Kon­su­ment­för­säk­rings­lag (1980:38). För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2005:104

Utfär­dad:
Upp­hävd:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1980:38
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 1999:606
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1980:38
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Utfär­dad: 1980-​01-10
Änd­rad: t.o.m. SFS

1999:606
Upp­hävd: 2006-​01-01
För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS

2005:104
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag tilläm­pas på för­säk­ringar som kon­su­men­ter teck­nar hos för­säk­rings­bo­lag för huvud­sak­li­gen enskilt ända­mål och som kan hän­fö­ras till någon av föl­jande för­säk­rings­for­mer, näm­li­gen
   1. hem­för­säk­ring,
   2. villa­för­säk­ring,
   3. fri­tids­hus­för­säk­ring,
   4. rese­för­säk­ring,
   5. tra­fik­för­säk­ring eller annan motor­for­dons­för­säk­ring,
   6. båt­för­säk­ring.

I fråga om tra­fik­för­säk­ring tilläm­pas lagen dock ej, om annat föl­jer av tra­fikska­de­la­gen (1975:1410).

Lagen tilläm­pas inte på för­säk­ringar som grun­das på kol­lek­tivav­tal eller som grun­das på grup­pav­tal och hand­has av före­trä­dare för grup­pen. Lagen tilläm­pas inte hel­ler på för­säk­ringar som avser all fram­tid.

2 §   Med för­säk­rings­ta­gare för­stås i denna lag den som har teck­nat för­säk­ring hos ett för­säk­rings­bo­lag. För­säk­rad kal­las den vars intresse har för­säk­rats mot skada eller på vars per­son en för­säk­ring har teck­nats.

3 §   För­säk­rings­vill­kor som i jäm­fö­relse med bestäm­mel­serna i denna lag är till nack­del för för­säk­rings­ta­ga­ren, den för­säk­rade eller annan ersätt­nings­be­rät­ti­gad är utan ver­kan mot denne, om inte annat anges.

4 §   I för­hål­lande till annan än för­säk­rings­ta­ga­ren tilläm­pas 25, 54-58, 86-88, 95 och 96 samt 122 och 123 §§ lagen (1927:77) om för­säk­rings­av­tal även i fråga om för­säk­ringar som avses i denna lag. Vid tillämp­ningen av dessa bestäm­mel­ser gäl­ler även 3 § första styc­ket lagen om för­säk­rings­av­tal. Lag (1999:606).

Infor­ma­tion

5 §   Innan en för­säk­ring teck­nas skall för­säk­rings­bo­la­get lämna den infor­ma­tion om sina pre­mier och andra för­säk­rings­vill­kor som kon­su­men­ten behö­ver för att kunna bedöma kost­na­den för och omfatt­ningen av för­säk­ringen. Infor­ma­tio­nen skall utfor­mas så att den under­lät­tar valet av för­säk­rings­form.

Infor­ma­tion behö­ver inte läm­nas om kon­su­men­ten för­kla­rar att han avstår från den eller om det möter sär­skilt hin­der.

6 §   Sedan för­säk­ringen har teck­nats skall för­säk­rings­bo­la­get, om det inte har skett tidi­gare, sna­rast i skrift­lig form lämna för­säk­rings­ta­ga­ren tyd­lig infor­ma­tion om sådana för­säk­rings­vill­kor som inne­bär vik­ti­gare begräns­ning av för­säk­ring­ens omfatt­ning i för­hål­lande till vad kon­su­men­ter i all­män­het har anled­ning att räkna med.

Om för­säk­rings­bo­la­get enligt 17 § andra styc­ket eller 19 § första styc­ket begär änd­ring av för­säk­rings­vill­ko­ren i avta­let, skall bola­get sam­ti­digt skrift­li­gen ange skä­len för detta och lämna upp­gift om de nya vill­ko­ren.

Om för­säk­rings­ta­ga­ren begär det är för­säk­rings­bo­la­get under för­säk­rings­ti­den också i övrigt skyl­digt att lämna infor­ma­tion om pre­mien och andra vill­kor som rör för­säk­ringen.

