Lag (1974:202) om beräk­ning av straff­tid m.m.. För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2018:1251

Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Dom på fäng­else skall befordras till verk­stäl­lig­het enligt denna lag. Lagen gäl­ler även i fråga om hur tid för sådan verk­stäl­lig­het skall beräk­nas.

Vad i denna lag är före­skri­vet om fäng­else gäl­ler även fäng­else vil­ket ålagts som för­vand­lings­straff för böter. Lag (1981:212).

Beford­ran av dom till verk­stäl­lig­het m.m.

2 §   Har den som dömts till fäng­else icke inom före­skri­ven tid full­följt talan i målet såvitt angår den ådömda påfölj­den, får domen verk­stäl­las i denna del utan hin­der av att åkla­gare eller mål­sä­gande full­följt talan mot domen.

Dom som avses i första styc­ket får även i andra fall än som sägs där verk­stäl­las utan hin­der av att domen ej vun­nit laga kraft. Härom är sär­skilt stad­gat. Lag (1981:212).

3 §   Dom på fäng­else får även verk­stäl­las, om den dömde före full­följds­ti­dens utgång i den ord­ning som anges i denna lag avger för­kla­ring att han avstår från talan mot domen såvitt angår den ådömda påfölj­den och med­ger att den får verk­stäl­las (nöjd­för­kla­ring).
Lag (1981:212).

4 §   Den som är häk­tad får avge nöjd­för­kla­ring inför che­fen för det häkte där han är inta­gen eller, om han är inta­gen i kri­mi­nal­vårds­an­stalt, inför che­fen för anstal­ten eller inför någon annan tjäns­te­man där som har för­ord­nats att ta emot sådan för­kla­ring. Om den häk­tade är inta­gen på en sådan enhet som avses i 6 § första styc­ket lagen (1991:1129) om rätts­psy­ki­a­trisk vård eller i 5 § lagen (1991:1137) om rätts­psy­ki­a­trisk under­sök­ning, får han avge nöjd­för­kla­ring inför chefsö­ver­läka­ren, verk­sam­hets­che­fen eller inför annan tjäns­te­man som någon av dem har för­ord­nat.

Nöjd­för­kla­ring som avses i första styc­ket gäl­ler endast om den som mot­ta­ger för­kla­ringen har till­gång till domen eller rät­tens bevis om målets utgång, såvitt rör den dömde (doms­be­vis), samt den dömde haft betän­ke­tid till andra dagen efter den då domen avkun­na­des för honom vid rät­ten eller på annat sätt del­gavs honom. Den dömde skall om möj­ligt bere­das till­fälle att under betän­ke­ti­den sam­råda med sin för­sva­rare.

Den som får taga emot nöjd­för­kla­ring enligt första styc­ket skall så snart det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge nöjd­för­kla­ring samt upp­lysa den dömde om när och hur det kan ske. Det ålig­ger honom vidare att den dag, då nöjd­för­kla­ring först kan avges, efter­höra om den dömde vill avge sådan för­kla­ring. Lag (2006:666).

5 §   Bestäm­mel­serna i 4 § äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om den som är omhän­der­ta­gen enligt 28 kap. 11 § tredje styc­ket brotts­bal­ken eller som under­går fäng­else eller på annan grund är inta­gen i kri­mi­nal­vårds­an­stalt.
Lag (1987:764).

6 §   Den som inte är häk­tad eller inta­gen i kri­mi­nal­vårds­an­stalt får avge nöjd­för­kla­ring inför che­fen för en kri­mi­nal­vårds­an­stalt eller ett häkte eller någon annan tjäns­te­man där som har för­ord­nats att ta emot sådan för­kla­ring eller inför Polis­myn­dig­he­ten.

Nöjd­för­kla­ring enligt första styc­ket får avges endast om den som vill avge för­kla­ringen över­läm­nar dom eller doms­be­vis till den som ska ta emot för­kla­ringen. Lag (2014:617).

7 §   När nöjd­för­kla­ring avges, skall vittne när­vara. Den som mot­ta­git nöjd­för­kla­ring skall göra anteck­ning därom på den hand­ling på grund varav för­kla­ringen avgi­vits. Anteck­ningen skall under­skri­vas även av den dömde och vitt­net.

8 §   Nöjd­för­kla­ring som avgi­vits enligt denna lag får icke åter­ta­gas.
Har den dömde full­följt talan mot domen i vad han där­i­ge­nom dömts till fäng­else, skall denna talan anses åter­kal­lad genom nöjd­för­kla­ringen.
Lag (1981:212).

