stat där det med­de­lats äger samma ver­kan som dom.

35 §   Kost­na­der för verk­stäl­lig­het enligt 1 §, som icke bliva täckta genom före­ta­gen verk­stäl­lig­hets­åt­gärd, så ock kost­na­der för verk­stäl­lig­het och åtgär­der i övrigt enligt denna lag stanna å stats­ver­ket.

36 §   I mål och ären­den angå­ende verk­stäl­lig­het utom­lands av fri­hets­be­rö­vande påföljd skall offent­ligt biträde för­ord­nas för den som åtgär­den avser, om det inte måste antas att behov av biträde sak­nas.

Första styc­ket gäl­ler även i mål och ären­den som avses i 5 a och 5 b §§. (Lag (2000:459).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1985:221

Denna lag trä­der i kraft i för­hål­lande till Fin­land fyra vec­kor från den dag då lagen enligt upp­gift på den utko­mit från tryc­ket i Svensk för­fatt­nings­sam­ling samt i för­hål­lande till Dan­mark, Island och Norge den dag rege­ringen bestäm­mer. I fråga om vite som har före­lagts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler dock äldre bestäm­mel­ser.

1994:437

Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 1994. Beslut som med­de­lats av Kri­mi­nal­vårds­sty­rel­sen före ikraft­trä­dan­det över­kla­gas enligt äldre bestäm­mel­ser.

2005:968
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2006.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande dels i fråga om Kri­mi­nal­vårds­sty­rel­sens pröv­ning av annan kri­mi­nal­vårds­myn­dig­hets beslut som har fat­tats före ikraft­trä­dan­det, dels i fråga om över­kla­gande av Kri­mi­nal­vårds­sty­rel­sens beslut som har fat­tats före ikraft­trä­dan­det. Vad som i de äldre före­skrif­terna sägs om Kri­mi­nal­vårds­sty­rel­sen skall efter ikraft­trä­dan­det i stäl­let gälla Kri­mi­nal­vår­den.

2008:489
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2008.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om verk­stäl­lig­het av vite som enligt 4 § första styc­ket 2 före­lagts enligt mark­nads­fö­rings­la­gen (1995:450).

2010:614

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2011. Ären­den som kom­mit in till hov­rät­ten före ikraft­trä­dan­det men ännu inte avgjorts hand­läggs enligt äldre bestäm­mel­ser.

2011:1167
1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler för ären­den om över­fö­rande som har inletts före ikraft­trä­dan­det.

2016:191
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 2016.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om verk­stäl­lig­het av vite som enligt 4 § första styc­ket 2 före­lagts av Stock­holms tings­rätt eller Mark­nads­dom­sto­len.