7 §   I sam­band med att en skada regle­ras skall för­säk­rings­bo­la­get, om det inte med hän­syn till omstän­dig­he­terna är obe­höv­ligt, upp­lysa den som begär för­säk­rings­er­sätt­ning om vilka möj­lig­he­ter som finns att få en tvist om ersätt­ningen prö­vad. Finns det risk för att rät­ten till för­säk­rings­er­sätt­ning skall gå för­lo­rad på grund av pre­skrip­tion, skall bola­get också erinra om detta. Infor­ma­tio­nen skall läm­nas skrift­li­gen.

8 §   I fråga om under­lå­ten­het att lämna infor­ma­tion enligt 5--7 §§ skall tilläm­pas vad som före­skrivs i mark­nads­fö­rings­la­gen (1995:450) om under­lå­ten­het att lämna infor­ma­tion vid mark­nads­fö­ring.

Ett åläg­gande att lämna infor­ma­tion enligt 5 § eller 6 § tredje styc­ket får inne­hålla att infor­ma­tio­nen skall läm­nas i skrift­lig form. Lag (1995:454).

Rät­ten att teckna för­säk­ring

9 §   Ett för­säk­rings­bo­lag får inte vägra en kon­su­ment att teckna en för­säk­ring som bola­get nor­malt till­han­da­hål­ler all­män­he­ten.

Första styc­ket gäl­ler ej, om för­säk­rings­bo­la­get med hän­syn till ris­ken för för­säk­rings­fall, den san­no­lika ska­dans omfatt­ning eller annan omstän­dig­het har sär­skilda skäl att inte med­dela för­säk­ringen.

För­säk­rings­ti­den

10 §   För­säk­rings­ti­den är den tid för vil­ken avtal om en för­säk­ring träf­fas. Den får inte över­stiga ett år, om det inte finns sär­skilda skäl för en längre för­säk­rings­tid.

11 §   För­säk­rings­ti­den bör­jar vid den tid­punkt som har avta­lats eller som fram­går av omstän­dig­he­terna.

Kan för­säk­rings­ti­dens bör­jan inte fast­stäl­las enligt första styc­ket, bör­jar för­säk­rings­ti­den löpa från och med dagen efter den då för­säk­rings­ta­ga­ren läm­nade med­de­lande till för­säk­rings­bo­la­get att han ville teckna för­säk­ringen. Om för­säk­ringen skall teck­nas genom att för­säk­rings­ta­ga­ren beta­lar pre­mien, bör­jar dock för­säk­rings­ti­den löpa först från och med dagen efter den dag då pre­mien beta­la­des. Det­samma gäl­ler om för­säk­ringen i annat fall är gil­tig endast under för­ut­sätt­ning att pre­mien beta­las innan för­säk­rings­ti­den bör­jar.

12 §   Vid för­säk­rings­ti­dens utgång för­nyas för­säk­ringen i de fall och på de vill­kor som anges i 14-17 §§.

För­säk­rings­ti­den för en för­nyad för­säk­ring bör­jar när den tidi­gare för­säk­rings­ti­den går ut.

13 §   För­säk­rings­bo­la­gets ansva­rig­het för inträf­fade för­säk­rings­fall inträ­der vid för­säk­rings­ti­dens bör­jan och varar till för­säk­rings­ti­dens slut eller till dess att för­säk­ringen på grund av upp­säg­ning eller av annan anled­ning upp­hör att gälla. Genom avtal kan ansva­rig­he­ten dock bestäm­mas för en annan tid, om det finns skäl för det med hän­syn till för­säk­rings­be­ho­vet.

För­säk­rings­ta­ga­ren är skyl­dig att betala pre­mie endast för den tid under vil­ken för­säk­rings­bo­la­get är ansva­rigt.

För­ny­else av för­säk­ringen

14 §   En för­säk­ring för­nyas, om den inte har sagts upp att upp­höra vid för­säk­rings­ti­dens utgång och för­säk­rings­ta­ga­ren inte vid denna tid­punkt har teck­nat en mot­sva­rande för­säk­ring hos ett annat för­säk­rings­bo­lag.

Första styc­ket gäl­ler ej, om det fram­går av avta­let eller omstän­dig­he­terna att för­säk­ringen inte skall för­nyas.

15 §   För­säk­rings­bo­la­get får säga upp för­säk­ringen till för­säk­rings­ti­dens utgång endast om bola­get har sär­skilda skäl att inte längre med­dela för­säk­ringen.