9 §   Är den som skall undergå fäng­else häk­tad, omhän­der­ta­gen enligt 28 kap. 11 § tredje styc­ket brotts­bal­ken eller inta­gen i kri­mi­nal­vårds­an­stalt för att undergå påföljd i annat mål när domen får verk­stäl­las, skall kri­mi­nal­vårds­an­stal­ten eller häk­tet där han är inta­gen ome­del­bart befordra domen till verk­stäl­lig­het. Om han är inta­gen på en sådan enhet som avses i 5 § lagen (1991:1137) om rätts­psy­ki­a­trisk under­sök­ning, är det i stäl­let verk­sam­hets­che­fen som skall göra det.

För­va­ras den som är häk­tad i målet ej i kri­mi­nal­vårds­an­stalt, skall han för verk­stäl­lig­het för­pas­sas till sådan anstalt.

Är den dömde häk­tad i annat mål när domen får verk­stäl­las och för­va­ras han ej i kri­mi­nal­vårds­an­stalt, får verk­stäl­lig­he­ten påbör­jas där han för­va­ras. Lag (1996:795).

10 §   Är den som ska undergå fäng­else inte häk­tad eller inta­gen i kri­mi­nal­vårds­an­stalt när domen enligt 2 § första styc­ket får verk­stäl­las, ska Kri­mi­nal­vår­den före­lägga honom eller henne att senast en viss dag inställa sig vid den kri­mi­nal­vårds­an­stalt där domen ska verk­stäl­las.

Om den dömde inte föl­jer eller inte kan nås av ett före­läg­gande enligt första styc­ket eller om det finns risk för det, ska Polis­myn­dig­he­ten på begä­ran av Kri­mi­nal­vår­den låta för­passa honom eller henne till anstal­ten.

Avger den dömde nöjd­för­kla­ring inför en tjäns­te­man vid kri­mi­nal­vårds­an­stalt eller häkte, ska den som tar emot för­kla­ringen ome­del­bart befordra domen till verk­stäl­lig­het.
Avger den dömde nöjd­för­kla­ring inför Polis­myn­dig­he­ten, ska den som tar emot för­kla­ringen se till att den dömde för­pas­sas till kri­mi­nal­vårds­an­stalt.

Påträf­fas någon som avvi­kit från kri­mi­nal­vårds­an­stalt eller som i annat fall enligt sär­skilt beslut ska åter­fö­ras till kri­mi­nal­vårds­an­stalt för fort­satt verk­stäl­lig­het av ett fäng­el­se­straff, ska Polis­myn­dig­he­ten för­passa honom eller henne till en sådan anstalt.

Om det bedöms kunna ske utan risk för att den dömde avvi­ker, får Polis­myn­dig­he­ten före­lägga honom eller henne att inställa sig vid kri­mi­nal­vårds­an­stal­ten i stäl­let för att för­passa honom eller henne dit. Lag (2014:617).

11 §   Den som skall för­pas­sas till kri­mi­nal­vårds­an­stalt för att undergå påföljd får i anslut­ning här­till till­fäl­ligt för­va­ras i all­mänt häkte eller poli­sar­rest i avvak­tan på beslut om anstalts­pla­ce­ring eller om det behövs med hän­syn till trans­port­för­hål­lan­dena. Lag (1976:375).

12 §   Om sär­skilda skäl före­lig­ger med hän­syn till den döm­des häl­so­till­stånd, arbets-​​ eller utbild­nings­för­hål­lan­den eller andra omstän­dig­he­ter, får Kri­mi­nal­vår­den på ansö­kan av den som dömts till fäng­else och icke är häk­tad bevilja upp­skov med verk­stäl­lig­he­ten under viss tid, högst sex måna­der från den dag då domen enligt vad ovan är före­skri­vet i denna lag får verk­stäl­las. Före­lig­ger syn­ner­liga skäl får upp­skov bevil­jas under ytter­li­gare högst sex måna­der. Kvinna som är havande eller ammar barn får bevil­jas upp­skov under tid som prö­vas skä­lig.

Upp­skov får ej bevil­jas, om det finns skä­lig anled­ning antaga att den dömde avvi­ker. Upp­kom­mer anled­ning till sådant anta­gande sedan upp­skov bevil­jats, skall beslu­tet åter­kal­las.

Visar den dömde att han har gett in ansö­kan om upp­skov sist den dag då han enligt 10 § första styc­ket senast skulle ha inställt sig vid kri­mi­nal­vårds­an­stalt och har upp­skov inte tidi­gare sökts i målet, skall verk­stäl­lig­he­ten anstå i avvak­tan på Kri­mi­nal­vår­dens beslut. Lag (2005:970).

13 §   Har upp­hävts genom lag (2013:650).

14 §   Rege­ringen får för annat fall än som avses i 12 § med­dela bestäm­mel­ser om anstånd under högst sex måna­der med verk­stäl­lig­he­ten av dom beträf­fande den som dömts till fäng­else och inte är häk­tad eller på annan grund inta­gen i kri­mi­nal­vårds­an­stalt. Lag (2013:650).

15 §   Om fäng­else bör­jat verk­stäl­las och högre rätt för­länger tiden, skall verk­stäl­lig­he­ten fort­sätta enligt den tidi­gare domen till dess den dömde avger nöjd­för­kla­ring i fråga om den nya domen eller denna på annan grund får verk­stäl­las. Lag (1981:212).

16 §   har upp­hävts genom lag (1981:212).

17 §   har upp­hävts genom lag (1979:692).

18 §   Häk­tas den som under­går fäng­else av annan anled­ning än miss­tanke om brott, skall verk­stäl­lig­he­ten avbry­tas. Lag (1981:212).

Beräk­ning av straff­tid m.m.

19 §   Vid verk­stäl­lig­het av fäng­else räk­nas straff­ti­den, när den dömde är häk­tad eller omhän­der­ta­gen enligt 28 kap. 11 § tredje styc­ket brotts­bal­ken eller på annan grund inta­gen i kri­mi­nal­vårds­an­stalt, från den dag då domen får verk­stäl­las och i annat fall från den dag då den dömde enligt 10 § tas in i häkte eller kri­mi­nal­vårds­an­stalt eller omhän­der­tas av Polis­myn­dig­he­ten för för­pass­ning.

Den tid som en inta­gen vis­tas utan­för anstalt enligt 10 kap. 3 § fäng­el­se­la­gen (2010:610), enligt 4 kap. 29, 29 a eller 31 § lagen (2000:562) om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål eller enligt 2 kap. 12 § eller 3 kap. 3 § lagen (2017:1000) om en euro­pe­isk utred­nings­or­der ska räk­nas in i verk­stäl­lig­hets­ti­den. Det­samma gäl­ler den tid som en inta­gen vis­tas utan­för anstalt med stöd av 9 kap. 1 §, 10 kap. 1, 2 eller 4 § eller 11 kap. 1 § fäng­el­se­la­gen, om inte sär­skilda skäl talar mot det.

Den tid som den dömde hål­lits i häkte i målet eller varit omhän­der­ta­gen enligt 28 kap. 11 § tredje styc­ket brotts­bal­ken efter det att slut­lig dom eller beslut däri med­de­la­des, ska räk­nas in i verk­stäl­lig­hets­ti­den. Lag (2017:1003).

19 a §   Om någon har dömts till fäng­else på viss tid eller om rät­ten, med tillämp­ning av 34 kap. 3 § brotts­bal­ken, har beslu­tat att sådan påföljd ska avse ytter­li­gare brott, och den dömde med anled­ning av miss­tanke om brott, som prö­vats genom dom i målet, under en sam­man­häng­ande tid av minst 24 tim­mar har varit berö­vad fri­he­ten som anhål­len, häk­tad eller inta­gen på en enhet för rätts­psy­ki­a­trisk under­sök­ning med stöd av 10 § lagen (1991:1137) om rätts­psy­ki­a­trisk under­sök­ning, ska tiden för fri­hets­be­rö­van­det, till den del det inte sam­ti­digt skett verk­stäl­lig­het av dom i annat mål, anses som tid under vil­ken den utdömda påfölj­den verk­ställts i anstalt.

Om rät­ten har undan­röjt en vill­kor­lig dom, skydds­till­syn, ung­doms­vård eller ung­doms­tjänst och i stäl­let dömt till fäng­else på viss tid, ska första styc­ket tilläm­pas, i den mån till­go­do­räk­nande inte skett enligt första styc­ket eller 33 kap. 6 § tredje styc­ket brotts­bal­ken, även i fråga om
   1. fri­hets­be­rö­vande som före­gått den vill­kor­liga domen, skydds­till­sy­nen, ung­doms­vår­den eller ung­doms­tjäns­ten,
   2. fri­hets­be­rö­vande som före­gått dom genom vil­ken rät­ten beslu­tat att den vill­kor­liga domen, skydds­till­sy­nen, ung­doms­vår­den eller ung­doms­tjäns­ten ska avse även ytter­li­gare brott samt
   3. sådant omhän­der­ta­gande som avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § tredje styc­ket brotts­bal­ken. Lag (2016:493).