För­säk­rings­bo­la­gets upp­säg­ning får ver­kan endast om ett skrift­ligt med­de­lande om upp­säg­ningen avsänds till för­säk­rings­ta­ga­ren senast fjor­ton dagar före för­säk­rings­ti­dens utgång. Gör för­säk­rings­ta­ga­ren san­no­likt att detta med­de­lande har för­se­nats eller inte kom­mit fram på grund av omstän­dig­he­ter som han inte har kun­nat råda över, upp­hör dock för­säk­ringen tidi­gast en vecka efter den dag då med­de­lan­det kom honom till handa och senast tre måna­der efter den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände med­de­lan­det till honom.

16 §   Vill för­säk­rings­ta­ga­ren säga upp för­säk­ringen till för­säk­rings­ti­dens utgång, får han göra upp­säg­ningen när som helst dess­förin­nan.

17 §   En för­säk­ring för­nyas för den van­li­gen tilläm­pade för­säk­rings­tid som när­mast sva­rar mot den senast gäl­lande för­säk­rings­ti­den och på de vill­kor i övrigt som har gällt under denna tid.

Har för­säk­rings­bo­la­get begärt änd­ring av för­säk­rings­vill­ko­ren i ett skrift­ligt med­de­lande som har avsänts till för­säk­rings­ta­ga­ren senast fjor­ton dagar före för­säk­rings­ti­dens utgång, gäl­ler den för­ny­ade för­säk­ringen för den tid och på de vill­kor i övrigt som bola­get har erbju­dit.

Upp­hö­rande i för­tid m.m.

18 §   För­säk­rings­bo­la­get får säga upp för­säk­ringen att upp­höra före för­säk­rings­ti­dens utgång, om för­säk­rings­ta­ga­ren eller den för­säk­rade grovt har åsi­do­satt sina för­plik­tel­ser mot för­säk­rings­bo­la­get eller om det finns andra syn­ner­liga skäl.

För­säk­rings­bo­la­gets upp­säg­ning får ver­kan fjor­ton dagar efter den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände ett skrift­ligt med­de­lande till för­säk­rings­ta­ga­ren om upp­säg­ningen. Gör för­säk­rings­ta­ga­ren san­no­likt att detta med­de­lande har för­se­nats eller inte kom­mit fram på grund av omstän­dig­he­ter som han inte har kun­nat råda över, upp­hör dock för­säk­ringen tidi­gast en vecka efter den dag då med­de­lan­det kom honom till handa och senast tre måna­der efter den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände med­de­lan­det till honom.

Beträf­fande upp­säg­ning på grund av dröjs­mål med betal­ningen av pre­mie gäl­ler vad som före­skrivs i 25 §.

19 §   På begä­ran av för­säk­rings­bo­la­get kan för­säk­rings­vill­ko­ren änd­ras under för­säk­rings­ti­den, om för­säk­rings­ta­ga­ren eller den för­säk­rade har åsi­do­satt sina för­plik­tel­ser mot för­säk­rings­bo­la­get upp­såt­li­gen eller genom oakt­sam­het som ej är ringa eller om det finns syn­ner­liga skäl.
Änd­ringen får ver­kan fjor­ton dagar efter den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände ett skrift­ligt med­de­lande till för­säk­rings­ta­ga­ren om änd­ringen.

Har för­säk­rings­bo­la­get begärt änd­ring av för­säk­rings­vill­ko­ren enligt första styc­ket, får för­säk­rings­ta­ga­ren säga upp för­säk­ringen till den tid­punkt då änd­ringen annars skulle få ver­kan. Upp­säg­ningen skall göras före denna tid­punkt.

20 §   För­säk­rings­ta­ga­ren får säga upp för­säk­ringen att upp­höra med ome­del­bar ver­kan, om för­säk­rings­be­ho­vet fal­ler bort eller om det inträf­far en annan lik­nande omstän­dig­het.

Har en för­säk­ring för­ny­ats enligt 14 § eller har för­säk­rings­vill­ko­ren änd­rats under för­säk­rings­ti­den enligt 19 § första styc­ket, kan för­säk­rings­ta­ga­ren innan han har betalt någon del av ford­rad pre­mie säga upp för­säk­ringen att upp­höra med ome­del­bar ver­kan. En för­nyad för­säk­ring upp­hör också ome­del­bart, om för­säk­rings­ta­ga­ren utan att betala pre­mie för denna för­säk­ring teck­nar en mot­sva­rande för­säk­ring hos ett annat för­säk­rings­bo­lag.