19 b §   Den som har över­läm­nats till Sve­rige för straff­verk­stäl­lig­het enligt en euro­pe­isk arre­ste­rings­or­der eller enligt en nor­disk arre­ste­rings­or­der, ska till­go­do­räk­nas den tid som han eller hon med anled­ning av begä­ran om över­läm­nande har varit fri­hets­be­rö­vad utom­lands.
Lag (2011:1169).

19 c §   Den som efter en begä­ran enligt 2 kap. 7 § lagen (2015:96) om erkän­nande och verk­stäl­lig­het av fri­hets­be­rö­vande påfölj­der inom Euro­pe­iska uni­o­nen har fri­hets­be­rö­vats i en annan med­lems­stat och där­ef­ter påbör­jar eller fort­sät­ter verk­stäl­lig­he­ten av påfölj­den i Sve­rige ska till­go­do­räk­nas den tid som han eller hon har varit fri­hets­be­rö­vad i den andra sta­ten. Lag (2015:99).

19 d §   Före­kom­mer till verk­stäl­lig­het på en gång dom på fäng­else på livs­tid och dom på böter, för­vand­lings­straff för böter, fäng­else på viss tid, vill­kor­lig dom, skydds­till­syn, ung­doms­vård, ung­doms­tjänst eller slu­ten ung­doms­vård, ska livs­tids­straf­fet träda i stäl­let för den andra påfölj­den.

Före­kom­mer till verk­stäl­lig­het på en gång en dom på fäng­else på viss tid i minst två år och en dom på böter eller för­vand­lings­straff för böter som har med­de­lats innan den först­nämnda påfölj­den har bör­jat verk­stäl­las, ska fäng­el­se­straf­fet träda i stäl­let för den andra påfölj­den.
Lag (2016:493).

20 §   För den som har bör­jat avtjäna fäng­else på viss tid skall Kri­mi­nal­vår­den så snart det kan göras fast­ställa dagen för straff­ti­dens slut. Om straff­ti­den upp­går till mer än en månad skall myn­dig­he­ten sam­ti­digt även fast­ställa den tidi­gaste tid­punk­ten då vill­kor­lig fri­giv­ning kan komma i fråga samt tid­punk­ten för prö­vo­ti­dens utgång.

När omstän­dig­he­terna ger anled­ning till det, skall ett beslut enligt första styc­ket änd­ras. Lag (2005:970).

21 §   Före­kom­mer till verk­stäl­lig­het fäng­else i högst två måna­der, skall vid beräk­ning av straff­ti­den omräk­ning ske till dagar, där­vid månad skall anses utgöra tret­tio dagar. Anta­let dagar skall läg­gas till den dag från vil­ken tiden räk­nas.

Skall tid för fäng­else räk­nas efter månad eller år, skall den dag som genom sitt tal i måna­den mot­sva­rar den från vil­ken straff­ti­den räk­nas anses som slut­dag. Finns ej mot­sva­rande dag i slut­må­na­den, skall den måna­dens sista dag anses som slut­dag. Ingår även dagar i tiden, skall anta­let dagar läg­gas till slut­da­gen för den övriga tiden.

Är tiden för fäng­else bestämd endast i dagar, skall anta­let dagar läg­gas till den dag från vil­ken tiden räk­nas.

Upp­kom­mer vid beräk­ning av tid för fäng­else del av månad, anses måna­den utgöra tret­tio dagar. Del av dag bort­fal­ler. Lag (1982:364).

22 §   Skall enligt 19 a § eller dom­stols för­ord­nande enligt 33 kap. 7 § brotts­bal­ken fäng­else anses verk­ställt till visst antal dagar, skall först beräk­nas slut­dag utan avse­ende därpå och avdra­get beräk­nas från den dagen. Det­samma gäl­ler i fråga om tid som enligt 19 § andra styc­ket skall räk­nas som tid varun­der straf­fet verk­ställts. Lag (2000:176).

23 §   Om avbrott ägt rum i verk­stäl­lig­he­ten av fäng­else, ska det antal dagar som avbrot­tet varat läg­gas till slut­da­gen.

Som avbrott anses inte att den som avtjä­nar fäng­else häk­tas med anled­ning av miss­tanke om brott. Lag (2010:617).