Betal­ning av pre­mie

21 §   Första pre­mie för en för­säk­ring skall beta­las inom fjor­ton dagar efter den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände ett skrift­ligt med­de­lande till för­säk­rings­ta­ga­ren med krav på pre­mien.

Första styc­ket gäl­ler ej, om för­säk­ringen skall teck­nas genom att för­säk­rings­ta­ga­ren beta­lar pre­mien eller om för­säk­ringen i annat fall är gil­tig endast under för­ut­sätt­ning att pre­mien beta­las innan för­säk­rings­ti­den bör­jar.

22 §   Pre­mien för en för­nyad för­säk­ring skall beta­las senast den dag då den nya för­säk­rings­ti­den bör­jar. Pre­mien behö­ver dock inte beta­las tidi­gare än en månad efter det att för­säk­rings­bo­la­get har avsänt ett skrift­ligt med­de­lande till för­säk­rings­ta­ga­ren om betal­ningen.

23 §   Har flera pre­mie­pe­ri­o­der avta­lats, skall pre­mien för varje period efter den första beta­las senast på peri­o­dens första dag. Pre­mie som avser längre tid än en månad behö­ver dock inte beta­las tidi­gare än en månad efter det att för­säk­rings­bo­la­get har avsänt ett skrift­ligt med­de­lande till för­säk­rings­ta­ga­ren om betal­ningen.

24 §   Beta­las inte pre­mien i rätt tid, får för­säk­rings­bo­la­get i den mån det är skä­ligt ta ut en för­se­nings­av­gift enligt vad som kan ha bestämts i för­säk­rings­av­ta­let.

25 §   Vid dröjs­mål med betal­ningen av pre­mien får för­säk­rings­bo­la­get säga upp för­säk­ringen att upp­höra fjor­ton dagar efter den dag då ett skrift­ligt med­de­lande avsän­des till för­säk­rings­ta­ga­ren om upp­säg­ningen.
Gör för­säk­rings­ta­ga­ren san­no­likt att detta med­de­lande har för­se­nats eller inte kom­mit fram på grund av omstän­dig­he­ter som han inte har kun­nat råda över, upp­hör dock för­säk­ringen tidi­gast en vecka efter den dag då med­de­lan­det kom honom till handa och senast tre måna­der efter den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände med­de­lan­det till honom.

För­säk­ringen upp­hör ej, om pre­mien beta­las innan den tid som anges i första styc­ket har löpt ut. För­säk­rings­ta­ga­ren skall erin­ras om detta i med­de­lan­det om upp­säg­ningen.

För­säk­ringen upp­hör ej hel­ler enligt första styc­ket om för­säk­rings­ta­ga­ren inte har kun­nat betala pre­mien i rätt tid där­för att han har bli­vit svårt sjuk eller berö­vats fri­he­ten eller där­för att han inte har fått ut pen­sion eller intjä­nad lön från sin huvud­sak­liga anställ­ning. Det­samma gäl­ler om någon annan lik­nande ovän­tad hän­delse har hind­rat för­säk­rings­ta­ga­ren att betala pre­mien i rätt tid. När hind­ret fal­ler bort skall för­säk­rings­ta­ga­ren ome­del­bart betala pre­mien.
Gör han inte det, upp­hör för­säk­ringen. Om dröjs­må­let har varat i tre måna­der, upp­hör för­säk­ringen även om hind­ret finns kvar.

26 §   Beta­lar för­säk­rings­ta­ga­ren pre­mien efter det att för­säk­ringen har upp­hört enligt 25 §, skall han där­i­ge­nom anses ha begärt en ny för­säk­ring från och med dagen efter den då pre­mien beta­la­des. Vill för­säk­rings­bo­la­get inte med­dela för­säk­ring enligt för­säk­rings­ta­ga­rens begä­ran, skall en skrift­lig under­rät­telse om detta avsän­das till för­säk­rings­ta­ga­ren inom fjor­ton dagar från den dag då pre­mien beta­la­des.
Annars anses en ny för­säk­ring ha teck­nats i enlig­het med för­säk­rings­ta­ga­rens begä­ran.

Betal­ning av tilläggs­pre­mie

27 §   Har den avta­lade pre­mien höjts under för­säk­rings­ti­den, skall tilläggs­pre­mien beta­las inom fjor­ton dagar efter den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände ett skrift­ligt med­de­lande till för­säk­rings­ta­ga­ren med krav på tilläggs­pre­mien.

28 §   Om en tilläggs­pre­mie inte beta­las i rätt tid, får för­säk­rings­bo­la­get räkna om för­säk­rings­ti­den för den änd­rade för­säk­ringen med hän­syn till den pre­mie som har betalts. Sedan en skrift­lig under­rät­telse om en sådan omräk­ning av för­säk­rings­ti­den har avsänts till för­säk­rings­ta­ga­ren, gäl­ler för­säk­ringen under den kor­tare tid som föl­jer av omräk­ningen, dock minst under fjor­ton dagar efter det att under­rät­tel­sen har avsänts. Lag (1980:890).

Avkort­ning av pre­mie

29 §   Om en för­säk­ring upp­hör i för­tid, har för­säk­rings­bo­la­get endast rätt till den pre­mie som skulle ha bestämts om för­säk­ringen från bör­jan hade teck­nats för den tid under vil­ken den har gällt. Upp­hör en för­nyad för­säk­ring i för­tid, har för­säk­rings­bo­la­get dock inte rätt till högre pre­mie än den som sva­rar mot den risk som för­säk­ringen har täckt.

Har för­säk­rings­ta­ga­ren betalt högre pre­mie än för­säk­rings­bo­la­get har rätt till enligt första styc­ket, skall bola­get betala till­baka över­skju­tande belopp.

Ned­sätt­ning av för­säk­rings­er­sätt­ningen

30 §   Har för­säk­rings­ta­ga­ren när för­säk­ringen teck­na­des upp­såt­li­gen eller genom oakt­sam­het som inte är ringa läm­nat en orik­tig upp­gift eller för­ti­git en omstän­dig­het av vikt, kan ersätt­ning från för­säk­ringen sät­tas ned i fråga om varje för­säk­rad. Ned­sätt­ningen görs efter vad som är skä­ligt med hän­syn till det verk­liga för­hål­lan­dets bety­delse för för­säk­rings­fal­let och för omfatt­ningen av ska­dan samt till för­säk­rings­ta­ga­rens upp­såt eller oakt­sam­het och omstän­dig­he­terna i övrigt.

31 §   Har den för­säk­rade upp­såt­li­gen eller genom oakt­sam­het åsi­do­satt sina ålig­gan­den enligt för­säk­rings­vill­ko­ren, kan ersätt­ning från för­säk­ringen sät­tas ned såvitt gäl­ler honom. Ned­sätt­ningen görs efter vad som är skä­ligt med hän­syn till för­sum­mel­sens bety­delse för för­säk­rings­fal­let och för omfatt­ningen av ska­dan samt till den för­säk­ra­des upp­såt eller oakt­sam­het och omstän­dig­he­terna i övrigt.

Med den för­säk­rade jäm­ställs annan som har hand­lat med hans sam­tycke.
Också den som beträf­fande för­säk­rad egen­dom har en väsent­lig eko­no­misk gemen­skap med den för­säk­rade jäm­ställs med denne. Det­samma gäl­ler den som i den för­säk­ra­des ställe eller till­sam­mans med denne har haft till­syn över för­säk­rad egen­dom, om för­be­håll om detta har gjorts i för­säk­rings­vill­ko­ren.

32 §   Har den för­säk­rade upp­såt­li­gen fram­kal­lat ett för­säk­rings­fall, läm­nas inte ersätt­ning från för­säk­ringen såvitt gäl­ler honom.