24 §   Har vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het för­kla­rats helt eller del­vis för­ver­kad, skall vad som för­ver­kats anses som nytt straff vid beräk­ning av tiden.
Lag (1979:692).

25 §   Skall dom på fäng­else verk­stäl­las sedan den dömde bör­jat undergå annat sådant straff men innan han fri­gi­vits, skall straff­ti­derna sam­man­läg­gas för bestäm­mande av slut­da­gen.

26 §   Om den dömde har varit inta­gen för verk­stäl­lig­het av en dom på fäng­else före den dag från vil­ken straff­ti­den enligt 19 § skall räk­nas, får Kri­mi­nal­vår­den för­ordna att den tid under vil­ken han sålunda har varit berö­vad fri­he­ten skall inräk­nas i verk­stäl­lig­hets­ti­den. Lag (2005:970).

27 §   Har upp­hävts genom lag (1981:212).

Övriga bestäm­mel­ser

28 §   Kri­mi­nal­vår­den med­de­lar de beslut som avses i denna lag.
Beslut enligt lagen gäl­ler ome­del­bart om inte något annat för­ord­nas. Lag (2005:970).

29 §   Kri­mi­nal­vår­dens beslut enligt denna lag får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2005:970).

30 §   Ett beslut får inte över­kla­gas enligt 29 § innan beslu­tet har omprö­vats av Kri­mi­nal­vår­den. En sådan ompröv­ning får begä­ras av den som beslu­tet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett över­kla­gande av ett beslut som inte har omprö­vats skall anses som en begä­ran om ompröv­ning.

Vid ompröv­ning enligt denna para­graf får beslu­tet inte änd­ras till den döm­des nack­del. Lag (2005:970).

31 §   En begä­ran om ompröv­ning skall vara skrift­lig och ha kom­mit in till Kri­mi­nal­vår­den inom tre vec­kor från den dag då den dömde fick del av beslu­tet. I begä­ran om ompröv­ning skall den dömde ange vil­ket beslut som avses och vil­ken änd­ring i beslu­tet som han eller hon begär. Lag (2005:970).

32 §   Kri­mi­nal­vår­den prö­var om skri­vel­sen med begä­ran om ompröv­ning har kom­mit in i rätt tid. Om skri­vel­sen har kom­mit in för sent skall den avvi­sas, om inte för­se­ningen beror på att myn­dig­he­ten läm­nat den dömde fel­ak­tig under­rät­telse om hur man begär ompröv­ning. Lag (2005:970).

33 §   Kri­mi­nal­vår­dens beslut enligt 29 § över­kla­gas till den för­valt­nings­rätt inom vars dom­krets den kri­mi­nal­vårds­an­stalt, det häkte eller det fri­vårds­kon­tor är belä­get där den dömde var inskri­ven när det första beslu­tet i ären­det fat­ta­des.
Lag (2009:785).

34 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om skyl­dig­he­ter för kom­mu­ner, lands­ting och enskilda att
   1. vidta åtgär­der i anslut­ning till att en nöjd­för­kla­ring får läm­nas, och
   2. lämna de upp­gif­ter med anled­ning av verk­stäl­lig­het av dom som behövs enligt denna lag. Lag (2013:857).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1994:439

Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 1994. Beslut som med­de­lats av Kri­mi­nal­vårds­sty­rel­sen före ikraft­trä­dan­det över­kla­gas enligt äldre bestäm­mel­ser.

1995:1698

Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 1996 men tilläm­pas inte i de fall där det första beslu­tet i ären­det fat­tats dess­förin­nan.

2000:176

Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 2000. Om dom­stol före ikraft­trä­dan­det har för­ord­nat att fäng­else skall anses verk­ställt till visst antal dagar, tilläm­pas 22 § i dess äldre lydelse.

2005:970
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2006.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande dels i fråga om Kri­mi­nal­vårds­sty­rel­sens pröv­ning av annan kri­mi­nal­vårds­myn­dig­hets beslut som har fat­tats före ikraft­trä­dan­det, dels i fråga om över­kla­gande av Kri­mi­nal­vårds­sty­rel­sens beslut som har fat­tats före ikraft­trä­dan­det. Vad som i de äldre före­skrif­terna sägs om Kri­mi­nal­vårds­sty­rel­sen skall efter ikraft­trä­dan­det i stäl­let gälla Kri­mi­nal­vår­den.

2013:650
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 2013.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler för ansök­ningar om nåd som har getts in till rege­ringen före ikraft­trä­dan­det.