Har den för­säk­rade fram­kal­lat för­säk­rings­fal­let genom grov vårds­lös­het, kan för­säk­rings­er­sätt­ning som ej avser ska­de­stånd sät­tas ned såvitt gäl­ler honom. Har den för­säk­rade fram­kal­lat för­säk­rings­fal­let genom annan oakt­sam­het som ej är ringa, kan för­säk­rings­er­sätt­ning som ej avser ska­de­stånd sät­tas ned såvitt gäl­ler honom, om för­be­håll om ned­sätt­ning har gjorts i för­säk­rings­vill­ko­ren. Sådant för­be­håll får göras endast om det är påkal­lat för att före­bygga för­säk­rings­fall eller det annars finns sär­skilda skäl. Ned­sätt­ningen görs efter vad som är skä­ligt med hän­syn till den för­säk­ra­des oakt­sam­het och omstän­dig­he­terna i övrigt.

Med den för­säk­rade jäm­ställs annan som har hand­lat med hans sam­tycke.
Också den som beträf­fande för­säk­rad egen­dom har en väsent­lig eko­no­misk gemen­skap med den för­säk­rade jäm­ställs med denne, om inte sär­skilda skäl talar mot detta.

33 §   Även om för­säk­rings­ta­ga­ren eller den för­säk­rade har hand­lat på ett sätt som enligt 30-32 §§ kan för­an­leda att ersätt­ning från för­säk­ringen sätts ned eller inte läm­nas, tilläm­pas inte dessa bestäm­mel­ser om han var i ett sådant sin­ne­still­stånd som avses i 30 kap. 6 § brotts­bal­ken eller under tolv år.

Vid tillämp­ningen av 31 § andra styc­ket eller 32 § tredje styc­ket skall den som var i ett sådant sin­ne­still­stånd som avses i 30 kap. 6 § brotts­bal­ken eller som var under tolv år jäm­stäl­las med den för­säk­rade endast om han har hand­lat med den­nes sam­tycke. Lag (1990:435).

34 §   Har den ersätt­nings­be­rät­ti­gade efter ett för­säk­rings­fall upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het orik­tigt upp­gett eller för­ti­git eller dolt något av bety­delse för bedöm­ningen av hans rätt till ersätt­ning från för­säk­ringen, kan den ersätt­ning som han annars skulle ha varit berät­ti­gad till sät­tas ned efter vad som är skä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna.

Under­för­säk­ring

35 §   Skall för­säk­rings­be­lop­pet enligt för­säk­rings­vill­ko­ren mot­svara vär­det av för­säk­rad egen­dom eller annat för­säk­rat intresse och under­sti­ger belop­pet i bety­dande mån detta värde, kan ersätt­ning från för­säk­ringen för skada på egen­do­men eller på det andra intres­set sät­tas ned i för­hål­lande till under­för­säk­ringen.

Dub­bel­för­säk­ring

36 §   Har samma intresse för­säk­rats mot samma fara hos flera för­säk­rings­bo­lag, är varje för­säk­rings­bo­lag ansva­rigt mot den för­säk­rade som om det bola­get ensamt hade med­de­lat för­säk­ring.

Den för­säk­rade har dock inte rätt till högre ersätt­ning från för­säk­rings­bo­la­gen än som sam­man­lagt sva­rar mot ska­dan. Över­sti­ger sum­man av ansvars­be­lop­pen ska­dan, för­de­las ansva­rig­he­ten mel­lan för­säk­rings­bo­la­gen efter för­hål­lan­det mel­lan ansvars­be­lop­pen.

Ska­de­re­gle­ring

37 §   Sedan ett för­säk­rings­bo­lag har fått under­rät­telse om ett för­säk­rings­fall, skall bola­get utan upp­skov vidta de åtgär­der som behövs för att ska­dan skall kunna regle­ras. Ska­dan skall regle­ras skynd­samt och med iakt­ta­gande av den ersätt­nings­be­rät­ti­ga­des och annan ska­de­li­dan­des behö­riga intres­sen.

För­säk­rings­vill­ko­ren skall inne­hålla reg­ler om vär­de­ringen av ska­dad egen­dom och annan för­lust till följd av för­säk­rings­fal­let.

38 §   För­säk­rings­er­sätt­ning skall beta­las senast en månad efter det att den ersätt­nings­be­rät­ti­gade har anmält för­säk­rings­fal­let och lagt fram den utred­ning som med hän­syn till omstän­dig­he­terna skä­li­gen kan begä­ras av honom. Detta gäl­ler dock ej ersätt­ning som avser liv­ränta och ej hel­ler i den mån rät­ten till ersätt­ning är bero­ende av att egen­dom åter­ställs eller åter­anskaf­fas, att en myn­dig­het med­de­lar ett visst beslut eller att någon annan lik­nande hän­delse inträf­far efter utgången av den tid som nyss har angetts.

Har den som begär för­säk­rings­er­sätt­ning uppen­bar­li­gen rätt till ersätt­ning med åtminstone visst belopp, skall detta belopp genast beta­las i avräk­ning på den slut­liga ersätt­ningen.

Pre­skrip­tion

39 §   Den som vill kräva ut för­säk­rings­er­sätt­ning för­lo­rar rät­ten till ersätt­ning, om han inte väc­ker talan mot för­säk­rings­bo­la­get inom tre år från det att han fick kän­ne­dom om att ford­ringen kunde göras gäl­lande och i varje fall inom tio år från det att ford­ringen tidi­gast hade kun­nat göras gäl­lande.

Har den som vill kräva ut för­säk­rings­er­sätt­ning anmält ska­dan till för­säk­rings­bo­la­get inom tid som har angetts i första styc­ket, har han all­tid sex måna­der på sig att väcka talan sedan för­säk­rings­bo­la­get har för­kla­rat att slut­lig ställ­ning har tagits till ersätt­nings­frå­gan.

Har ford­ran på ersätt­ning från en båt­för­säk­ring kom­mit under dis­pa­schörs behand­ling, anses där­i­ge­nom talan om ford­ringen väckt.

40 §   Ett för­säk­rings­bo­lag för­lo­rar rät­ten till obe­tald pre­mie sedan sex måna­der har för­flu­tit från det att pre­mien skulle ha betalts, om inte för­säk­ringen dess­förin­nan har sagts upp av bola­get eller har upp­hört att gälla av annan anled­ning än på grund av en upp­säg­ning från bola­gets sida.

Tvist om rät­ten att teckna eller behålla en för­säk­ring

41 §   Har ett för­säk­rings­bo­lag i strid mot 9 § väg­rat en kon­su­ment att teckna en för­säk­ring, skall dom­stol på yrkande av kon­su­men­ten för­klara att han har rätt att teckna för­säk­ringen. Dom­sto­len får för­klara att för­säk­rings­ti­den skall börja vid den tid­punkt som skulle ha gällt om för­säk­rings­bo­la­get hade bifal­lit kon­su­men­tens begä­ran om för­säk­ring.

Talan om för­kla­ring enligt första styc­ket skall väc­kas inom en månad från den dag då kon­su­men­ten mot­tog med­de­lande från för­säk­rings­bo­la­get om beslu­tet och om skä­len för det med erin­ran om vad han skall iaktta om han vill få beslu­tet prö­vat.

Iakt­tas inte den tid som anges i andra styc­ket, är rät­ten att föra talan för­lo­rad.

42 §   Har ett för­säk­rings­bo­lag sagt upp en för­säk­ring i strid mot 15, 18 eller 25 §, skall dom­stol på yrkande av för­säk­rings­ta­ga­ren för­klara upp­säg­ningen ogil­tig.

Talan om för­kla­ring enligt första styc­ket skall väc­kas inom en månad från det att för­säk­rings­bo­la­get har avsänt dels med­de­lan­det om upp­säg­ningen, dels ett skrift­ligt med­de­lande om skä­len för upp­säg­nings­be­slu­tet med erin­ran om vad för­säk­rings­ta­ga­ren skall iaktta om han vill få beslu­tet prö­vat. Tiden för att väcka talan går dock ald­rig ut före den tid­punkt då upp­säg­ningen skulle få ver­kan.

Iakt­tas inte den tid som anges i andra styc­ket, är rät­ten att föra talan för­lo­rad.

43 §   Dom­sto­len kan på yrkande med­dela för­kla­ring enligt 41 eller 42 § att gälla för tiden intill dess att det före­lig­ger ett avgö­rande som har vun­nit laga kraft. En sådan för­kla­ring får dock inte med­de­las utan att för­säk­rings­bo­la­get har beretts till­fälle att yttra sig över yrkan­det.

Innan en tvist som avses i 41 eller 42 § avgörs skall dom­sto­len inhämta ytt­rande från för­säk­rings­in­spek­tio­nen, om det inte är obe­höv­ligt.